Fredssamtal värda ett försök

Av , , Bli först att kommentera 0

Är de nya fredssamtalen om Mellanöstern dömda att misslyckas efter att knappt ha inletts? Det undrade BBC:s korrespondent Jeremy Bowen: ”Jag har inte hittat någon, palestinier, israel eller amerikan, som tror att de kommer att nå särskilt långt.”

Det var på våren 2010, och samtalen nådde ingenstans, glömdes snabbt. Nu är det 2013, och med undantag för ett fåtal röster är pessimismen massiv kring de planerade mötena i Washington mellan Israels justitieminister Tzipi Livni och palestiniernas chefsförhandlare Saeb Erakat. Undra på det.

Ännu så länge förs bara sonderande diskussioner om huruvida riktiga förhandlingar alls är möjliga att inleda. Omvärldens intresse är förstrött, som inför en likstelnad ritual ingen har tid att mer än klappa på axeln just nu, med allt som pågår i Syrien, Egypten, Libanon, Libyen, Irak och på andra håll. De svåraste låsningarna i frågorna som räknas – Jerusalems status, bosättningarna på ockuperat område, de framtida gränserna vid en tvåstatslösning – är ju lika orubbliga som förut.

Eller är de det?

USA:s utrikesminister John Kerry har tvingat, eller vädjat och gnatat, fram de nya samtalen med ihärdig diplomati, ett stort mått av politiskt risktagande och måttlig uppbackning från sin president. Hade ingenting kommit till stånd hade Kerry personligen blivit hånad och avfärdad för alla sina resor till området de senaste månaderna. Det har antytts i kommentarer att parterna till slut var tvungna att boka mötet, för syns skull, för att rädda den stackars utrikesministerns naiva ansikte. Sådana nålstick rymmer kanske ett korn av, men knappast hela sanningen.

Vad är det som pågår?, frågar Aaron David Miller, tidigare fredsförhandlare för USA, nu vid Woodrow Wilson International Center, i Washington Post: ”Varför tror en smart, klok amerikansk utrikesminister, med så många andra brinnande prioriteringar, att han kan göra vad ingen företrädare klarat av? Är det ego, inbillning eller bara ännu ett exempel på en amerikansk regering som naivt tror att den kan förhandla fram ett slut på en historisk konflikt?”

Miller är inte heller optimistisk, men menar att det är för tidigt att avfärda Kerrys initiativ. En punkt han tar upp är att i det kaos som råder i regionen framstår konflikten mellan Israel och palestinierna plötsligt som ett i jämförelse nästan lugnt, förutsägbart problem, där amerikansk diplomati fortfarande förmår göra en konkret insats.

En som är inne på samma spår är Moritz Schuller i Der Tagesspiegel, Berlin. Eftersom den här konflikten inte längre överskuggar alla andra, utan bara är en bland många i en komplex regional situation, har det politiska handlingsutrymmet ökat. Att omvärldens uppmärksamhet är riktad åt andra håll har, åtminstone tillfälligt, befriat israeler och palestinier från en ”världshistorisk börda”, och kan göra de nya samtalen ”nyktrare”.

Väldigt lite talar för att mötet i Washington blir det stora genombrottet. Ingenting talar emot att det är värt ett försök ändå.

Det börjar som i Kasamark – om samtalets betydelse

Av , , Bli först att kommentera 3

Kasamarksbygden, en byahistorik av Lennart Andersson från 1991, är inspirationskällan för den här krönikan om samtalets betydelse i byarnas vardag.

För den som vill kommentera krönikan går det bra på www.vk.se/opinion: Det börjar som i Kasamark – om samtalets betydelse

Tidigare krönikor i den här serien kan läsas här: 50 skäl att fascineras av Västerbotten

——————————————–

Det börjar som i Kasamark

Det snackades mycket om kvällarna i Kasamark i början på det förra seklet; alla årstider, till sommarregn, höststorm, blötsnö och vårdropp. Man bodde trångt, låg tätt, tv och radio fanns inte, böcker var det knappt om och biblioteken långt borta. Det fanns tid, när annat inte pockade på uppmärksamheten, för familjeumgänge och för grannar att hälsa på varandra. Och så snackade man, så det stod härliga till. Samtalet var underhållningen, bildningen, nyhetsrapporteringen, intrigmakaren och tidsfördrivet.

Jag blåser upp den här, tolkar den fritt, men fastnar för just den detaljen, samtalets närvaro, invävd i en beskrivning av familjelivet tidigt 1900-tal, som återges i Lennart Anderssons fina byahistorik om Kasamarkbygden från 1991.

De flesta familjer i  Kasamark för hundra år sedan var jordbruksfamiljer, och så länge barnen inte var vuxna ”bodde hela familjen under vintern i köket även om familjen var 10 a 12 personer”, med järnspisen som enda värmekälla och fårskinnsfällen som skydd mot kylan. “Föräldrarna sov vanligtvis i en gustaviansk säng, som kunde dras ut på kvällen och bäddas igen på dagen. Barnen sov i soffor, sängstol, barnsäng och tulla”.

