Vad väntar på Umeå bortom 2014?

Av , , Bli först att kommentera 0

”Ska du asfaltera alla dagisgårdar nu?”, frågade VK Lennart Holmlund provokativt i september 1995, dan efter att han i en dramatisk omröstning mot Anna-Karin Jonsson – som tidigare på kvällen vunnit över Marie-Louise Rönnmark – blivit utsedd av socialdemokraterna i Umeå att efterträda avgående kommunalrådet Margot Wikström.

Den skämtsamma, och orättvisa, frågan ska ses mot bakgrund av debatten som förts inom socialdemokraterna inför beslutet. Holmlund ansågs i förhandssnacket stå för betong, byggande, beslutsförmåga och bufflighet. En handlingskraftig och stabil traditionalist, som ger raka besked och får saker gjorda.

Marie-Louise Rönnmark framställdes som en kontrast till detta: en lyssnande, nytänkande visionär för mjuka frågor, lokaldemokrati och kultur, som entusiasmerar, reflekterar och har något av studiecirkelledare över sig.

Anna-Karin Jonsson beskrevs som ett mellanting, med socialpolitiken som specialområde och förmåga att fatta tuffa beslut, men också som ett oskrivet kort när det gällde ledaregenskaper.

Resultatet efter intensiv debatt blev, sedan Anna-Karin Jonsson tackat nej till posten som kommunalråd två, att Lennart Holmlund utsågs till kommunstyrelseordförande och Marie-Louise Rönnmark till kommunalråd.

Rollfördelningen mellan de tre – delvis omgivningens skapelse – framstår i efterhand, i synnerhet ur ett genusperspektiv, som nästan pinsamt stereotyp. Men det intressanta 18 år senare är kanske inte i första hand kontrasterna mellan dem, utan den spänningsfyllda helhet de bildade tillsammans.

***

Betongen och kulturen, byggandet och lokaldemokratin, det handfasta yttre, det fördjupande inre. Nog är det i fältet mellan de polerna som mycket av umepolitiken utspelat sig sedan dess – ofta projektrelaterat snarare än verksamhetsrelaterat. Och om det funnits en övergripande idé har det varit att de två perspektiven förutsätter varandra. Möjliggöra tillväxt genom kultur och utbildning, möjliggöra kultur och utbildning genom tillväxt. Som sårigast för de styrande har det varit när de två perspektiven hamnat på kollisionskurs. Då har en världsbild – en helig kompromiss – hotat att rämna.

Perspektivet tillväxt och kultur hand i hand, hade börjat bli överideologi redan på 80-talet. I en intervju med VK på vårvintern 1989 varnade då nyss avgångne kommunalrådet Torsten W Persson sina efteträdare för att slå sig till ro. ”Jag känner oro för Umeås utveckling”, sa han bland annat. ”Framgången är inte given.” En nyckel till fortsatt tillväxt i Umeå, menade Persson, är kulturens centrala ställning. ”Vi har lyckats få genomslag (…) för vår inriktning. Kulturell och ekonomisk utveckling sida vid sida. Nu söker sig kapitalet hit!” Men han oroade sig för att kommunen skulle tappa tempot.

Utöver ett förstärkt samarbete mellan kommun och universitet efterlyste Persson att satsningarna på kultur och fritid skulle utökas, med fotbolls- och friidrottshall på Nolia, ”bättre villkor för konst och musik i centrum”, nya scener för musiken, teatern och konsten, och ett Folket hus där konferensverksamheten inte tillåts ”konkurrera ut kulturen”.

1995, när Holmlund och Rönnmark valdes, handlade mycket om just utmaningen att förena kultursatsningar, byggprojekt och tillväxt, till ömsesidig nytta. 2013 och 2014, deras två sista år som kommunalråd, kommer byggprojekt att dominera stadsbilden som aldrig förr, och Umeå att inviga ett historiskt kulturhuvudstadsår. Det är den logiska slutpunkten för flera decenniers – i några av de mest uppmärksammade projekten hårt ifrågasatta – kompromisser kring en grundtanke att kultur och tillväxt hör ihop tätt intill varandra.

Och det visar, om någon tvivlat, att det spelar roll vad kandidater står för, hur de kompletterar varandra och hur debatten förs. I det går att ana vad som ska komma.

