Tragiskt om västerbottningar slutar vara coronaförsiktiga nu

Av , , Bli först att kommentera 0

Argumentet för den svenska strategin mot coronaviruset har ända från början varit uthållighet. Att det som görs ska gå att upprätthålla under längre tid. Långsiktighet angavs från dag ett som ett viktigt mål.

Steg för steg skärpta restriktioner, realistiskt utformade, med en mobilisering av frihetligt ansvarstagande, ska göra det möjligt att sträcka ut smittbekämpningen över många månaders tid.

Brutala, nästan totala nedstängningar, med enorma skadeverkningar på folkhälsan, ekonomin och människors rättigheter, måste överges snabbt när utmattningen blir för stor.

Så har resonemanget sett ut.

Hittills har den strategin, vad avser graden och urvalet av restriktioner, varit övertygande. Sammantaget och principiellt.

De punkter där Sverige har misslyckats – alldeles oavsett vilka mått man mäter med – handlar om det bristfälliga skyddet av äldreboenden, i synnerhet i Stockholm, den generellt svaga krisberedskapen, underbemanningen inom vården och att testverksamheten aldrig kommit igång i tillräcklig omfattning.

Kring det lär många, sannolikt de flesta i ansvarsposition, ha självkritiska slutsatser att dra när utredningarna ligger klara. Och hade det inte från början framförts skarp kritik mot delar av den svenska strategin, exempelvis från forskarhåll, skulle de problemen sannolikt ha blivit ännu värre. Ju fler insiktsfulla röster som kommer till tals – även när de grälar med varandra – desto bättre blir balansen.

Men att extrema nedstängningar har undvikits i Sverige, och inte allt, inklusive grundskolor, bommats igen, visar sig när allt summeras ha varit ett klokt vägval.

Länder som stängt ned utan urskillning och på vaga grunder, och som nu tvingas öppna upp i insikt om att så repressiva åtgärder inte är socialt hållbara över tid, kommer att ha andra offer att redovisa när helheten summeras.

Den svenska strategin har mycket lite att göra med de nidbilder som sprids på Twitter och som sedan får återklang i utländska medier på jakt efter en dramaturgi snarare än verklighet. På samma sätt har situationen i andra länder betydligt fler nyanser än vad som tränger igenom i debatten hos oss. Även i samhällen som enligt de flesta kriterier lyckats bäst med sin coronahantering, exempelvis Tyskland, finns många exempel på godtycke, kaos, självmotsägelser och lidande under ytan.

Den som tror att ens en milt auktoritär lockdown går att förlänga i åratal, exempelvis i väntan på ett vaccin, måste leva i en isolerad bubbla av nätkrigare utan kontakter med vanliga människor i länder som genomlidit krisen under våren.

För dem med resurser, flexibla jobb och kontakter, går det förstås lättare. För de sårbara och maktlösa är marginalerna alltid små, ofta obefintliga.

De åtgärder – ibland berättigade och nödvändiga – som vidtagits runt om i världen för att bromsa viruset, kommer att skörda enormt många offer över tid, i form av våld, fattigdom, psykisk ohälsa, hunger och förtryck.

Vore det inte värt åtminstone en liten stunds eftertanke?

Corona är inte heller våren 2020 den enda faktor som orsakar sjukdom, skada, förstörda liv och plågsam död. Om vi vill se problemen ärligt i vitögat, och på allvar rusta oss inför de talrika pandemier som lär följa på denna under resten av 2000-talet, så måste vi våga erkänna hur komplicerat läget – och livet – är. Sällan finns det några antingen-eller.

Totalitära lösningar och ensidiga problembeskrivningar, leder alltid snett, hur effektiva de än är i drev och kampanjer.

***

Men det finns en aspekt av den svenska strategin som dess anhängare (jag hör till dem) gärna glömmer bort, eller talar tyst om: Det faktum att den är tänkt att pågå ganska länge. Att den ska vara just uthållig. Att den inte är ett frikort från uppoffringar.

För även om många stirrar sig helt blinda på corona, kvarstår slutsatsen från början av pandemin, att förloppet måste bromsas tillräckligt för att ge vård och samhällsfunktioner tid att bygga upp en beredskap som står pall.

Även i en värld av svåra avvägningar, är det fullt ut rationellt att bemöta coronaviruset som ett särskilt allvarligt hot, som kräver långtgående och ovanliga försiktighetsåtgärder.

Förutsättningen för att en frihetlig, balanserad linje ska bli framgångsrik, och vara övertygande, är därför att den stora majoriteten människor faktiskt hjälper till och ställer upp solidariskt på de ändå relativt milda restriktioner som finns.

Att vi anstränger oss lite extra att vårda disciplinen. Inte försöker tänja på varje gräns. Inte pressar på för jättesnabba öppningar av hela samhällslivet. Inte demonstrativt pekar finger åt rädslan. Inte nonchalerar enkla regler om distans. Inte låter oss förföras till omdömeslöshet av den första sommarsolen.

Fortsätt hålla avstånd. Lyssna på rekommendationerna om distans. Fall inte tillbaka ner i gamla vanor redan nu. Utsätt inte andra för onödiga risker. Hjälp varandra att upprätthålla försiktigheten. Njut i värmen, med en gnutta varsamhet inför nästan, som kanske är bräckligare än du vet. Enkla hänsyn som kan förflytta berg. Minns, vid den lilla uppoffringen, de som kämpar varje dag med krisen.

***

Vi har fått ett förtroende, i en folkrörelsedemokratis bästa anda, att klara av det här tillsammans, och att visa hur frihetlighet går att förena med ansvarstagande, tålamod och solidaritet på bästa sätt. Även Västerbotten är mitt uppe i en kritisk fas av smittspridning, när maj närmar sig juni. Nu är inte läge att bli arrogant eller likgiltig.

De som under våren, vid en blick ut över ett nedstängt Europa, kände tacksamhet över den svenska linjen, har nu en skyldighet att upprätthålla den och praktisera det som den syftade till från första början: uthållighet.

Sverige har gjort rätt som stretat emot

Av , , Bli först att kommentera 0

Coronakrisen används nu av många som en ursäkt för att kuppa igenom långtgående krav, reparera skamfilade rykten, smita från tidigare misstag eller återlansera gamla agendor. Även inom EU. Det drivs en kampanj för att radikalt utvidga unionens gemensamma ekonomiska åtaganden, via nästa långtidsbudget. Den kampanjen dryper på flera håll av skenhelighet och förljugenhet.

Sverige kommer sannolikt att få vika ner sig i förhandlingarna om stödpaketet på runt 8 000 miljarder svenska kronor som lanserats av EU-kommissionen, efter ett utspel i samma riktning från Frankrike och Tyskland. Att stå ensam i vägen för ett sådant beslut skulle kosta för mycket. Inte minst i form av politiskt kapital. Och det är givet att den solidariska stödfonden faktiskt behövs, i det allvarliga läge som råder, för att EU ska fortsätta fungera.