På somrarna var det bara föräldrarna och yngsta barnen som sov i köket, medan övriga fick hålla till på vinden, i bagarstugan, i kammaren, lite överallt, utom i finrummet. ”De som sov på vinden sov särskilt gott, när regnet smattrade på spåntaket.”

Lita på att det tisslades skvaller, talades allvar och, fram på nattimmarna, viskades förtroligheter i hörnen.

Samtal uppstod säkert även vid måltiderna. Vad åt man? Dagarna började ”alltid med kaffedrickning. Sedan blev det frukost vid 9-tiden. Den bestod i regel av potatis och stekt fläsk eller kokt strömming.” Middagen kom vid 14-tiden och till kvällsmål var det ”alltid kornmjölsgröt med mjölk”. På söndag var det dopp i grytan. ”Det var tunt ojäst kornbröd som doppades i köttspad av kött, som sparades och brukades i söndagens vanliga rätt: köttsoppa.”

Även föreningslivet förde förstås människor samman till intellektuellt utbyte, skoj och – alltid föreningars starkaste medlemsvärvare – drömmen om kärlek. Ungdomar ”träffades i de framväxande ideella föreningarna, på gudstjänster och danser, men mindre grupper kunde också samlas i hemmen och umgås med varann och ur dessa träffar utvecklades ofta äktenskap.”

De dåliga kommunikationerna, konstaterar Andersson, gjorde att människor på den tiden levde mer isolerade än i dag, vilket både hade fördelar och nackdelar. Det skapade en begränsning, men främjade också en direkthet. I stort sett, avslutar han, “kan man ändå konstatera att gamla och unga som bodde i byn 1920 föreföll vara lika nöjda och tillfredsställda som vår tids människor”.

***

Jag tänker på det där med samtalen igen, i byarna, vad de kan ha betytt för fantasi och självinsikt, och om det fanns något i de miljöerna som riskerar att gå förlorat i dag, och som vi därför borde uppmärksamma och värna, i en tid med hela andra möjligheter, men kanske också vissa lättfärdiga förgivettaganden.

***

En som visste mycket om samtalets betydelse för människors värdighet och frihet, var Eyvind Johnson. Det hade han inte lärt sig på sina europeiska resor eller sina utflykter i en ymnig världslitteratur, utan i uppväxtens kärva Norrbotten, där samtalet inte var kryddan, men brödet, som i många berättarmiljöer.

I Krilon-trilogin, motståndsromanerna skrivna under andra världskriget, författade han sitt vackraste försvar till samtalet som mänsklig hållning och mänsklig handling.

”Alla viktiga samhällsfrågor”, låter han Krilon säga till vännen Segel i ett kritiskt läge  när denne vill sluta gå på gruppens möten och just avfärdat dem som strunt, “som kommer opp, när det gäller att gestalta samhällets liv, stifta lagar, utöva myndighet och så vidare kan och måste avgöras genom kloka, erfarna, fria, oförtryckta och oförtryckande mänskors samtal. Det fria samtalet är den stora metod mänskligheten funnit och som jag tror på. Det gäller att försvara det fria samtalet.”

Hade Johnson skrivit sin roman i dag, skulle den inte ha skildrat herrar som träffas på söndagarna, utan rymt en större mångfald av både människor och sätt att mötas på; vidgade kretsar.

Men det vore överdrivet att hävda att samtalens epok är på väg att ta slut.

Den kan aldrig ta slut, så länge människor har med varandra att göra, kämpar, misstror, behöver eller tycker om.

Definitionen av samtal har och kommer alltid att förändras i takt med nya sociala vanor, erfarenheter, konventioner och tekniska möjligheter (telefonen var den största revolutionen på området, men fler väntar säkert, pågår redan skulle optimister säga).

Men inte ens utvecklingen på kommunikationsområdet har rubbat instinkten att när det verkligen är problem, eller verkligen är på allvar, eller verkligen måste bli rätt, eller verkligen är glädje, söker människor samlas tillsammans för att tala öga mot öga, för att kunna känna stämningen i rummet eller på torget, ana nyanser i röster, blickar och kroppsspråk. Om du vill ta del av en annans hela personlighet och bjuda på hela din egen, rymmer även ett telefon- eller videosamtal en kärna av osäkerhet och ofullständighet.

***
Västerbotten har alltid varit snacksaligt, lite i det tysta. Samtalen får tid att mogna i berättarlän. Men det börjar som i Kasamark; människor talar med och underhåller varandra. Det var ett sätt att förstå världen och hantera livet. Så har det, trots allt, förblivit.

