Yes minister, och en livsetik att grubbla över

Av , , Bli först att kommentera 2

Han hade bara fem dagar kvar att leva när intervjun sändes i BBC på hösten 1995. Hans ansikte var svårt förändrat och angripet, håret borta. Ögonen glänste i ett milt, sorgset, nästan ursäktande vemod. Den bräckliga rösten fick kämpa, men bars upp av en värme och något eftersinnande i uttrycket.

Folkkäre, sympatiske, brittiske skådespelaren Paul Eddington, hyllad världen över för sin roll som politikern Jim Hacker i tv-serien Yes Minister (1980-1988), visste förstås där han satt i studion att han befann sig i slutfasen av en allvarlig, långvarig, dödlig hudcancer. Och publiken kunde på ett smärtsamt sätt se att det tidningarna rapporterat om var sant.

Paul Eddington accepterade sitt öde i tro och ödmjukhet inför tillvaron, med öppna ögon. Men utan – det betonade han i intervjun – något särskilt mod. ”Människor är vänliga nog att säga hela tiden att jag är så modig. Men jag är inte ett dugg modig. Jag önskar verkligen innerligt att jag inte hade det här problemet, men eftersom jag har det finns det inget annat val än att säga: ja, jag har det.”

Efteråt har hans hustru berättat i en dokumentär hur grymt hon tyckte det var att han, som skådespelare, skulle drabbas i just ansiktet av cancern.

Och så fick han frågan, hur han ville bli ihågkommen. Många som sett intervjun, har blivit gripna av hans svar. Jag tycker att det han formulerade, med slutet bara dagar bort, är så tänkvärt, insiktsfullt, resignerat, starkt, trösterikt och svårsmält på samma gång:

”En journalist frågade mig vid ett tillfälle”, sa han, ”vilken gravskrift jag skulle vilja få och jag svarade att jag tror att jag skulle vilja att den löd, ”Han åsamkade väldigt lite skada”. Och det är inte lätt. De flesta människor, tycks det mig, orsakar ganska mycket skada. Om jag kan bli ihågkommen för att åsamkat väldigt lite, skulle jag vara nöjd.”

Är det en alltför passiv livsetik, på vilken ett samhälle, eller en gemenskap, inte i längden kan byggas? En hållning ur vilket det skapande, älskande och kämpande, som förändrar världen, inte kan växa?

Eller gav Paul Eddington röst åt en långt djupare sanning, om vilken som borde vara vår första uppgift, i en acceptans av hur historien sett ut och samtiden ser ut? En levnadsregel för dem som är mer rädda för vad människor gör när de blir upphetsade och rusar åstad, än för vad som händer när människor försöker lämna varandra någorlunda i fred?

***

För egen del har jag närmat mig en liknande hållning på senare år. I takt med att ungdomlig optimism övergått i cynism inför egna misslyckanden, historiens upprepningar och människans natur. När insikten mognat hur svårt det är att vara en god person och hur sällan stora ansträngning leder till vad man hoppades på – eftersom de flesta av oss är så trötta, trevande, ofullständiga och bristfälliga.

Då växer känslan: Om man bärs till graven ihågkommen av sin omgivning för att inte ha ställt till alltför mycket elände, inte ha gjort världen sämre, åtminstone ha försökt undvika att rusa med när destruktiva instinkter hotat, kanske det får anses vara ett liv att försona sig med.

Och att den stilla, lågmälda vänskapen och vilan efter nederlagen – då illusioner, övermod, orealistiska drömmar, hävdelsebegär, självrättfärdighet och arrogans äntligen fallit av – är livets vackraste.

Som när Djävulen och Gud till slut sitter sida vid sida, som trognaste vänner, en blodröd kväll i den vackra underjorden, i Mare Kandres berättelse:

”Sådana kvällar i underjorden var det förstås svårt att inte i tankarna återvända till det förflutna./ Att inte minnas den gamla världen och barndomens stunder, då man ensam sprungit omkring i den mörka världsskogen och sökt människornas gemenskap men bara blivit hatad, bortjagad och förföljd,/ och ensam och uppblåst,/ men innerst inne fylld av en ödslighet stor som universum självt, vandrat omkring på sin äng och oförtrutet,/ i brist på annan sysselsättning,/ för att döva sin egen hemska inre tomhet,/ slagit den levande, köttsliga, älskande människan i huvudet med en spira av guld”.

***

Ändå kommer jag inte ifrån oron, att det är för passivt, för pessimistiskt, för resignerat trots allt, att enbart utgå från en önskan att undvika göra skada. Vad händer då med den aktiva, goda handlingen som vill förbättra och förändra situationer där människor far och behandlas illa? Som försöker forma en ny verklighet?

Medmänskligheten behöver bägge: Den realistiska instinkten att det viktigaste först och främst är att låta bli att åsamka andra skada, direkt eller indirekt. Och det aktiva, drömmande, djärva ställningstagandet, i kritiska lägen, för en bättre värld och, i någon mån, en ädlare människa.

Under ett valår pendlar jag mellan de två hållningarna. Jag känner mig tryggast, när båda är närvarande, som påminnelser om varandras villfarelser.

Eller som Evmaios säger i Eyvind Johnsons Strändernas svall:

”Att beror på om mänskorna har lärt av gudarna: Eller om de har lärt av sin erfarenhet, av jordens, ytans liv, av smärtan, av krigen. Har de lärt av sitt eget släkte så går det kanhända bra. Då delar de kanske opp makten. Då har de kanske inga slavar. Då har de kanske rådslag i stället för krig, byteshandel i stället för plundring. Då delar de kanske brödet lika. Men det är så långt borta, jag kan inte se det klart. Jag ser inget mål, jag anar bara en riktning. Om tusen år eller tvåtusen eller tretusen kommer kanske mänskans rike. (…)

Jag drömmer, jag gissar. Det är bara gudarna som kan se in i framtiden. Men jag kan gissa att mänskorna tvingas försöka lösa sina problem åt det mänskliga hållet. Om tusen år. Kanske förr, kanske senare. Om Odyssevs kommer tillbaka och gör det han måste så får han inte glömma mänskoerfarenheterna.”

***

Ofta önskar man att politiken och debatten skulle tonas ner, dämpas, kylas av, på ett sätt som erkänner människans svagheter och historiens erfarenheter, så att långtgående beslut åtminstone inte riskerar att ställa till mer elände och göra ont värre.

Men ibland inser man att det inte räcker. Ibland väller längtan efter större ambitioner och konstruktiva, gestaltande målsättningar i politiken fram.

Och så pendlar det igen, mellan ivern och eftertanken, aktivismen och varsamheten, språnget och självtvivlet. Låt det pendla.

***

(Yes Minister, med Sir Humphreys och Jim Hackers bataljer på departementet, briljant gestaltade av Nigel Hawthorne och Paul Eddington, är för övrigt inte bara en knivskarp och fortsatt aktuell studie av förhållandet mellan politiker och tjänstemän, utan helt enkelt den bästa politiska sitcom som någonsin gjorts.

Jag minns från barndomen hur min pappa brukade skratta högt och hjärtligt när avsnitten sändes i svensk tv, och hur han senare beställde serien på videoband. Dem har jag nu i min ägo, och kan inte inte sluta titta. Och jag tror att de unga, som den här hösten formas av sin första valrörelse, kommer att upptäcka, känna igen sig i och älska den också.)

****************************

Det här är åttonde delen i serien ”I bakvattnet inför valet 2018”. De sju första krönikorna går att läsa här:

Klimatfrågan är valets viktigaste och svåraste

Sveriges kluvna förhållande till grunden för välståndet.

Sätt stopp för missbruket av kulturpolitiken

Fantastiska medicinska framsteg och svåra etiska frågor

Hantverksideal och insikten att kunskap kostar möda

Två steg framåt och en snegling bakåt i eftertanke

En Don Quijote som tror eller en Hamlet som tvivlar?

Farligt att leka med eldar på politikens ytterkanter

Av , , Bli först att kommentera 2

Jag får ibland frågan varför jag inte talar om med hög röst vilka jag tycker att man ska rösta på. Mitt svar brukar lyda att ingenting i VK:s historia eller nutid tyder på att våra läsare önskar att bli skrivna på näsan. De kan tänka själva, och vill hellre få stimulans och inspel för det tankearbetet än tvärsäkerhet, och det är en ödmjuk nåd att så skriva i sådan anda.

Men för trogna läsare som undrat, kommer här några av mina personliga utgångspunkter, min klangbotten, inför valet 2018. Så här ser jag på saken.

***

Ända sedan jag blev politiskt intresserad i tonåren, har min utgångspunkt alltid varit en tro på det marknadsekonomiska välfärdssamhället. På kombinationen av privat företagande, konsumentmakt, ekonomisk liberalism, starka, jämbördiga, förhandlande parter på arbetsmarknaden och generella, statliga trygghetssystem. Inom ramen för en demokrati, med rättsstat och individuella mänskliga rättigheter, där inga kollektiva kategorier, inga ideologiska, geografiska, könsbaserade, religiösa, etniska eller andra svepskäl accepteras som ursäkt för förtryck och övergrepp av en enskild människa

Om jag tillämpar John Rawls resonemang om ”okunnighetens slöja” – alltså frågan hur skulle du utforma samhället om du inte visste i förväg vilken position du kommer att få i det, inte vilket kön, vilken familj, vilkens bostadsort, vilken ekonomi, vilken etnicitet eller vilken utbildning du får? – blir det mitt svar: Då skulle jag välja det demokratiska, marknadsekonomiska välfärdssamhället.

Genom liberal ekonomi, frihandel och goda villkor för företagare skapas jobb, resurser och skatteintäkter som gör det möjligt att besluta om viktiga, politiska reformer för vård, socialförsäkringar, utbildning, miljö, kultur och statliga investeringar i infrastruktur och avgörande samhällsservice.

Genom den generella välfärden, och en välorganiserad arbetskraft, skapas en social sammanhållning och trygghet för de många, bortom gamla privilegier, familjeband, förmögenheter och välgörenhet, som inte bara handlar om rättfärdighet, utan också får marknadsekonomin att fungera mycket bättre.

Men även inom den ramen finns fortfarande ett gigantiskt utrymme för konflikter, vägval, prioriteringar och diskussioner om vilka medel som leder till vilka mål, var en tyngdpunkt ska ligga och vad som borde stå högst på agendan.

Så jag tar chansen, som illustration av hur komplicerat det nog är för de flesta av oss, att räkna upp några andra av mina godtyckliga käpphästar, huller och buller, i olika sakfrågor. Here we go:

***

Återupprätta LSS och den personliga assistansen. Öka insatserna mot psykisk ohälsa.