En annan faktor lär också få betydelse, när Sverige söker backa från sitt motstånd. Coronadebatten är på väg in i en förbittrad fas där de som tappade omdömet inledningsvis i rop på extremt auktoritära åtgärder kommer att försöka ärerädda sig genom att stänka åt alla håll som går, inte minst mot vårt land. En budgetstrid därutöver är nog inget regeringen vill riskera.

Men Sverige har, tillsammans med Danmark, Österrike och Nederländerna, gjort rätt som stretat emot, krävt stramare processer och inte velat ge klartecken bara för att andra gastat högt. Krisen är inget skäl att förfalla till demokratisk aningslöshet eller att släppa kontrollen över hur medel används.

Problemet är inte grundtanken, att medlemmar betalar mer för europeisk sammanhållning, med direkta bidrag istället för lån till svårt drabbade länder. Krediter, med återbetalningsskyldighet, leder inte rätt i det här läget, när ekonomier sänkts av ett virus. Problemet är inte heller summorna och de viktiga syften det talas om inför nästa långtidsbudget: satsningar på grön omställning, teknikutveckling, rättsstatlighet och jobb.

Svårsmält, däremot, är bristen på klara, genomtänkta kriterier och trovärdiga utvärderingar i praktiken, bortom retoriken. Vart tar pengarna vägen, de som krävs in med nästa generation och Europatanken som argument? Vilka demokratiska principer står pall när det gäller? Går det att lita på att EU ska få det att fungera framöver, som nu delvis präglas av släpphänthet och korruption?

Sveriges och de andras motstånd, att de inte gett något omedelbart ja, har redan tvingat fram vissa klargöranden kring det.

Risken finns att coronakrisens politisering i förlängningen leder till en historierevisionism där handlingskraft likställs med villkorade medborgerliga rättigheter och ekonomisk superpopulism. Snacka om att det i så fall blir nästa generation som får betala priset, med ärvda skulder och ofrihet som norm.

För varma EU-vänner, och vänner av en omfattande, solidarisk EU-budget, är det viktigt att kräva större noggrannhet än så, inför varje steg. Det kan annars komma surt efteråt.

Stora förändringar av arbetsrätten är fel strid att ta

Av , , Bli först att kommentera 0

På andra sidan coronakrisen anas redan, på många håll i världen, konturerna av ett mer auktoritärt samhälle där godtycke härskar i högre grad än tidigare.

Sprickorna har synts länge, men nu brister dammen.

Ändamål får helga medel som en patriotisk plikt. Att peka på målkonflikter uppfattas som sabotageverksamhet. Bevisbördan vilar på den som inte vill säga ett automatiskt ja till extrema undantagstillstånd. Grundläggande rättigheter och etablerade principer reduceras till en lyx för vackert väder.

Det kommer att vara mumma för despoter såväl som småpåvar, om detta etableras som ny norm på område efter område:

Totalitära utopier och totalitära problembeskrivningar som kräver total mobilisering. Övervakningskapitalism och storebrorssamhälle som förstärker varandra. Befogenheter att registrera och kategorisera medborgares vanor. rörelser och livsstilar. Inskränkningar av kultur-, yttrande- och tryckfriheten med yrkesförbud för feltänkande. Nya maktrelationer inom näringslivet och på arbetsmarknaden i spåren av automatisering, oligarker och monopoljättar. Ett nygammalt tvång, i en kamp om kontrakt, fasta jobb och karriärer, att vara smidig, att acceptera de villkor som erbjuds.

Suspekt är inte längre den som vill avskaffa andras rättigheter, utan den som vill utöva sina egna.

Oavsett vilken coronastrategi man i detalj förespråkar under krisens akuta fas borde det försätta alla i skräck som tror på demokrati, öppenhet, jämlikhet och frihetlighet.

***

Att ledande institutioner i Sverige bevarat ett helhetsperspektiv, satsat på en mobilisering underifrån och inte stirrat sig blinda på enbart en hotbild, tycker jag personligen är något att vara tacksam över. Jag tror att det har ett stort värde att inte alla länder tävlat om att besluta så drakoniska, generella nedstängningar uppifrån som möjligt.

Det betyder inte att Sveriges strategi varit felfri, att inga skandaler ägt rum, att kritiker saknat poänger eller att andra länder varit omdömeslösa när de gjort sina bedömningar. Tvärtom. Utan hård kritik hade den svenska linjen sannolikt sett annorlunda ut, på ett negativt sätt. Och den folkliga mobiliseringen definitivt uteblivit.

Det är sällan så, i kriser som denna, att en sida har helt rätt och en annan sida helt fel. Den fria debatten är överlägsen despoternas monologer, även när det gäller krishantering.

Men att Sverige haft en relativt rationell och frihetlig utgångspunkt under coronakrisen – även om skillnaderna mot andra länder överdrivits våldsamt – har ett demokratiskt värde.

***

Det är mot den övergripande bakgrunden som många politiska beslut nu måste ses. Även dem som handlar om relationerna på svensk arbetsmarknad.

Hur ser det långsiktiga hotet ut, mot rättfärdighet och frihet i samhället? Hur ser målkonflikterna ut? Vilka maktförhållanden är på väg att förändras som en följd av politiska, ekonomiska och tekniska skeenden – kanske även medicinska – där gamla branscher dör och nya tar över?

Hur och när riskerar individens rättigheter att komma i kläm? Vilka åtgärder skulle frigöra människor, ge dem makt över det egna livet, och vilka skulle hämma dem? Hur ser det livslånga lärandet ut i morgon? Vilka ägarstrukturer dominerar i den digitaliserade ekonomin? Leder en liberal analys till samma slutsatser och samma prioriteringar inför 2020-talet som den gjorde inför 1990- eller 2000-talet?

Jag tycker inte det.

Arbetsmarknaden, liksom samhället i stort, håller på att förändras dramatiskt. Mycket talar för att de anställdas rättigheter, personliga integritet och långsiktiga trygghet kommer att inskränkas framöver. Av både politiker och arbetsgivare, av både höger och vänster. Med ständiga hänvisningar till goda ändamål, till nätverk, till laganda, till hälsa, till effektivitet, till konkurrenskraft och till teknikutveckling.

Även om välståndet fortsätter att öka, är det inte säkert att det förblir lika förankrat i breda miljöer och uppfattas bidra till en grundläggande trygghet, social rörlighet och delaktighet. Att människor kan växa, i frigörelse, egna intressen och självförverkligande, men inom ramen för en samhällsgemenskap som känns legitim och värd att engagera sig solidariskt för.

I synnerhet under en övergångsfas kan det bli väldigt turbulent, där automatisering och nya konsumtionsmönster får gamla jobb, och värdet av traditionella utbildningar, att försvinna, utan att nya näringar ännu hunnit växa fram i tillräcklig omfattning för att ersätta dem.

Skulle dessutom handelskrig, protektionism, stängda gränser och nationalism bli vanligare, utsätter det ekonomier som den svenska för svåra påfrestningar.