Hårfin gräns i politiken mellan bluff och klarspråk

Av , , Bli först att kommentera 5

Veckans lördagskrönika. Den som vill kommentera kan göra det på www.vk.se/opinion:

Hårfin gräns i politiken mellan bluff och klarspråk

———————————————————

Hårfin gräns i politiken mellan bluff och klarspråk

”Uti denna fråga, såsom i de flesta andra, är den naturliga och rätta gången af en undersökning att först och främst taga i beaktande sjelfva principens riktighet, och derefter omständigheterna vid principens tillämpning.”

(J.A Gripenstedt, då konsultativt statsråd, i ett tal på Riddarhuset 1854, om decimalsystemets införande vid mynträkning.)

***

Scen 1: ”I thought it was a symphony”, sa David Brooks – omdömesgill, konservativ krönikör för New York Times – i söndagens Meet the Press, ”of indignation, professionalism, executive responsibility, personal feeling.  It had all these different things woven together, I thought beautifully”.

Barack Obamas tal i förra veckan om det starkt kritiserade frikännandet av George Zimmerman – åtalad för att ha skjutit ihjäl den obeväpnade, svarta tonåringen Trayvon Martin – var, menar Brooks, en av höjdpunkterna i Obamas presidentskap.

Jag håller med. Det var inte ett språkligt sprakande eller polemiskt distinkt framträdande, som gör sig för en musikvideo. Men det var intellektuellt hederligt på ett sätt som ledande politiker sällan tillåter sig, eller tillåts, vara. Obama sökte berika och fördjupa debatten genom att få något av värde sagt, inte vinna eller förplumpa den genom att underkänna andras perspektiv, stänka i skyttegravar och sukta efter effekter för redan övertygade.

Stämningen var inte aggressiv eller anklagande, utan sökande, nedtonad och sorgsen.

Obama verkade inte vara ute för att vinna en debatt eller föreläsa om en sanning, något som brukar locka fram hans sämsta sidor. Istället sökte han formulera en gemensam, men ändå historiskt ärlig, grund för den fortsatta debatten om rasförtryck, rasdiskriminering och sociala motsättningar i USA.

Orden bottnade öppenhjärtigt, ibland nästan vemodigt, i hans egna och hans vänners erfarenheter, men utan att förvandlas till sköldar eller abstrakta förebråelser som stänger ute dem som måste vinnas för fortsatta samtal.

Han talade klarspråk, naket och eftertänksamt, om ett upprörande historiskt arv, och en samtid som inte alls kommit så långt som den inbillar sig. Men han var mer intresserad av att ge debatten en långsiktig utgångspunkt, än att vinna sista ordet i nästa nyhetssändning. I en tid när posen och frasen, snärtig på 140 tecken, ofta är det enda som prioriteras, är sånt inte självklart.

Reaktionerna efteråt visade att han lyckats med balansakten.

En del kritiserade honom för att överhuvudtaget ha gått in i debatten, och menade att han inte borde gjort ”politik” av den.

Andra ansåg att Obamas uttalande kom för sent, var för svagt och saknade ett tydligt budskap om vad som bör göras.

En politiker brottas alltid med frestelsen att antingen gömma sig när det blir svårt, för att slippa förknippas med en fråga, eller att gå till överdrifter åt ett håll när det blir laddat, för att inte riskera att misstolkas åt andra hållet. Ibland är det enda rätta att stå kvar där man står, rak i ryggen, utan att rusa iväg. Obamas tal var en uppvisning i konsten att varken säga för mycket eller för lite, utan istället säga något väsentligt; använda auktoriteten som hans position ger honom för att bidra med substans, inte bara för att nå ut, utan också för att nå fram.

***

Scen 2: Det var på en konferens för investerare i London för ett år sedan – med eurosystemet nära kollaps – som Europeiska Centralbankens chef Mario Draghi höll ett av hela den globala finanskrisens viktigaste anföranden. ”Inom ramen för vårt mandat är vi beredda att göra vad som än krävs för att rädda euron”, sa han, nästan lite slängigt avslappnat, och kom sedan med klämmen som fått finansmarknaderna att lugna ner sig påtagligt ända sedan dess: ”Och tro mig, det kommer att vara tillräckligt”.

Det var, förstås, i sak en bluff, intellektuellt trams, centralbankmachotugg. Ett sånt där löfte – vad Draghi gav var en indirekt garanti att ECB skulle köpa statsobligationer obegränsat i krisländerna, kosta vad det kosta vill – man ger i avsikt att förhindra att en situation överhuvudtaget ska uppstå, där löftet synas. Även om många snabbt ifrågasatte båda realismen och principerna, gick Draghis bluff hem på marknaderna. I dag hyllas han för att ha gett euron en andra chans.

Några år tidigare, i oktober 2008, när bankpaniken låg i luften, hade Tysklands förbundskansler Angela Merkel och Tysklands finansminister Peer Steinbrück – då regeringskollegor i en stor koaliton, nu huvudmotståndare inför höstens förbundsdagsval – gått ut gemensamt till pressen och i regeringens namn lämnat garantin att alla medborgares sparkapital är säkra. Det var som löfte fullkomligt nonsens, omöjligt att infria om läget skulle bli akut. Men även Merkel och Steinbrück gjorde extrema utfästelser för att garantera att de aldrig skulle bli aktuella att leva upp till. Resultatet blev det avsedda.

