Tung post i tungt läge väntar för Baylan

Av , , Bli först att kommentera 0

En tung post i ett lika tungt läge väntar Ibrahim Baylan som ny partisekreterare för socialdemokraterna.
Det är slutklämmen på en analys av socialdemokratin i min lördagskrönika den här veckan, där jag driver tesen att socialdemokraternas problem inte är Mona Sahlins ledarskap – som jag betecknar som ibland rentav underskattat – utan andra och mycket mer djupgående saker.

(Inom parantes sagt: När det gäller smågnabbet, bitvis känsloladdat tycks det, som pågår mellan olika partidistrikt, olika s-märkta ledarsidor och mellan olika s-bloggare kring Baylans utnämning till partisekreterare har jag svårt att se något logiskt mönster i det. Där blandas vad jag förmodar är regionala aspekter, med en del hänsyftningar till – också motsägelsefulla, jag ser ingen tydlig linje – ideologiska kontroverser. Säkert spelar även gamla personella spänningar en roll, gammalt skav mellan olika falanger och personer av det slag som finns i alla större organisationer. För en utomstående är det snudd på omöjligt att analysera och greppa vad bråket egentligen bottnar i förutom det allmänna partiläge jag beskriver i krönikan nedan.)

Och så finns det en passage i krönikan på slutet om varför det eventuellt kommande förslaget att begränsa rätten till studiemedel från sex till fyra år vore ett dåligt sådant.

I övrigt tror jag att krönikans upplägg och utvikningar talar för sig själv, även om den gör sig bättre grafiskt i papperstidningen.

————————–

Sahlin inte socialdemokraternas problem

(Okej, innan krönikan så ställer vi oss upp och sjunger. Och jag vill inte se några maskare som bara rör på läpparna och låtsas. Ta i ordentligt nu, med magstöd, direkt i första versen:

"Ur svenska hjärtans djup en gång
en samfälld och en enkel sång,
som går till kungen fram!
Var honom trofast och hans ätt,
gör kronan på hans hjässa lätt,
och all din tro till honom sätt,
du folk av frejdad stam!)"

De flesta verkar ense om att Ibrahim Baylan tillträder som omstridd socialdemokratisk partisekreterare i ett för partiets högsta ledning jobbigt läge.
Att Mona Sahlin har stora problem att hantera ordförandeskapet i ett parti utan inre, ideologisk stadga är uppenbart. Det senaste halvåret har det mesta gått snett för Sahlin. Men vad har varit självförvållat och vad har bara varit oundvikliga följder av socialdemokratins historiska utveckling från statsbärande maktparti till ett parti bland de andra? Vad har varit misstag och vad har varit framsynta, om än impopulära försök att förnya en organisation som inte velat bli förnyad?

Det finns, som jag påpekat tidigare, något motsägelsefullt, och delvis orättvist, i kritiken av Mona Sahlin. För hennes uppdrag är hopplöst: att från oppositionsbänken leda ett av disparata särintressen komplext sammansatt parti som till sin organisatoriska uppbyggnad förutsätter ett stabilt maktinnehav är nästan omöjligt.
Hon får kritik både för det hon gör, eller inte gör, och för hur det egna partiet reagerar efteråt. Det är en moment 22-situation hon inte kommer undan så länge partiet mentalt lever kvar i föreställningen om det eviga minoritetsregerandet och organisatoriskt sitter fast i ett 1800-talstänkande.

När Sahlin, vid utspelet förra året om närmare samarbete med miljöpartiet, gjorde precis vad liberala debattörer oupphörligt krävt: dumpade vänsterpartiet och gav besked om vilket regeringsalternativ hon vill företräda, fick hon inte bara möta ett vänsteruppror internt, utan också stå till svars för det upproret i många skadeglada kommentarer utifrån.
Jag tror fortfarande att försöket att etablera ett s-mp-samarbete utan vänsterpartiet hade haft större utsikter att, ur s-perspektiv, bli strategiskt framgångsrikt än det svajiga rödgröna trepartihalvhjärteriet. Men socialdemokratin var inte mogen.

(Härlig energi, men lite för välkammat, allt vad ni har nu i andra versen:

"O konung, folkets majestät
är även ditt: beskärma det
och värna det från fall!
Stå oss all världens härar mot,
vi blinka ej för deras hot:
vi lägga dem inför din fot –
en kunglig fotapall.")