Behovet av välfungerande fackföreningar – inte som ytliga, partipolitiska propagandaorgan, utan som starka, rationella parter på arbetsmarknaden – kommer att öka i ett sådant läge. Inte bara för att hantera lönebildning och förhandlingar, utan för att enskilda människor ska kunna lita på att deras rättigheter upprätthålls av system och av institutioner som går att lita på. Att det inte är fritt fram för exploatering. Att en arbetsplats bärs upp av mer än så.

Redan coronakrisen visar hur värdefullt det är vid en kris med den svenska modellen, där någorlunda goda, konstruktiva relationer råder mellan starka, självständiga, ansvarstagande parter på arbetsmarknaden. Det är aldrig friktionsfritt, men en välfungerande modell, att parterna får ta ansvaret för uppgörelser om de villkor som ska råda, utan statlig inblandning.

Hela samhällsekonomin stärks om människor kan agera med viss långsiktighet, utifrån vetskapen om att inte ett rent godtycke råder på arbetsmarknaden.

Den som litar på sin jobbsituation, och på den generella välfärden, investerar mer, vågar ta på sig uppdrag i civilsamhället och får det lättare att få ihop sin livssituation. Utan en sådan tillit minskar det demokratiska engagemanget snabbt.

***

Det borde därför nu, ur ett liberalt perspektiv och mot bakgrund av en auktoritär tidsanda, vara viktigare att med extra stora marginaler värna grundläggande rättigheter i anställningsförhållanden, än att sträva efter radikalt ökad flexibilitet och effektivitet på arbetsmarknaden. Även om det sistnämnda i teorin vore genomtänkt som ett sätt att minska arbetslösheten.

Snabbt nog kan det visa sig att både vänstern och högern står i kö för att med hänvisning till olika, luftiga eller dramatiska ändamål, avskaffa privat- och offentlighetsanställda arbetstagares individuella rättigheter. I den kön bör liberaler inte trängas.

Centerpartiet och liberalerna bör därför undvika att pressa på för hårt om den del av januariavtalet som handlar om förändringar via lagstiftning av arbetsrätten och reglerna på arbetsmarknaden. Det vore en strid som skulle kräva all prestige och allt förhandlingskapital de har kvar, och försvåra en fortsättning av januarisamarbetet bortom 2022, när stödet för ett mittensamarbete inom socialdemokratin ifrågasätts.

Är det en vettig prioritering?

Vi vet av erfarenhet att den här typen av stora omställningar på arbetsmarknaden kan bli bestående i många decennier. Blicken bör inte riktas bakåt till 1990-talets debatter, utan framåt mot 2020- och 2030-talets politiska, ekonomiska och tekniska realiteter, när prioriteringar görs. Även det talar emot en krampaktig, spänd lagstiftningsprocess den här mandatperioden, med mycket vacklade stöd både i riksdagen och bland väljarna.

Utan tvekan är det ett problem att många småföretag i Sverige drar sig för att anställa människor under nuvarande regler, som likt det mesta annat i landet inte är utformade med småföretag som utgångspunkt. Där måste en nyordning komma. Också svårigheterna att matcha en snabb teknikutveckling och ökad konkurrens, med ny kompetensförsörjning, kan drabba mindre företag hårt.

Och även om många väsnas något förfärligt nu i debatten, är de förslag som läckt ut från utredningen om förändringar av arbetsrätten – kring rätten till förtur, uppsägningar av personliga skäl, kompetensutveckling och undantag från turordningsreglerna – inte särskilt revolutionerande.

Det handlar varken om mirakelmedel eller undergång. En del av förslagen borde gå att komma överens om.

Men sådana uppgörelser ska förhandlas fram av parterna själva, med den legitimitet det ger, även om det tar tid, utan ett statliga påtryckningar.

Att nu via politiska beslut underminera den svenska modellen och göra långtgående förändringar i lagen om anställningsskydd, med trots allt större risker för godtycke, kortsiktighet och utsortering på arbetsplatser, lär inte ha mer än marginell effekt på sysselsättningen.

En överdriven och illa tajmad lagstiftning kan däremot väcka misstro, radikalisering och konfliktstämning på arbetsmarknaden inför framtida lönebildningar. Det lär varken gynna småföretagandet på sikt eller underlätta ett blocköverskridande stöd för en liberal näringslivs- och skattepolitik i övrigt.

Samtidigt kan lagförändringar, om de tas över av nyauktoritära rörelser efter ett maktskifte, få negativa konsekvenser för enskilda människors möjligheter att hävda sina rättigheter, mod att ta till orda och känsla av delaktighet i samhällsekonomin.

Inte heller för socialdemokratin är det här enkla frågor. Även den har målkonflikter och låsningar att kämpa med inom arbetsmarknadspolitiken.

Det finns ingen anledning för januaripartierna att hetsa fram detta i prestige och stress visa lagstiftning. Andra områden borde kännas mer angelägna och mer brådskande, om de spanar bortom coronakrisen och ser vad som tornar upp sig där.

EU ruttnar inifrån när ett medlemsland blir diktatur

Av , , Bli först att kommentera 1

”Ungern är inte längre en demokrati.” Det säger den brittiske historikern och författaren Timothy Garton Ash i det senaste avsnittet av POLITICO:s podcast ”EU Confidential”.

”Den liberala demokratin”, konstaterar han, ”har eroderat i Ungern under de senaste tio åren, samtidigt som Ungern har varit medlem i EU, och EU har gjort nästan ingenting för att stoppa det. Pengarna har fortsatt att flöda in i Viktor Orbáns kistor. I dag är Ungern en diktatur.”

Om den slutsatsen är Timothy Garton Ash inte ensam. Sedan Orbán med coronakrisen som svepskäl skaffat sig en diktators makt att styra genom dekret på obestämd tid, ställa in val och sätta sig över annan lagstiftning, är det svårt att använda någon annan beteckning.

Journalister och debattörer i Ungern kan nu dömas till långa fängelsestraff om de rapporterar nyheter som stör regimen.

I förra veckan vittnade oppositionspolitiker om hur arresteringar och förhör redan inletts i landet med den nya lagstiftningen som utgångspunkt. Syftet är entydigt: att skrämma obekväma, kritiska röster till tystnad.

Redan tidigare har Orbán systematiskt arbetat på att undergräva domstolssystemet, försvåra för fria medier, jaga minoriteter och politisera ledande kultur- och utbildningsinstitutioner. Nu fullföljer han den processen.

Och EU står verkligen handfallet, inför utvecklingen i både Ungern och Polen.

Det visar sig att Europeiska Unionen har förbluffande få konkreta möjligheter, inom ramen för nuvarande fördrag, att tvinga enskilda medlemsländer att respektera ens grundläggande regler om demokrati och mänskliga rättigheter. Åtminstone har det varit bedömningen hittills.

Därför har inget allvarligt försök gjorts att ställa Ungern inför ett ultimatum, med hot om indragen rösträtt i ministerrådet och därefter uteslutning.