***

Tidigare i veckan presenterade Folkbladet de fyra S-kandidater – mössan av för att de har kurage att ställa sig upp och säga att de vill – som vill bli Holmlunds efterträdare. Margareta Rönngren, Hans Lindberg, Åsa Ögren och Christer Lindvall fick i anslutning till artikeln ge mycket korta svar på vad de står för. Givetvis har de betydligt mer att säga än som fick plats, men det är ändå intressant att ordet kultur inte förekommer i något av svaren som redovisas, medan tillväxt, jobb och samarbetet med universitetet betonas precis som förr.

Svaren ger en fingervisning om det som väntar: Efter 2014 kommer, när politiker tvingas välja bara en utmaning att lyfta fram bredvid tillväxt och jobb, kulturperspektivet att ersättas av ett miljö- och hållbarhetsperspektiv.

Blir 2015 året när det som länge handlat om att harmonisera kultur och betong, börjar handla om att harmonisera miljö och tillväxt? En sånt skifte skulle kunna fungera intellektuellt frigörande för den lokala kulturpolitiken – som efter 25-30 års nyttomantran, intensifierade av pressen att vinna stöd för 2014, riskerar fastna i ett överbetonat prestige- och projektperspektiv. Efter höjdpunkterna 2014, kanske en förskjutning tillbaka till verksamhetsperspektiven 2015 välkomnas med viss lättnad av sektorn.

Och samma skifte kan bli vitaliserande för debatten om vägen till grön, förnyelsebar tillväxt; en debatt som tävrtom behöver knåda fram konkreta, tydliga projekt, med starkt betonade nyttovärden.

2014 avslutar. 2015 inleder.

Skandalös massregistrering av romer

Av , , Bli först att kommentera 0

Dagens Nyheter avslöjade i går att svensk polis upprättat ett sökbart dataregister där romer eller personer med relationer till romer över hela landet kartläggs.

Bland de registrerade, skriver DN, återfinns bland annat många barn i låga åldrar.

Det är polisen i Lund som upprättat registret, polismyndigheten i Skåne hanterar det och bland dem som har tillgång till det finns, enligt DN, Rikskriminalen i Stockholm och kriminalunderrättelstjänster i flera städer.

Den olagliga registreringen av romer på etnisk grund visar vad som kan hända, och kommer att fortsätta hända, när möjligheterna till massöverakning börjar samverka med fördomar mot och diskriminering av enskilda grupper.

Steg för steg förskjuts gränser och normer när respekten för den personliga integriteten löses upp. Och förr eller senare börjar system missbrukas. De som råkar värst ut, är de som befinner sig i störst underläge redan från början. Det här förfarandet blir ännu värre genom att det är kopplat till en lång, mörk historia av rasism och förföljelser riktade mot just romer.

Det är en stor skandal DN avslöjat, en vars bakgrund måste utredas i grunden och få rejäla följder, politiskt och inom polisen.

Storseger för Angela Merkel

Av , , Bli först att kommentera 0

Angela Merkel förmådde inte, eller hade ingen lust, att dölja det längre. Både hon och hennes kristdemokratiska parti hade fått nog av regeringskollegorna, liberala FDP.

När det, sett till både idéarbete och personell uppställning, svårt sargade FDP – som de fyra senaste åren suttit i en koalition tillsammans med CDU/CSU – sista valveckan desperat satsade allt på att söka locka kamrat fem procent-röster bland kristdemokratiska sympatisörer, var beskedet från Merkel till sina anhängare glasklart: Nej! Varje röst till oss, inga stödröster till FDP.

Om det inte blivit uppenbart långt tidigare, stod det klart då: Merkel ville prioritera det egna partiets resultat även om det skulle innebära slutet för den nuvarande regeringskoalitionen. Så blev det också, i båda avseendena.

I historieböckerna kommer det tyska förbundsdagsvalet 2013 att förknippas helt med Angela Merkel, valets stora segrare. CDU/CSU fick kring 42 procent av rösterna, en uppgång med över åtta procentenheter från 2009 och ett entydigt bevis på Merkels stora popularitet. En stund under sammanräkningen såg det rentav ut som om kristdemokraterna skulle vinna en egen majoritet av förbundsdagsmandaten och få möjlighet att regera på egen hand. Men när detta skrivs är tendensen att det fattas ett par mandat till storslam.

