Lottning bättre än köer – men skoldebatten är sorglig

Av , , Bli först att kommentera 3

Låt mig börja med en annan aspekt på det hela, och kalla mig konservativ om ni vill, men flit, ansträngning, förkovran, initiativ och ambitioner hos enskilda människor måste få löna sig i ett samhälle.

Så frigörs och välkomnas skaparkraft, kreativitet och mycket av det som är fantastiskt och meningsfullt i livet – från kultur till tekniska uppfinningar, från idrott till vetenskap, från humanitära aktioner i kris till enskilda, galna äventyr.

Alternativet, att det inte skulle spela någon roll huruvida du utifrån dina förutsättningar och möjligheter anstränger dig eller ej, vore förfärligt.

Ett samhälle som helt eliminerar betydelsen av personligt engagemang och eget strävandet för hur det går i yrkeslivet, vilka möjligheter som öppnar sig och vilka framgångar som kan nås, skulle snabbt falla sönder.

Det skulle bli mer apatiskt, bittert och stillastående. Definitivt fattigare. Sämre för alla, när utveckling och framsteg klingat av, utom en styrande elit.

All sammanhållning och mångfald, måste bygga på fria, jämlika individer. Gemenskap och individualism hänger alltid ihop, hur mycket extrema läror än försöker förvandla dem till motsatser.

***

De gamla folkrörelserna, folkbildningspionjärerna och alla som lade grunden för det demokratiska, välfärdssamhället visste av släktleds erfarenheter, in på bara kroppen och djupt i sina hjärtan, hur viktig den individuella förkovran, hårt jobb, möda, prioriteringar och uppoffringar, var även för allas gemensamma utveckling, makt, välfärdsresurser och levnadsstandard i ett samhälle.

Det som folkrörelsernas tidiga generationer kämpade för, vägrade att kompromissa om, organiserade sig för att åstadkomma, var att förutsättningarna skulle vara jämlika och rättvisa för alla, oavsett social, ekonomisk och politisk bakgrund. De hann berätta om det för sina efterföljare, som i sin tur hann berätta det för oss, barnbarnen och barnbarnsbarnen – ofta är födda in i de möjligheter vår far- och morföräldrar tog strid för, individuellt och tillsammans.

Inget barn får missgynnas eller sorteras in i speciella kategorier utifrån namn, bostadsort, hudfärg, kön, familjens ursprung eller något annat. Ett skolsystem måste bygga på en tät väv av bildningsideal, kunskapskrav, stödresurser, pedagogisk mångfald, outtröttliga insatser mot alla former av mobbing och kompromisslös jämlik människosyn.

Det betyder inte att allt ska vara lika för alla, ske i samma tempo, utifrån samma pedagogiska upplägg, att ingen ska få utvecklas snabbare eller långsammare, att ingen ska få vara extra duktig eller ha rätt till extra stöd utan att stämplas som problem. Det betyder inte att alla skolor ska arbeta på samma sätt och i total likriktning. Och det betyder inte att den personliga insatsen inte spelar någon roll för hur det går senare.

Det betyder bara, att utifrån egna förutsättningar och ansträngningar, ska alla ha samma chanser under sin barn- och ungdom att få en bra utbildning som grund inför ett liv av fortsatt arbete och lärande. Även i en framtid av digitalisering och robotisering måste skolsystemet motverka strukturer som ökar redan befintliga klyftor ytterligare i klassrummen.

***

I veckan lade Skolkommissionen fram sitt förslag. Om det den kommit fram till finns faktiskt ganska mycket gott att säga. En rad av förslagen och resonemangen inger förtroende.

* Statlig delfinansiering till undervisning och elevhälsa.

* Bättre kompetensförsörjning av lärare genom fler behörighetsgivande och kompletterande utbildningar vid sidan av reguljära lärarutbildningar.

* Ett professionsprogram för lärare och skolledare för att främja deras professionella utveckling. Införande av en skolmyndighet på regional nivå som extra resurs.

* Tydligare läroplaner för att öka trygghet och studiero, respektfullt uppträdande och elevens eget ansvar.

Så lyder några av idéerna, och de är i grunden utmärkta.

Men en annan punkt har fått flest rubriker och väckt störst kritik: Förslaget att införa lottning istället för kö som urvalsprincip till skolor när antalet sökande överstiger befintliga platser.

Faktum är att även det är en genomtänkt ansats. Lottning är i det här fallet ett mer rättvist system än köer (som i hög grad beror på om aktiva föräldrar varit tidigt ute eller familjer bott på samma ställe länge). På den punkten kan inte argumentet om ansträngning och möda användas.

Barn ska ha hela sin skoltid på sig att mogna, få hjälp, göra misstag och hitta sina vägar, sina intressen och utblickar. Och skolan har en avgörande betydelse för att motverka en social och ekonomisk segregation som fråntar enskilda människor de likvärdiga möjligheterna till utbildning.

Debatten efter Skolkommissionens förslag har i det avseendet haft en sorglig utgångspunkt. Nästan allt har underförstått handlat om vilka som ska få lyckan att slippa dåliga, stökiga, mediokra skolor, och istället komma till framgångsrika klassrum. Som vore bra och dåliga skolor definitiva begrepp, i en hierarki.

Skolor, likgiltigt om det är kommunala skolor eller friskolor, ska ju inte konkurrera med varandra i kategorier som ”bättre” och ”sämre”, ”attraktiva” och ”fruktade”.

Tvärtom måste alla kunna uppvisa en sådan kvalitet och trygg arbetsmiljö, att de sedan i övrigt kan komplettera varandra med olika pedagogiska alternativ, inriktningar och tyngdpunkter. En demokratiskt likvärdig och inkluderande skola får inte lämna ett enda, enskilt barn efter sig.

***************

(Krönikan har även publicerats i VK och på vk.se. Den här bloggen används i första hand som textarkiv.)

Theresa May söker ett nytt mandat

Av , , Bli först att kommentera 4

När Storbritanniens premiärminister Theresa May i tisdags lade fram sitt förslag om ett förtida parlamentsval den 8 juni, stod det snabbt klart att hon skulle få brett stöd, inte bara av sitt eget konservativa parti, utan i hela parlamentet.

Så blev det också, när utspel fullföljdes i votering. Dagens omröstning i underhuset slutade med 522 röster för och bara 13 emot. Storbritannien ska alltså redan i år gå till sitt första val efter beslutet att lämna EU.

Nyval, som blivit det gängse ordet i den svenska rapporteringen, är i sammanhanget en något vilseledande översättning av begreppen ”snap election” eller ”early general election”. Det leder lätt tankarna snett i en svensk kontext.

