Del 1 av min lördagskrönika den här veckan:

————————————————–

Oacceptabelt hemlighetsmakeri kring Stasi-arkiven

Det är lätt för ett land att kokettera med bekännelser till öppenhet och offentlighetsprinciper kring det harmlösa, lätthanterade och ofarliga.
Det är lätt att blåsa upp sig med krav på att andra ska tvätta solkiga historiska bykar, när den egna synes ligga tryggt hopvikt i skyddad garderob.
Men när kraven på öppenhet plötsligt gäller obekväma sanningar om och dunkla aspekter av det egna landets förflutna, när offentliggöranden av arkivmaterial har ett pris, är det inte alltid lika kul längre. Då kan det hända att sekretesstämpeln, de krystade ursäkterna och hemlighetsmakeriet langas fram fortare än kvickt.

Sverige är, när det blir lite småjobbigt, ibland bättre på öppenhet i teorin än i praktiken, rättrådigare i uppmaningar till andra än i tillämpningen på hemmaplan. Uppgörelsen med Sveriges i många avseenden grumliga agerande under andra världskriget dröjde länge. IB-affärens soppa bubblar fortfarande regelbundet upp till ytan i det offentliga samtalet 37 år efter avslöjandet. Och nu står Säpos vägran, svårbegripligt nog bekräftad av Kammarrätten, att ge forskaren Birgitta Almgren tillgång till de så kallade Stasi-arkiven – med uppgifter om vilka svenskar som eventuellt samarbetade med den beryktade östtyska säkerhetstjänsten – i centrum för debatten.

Diktaturen i det forna östtyska DDR representerar ett av 1900-talets mörka kapitel. Dess förtryck och övervakningsapparat var avskyvärda. Brutaliteten och den systematiska förföljelsen av oliktänkande var typiska uttryck för kommunismens vansinne. 20 års-minnet av Berlinmurens fall förra året blev en nyttig påminnelse om hur regimen till slut tvingades mura in sina invånare och skjuta skarpt på dem som försökte ta sig ut, för att stoppa en massflykt från den auktoritära planekonomins elände över till fria, liberala demokratier och sociala marknadsekonomier.

Frågor som rör hur DDR-regimen under decennier agerade i sina kontakter med och sitt propagandaarbete i andra länder är alltså inte vilken fråga som helst, ingen liten petitessdetalj. Att söka ge en klarare och mer grundlig bild av hur kontakterna mellan DDR och Sverige såg ut, hur försöken till infiltration gick till, på olika nivåer är angeläget för att förstå en viktig aspekt av vår moderna historia; även i förebyggande syfte, för att brotten inte ska belysas med förskönat propagandaljus.

Vad materialet i Stasi-akterna innehåller av substans, hur det ska värderas och hur enskilda personers kontakter med DDR-regimen ska bedömas i efterhand, vilka av de förekommande namnen som har något att förklara och vilka som hamnat på listan oförskyllt, är givetvis frågor som måste vägleda ett balanserat och seriöst arbete med arkivet som källmaterial.

Materialet är inte vikigt för att lyfta fram enskilda namn, utan för en bättre förståelse av ett allvarligt historiskt skede. Men stängs arkiven för forskning kan ingen sådan diskussion överhuvudtaget föras.
Då kvarstår osäkerheten om vad materialet möjligen skulle visa. Då vet vi inte. Då försvinner heller inte misstankarna om att sekretessen faktiskt döljer något relevant.
Arkiven bör öppnas.