Det har egentligen aldrig under valrörelsen rått tvekan om att Merkel skulle få förtroende att fortsätta som kansler. Spänningen har bestått av frågan om huruvida även den nuvarande koalitionsregeringen skulle få klartecken att fortsätta. Det fick den inte.

De tyska väljarnas besked till FDP, som suttit i förbundsdagen ända sedan 1949, och i åtskilliga regeringskoalitioner genom åren, var beskt: vi har fått nog av ert kaos. Med runt 4,8 procent åker FDP ur förbundsdagen, och går en osäker framtid som parti till mötes.

Väljarna ville behålla Merkel, men i spetsen för en regering med annan sammansättning. Och om CDU/CSU knappt missar egen majoritet – samtidigt som valets stora sensation, det nya eurokritiska partiet AfD trots allt knappt missar femprocentsgränsen och inte tar plats i förbundsdagen (i skrivande stund pekar prognoserna på 4,9 procent) – väntar nu ett förhandlingsrävspel mellan i första hand CDU/CSU och socialdemokratiska SPD.

Socialdemokraterna gick med omkring 25,5 procent framåt ett par procentenheter, men var inte i närheten av att åstadkomma maktskifte.

Eftersom hela partiledningen kategoriskt utesluter allt samarbete med vänsterpartiet Die Linke, som gick bakåt men ändå gladde sig åt att bli störst av de mindre partierna med över 8,5 procent, kan man förutsätta att SPD:s ledande företrädare är beredda att föra samtal med Merkel om sakpolitik och egna ministerposter i en koalitionsregering, hellre än att tvingas ut i opposition fyra år till. Men också att de för att vinna stöd för det internt kommer att sälja sig dyrt i förhandlingarna.

Teoretiskt kan även en nyskapande koalition mellan CDU/CSU och de gröna komma i fråga. Men det är tveksamt om de gröna vågar ett sånt experiment efter ett svårt valnederlag med bara drygt 8 procent. För bara något år sedan hade de förhoppningar om mer än det dubbla. Redan igår var den interna eftervalsdebatten hård mellan mittenfalangen – som stört sig på partiets valkampanj – och vänsterfalangen.

Sannolikt väljer försiktiga Merkel hellre att återknyta bekantskapen med SPD från de gemensamma regeringsåren 2005-2009. För tysk inrikespolitik vore en sådan koalition hämmande, och sannolikt skulle frestelsen inom SPD växa att trots allt pröva ett samarbete vänsterut fram emot nästa val. För Europa däremot, som följt den tyska valrörelsen med bävande intresse, skulle en stor koalition i Berlin inte innebära några större förändringar. CDU/CSU och SPD har varit överens om grunddragen i europolitiken hela tiden, och båda vet att fler svåra krismöten väntar framöver.

Merkel och potatissoppa istället för macho och cigarr

Av , , Bli först att kommentera 0

Jag är, sa Angela Merkel i början av 90-talet, som ny minister för kvinno- och ungdomsfrågor i Helmut Kohls regering, ”en oberäknelig blandning av otålighet och avspändhet”.

Merkel underskattades i början av sin politiska karriär av nästan alla. För att hon var kvinna och hade sin bakgrund i DDR. För att hon uppträdde så försynt och tafatt i medierna. För att hon hade en konstig frisyr och vardagliga kläder. För att hon verkade sakna bultande maktinstinkt. Helt enkelt för att hon inte var en typisk västtysk, manlig, högljudd, självsäker machopolitiker.

Hon har förändrats mycket sedan dess.

Ingen underskattar henne, eller hennes maktinstinkt, längre. Stylisterna har tillkommit som rådgivare kring Merkel på samma sätt som de alltid fanns med i kanslerföreträdaren, socialdemokraten Gerhard Schröders närhet, vilket otaliga bildspel på tidningarnas hemsidor med Merkels förvandling från murens fall och fram till i dag avslöjar.

Schröder, uppväxt i djup fattigdom och utan pappa, koketterade med sina dyra cigarrer. Prästdottern Merkel, medveten om att cigarrgrejen inte var till fördel för Schröders framtoning när han presenterade impopulära social- och arbetsmarknadspolitiska reformer, koketterar hellre med sina potatissoppor och sina fotvandringar.