I båda fallen vägde den psykologiska effekten av uttalanden tyngre än analysen av dem. Det förtroende, den auktoritet, som finns nedlagrade i ECB, och i förbundskansler- och finansministerposten, som institutioner, räckte för att allmänhet och marknadsaktörer skulle bejaka att bli bluffade mot bättre vetande. Om bluffmakarna är de rätta, med trovärdiga ämbeten, är vi beredda att tro på, eller blunda för, mycket.

Gränsen kan vara hårfin mellan förtroende och godtrogenhet, mellan klarspråk och bluff.

Hur tolkar Shinzo Abe sin seger?

Av , , Bli först att kommentera 0

Genom framgången för Liberaldemokraterna, med egen majoritet för den styrande regeringskoalitionen, efter valet till det japanska parlamentets överhus, har premiärminister Shinzo Abe fått förtroende att regera under någorlunda stabila förhållanden i landet som bytt premiärminister sju gånger på lika många år.

Men en valseger, inte minst en som väcker anhängarnas förväntningar och lämnar regeringen utan ursäkter vid ett misslyckande, kan fort förvandlas till en fallgrop om segraren i övermod misstolkar sitt mandat.

Kommer Abe att prioritera sin ekonomiska utgifts- och stimulanspolitik – omstridd, men inte utan framgång hittills – eller sina plumpa nationalistiska, militaristiska och historierevisionistiska övertoner? Kommer han att använda sitt nyvunna mandat för att reformera på en sargad hemmaplan eller för att posera och provocera utåt i en redan överspänd, nervös region? I hög grad skulle det ena (utrikespolitisk aggression) försvåra det andra (ekonomisk återhämtning). En valsituation föreligger. Segern måste uttolkas. För vad anser Abe sig ha fått mandat? Och hur starkt vill han gå kärnkraftslobbyn till mötes och pressa på för en – ogenomtänkt – återsatsning på kärnkraften, trots en sedan Fukushima kritisk opinion?

Ibland är även ett på papperet entydigt valresultat fullt av tolkningsmöjligheter, frågor och fällor.

Barnmorskan i Flurkmark

Av , , Bli först att kommentera 7

”Flurkmark: ett sekel i Umeås bygder”, en byaskrift sammanställd 1972, är källan till den här krönikan, om byns första barnmorska och om sjukvårdssituationen i slutet av 1800-talet.

Tidigare krönikor i den här serien kan läsas här: 50 skäl att fascineras av Västerbotten

————————————————

Barnmorskan i Flurkmark

Hon var byns första barnmorska, och bar sin enkla utrustning i ett blått träskrin. I skrinet – träet kvider, knakar, skaver kanske en aning, färgen är sliten av årstider och väder, när locket öppnas i brådska av vana, allvarliga händer, så föreställer jag mig scenen – fanns bland annat: ”lavemangskanna, bäcken, sax och diverse preparat för sterilisering. ”Lysol”, nerv- och hjärtestyrkande droppar, lazarol och lazarin, beckolja och kreosot”.

Hon hette Kristina Nilsson, kom från Ormsjö, Dorotea och flyttade till Flurkmark 1887 där hon gifte sig med Gustav Nilsson. Kristina var, kan man läsa i byaskriften ”Flurkmark: ett sekel i Umeås bygder”, som Gunvor Nilsson sammanställde 1972, ”en duktig och samvetsgrann barnmorska, men hennes tjänstgöring var ingen barnlek”.

Att det inte var en uppgift för någon med svaga nerver och överdriven ängslighet framgår med brutal tydlighet av de återgivna anekdoterna. De primitiva förhållandena gjorde att en del barnaföderskor fick ”utstå ohyggliga lidanden”, och ofta fick ”Fru Nilsson”, som Kristina respektfullt tilltalades i sitt ämbete, ”åka skidor eller gå på usla stigar” för att komma till dem som behövde hjälp.

Hon hade själv många barn, och fick vid sina egna förlossningar hjälp av svägerskan Maria Jonsson. De tycks ha haft förtroende för varandra. Om Kristina blev kallad till en barnsäng men redan var upptagen på ett annat håll, brukade hon hänvisa till svägerskan. ”Gå till Maria, hon klarar det lika bra”, ska repliken ha fallit.