Inse att framtidens vård och omsorg, i en ny demografisk verklighet, kommer att kräva långt fler aktörer och investerare, även privata. Släpp fixeringen vid vinster i välfärden, fokusera på stränga kvalitetskrav istället och välkomna om fler privata aktörer öppnar upp verksamheter. De kommer att behövas.

Ge en generell amnesti till de ensamkommande som debatten handlat om under så lång tid. Återgå till den tidigare, generösare asyl- och migrationspolitiken. Underlätta för arbetskraftsinvandring. Nej till förbud mot tiggeri.

Sänk marginalskatterna, höj miljöskatterna, sänk skatterna på arbete, återinför fastighetsskatten, sänk bolagsskatten, höj momsen, avveckla ränteavdragen. Röj upp i onödig byråkrati och påstridiga regelverk som plågar småföretagare inom olika branscher.

Bekämpa hedersförtrycket hårdare, utan skygglappar. Öka polisresurserna i utsatta förorter och utvidga insatserna mot alla former av gängkriminalitet.

Möjliggör för regionala skattebaser och se till att hela den svenska landsbygden får tillgång till konkurrenskraftigt bredband, nedgrävd fiber och framtida 5G-nät. Nej till fortsatt centralisering av service och insitutioner.

Sverige bör hålla sig utanför Nato, men återupprusta det egna försvaret.

Erkänn att den svenska ekonomin är skadligt beroende av en extremt svag krona och en på sikt ohållbar stimulanspolitik, och tala klarspråk med väljarna om de problem som hotar.

Reformera och frigör upphovsrättslagstiftningen så att den passar för kunskapsdelning i det nya, förhoppningsvis fortsatt fria informationssamhället. Säg nej till ökad övervakning och avlyssning av digitala och fysiska miljöer. Ge Edward Snowden asyl i Sverige. Upprätthåll konkurrensen i det digitala samhället och krök inte rygg inför jättebolag som Google, Facebook och Amazon.

Ge inte efter för nationalismen, fördjupa det svenska engagemanget inom EU, stärk det nordiska samarbetet.

Stärk public service genom att strama åt uppdraget, betona kvalitetskraven, lägga ner program eller kanaler som passar bättre på den privata sidan och prioritera kvalificerad samhällsjournalistik, kultur och drama.

Säg nej till den reaktionära identitetspolitik som sprider sig inom kulturella och akademiska miljöer.

Avskaffa monarkin. Lägg ner landstingsnivån och för över ansvaret för akut- och specialistvården till staten och ansvaret för primärvården till kommunerna. Återinför, i väntan på det, kömiljarden för kortare vårdköer.

Individualisera föräldraförsäkringen, eller utöka de s.k. pappamånaderna, för att bryta ner könsstrukturer och öka jämställdheten, men med ett flexibelt utrymme även för andra former än kärnfamiljen.

Sälj fler statliga bolag och minska antalet statliga myndigheter. Nej till studieavgifter för utländska studenter. Utöka de svenska insatserna för miljön i Arktis.

Låt feminism och genusperspektiv vara en självklarhet i alla utbildningssammanhang. Gör moderna språk obligatoriska i skolan. Öppna upp läraryrket, återge det status, höj lärarlönerna och betona plugg- och kunskapsskolans betydelse för jämlikhet.

Värna den svenska modellen på arbetsmarknaden där förhandlingar mellan arbetsgivare och fack ligger till grund för lönebildning, regelverk och avtal, hellre än att staten börjar lägga sig i.

Säg nej till snusförbud på arbetsplatser, hälsoövervakning, enkätsnokande och andra uttryck för de små stegens tyranni mot den privata integriteten.

Börja omställningen av system, skattebaser och regelverk i god tid inför de förändringar som väntar när digitalisering och automatisering slår igenom fullt ut på arbetsmarknaden.

Upprätthåll höga krav vid antagningar till polisutbildningen. Värna den svenska alkoholpolitiken. Men tillsätt en bred och seriös utredning som får fundera på om den svenska narkotikapolitiken nått vägs ände.

Se över reglerna kring företagsrekonstruktioner och konkurser så att viktiga erfarenheter även från misslyckanden kan tas till vara i en andra chans för entreprenörer.

Alla utrikespolitik och biståndspolitik ska ha demokrati och mänskliga rättigheter som första utgångspunkt. Ingen vapenexport till diktaturer.

***

Det spretar, och det är meningen. Listan skulle kunna göras dubbelt så lång, och ändå spreta lika mycket. Jag har goda vänner och uppskattade förebilder som tycker olika i en massa av dessa frågor, och som det är en njutning att lyssna till. Allt annat vore ju ett kval. Och mina personliga favoritdebattörer, de jag läser först varje morgon, är sällan personer som tycker precis som jag, utan sådana hos vilka integritet, konsekvens, oberoende, självständighet, bildningstörst, nyfikenhet, egensinne, humanism och intellektuell hederlighet står i centrum, mer än korrekthet och rätlinjighet.

De som vägrar att gå i ledband och följa strömmen, är så mycket mer tillförlitliga när det blåser upp till storm, än dem vars åsikter och analyser inte går att skilja från hundratals andra inlägg samma vecka. Så ta för guds skull inte detta som ett försök till anvisning. Ni vet säkert bättre än jag.

Men för mig hänger alltså marknadsekonomi, miljö och välfärd, frihet, hållbarhet och solidaritet – att resurser skapas och hur resurser används – ihop. De förutsätter och förstärker varandra. Det jag spanar efter när valet närmar sig är politiska alternativ som vill bygga vidare på den historiska erfarenheten, den helheten – och som inser att klimatet, nödvändigheten av att ställa om till en förnyelsebar ekonomisk utveckling, tillkommit som en av vår tids ödesfrågor.

Revolutionärer och omstörtare, de som bygger sin retorik på att förakta och diskvalificera andra, tycker att det är ett tråkigt sätt att se på samhället. De himlar med ögonen och hånler gärna åt allt som luktar mittenpolitik.

Men tråkighet, sans, ansvarstagande och eftertanke är en underskattad kvalitet hos demokratiska företrädare. Tråkigheten förtjänar stöd, när nivån på debatten sjunker i den gemensamma jakten på några sekunder i de sociala mediernas strålkastarljus.

När hoten mot demokratin växer, nyauktoritära rörelser vinner mark, företrädare för historiens värsta ideologier marscherar gatorna upp och ner på nytt, våldsromantik, förföljelser och trakasserier sprider som metod i samhällsdebatten och avhumaniseringen av oliktänkande och minoriteter tilltar, då är det inte läge att underminera hela den gamla grunden för demokratin, välståndet, friheten och den sociala sammanhållningen.

Sverige har under efterkrigstiden, trots fel, brister, orättvisor och ofriheter som funnits, i huvudsak byggt på de principerna. Till det har många bidragit, i olika läger. Inför det kan man känna en tacksamhet som sträcker sig hela vägen från socialdemokraterna till moderaterna. Jag hoppas att det förblir så, att goda krafter tar ett ansvar när det gäller, trots valrörelsens betänkliga inslag av smutskampanjer och medvetna lögner. Det får för min del gärna ske i form av ett blocköverskridande samarbete med starka liberala och gröna inslag.

Det här är sannerligen inga vanliga tider. Mycket som vi tar för givet kan börja gå förlorat i hets, aggressiva motsättningar, antiliberalism och frasradikalism. Det är farligt att leka med eldar på politikens ytterkanter.

Umeå som 5G-stad är bra – men blunda inte för problemen

Av , , Bli först att kommentera 4

Kanske var det den speciella ångermanländska skärgårdsvåren som fick regeringscheferna från Sverige, Danmark, Finland, Norge och Island att drömma stort vid det senaste nordiska statsministermötet, som hölls ute på charmiga Ulvön, i slutet av maj.

”Som statsministrar i Norden”, skrev de i en avsiktsförklaring från konferensen, ”har vi enats om en gemensam vision att bli världens första och mest integrerade 5G-region”. De nordiska ledarna pekade ut fyra sektorer som särskilt intressanta för utvecklingen av 5G-nät:

(1) Transporter och transportsystem.

(2) Samhällsviktiga kommunikationer inom exempelvis vård, räddningstjänst, brandkår och polis.

(3) Avancerad automatisering inom tillverkningsindustrin.

(4) Energi, miljö, jordbruk och vattenbruk.

Att Norden skulle kunna bli en även globalt framträdande 5G-region är ingen orealistisk tanke. Förutsättningarna här för tidigt utbyggda system och en omfattande kommersiell och offentlig tillämpning av nya, supersnabba trådlösa bredband är goda. Och länderna har så mycket gemensamt, att gränsöverskridande samarbeten kan gå smidigt.

Men startskottet för kapplöpningen som väntar har redan gått. I somras, långt tidigare än man trott för bara ett par år sedan, enades telekommunikationsbranschens globala samarbetsorganisation (3GPP) om standarden för framtidens 5G.

Det innebar ett klartecken för ledande aktörer att på allvar börja utveckla nya nät och produkter anpassade till en kapacitet och en hastighet som är mångdubbelt större än dagens, och för massiva investeringar i sakernas internet, automatisering och nästa fas av digitaliseringen.

Bolaget Ericsson räknar i sin senaste ”Mobility”-rapport från juni med att det redan vid slutet av 2023 ska finnas över en miljard 5G-abonnemang i världen, motsvarande 12 procent av alla mobilabonnemang. Då har utvecklingen ändå bara börjat.

För dem inom industri, service, miljösystem och IT som vill vinna konkurrensfördelar genom att snabbare än andra utveckla 5G-tjänster och nya användningsområden för sammanlänkade maskiner och uppkopplade hushållsapparater, finns ingen tid att förlora. Om de nordiska länderna vill bli först och bäst på området tillsammans, i enlighet med visionen från Ulvön, brådskar det.

När Umeå nästa år ska bli först ut i Sverige med en sammanhängande stadsmiljö för test av 5G-teknik, handlar det alltså om något som även vid en internationell jämförelse kan sägas ha världsledande ambitioner.

Samarbetet mellan Umeå kommun, Umeå universitet, Umeå Energi, Umeå Science Park och Västerbottens läns landsting knyter på ett logiskt sätt an till Umeås moderna historia som en pionjärstad när det gäller uppkoppling och digitalisering. Om Norden har goda förutsättningar globalt sett att bli en 5G-region, hör Umeå onekligen till de städer i Norden som borde ha lättast att skynda före med framtidens mobila bredband.

Jag har svårt att se Umeås roll i sammanhanget som annat än positiv och välkommen.

***

Men det innebär inte att hypen kring 5G-näten, sakernas internet och maskin-till-maskin-automatiseringen är oproblematisk. Tvärtom finns det skäl att varna för en alltför okritisk tro att just övergången från 4G till 5G, med de enorma investeringar den kräver, med automatik kommer att leva upp till alla förväntningar, för företag, konsumenter och offentlig verksamhet.

