Ibland tvivlar man förstås som skribent på att det någonsin går att påverka samhället ens i det minsta – för att inte tala om världen (ett ord gärna uttalat med vördnad i rösten och en lätt, teatral svepning med handen).

Varje morgon känner man sig manad att publicera gårdagens stycke på nytt – inget har ju förändrats, vilket i och för sig talar för att gårdagens stycke inte var något vidare.

Först när man återvänder till ett ämne för hundrade gången, själv redan urless på sina egna ord, börjar det få en anings genomslag.
Åtminstone i den närmaste bekantskapskretsen som noterar att man tydligen är upprörd över något eftersom man skrivit om samma sak ett par dagar och undrar varför.

Sådana gånger kan vara en tröst att läsa föregångare som kämpat med samma missmod.

En av den liberala opinionsjournalistikens mer inflytelserika pennor under första hälften av 1900-talet tillhörde Valfrid Spångberg.

Jag har de senaste veckorna bläddrat i hans läsvärda memoarer. De här raderna nedan fastnade jag lite extra för. De känns både uppmuntrande och nedslående på en gång – ingenting är nytt under solen, inte ens vår ångest:

"Ett lysande reportage, ett eggande inlägg i en debatt, en kritisk skärskådan av en bok, ett konstverk, en konsert eller en teaterföreställning kan slå an och bita sig fast i minnet hos flera eller färre, som däri funnit det förlösande ordet. Men för det mesta minns man från tidningarna endast det, som går igen och nöts in genom att upprepas.
En bok kan någon gång leva sitt eget liv utan stöd av andra, som gått före eller följt efter. En tidningsartikel nästan aldrig. Den behöver följas av många för att lämna några spår i sanden. Ibland hjälper det inte, även om författaren varit aldrig så brinnande i anden och haft ordet aldrig så väl i sin makt.
’Det är som att skriva i vatten’, tyckte Mauritz Hellberg, då han såg tillbaka på sin långa och hängivna livsgärning."

Det är fascinerande hur valkampanjer alltid följer vissa givna mönster. Trots att det är ett helt år kvar till de första primärvalen i USA rasar redan ett förvånansvärt bittert gräl mellan demokraternas hittills ledande kandidater Hillary Clinton och Barack Obama.

Inte så att de personligen ger sig på varandra verbalt förstås. Attackerna sker via talesmän, rådgivare och kampanjarbetare som på subtila eller mer grovhuggna sätt försöker misskreditera motståndare och sätta dagordningen.

Den senaste munhuggningen gällde det finansiella stödet från en mäktig Hollywood-pamp, David Geffen, som ställt upp bakom Obama och offentligt avfärdat Clinton som en omöjlig kandidat. Det har utlöst hårda ordväxlingar mellan de båda kampanjteamen.

Möjligen har Hillary Clintons team – härdat av familjens Clintons decennier i Washingtons brutala hetluft – övat på att gå till så snabba och hårda motattacker som möjligt inför alla tänkbara, eventuella, frenetiska, låga angrepp från republikanerna i det riktiga presidentvalet, att de nu i primärvalkampanjens allra först dagar reagerar överdrivet hårt mot Barack Obamas anhängare.

Givet är att de demokratiska toppkandidaternas gräl inte missgynnar exempelvis en outsider som John Edwards.

Hela historien får mig att minnas den här dialogen i tv-serien Vita Huset mellan Will och Toby:

Will: ’I think it says the President and a bunch of Hollywood types want to put your kids in a small car so they can save the sky.’

Toby: ’How did the Hollywood types get into this equation?’

Will: ’I don’t know. How do they ever?’

Att kvinnor, framför allt inom offentlig sektor, stödjer moderaterna i lägre utsträckning än män är en av slutsatserna i partiets eftervalsanalys.