Även om det brittiska valsystemet sedan 2011 har fasta mandatperioder, och premiärministern numera behöver stöd av tvåtredjedelar av parlamentet för att kunna utlysa ett val i förtid, handlar det egentligen om ett tidigarelagt ordinarie val, varefter en ny femårig mandatperiod inleds.

Att utlysa ett nytt val vid rätt tidpunkt, och få det valda datumet att framstå som självklart, var en politisk konstart som förfinades i Storbritannien under många år. I den traditionen agerar nu även May. Reformen 2011 begränsade, men eliminerade inte, en premiärministers möjligheter att använda förtida val som ett strategiskt grepp.

Det kan göras utifrån en styrkeposition – en premiärminister och ett styrande parti vill skörda medan det blåser medvind i opinionen. Det kan göras för att lösa krångliga motsättningar kring vissa sakfrågor. Det kan göras i desperation, för att komma ur en politisk kris. Och det kan göras för att en regeringschef eller ett parti vill få nytt mandat efter stora händelser.

I det här fallet samverkar olika faktorer. Att Theresa May vill ha ett nytt besked av de brittiska väljarna i sommar har sannolikt flera skäl.

* Hon vill stärka den konservativa majoriteten och få större marginaler att möta trilskande partikamrater med, och låter sig därmed vägledas av alla de opinionsmätningar som nu tyder på att Tories kommer att vinna den 8 juni.

* Hon vill passa på att gå till val medan det största oppositionspartiet Labour befinner sig i djup kris under extremt ifrågasatte partiledaren Jeremy Corbyn. Den korta tid som återstår till 8 juni gör det onekligen svårt för Labour att hinna reda ut sina inre motsättningar, även om läget kan skifta snabbt och det finns fler oppositionspartier för May att se upp med.

* Och hon vill ha ett eget folkligt mandat inför de mycket svåra, komplicerade förhandlingarna som väntar med EU om Storbritanniens utträde ur unionen. Hon vill säkert också ha tid inför nästa val – som nu planeras till 2022 – att hantera kommande svekdebatter när de negativa konsekvenserna av Brexit börjar uppenbara sig.

Att May söker ett förtida val har alltså mer med strategi och förhoppningar, än med sakpolitik och nödvändighet att göra. Åttonde juni blir ännu ett laddat datum att invänta för Europa under 2017.

******

(Krönikan har även publicerats i VK och på vk.se. Den här bloggen används i första hand som textarkiv.)

Holmsund – kustsamhälle med viktig historia och nya framtidsutsikter

Av , , Bli först att kommentera 5

ÖGONBLICKET. Det började med att sågat virke kom flytande längs Umeälven ut till kusten i Holmsund, där det togs om hand, tvättades, skurades och staplades, i väntan på vidare transport ut i världen.

Från sågen och forsen uppe i Baggböle skickades virket vattenvägen till den lastageplats på småholmarna som skulle bli hjärtat i ett lokalt industrisamhälle och en ny västerbottnisk kustbygd.

Holmsund växte fram under industrialismens norrländska barndom, när det doftade av timmer och investerades som aldrig tidigare i anläggningar och fabriker. Det var på den tiden lokalsamhällen grundades med nya arbetsplatser, boendeformer, framtidsperspektiv, sociala spänningar, klassmotsättningar och politiska initiativ.

I en skitig och ändå spännande epok, med ekonomiskt utnyttjade och ändå stolta, starka miljöer, tog ett Sverige form, som präglat landets politik och samhällsdebatt ända in i våra dagar.

Under hela den långa vägen från utbredd fattigdom till stabilt välstånd, genom demokratisering, folkrörelsekultur, tillväxtunder och välfärdsreformer, har norrländska orter haft mycket att berätta även för resten av landet.

Det människor kämpat med, vittnat om, efterfrågat, prioriterat och varnat för här, i norra Sveriges bygder, har gett viktig och unik kunskap om hur hela det svenska samhället mår på djupet och inför framtiden.

Holmsund är – precis som Tavelsjö, Sävar, Hörnefors, Vännäs, Vindeln, Bjurholm, Nordmaling, Robertsfors, Dorotea, Malå, Storuman, Vilhelmina, Lycksele, Sorsele och åtskilliga andra lokalsamhällen runt om i landet – fortfarande 2017 en av många måttstockar på hur vi står rustade inför framtiden.

***

Historien om norra Sverige går aldrig att isolera till enstaka platser, miljöer eller remsor. Skogsbygder i inlandet och glesa kustregioner, jordbrukstrakter och industriorter, småstäder och fjällbyar – följer man årstidernas och decenniernas lopp, blir det uppenbart hur snart de började hänga ihop. Hur de, ibland tvingade utifrån och ovanifrån, ibland i fri, regional utveckling, blev allt mer beroende av varandra och hur ekonomi, näringar och arbetsmarknader vävdes samman.

Holmsund har genom sin historia, i medgång som motgång, speglat viktiga delar av Sveriges tekniska omvandling, transportperspektiv och ekonomiska förutsättningar.

När ångkraften började användas inom sågverksindustrin, och de gamla vattensågarna uppe vid forsarna gick att ersätta med ångsågar nere vid kusten, tog utvecklingen ytterligare fart i Holmsund, Sandvik, Lövön, Djupvik och Obbola, med den inbördes konkurrens och ibland misstro som präglade även deras relationer.

Sandviks ångsåg drog igång produktionen i början av 1860-talet – timret dit flottades längs Sävarån. Och på 1880-talet kände sig ägarna av Baggböle sågverk tvungna att flytta verksamhet ut till havet och anlägga en egen ångsåg, som blev Holmsunds sågverk.

***

Så där kan man fortsätta genom 1900-talet, och se hur Holmsund decennium för decennium speglat varje tids förutsättningar och övergripande förändringar, lokalt som nationellt.

Men redan med lastageplatsen och sågverken var grunden lagd för ett industriellt och politiskt händelserikt 1900-tal, där nya näringar, företag, föreningar, skolor, idrottslag, kulturverksamheter, serviceinrättningar, och transportmöjligheter hela tiden bidrog till det speciella lokalsamhälle som bestått oförtrutet genom kommunala sammanslagningar och skiftande, ofta frustrerande politiska organisationsformer under åren.

Dramatik har inte saknats. Och som minnesvärd beskrivs gärna den internationella doft som brukar finnas i just hamnmiljöer.

Holmsund har inte alltid haft det så lätt på 2000-talet, och har tidvis känt sig både motarbetat, missförstått och baktalat som del av Umeå kommun. Den utveckling man drömde om för 30 år sedan – på ett möte med kommundelsnämnden i slutet av 1980-talet talades det om en vision på 14 000 invånare i Holmsund och Obbola år 2010 – har inte slagit in som det var tänkt. Trots placeringen som transportnav i flera olika gränsöverskridande, regionala visioner har Holmsund sällan stått i centrum.