Och när något brådskar, i en kapplöpning om att bli först med det av särintressen upphaussade, ökar risken för felprioriteringar.

När både statliga och privata aktörer bejakar en ny teknisk lösning fullt ut, låser fast resurser och prestige i en hype, finns alltid en fara att problem som finns med utvecklingen förtigs. Rena profit- och nyttoaspekter tillåts dölja berättigade, principiella invändningar mot vissa inslag i det nya digitala samhället. Det, mer än något annat, kan äventyra investeringar, och underminera tekniken som redskap för frihet, miljö och livskvalitet.

Kommer de rena affärsmöjligheterna med 5G slutändan att kunna motivera de tunga investeringarna för industrier och tjänsteföretag (och det är framför allt på de områdena, mer än i våra privatliv, som 5G kommer att få genomslag under de första åren)? Inom många branscher råder fortsatt skepsis på den punkten, även om ingen vågar låta bli att satsa, för säkerhets skull.

Hur ska skadliga monopolställningar för enskilda operatörer kunna undvikas, när den dyra och i stadsplaneringen inte helt enkla utbyggnaden av de många nya master och basstationer som 5G kräver tar fart?

Hur ska livsviktiga system och verksamheter kunna skyddas mot terror och sabotage när allt bygger på nätuppkoppling?

Kommer äntligen landsbygdens behov av konkurrenskraftigt bredband att prioriteras vid det här tekniksprånget?

Vilka rättighetslagstiftningar behövs för att big data, sakernas internet och det totaluppkopplade vardagslivet inte ska sluta i ett otäckt, auktoritärt registersamhälle där individens integritet i praktiken omöjliggörs? I ett skede när friheten, öppenheten och integriteten på nätet redan hotas av missriktade försök till kontroll och övervakning, är det en av de knepigaste frågeställningarna.

Umeå universitet bör vinnlägga sig om att inte förblindas av ren entusiasm inför 5G-satsningen, utan även göra den till utgångspunkt för granskningar av baksidor som finns, ur demokratiska, tekniska och ekonomiska perspektiv, med utvecklingen som väntar.

Här står mycket på spel, finns mycket att vinna, kan mycket gå snett. Försiktig, kritisk nyfikenhet är bättre för långsiktiga framsteg än glättig marknadsföring.

***************

Några tidigare krönikor på temat:

Ge inte upp kampen för ett fritt internet

Viktigt med etiska perspektiv på tekniska framsteg

Digitala framsteg och falluckor

Gränslandet mellan etik, teknik och artificiell intelligens

Värna nätneutraliteten!

Står institutioner och eftertanke pall i vår disruptiva tid?

Kampen om digitaliseringens själ

Är vår innovativa ekonomi en illusion?

Traditionella universitet och det nya, fria nätet hand i hand?

Sakernas internet – risker och möjligheter

Delningsekonomi och digitalisering ruskar om

IT-säkerheten måste prioriteras

Snowden borde ges asyl i Sverige

Elbilarna och de svåra vägvalen

Klimatfrågan är valets viktigaste och svåraste

Av , , Bli först att kommentera 0

Klimatet är valets viktigaste fråga. Men det betyder inte att svaren är givna, enkla eller självklara. Klimathotet är alldeles för allvarligt för att få exploateras av dem som gärna tar ton när det är på modet, men inte syns efteråt, när det krångliga, otacksamma vardagsarbetet med otaliga målkonflikter och följdfrågor tar vid. Det skriver jag i den här krönikan.

***

”Alla upprors vågor åldras fort/ och alla upprors stigar bli snart till allfartsvägar./ Kvar står en längtan till något som inte/ är begärens eller vedergällningarnas hjul./

Bäst är människan när hon önskar det goda hon inte förmår/ och slutar odla det onda som hon lättare förmår./ Då har hon dock en riktning. Den har inget mål./ Den är fri från hänsynslös strävan.”

Harry Martinson i Passad (1945).

***

”Beskedet från medicinalstyrelsen häromdagen”, skrev Matts Balgård i en VK-ledare den 17 november 1967, ”att fisk från ett 40-tal vattenområden i landet – däribland Umeälvens nedre lopp – har förklarats som ”otjänlig till människoföda”, kom säkert som en chock för många av oss. Visserligen har vi varit förberedda genom den diskussion som pågått sedan länge om den fortskridande nedsmutsningen av våra vatten och våra miljöer. Men vi hade ändå inte trott, att detta hot skulle så snabbt ta fast form och ingripa i vårt vardagliga liv.”

Det här var mitt under den stora, yrvakna kvicksilverdebatten på 1960-talet, med Rachel Carsons miljöpolitiska ögonöppnare ”Tyst vår” som betydelsefull klangbotten. Godtrogenheten och omisstänksamheten framstår i efterhand, konstaterade Balgård ödmjukt, som ”svårförklarlig”.

Men han, och VK som frisinnad tidning, hörde ändå till dem som väldigt tidigt hade börjat uppmärksamma och diskutera problemen som fanns och hoten som tornade upp sig.

Två år tidigare hade Balgård i en ledare skrivit om att ”kvicksilverdöden” snabbt måste ”leda till praktiska motåtgärder”, och hur en ”sorglös välståndsexploatering” som tagits ut i förskott på många och områden och på ett ödesdigert sätt nu skulle betalas.

Han hörde också till dem som fortsatte att, sakligt, initierat och konstruktivt, diskutera miljöfrågor även när de inte stod i centrum för debatt och rubriker. Just den integriteten, att hålla fast vid principer och perspektiv, oavsett tillfälliga trender och vindar, skapade en trovärdighet som gick djupare än dagsdebattens ytliga mätinstrument kunde registrera då eller klickstaplarna skulle kunna registrera i dag.

Matts Balgård beskrev det alltså redan 1965 som en avgörande utmaning för demokratin, att visa sig mogen ett långsiktigt ansvarstagande för miljön och att förmå prioritera sådana uppoffringar framför ”projekt och krav, som kan förväntas ge snabb och direkt utdelning i ena eller andra avseendet för stora grupper av medborgare.”

”Det blir”, avslutade han, och senare generationer ryser ångestfullt och med dåligt samvete, ”bara dyrare om vi väntar.”

***

Miljöengagemanget, för vattendragen, skogarna, bergrunderna, luften och åkrarna, har alltid präglat och fördjupat det i vid mening västerbottniska frisinne som VK varit en del av och en röst för.

Matts Balgårds och andras eftertänksamma texter, granskningar och reportageresor under 1900-talet och det tidiga 2000-talet, här på ledarsidan, på nyhetsplats och på kultursidan, om det vi i dag kallar ett hållbart samhälle byggt på försiktighetsprincipen, lokalt som globalt, hör till den här tidningens bästa arv och förpliktelser.

I den andan redigeras VK vidare, med läsarna runt om i länets bygder som aktiva pådrivare.

Därför är det en självklarhet för mig, att beteckna omställningen till ett för klimatet och miljön hållbart samhälle, en förnyelsebar ekonomi, där 2000-talets välstånd och framsteg inte tas ut i förskott och på ett för de ekologiska systemen ödesdigert sätt, som det här valets viktigaste, övergripande, liberala fråga.

I den prövningen flyter nästan allting in, från alla andra politiska områden. Går det inte att åstadkomma något där, bleknar resten i jämförelse.

Och det vore hyckleri att försöka låtsas som om klimatomställningen inte skulle tvinga fram impopulära och jobbiga prioriteringar. Vissa beteenden som vi vant oss vid och vet är bekväma, vissa inslag i våra livsstilar, våra resvanor, vår resurs- och energianvändning och våra konsumtionsmönster, måste bli dyrare eller avskaffas. Miljöskadliga genvägar till välstånd och ekonomisk utveckling måste stängas. Förnyelsebara alternativ måste främjas.

Klimatfrågan kan bara, det är min övertygelse, lösas genom en kraftsamling av forskning, ny teknik, innovationer och framstegsanda, via globala avtal, i en blandning av tvingande lagstiftning, ekonomiska styrmedel, politiska regleringar, effektiva marknadskrafter och upplyst, opinionsbildande konsumentmakt.

Det måste ske i en stämning av lust och konstruktiv vilja, som ett generationsprojekt, som vår tids stora prövning.

Men definitionen av framsteg och utveckling, måste förändras på 2000-talet, och vidgas till att omfatta den ekologiska dimensionen. Ingen ska inbilla sig att det klimathot människan skapat kan lösas utan en omställning som kommer att bli märkbar i många avseenden.

Och det kommer, som Matts Balgård skrev, att bli dyrare ju längre vi väntar.

***

Det betyder inte att svaren eller lösningarna på klimatfrågan är givna, enkla, självklara. Det är de inte.

Klimathotet är alldeles för reellt, svårt, komplicerat, allvarligt och långsiktigt för att få exploateras av dem som låter sig gripas av varje ny debatttrend och gärna tar ton när det är på modet, men inte syns av efteråt när det krångliga, otacksamma vardagsarbetet med otaliga målkonflikter och följdfrågor tar vid.

Klimatengagemanget måste göras djupare, mer konstruktivt och ärligare än så.

De som blir kvar i en sakfråga eller ett arbete är vanligtvis de som fanns där med kunskaper, uppoffringar, aktiviteter och engagemang i frågan redan innan, när andra tittade bort. Plus några som på allvar gripits av viljan att lösa och förstå en problematik på djupet.

Hoppet står inte till en massa rubriker och medieutbrott i juli, glömda igen till november, utan till de otaliga, mödosamma, ödmjuka initiativ som tas inom kommuner, branscher, företag, föreningar, organisationer och lärosäten för att i det lilla och lokala bidra till en omställning som sedan kan fungera som förebild för andra runt om i världen.

Klimatarbetet håller på att få upp farten. Fler och fler ansluter sig, byter perspektiv, tänker om, gör nya prioriteringar och lyssnar till erfarenheter från goda exempel. Ett bildningsarbete pågår. En teknikutveckling sker. Förslag på politiska styrmedel förfinas. De processerna har inget behov av bylines och invektiv i offentligheten, men de skapar något bestående.

Ett annat vanligt fenomen är att klimatfrågan används som svepskäl att propagera för gamla, redan sedan länge existerande dogmer. Socialister ser klimathotet som ett skäl till återinförd planekonomi. Liberaler ser klimathotet som ett skäl till mer klassisk marknadsekonomi. Miljöpartister vill gärna framställa klimathotet som ett skäl till mer av 80-talistisk miljöpartism (och så glömmer man bort sitt gamla EU-motstånd).

Men klimathotet ger ingen ideologi och inget parti rätt, utan ställer alla inför svåra dilemman, inför samvetsfrågor där gamla sanningar och ställningstaganden måste omprövas.