Partisekreterare Per Schlingmann vill nu att moderaterna ska locka fler kvinnor, framför allt genom att inte bara satsa på materiella frågor. Han gläds därför över att moderaterna fått tillsätta kulturministerposten och biståndsministerposten i regeringen.

Det är lite sorglustigt hur den politiska debatten fortfarande segar omkring i gamla vanföreställningar om manliga, hårda frågor och kvinnliga, mjuka frågor – manliga, materiella intressen och kvinnliga, ickemateriella intressen.

Vid varje regeringsbildning upptäcker man också till sin förfäran att många av riksmedias ledande politiska journalister traskat ner sig i samma konservatism.

De kunde, fortfarande år 2006, inte nog betona hur viktiga poster utrikesministern, justitieministern, försvarsministern och finansministern fått.
Stålar, vapen, lagböcker, polisbrickor och resor i världen värderas fortfarande allra högst inom etablissemanget – både det politiska och det journalistiska. Och förfärande ofta definieras sådant indirekt som manliga områden, ointressanta för kvinnor.

Att moderaterna vill locka kvinnor genom mjuka frågor är ett bevis på att en del ännu återstår i partiets jämställdhetstänkande.

Bertil Torekull, tidigare chefredaktör på bland annat Svenska Dagbladet, framför på dagens DN-debatt samma åsikt som Expressens Per Svensson förfäktade häromveckan – det är ett problem att utrikesminister Carl Bildt bloggar på internet.

Genom att kunna meddela sig direkt med medborgarna via en blogg hotas demokratin eftersom journalister inte får full makt att bestämma vilka ord som förmedlas till vem, ungefär så kan, lite tillspetsat, de upprördas argumentation sammanfattas.

Hmm, det är som att höra dinosaurier morra, eller vad de nu gjorde på urtiden. Det är givetvis varken ett hot mot demokratin, den granskande journalistiken eller den fria debatten att politiker bloggar som många andra.

Bloggarna kan granskas och analyseras av drivna journalister, och av intresserade medborgare som får läsa direkt vad ledande politiker tycker och tänker.

Här på vk.se bloggar kommunens politiker friskt, roligt och frispråkigt, det är underhållande läsning och stimulerar debatten – det ges och tas, ett nytt forum breddar möjligheterna till lokala meningsutbyten.

Är det någon som tycker att det hotar den lokala demokratin i Umeå att Lennart Holmlund, Anders Ågren, Britt-Marie Lövgren eller Pernilla Djärv diskuterar politik i den formen?

Vi som är satta att kritisera och debattera får mer material och fler chanser att ifrågasätta, och medborgarna får bättre möjligheter att själva ta ställning till hur politiker resonerar och analyserar.

Bertil Torekull ger uttryck för en hopplöst förlegad journalistisk självbild som bygger på en nervös vilja att ensamt kontrollera allt informationsflöde och all kommunikation så långt det bara är möjligt.

Det är bra att Carl Bildt bloggar, och att hans bloggar inte lämnas oemotsagda. Fler politiker borde följa hans och andras exempel.

Jag brukar plåga vänner och bekanta med rankinglistor över det mesta i livet, företrädesvis dock över politiska företeelser.

Här kommer därför även i detta forum listan som ingen önskat, men möjligen några fruktat: min personliga ranking över Sveriges tio bästa statsministrar genom tiderna.

Den har inga ambitioner att vara objektiv, vetenskaplig eller byggd på mätbara kriterier, utan är helt subjektiv med spontana motiveringar i skrivandets stund – listan över vilka svenska statsministrar jag personligen gillar bäst eller i vissa fall tycker har uträttat mest. De fyra första får lite mer utförliga kommentarer, de därefter lite kortare.

Mina tio favoriter bland Sveriges statsministrar:

1. Hjalmar Branting (1860-1925), socialdemokrat: stor demokrat och kulturliberal som hade ett ledigare, mer avspänt sätt än sin slutne, moralistiske ungdomsvän Karl Staaff, och delvis därför kunde leva och verka ett decennium längre i politiken. Höll socialdemokratin på glasklar demokratisk och reformistisk linje även till konsekvensen av partisplittring. Lysande journalist, övertygad internationalist och fredspristagare.