När Mona Sahlin gör det som liberala debattörer i alla tider krävt att s-ledningar ska göra, håller en linje i en sakfråga trots sursura miner från mäktiga fackförbund, nämligen i kärnkraftsfrågan, blir hon inte bara ifrågasatt internt utan får också höra beskäftiga uppmaningar från allianshåll att "lyssna på facket".
Sahlin hade kunnat ta regeringens hand för att istället väcka ett annat internt missnöje. Den djupa interna konflikten hade funnits där ändå. Socialdemokratin är inte mogen en energipolitisk enighet, lika lite som den är mogen en samlad linje i exempelvis skolpolitiken, välfärdspolitiken, utrikespolitiken eller näringspolitiken.
Mona Sahlin har inte lyckats överbrygga motsättningarna, men hade någon annan klarat det bättre? Kanske, men jag tvivlar. Sahlins partiledarproblem är inte i första hand att söka i hennes, möjligen ibland underskattade, ledarskap, utan i den vilsna socialdemokratins inneboende motsättningar och omöjligheter.

(Tredje versen, lite nedtonat i början, och så fullt ös sista raden:

"Men stundar ock vårt fall en dag,
från dina skuldror purpurn tag,
lyft av dig kronans tvång
och drag de kära färger på,
det gamla gula och det blå,
och med ett svärd i handen gå
till kamp och undergång!")

Så går det när gamla maktapparater måste ställa om till att bli normala partier. I ensam regeringsställning kan de hålla olika lobbygrupper på gott humör genom att fördela uppdrag och betjäna intressen budget- och lagstiftningsvägen. Men i opposition blir det hela havet stormar – stolar blir över, ommöbleringar måste ske, gamla spindlar i nätet flyttas ut i periferin, invanda mönster brytas: det skapar dålig stämning och konflikter. Och så tappar en stressad ledning till slut kompassen, begår allt fler misstag och förverkar förtroende i snabb takt. I ett sånt läge får förstås en ny partisekreterare en nyckelfunktion. Ibrahim Baylan tillträder en tung post i ett lika tungt läge.

——————–
För övrigt: Studier tar ofta onödigt många år i anspråk. Men att begränsa rätten till studiemedel från sex till fyra år vore en dålig idé. Den nuvarande krisen visar allt som hänger ihop: behovet av flexiblare arbetsmarknad, bättre småföretagarklimat, minskat skråtänkande, uppvärdering av bildningsideal, goda möjligheter till livslångt lärande och nya karriärval och robusta, generella trygghetssystem som underlättar, inte bromsar, strukturomvandlingar. Ledord: Rörlighet, nyfikenhet och förändringsmod. Då är förslag som hotar att begränsa en jämlik rekrytering till högre studier och hämmar dem som inte vet precis vad de vill från början, eller som råkar utvecklas även efter tonåren, mycket kontraproduktiva.

(Magiskt, och så i alldeles stilla stämning, nästan viskande, fjärde versen:

"Och grip vår sista fana du
och dristeliga för ännu
i döden dina män!
Ditt trogna folk med hjältemod
skall sömma av sitt bästa blod
en kunglig purpur varm och god, och svepa dig i den."

Fantastiskt, mer hinner vi tyvärr inte i dag, men tack, underbart.)

Inte heller alliansen fullt förberedd

Av , , Bli först att kommentera 0

(Uppdaterad) Som utvikning till resonemangen kring socialdemokraternas trubbel kan man också konstatera att även om det nu är alliansen som njuter höga förtroendesiffror, bör den inte göra om s-misstaget att slå sig till ro på grund av det.

Inte heller alliansen är riktigt förberedd inför valrörelsen 2010. Den sansade och ansvarstagande krishanteringen, som verkar få fortsatt välförtjänt uppbackning av väljarna, döljer en del problem, oenigheter och spänningar som knappast kommer att förbli fördolda i en valrörelse, i synnerhet inte som den ekonomiska situationen lär vara ansträngd även 2010. Integrationspolitiken kan vara ett sådant område, arbetsmarknadsreglerna, a-kassan och sjukförsäkringen, företagsskatterna, familjepolitiken och delar av miljöpolitiken är andra exempel på tänkbara snubbeltrådar. Och integritetsfrågorna, givetvis.