Ett eget, personligt exempel: Är inte klimatfrågan så akut, att kärnkraften måste accepteras som en rationell övergångslösning under längre tid än många av oss varit villiga att acceptera? Inte nödvändigtvis. Men för mig som kärnkraftsmotståndare är energiomställningen och kärnkraftens vara eller inte vara, en av de där jobbigt svåra målkonflikterna, som inte går att blunda för.

Och måste inte en kärnkraftsmotståndare i så fall fullt ut bejaka exempelvis en massiv utbyggnad av vindkraften, även där det råder lokalt motstånd?

Blir verkligen mer eldrivna transporter en vinst för klimatet, när elproduktionen måste ökas utan att de förnyelsebara alternativen räcker till?

Givet att socialistisk planekonomi alltid lett till miljökatastrofer och marknadsekonomin inte fungerat tillräckligt självreglerande, hur ska balansen mellan styrning, planering, tvång, subventioner, frihet och incitament se ut?

Hur ska globala miljöåtgärder kunna genomföras och gemensamma standarder förankras i en värld full av auktoritära, destruktiva, konfliktdrivna regimer? Hur kan beslutsfattare inom politik och näringsliv undvika att investera tungt i populära symbolprojekt som ger snabba gillanden, men efterhand visar sig vara ineffektiva och irrationella ur ett klimatperspektiv?

Klimatfrågan måste få svar som delvis befinner sig bortom klassiska ideologier, med de bästa inslagen från många. Den är av ett nytt slag. Om den ska kunna lösas, måste de största insatserna göras och de ärligaste diskussionerna föras där frågan är som mest präglad av jävliga målkonflikter.

***

Klimatdebatten behöver därför inte fler plakat, ytterligare t-shirtslogans, kändiskonserter eller tusen, snarlika offentliga ångestbekännelser till. Sådant som snarare tycks vilja profitera på en rädsla och ett stämningsläge, än ta sig an konkreta problem.

Åtminstone är det inte det som behövs i första hand.

Ska man ge något enda råd till de unga som vill göra betydelsefulla, avgörande insatser för klimatet – bidra med faktiska lösningar i en värld av munväder – är det istället att plugga biologi, fysik, kemi, ekonomi och samhällskunskap så mycket de orkar.

Omsätta engagemanget i kunskaper, insikter och expertis. Bemöda sig mer om att förstå svåra problem som leder till skogen, åkern, vattnen, bergen och energikällorna, än att lära in enkla slagord som leder till spalter och tv-soffor. Ta sig an alla de krångliga målkonflikter andra blundar för när det blir jobbigt och onelinern inte längre hjälper.

Och sedan ge sig in i politiken, ut i näringsliv eller organisationer, vidare till universitet och forskningscentrum – och förändra världen, skapa det hållbara samhället, förverkliga den förnyelsebara ekonomin, på riktigt.

***************

Det här är sjunde delen i serien ”I bakvattnet inför valet 2018″. De sex första delarna finns att läsa här:

Sveriges kluvna förhållande till grunden för välståndet.

Sätt stopp för missbruket av kulturpolitiken

Fantastiska medicinska framsteg och svåra etiska frågor

Hantverksideal och insikten att kunskap kostar möda

Två steg framåt och en snegling bakåt i eftertanke

En Don Quijote som tror eller en Hamlet som tvivlar?

Sveriges kluvna förhållande till grunden för välståndet

Av , , Bli först att kommentera 4

Det är en av de mest omdiskuterade scenerna i svensk litteratur, när Majorskan dör till stångjärnshammarens slag över bygden, i Selma Lagerlöfs roman ”Gösta Berlings saga” (1891) och Gösta utbrister:

”– Hör! sade då Gösta Berling. Så ljuder Margareta Celsings eftermäle! Detta är inte druckna kavaljerers galna upptåg. Detta är arbetets segerhymn, uppstämd till ära för en god gammal arbeterska. Hör majorskan vad hammaren talar? ”Tack”, säger den, ”tack för ett gott arbete, tack för brödet, som du har gett de fattiga, tack för väg, som du har röjt, för bygd, som du har brutit!”

En uppenbar hyllning, skriven i begynnelsen av demokratiseringens, kvinnorörelsens, arbetarrörelsens, nykterhetsrörelsens och klassresornas decennier, av det skötsamma, ”lyckobringande” arbetet som skapar samhällsharmoni, ordning, utveckling och en bättre tillvaro för människor.

Men där finns kanske också, i Göstas extas, i hans patetiska ord, några droppar av tvivel kvar. Ett dubbelbottnat minne från de självupptagna, patriarkala kavaljerernas destruktiva fester. Hur förena att vara glad med att vara god?, frågar sig Gösta.

Dragkampen pågår hela tiden, i alla politiska epoker, mellan disciplin och uppror, tålamod och instinkt. Det som skapar något att duka fram och det som i ett slag rensar bordet. Välståndet och tryggheten som växer, men inte räcker som livets enda mening. Och vilka har, i en hård och orättvis värld, friheten, resurserna och privilegiet att välja sin väg? Vad lever vi ytterst för?

Selma Lagerlöf, moralistisk, feministisk, liberal samhällskritiker, brottades med motivet många gånger. I Jerusalem (1901-1902) låter hon Ingmar efter hemkomsten från den heliga staden säga till Barbro, i bondens anda:

”Men så kom jag att tänka på att om allt detta hade funnits kvar, så hade vi, som nu levde, ingenting att ta oss till, för då behövdes inte vårt arbete. Och det är en människas största lycka att få bygga upp vad hon själv behöver och visa vad hon duger till”. Vår herre, säger Ingmar, ”vill inte, att vi ska gå till ärvda gårdar och uppröjda hemman, utan ha vill, att vi ska vinna åt oss på nytt det, som ska vara vårt.”

***

En annan liberal författare med socialt hjärta, historiskt intresse och en blick för de utsatta i samhället, var Gustaf Hellström (1882-1953) – som i ett tal 1944, manade den unga generationen att i motstånd mot nazismen och stalinismen, se: ”kraften hos människans krav på värde och värdighet”.
Han var 24 år yngre än Lagerlöf, och är i dag nästan helt bortglömd, både som journalist och romanförfattare.

Men ett av hans verk flämtar fortfarande i hyllorna reserverade för svenska klassiker. ”Snörmakare Lekholm får en idé” från 1927 hör till de underfundigaste skildringarna som finns av Sveriges modernisering, från ståndssamhälle under tidigt 1800-tal till modern demokrati under mellankrigstiden, med ett embryo till välfärdssamhälle.

En scen som stannat i mitt minne ekar av samma arbetets, ordningens och välståndets tema i den svenska samhällsutvecklingen. Det är när försäkringsdirektör Lars Lekholm, barnbarn till snörmakaren, i slutet säger till sin bror Karl, som 20 år tidigare, i början av 1900-talet, emigrerat till USA:

”Det Sverge, du kommit till, är ett helt annat än det du lämnade för tjugo år sen. (…) Låt mig dra fram några siffror för att visa dig till vilken grad det slösande svenska folket håller på att utveckla sig till ett sparsamt och småkapitalistisk folk. Hur mycke tror du vi har sparat samman den dag som i dag är? Den svenska nationalförmögenheten uppgår i närvarande stund, det vill säga 1924 till ungefär tjugu milliarder kronor. Det belopp som ligger hopsparat av huvudsakligen medelklass och arbetarklass uppgår till styvt fem milliarder – fem milliarder, gode broder. (…)

Och vad betyder de siffrorna? De betyder att det svenska folket är på väg att bli ett lyckligt folk, för så vitt och så sant som det är en lycka att leva i trygga och ordnade förhållanden. Trygghet och ordnade förhållanden – det är inte bara stundens säkraste lycka, det är också den enda säkra lyckan vi kan överlämna åt våra barn, åt framtidens Sverige.” Så beskriver han svenskarna som ”ett propert och välklätt folk, ett folk som börjar bli nyktert, ett folk som inte längre lever för dagen eller morgondagen, utan för framtiden.”

Moralismen finns med där, blandad med framtidstro och en önskan att fler ska förstå vad det är som skapar utveckling i praktiken, när politikens demagoger lockar med auktoritära, frestande, snabba lösningar.

Men Hellström diskuterar också det tvivel, den otålighet, som begreppen ”lycka” och ”olycka” utlöser, i en föränderlig, materiellt präglad tid: ”Allt det där gör, att den relativa snabbheten, med vilken en uppfinning når sin fulländning i våra dar inte imponerar på honom så värst mycke. (…) Kvarstår, för hans del, otåligheten över att allt går så förbannat långsamt och att det finns ”så förbannat små möjligheter”. Och så får han inte öga på den andra stora lagen i livet: strävan efter balans, harmoni.”

***

Detta var två liberala exempel. Man kan göra många fler nedslag i svensk litteratur, film, teater och konst, från mitten av 1800-talet och framåt, där samma brottningsmatch med grunden för välståndet pågår. Det har varit ett tema som berört, stressat och fascinerat tänkare och gestaltare, lika mycket som nationalekonomer och socialpolitiker.

Redan bland 1800-talets tidiga socialister ute i Europa pågick heta diskussioner om huruvida konst och kultur var tillfälliga substitut i väntan på riktig materiell tillfredsställelse eller själva målet för de framtida reformerna.

En intressant del av 1968-upproret handlade om ett slags komplex, kritisk hatkärlek till den materiella utveckling som arbete, företagande, innovationer och välfärdsreformer inom ramen för den sociala marknadsekonomin möjliggjorde i västvärlden.

Även den nykonservativa rörelsen från mitten av 1900-talet problematiserade från sitt håll välfärdssamhället i liknande tongångar.

Så har det fortsatt.

Ändå har det alltid, ända sedan demokratiseringen var genomförd i Sverige, funnits en gemensam insikt om vad det är som skapat välstånd och välfärd, på gott och ont. Det minnet håller, om man ska tro valrörelsen, på att gå förlorat. Allt möjligt nonsens och trams skapar hysteri och rubriker, men några av de viktigaste frågorna förpassas till marginalerna.

Framtiden för den arbetstagande, rättigheter och ställning, på ett djupare plan, i 2000-talets allt mer automatiserade och digitaliserade ekonomi, diskuteras för lite.

Småföretagsklimatet i Sverige, när det gäller skatter, riskkapital, modern infrastruktur, utbildning, regelverk, byråkrati, rättsväsende, konkurslagar och socialförsäkringssystem – sällan står det i centrum, trots att nya växande företag är förutsättningen för nästan alla andra samhällsinvesteringar.

Den svenska ekonomins farliga och förljugna beroende av svag valuta, extremt låga räntor och en hel världs centralbanksstimulanser, istället för arbete, framtidsföretagande och innovationer verkar få bry sig om.