Istället riskerar en gammal misstanke att bekräftas: När ett land väl accepterats som medlem kan dess regering under nuvarande ordning relativt snabbt börja strunta i de stränga antagningskriterierna och skratta åt varningar från EU:s institutioner. I synnerhet om den lyckas bilda allians med andra auktoritära ledare. Så ser det ut.

Att EPP, Europaparlamentets största partigrupp bestående av konservativa och kristdemokrater, ännu inte brutit definitivt med Orbáns Fidesz-parti (vilket både M och Kd i Sverige krävt ska ske) är talande. Det är de små stegens eftergifter som ger en diktator klartecken att köra på.

I slutändan, tror många bedömare, är det bara hotet om indragna EU-bidrag som kan få Ungern och Polen att lyssna. Men skulle fler länder falla under auktoritära styren, kanske påskyndat av coronakrisens undantagstillstånd, försvinner även den möjligheten.

Det europeiska samarbetet måste bottna i starkare principer än så.

Om en diktator kan rycka på axlarna åt EU:s grundfördrag, och ändå förbli medlem, som om ingenting hänt, då har EU börjat ruttna inifrån.

Som vanligt stirrar vi oss blinda på en kris i taget

Av , , Bli först att kommentera 0

Barnorganisationer och kvinnojourer runt om i Europa fruktar nu att problemen med våld och missbruk i hemmen ska öka dramatiskt som en följd av coronakrisen. Mörkertalen misstänks redan vara stora. Även den psykiska ohälsan kommer att förvärras allvarligt ju längre samhällen hålls nedstängda.

Isolering, övervakning, inställda aktiviteter, arbetslöshet och konkurser får de sociala och ekonomiska påfrestningarna att växa snabbt.

Det är ett oerhört auktoritärt ingrepp i människors liv, frihet, försörjning och umgänge, att stänga ned ett samhälle på det sätt som skett i många länder. Otryggheten och slitningarna det skapar kommer att sätta spår för åratal framåt.

Så ser den bortglömda delen av coronakrisen ut, allt det lidande som inte handlar om viruset.

Att konstatera det är inte i sig något argument för eller emot olika strategier när det gäller kampen mot smittspridningen.

Det går inte att möta en farlig pandemi med rasande snabbt förlopp utan några inskränkningar och nödåtgärder alls.

Men att långtgående restriktioner skapar andra typer av djupa och långvariga folkhälsoproblem, med många döda över tid, måste rimligen tas med som en del av analysen, när man försöker hittar rätt balans och tajming mellan olika åtgärder för att möta coronahotet.

Folkhälsobegreppet är bredare än bara virus. Drastiska metoder som att stänga ner ett samhälle, kan bara sättas in under en mycket begränsad tid, och när läget är akut, för att vara hållbara ur ett folkhälsoperspektiv.

Det upptäcker nu land efter land i Europa, som börjar öppna upp igen. När det här summeras, och alla kommer att ha sina egna lärdomar att dra – även Sverige – får debatten inte enbart handla om coronaviruset, utan måste även titta på de som föll offer för krisbekämpningens baksidor.

***

Mycket av det här är svårt att prata om. Det finns en smärtans och sorgens hierarki i samhället. De flesta tårar fälls i tystnad, utan att någon ser. Nästan alla blåmärken, yttre och inre, täcks över. För varje manifestation av gemenskap och solidaritet, där ingenting känns omöjligt, tiger tusentals marginaliserade i enslig vanmakt.

Maktstrukturer, resurser och status återspeglas även i människors möjligheter att vittna offentligt om lidande och rädsla.

Och väldigt få som tvingas ta avsked av en närstående får känna värmen från ett helt land. Den vanligaste saknaden är den människor bär i stillhet och för sig själva, så länge de orkar.

Kanske finns det goda skäl till varför vi sällan talar om de hierarkierna. Att vi sparar den kollektiva medkänslan för några få utvalda tillfällen, när hela samhället samlas, fysiskt eller digitalt.

Inte minst om dödens närvaro i varje lokalsamhälles vardag är vi usla på att tala. Den ställföreträdande funktionen i sådana ögonblick ska därför inte underskattas. I gemensamma minnesstunder över terroroffer, kända personligheter eller människor som förolyckats i katastrofer, handlar det inte bara om de namngivna, utan även om många andra, i var och ens privata liv.

Vi samlas kring en stor, gemensam eld, och bär samtidigt med oss dit små, personliga eldar inombords.

***
 
Ändå finns det en uppenbar fara med sorgens och rädslans offentliga hierarkier. Konsekvenserna blir snart förödande, om vi inbillar oss att det vi ser och hör mest om i offentligheten, säger hela sanningen om vår tid och vårt samhälle. Om vi bara pratar om den stora elden, så intensivt och heligt, att många människor i skamkänsla börjar släcka ner sina egna vittnesmål och tystna.

Då upptäcker vi inte längre var den största hjälplösheten, det glömda Sverige, finns i dag.

Det är som vanligt nu, att många stirrar sig blinda på en kris i taget. Alltför lätt, när något överväldigande händer, glöms tidigare erfarenheter bort. Andra kanske mer utdragna problem i samhället hamnar omedelbart i skymundan. Som om verkligheten bestod av en rad avslutade, från varandra isolerade kapitel.

Först bara det där.

Sedan bara det här.

Lockelsen är livsfarlig i det läget, att chansa och investera allt i en enda frågeställning, som råkar dominera för dagen. Sedan växer en djungel av intressen, kampanjer, resurser och prestige upp kring frågan, som börjar leva sitt eget liv. Då vill man inte att andra perspektiv ska störa.

Ännu värre är när en enskild problembild får så exklusiv status att det nästan blir skambelagt att tala om målkonflikter eller andra faror i samhället. Som om det vore ett slags svek att påpeka att kriser alltid överlappar, och ofta krånglar till, varandra.

***

Lyssna därför extra noga till de som ropar på hjälp, högt eller inombords, i coronakrisens marginaler.

De som gråter inför sina anhöriga i telefonen, men skäms för att de inte orkar vara oberörda i sin isolering. De som misshandlas och trakasseras i hemmen, men plötsligt inte har någon som lyssnar. De som återfaller i ett drickande, berövade vardag och sociala skyddsnät. De som våndas över att kanske behöva leva sina sista år sysslolösa, isolerade och deprimerade utan att få frågan hur de själva ser på livet, på risker och prioriteringar. De som plötsligt upptäcker att deras helt livsverk var skörare och sårbarare än de någonsin kunde ana.

Många av dem skäms över sitt lidande, känner sig inte tappra nog, nu när allt bara ska handla om corona och det ibland uppfattas tabubelagt att ha tvivel om en del åtgärder.

Men deras erfarenheter, och deras hälsa. räknas också.

Som vanligt stirrar vi oss blinda på en kris i taget

Av , , Bli först att kommentera 2

Barnorganisationer och kvinnojourer runt om i Europa fruktar nu att problemen med våld och missbruk i hemmen ska öka dramatiskt som en följd av coronakrisen. Mörkertalen misstänks redan vara stora. Även den psykiska ohälsan kommer att förvärras allvarligt ju längre samhällen hålls nedstängda.