Men det här var en tid när barnsängar var dramatiska, och snabbt kunde handla om överlevnad. Vid ett tillfälle år 1890, berättas det i historiken, hade en kvinna i byn, Maria Olofsson, en svår förlossning och ”Fru Nilsson beslöt sända efter läkare, vilket fick ske endast i yttersta nödfall”. Maken, Karl Olofsson, körde mot staden för att hämta läkaren, men denne ville inte ”åka i hans enkla kärra. En schäs måste anskaffas om han skulle åka med.”
Under tiden som detta osannolika förhandlande pågick avled kvinnan tragiskt i barnsängen i Flurkmark. Då läkaren inte längre behövdes, och kostnaden för ett läkarbesök från Umeå till byn var något som man i fattiga tider ville undvika, skickades ett nytt bud iväg för att avboka besöket. ”Man lejde då Johan Wall, som var en duktig löpare, att springa de två milen till Umeå”, Han kom fram precis när man ”var i färd med att sätta för en bättre kärra” åt läkaren, och kunde avstyra. Därmed kostade ärendet inga pengar.

Denna händelse, konstaterar berättaren, ”ger oss en föreställning om det hårda liv våra förfäder levde”.

***

I slutet av 1800-talet rådde fortfarande mycket torftiga villkor för sjukvården ute i byarna, och lyckliga dem som hade någon eldsjäl med någorlunda kompetens att rycka ut när ingen annan läkarhjälp fanns att få. En som betydde mycket för sjukvården i Flurkmark de decennierna var soldaten Karl-Erik Berglund, född på 1860-talet, som också ägnas ett eget avsnitt i återblicken.

Under sin tjänstgöring som sjukvårdskorpral hade han skaffat sig en del kunskaper på området. ”Var någon sjuk, hade skadat sig på något sätt eller hade tandvärk så anlitades ”Bärelund”. Han drog ut tänder, skar upp bölder, sydde ihop sår och behandlade allehanda skador efter den tidens medicinska metoder”. (Vid tandutdragning, läsare med tandläkarskräck ombedes hoppa till efter parentesen, fick hans hustru hålla fast patientens huvud, medan Karl-Erik ”bröt tanden med en specialtillverkad krok”. Utan bedövning.) Han skötte även om ympningen mot smittkoppor. Byborna respekterade hans råd, och tyckte han att det var läge att anlita läkare, skedde så.

Och så fanns tidens typiska huskurer: beckolja mot lite av varje, isterhinnor och kåda på sår, litet smält smör i örat vid örsprång, och snus eller lutpulver i tanden vid tandvärk.

Man stretade på, och höll byn vid liv.

Vad är det vi bäddar för om vi inte börjar säga nej?

Av , , Bli först att kommentera 6

Lördagskrönika med några reflektioner kring faran när en teknisk utveckling drar ifrån samhällsdebatten om värderingar och principer för dess tillämpning, och om vilken människosyn övervakningssamhället bäddar för.

Den som vill kommentera krönikan kan göra det på www.vk.se/opinion via länken här nedan:

Vad är det vi bäddar för om vi inte börjar säga nej?

———————————————————-

Vad är det vi bäddar för om vi inte börjar säga nej?

Det fundamentala problemet, skriver Heinrich Wefing i Die Zeit i en kommentar till Prism-skandalen och USA:s omfattande övervakningsprogram, är att politiken inte hänger med tekniken – ”ekonomiskt, juridiskt och intellektuellt”. Det har, påpekar han, skett en ”tektonisk förskjutning mellan teknik och politik. Koncerner som Google, Facebook, Amazon har på knappt tio år förändrat världen med sina erbjudanden, medan samhällsdebatten permanent haltar efter.”

Den iakttagelsen har många gjort, men den förtjänar att upprepas, för slutsatserna dras sällan.

Att politiken linkar några steg bakom den tekniska utvecklingen är oundvikligt, och närmast en förutsättning för uppfinningar, upptäckter, kanske för ett fritt skapande överhuvudtaget. Och det som har hänt de senaste decennierna, det senaste seklet, när det gäller framsteg, har fört med sig fördelar som vida, helt ojämförligt, överväger nackdelarna, när det gäller frihet och chanser för fler att kommunicera, skapa, delta, göra sig hörda, ifrågasätta, bilda sig och frigöra sig från auktoriteter, hierarkier och förtryck.

Men det kan inte nog betonas, i synnerhet vid ett annars utvecklingsoptimistiskt anslag, hur farligt det är när klyftan blir för stor mellan konkreta, tekniska möjligheter att göra intrång i människors liv och miljöer – att utöva kontroll och tvång istället för att befria – och samhällets princip- och värderingsdebatt kring tillämpningen av sådana tekniker. Där måste tågordningen vara glasklar – grundläggande principer och värderingar får inte ställas inför fullbordat faktum, bara för att det gick att skynda före tekniskt.

Det gäller inte bara avlyssning och övervakning av vår kommunikation – att demokratiska stater anser sig ha rätt att bryta brevhemligheten – utan även ett aktuellt område som drönarna, militärt och civilt, som våldsredskap och som spaningsmetod.