Och ett av de problem som alltid diskuterats, har varit det tröga bostadsbyggandet och bristen på ordentlig rörlighet på den lokala bostadsmarknaden.

Kommer inte det igång, försvinner långsamt möjligheten till en befolkningsutveckling som behövs för att ge Holmsund framtidsutsikter även på 2000-talet med nya företag, service och affärsutbud. Det krävs, oundvikligen, en viss kvantitet av det slaget för att stå emot Umeås centrala dragningskraft.

***

De nya planer som VK skrivit om på nyhetsplats, med 3 000 bostäder, hälften hyresrätter, hälften bostadsrätter, med plats för 7 000–8 000 nya invånare i en ny komplett stadsdel, kan ses ur det perspektivet. Det är en, för många yngre umebor nyttig, påminnelse om att Umeå är långt mer än den geografiskt mycket begränsade, centrala del som upptar nästan allt av etablissemangets debatt och uppmärksamhet.

En utveckling av Holmsund med tusentals bostäder, skulle ge chansen till generationsskiften på bostadsmarknaden, mellan unga familjer och äldre invånare, vilket i sig förenklar inflyttning.

Det skulle också förbättra förutsättningarna ytterligare för en framtida, utbyggd pendlingstrafik. Skärgårdsstaden Holmsund, inom Umeå kommun, kan också – liksom exempelvis Nordmaling kommun som en del av Botniaregionen – visa hur stad-land-dimensioner kan förenas och berika varandra.

***

För Umeå kommun är Holmsund/Obbola, Tavelsjö, Hörnefors och Sävar en viktig del av den mångfald som gör det omöjligt att reducera Umeå till en stereotyp. Jag skrev för ett par år sedan i en krönika:

”Hur mycket som än byggts och förändrats i centrala stan de senaste åren, är det i kommundelar och byar som framtiden verkligen börjar stå på spel. I det som är möjlig gryning och det som är långsam nedgång. I det som talar för och det som talar mot. Söker man samtidens intressantaste möjligheter, men också mest ödesdigra, hotande förluster, ska man vända blicken bort från de högsta byggkranarna och följa de tilltagande tjälskotten ut från tätorterna istället. Det gäller Umeå på ett alldeles speciellt sätt.

Varje kommundel och varje by här är unik, med egna villkor och historiska arv. De brottas inte med exakt samma problem, och har inte exakt samma framtidsutsikter. Men de delar ett gemensamt öde: att tillhöra det glömda Umeå. I en kommun som nästan aldrig uppmärksammas för sin omfattande landsbygd, utan bara för sin urbana kärna. Det är synd, för Umeå blir intressantare – som samtid och som kultur- och näringshistoria – om man gör resan genom hela kommunen. Och kanske har den resan aldrig varit så tankeväckande som just nu, för umebor såväl som för besökare. (…)

Umeå har blivit en av de kommuner i landet som har den allra största mångfalden av livsmiljöer att visa upp.”

***

Även mot den bakgrunden finns det all anledning att se positivt på om det genomförs stora, genomtänkta investeringar i Holmsund. Hur mycket råder delade meningar om, men i princip alla är överens om att Umeå kommer att växa de närmaste årtiondena. Då behövs ett kustsamhälle med framtidsutsikter.

Fler bostäder, pålitlig social service och bättre förutsättningar för lokal affärsverksamhet skapar möjligheter för nya generationer Holmsundsbor, infödda som inflyttade, att skriva nästa kapitel om platsen där virke tvättats, staplats och sågats, och där de slet som var med och lade grunden till det moderna Sverige.

**********

(Krönikan har även publicerats i VK och på vk.se. Den här bloggen används i första hand som textarkiv.)

Demokratin avvecklas i Turkiet – ställ in medlemskapsförhandlingarna

Av , , Bli först att kommentera 4

Att Turkiets president Recep Tayyip Erdogan, med maktfullkomligheten som sin snart enda vägledande princip, eftersträvar diktatoriska befogenheter, och är beredd att gå brutalt till väga för att nå dem, har varit uppenbart länge.

Steg för steg har förtrycket i landet ökat de senaste åren. Under Erdogans styre förföljs, trakasseras och tystas granskande journalister och fria debattörer. Kritiker, oppositionella politiker och företrädare för minoriteter fängslas, görs arbetslösa eller riskerar att få sina liv förstörda på andra sätt, om de inte böjer sig.

Det helt oacceptabla och av de flesta med rätta fördömda försöket till militär statskupp förra året har fått alla hämningar att släppa hos Erdogan. Trots att även den parlamentariska oppositionen och många av Erdogans meningsmotståndare under de kritiska timmarna slöt upp bakom honom och bekämpade kuppmakarna, valde Erdogan att ta händelserna som svepskäl för att avveckla den turkiska demokratin ytterligare.

Han har sedan dess i praktiken genomfört en egen utdragen statskupp. Genom lynchjustis, massarresteringar, utrensningar inom rätts- och utbildningsväsendet, en oförsonlig jakt på oppositionella och ständigt nya attacker på journalister.

Att han också vill se dödsstraffet återinfört, att han hetsar sina anhängare med det som ideal, säger det mesta om Erdogans avsikter och auktoritära hämningslöshet.

I början av 2000-talet fanns det vaga, försiktiga och kanske naiva förhoppningar om att Erdogan och det av honom grundade partiet AKP skulle kunna bli en demokratiserande, försonade kraft i ett land plågat av motsättningar, återkommande militärkupper och förtryck av minoriteter. Under ett par år verkade tankarna på ett framtida turkiskt medlemskap i EU inte enbart verklighetsfrämmande. Det känns onekligen väldigt länge sedan i dag.

Att en knapp majoritet, åtminstone enligt det officiella valresultatet, av landets medborgare i helgen röstade ja till författningsändringar som ger presidenten avgörande kontroll över parlament, regering och rättsväsende, innebär att demokratins grundprinciper nu snabbavvecklas i Turkiet. Folkomröstningen har föregåtts av en massiv statlig propaganda för Erdogan och ja-sidan, samtidigt som oppositionen drabbats av sabotage, våld och hot.

Omvärlden, med EU i spetsen, måste öka stödet till och sina kontakter med de demokratiska krafterna i landet; journalister, föreningar, människorättsaktivister och aktörer i civilsamhället som fortfarande kämpar för en demokratisk utveckling.

Men EU måste också våga dra slutsatser när det gäller de formella relationerna till Erdogans regim. Ett första steg vore att konstatera att det dessvärre inte längre finns någon grund kvar för fortsatta förhandlingar om ett turkiskt EU-medlemskap.