Det är aldrig en slump vad ledande politiker avslöjar från sina liv bakom kulisserna.

Och Merkel har bevisat gång på gång att hon bakom en reserverad fasad är en av de mest mediestrategiskt medvetna och konsekventa politikerna i sin generation.

Merkel lärde sig blixtsnabbt – utan att stoltsera med det utåt – vad som krävdes för att

nå och behålla makt, i det återförenade Tyskland.

Åtskilliga av hennes inledningsvis mäktiga och självsäkra motståndare – interna såväl som externa – har insett först i efterhand, när de redan hamnat ute i kylan, hur överlägset klarsynt Merkel på ett tidigt stadium bedömt situationen och manövrerat bort dem. Merkel är, att påstå något annat vore nonsens, en knallhård och osentimental maktpolitiker i lika hög grad som en Helmut Kohl eller en Gerhard Schröder någonsin var.

Men hon har också med åren – som miljöminister i Kohls sista regering 1994-1998, som generalsekreterare för kristdemokratiska CDU 1998-2000, som partiledare för CDU sedan 13 år tillbaka, som oppositionsledare i förbundsdagen 2002-2005, och sedan 2005 som förbundskansler + kommit att förändra både tysk och europeisk politik i grunden, genom att visa att makt kan utövas på andra sätt än som traditionellt varit fallet i manligt dominerade miljöer.

I konflikter mellan Merkel och macho har Merkel alltid vunnit, på hemmaplan och internationellt (där hon är betydligt populärare, även i södra Europa, än slöa medier brukar framställa det när de misstolkar vulgärdemonstrationer som uttryck för vad en bredare allmänhet tycker).

En del menar att det beror på att hon är kvinna. Andra tittar på hennes östtyska bakgrund, eller på hennes bakgrund som naturvetare. Några menar att det helt enkelt har med hennes unika personlighet och politiska begåvning att göra. Många påpekar att hon dök upp på rätt plats i rätt tid, när samhällsutveckling och nya

normer fått väljarna att tröttna på machopampar och längta efter politiker med annan framtoning.

Förmodligen är det en kombination av flera olika saker.

Men bilden är inte entydig. Trots att Merkel har stora förtjänster har hennes sätt att bedriva politik också påtagliga brister, och de bristerna kan få konsekvenser när hon efter det tyska valet sannolikt får inleda sin tredje period som Europas mäktigaste.

Merkel är en pragmatisk, antiideologisk förvaltare, som nästan aldrig tar politiska risker för en övertygelse och som bygger sin popularitet på att skickligt närma sig andra partiers populära ståndpunkter. Hon söver anhängare, motståndare och medborgare, suger ut all konfliktpotential ur inrikespolitiken, undviker att fastna i dogmatiska positioner.

Hon har inte för inte kallats Tysklands mest populära socialdemokrat, och i en tv-debatt häromveckan fick Merkel frågan hon verkligen skulle bli kristdemokrat om hon gjorde ett valtest på webben och svarade ärligt på alla frågor. Det var en lustighet, med en kärna av sanning och allvar.

Merkel intar i inrikespolitiken den ståndpunkt som krävs, för att inte makten och möjligheten till en trygg förvaltning ska hotas. Mod till strukturreformer av det slag den rödgröna regeringen under Schröder visade, har hon inte haft sedan hon blev kansler.

Det börjar bli ett problem. Europa behöver mer än skuldsanering. Den tyska energipolitiken, viktig som exempel för alla som önskar se kärnkraften avvecklad, är misskött och ifrågasatt. I Tysklands kommuner växer ett regionalt skuldberg i det dolda. De låga tyska arbetslöshetssiffrorna döljer missförhållanden på arbetsmarknaden. Utbyggnaden av barnomsorgen, viktig för jämställdheten, går för trögt. Merkel förvaltar kompetent och sansat, men gestaltar föga; hon avpolitiserar det mesta hon rör vid. Hon är populär, omdömesgill, men sitter i viktiga frågor, och mot bättre vetande, passivt av tiden.