Isolering, övervakning, inställda aktiviteter, arbetslöshet och konkurser får de sociala och ekonomiska påfrestningarna att växa snabbt. Det är ett oerhört auktoritärt ingrepp i människors liv, frihet, försörjning och umgänge, att stänga ned ett samhälle på det sätt som skett i många länder. Otryggheten och slitningarna det skapar kommer att sätta spår för åratal framåt.

Så ser den bortglömda delen av coronakrisen ut, allt det lidande som inte handlar om viruset.

Att konstatera det är inte i sig något argument för eller emot olika strategier när det gäller kampen mot smittspridningen. Det går inte att möta en farlig pandemi med rasande snabbt förlopp utan några inskränkningar och nödåtgärder alls.

Men att långtgående restriktioner skapar andra typer av djupa och långvariga folkhälsoproblem, med många döda över tid, måste rimligen tas med som en del av analysen, när man försöker hittar rätt balans och tajming mellan olika åtgärder för att möta coronahotet.

Folkhälsobegreppet är bredare än bara virus. Drastiska metoder som att stänga ner ett samhälle, kan bara sättas in under en mycket begränsad tid, och när läget är akut, för att vara hållbara ur ett folkhälsoperspektiv.

Det upptäcker nu land efter land i Europa, som börjar öppna upp igen. När det här summeras, och alla kommer att ha sina egna lärdomar att dra – även Sverige – får debatten inte enbart handla om coronaviruset, utan måste även titta på de som föll offer för krisbekämpningens baksidor.

***

Mycket av det här är svårt att prata om. Det finns en smärtans och sorgens hierarki i samhället. De flesta tårar fälls i tystnad, utan att någon ser. Nästan alla blåmärken, yttre och inre, täcks över. För varje manifestation av gemenskap och solidaritet, där ingenting känns omöjligt, tiger tusentals marginaliserade i enslig vanmakt.

Maktstrukturer, resurser och status återspeglas även i människors möjligheter att vittna offentligt om lidande och rädsla.

Och väldigt få som tvingas ta avsked av en närstående får känna värmen från ett helt land. Den vanligaste saknaden är den människor bär i stillhet och för sig själva, så länge de orkar.

Kanske finns det goda skäl till varför vi sällan talar om de hierarkierna. Att vi sparar den kollektiva medkänslan för några få utvalda tillfällen, när hela samhället samlas, fysiskt eller digitalt.

Inte minst om dödens närvaro i varje lokalsamhälles vardag är vi usla på att tala. Den ställföreträdande funktionen i sådana ögonblick ska därför inte underskattas. I gemensamma minnesstunder över terroroffer, kända personligheter eller människor som förolyckats i katastrofer, handlar det inte bara om de namngivna, utan även om många andra, i var och ens privata liv.

Vi samlas kring en stor, gemensam eld, och bär samtidigt med oss dit små, personliga eldar inombords.

***

Ändå finns det en uppenbar fara med sorgens och rädslans offentliga hierarkier. Konsekvenserna blir snart förödande, om vi inbillar oss att det vi ser och hör mest om i offentligheten, säger hela sanningen om vår tid och vårt samhälle. Om vi bara pratar om den stora elden, så intensivt och heligt, att många människor i skamkänsla börjar släcka ner sina egna vittnesmål och tystna.

Då upptäcker vi inte längre var den största hjälplösheten, det glömda Sverige, finns i dag.

Det är som vanligt nu, att många stirrar sig blinda på en kris i taget. Alltför lätt, när något överväldigande händer, glöms tidigare erfarenheter bort. Andra kanske mer utdragna problem i samhället hamnar omedelbart i skymundan. Som om verkligheten bestod av en rad avslutade, från varandra isolerade kapitel.

Först bara det där.

Sedan bara det här.

Lockelsen är livsfarlig i det läget, att chansa och investera allt i en enda frågeställning, som råkar dominera för dagen. Sedan växer en djungel av intressen, kampanjer, resurser och prestige upp kring frågan, som börjar leva sitt eget liv. Då vill man inte att andra perspektiv ska störa.

Ännu värre är när en enskild problembild får så exklusiv status att det nästan blir skambelagt att tala om målkonflikter eller andra faror i samhället. Som om det vore ett slags svek att påpeka att kriser alltid överlappar, och ofta krånglar till, varandra.

***

Lyssna därför extra noga till de som ropar på hjälp, högt eller inombords, i coronakrisens marginaler.

De som gråter inför sina anhöriga i telefonen, men skäms för att de inte orkar vara oberörda i sin isolering. De som misshandlas och trakasseras i hemmen, men plötsligt inte har någon som lyssnar. De som återfaller i ett drickande, berövade vardag och sociala skyddsnät. De som våndas över att kanske behöva leva sina sista år sysslolösa, isolerade och deprimerade utan att få frågan hur de själva ser på livet, på risker och prioriteringar. De som plötsligt upptäcker att deras helt livsverk var skörare och sårbarare än de någonsin kunde ana.

Många av dem skäms över sitt lidande, känner sig inte tappra nog, nu när allt bara ska handla om corona och det ibland uppfattas tabubelagt att ha tvivel om en del åtgärder.

Men deras erfarenheter, och deras hälsa. räknas också.

Då som nu – ett handelns och småföretagarnas Västerbotten

Av , , Bli först att kommentera 0

Via en rejäl annons införd i Västerbottens-Kuriren den 1 november 1918 meddelade lanthandlaren Uddo R. Jacobson i Vilhelmina – även känd under smeknamnet ”Snus-Jacke” – sin kundkrets följande:

”November månads tilldelning av tobaksvaror kommer icke att utförsäljas i vanlig ordning samma dag de anlända utan resärveras för mina kunder i socknens utbyar.”

Det var bristår, det var dyrtid, i första världskrigets slutskede. Bara en dryg vecka senare skulle avtalet om vapenvila på västfronten undertecknas och ett i grunden förvandlat, sargat Europa börja kravla sig in i en skör fred.

Trots att Sverige hade stått utanför striderna, kändes de ekonomiska konsekvenserna av kriget, intill hungersnöd, långt upp i Västerbottens inland.

Snus-Jacke hade nog mycket att säga sina kunder även om världsläget. Samhällsintresserad och socialdemokrat blev han tidigt, så småningom även aktiv i kommun- och landstingspolitiken. Med tiden skulle Uddo R. Jacobson faktiskt bli en av Västerbottens största politiska profiler även på riksplanet. Han satt i andra kammaren under tjugo års tid, från 1937 och fram till sin död 1957.

I minnesorden om Uddo i riksdagen, sade dåvarande talmannen Gustaf Nilsson:

”Det var särskilt norrländska närings- och trafikproblem samt samernas speciella förhållanden, som intresserade Uddo Jacobson. Han ägde en ingående kännedom härom, och hans insatser i debatterna och i utskottsarbetet i dessa sammanhang vittnade om hur starkt engagerad han var i arbetet för Norrlands bästa.”