Det är dags att ställa in dem.

****************

(Krönikan har även publicerats i VK och på vk.se. Den här bloggen används i första hand som textarkiv.)

Fler krönikor på temat:

Bara en kort suck av lättnad för Turkiet

Om samtiden, och att slå knut på sig själv

Av , , Bli först att kommentera 4

Tänk om man kunde slå knut på sig själv, dra åt som fan och bara försvinna – vad skönt det vore. Så kan de stå där med sina enkäter och stilråd och inredningstrender och bästa träningstips och hypade hak i Berlin och sociala kramkalas sedan.

Vad snopna de skulle bli. Ögla och ögla – och poff!

Låt oss vägra vara bläcket i deras statistik. Värna gåtan, rädda det outsagda, i en människas ögonvrå. Låt oss säga som det är: vi vill inte leva mer genuint, bli sundare, maximera vår potential, lära oss hur man gör på en anställningsintervju, eller någonsin vara med i finaste, bästa gänget. Vi duger inte för era projekt! Sätter ni in oss i en målgrupp springer vi för livet! Lämna oss i fred! (Men tyck om oss ändå!) We are only in it for the likes!

Dubbelknut och borta!

När man sedan knyter upp sig själv igen, kvittrar fåglarna vid vårpölen, tekoppen ryker på den omålade, vackliga, ej av myndigheterna godkända trappan vid torpet, i fem plusgrader, långt från allt som tidningar och tv-soffor säger att man måste se, göra, besöka och tycka. Man lutar ryggen mot en rostig spik, känner värmen från en färgflaga, och ens bästa vänner har tittat förbi med picknickkorg, sunkig duk och helt otvättade sarkasmer.

Låt oss vara fria. Låt oss söka orden. Låt oss vägra att vara i takt med någon tid.

Klirret i ett kvällsglas,
halvfullt, halvfullt!
raspet från en stol,
när diskussionen når
den tiden på dygnet,
fönstret på glänt
någonting viktigt, vad det nu är,
inom räckhåll, inom räckhåll,
hypotesen på servetten,
bara det viktigaste
resten fyller vi i själva,
med osynligt bläck,
som sommarnatten löser upp,
så de jävlarna
aldrig kan protokollera det
surret på stamstället,
– den enda dagordning vi behöver.
Ingens träl, ingens träl!
Aldrig neutrala, aldrig neutrala!

Den falnade femtiotalsaffischen,
på väggen bakom glassboxen,
(kanske satt Pär Rådström här, ärans portar,
kanske Beppe – jävla lyriker).

Inga sammanträden!
Inga enkäter!
Inga pejlare!
Vi säger nej, vi säger nej!
En snigel på ögat – vi säger ja!
Det är värt det! Det är värt det!
Jävla lyriker
Connors, McEnroe!
Borg, Nastase!
Ballong till månen!
1977, 1977!
Beppe – som en bombad elefant.
Beppe – som en ros i Jämtland.

Ögonblicket: Umeå, maj 1947 – rallarnävar och vårblomster

Av , , Bli först att kommentera 2

Den 22 maj 1947 skulle Umeås äldste invånare, Erik Nilsson, fylla 95 år. När VK några dagar tidigare kommit för att göra en födelsedagsintervju med honom var det en ”prydlig och väl bibehållen 95-åring”, med minnet i gott behåll, som bjöd in till den gamla gula stuga på Östermalm, där han bott sedan 47 år tillbaka.

Med sitt mossbelupna tak lyste stugan, skrev VK, som ett ”moget hjortron” mitt i nybyggnationen där gnisslande grävskopor, byggnadsställningar och gatbyggare skapade den ”moderna staden”.

Erik Nilsson, född 1852, var smålänning till ursprunget, och spår av barndomens dialekt fanns kvar hos honom resten av livet. Han hade, likt så många andra, kommit söderifrån med järnvägen, som rallare i unga år. I ett annat sekel, i ett annat Sverige. Han hade följt stambanan norrut från Medelpad, varit en av dem som, med VK:s ord, spettade, baxade och sköt i ”denna kulturens brokiga och mustiga förpatrull”. Han var med och lade räls ändå upp till Boden. Och i slutet av 1800-talet, när tvärbanan färdigställdes, kom han till Umeå.

Det var där, i den av brandkatastrofen fortfarande präglade småstaden, han rotade sig åren kring sekelskiftet. Först jobbade han på ”tjärfabriken i Sofiehem”. Sedan som stenarbetare. På äldre dagar hade ”trädgårdsarbete varit hans allt uppslukande intresse”. Han blev en ledande kraft inom Umeås koloniträdgårdsförening. De ”barkade rallarnävarna” fick plantorna i “trädgårdsängarna” att trivas och frodas.

Och fortfarande, konstaterade VK, är det lummigt och välskött på tomten kring stugan, ”som det skall vara hos en örtagårdsmästare.”

Med rälsen lades en grund för Sveriges välstånd. Men det var tungt för dem som utförde jobbet. Nilsson hade ”minst av allt varit den som sparat sig”. Rallarna var ”stora, starka karlar, som arbetade som djävlar och mötte faran med ett trotsigt skratt”.

Farligt var det. Många hamnade på ”ödemarkskyrkogårdar längst i norr, ty deras liv var fyllt av sprängskott”. Han mindes, med stolthet och i dråpliga ord, mycket hyggligt, ordentligt och ansvarskännande folk bland arbetskamraterna, men också ”vilda och svårregerliga sällar, som söp och slogs och spelade bort avlöningarna”. Arbetar- och nykterhetsrörelsen hade mycket framför sig.

Nilsson kunde även vittna om ett Umeå från förr.

Östermalm var i början av 1900-talet ren landsbygd. Fängelset på Storgatan, berättade han, ”var liksom gräns för stan då, sedan vidtog landsväg. De första åren var det fråga om att vi skulle få betala en slags tull för att få passera genom den gård, som vår enda vägförbindelse med staden … gick igenom”.

Älven var i seklets barndom ännu mera omtyckt som utflyktsmål för familjer än den blev senare. ”Det var nästan obligatoriskt att lasta in sig med familj och matsäckskorgar på någon av småångarna, som trafikerade älven, och målet var antingen Holmsund, Sand eller Strömbäck.” Även Hamrinsberget och ängarna därbakom bjöd på ”livliga familjeidyller” om söndagarna, med sport, umgänge och lekar.

Nilsson berättade också hur oroad dåvarande landshövding Jesper Crusebjörn var för att en järnvägsförbindelse till Holmsund från Umeå skulle få till följd att Umeå avfolkades och bebyggelse flyttades till skärgården.

Perspektiv skiftar mellan epoker.