Hur ska man tolka det faktum att Fredrik Reinfeldts och de andra alliansledarnas stil, samarbete och instinkter fungerar så mycket bättre i ett krisläge när det framför allt handlar om att undvika jättemisstag och i övrigt att knyta an till grunderna i redan gjorda eller föreberedda uppgörelser, än i en del andra typer av situationer där det gått åt skogen?
Alliansen har tagit initiativet rejält, men det återstår mycket av mandatperioden.
Lärdomen av händelserna sedan förra valet är att det i modern politik är en lång tid. Oppositionen kan hinna formera sig bättre, regeringspartierna kan bli mer slitna av regeringsansvaret; eller tvärtom, oppositionen kan trassla till det ytterligare medan regeringspartierna fortsätter att bygga upp ett förtroendekapital.
Ovissheten är det enda säkra.
Utmaningen för alliansen blir att göra samma grundliga förarbete inför 2010 som inför 2006. Grundfilosofin i den krishantering man nu vinner stöd med bygger i hög grad på det man gick till val på förra gången. Det är gott så, men kommer inte att vara tillräckligt om ett och ett halvt år. Den som slår sig till ro med goda opinionssiffror blir snart nog varse att det är en kortsiktig bekvämlighet.

Förkylt och hur grymt bra är inte det här?

Av , , Bli först att kommentera 0

Den envetna förkylning som drar runt stan och verkar drabba de flesta har nått även mig, så det har inte blivit särskilt mycket vettigt uträttat de senaste dagarna, förutom att jag samlade ihop mig för att hålla i en utfrågning av liberale Europaparlamentarikern Olle Schmidt i onsdagskväll på Rådhuset. Det var en givande tillställning med ett antal intressanta frågeställningar till vilka jag ber att få återkomma. Europaparlamentsvalet är närmare i tid än de flesta nog insett.

Men i förkylningstider gäller det att hitta rätt sorts musik. Hur grymt bra är inte inledningen på det här klippet?

Hopp om snar vändning

Av , , Bli först att kommentera 0

Kreditinstituten måste åter till normal verksamhet för att få ekonomin på bättringsvägen, det är ämnet för vår huvudledare i dag:

—————————–
Hopp om snar vändning

Kreditinstituten måste åter till normal verksamhet för att få ekonomin på bättringsvägen.

Konjunkturen vänder 2010. En ljusning är i sikte, förklarade riksbankschefen Stefan Ingves när han på torsdagen höll anförande om penningpolitiken i finansutskottet i riksdagen.
Den prognos riksbanken gör är att återhämtningen inleds mot slutet av detta år. Den återstående nedgången dämpas av stimulansen från både penningpolitiken och finanspolitiken. Tillväxten de närmaste två åren blir dock ganska måttlig. Men när konsumtionen och investeringarna kommer i gång börjar hjulen snurra fortare i ekonomin.
Ingves är visserligen part i målet så att säga. Han måste tro på att riksbanken skött penningpolitiken med ansvar och tillständighet. Då blir allt snart bra igen. Likadant är det med regeringen som givetvis tror på att åtgärderna i finanspolitiken och krishanteringen ger god återhämtningsförmåga i ekonomin när väl det värsta är över.
Men krisens allvarligaste verkningar, främst i form av ökad arbetslöshet, är inte över. In på nästa år beräknas arbetslösheten som mest vara uppe i 9-10 procent.

Exporten är svensk ekonomis styrka. Men när den internationella konjunkturen försvagas drabbas inte bara storbolagen utan hela samhällsekonomin av kraftigt intäktsbortfall.
Sverige har stått sig väl i de senaste lågkonjunkturerna. De svenska exportmarknaderna har varit starka även i sämre tider och perioder av finansiell oro. Exportindustrin har kunnat göra stora affärer i växande ekonomier i olika delar av världen. Så väl har det inte gått i den rådande finanskrisen. Kollapsen på kreditmarknaderna har lett till tvärstopp i orderin-gången.
Regeringen och riksbanken har inriktat sig på att med insatser, stöd och garantier få kreditinstituten att återgå till normal verksamhet. Reporäntan är rekordlåg och marknadsräntorna är på väg neråt. Men ännu kärvar utlåningen till företag och hushåll. Det kan ändå inte fortgå hur länge som helst.
Snart måste kreditinstituten i gång igen. De måste tjäna pengar. Utan utlåning ingen intjäning. Förutsättningarna för minskade kreditrisker kan de i betydande utsträckning påverka själva genom sin ordinarie verksamhet. Men saknar de förtroende för den marknad de själva är aktörer på så dömer de också ut sin egen trovärdighet.

