Botniabanan är ett ”på edra platser”

Av , , Bli först att kommentera 11

Botniabanans invigning är även ämnet för min ledarkrönika i dag:

—————————————————————-

Inte ett målsnöre utan ett "på edra platser"

Umeå, skriver Carl von Linné 1732 i Lapplandsresan, ”som ligger invid denna älven, som med färja seglas över och förer farkoster från havet, är nu en liten stad, som ännu ej väl reparerat sig efter det skadestånd han led av fiendens eld, då han fullständigt blev avbränd.”

Linné fångade i sina rader från Umeå för 278 år sedan två förhållanden som skulle få betydelse för svensk järnvägspolitik ett drygt sekel senare: hotet från Ryssland och sjötransporternas dominans längs Norrlandskusten.

Orsaken till att stambanan, när den drogs genom Norrland, inte följde kusten utan placerades längre inåt land hade både försvarspolitiska och regionalpolitiska grunder. Banan skulle inte vara lika utsatt vid ett eventuellt militärt angrepp från havet, och förhoppningen fanns att etableringen av nya stationsorter i inlandet skulle ge lokalsamhällena ett uppsving. Det förstnämnda blev, gott så, aldrig prövat i verkligheten. Det senare visade sig lättare sagt än gjort. Ingenting kom av sig självt.

Umeås beroende av sjövägen för längre transporter bröts inte förrän 1896, när bibanan från stambanenätet och Vännäs stod klar. För de epokgörande etableringar av verksamhet och institutioner i Umeå som följde under 1900-talet var järnvägsförbindelsen en tidig förutsättning, kompletterad av tilltagande vägtrafik och småningom av flygtrafiken. Utveckling och tillväxt i Norrland var kopplat till transporter av både gods och människor, men inte med någon enkelspårig logik.

Den grundläggande infrastrukturen var en förutsättning, men inte i sig tillräcklig för att skapa en positiv lokal utveckling. Befolkningssiffror, företagande, arbetsmarknad, kulturellt utbud och social service i en region bestäms ytterst av andra faktorer. Det gäller även på 2000-talet. Därför var helgens stora invigning – efter många, långa decennier av diskussioner om och planering av kustjärnvägen upp till Umeå – inte ett målsnöre för Botniaregionen, utan ett ödesmättat ”på edra platser”.

Järnvägen symboliserar kanske mer än något annat industrialismens genombrott. De ångdrivna rälstransporternas framväxt under första halvan av 1800-talet hängde först nära samman med transport av gruvråvaror, men knöt snart ihop städer och regioner på ett helt nytt sätt, underlättade spridandet av idéer och vidgade arbetsmarknaderna.

Nu är den spårbundna trafiken på väg att få ett nytt uppsving – som en följd av ökad klimat- och miljömedvetenhet. Men det sker i vad många kallar ett slags postindustriell epok där tjänstenäringar och upplevelseekonomi får växande betydelse på arbetsmarknaden.

I det perspektivet är Botniabanan särskilt intressant, som utmaning för hela Norrland – att visa att det här är ett projekt som genererar en samhällsekonomisk vinst för hela landet – men också som en brobyggare mellan och förenare två ekonomiska epoker. För samtidigt som kustjärnvägen blir viktig för arbetspendling, handel och utbildning i en tjänstebaserad regionförstoring, så är det också ett projekt med klassisk industriell tyngdpunkt i skogs- och gruvnäringarna.

Botniabanorna är ett ännu mer spännande och mångbottnat projekt i dag än när det började planeras.

Staden mellan broarna under tjugo år

Av , , Bli först att kommentera 11

Staden mellan broarna är ämnet för min lördagskrönika den här veckan:

—————————————————-

Staden mellan broarna under tjugo år

Déjà vu, är enligt Nationalencyklopedin en ”känsla av att man upplevt något tidigare” Upplevelserna, skriver ne.se, ”förekommer särskilt vid uttröttning”.

Det är några veckor före valet. En del av debatten i Umeå handlar om det kommunala ledarskapet. Stadsplaneringen diskuteras livligt. Då tar det ledande kommunalrådet till orda i en debattartikel i VK. Där utlovas bland annat en fortsatt satsning på den centrala stadsmiljön. En passage i debattartikeln lyder:

”Nu gäller det staden mellan broarna, att göra älvlandskapet attraktivt och upplevelserikt för oss själva och våra besökare. Det sinnliga Umeå är viktigt och får inte förfuskas eller glömmas bort!”

Det gällde att levandegöra staden mellan broarna. Debattartikeln skrevs av Umeås kommunalråd Margot Wikström (S), i september 1991, för nitton år sedan.