Hur bär man sig då åt, frågade VK 95-åringen, ”för att bli så gammal och bli det med sådan vigör”? Jag har slitit ont, skrattade Nilsson, och ”levt enkelt och naturligt”. Hans vardag bestod av småsysslor vid stugan, ”vedbärning och sådant”. En gång i månaden promenerar han ut på stan för att hämta sin pension, gå till posten och göra uppköp.

”Kärleksfull vård”, avslutade VK sitt porträtt, “ägnas han av sin dotter”. Men när hon inte kunde eller orkade, klarade han sig själv. Det låter käckt, men avslöjar en otrygghet. Hur hade det gått vid olycka? Det här var före välfärdssamhällets fulla utbyggnad.

Som avsked tog Nilsson käppen, visade vårblomstren i sina rabatter och demonstrerade ”hur de som styr och ställer i staden tänkt sig hur hans gamla Östermalm skall se ut i framtiden”.

***

Stadens framtid diskuterades livligt den här våren. Umeå förväntades växa så mycket fram till 1960-talet, att man då kanske skulle kunna göra anspråk på beteckningen ”norrländsk huvudstad”. Vid ett möte 8 maj om Umeås framtid framfördes synpunkter på hur ”tomtmarken inne i stadens centrala del” skulle kunna användas bättre.

Den allmänna meningen, skrev VK, ”lutade åt, att man borde släppa upp högre bebyggelse och mildra de restriktiva bestämmelser som nu hindra ett ekonomiskt utnyttjande av tomterna”. Dilemmat har, som bekant, återkommit senare.

I en VK-artikel 19 maj skildrades diskussioner om Ålidbackens utveckling. ”Umeå stads snabba tillväxt har gjort ytterområdena plötsligt aktuella. Ålidbacken har sovit sin djupa sömn i flera tiotal år och kåkarna i backen omkring gjuteriet ha blivit ruckligare och ruckligare.” En tänkt utbyggnad av gjuteriet på platsen berörde, berättade VK, både stadsutveckling och hälsovård. Utsläpp av sot och koloxidgas bland bebyggelsen sågs som alltmer ohållbart.

***

Hur luktade förresten Umeå våren 1947? För den unga kvinnan som tidigt om morgonen en helg i maj gick längs Kungsgatan, förbi Filadelfiakyrkans böndag, stannade till en sekund, suckade över de dammiga skorna, sneglade på några förbipasserande, drog in staden genom näsan och kände sig hemma, med allt vad det kan ha betytt av trygghet och vånda. Vad skulle hon minnas för dofter?

Och hur lät Umeå, de första efterkrigsåren? För den medelålders mannen som stannade upp vid lunchtid på Rådhustorget en tisdag i slutet av samma månad, och lyssnade, inåt landet, upp mot nordöst, ner mot älven, ut mot havet? Läten av människor, en malande vind, fåglar över taken, laster som skramlade, röster på väg? Gick det att lokalisera en tystnad, en stillhet, en paus?

***

Utveckling – industriell och social, ekonomisk och kulturell. Efterkrigsåren drog igång en ny diskussion om statens roll och civilsamhällets, hur jämlikhet och frihet skulle kombineras, vad som kunde reformeras fram och vad som inte fick bli föremål för tvång.

På ett folkpartimöte i Umeå maj 1947, var riksdagsledamoten Ragnhild Sandström talare. Hennes föredrag hade idépolitisk karaktär och berörde skatte-, bostads-, jordbruks- och arbetsmarknadspolitik.

Hon drog, enligt VK:s referat, slutsatsen ”att vi hålla på att skapa ett samhälle av helt annan struktur än det samhälle vi hittills levat i. Statens och det allmännas organ överta ansvar och ledning på allt flera områden, planeringen går allt längre in i detalj och griper allt längre in i medborgarnas frihetssfär. Vi hålla på att få en samhällsapparat, så fast organiserad och så vitt förgrenad, att den lägger hittills oanade maktmöjligheter i händerna på den regering, som har lust att bruka den.”

Socialdemokraternas möten i stan lär ha landat i andra slutsatser, men utgått från liknande frågeställningar, i ett samhälle som var redo för många reformer, men också stod inför ett antal svåra avvägningar.

De olika partierna lärde av varandra, via debatter, och vid makt och i opposition, genom hela resten av 1900-talet.

***

Annat smått ur arkiven:

* En kommitté som för stadsfullmäktiges räkning utrett frågan om sommarläger för barnen i Umeå lade fram sitt förslag att en sådan försöksverksamhet ska dras igång på Nydala, och att barnen kunde ges möjlighet att färdas dit på cykel eller med buss.

* Helmer Andersson och hans tre söner från Innertavle kom hem från Bottenhavet med 54 sälar i båten.

* Söndagen 18 maj hölls en motorcykelgala på travbanan Umåker.

* Den här månaden gratulerade även VK under rubriken “Vacker examen av blind flicka” den 19-åriga, blinda Dagny Mikaelsson från Andersmark, som i Stockholm avlagt studentexamen med överbetyg i alla ämnen, efter studier med hjälp av blindskrift och kamrater som läst högt för henne.

* Överstelöjtnant C. Peyron vid K. 4, även ordförande för Skidfrämjandet i Umeå, tog avsked av staden och flyttas till ny kommendering i Linköping.

***

Och så var det världen runt om, då som nu. Även i Umeå ägnades mycket tankemöda åt samarbete, solidaritet och gränsöverskridande ämnen.

Lördagen 31 maj 1947 reste en delegation på 73 personer över Kvarken till Umeå från Österbotten för ett högtidligt s.k ”gränsmöte”. Föreningen Norden hade tagit initiativ till träffen för att bättre kontakter mellan Sverige och Finland.

3-4 maj anordnade, i strålande väder, svenska Europahjälpens västerbottenskommitté och Röda korset en insamling till ”folken i krigshärjade länder”. Arrangemang i kyrkan och på Rådhustorget, inbringade 6.588 kronor. VK manade: ”Två år har redan gått sedan det andra världskrigets grymma tid slutade med sina oändliga lidanden, barbari och nöd för nästan alla folk, men världen har ännu inte lugnat sig från sina kval … Därför måste en moralisk förpliktelse att hjälpa de lidande miljonerna påvila varje nation, som själv räddats undan den stora förödelsen.”

***

Umeå var en mycket mindre stad för 70 år sedan. Men det var, redan då, en plats som kämpade med, entusiasmerades över och oroade sig för både det djupt lokala och vidsträckt globala. Så har det fortsatt, brokigt, bråkigt, aldrig lamslaget. Ingen person representerar ensam en generation. Ingen enskild generation kan tala för en hel stad. Vi måste lyssna mer nyfiket på många av de äldre, många av de yngre. Inte bara de högljudda och självsäkra som tar till orda först.

