Var inte rädd för att säga beska, obekväma sanningar, landshövdingen
Landshövdingens roll är en sällsam blandning av verksamhetschef, samtalsledare, ceremonimästare och regional terapeut. Det är en dans fram och tillbaka mellan det operativa, det flärdfulla och det pedagogiska. Med ett oändligt tålamod och många koppar kaffe på vägen.
Länsstyrelsen ska ledas som myndighet. Dialoger, inom länet och mellan länet och övriga landet, ska organiseras om allt från näringsliv till kulturhistoria. Arrangemang ska gestaltas med en aning krydda utöver det vanliga. Och så ska länets otaliga verksamheter känna sig förstådda – bekräftade av någon som formellt är utskickad av regeringen, men vanligtvis presenterar sig som bygdernas förkämpe.
Västerbotten, med sina väldiga kontraster och speciella förhållanden, är i det avseendet inte ett län för en nybörjare. Söderöver, och runt Mälardalen, kanske de kan klara sig med en nödlösning när regeringen behöver hitta reträttposter åt mer kända än dugliga namn. Här uppe krävs landshövdingar hämtade ur förstafemman, med split vision och fingertoppskänsla.
Det gör ingenting om en landshövding kommer utifrån, med bara vaga förkunskaper om länet. Tvärtom kan det vara en fördel i samtliga ämbetets olika funktioner, att förankringen inte är för djup från början. Mötet blir givande mellan den regionala kompetens som redan finns hos tjänstepersoner på länsstyrelsen och en ny chefs utifrånperspektiv.
Så länge det finns nyfikenhet och en lyhördhet, och en förmåga att få människor med olika bakgrunder att samsas i ett och samma rum, är mycket vunnet.
***
Västerbottens senaste två ordinarie landshövdingar, Chris Heister och Magdalena Andersson, har varit utmärkta exempel på det. Där hade vi tur, att få the real deal.
Mitt intryck är att de på olika sätt, sedan de blivit varma i kläderna, och utan att själva söka stå i centrum, hjälpte länet till ökad självinsikt. (Full disclosure: jag har Magdalena Andersson att tacka för att en bok av mig om Västerbotten blev publicerad i samband med kulturhuvudstadsåret 2014.)
Ibland räcker de mötesstrukturer och samarbeten som redan finns i ett län inte till för oväntade möten, där gamla hjulspår och slentrianmässig jargong utmanas.
Det behövs någon som samlar ihop korten, blandar friskt och sedan kastar ut dem huller om buller på borden igen, för att nya kombinationer ska gå att upptäcka. En landshövdings personliga egenskaper, i nära samspel med en professionellt fungerande länsstyrelse, kan bidra till det.
Men det kräver en viktig sak – modet hos en nyutnämnd landshövding att relativt snabbt börja utmana regionens egen självbild, både när det gäller styrkor och svagheter här uppe. Att ifrågasätta och bråka med vykorten.
***
Västerbottens nya landshövding Helene Hellmark Knutsson har onekligen respektingivande och passande meriter för uppdraget. Tidigare minister för högre utbildning och forskning, med en bakgrund i både kommunalpolitik och landstingspolitik – alla nivåer finns med.
Det ger henne på papperet goda möjligheter att arbeta vidare i andan från sina föregångare, och samtidigt ge uppdraget den egna prägel som krävs. Hon kan fullborda ett hattrick i lyckade västerbottniska landshövdingeutnämningar. Men det kommer inte att gå automatiskt.
Universitetsstaden Umeå har hon, efter fem år som minister på området och själv politiskt formad i Stockholm, sannolikt ordentlig koll på från början.
Kanske blir hennes viktigaste hemläxa inledningsvis att sätta sig in i länets övriga kommuner, med de förutsättningar och problem som finns på den norrländska landsbygden.
Och då handlar det förstås förr eller senare om att resa runt och träffa så många som möjligt, lyssna och lära bortom fördomar och klichéer. Viktigast av allt är kanske att inte fastna i en felaktig, missvisande bild av Umeå som ung, urban tillväxt och resten av länet som 50 nyanser av stagnation.