Det finns ju en annan Merkel, djupt därinne – den med otåligheten, som vågar politisera, som vill någonting, som främjar debatt och alternativ. Men den Merkel vore ingen given valsegrare och glimtar därför fram alltför sällan.

Merkel och potatissoppa istället för macho och cigarr

Av , , Bli först att kommentera 0

Jag är, sa Angela Merkel i början av 90-talet, som ny minister för kvinno- och ungdomsfrågor i Helmut Kohls regering, ”en oberäknelig blandning av otålighet och avspändhet”.

Merkel underskattades i början av sin politiska karriär av nästan alla. För att hon var kvinna och hade sin bakgrund i DDR. För att hon uppträdde så försynt och tafatt i medierna. För att hon hade en konstig frisyr och vardagliga kläder. För att hon verkade sakna bultande maktinstinkt. Helt enkelt för att hon inte var en typisk västtysk, manlig, högljudd, självsäker machopolitiker.

Hon har förändrats mycket sedan dess.

Ingen underskattar henne, eller hennes maktinstinkt, längre. Stylisterna har tillkommit som rådgivare kring Merkel på samma sätt som de alltid fanns med i kanslerföreträdaren, socialdemokraten Gerhard Schröders närhet, vilket otaliga bildspel på tidningarnas hemsidor med Merkels förvandling från murens fall och fram till i dag avslöjar.

Schröder, uppväxt i djup fattigdom och utan pappa, koketterade med sina dyra cigarrer. Prästdottern Merkel, medveten om att cigarrgrejen inte var till fördel för Schröders framtoning när han presenterade impopulära social- och arbetsmarknadspolitiska reformer, koketterar hellre med sina potatissoppor och sina fotvandringar.

Det är aldrig en slump vad ledande politiker avslöjar från sina liv bakom kulisserna.

Och Merkel har bevisat gång på gång att hon bakom en reserverad fasad är en av de mest mediestrategiskt medvetna och konsekventa politikerna i sin generation.

Merkel lärde sig blixtsnabbt – utan att stoltsera med det utåt – vad som krävdes för att nå och behålla makt, i det återförenade Tyskland.

Åtskilliga av hennes inledningsvis mäktiga och självsäkra motståndare – interna såväl som externa – har insett först i efterhand, när de redan hamnat ute i kylan, hur överlägset klarsynt Merkel på ett tidigt stadium bedömt situationen och manövrerat bort dem. Merkel är, att påstå något annat vore nonsens, en knallhård och osentimental maktpolitiker i lika hög grad som en Helmut Kohl eller en Gerhard Schröder någonsin var.

Men hon har också med åren – som miljöminister i Kohls sista regering 1994-1998, som generalsekreterare för kristdemokratiska CDU 1998-2000, som partiledare för CDU sedan 13 år tillbaka, som oppositionsledare i förbundsdagen 2002-2005, och sedan 2005 som förbundskansler – kommit att förändra både tysk och europeisk politik i grunden, genom att visa att makt kan utövas på andra sätt än som traditionellt varit fallet i manligt dominerade miljöer.

I konflikter mellan Merkel och macho har Merkel alltid vunnit, på hemmaplan och internationellt (där hon är betydligt populärare, även i södra Europa, än slöa medier brukar framställa det när de misstolkar vulgärdemonstrationer som uttryck för vad en bredare allmänhet tycker).

En del menar att det beror på att hon är kvinna. Andra tittar på hennes östtyska bakgrund, eller på hennes bakgrund som naturvetare. Några menar att det helt enkelt har med hennes unika personlighet och politiska begåvning att göra. Många påpekar att hon dök upp på rätt plats i rätt tid, när samhällsutveckling och nya normer fått väljarna att tröttna på machopampar och längta efter politiker med annan framtoning.

Förmodligen är det en kombination av flera olika saker.

Men bilden är inte entydig. Trots att Merkel har stora förtjänster har hennes sätt att bedriva politik också påtagliga brister, och de bristerna kan få konsekvenser när hon efter det tyska valet sannolikt får inleda sin tredje period som Europas mäktigaste politiker.

***

Allt tyder på att Merkel får fortsätta som förbundskansler efter valet. Enda frågan tycks vara om hon ska få fortsätta leda en koalition med sargade liberaler i FDP eller få återgå till en blocköverskridande koalition med stukade socialdemokrater i SPD (vilket Merkel förmodligen i hemlighet skulle föredra).

