År av populism och vanstyre bakom Greklands tragedi

Av , , Bli först att kommentera 0

Det kan vara en befrielseakt. Gå till folket och skingra dimman. Ställ en fråga, klar och ogrumlad, som kan besvaras utom räckhåll för lättfärdiga mediala gissningslekar, populistiska vantolkningar på politikens ytterkanter och mäktiga särintressens lobbykampanjer. Få det klaraste av demokratiska besked, det entydigaste av mandat. Gör slut på år av maktmissbruk, korrumperat självbedrägeri, lögnaktiga demonstrationspektakel och ogrundade, stereotypa fördomar.

Ställ de politiska lurendrejarna och deras hycklande hovpoeter schack matt. De som alltid skriker högt, bekvämt och vulgärt med anspråk att tala för de många + syna dem

En enkel fråga som måste besvaras kan brutalt avslöja de myter om enkla lösningar som allt för sällan ställs till svars i medierna.

Folkomröstningar är nästan alltid fel metod att fatta beslut på, och sällan demokratiskt tilltalande. Men ibland är de nödvändiga, och hedervärda är ibland ambitionen att genomföra dem. Det är som ett tillfälle inom en, trots allt, demokratisk gemenskap, att se varandra i ögonen, ärligt och jobbigt.

Grekland hade chansen att genomföra en sådan folkomröstning när dåvarande premiärministern Giorgos Papandreou i början av november 2011 föreslog att folket skulle få ta ställning till ett liggande krispaket.

Den gången hörde ledare i andra EU-länder till dem som sade ett upprört nej till idén, som fick panik, som inte litade på den demokratiska processen, som trodde att stämningar vid högljudda, enskilda demonstrationer och tomma floskler i medierapporter var de dominerande även bland medborgarna. Det grekiska folket fick inte chansen att ge ett entydigt besked, makthavare av olika slag blev skraja vid tanken. Börshysteri gick före en nödvändig demokratisk eftertanke i ett stressat land.

Det var ett misstag som inte bör glömmas när skulden fördelas av den kris som bara fördjupats sedan dess. En folkomröstning då hade varit principiellt rätt, och tidpunkten hade + det är uppenbart i efterhand – varit väl vald.

Genom ett sådant undantag hade det gått att återupprätta den brutna cykeln av förslag, debatt, val, beslut, prioriteringar, ansvarstagande för konsekvenserna av det som beslutats och demokratiskt ansvarsutkrävande vid mandatperiodens slut. Det hade också gett legitimitet, lugn och grund för kommande förhandlingar. Greklands företrädare hade kunnat uppträdda med ett mandat i ryggen, och därmed också större trovärdighet även i de delar som gäller krediter och stödpaket.

En sådan folkomröstning hade kunnat klargöra att en tydlig majoritet i Grekland både vill stanna i eurosamarbetet och inser att huvudproblemen bakom krisen ligger i vanstyre och missförhållanden på hemmaplan och att vägen ut ur eländet är ett långsiktigt, inhemskt reformarbete.

Det är något som fortfarande glöms bort i debatten om Greklands problem. Lösningen på dem ligger inte i besparingar och breda nedskärningar, utan i liberala reformer för en bättre fungerande marknadsekonomi, ett klimat för privat företagande, jobb och investeringar, ett rationellt, konsekvent skattesystem, pålitliga offentliga socialförsäkrings- och välfärdssystem, en okorrumperad och mer effektiv förvaltning och en ny anda av demokratisk ärlighet och politisk ansvarstagande.

Med ett sådant brett reformarbete, något yttervänstern och ytterhögern gemensamt hatar, skulle behoven av desperata och destruktiva besparingar snabbt minska, och ersättas av politiska gestaltningsmöjligheter på lång sikt. Då skulle också euromedlemskapet räddas. Och monsterdevalveringar av en nyinförd egen valuta som raderar människors besparingar i ett slag och skapar ännu större social nöd, med risk för politisk extremism, kunna undvikas.

Läget är inte hopplöst. Men politiska beslut är på riktigt och får konsekvenser, vilket tenderar att överraska dem som alltid står på floskelbarrikaderna när det gäller att kräva satsningar, men aldrig syns till i debatten om hur resurser och välstånd överhuvudtaget uppstår, hur gemensamma möjligheter att forma ett samhälle skapas.