***
 
Det var för övrigt ingen dålig riksdagsbänk Västerbotten hade 1957.
 
Där fanns, förutom Uddo, förstås liberalen Ragnhild Sandström (länets första kvinnliga riksdagsledamot, med stort nationellt genomslag, och under många decennier uppskattad skribent i VK).
 
Där satt även andra socialdemokratiska profiler som Gösta Skoglund (presentation kanske överflödig, men tillträdd kommunikationsminister samma år) och Oskar Åkerström (som 1944 varit den första att motionera om utredning av tjänstepensioner).
 
Och där syntes lantbrukaren Jan-Ivan Nilsson (C) från Tvärålund (som efter åren i riksdagen engagerade sig för bland annat primärvårdsfrågor inom landstinget), Skellefteå-högerns Carl Östlund och arbetarliberalen Henning Gustafsson. Stark uppställning.
 
***
 
Vid samma tid som Uddo annonserade om sin tobak i VK, stod biträdet Mia Jonsson i en annan av Lapplands handelsbodar, det då nystartade Konsum i Svanabyn, och kämpade för att hålla affären igång. Hennes minnesbilder finns återgivna i Erold Sandqvists bok ”Svanabyn. En bok om en lappländska bys befolkning och historia.” (1995).

Det var ransoneringstider under världskriget, berättade Mia, som själv jobbade för 15 kronor i månaden, ”och kort skulle det vara på allt som skulle köpas, mjöl, kaffe, socker, smör, tobak mm. Det var svårt att få tag på varor.”

Leveranserna till Svanabyn anlände med häst från järnvägen i Dorotea. Då gällde det att vara på hugget, för både Mia och kunderna. ”När varulassen kom”, mindes hon, ”var det bråttom och försäljningen kunde pågå till mitt i natten. Några bestämda öppettider existerade inte.”

Konsum, liksom posten, var de första åren placerad i Nils Sjölanders gamla gård, byggd 1818 och senare riven 1928. Det stora köket fungerade som lokal. En öppen spis med brasa var den enda värmekällan. Om vintern var det ”ändå så kallt så att man fick frysa för det mesta”. När försäljningen pågick nattetid kom Mias mamma dit ibland och hjälpte henne att hålla varmt.

Förhållandena var ruffiga. Mia Jonsson mindes dem utan sentimentalitet:

”Smör kom i stora drittlar och var ofta så hårdfruset, så man fick hacka loss bitar, så att man fick det man hade kort till. Fläsket var inte styckat utan kom i hela djurkroppar, hårdfruset, och måste delas med såg.”

Inte ens till de mängder ransoneringen godkänt räckte det alltid. Mjöl, bröd och kaffe nämnde Mia som exempel på vanliga bristvaror som även de med kort kunde bli utan.

Påsar och papper fanns inte heller att tillgå. Kunderna fick hitta egna lösningar. En del sydde påsar av lärft, för att bära hem strösocker och mjöl i.

***

Överallt i Västerbotten under det tidiga 1900-talet pågick en livlig handel i bodarna av det här slaget, med affärsidkare som ofta blev viktiga även socialt för sina bygder.

Jag har tidigare här på ledarsidan skrivit om bland annat Olivia Lidell, som drev butik och vykortsförlag i Ånäset.

Om Ernst Stenmans diversehandel i Långsjöby, där allt tycktes finnas: ”Spik, cement, hö och foder, papp, lås, gångjärn, fönsterglas, seldon, hästskor, skrapor, borstar, sågar, yxor, lyftkrokar, dragsaxar, filverktyg, fotogenlampor, lyktor, tyger, byxor, blusar, glas, porslin, glasögon, tapeter, blomkrukor, stengods och svagdricka.”

Om systrarna Petterssons tobaksaffär i Holmsund. Om handelspionjären Josef Berglund i Ammarnäs.

Eller tänk på profiler som Jonas ”Stom-Jonke” Jonsson och Märta Persson i Sörfors (”En förändringens bygd”, 1987). Eller Johan Grönqvist i Hörneå, handlaren, kraftkarlen och berättaren, med det av skogsarbetarna uppskattade, hårt saltade fläsket som specialitet (”Hörneå, vår by, dess historia”, 1999).

Nästan varje by har sina minnen av lokala handlare, och av deras hyllor med märkliga ting som viskade om en värld bortom bygden. Att byta, köpa och sälja, att kunna erbjuda den där lilla extra kvaliteten, det där speciella yrkeskunnandet, har präglat Västerbotten under många århundraden. Inte minst kampen för rätten att få bedriva egen näringsverksamhet lokalt, utan överhetens näve i nacken.

Sällan doftar, smakar och skramlar det så härligt rikligt i Västerbottenslitteraturen, som vid scenerna från butiker och marknader, gårdfarihandlare och mångsysslare.

Hur fick de tag på allt, i en sådan salig blandning?

”Alltid något för någon, vi har väl ingenting glömt”, som det enligt en artikel av Ola Svensson på VK:s kultursida 2001 lär ha stått på kvittona från handelsboden i Holmsund.

Ögonblicket vid disken, där kunder ur skiftande miljöer trängs, och drömmer om olika slag inköp, begär fram det enkla eller det fina, kan rymma en hel samhällsskildring på liten yta.

Hos handlarn samlades man. Där pågick livets konflikter och orättvisor, precis som utanför. Men också ett samarbete och en utveckling på vägen mot det moderna välståndet. Det myllrar och är komplext, i handlarns bod.

Och går man till källorna så lär man sig orden, som var så viktiga då, på produkter som såldes härifrån och köptes hit. Det människor från kust till fjäll levde av, inom hårda ramar. Hantverkets, skogsarbetets, jordbrukets och industriernas förutsättningar. Inte minst de regionala värden som statsmakten i Stockholm ville kontrollera, styra och beskatta.

***

Den fritt florerande handeln på landsbygden i norr blev tidigt en högpolitisk fråga, där stora ekonomiska intressen stod på spel och friheten sågs som ett problem.

Centralmakten, på jakt efter tullintäkter, krävde att handeln skulle koncentreras till utvalda städer och att bönderna skulle frakta sina varor dit för försäljning. En strikt uppdelning mellan verksamheterna eftersträvades. Som Johan III uttryckte det i en skrivelse 1583 (återgiven i Birger Steckzéns ”Umeå stads historia 1588-1888”), var det kungens åsikt att den som vill handla och segla ska bo i en stad, och den som är bonde ska ägna sig åt att bruka åkern.

I den andan grundades som bekant Umeå 1622. Och även om gamla seder och bruk i viss mån levde kvar i skymundan blev handeln efter det i huvudsak styrd till städerna.

Det dröjde ända till skråväsendets avskaffande 1846 och näringsfrihetsreformen 1864, innan lanthandlare och bondehantverkare fick frihet att dra igång verksamheter över hela Västerbotten och konkurrera med städerna.

