Smek alla vakuumförpackade glorior

Det är lätt att vara djärv och glasklar på ett halvt sekels eller ett helt årtusendes avstånd. Vi hade vetat bättre, vi hade vågat mer, vi hade stått pall. Well, smek alla vakuumförpackade glorior.

Ibland undrar jag om inte vår samtids maniska pekpinnar om att lära av historien mer är ett försök att dölja ett eget dåligt samvete och det faktum att vi lärt nada.

Eller säg så här: De visste nog redan då ganska väl hur ömkliga, stundom ynkliga, de var när mörkren föll runt omkring. Men de hoppades att just deras försök att smyga inte skulle ha någon avgörande betydelse i det stora hela.

Små reträtter, små anpassningar, många bortvända blickar, en skojfriskhet här, en relativisering där, när ofärd och grymhet drog fram.

Historiens gång är ju väldig och obarmhärtig. När är det faran värt, att ställa sig upp? Och så efterrationaliserade man, när faran var över eller långt borta. Vem kastar första stenen?

Det var svårt för dem, som inte hade facit. Men inte omöjligt.

För där fanns också undantagen av mod och motstånd, på förnuftets, fördragsamhetens, frihetens och humanitetens barrikad – de i efterhand hyllade, som alltid hotar att drunkna mellan extremerna.

Skulle de tycka att vi lärt särskilt mycket?

***

Vi är lika eländigt fångade som tidigare epoker i försök att förhålla oss till ofrihet, övergrepp, despoter och mobbvälde, utan att sätta för mycket på spel, utan att riskera att hamna motsatt sida de som kan komma att vilja krossa sina motståndare.

Men också lika beredda att kasta principer och rättigheter överbord, när undergångspanik och krispropaganda trendar.

Har vi lärt av historien? Av koncentrationslägren, tortyren, förtrycken, censuren, övervakningen, skriken på hjälp? Av medlöperiet?

Inte mer än att vår tid om hundra år kommer att användas som en avskräckande epok att lära av.

Koncentrationslägren står ju där, i Kina, Nordkorea och på andra håll. Vi vet mer än vi kommer att vilja erkänna efteråt, när kommande generationer börjar ställa frågor.

Är ”aldrig mer” vår högsta prioritet? Inom politik, näringar, kultur?

Ingenting tyder på det.

En desperat tortyr för att rädda en rutten regim pågår just nu i Belarus, i vårt närområde, liksom i många länder runt om i världen. Kan demokratirörelsen där räkna med det stöd den borde få, om omvärlden lärt av historien?

I svensk politik söker ett helt etablissemang efter möjligheter att hålla de humanitära katastrofernas offer borta från just våra gränser.

Vore det inte på sin plats med ett ödmjukt, dystert erkännande? Det visar sig vara lika svårt för oss som för dem vi trott oss vara bättre än. Vi har inte lärt tillnärmelsevis så mycket som vi försöker inbilla oss.

***

”Alla tider”, säger Robert Guenole i Eyvind Johnsons sista roman Några steg mot tystnaden, ”har varit plågo- och människoutrotningstider”. Och det hemska, säger han också, ”fasorna, plågorna, lidandets mängd och intensitet, kan inte mätas med jämförelser. Vi vet och vi vet inte.”

Scenen utspelar sig strax efter andra världskriget och Förintelsen. Men inte ens historiens värsta brott är en ursäkt för att glömma andra tiders ondska.

Man kan stirra på historien med öppna ögon och se hur tyrannerna burit sig åt, eller blunda för att orka leva. Den spänningen finns också när man betraktar samtiden.

”Lidandet finns”, konstaterar Robert Guenole. ”Det är stort. Mänsklighetens lidande är omätligt, vi – många – står kanske inte ut med att veta mycket om det.”

Ändå finns en skyldighet att försöka lyssna, att se sig omkring.

”I brist på fantasi eller brist på kunskap om de andra”, står det i Några steg mot tystnaden, ”skulle människor som bara har fem minuters promenadväg till Helvetet inte ha en aning om att Helvetet fanns så nära deras egen trygghet. De skulle inte veta att om de vred på huvudet aldrig så lite och öppnade ögon och öron en smula så kunde de se rakt över kanten ner i helvetesvärlden och höra skriken därifrån.”