Tajmingen för Helene Hellmark Knutssons tillträde är av kända skäl lite oturlig. Omständigheterna med coronapandemin inbjuder inte till ett vilt, fysiskt minglande ännu, och som jag tror att tidigare landshövdingar skulle intyga, går det inte att lära känna hela Västerbotten på distans från Umeå, lika lite som det går att förstå norra Sverige på distans från Stockholm.
Men hennes förordnande omfattar ju sex år, så det finns gott om tid.
Just nu, när de första intervjuerna ges och det handlar om att göra ett gott inledande intryck, är landshövdingen inne i den fas alla måste gå igenom. Uppräknandet av välmenande, oförbindliga vänligheter om länet, med en del övergripande noteringar om vad som kännetecknar Västerbotten. Kust och inland, stad och landsbygd, företagsamhet och kulturliv – det där vanliga vi brukar prata om.
Det är vad som sker därefter som blir avgörande.
***
Mitt råd till den nya landshövdingen, för den del av uppdraget som handlar om att vara samtalsledare och terapeut, vore: Stanna inte i artiga vänligheter, prioritera inte i varje läge god stämning bland dem du möter och nöj dig inte med att upprepa de ramsor du kommer att få höra till leda här.
Träd fram ur rollen och tala klarspråk när du upptäcker något viktigt som går på tvärs mot de vanliga högtidstalen eller den rituella jämmerdalen. Säg inte – åtminstone inte bara – det vi tror att vi vill höra. Säg hellre – åtminstone ibland – det vi inte visste om att vi behövde få höra.
Beröm är nödvändigt också förstås, och bekräftelse och uppmuntran.
Men var inte rädd för att ruska om oss, när Eriksgatan och lära känna-perioden är avklarad, med en del beska, obekväma sanningar. Ifrågasätt och fördjupa vår självbild, vårt sätt att dela in länet, vår uppfattning om hur våra utmaningar ser ut. Se till att bordsplaceringarna på residenset får en del höjdare att svettas. Vi behöver det.
***
Sysslolös lär hon förresten inte bli här uppe.
För som en annan av hennes föregångare, Gustav Rosén, skrev i sina memoarer:
“Arbetsuppgifterna äro stora i ett stort norrlandslän. De kolossala avstånden göra att resorna bli långa, tidsödande och tröttsamma. Och en landshövding, som vill personligen följa länets angelägenheter och ta initiativ, måste här uppe ligga ute på resor i länet i mycket stor utsträckning”.
Som exempel på de “många och skiftande ärenden” som fyllde hans dagliga kalender redogjorde han för anteckningar från den 13 oktober 1939. Arbetsuppgifterna bara den dagen handlade bland annat om:
Fördelning av 375 babyutstyrslar, skänkta av “Småbarnslådan”. Granskning och fastställande av ritning till ladugården vid Dalkarlså lanthushållsskola. Diskussion med länsarkitekten rörande byggnadskostnad för Lapplands folkhögskola. Beslut om anskaffande av mörkläggningsgardiner till residenset. Sammanträde i egnahemsnämnden.
Överläggning med civilingenjör Bosaeus från Stockholm angående företagarföreningens verksamhet. Telefonsamtal med byrådirektör Hultman i generalpoststyrelsen om busstrafiken mellan Umfors och Strimasund. Beslut om väganläggning utmed Tåmeälven. Beslut som enkronasväg i Sävar. Beslut om placering av lärarinnor i Malgomajskolan.
Överläggning med föreståndarinnan Agda Johansson om möbler i Dalkarlsåskolan. Överläggning med verkmästare Bertil Sandström om samarbete mellan Föreningen möbelsnickeriet i Grisbacka och hemslöjdföreningen.
Därutöver svar på skrivelser och remisser i olika frågor. Och sist men inte minst utanordning av medel till inköp av kor åt två fattiga familjer i Malå och Byske.
“Umeåresidenset”, konstaterade Rosén, “visade sig inte vara riktigt lämpligt som vilohem…”
Men om västerbottningarna skrev han i samma bok med värme att de är:
“vakna människor, som följa med på olika områden. De äro uthålliga, pålitliga, hjälpsamma och gästfria. Om de hjälpa någon, så är det inte för att förtjäna något. Man gör det av gott hjärta.”
***
Mycket har förändrats och mycket är sig likt. Hjälp oss att förstå det här märkliga länet bättre. Och var ärlig.
Välkommen till Västerbotten.