Människor har ständigt samlats från olika håll, och präglat Umeå med sina skiftande minnen, erfarenheter och ambitioner. Blicken framåt, har fått skärpa av dem alla.

Ola Nordebo

*****************

Tidigare krönikor i serien Ögonblicket:

Uppsala, 4 april, 1800: Och så skålade de för yttrandefriheten…

En scen med Susan B. Antohny

Maja-Stina i Svanabränna

Tre ögonblick, tre onliners

Västerbotten, Österbotten och glöden i ögonvrån

Olika ved, samma eld. Ada Lovelace, konsten, matematiken och algoritmernas tidsålder

Nu prövas vår innersta människosyn på allvar

Att acceptera ett nederlag med ödmjukhet och värdighet

Anteckningar om ett öde och skimret över flydda dagar

Ögonblicket, Malackasundet, 6 april 1934: Bön för en saknad kamrat

Ögonblicket 15 april, 1947, Brooklyn: en livslång kamp mot rasismen

Röda rosor och en floskel som fick Egon Bahr att brista ut i gråt

Traditionella universitet och det nya fria nätet, hand i hand?

2000-talet avgörs nu och inga goda krafter får fly arenan

Svara på terrorn med att mobilisera det bästa inom oss

Av , , Bli först att kommentera 0

Det avskyvärda terrorattentatet mitt i Stockholm följde mönstret från Berlin och Nice. En lastbil kapas och styrs med största tänkbara brutalitet, i hög fart, genom folkmassan på en av landets mest centrala platser. Efteråt en fruktansvärd förödelse, döda och skadade, och ett samhälle i förstämning och sorg.

När detta skrivs är ingenting bekräftat om vem eller vilka som ligger bakom, tänkbara motiv och hur den förberedande planeringen såg ut. Det är inte heller klart om ytterligare dåd är att frukta i direkt anslutning till lastbilsattacken på Drottninggatan.

Men statsminister Stefan Löfven betecknade redan i sitt första uttalande detta som ett terrordåd, och det mesta talar för att terrorismen nu även har nått Sverige.

Det var nära många döda redan i december 2010, när en självmordsbombare sprängde sig själv i luften, också i centrala Stockholm, men den gången dog bara gärningsmannen.

Nu slog terrorn till på nytt, en vårdag som förvandlades till skräck och kaos. Hittills har tre personer bekräftats döda. Stockholm fogas nu till den långa raden av drabbade platser i vår närhet: Utøya, Paris, Bryssel, London, Madrid, Nice, München, Istanbul, Minsk, Berlin, S:t Petersburg, och många fler runt om i världen som lever med terrorn i vardagen på ett sätt vi har svårt att föreställa oss.

Det krossar hjärtat varje gång, och vreden väller upp. En ständig nervositet att något nytt ska hända, och insikten om att det förmodligen bara är en tidsfråga innan det når ännu en stad, ännu ett land.

För helt går det aldrig att skydda sig. Inget öppet samhälle får någonsin ge efter för de som vill störta och plåga det med våld. Säkerhetsarbetet och de förebyggande åtgärderna måste ständigt granskas, ständigt uppdateras. Men inget öppet samhälle kan heller uppnå en total trygghet eller fullständig säkerhet, utan att överge sina viktigaste ideal. Det är den dubbelhet vi alltid tvingas leva med.

Tankar och medkänsla går till offren i Stockholm och deras anhöriga. Nu måste det direkta polis- och sjukvårdsarbetet få stå i centrum, bakgrunden till dådet redas ut och den eller de skyldiga – som i skrivande stund misstänks befinna sig på fri fot – identifieras och gripas.

Sedan vidtar de långsiktiga insatserna, rakt genom hela samhället, för att förebygga och motverka både terroristers förberedelser, terrorlärornas spridning och terrorns grogrunder. Och den debatt som kommer att föras om hur de insatserna sett ut hittills och hur de bör se ut framöver, måste ges utrymme och tyngd.

Men vi kan, redan nu, göra vårt för att underlätta det akuta läget och stärka förutsättningarna för det långsiktiga arbetet.

Hålla samman i ett kritiskt läge, och hjälpas åt att bevara lugn och beslutsamhet, när terrorn vill splittra och lamslå. Ge landets ledning, polis, myndigheter och sjukvård bästa möjlighet att sköta nödinsatser och utredning.

Bevara perspektiv, allvar och värdighet de kommande dagarna. Visa varandra och de vi möter lite extra omsorg, ömhet och god vilja, inte lockas till fördomar, hat och panik.

Mötas en stund – innan allt återgår till vardag, som det bör och måste, att långsamt återvända till vardagen är också en motståndshandling mot terrorn – mötas hand i hand i ett försvar av det fria, öppna, solidariska, demokratiska samhället. Inte i undfallenhet, utan i stark övertygelse.

Terroristerna vill skrämma fram det sämsta inom oss. Vi kan, trots chocken, mitt i vreden och utan att försöka dölja vår förtvivlan, svara med att mobilisera det bästa inom oss.

***

(Krönikan har också publicerats i VK och på vk.se. Den här bloggen används i första hand som textarkiv.)

Blockpolitiska låsningar orsakar pinsamt budgetvirrvarr

Av , , Bli först att kommentera 5

Det har gått prestige i saken. Många har investerat decennier av floskelproduktion i blockpolitiken. Bosatt sig intellektuellt och medialt i den. Gjort blockpolitikens dramaturgi och scenografi till en del av sin egen identitet. Sjunkit allt djupare ner i dess fåtöljer, och med tiden slumrat in.

När väljarna knackat dem på axeln och försökt väcka dem, har de inte torkat bort saliven, gnuggat sig i ögonen och tittat sig ärligt omkring, utan kämpat för att få somna om. Och förbannat fridstörarna.

Att överge en jargong, en uppsättning slagord och en enkel bruksanvisning som gett vänner, karriär och trygghet, som skapat en gemenskap, är svårt för oss alla. En vanlig försvarsmekanism är att sluta sig inåt, undvika att ta in nya fakta, hålla fast vid manualen, avstå från att betrakta världen med nyfikenhet och öppet intellekt.

Valresultatet 2014 gav, och i princip alla opinionsmätningar som gjorts sedan dess har gett, klart besked: Blockpolitikens konfliktlinjer, retorik och ideologiska mönster är inte längre relevanta. Men partier, experter och medier – stora delar av samhällsdebattens etablissemang – låtsas som att den fortfarande är svensk politiks viktigaste karta.