Därefter gick det snabbt. Idéerna var många och behovet var stort. Redan 1853, skriver Steckzén, fanns det i Västerbottens län 103 lanthandlare. Så småningom grundades handelsbodar.

Uddo R Jacobson i Vilhelmina, född 1886, hörde alltså till pionjärgenerationerna bland fria handlare.

***

Och det är i deras fotspår som dagens affärsidkare och butiksinnehavare i Västerbotten vandrar. Även om produkterna nu spänner mellan allt från traditionellt hantverk, via mat- och dryck, till dataspel och digitala tjänster.

När små hantverks- och handelsaktörer nu kämpar i spåren av coronakrisen är det en hel tradition som andas tungt. Varje litet företag som tvingas ge upp får det att svida i den västerbottniska själen.

Men samtidigt: varje nytt initiativ som tas, av infödda eller invandrade, får det att rycka av glädje i rötterna.

I tidskriften Hemslöjd och i ett reportage i VK, läser jag om Saskia Sandring och Harriet Edeholt Öberg som dragit igång Sörböle ullstation och ser en affärsmöjlighet i småskalig och genuin kvalitet. Jag håller tummarna.

***

Det fanns många annonser i VK 1 november 1918. En hög aktivitet rådde trots krisen. Det känns igen våren 2020.

Exempelvis fanns annonser för ett tandläkarbesök i Vindeln, för teaterföreställningar i Umeå och Vännäs, Joh. Ericons elektriska installationsbyrå, J.A. Sandströms maskin- och byggnadsaffär, för Ursvikens mekaniska verkstads ”modärna vattenturbiner”, för konfektionsaffären ”Continental” på Kungsgatan med paletåer, kavajkostymer och sportkostymer, för frukt och rotsaker till billigt pris hos gästgivaregårdens affär i Holmsund, för Umeås elektriska byrå, för vinteräpplen och päron av ”högfina kvalitéer” hos Håkansson, för velosipedreperationer hos Höglunds maskin- & agenturaffär, för speglar hos Eklund ur- & ramaffär, för Anderssons frisersalong på Rådhusesplanaden, för 250 famnar björkved i Ostnäsfjärden och för ett mindre parti cheviot hos ”Fru Hellströms kortvaruaffär i Trångsund.

***
 
Då som nu, ett handelns, hantverkarnas och småföretagarnas Västerbotten.

Liberaler i kris kan inte be om betänketid hur länge som helst

Av , , Bli först att kommentera 1

Det är bättre att väcka missnöje och entusiasm för något stridbart, än att förbigås med likgiltighet och axelryckningar. Och ett liberalt parti som ligger stadigt under fyraprocentspärren kan inte be väljarna om ytterligare betänketid hur länge som helst. Om liberalerna vill vänta fram till 2022 med tydliga besked är det en riskfylld strategi, skriver jag i veckans lördagskrönika.
***

Man förlåter partier mycket sås och slafs, om de bara finns på plats, stridbara, beredda att riskera allt, glasklara och envisa som satan, när skälet till deras existens ska bevisas.

Ingen politisk organisation kan överleva på sikt som ett småtrevligt andrahandsalternativ, ett slags idéernas eller särintressenas reservbänk. Dessutom är det så, i en vindpinad vardag, att du blir inte trovärdig i det lilla och pragmatiska, om du inte förknippas med åtminstone en stor principiell barrikad som hotar att falla utan dig.

Finns det en ståndpunkt som du tänker driva och försvara oavsett hur tidsandan hånskrattar? Vad gör dig omistlig i det politiska landskapet och i parlamentet? När kastar dina övertygelser skuggor på marken?

Det kallas förtroendevald, det kallas representativ demokrati, av en anledning. Mandatperioder är aldrig förutsägbara. Det är omöjligt att veta exakt vilka händelser eller frågor som kan komma att hamna i centrum. Ibland över en natt.

Fatta vilken enormt stor sak det egentligen är, att som medborgare via röstsedeln säga: Er litar jag tillräckligt på, era värderingar, ert omdöme, för att vilja se er vid makten. Ett sådant förtroende, som utvärderas i demokratiska val, får aldrig bli slentrian. Kan inte ett parti, väckt mitt i natten, svara på vad det är som motiverar dess existens, då har det inlett en vandring in i självändamålets dimma.

***

I den senaste mätningen av väljarnas partisympatier från Demoskop/Aftonbladet fick liberalerna 2,7 procent. Det är, precis som miljöpartiets 3,3 procent i samma mätning, häpnadsväckande uselt för partier som gör anspråk på att drivas av idéer.

Så mycket i samtiden handlar om hot mot den liberala demokratin och det öppna samhället, om nationalism, protektionism och auktoritära strömningar, om digitala monopol och ett framväxande övervakningssamhälle, om reaktionär identitetspolitik från höger och vänster, om politiskt styrd kultur och om det nya glömda Sverige.

Trots det sätter nästan inga medborgare sina förhoppningar till de organiserade liberalerna för ett motstånd.

***

När liberalernas medlemmar valde Nyamko Sabuni till ny partiledare tolkades det som en önskan om en tydligare, mer självständig, mer oförutsägbar profil i debatten. Samtidigt håller av allt att döma en majoritet av partiets aktiva – med rätta – fast vid de prioriteringar som ledde till januarisamarbetet och som tvingar fram en stor disciplin.

Nyamko Sabuni har bara fått ett motstridigt, på sätt och och vis omöjligt uppdrag. Att synas mycket, att överraska i rubriker, men utan att förändra något i sak. Hon vann kampanjen, men fick inget mandat.

Resultatet har blivit att partiet nästan försvunnit ur sikte helt, med en partiledare som inte tillfrågas mer än pliktskyldigt om sina ståndpunkter.

Man bekänner sig inte till januarisamarbetet fullt ut inför nästa mandatperiod – vilket jag, som återkommande läsare vet, tycker att C och L borde göra. Men man säger inte heller definitivt nej. Ingen barrikad i sikte.

***

”Jag har aldrig trott, då eller senare, att folkpartiet kan klara en valrörelse om dess ordförande vägrar att bedriva en hårdhänt och intelligent profilering.”

Det skrev Per Ahlmark i sin memoarbok ”Gör inga dumheter medan jag är död!” (2011), i en återblick på valförlusten 1973 under Gunnar Heléns ledning. Och i en kritik av sin efterträdare Ola Ullsten skriver Ahlmark: ”När det okontroversiella blir frestande i ett idéparti måste man se upp. Då väntar katastrofen på att slå till.”

Sven Wedén (folkpartiledare 1967-1969) hade ett annat temperament och ett annat råd. Han skrev strax före sin avgång som partiordförande, i ett brev till Cecilia Nettelbrandt, som återges i Hans Lindblads biografi ”Kärlek, tbc och liberalism” (2013), att till partiledare bör man välja personer vars allmänna inriktning ligger nära genomsnittet av alla riktningar och uppfattningar inom riksdagsgruppen.