Politiken, medierna, universiteten, kulturen, civilsamhället – hela samhällsdebatten – kan med sina utredningar, överväganden, gestaltningar, analyser och diskussioner omöjligt hålla samma tempo som de i första läget etiskt blinda innovationerna i sig. Det är harmlöst på många områden. Men när det gäller tekniker som rår över liv och död, eller i snabba aktioner kan avskaffa privatliv och grundläggande medborgerliga rättigheter, är det allt annat än harmlöst. Då måste demokratins moraliska och intellektuella tankeprocesser tillåtas ligga steget före, även om det innebär att en utveckling tvingas ta längre tid, och ibland inte får äga rum alls.

Så fungerar det inte just nu. Ingenjörer, skriver Wefing, skapar fakta, och demokratin flåsar efter utan att hinna ifatt. I Prism-skandalen och andra liknande fall är det svårt att veta om det är cyniska ledare som välöverlagt och dolda bakom offentliga lögner utnyttjar en teknik de satt sig in i? Eller om det kanske snarare är en cynisk teknik som med sina dataspelsmöjligheter förför oförberedda politiker som formats intellektuellt och moraliskt i en annan tid och på andra sakområden? Vad vore värst?

Synen på den nya storebrorsstaten, med makten att övervaka och snoka i privatlivet, påminner en del om den debatt om statens roll, legitimitet och väsen som präglade 1800-talets och det tidiga 1900-talets politiska motsättningar. Från den konservativa myten om en upphöjd stat (och kungamakt) som mål i sig, med en neutral, opolitisk ämbetsmannaapparat, till senare – när den liberala och socialdemokratiska oppositionen började ta över – staten som redskap för intressedrivna samhällsförändringar, med en förvaltning som ett ständigt skiftande, subjektivt redskap för reformer och folkvalda.

Olika ideologiska läger förändrade sina synsätt på staten utifrån hur nära makten de befann sig själva. Oppositionella som under en konservativ epok ville befria människor från en kvävande stats övermakt, upptäckte staten som ett effektivt instrument för att driva igenom egna idéer och reformer.

Och de som gick från makt till långvarig opposition, började distansera sig från romantiseringen av statsmakten som ett mål i sig, och istället oroa sig för individens ställning. Ibland hamnade gamla motståndare nära varandra principiellt, oense mest om vem som skulle ha makten, inte maktens befogenheter – ett tillstånd som kan skönjas även i dag.

Vad är problemet, frågar Harald Staun, i en kulturessä i Frankfurter Allgemeine Sonntagszeitung, med att en stat övervakar sina medborgare? Är det rädslan för att privat information ska missbrukas, eller är det tanken på att politiker överhuvudtaget får veta våra hemliga intressen, övertygelser och problem?

Eller är det sorgligaste i allt, frågar Staun intressant, med tanke på de gigantiska mängder information som samlas in, att staten är så måttlöst intresserad av vad vi har för oss, men inte ett dugg intresserad av oss som människor på ett djupare plan?

För det som nu motiveras med terrorbekämpning – insamling av privatuppgifter för att filtrera och riskkalkylera fram mönster – kan snart nog komma att börja tillämpas på fler områden, i en skräckversion av social ingenjörskonst, med en människosyn styrd av övervakning och algoritmer. Faran är att politiken i framtiden bara ställer frågor som matematiska program matade med integritetskränkande information om medborgare, kan besvara.

Vad är det vi bäddar för?

Ingen nationell saltstrategi? Shit!

Av , , Bli först att kommentera 0

”Sverige saknar en nationell strategi för att minska saltintaget. Livsmedelsverket vill att regeringen prioriterar frågan, men landsbygdsminister Eskil Erlandsson vill inte se ny lagstiftning eller mer politisk styrning”, konstaterar Ekot som inledning till en intervju med Erlandsson. Bakgrunden är krav från Konsumentföreningen Stockholm på att regeringen måste agera.

Sverige har alltså ingen nationell, av regeringen prioriterad strategi för att detaljstyra människors saltintag?

Shit!

Hur har detta kunnat få fortgå? Nu är det meningen att vi ska rasa, larma, storma, vredgas, härskna till, förtörnas, indigneras, oja och resa oss i krav på åtgärder, ransonering, reglering, kampanj, husförhör, nånting – agera, rädda oss från vår ofullkomlighet! En balanserad, sund statlig saltdistribution till hushållen vore kanske det bästa. Vid uppvisande av fem felfria armhävningar och tio situps vid dörren, och rentvående snustest, delas saltet ut. Och en scanner i livsmedelsaffären som skriker rött om dina varors samlade saltmängd överstiger livsmedelsverket rekommendation.

Nej, skämt å sido, Sverige har ingen nationell strategi för detta? Tack och lov, får man lust att utbrista, och heja landsbygdsministern som inte bryr sig mer än lagom om saken.

Hög saltkonsumtion är farlig för riskgrupper och kan medorsaka allvarliga sjukdomar. Mindre salt i maten är ingen dum idé. Det är substansen i frågan. Bättre information och tydligare varumärkning vore utmärkta insatser.

