Socialdemokraterna och miljöpartiet har börjat skämmas för varandra

Socialdemokraterna har suttit i koalitionsregeringar vid sammanlagt fem tillfällen under sin historia.

* Två och ett halvt år i andrakammarmajoritet med liberalerna från hösten 1917 till våren 1920.

* Tre år i majoritet med bondeförbundet 1936-1939.

* Fem och ett halvt år i majoritet under andra världskrigets samlingsregering, 1939-1945, med bondeförbundet, folkpartiet och högerpartiet.

* Sex år i majoritet med bondeförbundet igen, mellan 1951 och 1957.

* Och så snart sex år, sedan 2014, i minoritet med miljöpartiet.

Sitter regeringen Löfven kvar hela den här mandatperioden, utan förändringar, kommer koalitionen med de gröna att ha överlevt åtta år.

Av erfarenheterna från förr att döma lär samarbetet ta slut senast 2022. Åtminstone i nuvarande form. Längre än så har inga allianser i svensk politik orkat med oavbrutet regeringsansvar, och den nuvarande hör till de svagaste som fått chansen.

Något starkt mandat från väljarna har S-Mp-koalitionen aldrig haft. Varken efter valet 2014 (37,9 procent av rösterna) eller efter valet 2018 (32,7 procent av rösterna).

Det har båda gångerna handlat om bräckliga nödlösningar i en låst parlamentariskt läge, utan stabila alternativ.

Om socialdemokraterna bildar regering även efter nästa val, lär det vara antingen som en fortsättning av januarisamarbetet – men med fyra partier i regeringen – eller som enpartiministär med frihet att söka hoppande majoriteter all over the place.

Att ett minoritetsstyre med bara socialdemokratiska och gröna statsråd skulle få klartecken för en tredje mandatperiod i rad kan anses som uteslutet.

***

Ända sedan socialdemokraterna, miljöpartiet, centerpartiet och liberalerna efter dramatiska förhandlingar presenterade sin uppgörelse i januari 2019 har det spekulerats i huruvida C och L ska hålla fast vid samarbetet eller hoppa av i tid för att kunna kampanja inför nästa val som oppositionspartier snarare än som stödpartier.

Men så här halvvägs in i mandatperioden börjar en annan fråga kännas mer relevant: Kommer koalitionen mellan socialdemokraterna och miljöpartiet att överleva ens hösten 2020?

Hur länge kan två partier som i allt högre grad skäms för varandra, fortsätta att regera tillsammans?

När ledande miljöpartister under samarbetet med Göran Perssons regering på tidigt 2000-tal klagade över socialdemokraternas maktarrogans och dryghet, var det från en position som relativt fristående stödparti. Att dela regeringsansvar är något helt annat och ställer långt högre krav på ömsesidigt förtroende och gemensam samsyn.

Sällan i svensk politik har det varit så svårt att identifiera vem som egentligen bestämmer.

Även erfarna politiska reportrar glömmer ibland bort att miljöpartiet faktiskt är ett av regeringspartierna, så regelbundet hamnar de grönas företrädare i polemik med olika socialdemokratiska utspel.

Under våren och sommaren har den interna krisen fördjupats.

I migrationspolitiken är konflikten total och regeringsdugligheten snart obefintlig. Socialdemokraterna gör ingen hemlighet av att de helst skulle vilja hitta en majoritet i riksdagen, tillsammans med moderaterna, som lämnar miljöpartiet utan inflytande för lång tid framåt.

Den migrationspolitiska kommitténs förslag till ny asyllagstiftning, som miljöpartiet reserverar sig emot, blottar klyftan mellan partierna.

“Det är 100 procent socialdemokratisk politik och inte mycket av vår”, konstaterar Annika Hirvonen Falk, Mp:s ledamot i migrationskommittén. S och Mp är bara eniga om 3 av 26 förslag. Någon regeringslinje finns inte överhuvudtaget. Socialdemokraterna har, av migrationskommittén att döma, mer gemensamt med samtliga övriga partier i riksdagen än med miljöpartiet, när det kommer till asylpolitiken.

Det är lika uppenbart som sorgligt att det finns en majoritet, i riksdagen och bland medborgarna, för radikalt minskat asylmottagande. Migrationskommitténs slutarbete återspeglar den förskjutning som skett hos de flesta partier och i opinionen sedan 2014.