De gröna, som för ett par år sedan låg på över 20 procent i mätningarna, och såg ut att ha en given plats i nästa regering, har en dyster valrörelse och ligger nu på under 10. Mer Annika än Pippi, skriver Der Spiegel om ena språkröret Katrin Göring-Eckardt, och det andra språkröret Jürgen Trittin har fastnat i en debatt om de grönas tidigare krav – i dag tar partiet helt avstånd från den åsikten – på avkriminalisering av sexuellt umgänge mellan barn och vuxna.

Vänsterpartiet är internt svårt splittrat mellan, grovt uttryckt, östtyska pragmatiker och västtyska kommunistiska sekterister, där maktkampen bara är uppskjuten tills efter valet. Och det ser inte ut som om piraterna eller eurokritiska AfD, ska klara 5 procentspärren, även om AfD kan gynnas av ett lågt valdeltagande.

***

Merkel är en pragmatisk, antiideologisk förvaltare, som nästan aldrig tar politiska risker för en övertygelse och som bygger sin popularitet på att skickligt närma sig andra partiers populära ståndpunkter. Hon söver anhängare, motståndare och medborgare, suger ut all konfliktpotential ur inrikespolitiken, undviker att fastna i dogmatiska positioner.

Hon har inte för inte kallats Tysklands mest populära socialdemokrat, och i en tv-debatt häromveckan fick Merkel frågan hon verkligen skulle bli kristdemokrat om hon gjorde ett valtest på webben och svarade ärligt på alla frågor. Det var en lustighet, med en kärna av sanning och allvar.

Merkel intar i inrikespolitiken den ståndpunkt som krävs, för att inte makten och möjligheten till en trygg förvaltning ska hotas. Mod till strukturreformer av det slag den rödgröna regeringen under Schröder visade, har hon inte haft sedan hon blev kansler.

Det börjar bli ett problem. Europa behöver mer än skuldsanering. Den tyska energipolitiken, viktig som exempel för alla som önskar se kärnkraften avvecklad, är misskött och ifrågasatt. I Tysklands kommuner växer ett regionalt skuldberg i det dolda. De låga tyska arbetslöshetssiffrorna döljer missförhållanden på arbetsmarknaden. Utbyggnaden av barnomsorgen, viktig för jämställdheten, går för trögt.

Merkel förvaltar kompetent och sansat, men gestaltar föga; hon avpolitiserar det mesta hon rör vid. Hon är populär, omdömesgill, men sitter i viktiga frågor, och mot bättre vetande, passivt av tiden.

Det finns ju en annan Merkel, djupt därinne – den med otåligheten, som vågar politisera, som vill någonting, som främjar debatt och alternativ. Men den Merkel vore ingen given valsegrare och glimtar därför fram alltför sällan.

Min akademi, 18 idoler: Del 1. Klaus Mann och ensamheten efter barrikaderna

Av , , Bli först att kommentera 1

Inleder med detta en ny liten krönikeserie, med namnet: ”Min akademi, 18 idoler”.

Del 1 handlar om författaren Klaus Mann (1906-1949) – homosexuell och antinazist, ärlig och med ett stort hjärta, först på barrikaderna när det krävde som mest mod. Det finns författare som man älskar inte bara för vad de skrev utan också för vilka de var som människor (eller som man rekonstruerar dem ur källor, fantasi och samtida perspektiv), vad de stod för, hur de kämpade, hur de tidigt, tidigare än alla andra, upprätthöll värdigheten och humanismen när andra inte såg eller ville se vad som pågick.  Klaus Mann hör till dem för mig. 

***

Ensamheten efter barrikaderna

”Jag kommer inte att fortsätta de här anteckningarna,” skrev författaren Klaus Mann i sin dagbok i januari 1949, ”jag önskar inte överleva det här året”.

Det gjorde han inte heller, även om anteckningarna fortsatte fragmentariskt. Fem månader senare tog han livet av sig, ensam på ett enkelt hotellrum i Cannes.

Vad händer, efter barrikaderna?