I Grekland har åratal av korruption, vanstyre, skråväsende, överbyråkrati, ekonomisk ansvarslöshet, ihålig välfärd, ineffektivt skattesystem, idiotiska regleringar och ett uselt företagsklimat, skapat en kris på randen till tragedi.

Den nuvarande regeringen, en sorglig koalition mellan populistisk yttervänster och populistisk ytterhöger, ledd av en premiärminister som inte klarar av att ta sig igenom ett dygn utan självmotsägelser, må vara ett ideal för somliga, även i den sällsamma, svenska debatten, men är en olycka för Grekland. I det + att vara en olycka för sitt land + har den sällskap av sina föregångsregeringar.

Den vägrar att ta ansvar för konsekvenserna av sina egna åsikter och löften – eftersom de konsekvenserna skulle vara förfärliga för redan svårt prövade medborgare. Även i utropandet av ett nytt försök till folkomröstning – sent, men principiellt lika välkommet som förra gången – avslöjar premiärminister Alexis Tsipras att han och hans parti inte har några konstruktiva avsikter, utan står handfallna. Han utlyser folkomröstning om ett förslag som inte finns redovisat, uppmanar sina anhängare att rösta nej och anger ingen egen verklighetsförankrad väg ut ur den ekonomiska och sociala katastrof som ett sådant nej i värsta fall skulle innebära för Grekland. Med representativ demokrati har det föga att göra, och riskerar att omöjliggöra för landet att inom överskådlig tid ta makten över sin egen framtid.

Eurozonens tyngsta aktörer och nettobetalare, med Tyskland i spetsen, var under lång tid alldeles för fixerade vid besparingskrav, istället för att betona behovet av reformer, vilket kräver inhemska investeringar och tålamod hos kreditgivare. Den kritiken från grekisk sida fortsätter att vara berättigad. Reformer för tillväxt, konkurrenskraft och välstånd, inte närmast godtyckliga besparingar som slår snett och skapar social hopplöshet, borde stå i centrum.

Men nu styrs Grekland, för att göra ont värre, av en inkompetent regering som är aktivt emot de reformer som skulle kunna börja vända utvecklingen.

Populister till vänster och höger, självberikare, särintressen och lögnare har tillsammans i stafettlöpning fört Grekland djupare in i elände år för år.

De nya krafter i Grekland som förr eller senare kommer att leda landet ut ur krisen igen och möjliggöra ett återuppbyggt välstånd, utveckling, framtidsperspektiv och social sammanhållning med hjälp av liberala reformer, kommer att förföljas av samma populister med glåpord. Det är frustrerande.

Men ingenting blir bättre av att Greklands problem blir ännu större, eller att omvärlden tappar perspektiv och solidaritet på grund av kortsiktig frustration. Grekland kommer att behöva omfattade stöd utifrån hur som helst de kommande åren, för att inte förfalla i kaos. Om en folkomröstning blir av – för att skingra dimman och äntligen ställa frågan åt rätt håll, utom räckhåll för gamla och nya etablissemang – bör omvärlden avvakta, hjälpa en bit till och hålla dörren öppen för nya förhandlingar. En formell skuldavskrivning borde utlovas för att stärka reformkravens trovärdighet. Ge demokratin lite extra tid och tillit den här gången. Det kan vara Greklands bästa och enda chans.

Riskerar Umeå att falla platt mellan alla stolar?

Av , , Bli först att kommentera 0

Umeå, det urbana Norrlandsalibit, är möjligen Sveriges mest bortklemade och söndercurlade stad i den offentliga debatten. Den synes ha allt på sin sida, tycks befinna sig på rätt våg i varje trend och framtidsspaning.

När Stockholmsperspektiv, urbana normer och brist på mångfald ska skenutmanas, utan att nationella aktörer inom politik, näringsliv, akademi eller kulturvänster vill tvingas till jobbiga, självkritiska slutsatser om sina egna etablissemang, då dyker Umeå upp – det räddande undantaget som helgar alla regler.

Det där är inte nyttigt för en stad. Myter blir skygglappar, de lokala eliterna bekräftar varandra. När åren går och intränad jargong och pliktskyldiga floskler om det unika med Umeå nedärvs från äldre, nöjda agendasättare till yngre, ängsliga, växer bjälken i ögat.