Migranters, enskilda nödställda människors, självklara rätt att sträva efter och söka sig en bättre, tryggare framtid genom modiga uppbrott och ansträngningar, och alla samhällens långsiktiga behov av det arbetet, den kraften – det perspektivet möts av hånskratt.

***

Grunden för den svenska välfärden har varit arbete och företagsamhet, liberal ekonomi och sociala reformer – och till den balansgången har liberaler, socialdemokrater och konservativa bidragit växelvis. Det gröna perspektivet behöver också tillkomma, inför klimathot och sargade landskap, som en självklar vidareutveckling av den traditionen.

Men ändå talas det väldigt lite i valrörelsen, eller inom litteraturen, på ett eftertänksamt sätt om hur det moderna arbetet, det moderna företagandet och den nya långsiktigheten måste se ut, för att ekvationerna kring demokrati, öppenhet, ekonomi, sociala perspektiv, miljö och livskvalitet ska gå ihop på 2000-talet.

Det lär straffa sig, när nästa ekonomiska kris kommer och de auktoritära, antiliberala rörelserna vinner ytterligare mark.

***

Jag kommer att tänka på några ord som Willy Brandt sade 1987 när han avgick som partiledare för den tyska socialdemokratin. Han höll ett vackert, vemodigt, lågmält men vidsynt tal om sin syn på den demokratiska socialismen och om hur för honom människans frihet, hennes samvetsfrihet och åsiktsfrihet, hennes frihet från nöd och fruktan, de mångas frihet, inte bara fåtalets, var det allra viktigaste att värna tillsammans med freden.

Och så sa han, väldigt ärligt, att det är bra att de unga i dag slipper göra de svåra offer som många i hans generation i allmänhet och hans partigeneration i synnerhet tvingades till.

Det fanns hos honom ändå till slutet, ett erkännande av och en tacksamhet inför, vad demokrati, internationellt samarbete och reformism hade åstadkommit i ett sekel plågat av nazism och kommunism. Det fanns också en avsmak inför överord och historielöshet, även den som partikamrater ägnade sig åt.

Jag har aldrig förstått den flabbiga, ömsesidiga, växelvisa skadeglädje som liberaler, socialdemokrater och konservativa ger uttryck för mellan varandra när det går katastrofalt dåligt för några av dem. Självklart ska spänningar finnas, men förstår man inte att det stora, auktoritära hotet från vår tids extremer i dag riktas mot det demokratiska, öppna välståndssamhälle som alla tre idétraditionerna bidragit till och fört sina viktiga debatter inom.

Den europeiska socialdemokratin har betytt mycket för den liberala demokratin och marknadsekonomins överlevnad. Liberala rörelser har varit pådrivande för sociala reformer som socialdemokrater sedan velat göra till sina. Konservativa strömningar har i avgörande lägen hjälpt både liberaler och socialdemokrater till viktig eftertanke och en smula ödmjukhet inför både människan och historien.

För min del, ur mitt liberala perspektiv, ser jag det som ett stort bekymmer att den europeiska socialdemokratin befinner sig i en sådan djup kris. Jag tycker att många konservativa i dag utgör en betydelsefull och pålitlig gränspost mot extrema krafter. Och även om liberaler är vana vid både vänsterns och högerns förakt, har jag svårt att förstå när socialdemokrater och konservativa fortfarande hösten 2018 vältrar sig i skadeglädje när liberala perspektiv förlorar inflytande.

Ett sätt att bemöta de auktoritära, antiliberala hoten vore att – utan konsensus, men i en gemensam medvetenhet om vad som faktiskt står på spel – diskutera oftare och mer ingående vad som håller på att hända med det gamla välståndets och den mödosamma välfärdens grund: arbetets framtid och företagandets villkor.

************************

Det här är sjätte delen i serien ”I bakvattnet inför valet 2018″. De fem första delarna finns att läsa här:

Sätt stopp för missbruket av kulturpolitiken

Fantastiska medicinska framsteg och svåra etiska frågor

Hantverksideal och insikten att kunskap kostar möda

Två steg framåt och en snegling bakåt i eftertanke

En Don Quijote som tror eller en Hamlet som tvivlar?

Och några andra krönikor på temat:

Lita inte på ekonomiska sommarselfies inför valet

Glöm inte villkoren för entreprenörskap i valet

Om Europa halkar efter på 2000-talet

Slösa inte bort valrörelsen

Nästa ekonomiska kris kan komma plötsligt

Digitalisering och delningsekonomi ruskar om

Är vår innovativa ekonomi en illusion?

Sätt stopp för missbruket av kulturpolitiken

Av , , Bli först att kommentera 3

Det måste ha varit en märklig syn, även för luttrade New York-bor, 16 juni 1937, när en brokig skara skådespelare, teaterpersonal och åskådare, kom gåendes genom Manhattans gator – ömsom arga, ömsom uppsluppna, får man anta – i ett spontant, gemensamt ställningstagande för kulturens frihet.

De var unga, många av dem i alla fall, och hade, rent bokstavligt, sedan några timmar tillbaka ”ingen lokal”.

Vad de sökte, under sin kilometerlånga promenad genom Broadwayteatrarnas gamla kvarter, var en ny scen för den på myndigheternas order bara dagar tidigare inställda premiären av musikalen The Cradle Will Rock.

Stycket var skrivet av den homosexuelle kommunisten Marc Blitzstein, som en del av sorgearbetet efter hans hustrus död i svår anorexi. Det skulle regisserat av en lovande, briljant, bråkig och besvärlig 22-årig teaternörd vid namn Orson Welles. Och det skulle, så var tanken, uppföras på Maxine Elliott’s Theatre, vid 109 West 39th Street.

Men den byggnaden var på premiärdagen bevakad av vakter, och stängd för både kulturarbetare och publik. Där skulle ingen jävel få uppträda utan tillstånd. Och tillståndet var indraget.

Vad hade hänt?

***

Uppsättningen av The Cradle Will Rock, ibland beskriven som ett slags agitprop till fackföreningarnas försvar i en tid av industriella konflikter, hade planerats, organiserats och finansierats inom ramen för det kulturpolitiska programmet ”Federal Theatre Project”.

FTP var en bred satsning på teater, performance och underhållning, under administrativ ledning av Hallie Flanagan, som pågick mellan 1935-1939 och ingick i Franklin D Roosevelts New Deal.

Syftet med programmet var i första hand att underlätta situationen för kulturarbetare som drabbats av den ekonomiska depressionen i början av 1930-talet. Men programmet fick också betydelse för dem som ville sprida kvalitetskultur till en ny publik runt om i USA och gav scenkonstnärer möjligheter till konstnärliga experiment i större skala än tidigare.

Eftersom det var offentligt finansierat och låg under politisk styrning, började debatten emellertid tidigt om huruvida det fanns en ideologisk slagsida hos de projekt som fick stöd av Federal Theatre Project.

Kryptosocialister hela bunten? Subversiva krafter som utnyttjade statens välvilja och godtrogenhet? Redan vid det här skedet fanns antydningar till den paranoia och intolerans, som ett år senare skulle leda till utfrågningarna om oamerikansk verksamhet i representanthuset och i början av 1950-talet ligga till grund för senator Joe McCarthys inkvisitoriska förföljelser av motståndare.

Det låg alltså något i luften, misstänkliggöranden och misstro, som satte press på de federala kulturprojekten. Följdes reglerna? Handlade det verkligen om samhällsnyttig, korrekt och lovvärd konst, värd att finansieras?

Samtidigt försämrades den amerikanska ekonomin igen, budgetläget var ansträngt, vilket väckte ny kritik mot olika delar av New Deal.

***

Sinom Callow  – i Sverige kanske mest känd för roller i filmer som Amadeus och Fyra bröllop och en begravning – poängterar i första delen av sin gedigna biografi om Orson Welles (1995), hur spänt läget var. I stämningar förstärka av motsättningarna på arbetsmarknaden mellan fackföreningar och stålbolag, började det viskas om The Cradle Will Rock som något suspekt och radikalt, med politisk sprängkraft.

Att musikalen hade socialistiska tendenser var klart från början. Redan repetitionerna hade väckt uppmärksamhet. Marc Blitzstein själv hade bott i Berlin en tid på 1920-talet och kände Bertolt Brecht, som 1935 uppmanat honom att skriva ett verk i den andan. Hans ideologiska tillhörighet var alltså ingen större hemlighet.

Orson Welles var aldrig kommunist, men hans liberalt progressiva hållning var också den tillräcklig för att väcka anstöt i fel läger.

Welles, och producenten John Houseman, visste på ett tidigt stadium att föreställningen var hotad, och att det fanns krafter som låg på för att få den stoppad. Möten anordnades för att få till stånd en överenskommelse. Ett spel bedrevs bakom kulisserna, kanske för att undersöka om Wells och Houseman var beredda till kompromisser.  Men Wells var lika lite då som senare beredd att backa från sina konstnärliga vägval.

10 juni, med bara dagar kvar till premiären, kom så beskedet att Federal Theatre Projects budget skulle skäras ner med 30 procent och att inga nya pjäser, musikaler eller utställningar inom programmets ram skulle tillåtas att öppna före den 1 juli samma år.

Simon Callow betonar att varken Welles, Houseman eller Hallie Flanagan, som hade bäst insyn av alla och i grunden stod på föreställningens sida, tvivlade på att den generella åtgärden var avsedd att stoppa, eller åtminstone fördröja, just premiären av The Cradle Will Rock av politiska skäl. Vad göra?

Ett annat problem som uppstod i samband med det var att musikernas fackförening slog fast att om musikalen istället sattes upp på en privat teater, skulle de ha betalt på en nivå som motsvarade kommersiella ersättningar. Och skådespelarnas fackförening meddelade att musikalen enligt deras åsikt tillhörde Federal Theatre Project. Ironin, skriver Callow, i att en show till fackföreningars försvar blockerades av fackföreningar, ”undgick inte någon”.

Men Marc Blitzstein mindes hur i det läget Welles ”oemotståndliga energi” och drivkraft kom till uttryck. Han satte, berättade Blitzstein, igång att övervinna de praktiska och juridiska svårigheterna med häpnadsväckande påhittighet, tempo och mod.

Till slut hittade de en alternativ lokal, rymliga ”Venice Theatre”, ett antal kvarter bort. Och det var till den de begav de sig av genom Manhattan, med kvarvarande aktörer, publik och scenarbetare. Längs vägen anslöt människor spontant som fattat sympati för den hemlösa teatergruppen.

Av juridiska skäl, för att hindra efterverkningar, kunde inte heller de skådespelare och musiker som fortfarande höll fast vid föreställningen uppträda på själva scenen. Men, konstaterade Welles, däremot kunde de placera ut sig mitt ibland publiken och resa sig upp, dansa, agera och säga sina repliker därifrån, som fria medborgare.