***

Klaus Mann var näst äldsta barnet till Thomas, den berömde författaren, och Katia Mann. Han var bara ett år yngre än den mångbegåvade systern Erika, med vilken han skulle dela en nära förbundenhet livet ut. Trots att skuggan från fadern vilade tungt över hemmet i München – barndomen utspelades under det wilhelminska kejsartysklands sista år och första världskriget – lyckades de utåtriktade och självmedvetna Klaus och Erika, i en syskonskara på sex, att frigöra sig relativt tidigt.

1924, inte ens fyllda 18, flyttade Klaus till Berlin, där han fått plats som teaterkritiker på en tidning. Berlin på tjugotalet var staden som lockade för en ung homosexuell med författardrömmar. Enligt vännerna, står det i Uwe Naumanns biografi, hade Klaus aldrig gjort någon hemlighet av sin sexuella läggning, utan burit den ”som ett adelsmärke – något speciellt”. 1925 väckte den frispråkiga, homoerotiska debutromanen ”Der fromme Tanz” uppmärksamhet. Det homoerotiska temat skulle förbli närvarande i både texter och liv, uttalat där fadern i sina verk bara antytt och viktigt för att förstå Klaus Mann.

Men trots provokativa instinkter var Klaus Mann inte särskilt politiskt intresserad i yngre år. Han och Erika reste mycket på tjugotalet, rotlösa från början, bland annat på en omtalad resa runt jorden 1927-1928 med USA som destination, en vistelse som skulle väcka Klaus kärlek till Amerika. Han sökte lust, upplevelser och njutning, och var snarare antipolitisk till sin tendens, som många i samma generation.

Det skulle ändras radikalt i och med riksdagsvalen i Tyskland, september 1930, när Nationalsocialisterna fick över 18 procent av rösterna. Direkt, tidigt, såg Klaus Mann faran för en kommande Hitler-diktatur och förstod att alla som varit politiskt apatiska nu måste väckas till medvetenhet och hållning.

Från den stunden och 15 år framåt skulle Klaus Manns liv och gärning, liksom systern Erikas, kretsa kring kampen mot nazismen. Outtröttliga var försöken att genom egna texter, tal, tidskrifter och maningar mobilisera ett motstånd, på humanistisk grund, mot den framväxande faran.

Hans i dag mest kända roman, Mephisto, om skådespelaren och medlöparen Hendrik Höfgen – ett angrepp på tidigare vännen Gustaf Gründgens (under en kort period gift med Erika Mann) som gjorde opportun karriär i Nazityskland – var förbluffande klarsynt 1936.

På våren 1933, efter Hitlers maktövertagande, flydde han från Tyskland till Paris, och var sedan på resande fot i Europa, ibland med Amsterdam som bas. 1937 fick han medborgarskap i Tjeckoslovakien. 1938 reste han till USA, där han 1943 sökte medborgarskap och tog värvning i armén – med en nödlögn om sin sexuella läggning.

Värvningen, det gjorde han ingen hemlighet av, kunde ses både som en politisk handling och som ett sätt att i skydd av uniformen komma undan personliga depressioner och besvikelser. Han fanns med de amerikanska trupperna i Italien 1944 och återvände till Tyskland som amerikansk militärjournalist sommaren 1945.

***

Åren efter kriget var en blandning av ett tröstlöst liv i kappsäck, missbruk och ständigt nya idéer och uppslag. Men allt färre projekt gick att förverkliga. Motgångarna hopade sig. Uwe Naumann räknar upp några av dem i sin fotodokumentära bok om Klaus Mann:

Den nyskrivna pjäsen ”Den sjunde ängeln” (1946) varken spelades eller trycktes. En idé till Mozart-film blev inte av, planer på en film om konstförfalskaren Hans van Meegeren gick inte i lås, andra filmidéer föll också. Och kanske den största förlusten, en skiss till roman om homosexuella i det tjugonde århundradet, med arbetsnamnet ”Windy Night, Rainy Tomorrow” förblev fragment eftersom ingen förläggare visade något större intresse. Kan man låta bli att föreställa sig den som en tidig föregångare till Änglar i Amerika?

Han fick inte heller under sin livstid se ett enda förlag i Tyskland ge ut någon av de böcker han skrivit i exil. Medan medlöparen Gustaf Gründgens på nytt tilljublades på Berlins teaterscener, som om ingenting hade hänt. Det måste ha känts in i märgen.