Ett år tidigare, på sommaren 1990, skrev VK en lång nyhetsartikel om den nya vision kring ”staden mellan broarna” som började arbetas fram under andra halvan av 1980-talet. Ett antal arkitektfirmor hade bjudits in av kommunen för att skissa på tänkbara gestaltningar av området. Bland de inlämnade förslagen fanns, i VK:s sammanfattning, ”konserthus ute i älven, ett badpalats på kajen, en kaj utan biltrafik, mysiga fik”. I artikeln uttalade sig också dåvarande parkchefen Stefan Jonsson om tidsperspektivet och möjligheten för umeborna att tycka till:

”…än finns det chans för allmänheten att säga vad man tycker om kajens framtid. Det lär dröja något år innan det är dags att göra något åt ”staden mellan broarna”.

Tillbaka till valrörelsen 1991. I juli den sommaren skrev socialdemokraten Inge-Bert Täljedal, då ordförande i kulturnämnden, en artikel i VK om visioner för 1990-talets Umeå. Mot slutet skrev han:

”Under den gångna valperioden har vi också tagit fram förslag om hur staden mellan broarna kan förändras från enbart en asfalterad bilparkering till en grön, stimulerande oas med folkliv, mötesplatser och kulturella aktiviteter. Det förslaget vill vi börja genomföra. Vår förhoppning är att i den miljön kunna lokalisera ett modernt konstmuseum, eventuellt en konsthall i kombination med ett konserthus för den fullt utbyggda Umeå Symfoniorkester.”

I mars 1998, för att spola framåt, skrev före detta kommunalrådet Torsten W Persson (S) en artikel i VK med rubriken ”Ett levande centrum i Umeå”. Där uppmanade han:

”Fullfölj planerna om ”staden mellan broarna”. Erfarenheterna av ”Trädgård i norr” är goda och manar till en vidareutveckling av hamnområdet. Satsningen på Hamnmagasinet är ett intressant grepp och kan vara en god början. (…) Om hamnplan kan befrias från större delen av p-platser öppnas möjligheterna att fullfölja planerna på ett sammanhängande grön-, gång- och parkstråk efter älven från Lundåkern till Gimonäs.”

Åren går, parkeringsplatserna består, kajen fylls varken av kultur eller grönska, och så är vi framme vid hösten 2003, då nyheten kommer att Balticgruppen vill köpa Tullkammaren av kommunen. ”Staden mellan broarna”, uttalade kommunalrådet Lennart Holmlund (S) till VK i samband med affären, ”ska bli en ny spännande mötesplats för umeborna. Det behövs lite nya, djärva grepp i Umeå”. Han välkomnade Balticgruppens initiativ och tillade: ”Området är en fin mötesplats på sommaren, men på vintern är det ingenting där. Det är en sak att fundera över.”
Oppositionsrådet Britt-Marie Lövgren (FP) uttalade: ”Det här visar på en enorm framtidstro och en tro på Umeå”.

I november 2004 presenterade Balticgruppen under stor uppmärksamhet sex olika arkitektförslag för Staden mellan broarna. Den norska byrån Snöhettas förslag – som bland annat innehöll ett 29-våningshotell byggt på en konstgjord ö i älven, studentbostäder på kyrkbron och vinterträdgårdar – vann i konkurrensen.
Reaktionerna från politikerna i Umeå var positiva överlag.

Nuvarande kommunalrådet Anders Ågren (M) sade: ”det här är ett bra och intressant val och jag kan bara instämma i hyllningskören. Detta är början på ett nytt kapitel i Umeås historia.”

Sensommaren 2005 presenterade Snöhetta och Balticgruppen, ett uppdaterat förslag där även en simhall och ett äventyrsbad arbetats in i Staden mellan broarna, i linje med kommunens planer på ett nytt badhus. ”Det känns oerhört spännande”, sade Lennart Holmlund vidtillfället.

Men sedan tog det stopp. Trots den långa förhistorien hade Staden mellan broarna praktiskt taget dött igen politiskt redan till valrörelsen 2006. På grund av partiernas kraftigt spretande idéer om var det nya badhuset borde placeras, men också på grund av tilltagande politisk skepsis inom ett antal partier mot de presenterade planerna för hela projektet.

Under den gångna mandatperioden har en av ingen älskad, fortfarande ifrågasatt kompromiss om badhusets placering nåtts. Konstnärligt campus är på väg att bli färdigt. Flera utspel om en eventuell evenemangsarena har gjorts. En diskussion om kulturens hus och stadsbibliotekets framtid har förts. Och Umeå har blivit utsedd till kulturhuvudstad 2014.

I det läget, några veckor före valet 2010, har så Staden mellan broarna plötsligt hamnat i centrum igen efter Balticgruppens och Snöhettas nya volymförslag för kajområdet, utförligt beskrivet i VK under veckan. De flesta inblandade talar om att det här kanske är sista chansen.

Så är genombrottet nära, efter alla år? Av de visioner som passerat revy under de senaste tjugo åren – konserthus, konstmuseum, promenadstråk, grönområde, studentbostäder, badanläggning, saluhandel, operahus – är det nya förslaget i alla fall det mest tilltalande utifrån värdebegrepp som tillgänglighet, social öppenhet, kultur i det offentliga rummet. Det är som om 20 år av otåliga infall börjat ta varandra i händerna, på ett vänligt och tolerant sätt.