Men bevare oss för politisk hälsohysteri i detaljer, och bevare oss för krav på att makthavare ska söka rätta till och släta ut egensinniga människors alla vanor, småfel och spretigheter. Åtgärdssjukan, om något, börjar bli en dålig vana, och en farlig.

En skakning på nedre däck i Kina

Av , , Bli först att kommentera 0

Den ekonomiska återhämtningen i USA bygger fortfarande i hög grad på konstgjord andning via den amerikanska centralbanken. Redan när fed-chefen Ben Bernanke antytt att de omfattande stödköpen av obligationer förr eller senare måste trappas av, och styrräntan höjas, har nervositeten blivit stor hos dem på marknaden som gjort sig bekväma med stimulanserna.

Och även om de som förutspått eurons snara undergång föga oväntat visat sig ha fått fel – delvis för att de undervärderat den politiska dimensionen i valutasamarbetet – har de som nu tror sig se ljuset i tunneln i samma utsträckning underskattat de problem som kvarstår olösta. Utan fler omfattande skuldavskrivningar och någon form av riskfördelning inom eurozonen, som lättar på trycket, kommer inte de hårdast utsatta länderna att orka med budgetsanering eller strukturreformer.

Inte heller uppvisar exempelvis Frankrike, avgörande för euroområdet, någon större självinsikt om att det är den egna allt sämre konkurrenskraften som ligger bakom landets stagnation. EU är skickligt på att skjuta problem framför sig, sämre på att lösa dem.

Ändå är det inte mot USA eller EU man ska rikta blicken för nästa krisscenario i världsekonomin, utan Kina. Många har varnat för bubblan som växer i den uppumpade kinesiska ekonomin. Men bubblor blir ofta synliga först när de är på väg att spricka. Svagare export, trög inhemsk konsumtion, lägre investeringar, överhettad fastighetsmarknad och stora skulder sprider oro i kommunistpartiet ledning. BNP ökade andra kvartalet med 7,5 procent, vilket kan låta högt, men i själva verket är lågt och nära smärtgränsen för en ekonomi insnärjd i paradoxer och falska löften.

Regimen bygger sin makt på fortsatt hög tillväxt, och kommer att dra sig i det längsta för att erkänna en kris, men kan ha att välja mellan jobbig inbromsning nu eller krasch senare. Till den sociala oro och vrede mot korrumperade lokala kommunistledare som finns i många regioner, kommer en rå miljöförstöring som varit priset för en auktoritärt styrd utveckling. Nu synas undret. Något kan ha börjat som en skakning på nedre däck i Kina.

Myter bäddar för fördomar

Av , , Bli först att kommentera 0

En undersökning från Royal Statistical Society och Kings College London i Storbritannien har väckt uppmärksamhet, ironiska leenden och visst allvar senaste veckan. Undersökningen visar, för att låna sammanfattningen i The Independents rubrik i förra veckan, att den brittiska allmänheten har fel om nästan allting.

Några exempel: 26 procent av de tillfrågade trodde att internationellt bistånd var en av de 2-3 saker staten lägger ut mest pengar på, när det i själva verket bara utgjorde 1,1 procent av de årliga utgifterna 2011/12. De tillfrågade trodde i genomsnitt att 24 procent av alla utbetalade bidrag bygger på fusk, när den officiella statistiken istället talar om 0,7 procent. De tillfrågade uppskattade att 15 procent av alla flickor under 16 blir gravida varje år, i verkligheten är det bara 0,6 procent. 58 procent av de tillfrågade trodde inte att brottsligheten minskar, vilken den dock gör markant. De tillfrågade bedömde att 24 procent av befolkningen i England och Wales är muslimer, medan det i verkligheten är 5 procent. På frågan hur många i befolkningen som är invandrare trodde de tillfrågade i genomsnitt på 31 procent, betydligt mer än den officiella siffran på 13 procent. De tillfrågade gissade på att 36 procent av befolkningen är äldre än 65 år, men i själva verket är det bara 16 procent.

Det här är förstås inget brittiskt fenomen. En motsvarande undersökning i Sverige, eller de flesta andra länder, skulle säkert ge liknande resultat. Så ser en tankeställare ut. Ju mer utbredda myter och skeva verklighetsuppfattningar är, desto lättare blir det för politiska och mediala krafter att förstärka och spela på fördomar och rädslor.

Gamla leksaker och rik, fri fantasi i Vilhelmina

Av , , Bli först att kommentera 5

En fin text av Katarina Johansson om gamla leksaker i Vilhelmina, ur ett läsvärt nummer om lektraditioner i tidskriften Västerbotten från 1979, är utgångspunkten för den här krönikan.