Hård profilering eller en balans mellan olika spretiga falanger? Just nu är det varken eller inom liberalerna.

Oviljan att ge besked om hur man ser på det nya politiska landskapet gör partiet ointressant för dem med starka åsikter om regeringsfrågan, och svårtolkat för resten. De som stadigt ligger under fyraprocentsspärren kan inte be om betänketid hur länge som helst.

***

Om man skulle kunna lyssna till överläggningarna längst inne i liberalernas nya ledning med Nyamko Sabuni i spetsen, lobbyister närvarande eller ej, tror jag att grundstrategin fram till nästa val ser ut ungefär så här:

* De vill till varje pris undvika att svara på regeringsfrågan bortom 2022.

* De tänker fullfölja januariavtalet korrekt, men utan någon enda förbindlighet därutöver.

* De hoppas kunna hålla alla dörrar på glänt in i det sista, för att inte utlösa svekdebatter för tidigt.

* De försöker ha is i magen när katastrofala opinionsmätningar knappt registrerar något väljarstöd för partiet alls. Istället ska det faktum att Sabuni inte sitter i riksdagen användas för att nästan inge illusionen att hon inte tillträtt på riktigt ännu.

Och sedan siktar de, tror jag, på en nylansering av henne med ett halvår kvar till valet, genom sena, överrumplande besked om parlamentariska vägval, utifrån noggranna opinionsmätningar. Så nära valet ökar möjligheterna till snabba ”effekter” och positiva rubriker om comeback och revansch. Och interna kritiker drar sig för öppna bråk.

***

Det kan vara så att liberalerna vill smyga en bit bak i klungan fram till 2022, för att satsa på en kuppartad spurtseger till slut, innan någon hinner överblicka situationen ordentligt. Men det vore inte värdigt ett idéparti.

Liberalerna måste bestämma sig i regeringsfrågan, och ange vad de är beredda att sätta på spel i det ställningstagandet. Jag tror att även de som blir besvikna över vägvalet skulle känna respekt för ärligheten. Så särskilt mycket stöd att förlora har man inte längre.

Det är bättre att väcka missnöje och entusiasm för något stridbart, än att förbigås med likgiltighet och axelryckningar.

Ord inför helgen: om Arthur Nikisch och blickens betydelse

Av , , Bli först att kommentera 6

Arthur Nikisch (1855-1922), ungraren som ibland kallas den första moderna dirigenten, ville att orkestermedlemmarna skulle fokusera på hans ögon. Därför höll han gärna händerna uppe kring ansiktet under konserter. För att kunna arbeta med blicken.

I viss mån bildade det skola för efterföljare.

En dirigents dramatiska, intensiva rörelser på podiet – så tacksamma att parodiera – kan vara mer till för publiken (inget ont i det) än för musikerna som framför verket.

Jag tycker om den bilden. Ett subtilt samarbete som pågår i skymundan av övertydliga gester. Så är livet ofta. En snabb blick, eller ett försiktigt ljud, en harkling, ett sätt att dra in luft, kan förmedla fler nyanser än tusen ord. Varför var du så stillsam, kanske någon frågar efteråt, som bara fokuserade på orden.

Men om ett ögonkast i flykten kan bekräfta både kärlek och avsked mellan människor – och bli ett outslitligt minne eller ett aldrig läkt sår – så gäller den blickens kraft för konsten och politiken också.

En av dem som fascinerades av Nikisch sätt att arbeta, och tolka kompositioner, var förresten Johannes Brahms.
Det berättas att Brahms vid ett tillfälle när Berlinerfilharmonikerna framförde hans tredje symfoni, under Nikisch ledning, ska ha utbrustit:

”Jag visste verkligen inte att jag hade skrivit något så vackert.”

Om hans blick och tonfall hade samma budskap, får vi förstås aldrig veta.

Lottning är bättre än kösystem – men löser inte grundproblemet

Av , , Bli först att kommentera 0

Ta bort kötid som urvalskriterium när det finns fler sökande elever till en skola än tillgängliga platser. Tillåt istället att lottning sker. Det skulle ge ”ökad legitimitet år förslaget om aktivt skolval”.

Så löd ett av de mest uppmärksammade och kontroversiella förslagen då 2015 års skolkommission presenterade sitt slutbetänkande i april 2017: ”Samling för skolan. Nationell strategi för kunskap och likvärdighet”.

Som ordförande för den kommissionen fungerade under en period dåvarande generaldirektören på Skolverket, Anna Ekström. Sedan 2019 är Ekström själv utbildningsminister. I den rollen fick hon häromveckan ta emot en ny utredning på temat: ”En mer likvärdig skola – minskad skolsegregation och förbättrad resurstilldelning”.

I det nya förslaget, framarbetat sedan 2018, återfinns följande formulering:

”Om föräldrar från olika socioekonomiska förhållanden har olika tillgång till information om hur skolvalet fungerar och vilka urvalsgrunder som tillämpas, kan segregation uppstå. Mot denna bakgrund föreslår Skolkommissionen att kötid ska ersättas med lottning som godkänt urvalskriterium när antalet sökande till en skolenhet överstiger antalet platser. Lottning är till skillnad från kötid neutralt och riskerar inte att förstärka skolsegregationen.”

Analysen känns igen och debatten går i cirklar. Även nu väcker förslaget ont blod. Men tanken var rätt redan 2017, och förblir tilltalande. Lottning är ett principiellt bättre och mer jämlikt urvalskriterium för grundskolan än kösystem. När debatten rasade för tre år sedan, skrev jag här på ledarsidan att ansatsen bakom förslaget var genomtänkt och att lottning vore ”ett mer rättvist system än köer (som i hög grad beror på om aktiva föräldrar varit tidigt ute eller familjer bott på samma ställe länge)”.

Inget har hänt sedan dess som ger anledning att ändra den åsikten. Reformen bör genomföras.

Men den viktigaste slutsatsen var och är en helt annan. Frågan om kösystem eller lottning som ett av flera urvalskriterier har ganska marginell betydelse för grundproblemet: Att inte alla skolor kan uppvisa en så god kvalitet och trygg arbetsmiljö att föräldrar och elever känner ett förtroende för skolsystemet oavsett vilken plats som fås.

Skolvalet borde handla om en positiv nyfikenhet på olika pedagogiska nyanser och upplägg, inte om en rädsla för dåliga skolor som uppfattas ha tappat kontrollen eller sakna förutsättningar för undervisning.

Att bryta skolsegregationen och säkra demokratiskt likvärdiga möjligheter till en välfungerande skolundervisning för alla barn, oavsett bakgrund, är en del av hjärtat i ett jämlikt samhälle.

Så länge debatten handlar om vem som ska få slippa dåliga skolor, eller lyckas rädda sig till en attraktiv skola, är vi illa ute. Ingen enda, enskild elev ska behöva titta tillbaka på sin skolgång och känna sig övergiven.

Varken av köer eller lotter ska något barn berövas sina livschanser.