2. Karl Staaff (1860-1915), liberal: modig och principfast demokrat som få med en kompetens, arbetskapacitet och förmåga att övertyga i debatter som gjorde honom till den svenska politikens medelpunkt och drivkraft under ett antal dramatiska år. Röjde i kamp mot kungamakten vägen för svensk demokrati, vilket gjorde honom mer förtalad, förföljd och bespottad av reaktionära krafter än någon annan svensk statsminister.

3. Louis De Geer (1818-1896), liberal: drivande bakom den viktiga liberaliseringen av det svenska samhället och näringslivet från mitten av 1800-talet och framåt. Under hans tid genomfördes eller föreslogs en rad epokgörande reformer. Han var med om att lägga ned ståndsriksdagen och införa tvåkammarriksdagen, införa religionsfrihet, göra ogifta kvinnor myndiga, införa en ny strafflag och nya kommunallagar och avskaffa passtvånget. Dessutom ville han avskaffa dödsstraffet.

4. Carl-Gustaf Ekman (1872-1945), frisinnad/liberal: kanske den mest överraskande på listan, men jag gillar C-G Ekman. Dels var han den första svenska statsminister med bakgrund i arbetarklassen, dels var han en mästerlig parlamentariker som lyckades leda ett antal så kallade vågmästarregeringar till viktiga reformer trots att han hela tiden tvingades söka stöd på olika håll i riksdagen. En av Sveriges mest underskattade politiker – delvis därför att han var impopulär hos inflytelserika stadsliberaler som retade sig på hans nykterhetskamp och frisinne, dels därför att hans avgång tvingades fram av en affär med partibidrag i samband med Kreuger-kraschen. Som senare politiker efter honom, exempelvis Mona Sahlin, var det egentligen inte att han gjort något graverande som fällde honom, utan motstridiga besked, misstänkliggöranden och rubrikerna i sig.

5. Tage Erlander (1901-1985), socialdemokrat: sympatisk reformist bakom en del socialistisk retorik som lyckades behålla regeringsmakten en herrans massa år trots att Bertil Ohlin var oppositionsledare. Det är ingen dålig merit.

6. Per-Albin Hansson (1885-1946), socialdemokrat: en pragmatiker, omdömesgill reformist och samförståndsman som fortsatte på Hjalmar Brantings måttfulla linje, ofta i konflikt med radikalare krafter inom sitt eget parti. Fläckad dock av Sveriges agerande under andra världskrigets första år.

7. Carl Bildt (1949-), moderat: ledde en regering som trots att den tog över en extremt misskött ekonomi ändå initierade en rad viktiga liberaliseringsreformer och socialpolitiska förändringar som stärkte den svenska tillväxten på sikt, ökade jämlikheten i familjepolitiken, stärkte de funktionshindrades rättigheter och banade vägen för svenskt EU-medlemskap för att ta några exempel.

8. Nils Eden (1871-1945), liberal: statsminister för en koalitionsregering bestående av liberaler och socialdemokrater vid den svenska demokratins slutliga genombrott.

9. Robert Themptander (1844-1897), liberal: principfast frihandelsförespråkare i en tid av högljudda tullförespråkare.

10. Olof Palme (1927-1986)/Thorbjörn Fälldin (1926-): de får dela tiondeplatsen. Som teatervetare är jag väldigt svag för Olof Palmes retorik och politiska personlighet, den ökade skärpan i debatten – man behöver bara höra hans röst på tv eller radio för att stanna upp och lyssna. Torbjörn Fälldin var statsminister för den första icke-socialdemokratiska regeringen på decennier och är i många avseenden en alltför underskattad politiker.

Patrick Krainer efterlyser mer Kameldebatt hos de politiska bloggarna.