Med överskott i bytesbalansen, gott om resurser för en industriell strukturomvandling, sunda statsfinanser och minskad statsskuld finns förutsättningar och resurser för Sverige att klara såväl värsta skedet av krisen när konjunkturen bottnar som en snabb återhämtning. På drygt ett par års sikt räknar riksbanken med att det mesta är som vanligt igen. Beaktas bör att inga prognoser hållit det senaste året.
Konjunkturcyklerna rår varken penningpolitiken eller finanspolitiken på. Men på det finansiella systemet som hamnat i olag måste åtgärder och strategi i dessa funktioner ha sin verkan. I så fall bör ljusning vara i sikte.’

Staten gör comeback – men på vilket sätt?

Av , , Bli först att kommentera 0

Staterna har både varit närvarande och frånvarande på fel områden vid fel tidpunkter i uppbyggnaden av den finansiella krisen. Av det måste rätt och pragmatiska slutsatser dras. Det behövs mindre stat i vissa avseenden. Och det behövs mer, framför allt bättre, stat i andra avseenden. Det är ämnet för en signerad text av mig på dagens ledarsida:

’Staten gör comeback – men på vilket sätt?

Det är mycket som står på spel nu, när bakgrunden till den globala finanskrisen ska analyseras och slutsatser för framtiden dras. Sällan har enigheten varit så kompakt som i dag att förändringar måste ske. Men sällan har heller riskerna för ogenomtänkta åtgärder och förhastade beslut varit så stora.
Det mesta kretsar på både gott och ont, kring staternas roll och uppgifter. Dels finns det mycket oroande tendenser till protektionism och kontraproduktiva, nationalistiska statliga ingrepp.
Dels finns det angelägna och välmotiverade krav på nya regelsystem för, bättre insyn i och tydligare genomlysning av de globala finansmarknaderna.

Orsakerna till den djupa krisen är komplexa och återfinns lite här och var. Men en någorlunda klar bild av vad som gått snett kan ändå tecknas. I de flesta analyser återkommer två grundproblem: Dels obetänksamma statliga ingrepp och beslut i USA under det senaste decenniet som, om än med ursprungligen socialt goda avsikter, fick bostadslånemarknaden att börja lätta från mark och verklighet när allt fler människor utan kreditvärdighet lockades/lurades in i en på sikt ohållbar skuldsättning.

Dels en internationell finansmarknad som löpt amok, där regler, insyn och överblick saknades, rimliga kapitaltäckningskrav ignorerades, chefbonussystem utformades som belönade ansvarslösa beteenden, riskvärderingar och kreditprövningar blev odugliga i takt med att värdepappersmarknaden blev ett oöverblickbart luftslott och bostadslånen i USA försvann upp i molnen (det som kallats "värdepapperiseringen"). Så kallade hedgefonder, investmentbanker och ratingagenturer har, med rätta, gjorts till centrala syndabockar. Och en förutsättning för deras fiasko var statens bortvända blickar.

Staterna har alltså både varit närvarande och frånvarande på fel områden vid fel tidpunkter. Av det måste rätt och pragmatiska slutsatser dras. Det behövs mindre stat i vissa avseenden, exempelvis genom ett absolut nej till protektionism och ekonomisk nationalism. Och det behövs mer, framför allt bättre, stat i andra avseenden, exempelvis genom långsiktiga investeringar och tydliga ramverk och internationell samordning kring en hållfastare reglering av finansmarknaderna.

Vid helgens toppmöte i Berlin mellan de europeiska G20-länderna inför G20-mötet i London senare under våren var huvudbudskapet att finansmarknaderna ska kontrolleras bättre genom robustare system och ökad transparens. Till skillnad från protektionistiska frestelser är det lovvärt att staterna vill spela en mer aktiv roll på det området.

Men även här gäller självklart att åtgärderna måste vara genomtänkta. De måste, som Stefan Kaiser skriver i Die Zeit, utformas så att de blir effektiva och återupprättar den princip av ansvar och ansvarsutkrävning för riskbeslut som alla normala företag lever under, även på finansmarknaden. De måste också vara välavvägda så att de inte skadar frihandel och ekonomisk rörlighet. Vi behöver inte fler, utan bättre och smartare regleringar, som Assar Lindbeck uttryckt saken.’