Tidigare krönikor i den här serien kan läsas här: 50 skäl att fascineras av Västerbotten

För den som vill kommentera krönikan går det bra på länken här nedan till www.vk.se/opinion:

Gamla leksaker och rik, fri fantasi i Vilhelmina

——————————————

Gamla leksaker och rik, fri fantasi i Vilhelmina

När de gamla på Volgsjögårdens ålderdomshem i Vilhelmina var barn kring sekelskiftet, skrev Katarina Johansson i tidskriften Västerbottens nummer 1979 om lektraditioner i länet, ”varade barndomen inte så många år som idag”.

Ju fattigare hemmet var, desto tidigare var barnen tvungna att hjälpa till med försörjningen, i hushållet eller ”som getare eller barnsytare i någon främmande gård – ibland långt hemifrån”. Innan lekar kunde komma på tal måste, det var en självklarhet, nyttosysslorna man fått i uppdrag klaras av.

I sin text ”Gamla leksaker i Vilhelmina” skildrade Katarina Johansson hur det studiecirkelprojekt hon ledde flera år på 70-talet vid Volgsjögården, om seder och bruk vid 1900-talets början, födde idén att utifrån berättelser om de ungas värld på den tiden, nytillverka leksaker från cirkeldeltagarnas barndom. ”Jag föreställde mej”, skrev hon, ”att en tillverkning av leksakerna skulle öppna en naturlig väg in i minnena. Här fanns också ett viktigt kulturarv att ta vara på. Dessa 78-90 år gamla vilhelminabor var de kanske sista traditionsbärarna från barndomen på självhushållets tid – som då även betydde att det man lekte med eller på annat sätt roade sig med var saker som gjordes hemma.”

Tillverkningen av leksaker skedde förr hemma i köket eller vid snickarbänken, ”och vanligtvis fick barnen göra dem själva”. Det gällde, fick de tidigt inpräntat i sig, att ”se och ta vara på och utnyttja lämpligt material i naturen”.

Kvastris, näver och björkrötter hörde till det som kunde användas och samlas in. Hyvlade plankstumpar och brädbitar från vedbacken som inte behövdes för annat, kom alltid väl till pass.

Men träleksakerna putsades och målades inte i onödan, och sandpapper ”ansågs för dyrt att slöa på så onyttiga föremål.” För att få ”lättgjord men mindre hållbar svartfärg” skrapade man försiktigt fram fint sot ur bakugnens inre och blandade med vatten. Limkakor fanns att köpa i handeln, men i fattiga tider gällde det att spara på varje slant, så limmet ”gjordes av renhorn som kokades i vatten i flera dagar”.

Det var i projektet att nytillverka leksakerna från de äldres barndom inte alltid lätt att hitta material som funnits i vardagen 70-80 år tidigare. Till exempel”, skrev Johansson, ”att i hast skaffa fram bitar ur svart fårskinn eller Chadwicks trätrådrullar nr 40, som behövdes för de små hästarna.”

Annat hade förstås blivit mycket enklare med åren. Att få tag på lämpligt docktyg var svårt förr. Nytt tyg ansågs för dyrbart. Dockor kom inte i första hand. ”Det var mest mattrasor som blev arbetsmaterial”. Men även om mattrasorna var de vuxna rädda. Fanns en symaskin att tillgå riskerades den inte på ett så ”onyttigt arbete” som dockkläder.

Leksakstillverkningen hemma på den tiden hade dock en praktisk aspekt. ”Barnen var för det mesta medvetna om att de tränades för kommande lapp- och lagningsarbeten. Vid 10-12 års ålder skulle man vara mogen att klara av sådana saker.”

***

En av deltagarna i projektet var tveksam till om det skulle någon intresse ”för så enkla och primitiva leksaker nu då det finns så fina och tekniska leksaker att köpa”. En modern betraktare frestas kanske i det läget att utbrista i ett rungande ”det var bättre förr”, när fler leksaker tillverkades i hemmet, och fantasin fick friare utrymme. Det är ju en vanlig kritik mot dagens fantastiskt detaljerade, verklighetstrogna, förarrangerade leksaker – där karaktärer, miljöer och händelseförlopp är så fastlagda från början att leksakerna synes göra pysslet, den fria fantasin och de tokiga påhitten överflödiga.

Men kanske håller en mättad redan på att uppstå inför det tillrättalagda? Kanske kan gamla traditioner möta nyaste teknik och skapa oanade möjligheter.

Tidskriften Time ägnade i juni en lång artikel åt succédataspelet Minecraft och dess skapare Markus Persson, och beskrev hur politiker, lärare och föräldrar ser pedagogiska möjligheter med spelet där man fritt konstruerar en värld utifrån ett antal grundresurser och byggstenar. Time citerar en av Perssons förklaringar till framgången: frånvaron av det exakt verklighetstrogna i grafiken. ”Ett träd ser inte ut som ett träd, men du vet att det är ett träd. Det får det att kännas mer verkligt, för största delen av det äger rum i din fantasi”.

De gamla på Volgsjögården skulle ha nickat igenkännande. Räkna aldrig ut fantasin.