Droger och depressioner balanserades inte längre upp av en allt överskuggande kamp mot nazismen. Inga uppgifter på världshistoriska barrikader skyddade från självdestruktiva tankar. I det kapitalistiska väst, med McCarthy-stämningar, kände han sig allt mindre hemma. I det socialistiska öst fanns inget utrymme för liberala friheter.

Våren 1949 orkade inte Klaus Mann längre. Kvällen den 20 maj tog han en överdos sömntabletter på sitt rum. Det var inte första gången han försökte ta livet av sig. Men den här gången upptäckte honom ingen i tid.

En stor adressbok, många bekanta, ändå en sån öde, sorglig ensamhet, att ingen fanns där för att ta tabletterna ifrån honom och tala om för honom vad han betydde, i en epok som inte tycktes ha plats eller tid för det han drömt om. De hittade honom dagen efter, för sent. Av familjen var bara brodern Michael – som 30 år senare också begick självmord – närvarande vid begravningen.

Ett par år tidigare hade Klaus Mann avslutat den tyskspråkiga utgåvan av självbiografin ”Vändpunkten”, med några rader som ger tröst, fast de är delvis mörka. Sån är litteraturen, att det svarta kan frigöra ett eget skimmer:

”Det blir den begynnande världscivilisationens århundrade, eller så blir det begynnande världsbarbariets århundrade – om inte rentav det fulländade. Sammanbrottet skulle komma plötsligt och kan få en komplett, slutgiltig karaktär. Den positiva utvecklingen tar tid på sig, och förblir ofullständig.

Även om vår generation står pall, så vore vi fortfarande långt ifrån ett paradis på jorden. Men den historiska processen skulle få gå vidare, med nya kriser, nya vändpunkter… Det skulle komma en fortsättning, och redan det betyder mycket. Kampen, osäkerheten, rädslan, förvillelsen, allt skulle fortsätta. Vi skulle inte få ro. Ro ges inte, in i det sista.

Och sen? Även vid slutet står ett frågetecken kvar.”

 

**********************

Del 1, om Klaus Mann, återfinns här: Ensamheten efter barrikaderna

Del 2, om Althea Gibson, återfinns här: En vilja starkare än förtrycket

Del 3, om Eleanor Roosevelt, återfinns här: Ett liv för politik och passioner

Del 4, om Pierre Trudeau (1919-2000), återfinns här: Show, substans och orädda idéer

Del 5, om Alessandro Scarlatti (1660-1725), återfinns här: När allt var nytt: musiken som får hjärtat att stanna – och slå igen

Del 6, om Marion Dönhoff (1909-2002), återfinns här: ”Var liberala och toleranta”

Del 7, om Lars Magnus Ericsson (1846-1926), återfinns här: Minns vägen till svenska välståndet

Del 8, om Karin Boye (1900-1941), återfinns här: Som en flaskpost med varningar från mörka år

Del 9, om Friedrich von Schiller (1759-1805), återfinns här: Schiller kan påminna om Europas bästa ideal

Del 10, om Bobby Kennedy (1925-1968, återfinns här: Från Joe McCarthy till Martin Luther King

Del 11, om Lise Meitner (1878.1968), återfinns här: Ett liv för vetenskap och upptäckter

Del 12, om Selma Lagerlöf (1858-.1940), återfinns här: Nu var det 1858 – om en resa in i det moderna Sverige

Del 13, om Marina Tsvetajeva (1892-1941), återfinns här: Otämjbar poet i katastrofernas århundrade

Del 14, om Joseph Lister (1827-1912), återfinns här: Lågmäld, klarsynt och uthållig, möjliggjorde han modern kirurgi

Del 15, om Bill Watterson (1958- ), återfinns här: En pojke, en tiger och ett snille med serievärldens största integritet

Del 16, om Pina Bausch (1940-2009), återfinns här: Dansa, dansa, annars är vi förlorade!

Del 17, om Margaretha Krook (1925-2001), återfinns här: Fenomenet Krook, vrede och prestationsångest

Del 18, om Elsa Björkman-Goldschmidt (1888-1982), återfinns här: ”…och Gud vet när hjortronen mognar i skogen”