Så blev det. Efter inledande tal av Houseman och Welles, lämnade de över till Blitzstein, som satt längst fram vid pianot. En naken, inofficiell, nedskalad rest av iscensättningen, men med budskapet intakt, tog sin början. När det var slut, ville jublet aldrig upphöra.

Det var en teaterhändelse, en kämpande, överlevande, fri spillra av en saboterad föreställning, som i efterhand skulle komma att ses som en symbol för ett större pågående skifte. Callow noterar att Houseman kallade det för ”slutet på smekmånaden för New Deal och teatern” och att Hannie Flanagen senare skrev hur hon såg det som ”mer än bara ett fall av censur. Det markerade ett förändrat synsätt i Washington.”

***

Ett par månader senare, när turbulensen lagt sig, gick Orson Welles och John Houseman samman igen för att bilda en fristående teater i New York, den sedermera betydelsefulla Mercury Theatre (1937-1946).

På hösten 1938 gjorde de en radiodramatisering av HG Wells science fiction-roman Världarnas krig, om en invasion av jorden från Mars, i regi av Welles, förlagd till amerikansk nutid och utformad som en äkta nyhetssändning. Den fejkade rapporteringen var så övertygande och realistisk att många radiolyssnare fick panik på riktigt, började fly sina hem eller söka sig till lokala kyrkor.

Efteråt var upprördheten stor. Grova hot framfördes mot både Orson Welles och stationen CBS.

Det var som radiohändelse betraktat ett av de tidigaste och mest kraftfulla inläggen i den ständiga debatten om mediernas inflytande, om källkritik och om det vi i dag skulle tala om som alternativa fakta och fake news.

Den radioteaterföreställningen gjorde Orson Welles berömd, trots att det inte var han som skrivit det omgjorda manuset. Han var inte bara en av 1900-talets stora charmörer, nyskapare, berättare och begåvningar, utan också skicklig på att ta åt sig äran för saker, om så krävdes med en liten halvsanning på vägen.

Och 1941, släpptes hans första film, Citizen Kane, som brukas anses vara den bästa film som någonsin har gjorts. Men det är, förstås, en helt annan historia.

I en föreläsning om Orson Welles och teatern, som finns att se på YouTube, inleder Simon Callow med att säga, att Welles nog både först som sist, såg teatern som den främsta av konstformer, och var med och formade en av teaterhistorien sällsynta guldåldrar.

För oss med ett sentimentalt förhållande till teatern, är det ord att stanna vid.

***

Det är ett mått på den politiskt laddade situation som rådde, konstaterar Callow, angående konflikterna kring The Cradle Will Rock 1937, ”att det ansågs nödvändigt för producenter och regissörer att få de centrala myndigheternas klartecken för sitt arbete”.

Hmm, är det bara hos mig som associationerna går till vår tid, och den svenska kulturpolitiken inför valet? Med debatten om identitetspolitiska normpoliser inom institutionerna. Förslag på värdegrundscertifieringar av och tvångsutbildningar för konstnärer som vill få stöd.

Så kopplas pengar, tillstånd och karriärmöjligheter inom institutioner och medier, i ett redan politiserat, likriktat kulturliv, ännu starkare till av etablissemanget eller propagandister fastslagna ideologiska utgångspunkter. Uppdraget blir uppfostran nedåt, i maktens tjänst, istället för fritt, spretigt, obändigt, oförutsägbart skapande, i kritik och självständighet uppåt.

En sanning i taget. Inga rebeller. Inga provokationer. Inga experiment mot strömmen.

Det är en livsfarlig, auktoritär kulturpolitisk ordning att vänja sig vid. För makt och trender växlar alltid förr eller senare. Är politiseringen regel, finns få hinder mot avgrunden. I kulissen väntar extrema krafter och fundamentalister med hopp om att i framtiden kunna tvinga ”misstänkta” kulturskapare till underkastelse. Vägra ge dem verktygen de behöver för det.

Nej, leve konstnärer, som när etablissemanget kommer med sina formulär, kontrollfrågor, temadagar och pekpinnar, hellre försvarar skapandets integritet och kulturens krångliga oberoende, och tillsammans med publiken räddar undan konsten till friare scener, öppnare scener.

Ola Nordebo

**************’

Det här är femte delen i serien ”I bakvattnet inför valet 2018″. De fyra första delarna finns att läsa här:

Fantastiska medicinska framsteg och svåra etiska frågor

Hantverksideal och insikten att kunskap kostar möda

Två steg framåt och en snegling bakåt i eftertanke

En Don Quijote som tror eller en Hamlet som tvivlar?

Fantastiska medicinska framsteg och svåra etiska frågeställningar

Av , , Bli först att kommentera 3

Man kan bli tårögd vid tanken på den fantastiska utveckling som äger rum, genom forskning, digitalisering och investeringar, i kampen mot sjukdomar. Men de svåra etiska frågorna om makt, normer, rättigheter och människans individuella frihet till den egna kroppen, den egna integriteten och de egna livsvalen, kommer vi inte undan, den här gången heller. Det skriver jag i den här veckans lördagskrönika.

***

– Show me the signal. … And that’s for when it’s time?

– So we did talk about it.

– Do you feel that it’s time for us to stop fighting, Bobby?

– No, no, I don´t wanna stop fighting, or that she thinks I stopped fighting, but if there comes a point, it’s hopeless, then I think I wanna stop fighting.

– I understand.

– Thanks, doc.

Ur NYPD Blue, säsong 6, avsnitt 5, prisade ”Hearts and Souls”, 1993, när Bobby ligger bara timmar bort från döden. I mina ögon ett av de starkaste tv-avsnitt i sjukhusmiljö, om rätten till livet, rätten till ett värdigt slut, medicin och etik, som gjorts. (Får ni tag på det, så missa inte Brad Sullivans underbara insats i birollen som Patsy Ferrara.)

***

På samma sätt som vi i dag inte kan föreställa oss hur det var att leva utan en mobiltelefon, skriver tyske Der Spiegel-journalisten Thomas Schulz i sin nya bok ”Zukunftsmedizin: Wie das Silicon Valley Krankheiten besiegen und unser Leben verlängern will” (”Framtidsmedicin. Hur Silicon Valley vill besegra sjukdomar och förlänga våra liv”), ”kommer vi om några år att fråga oss, hur vi tidigare kunde låta läkare behandla oss, utan att ha tillgång till enorma dataregister: analyserna av vårt DNA, hur våra mikrobiom är sammansatta, grunddragen hos det personliga proteomet.”

Han gör en gedigen genomgång av de olika områden där Silicon Valleys jätteaktörer nu investerar gigantiska summor i forskning och ny teknik.

Och det råder ingen tvekan: Den rasande utveckling som pågår med biomedicinsk forskning, syntetisk biologi, big data, avancerade algoritmer och artificiell intelligens kommer att förändra läkekonsten i grunden. Vid både avancerade behandlingar, enklare vardagsvård och rent förebyggande insatser tror man att möjligheter till tidiga, individualiserade och högeffektiva åtgärder ska uppstå som tidigare generationer inte ens kunde drömma om.

Det är inte uteslutet att människor – om de besparas krig och miljökatastrofer – inom bara några få generationer i genomsnitt kommer att leva betydligt längre än vi kan föreställa oss i dag.

De flesta av oss har i ärlighetens namn bara vaga aningar om vad det är experter och superentusiaster pratar om, när de beskriver sådant som är på väg att att övergå från science fiction-romaner till verklighet.

Men just vård och medicin är ett område där kombinationen av bioforskning, databaser och digitalisering kommer att revolutionera vår tillvaro. Det mesta på befriande sätt, förstås.

Många fler unga liv kommer, om optimisterna får rätt, att kunna räddas. Åtskilliga gamla kommer att kunna få en bättre, friskare, aktivare ålderdom. Förtvivlade och ångestfyllda människor kommer att kunna ges hjälp och stöd av ett helt nytt slag.

Kanske kommer mänskligheten på sikt rentav att befria sig från de senaste seklens mest fruktade sjukdomar. Och det med positiva sociala, ekonomiska, demokratiska och kulturella följdverkningar i tidigare desperata, konfliktfyllda livsmiljöer.

Thomas Schulz lyfter i sin bok fram kampen mot cancer och hjärtåkommor som punkter där den nya digitalt präglade genetiken måste lyckas för att leva upp till förväntningarna.

”Fuck cancer” på riktigt, äntligen.

Men exemplen kan göras otaliga, och även i 2010-talets djärva framtidsspaningar ser vi sannolikt bara en inledning på något mycket större och mer genomgripande.

Inte minst den forskning som gäller regenerativ medicin, en tillämpning av stamcellsterapi, där kroppen får hjälp att läka sig själv, öppnar hisnande, medicinska såväl som filosofiska perspektiv.

När speciella molekyler kan tas fram och föras in i människors celler för att hjälpa organismen att producera egen medicin mot olika sjukdomar, har utvecklingen plötsligt gått cirkeln runt. Hjälp till självhjälp i biomedicinsk tappning. Högteknologiska manipulationer i möte med den enskilda människans radikala autonomi.

Gamla motsättningar mellan den moderna medicinens ”konstlade” ingrepp utifrån och naturens egna processer, människans inre liv och jämvikt försvinner delvis framför våra ögon. En ny, förvirrande, svårtolkad hybrid av människa och medicin uppstår.

***

Filosofen Hans-Georg Gadamer gav 1993 ut ett av den moderna medicinfilosofins viktigaste verk, ”Den gåtfulla hälsan”, där han anlade ett kritiskt, humanistiskt perspektiv på delar av den medicinska utvecklingen.

Hans betraktelser är fortfarande läsvärda och angelägna. Men några av de kontraster Gadamer diskuterade, några av de spänningar han utgick ifrån mellan människans egna, personliga liv och medicinvetenskapens generella, opersonliga instrument, har forskningen i dag börjat lösa upp.

Som när han skrev:

”Visserligen lever människorna liksom alla levande varelser under försvar mot ständiga och hotfulla angrepp mot sin hälsa. Hela den mänskliga organismens slemhinnesystem är som en jättelik sluss, som fångar upp det som annars skulle översvämma oss med skadegörare. Likväl befinner vi oss inte ständigt i försvarsställning. Vi är själva natur, och det är naturen i oss som tillsammans med det försvarsberedda, samordnade organiska systemet i vår kropp samtidigt förmår upprätthålla vår “inre” jämvikt. Det är en enda sammanflätning av liv.”

Eller i en annan essä:

”Ty läkaren har inte bara haft ett föremål under bearbetning, utan vad han anförtroddes var ett liv, och det är detta som han nu släpper ur sin vård.”

Det är kritiska perspektiv som skavde på 1990-talet, men som kan gå att förena med åtminstone delar av framtidens bio- och IT-medicin.