Umeå har i allt högre utsträckning de senaste decennierna uppfyllt nästan alla kriterier på vad som förväntas bli framtidens urbana, välutbildade, förändringsbejakande tillväxtvinnare. Egentligen ändå sedan det stod klart att universitetet i norr hamnat rätt och skulle överträffa de inledande förväntningarna,

Men samtidigt har Umeå också kunnat kategoriseras som tillhörande ett strukturellt kämpande glesbefolkat och marginaliserat norr.

Det har säkert hänt då och då att Umeåaktörer kvoterats in i olika nationella sammanhang, just tack vare denna paradox.

Umeå har lyfts fram både som exempel på att det går att tänka och planera storstad i norr, och som ett exempel på att det finns hopp för den norrländska landsbygden. Och Umeås olika maktsfärer – politiska, ekonomiska och kulturella – bejakar skickligt och lydigt denna dubbelhet i sin marknadsföring och sina poser.

Det urbana högt upp i den sociala och kulturella hierarkin när sådana normer ska bekräftas – Umeå som storstadswannabe.

Men också det landsbygdiga – en tredjeklasspassagerare i bonnig overall inbjuden till de fina salongerna – när alibirollen kan ge större fördelar.

Win-win för Umeå, där det är lose-lose för många andra, inbillar man sig; och bjälken fortsätter att växa.

För stämmer det längre, är det lika sant nu som för tio eller tjugo år sedan, att samtidens politiska, ekonomiska, tekniska, akademiska och sociala utveckling talar för Umeå som en framtidsmiljö av tillväxt, kultur och välstånd?

* Kan det vara så att Umeå är för litet och för isolerat för att inom överskådlig tid kunna nå den storlek forskare tror krävs för att en stad ska hänga med i 2000-talets globala urbaniseringstakt.

Varken riktig stad eller riktig landsbygd. Inte föremål för några trender eller strömningar längre.

En mindre utbildningsort utan arbetsmarknad, utbud eller näringsliv som räcker för att hålla kvar människor? En stor stads kostnadsåtaganden, men en liten stads resurser? En stor stads bostadspriser, men en krisdrabbad orts lönenivåer?

* Hur ser Umeå universitets framtid ut om digitalisering, internationaliserade, internetbaserade utbildningar på distans vid tidigare exklusiva prestigelärosäten och förändrade arbetsmarknader gör att en universitetsexamen från Umeå tappar i betydelse?

* Om de sista, större industriarbetsgivarna lägger ner i kommunen, men robotisering och automatisering gör att de nya medelklassjobben uteblir trots skogsresurser, teknikexport och lokala forskningsmiljöer, och en hopplös akademikerarbetslöshet istället breder ut sig + vad händer då med Umeås ekonomi och attraktionskraft, för att inte tala om toleransen och den sociala sammanhållningen?

* När den lokala tillväxten uteblir, kapital och investerare skräms iväg och de häpna, tanklösa tillväxtkritikerna upptäcker att konsekvensen blir ökade nedskärningar, klyftor och spänningar, mindre resurser till det mesta, indragen kultur, lägre miljöambitioner – vad händer då med Umeås progressiva självbild?

* Om norra Sverige inte förmår enas om en gemensam regionstrategi och kraftsamla tillsammans, utan i allt högre grad söndras och härskas av centralmakten, och därmed får det ännu svårare att vinna stöd för strategiska infrastrukturinvesteringar i norr, förlorar makten inom organisations- och partisverige och marginaliseras ännu mer i styrelserummen + vad återstår då annat för Umeå än att hoppas på en betydligt mer entydig, maktlös och förnedrande alibiroll än dagens?

* När övriga Västerbotten, utmattat av centraliseringar och nedlagd service, inte orkar stå emot tunga råvaruexploatörers kortsiktiga löften längre, utan natur, kulturbygder och turism får vika för exempelvis storskalig gruvdrift, kanske uranbrytning om kärnkraften inte avvecklas + vad har då småstaden Umeå kvar av sin roll som urbant hjärta i en norrländsk, fri, levande natur?