Envist, jag frestas att kalla det faktaresistent, talas det därför fortfarande om borgerliga, rödgröna och om de båda blocken, som om ingenting hade hänt. Man fyller i staplar och färgläggningsböckernas välkända, traditionella figurer, utan att ställa frågan om vad de föreställer och om de längre har något med verkligheten att göra.

Kanske därför att uppvaknandet är mer än ett fallskärmshopp från drömmen i 2010-talets svenska politik.

Ängsliga inför tanken på att inövade formler inte längre ger pålitliga svar eller strategisk vägledning upprätthåller etablissemanget hellre blockpolitiska illusioner. Även när det kräver att valresultat vantolkas, sakpolitiska realiteter ignoreras och parlamentariska förutsättningar blundas bort.

Decemberöverenskommelsen i slutet av 2014, principiellt tveksam och praktiskt ohållbar, var den yttersta symbolen för haveriet. I sömndrucken panik gjorde sex partier med en enda presskonferens klart för världen att de tappat greppet om verkligheten och istället valt att klamra sig fast vid blockpolitikens minnen.

Sällan har så många etablerade politiker och kommentatorer förenats i ett så utdraget intellektuellt självbedrägeri som skett under den här mandatperioden. Med nästan beundransvärd uthållighet hjälps man åt att försöka leda varandra och allmänheten ännu mer vilse i det nya partilandskapet.

Det är därför en förvirring av det slag vi sett den senaste veckan i svensk inrikespolitik om budgeten och budgetprocessen – med bidrag, det ena mer förljuget än det andra, från de flesta partier – kan uppstå.

***

Nakna fakta:

* Alliansen fick ingen egen majoritet i valet 2014 och inget mandat av väljarna att styra i minoritet ännu en period.

* Socialdemokraterna och miljöpartiet fick ingen egen majoritet i valet 2014 och inget mandat av väljarna att bilda en minoritetsregering.

* Socialdemokraterna, miljöpartiet och vänsterpartiet sökte inget stöd som gemensamt regeringsalternativ i valet 2014, uppträdde inte som en enhet och fick inte heller sammanräknat stöd av en väljarmajoritet.

* Sverigedemokraterna fick ingen egen majoritet i valet 2014.

* Samtliga övriga partier uteslöt i valrörelsen 2014 varje form av samarbete med Sd.

* Sd:s valresultat och parlamentariska existens måste erkännas.

I mina ögon rimliga utgångspunkter:

* Sverige behöver en regering som kan styra på grundval av både förutsägbara budgetregler för en sammanhållen statsbudget och utifrån ett över tid hyfsat stabilt stöd i riksdagen.

* Sverigedemokraternas är ett främlingsfientligt parti som inga liberala krafter bör acceptera som vare sig en direkt eller indirekt del av ett eget regeringsunderlag, och som inte på grund av blockpolitiska hänsyn bör ges makt över ett antal sakpolitiska områden.

* Decemberöverenskommelsen var ett försök från de etablerade partiernas sida att ignorera valresultatet och upprätthålla blockpolitiken till varje pris.

* Inom varken alliansen eller S-Mp-regeringen är den interna enigheten i sakpolitik och verklighetsuppfattning större än vad som skulle vara fallet vid ett blocköverskridande samarbete mellan exempelvis S, Mp, C och L.

Frågorna som skapar bråk och tvingar fram kompromisser blir andra. Men regeringsdugligheten i ett blocköverskridande samarbete vore inte i dag mindre än hos alliansen eller de rödgröna. Det finns ingen ”borgerlig” ideologi och ingen ”rödgrön” ideologi, hur många gånger begreppen än upprepas. Samarbeten är inte idétraditioner.

***

Det virrvarr allianspartierna, med benäget bistånd från regeringens förhandlingar vänsterut, bjudit på kring budgeten, bygger på en blockpolitisk världsbild som borde gått i graven. Varje nytt försök från partiledarnas sida att förtydliga gör bara saken värre.

Med de styrkeförhållanden som råder – och inget tyder på att de kommer att förändras i grunden vid nästa val – finns det inte några möjligheter att respektera valresultat och samtidigt styra stabilt med en rödgrön budget eller en alliansbudget.

Och när man väl har erkänt det, att Sd:s riksdagsexistens förändrat förutsättningarna och att decemberöverenskommelsen var oacceptabel, måste värderingsmässigt, sakpolitiskt och parlamentariskt fungerande regeringsunderlag sökas utifrån det nya läget.

Skulle inte kommande valresultat radikalt förändra situationen finns det i grunden bara två övergripande, realistiska alternativ för de närmaste åren:

(1) Antingen räknar något av de traditionella blocken in Sd som en del av sitt regeringsunderlag, och ger Sd det inflytande varje stödparti alltid får över ett antal sakfrågor.

Inflytelserika debattörer till höger har börjat efterlysa att allianspartierna ska räkna in Sd som en del av en ”borgerlig” majoritet, och ta över makten på det sättet. Det går att hitta enstaka röster på vänsterkanten som antyder något liknande på det hållet, fast inte öppet och i betydligt färre antal.

Jag är, som återkommande läsare av ledarsidan möjligen hört till leda, mycket starkt emot tanken på att något av blocken skulle ge ett främlingsfientlig rörelse en roll som stödparti.

Idén att främlingsfientlighetens partier skulle kunna avväpnas genom att deras politik genomförs, deras problemformuleringar accepteras och deras företrädare ges oproportionellt stor makt, saknar grund och är i sig en farlig anpassning och eftergift.

(2) Eller så utvecklas nya samarbeten över den gamla blockgränsen, med förankring i mitten, utifrån andra konfliktlinjer och kompromisser än dem som dominerat blockpolitiken.

Hur en ny tids koalitioner ska vara sammansatta, vilka prioriteringar som ska vägleda, kan man förstås diskutera länge. Att ett möte mellan liberala, socialdemokratiska och gröna perspektiv vore det mest givande i sak för svensk politik utifrån 2010-talets samhällsutveckling, att ett sådant initiativ borde tas och presenteras som ett alternativ för väljarna, har länge varit min linje. Där kan maktanalysen och värderingsanalysen sammanfalla på ett konstruktivt och försvarbart sätt. Men ett sådant alternativ kommer också att kräva tid och politiskt mod, för att utvecklas. Därför är det olyckligt med varje förlorat år.

Så länge partier och medier vägrar erkänna att de parlamentariska förutsättningarna förändrats, ökar risken för att en död blockpolitik ska balsameras med Sd som permanent stödparti. Så länge etablissemangen vägrar att se valresultat i ögonen, vägrar vakna upp i ett nytt sekel, kommer svensk politik att stampa i en förljugen återvändsgränd.

Ola Nordebo

******

(Krönikan har även publicerats i VK och på vk.se. Den här bloggen används i första hand som textarkiv.)