Kallsvettig inser jag att vi missat att kommentera Kamelräkningen på VK:s ledarsida, till skillnad från kollegorna på Norra Västerbottens likaledes frisinnade ledarsida som har en skarpare känsla för nyhetsvärdering än vi och hade en kommentar redan häromdagen.

Som kompensation för denna miss kan jag istället bjuda på en dålig historia, och det är faktiskt första gången i mitt liv som jag överhuvudtaget gör det. Normalt sett hyser jag inga varmare känslor för denna genre. Nåväl, här är eländet:

En man sitter på sin kamel ute i öknen i brinnande hetta. Då kommer plötsligt en cyklist farande i rasande fart. "Varför trampar du så fort?", frågar mannen på kamelen. "Fartvinden svalkar så skönt", svarar cyklisten och kör vidare.
Mannen på kamelen rider iväg långsamt och svettas oupphörligt. "Kanske cyklisten har rätt ändå", tänker han, och börjar driva på kamelen som sätter iväg i full fart. Vinden svalkar mycket riktigt väldigt skönt, men till slut faller kamelen död ner. "Attans, vilken otur", tänker mannen, "han frös ihjäl."

Förhoppningsvis har denna blogg i och med detta nått sin bottennivå och kan börja en långsam klättring mot trovärdighet och värdighet igen.

Kommer det till beslut i enlighet med Ansvarskommitténs synpunkter om Sveriges framtida indelning får man, som jag bloggade om nyss, hoppas att det slutar med bildandet av en stor, konkurrenskraftig Norrlandsregion, inte flera, mindre, irrationellt utformade regioner.

Men än mer grundläggande är givetvis frågan om regionindelningen utifrån Ansvarskommittén betänkande är en god idé överhuvudtaget.

Det ska nu debatteras runt om i landet när den politiska processen tar fart efter utredningsarbetets långa förberedelser.
I samband med den kommer förhoppningsvis också synpunkter på om exempelvis vårdens organisation alls behöver någon ny mellannivå efter de förlegade landstingen.

Och om det nödvändigtvis måste handla om en sammanslagning av gamla län när en av orsakerna till reformen skulle vara att de flera hundra år gamla länsgränserna spelat ut sin roll.

Om man utgår ifrån att mer radikala tankegångar inte får genomslag tycker jag att det finns en hel del skäl som talar för att det vore en vinst för just Västerbotten och Umeå om regionindelningen blev av – mer än det kanske skulle vara på sina håll i södra Sverige.

Det är definitivt inget argument mot en förändring att nuvarande indelning har flera hundra år på nacken. Den typen av konservatism står i vägen för utvecklingen.

Men som många kvalificerade debattörer – och någon upphetsad landshövding – kritiskt påpekat de senaste dagarna finns det en hel del kvar att diskutera när det gäller behovet av nya regioner överhuvudtaget.
Kanske sitter också Ansvarskommittén tankar för mycket fast i gamla traditioner och föreställningar?

Jag lutar i sak åt att idén med ny regionindelning är rätt tänkt, men det ska onekligen bli intressant att se vad den politiska processens turbulenta och känsloladdade hantering gör med utredningens sammanhållna resonemang. Det lär stunda en het politisk debatt.

Ansvarskommittén som i dag lämnade sitt slutbetänkande om Sveriges framtida indelning undviker att rita någon karta, men resonerar med utgångspunkt i de sjukvårdsregioner och strukturfondsområden som existerar i dag om olika regioners förutsättning.

För Västerbottens del är beskedet ganska entydigt. Det framgår tydligt av kommitténs skrivningar att de indirekt ser en sammanslagning av de fyra nordligaste länen: Västerbotten, Norrbotten, Västernorrland och Jämtland som den rationella lösningen.