***

Istället kommer andra problem att stå i centrum för den kritiska debatten under 2000-talet. För allt är trots allt inte frid och fröjd. Inga landvinningar är utan hot, fällor, motsättningar, inneboende målkonflikter och svåra etiska frågeställningar. Och den data- och genbaserade medicinen har en baksida, som vi måste vara medvetna om och beredda att hantera.

När entusiasmen över alla möjligheter i form av botade och förebyggda sjukdomar övergår i eftertanke om vad de nya systemen innebär för andra delar av våra liv, vilka det är som kommer att kunna njuta av utvecklingen och vilka maktförhållanden framstegen kräver, dämpas jublet en aning.

Vilka kommer, under överskådlig tid, ha råd att betala för den nya medicinen? Vilka klyftor och konflikter hotar, om det förblir fåtalets privilegium? Vilka är det som tar hem vinsterna av de framsteg som väntar när vi lämnar ut våra personliga biodata till några få, monopolsträvande koncerner?

Hur mycket av vår personliga integritet och hur mycket av makten över våra privatliv måste vi ge upp, gratis och villkorslöst, för att kunna vara med i de allomfattande databaser som utvecklingen förutsätter?

Bio-IT-medicinen som ett praktiskt led i och ursäkt för den totala övervakningen och jakten på den felfria, eller skötsamma och förutsägbara, människan? Den felfria, välprogrammerade kroppen för optimal hälsa som norm och grundkrav för att få möjlighet till jobb, försäkringar, välfärd och annan vård i framtiden? Den onödiga sjukdomen som skam och stämpel?

Hotar en allians av nymoralism, friskhetsnormer och övervakningsiver som jättegåva till allehanda auktoritära system i framtiden? Vänjer vi oss allt för lättsinnigt av med tanken på den personliga integriteten och den individuella friheten och egenheten, som ett mål i sig? Hur långt in i själens gömslen, kan medicinen någonsin nå?

***

Och vem har, när livet blir långt och döden kan skjutas upp på många olika sätt, makten över en människas slut? Dödshjälp som inslag i det hypermedicinska samhället är en annan av de stora frågor som kvarstår: hur ska den fantastiska kampen för livet harmoniseras med den i vissa speciella fall viktiga rätten till den egna, värdiga döden?

Liberalerna Barbro Westerholm och Lina Nordquist skrev en av sommarens mest tänkvärda debattartiklar tidigare i veckan, i Svenska Dagbladet, om palliativ vård och dödshjälp, om hur samhället inte får låta döende människor plågas under sin sista tid, för att de svåra frågor är jobbiga att närma sig.

Det är en målkonflikt som kommer att tränga sig på ytterligare under de närmaste decennierna, när även de medicinska möjligheterna till ett humant slut på egna villkor ökar.

Vem ska ha makten, politiskt, ekonomiskt och moraliskt, över alla dessa avvägningar? Om den egna kroppens integritet, om den individuella hälsan som mål och norm, om värdet av ett längre liv, om önskan att få sluta i tid utan enorma lidanden?

***

Man kan bli tårögd vid tanken på den fantastiska utveckling som äger rum, genom forskning, digitalisering och investeringar, i arbetet mot sjukdomar, plågor och krämpor. Det är underbart.

Men de svåra etiska frågorna om makt, normer, rättigheter och människans individuella frihet till den egna kroppen, den egna integriteten, den egna livssynen och de egna livsvalen, kommer vi inte undan, den här gången heller.

Vill vi ge framstegen chansen på allvar, bör vi inte tveka att diskutera även deras baksidor. En demokratiska valrörelse vore väl ett lämpligt tillfälle?

***********

Det här är fjärde delen i serien ”I bakvattnet inför valet 2018″. De tre första delarna finns att läsa här:

Hantverksideal och insikten att kunskap kostar möda

Två steg framåt och en snegling bakåt i eftertanke

En Don Quijote som tror eller en Hamlet som tvivlar?

Hantverksideal och insikten att kunskap kostar möda

Av , , Bli först att kommentera 3

Att nålbinda vantar, mössor och sockor, med ändliga garntrådar av ull, kohår, gethår eller tagel, är en uråldrig tradition, flera tusen år gammal, som nästan hade fallit i glömska mot slutet av 1900-talet.

Den har hållits vid liv, som en skör, skör tråd genom generationer, av det fåtal som i tålamod, noggrannhet och fria experiment lärt sig den speciella konsten med nål och garn, var och en på sitt sätt, i de oansenliga hemmens miljöer, och som fört den vidare till de unga i närheten som haft ork nog att lyssna och öva själva.

Eller kanske är det fel att tala om glömska när det gäller nålbindning.

Tekniken är inte, som Kerstin Paradis Gustafsson visar i sin skrift ”Nålbindning. Nu och då” (2015), väldokumenterad i gängse mening. Det saknas nästan helt tryckt material, etablerade begrepp, tydliga förlagor och givna regler. ”Teknikerna”, skriver hon, ”har inga kända namn och har troligen heller aldrig haft det. (…) Tekniken har alltid lärts ut direkt från människa till människa – ända fram till 1960-talet.”

Men det är, just därför, ett hantverk som i allra högsta grad överlevt tack vare enskilda människors goda minne. På samma sätt som muntliga berättelser levde egna liv i sekel och först långt senare hamnade på tryckta sidor och fått finrummens erkännande.

I det praktiska livet fanns de ju ständigt, utan behov av teoretisk uppmärksamhet. Nålbundna vantar var långt in på 1900-talet uppskattade av skogsarbetare, järnvägsarbetare, militärer och lottor. Tätare än de stickade och virkade, tåliga mot både kyla och hetta – varje bygd med egna varianter.

De som kände till dem, ville inte ha något annat, sägs det.

Och kunskapen om de märkliga stygnen var värdefull. Ibland något att hålla hemligt, som ett gudomligt recept i kassaskåpet. Eller som ”fru Sahlberg” i Fogdö, som sydde vantar 1935-1945 lär ha sagt: ”Det var magi att sy vantar och det skulle man inte lära ut.”

”Plötsligt insåg jag” minns Kerstin Paradis Gustafsson i sin bok, ”– mormor, mormor, mormor och mormor i mer än tusen år och det fanns inte beskrivet i någon bok! Det blev en stor aha-upplevelse. Kvinnor hade lärt sina barn och barnbarn i generation efter generation. De har suttit tätt samman, sett på varandra händer, hur tråden och nålen arbetat. De har diskuterat resultat, mormor har förklarat varför tråden skall vara spunnen på just det sättet till denna teknik – kanske har hon inte ens behövt förklara, de har förstått varandra ändå. Deras kunskaper och erfarenheter hade samma grund. Jag kände plötsligt en sorts ansvar, en skyldighet att lära mig och lära andra.”

I dag kan man söka efter nålbindning på YouTube och sekundsnabbt hitta fantastiska små instruktionsvideor, ganska många i själva verket. En punkt där rörlig bild är överlägsen skriven text: utlärning av hantverk. Så kan man också definiera informationsåldern: Den vidgar mormorshörnet på ett oanat sätt. Fler får sitta bredvid och snappa upp en glimt av hemligheterna som höll våra förfäder och förmödrar varma.

***

”1941 broderade farmor en duk/ med hårt ordnade/ små rosor och/ nejlikor i korsstygn.”

Så inleds en dikt av Birgitta Lillpers, ur samlingen Industriminnen från 2012, som jag lagt en lapp vid, för att alltid hitta åter. Den fortsätter:

Hon måste ha suttit i det starkast möjliga ljuset/ och sytt med sitt hårdaste sinne för skönhet,/ med hårdaste sinnet sytt blommor och/ de blad som hör till/ sytt myrgång och utdragssöm/ i det ytterligt fina linnet, hålsöm till och med/ på avigans kortsidor/

sytt med ett sinne tacksamt hårt/ eller hårt av skräck –/

initialerna, årtalet: ”jag finns”

***

I Bjurholm, för att ta ett helt annat exempel, var det smederna man uppmärksammade. Det går att läsa i boken ”Grisen i säcken. Historia och historier från Bjurholmsbygden” från 1992. Där nämns bland andra Adolf Frediksson i Näsland som blev känd utanför länets gränser för ”sina liar och hyvelstål”.

Och så beskrivs tillverkningsprocessen, långt innan svetsens tidevarv: ”En järnbit på 6 tums längd värmdes, för att sedan klyvas till hälften på längden. Därefter lades en stålbit i det uppkluvna spåret och värmdes till högt gradtal. Detta avlästes genom färgen på järnet. Sedan smiddes och välldes de två metallerna ihop till en enhet. Smidesdrängen med sin slägga och Adolf med sin hammare drog och smidde ihop järnet till längd och form av en lie”.

Men lätt var det inte för alla:

”Den betalning som smederna fick av byborna för sitt arbete”, står det, ”var ibland minst sagt usel. En smed brukade ta sin katt och låsa in den i smedjan. Kunderna undrade om katten fick någon mat. Den var ju så mager och eländig.

– Jo, katten får allt som jag får för smidningen. med det verkar inte som hon ska klara sig.

– Men vad får du då?

– Jag får på sin höjd ett tack ska du ha.”

***

Ett samband är dock evigt, även när instruktionsvideon om nålbindning eller smideri spelats färdigt: Kunskap kostar möda. Vare sig det handlar om praktiska, sociala eller intellektuella färdigheter – och i vårt moderna samhälle, i många branscher och verksamheter, tenderar de att sammanfalla allt mer.

Och den som vill lära sig någonting på riktigt, bli expert, behärska en gren, känna friheten att själv kunna skapa, teoretiskt eller praktiskt, måste anstränga sig hårt. Genom många motgångar. Öva, öva och öva.

Med en ödmjukhet, ett tålamod, ett långsiktigt ansvarstagande och en djup respekt för att kompetens, insikt och skicklighet, vilket område i livet och världen det än gäller, är något värdefullt och fint. Att kunskap och kreativitet som inte kommer av sig självt och utan vilket samhället snart skulle förfalla.

Stackars de unga som fostras av debatt, medier, institutioner och kultur att sky flit, uthållighet och ansträngningar. Stackars dem som uppmuntras ge upp och vara helnöjda som det är vid första nederlag. Stackars dem som ser sina förebilder ta lätt på kunskap, kompetens och seriositet. Stackars dem som uppmanas mäta framgång i en förmiddags reaktioner på sociala medier och ersätta egen kunskap, egna ord, egna handgrepp och egna insikter med trendig jargong och bekväma poser.

Varför anstränga sig, under många jobbiga månader, för att sätta sig in i något som är svårt, lära sig ett hantverk eller ett område på riktigt, slipa, fila och putsa på detaljer, utreda något grundligt och med intellektuell hederlighet, ta ansvar för slutresultatet av ens handlingar, när det räcker att posta en snabb verbal spya, en tom ironi, en godtycklig provokation hur historielös den än må vara eller en mot tidsandan lojal floskel för att få bekräftelse?