Fler krönikor på temat:

Med främlingsfientligheten som regeringsunderlag

Hur länge kan blockpolitiken stinka från six feet under?

Stå upp i tid mot den rusiga nationalismen

Samarbeten och smärtgränser i svensk politik.

En växande, farlig känsla av politisk hemlöshet

Sverige, landet utan regeringsalternativ

Decemberöverenskommelsen var ett haveri i svensk politik

Blockpolitiken och DÖ fördummar Sverige

Alliansen i långsamt förfall – dags att avveckla den

Liberaler borde bejaka att miljöpartiet sitter i regeringen

Bryt både DÖ och blockpolitiken

Konsten ska inte göra halt vid det svåraste och mörkaste

Av , , Bli först att kommentera 0

Inom litteraturen, i romaner och poesi, på teatern, i konsten och musiken, inom film, dans och performance – på många håll i det vi brukar kalla för vårt kultur – och bildningsarv vimlar det av mördare, förbrytare och ondska, av otäcka, mörka världar, av obehagliga gömslen i själen och tragedier i livet.

När vi blottar oss för konsten, för de märkliga sätt att betrakta, skildra, diskutera och närma sig världen på som aldrig kan rymmas i en tidningstext eller utredning, aldrig kan uppnås i en dokumentär eller avhandling, då gör vi det vanligtvis inte för att vaggas till sömns eller bara underhållas.

Lite av risktagande, av stålsättning, av beredskap, finns med, när vi slår upp en bok, sätter oss i en teatersalong eller kikar in på en utställning.

Enerverande frågor och tvära kast, stank och omöjligheter; och det förrädiskt poetiska, mångtydiga i en vidrighet, i en katastrof, i en tragedi som vi inte vill se, men som vi tvingas lära av.

Mycket i det vi ständigt återvänder till när vi läser, tittar, lyssnar, när vi blottar oss för konstnärliga insatser, kretsar kring det bristfälliga, det svaga, det motsägelsefulla, det svåra, det tunga, det skrämmande och det ändå möjliga i människor.

En konstnärlig skildring, om den är värd namnet, ursäktar ingenting, förskönar ingen. Men den kan ge alla som tar del av den ytterligare insikter, en klarare karta, en starkare grund att stå på. Även i det förebyggande arbetet mot de vidrigheter som kanske skildras.

Att förstå bättre, att förstå mer, är inget att vara rädd för. Och misslyckas ett konstprojekt med den ambitionen – eller saknas den ambitionen, är ansatsen rent propagandistisk – då är det genomförandet, inte temat, som ska kritiseras.

Problemet är inte att kulturen närmar sig svåra ämnen med ärliga frågor, utan att det sker alldeles för sällan och för likriktat. För i det ofta platta, plakatmässiga, förutsägbara som vänstern brukar skylta som ”politisk kultur”, finns det mycket som saknar nyfikenhet, öppenhet och ifrågasättande av egna utgångspunkter. Det är slutet och färdigtänkt.

(Inom parentes sagt: Jag hör till dem som är mycket skeptiska när det deklareras att ”Umeås kulturarbetare” sluter upp bakom en sak eller protesterar mot en annan, som om det vore självklart att de utgör en enhet, en flock, ett gäng. Vilken enfald måste inte råda om en stads kulturaktörer och kulturdebattörer är så eniga i större frågor, använder samma ideologiska jargong och delar ungefär samma fiendebilder?

Om den överväldigande majoriteten av en stads kulturarbetare är ideologiskt överens, eller kulturdebattör blir en åsiktsposition i sig, uteblir ju en viktig dimension i begreppet kulturdebatt. Det spännande vore istället, för att kort stanna i Umeå, exempelvis två lokala teatrar låg ständigt i luven på varandra politiskt, polemiserade mot varandra, stod för olika samhällssyn i flera frågor, och med sina konstnärliga gestaltningar skavde mot varandra. Vilken befriande, men tyvärr udda, tanke.)

***

Bör en teaterföreställning försöka fördjupa bilden av jihadister på scen? Måste man inte, med vetskapen om de avskyvärdheter IS begått, begår och står för betrakta redan tanken på ett konstnärligt närmande av förbrytarna som ett slags orimlighet? Om man anser att omvärlden borde ha ingripit militärt mot dödssekten långt tidigare och mer omfattande – vilket jag anser – är det då inte logiskt att fördöma redan ansatsen att göra teater om terrorns medlöpare och hantlangare?

Den här texten handlar inte om ”Jihadisten”, uppsättningen på Göteborgs stadsteater som blivit så omdiskuterad senaste veckan, trots att få av de upprörda sett den (jag har inte heller sett den och har ingen åsikt om den).

Det är däremot ett försök att förklara ur liberalt perspektiv, varför det inte bara är rimligt, utan livsviktigt, att konsten inte gör halt vid just den typen av ämnen och erfarenheter. Inte slutar att försöka, med just konstens möjligheter, gestalta, undersöka, ställa frågor om, gräva i, vrida och vända på, blottlägga och diskutera det allra svåraste, det allra värsta. Kasta ner ljusfacklor och se var de tar vägen, även i det till synes bottenlösa.

Att veta vad en teateruppsättning, en roman, en film eller en utställning handlar om, räcker aldrig för att ha en uppfattning om vad den gör med sitt tema, hur den angriper det, på vilket sätt den tar sig an det. Sju tre, för att ta det uppenbara exemplet, som projekt gick åt helvete, men vi måste vara noga med att definiera på vilket sätt och varför.

Många hatar att höra det, men vår egen offentlighet befolkas av åtskilliga som sjungit med i folkmördares stödkörer. Det är ingen – notera det, ingen – rak parallell till dagens terrordebatt. Men både kommunismens och nazismen hantlangare återkommer, ibland sida vid sida med hjältar och förebilder, i efterkrigstidens återuppbyggnad av Europa. Vi lever i ett extremt komplext arv av till välstånd och privilegier reparerade ruiner. Och konstnärliga grepp som gett kroppar, sång, drömmar åt nazismens, leninismens, stalinismens och maoismens makabra brott mot mänskligheten, har nått längre i flera avseenden än statistik över liken och lägren.

Erfarenheter gestaltas och skärskådas inom konsten, så att vi kan se dem, diskutera dem, uppröras över dem, förstå historia och samtid. Inte passivt, utan aktivt. Inte underdånigt, utan som självständigt tänkande, fritt och naket reflekterande individer. Inte i eftergift, utan i engagemang. I det outhärdliga, och ibland i vägen framåt, livet efteråt, trots allt.

**********

(Krönikan har även publicerats i VK och på vk.se. Den här bloggen används i första hand som textarkiv.)