En uppdelning i två regioner – Övre Norrland och Mellersta Norrland – faller på det bristande befolkningsunderlaget och det faktum att de fyra länen redan i dag håller på att utveckla ett samarbete som bättre motsvarar de befintliga resurserna, infrastrukturen med Botniabanans framväxt och den utvecklingspotential som krävs om en region ska bli framgångsrik.

Kommittén konstaterar även att en stor Norrlandsregion "skulle ge Umeå, norra Sveriges mest expansiva centrum med regionsjukhuset och det största universitetet, en mer central belägenhet i regionen."

Knäckfrågan i Norrland, som i andra delar av landet, är förstås om det går att vinna regional uppslutning och vilja bakom en sådan lösning. En sådan här reform måste bygga på övertygelse underifrån, inte ovanifrån, om den ska gå att genomföra.

Det finns inget självändamål i att det ska gå snabbt. Därför känns kommitténs skissade tidsplan, där det hela ska vara klart redan till 2010, som överoptimistisk och hetsig.

Och att det alls blir något av planerna ger fortfarande höga odds.

Ordföranden i det socialdemokratiska kvinnoförbundet Nalin Pekgul beskriver i en intervju med Svenska Dagbladet hur tuff situationen kan vara för troende muslimer i Stockholmsförorten Tensta som inte vill stödja extrema åsikter:

"Om du är troende muslim, men har respekt för demokratin och tycker att kvinnor och män ska leva jämställda, kan du få en tuff match i Tensta. De extrema religiösa grupperna blir bara starkare, identitetslösheten gör att många dras dit."

Jag bodde själv i Tensta under nästan tio års tid innan jag flyttade till Berlin. Tensta är en fantastisk förort på flera sätt, och en deprimerande förort på flera andra sätt – en blandning av positiv vilja och negativa tendenser, initiativkraft och utanförskap, gemenskap och motsättningar.

Språkmångfalden i tunnelbanan, hela världen närvarande i det lilla centrumet, koncentrationen på liten yta av tusentals skilda erfarenheter – det skapade en kör och en slags frihet från normer (om man är svenskfödd man i alla fall) som man lätt saknar i mer homogena städer eller stadsdelar.

Men det var också märkbart under de tio åren hur stämningen förändrades och blev hårdare, och spåren av religiös fundamentalism och förtryckande kvinnosyn går naturligtvis inte att blunda för. Den som påstår annat ljuger eller känner inte till verkligheten.

Det är av stort värde för debatten att personer som Nalin Pekgul lyfter fram de här problemen och driver de här frågorna. Och som Svenska Dagbladet konstaterar är Nalin Pekgul inte uppgiven. Hon pekar själv i intervjun på två viktiga saker som måste göras:

"Att stödja rätt krafter och ge dem legitimitet. Den offentliga debatten måste föras hela tiden, och vanliga muslimer delta. Det är inte bara fanatikerna som ska få representera oss."

Där har också medierna en viktig uppgift när det gäller vilka som söks upp för uttalanden och hur debatten bland vanliga muslimer skildras.

Fortfarande ligger de flesta av alliansens riksdagsledamöter förvånansvärt lågt när det gäller försvarsminister Mikael Odenbergs förslag om att ge Försvarets radioanstalt rätt att avlyssna alla telefonsamtal, mejl och sms till och från utlandet.

Det handlar om ett djupt integritetskränkande förslag som hotar rättssäkerheten, skapar oklarheter mellan polisiär och militär verksamhet och öppnar för ett storebrorssamhälle, utan att ge mer än marginella vinster för den nationella säkerheten.

Just i det läge när det vore som viktigast att ta avstånd från försvarsministerns idéer och markera riksdagsmajoritetens liberala självständighet i centrala principfrågor, då mumlar eller tiger de flesta av alliansens riksdagsledamöter. Det duger inte.

Den som inte kan visa att han eller hon gick till val i höstas på att inskränka den personliga integriteten borde redan nu kunna säga ett klart och tydligt nej till avlyssningsförslaget.