Ingen återgång till den tidigare utlänningslagen är att vänta.

Istället ska fortsatt tidsbegränsade, korta uppehållstillstånd och strängare regler för familjeåterförening förstärka restriktiviteten, även till priset av försämrade möjligheter för integration. Målet är att skrämma flyende människor från att söka sig till Sverige.

Fina ord om humanitära och säkra flyktingläger utanför Europa ska döva samvetet, men nyckelorden är “utanför Europa” och erfarenheterna förskräcker av både existerande läger och EU:s migrationsavtal med Turkiet.

Få vågar längre invända mot premissen att asylmottagandet måste minskas långsiktigt för att andra samhällsproblem ska kunna lösas. Det har blivit kostsamt att försvara ens den linje som dominerade 2015.

Men majoriteten som nu samlar sig bakom en permanent restriktiv linje inkluderar inte miljöpartiet. Och varför skulle de gröna gå med på att göra permanent och värre, det som 2015 var en tillfällig och svårsmält kompromiss?

Politiska rörelser är trots allt inga rena opinionsinstitut. De har en skyldighet att visa integritet och idékonsekvens även när tidsandan befinner sig någon annanstans.

Att Miljöpartiet gör det i migrationsdebatten är hedervärt. Att andra inte gör det i samma utsträckning är en besvikelse.

Förvånansvärt många i debatten tycks anse att det vore välkommet om den gamla järnaxeln mellan S och M, som nu är överens om 18 av de 26 punkterna, i asylpolitiken återupprättades. Som om det skulle befria alla från plågan att behöva diskutera Sveriges ansvar för flyktingkatastrofer det kommande decenniet.

Att isolera miljöpartiet beskrivs närmast som ett självändamål av restriktivitetens förespråkare.

Så hur mycket förnedring kan ett litet parti stå ut med bara för att kunna klamra sig fast vid miljödepartementet, vilket i huvudsak är den drivkraft som håller de gröna kvar i regeringen?

***

Migrationspolitiken är inte den enda aktuella fråga där miljöpartiet och socialdemokraterna befinner sig på konfrontationskurs.

Också i debatten om det svenska kulturlivets problem under coronapandemin rämnar nu fasaden. I det ögonblick som ett antal kulturkändisar valde att på oklara grunder utse kulturminister Amanda Lind till ensam syndabock för vad som rimligen är hela regeringens samlade ansvar, hakade tunga socialdemokrater ivrigt på.

Plötsligt var det miljöpartiets allmänna obetydlighet och tillfälliga närvaro i kulturdepartementet som var problemet, inte de stelbenta regler och uteblivna kulturstöd som bekymrat miljöpartiet mer än socialdemokraterna.

Med en socialdemokratisk kulturminister skulle allt ha sett annorlunda ut, löd det fantasifulla budskapet, som hade de åtta åren med Marita Ulvskog aldrig ägt rum.

Göran Persson måste ha nickat belåtet åt sina gamla lärjungar: så ska de sättas på plats.

***

Det håller inte länge till. Socialdemokraterna och miljöpartiet sitter i samma regering men är rädda för att förknippas med varandra.

Centerpartiet och liberalerna vågar fortfarande inte bekänna sig till januarisamarbetet som långsiktigt projekt.

Och det konservativa block som moderaterna och kristdemokraterna i praktiken planerar, med indirekt hjälp från vänsterpartiet, men inte vill erkänna öppet, skulle ge sverigedemokraterna en farlig vetorätt över det mesta. Att januariavtalet blockerade ett sådant ansvarslöst experiment för perioden 2018-2022 var en välgärning.

Hela den nuvarande situationen är orimlig. Att fortsätta halta fram på det viset ytterligare två år kommer att skada både regeringsmaktens och oppositionens anseende.

Svensk politik förlorar ytterligare värdefulla år. Grundläggande samhällsproblem och reformbehov som fanns när coronakrisen bröt ut, finns ju kvar och har fördjupats när den klingar av.

Inför nästa val riskerar Sverige att vakna upp till en smärtsam insikt. Vi är på väg att bli landet utan några fungerande regeringsalternativ.