***

Jag lutar åt, ett valår som detta, att en hel del av det som olika etablissemang förfäras över, är självförvållat.

Bristen på sakkompetens i många branscher är ett växande problem, även i automatiseringens tid. Åtskilliga näringar ropar efter specialiserad arbetskraft, utan att få ordentliga svar. Hela kulturarv hotar att gå förlorade och korrumperas, när bekräftelsehets, klicklogik och dopamin tar över.

I konstvärlden viskas det om hur studenter är allt mindre villiga att lära sig tekniker, traditioner och grepp från grunden, och istället söker de stora effekterna och genomslagen direkt.

Det mesta går att lära sig, högt upp i åldrarna, genom ett livslångt lärande. Väldigt lite är för sent. Men ska belöningen vara omedelbar, tar koncentrationen slut första dagen.

Även den politiska samhällsdebatten, partier, medier, myndigheter och det traditionella utredningsväsendet, lider under samma förfall. De som faktiskt vet vad de pratar om, och kan ge seriösa svar med integritet och oberoende, får väldigt sällan någon av de första hundra frågorna. Minsta motståndets lag härskar. Få orkar lyssna till en utläggning som går bortom förväntade klichéer eller lär ut något nytt.

Den som vill få uppmärksamhet, bör vara expert på att bekräfta redan existerande åsikter och förväntningar. Spela rätt roll i en redan fastlagd dramaturgi. En politiker som under ett valår säger det oväntade, utifrån kunskapsläge snarare än stämningsläge, utan att stryka förproducerade manus medhårs, riskerar att skandaliseras direkt.

Så de flesta jamsar floskler när det passar och håller käften i övrigt. Allt fler viktiga, allvarliga, sansade och givande samtal förs i viskande ton när få hör, inget twitterkonto finns i närheten som kan hota, vantolka eller stämpla och ingenting ska läggas ut i realtid. Offentligheten fungerar illa just nu. Där sys och smids väldigt lite.

***

”Ödmjukhet är ett ord man sällan hör numera”, skrev Niklas Ekdal i en krönika för Kyrkans Tidning. ”Det är på väg att gå samma väg som ”förtröstan”. (…) En paradox är ju att psykisk ohälsa, frustration och populism ökar trots att den materiella tryggheten aldrig varit större. Alla blir nog gladare av lite färre selfies, lite mer osjälvisk dygd.”

Beredskapen att långsamt, tålmodigt lära sig något på riktigt, och ta ansvar för den kunskapen, bör därför även ses i ett större perspektiv. Det handlar om att bidra med egna färdigheter, uttryck och upptäckter, som komplement till medmänniskors motsvarande insatser på andra områden.

Så byggs en gemenskap där vi hjälps åt, på de olika sätt vi kan, i en djupare form av både självförverkligande och samarbete, för att bevara kulturarv, bilda oss, fördjupa oss, underhålla oss, trösta oss, nära oss och slå varandra med häpnad.

Mycket börjar i insikten om att vi alltid kan lära oss mer och att all kunskap kostar möda.

*****************

Det här är tredje delen i serien ”I bakvattnet inför valet 2018″. Första delen finns att läsa här:

Två steg framåt och en snegling bakåt i eftertanke

En Don Quijote som tror eller en Hamlet som tvivlar?

Lita inte på vilseledande sommarselfies inför valet

Av , , Bli först att kommentera 4

Nidbilden först: Aldrig ligger väl skilsmässorna, sammanbrotten, jättegrälen, utskällningarna och gallskriken så nära som sekunderna innan många av sommarens glada familjeselfies från lycko-bad-och-glass-landet.

Trycket från sociala medier är stort. Om det så krävs hot, mutor, vädjanden och morranden för att rafsa ihop resterna av tålamod och ordning till en sekunds regisserad harmoni.

”Kom hit nu!

Sluta springa omkring Pelle, stå still och titta in i kameran så får mormor Gunvor och farfar Bertil nåt trevligt att gilla på Facebook.

Herregud, sluta räcka ut tungan hela tiden, Liselotte, snälla, bara en sekund! Du får köpa leksak efteråt.

Och kan inte du där agera som en vuxen och le för en gång skull! Gör det ont att le? Så, är ni beredda? Pelle, allvarligt, nu tappar jag snart tålamodet! Beredda? Jamen, le då! Nu!”

Klick.

Sekunden efteråt faller glassen till marken, måsarna skiter, tårarna sprutar, mungiporna dippar, ryggar vänds mot varandra, nån får en allergichock, nån måste på toa, alla skingras, verkligheten svämmar tillbaka in.

Men bilden finns där, som ett slags intyg, som en skyddad vrå av det som sällan var: #äntligensommar #bästamyset #vårtidärnu.

***

Nåja, att inte lita för mycket på ögonblicksbilder som prognoser för framtiden, är alltid en bra regel. Lita definitivt inte på ögonblicksbilder i den ekonomiska politiken.

Direkt före och efter ett val, är debatter och presskonferenser fulla med makthavares försök att presentera det ekonomiska läget som mer harmoniskt är det är. Krampaktigt arrangerade sommarselfies av den egna politiken, ibland direkt vilseledande. Åtminstone inte särskilt ärliga om vad som väntar framöver. Och ändå visar de upp något, som också hör till verkligheten.

Att svensk ekonomi går starkt just nu är en bild som går att belägga med siffror. SCB:s statistik för BNP-utvecklingen det senaste kvartalet är mycket positiv. Prognoserna för helåret kan rentav komma att skrivas upp igen.

Trots oroande tendenser på vissa områden, som detaljhandeln och bostadsbranschen, håller de extrema nationella och internationella valuta-, ränte- och kreditstimulanserna uppe konjunkturen. Det skapar en god situation på arbetsmarknaden som i sin tur får till följd att hushållen konsumerar friskt. Nästan som om det inte fanns en morgondag.

Det är ju också ett av syftena med den utdragna och på sikt ohållbara stimulanspolitiken, här som i övriga västvärlden. Att med konstlade medel dölja hur illa det ser ut under ytan, för att ge politiken extra tid att förbereda nästa konjunkturcykel på ett bättre sätt, så att nya jättekriser kan undvikas.

Men beslutsfattarna har med få undantag, det gäller även Sverige – inom regeringspartier såväl som opposition – använt de finansiella och penningpolitiska åtgärderna till att skjuta upp viktiga reformdiskussioner kring arbetsmarknad, företagande, utbildning, bostadsbyggande, socialförsäkringar och klimatomställning.

Varför rota i det tråkiga och svåra, när ögonblicksbilderna är så fina?

***

Det går varken i extrema högkonjunkturer eller djupa lågkonjunkturer att utifrån kvartalsrapporter bedöma hur stark ett land står ekonomiskt. Hela konjunkturcykeln måste beaktas.

Först vid nästa lågkonjunktur, som inte kan mildras av fler stimulanser eftersom de redan är helt förbrukade, kommer vi att få svaret på hur väl Sverige använt mandatperioden 2014-2018. Och den lågkonjunkturen kan, om det går illa, förvärras ytterligare av handelskrig, internationell oro, militära konflikter, kreditproblem i Kina eller nya skuldkriser inom euroområdet.

Det är i goda tider som utrymmet finns att planera strategiskt för de dåliga som ofrånkomligt väntar.

Ett sätt att använda valrörelsen 2018 skulle kunna vara att ställa frågor som:

* Förblir trygghetssystemen i dagens form pålitliga, generella och långsiktiga, även när digitalisering, robotisering och delningsekonomi förändrar arbetsmarknader, branscher, yrkeskarriärer och skatteunderlag?

* Hur motverkas den stora brist på personal inom skola, vård och omsorg som väntar när demografiska varningstecken går från att vara framtidsprognoser till att bli verklighet?

* Prioriteras i de offentliga investeringarna långsiktiga, samhällsekonomiskt genomtänkta satsningar, som nödvändig infrastruktur, kvalificerad forskning, bättre utbildningssektor, regional utveckling, gröna lösningar och klimatomställning i energi- och transportsektorerna?

* Har byråkratiska regelverk som är skadliga för småföretagande, nyanställningar, lokalt ägande och investeringar tagits bort eller gjorts enklare? Lyssnar myndigheterna?

* Har skattesystemen blivit mer rationella, överskådliga och förutsägbara under senaste, bort från lapptäcken och marginalfällor?

* Vad händer om de strukturella ekonomiska problem som växer fram ute i kommuner och landsting om några år inte längre går att dämpa via en statsbudget som själv befinner sig i kris?

* Hur upprätthålls medborgarnas förtroende för rättsstaten, viktiga institutioner och ett öppet, pluralistiskt samhälle, om nästa lågkonjunktur blir ännu värre än den förra och nyauktoritära, antiliberala rörelser till höger och vänster redan nu är på frammarsch?

Att så många gillar den ekonomiska sommarselfien för 2018, och tar den som en entydig sanning om läget, avslöjar att lärdomarna från finanskrisen 2008 inte dragits i tillräckligt hög utsträckning.

Det kan visa sig vara ett lika allvarligt misstag som de begår som med hjälp av motsatta, godtyckliga ögonblicksbilder och främlingsfientliga instinkter söker förmedla intrycket av en pågående samhällskollaps.

Det vore märkligt om svensk ekonomi inte stod stark, så överstimulerad som den är. Försöken att svartmåla håller inte. Men hur ser grundförutsättningarna ut på längre sikt?

Den svenska valrörelsen borde i första hand handla om hur nästa stora kris kan förebyggas på bästa sätt och nästa lågkonjunktur sedan hanteras, inom ramen för en bevarad liberal demokrati och ett öppet samhälle, med en aktiv övergång till en förnyelsebar och klimathållbar ekonomi, byggt på historiska insikter om vad som i grunden skapar frihet, välstånd, jobb och trygghet.

Otaliga kontroversiella sakfrågor ryms inom den debatten, nästan alla politikområden. Ingen lam konsensus hotar. Liberaler, konservativa, socialister och gröna har rikligt utrymme för rekommendationer och idéer.

Men det kräver att partierna under valrörelsens sista veckor förmår stå emot sina sämsta instinkter.

Hellre tråkiga, gråa och sakliga förslag som bäddar för framtiden, än vilseledande utspel med trendiga hashtags.

********************

Några fler krönikor på temat:

Om Europa halkar efter på 2000-talet

Slösa inte bort valrörelsen

Nästa ekonomiska kris kan komma plötsligt

Villkoren för entreprenörskap som valfråga

Digitalisering och delningsekonomi ruskar om

Är vår innovativa ekonomi en illusion?