Så där kan man hålla på. Inget av detta behöver slå in, men alla ovanstående scenarier är dessvärre möjliga. Det borde räcka för att droppa den mest naiva skönmålningen av Umeås framtid som självklart positiv. Länge talade alla samtidstrender och framtidsspaningar för Umeå. Så är det inte längre. Plötsligt finns det stora orosmoln; utvecklingar som talar mot Umeå. Undantaget som helgat alla regler kan bli undantaget som faller platt mellan alla stolar. Varsebli den faran i tid.

Sakta lägger båten ut från land

Av , , Bli först att kommentera 0

Sakta lägger båten ut från land. Det gör den kanske jämt. Alltid är det någon vaktparad som irrar. Alltid är det något värdfolk som tröttnat. Alltid är det något politiskt parti som fallit ur tiden, tappat sin uppgift och inte hittar tillbaka igen.

Inte för att en SCB-undersökning ska överskattas, men nog börjar det stå en doft av begynnande kris kring folkpartiet. 4,9 procent fick partiet i den mätning som presenterades i går. Det är den lägsta siffran för Fp hos SCB sedan 2001, och det i ett läge när partiet befinner sig i opposition, har full frihet att profilera sig som det vill, i en tid när sorgligt få partipolitiska krafter, i Sverige som i Europa, vågar utmana antiliberala stämningar och strömningar, till höger och vänster.

Men folkpartiet – oklart varför – prioriterar annat: En antikverad borgerlig identitet som står i rak motsättning till idépolitik. En blockpolitisk mönsterelevstatus som tvingar partiets företrädare att allt för ofta anpassa sig till den gamla alliansens minsta gemensamma nämnare. Nervösa försök att med glidande tonfall och sakpolitiska eftergifter – i det har folkpartiet sällskap av de flesta etablerade partier – blidka opinioner som kretsar i sverigedemokraternas närhet när det gäller synen på migration och integration.

Ingenting tyder på att denna borgerliga blaskighet och ängslighet inför tidsandan – en principfast utrikespolitik undantagen – övertygar väljare.

Allt för ofta de senaste åren har andra partier framstått som mer liberal principfasta i enskilda sakfrågor – integritetsdebatten är bara ett exempel – men utan en liberal idégrund. Det har handlat om ett slags tillfälliga, slumpmässiga liberala instinkter, som i nästa läge kunnat slå över i något helt annat – miljöpartiet hälsar. Folkpartiet däremot har alltför sällan utmärkt sig med idébaserade liberala ställningstaganden i kontroversiella frågor som hotat den borgerliga trivseln.

Sällan har, när en båt lagt ut från land, det liberala partiet irrat så passivt och nostalgiskt någon helt annanstans, i tron att det är 1985 igen varje gång väckarklockan ringer.

Varningsklockorna ska ringa när traditionsrika idépartier försöker använda sin historia och sina beteckningar som alibi för att ömsa skinn eller strunta i att ha ett skinn överhuvudtaget.

Alla partier som vill bli tagna på allvar som regeringsdugliga måste kompromissa och göra avvägningar. Men om ett idéparti inte längre – väckt mitt i natten – på ett övertygande sätt kan motivera sin egen existens, utan svaren kan låta lite hur som helst beroende på vem man frågar, då är läget allvarligt.

Något kommer att brista i det svenska partilandskapet. För några år sedan hade få trott att det var Fp som skulle ligga mest illa till när alliansens år vid regeringsmakten tog slut, men nu ser det inte bättre ut.

Folkpartiets problem har inte särskilt mycket med Jan Björklund att göra. Det vore ett alldeles för enkelt, ytligt och orättvist syndabocksresonemang.

Men efter den förlorade regeringsmakten, följt av en svuren blockpolitisk ed och den löjeväckande decemberöverenskommelsen – och i takt med att folkpartiets profilfrågor från 90-tal och 00-tal, starkt förknippade med Björklund, antingen blivit mainstream, tagits över av andra eller tappat i relevans – är det uppenbart en räddningsaktion måste inledas med en ny partiledare efter ett grundläggande vägval: Liberalt idéparti i just de frågor där det behövs som mest – inte minst försvaret av öppna gränser, personlig integritet och individen som utgångspunkt – även om det får en del att vända sig bort, eller borgerligt blask som får dem på jakt efter liberala principer att snegla åt andra håll?

Tiden börjar vara knapp. En gång idéparti, alltid relevant och omistligt? Fråga tyska liberala FDP hur det känns när sådana illusioner brister.