Där finns mötesplatserna för kulturupplevelser och sinnen, där finns den nyskapande arkitekturen som vågar betona och bejaka det urbana, där finns möjligheten till ickekommersiella vistelser för alla vid stans finaste läge, där finns möjligheten till genomtänkt affärsverksamhet, där finns något för både invånare och besökare, där finns sammanhängande inomhusmiljöer som fungerar praktiskt alla Umeås årstider, även under de långa, kalla höst- vinter- och vårmånaderna, inte bara lätträknade veckor av högsommarvärme.

Det hela visar den långsamma, tröga demokratins styrka, som tvingar otåliga idéer som var spännande men ofärdiga att mogna. Även om det kan kännas bråttom nu med tanke på 2014, kan man i efterhand säga att det varit till vinst för hela projektet att alla tvingats tänka om några varv till. Det är en tankeställare. Demokratin har inte bråttom, och är inte hipp, men är fenomenalt klok.

En del tyder, som VK skrev på nyhetsplats igår, på att en flytt av stadsbiblioteket nu är pusselbiten som fattas. Det är en kontroversiell pusselbit. Då är det dags för fler ledande politiker att bekänna färg i den debatten, att lyfta den ur mumlet och de interna bryderierna, att våga ta den direkt till umeborna, i full öppenhet, trots kulturkonservativa bannor från dem som redan anser sig ha svaren sedan decennier tillbaka.

Umeborna har rätt till en sådan debatt. Det vore att fylla bekännelserna till Staden mellan broarna med innehåll och ledarskap. Idéerna förtjänar det politiska risktagandet.

Föränderligt Umeå i eggande 2000-tal

Av , , 1 kommentar 8

Det ständigt föränderliga Umeå på väg in i 2000-talet är ämnet för min lördagsbetraktelse den här veckan, här i något längre version än i papperstidningen:

———————————————————–

Föränderligt Umeå i en eggande epok

Umeå Östra och Botniabanan, Tomtebo där staden breder ut sig, Öbacka Strand eller Ön där staden förtätas, vägpaketet, Konstnärligt campus, simhall i centrum, evenemangsarena, spårtaxi, pendeltåg, havsnära stadsdelar långt från centrum, ett nytt kulturens hus vid kajen, Staden mellan broarna, äntligen – vad kommer vi att blicka tillbaka på som den stora symbolen för Umeås steg in i 2000-talet?

Jag tror att några av ovanstående projekt – redan genomförda, i full gång, planerade eller föreslagna – har större chans än andra att hamna i historieböckerna, men jag tror att vad eftervärlden kommer att minnas allra mest blir något ingen utan grävskopa eller tidsmaskin kan beskåda fysiskt.

När en stad skriver sin historia är det ofta de fysiska omvandlingarna som står i centrum. Vi söker koppla epoker i en stads utveckling till fysiska platser, kvarter och byggnader, som vore arkitektur och stadsplanering pålitliga vittnen.

Det handfasta – som står där än eller finns fångat på svartvita fotografier där människorna är suddiga men byggnaderna skarpa – får symbolisera uppsving och motgång. Staden byggs och brinner, härjas och återställs, rivs och byggs på nytt. Något läggs ned, något annat etableras; staden byter gestalt, av tvång eller fri vilja, breder ut sig i det omgivande landskapet eller växer samman och uppåt.
Umeå är inget undantag.

Bilderna från Umeå åren efter branden 1888 upphör av det skälet aldrig att fascinera lite extra. Jag tror att många umebor – infödda som inflyttade – känner så. Att betrakta bilderna som togs decennierna kring förförra sekelskiftet är, på ett sätt, som att se klockan börja ticka från noll. En eldhärjad stad under mödosam uppbyggnad – men också med friheten för den tidens styrande att, inom givna ekonomiska ramar, forma den nya staden hur sjutton man vill, på blank sida. Epokskiftet blir, förmedlat av gamla bilder, påtagligt och snabbt.

Men det är en förrädisk efterhandskonstruktion, en förenkling, fixerad vid det materiella. För människorna som levde då var det annorlunda. För dem tickade inte klockan från noll. Umeborna sommaren 1888 var inte blanka sidor. De hade ju överlevt branden, inte fötts i den. De stod bara stilla, som stumma, lite mystiska, ödesmättade gestalter, några korta sekunder inför fotografen, men rände annars omkring med sina vardagsbestyr och sina vardagsbekymmer som vanligt. Säkert för de flesta inte i stort annorlunda 1897 jämfört med 1887.

De bar alla erfarenheter, känslor och minnen från det gamla Umeå med sig in i det nya. Björkarnas stad, som den började planeras när det akuta nödhjälpsarbetet organiserats efter branden, hade djupa rötter – förmedlade av dess invånare.

Men det är inte bara ödesdigra bränder som i efterhand fysiskt fått symbolisera övergångarna mellan Umeås epoker ekonomiskt, kulturellt och socialt.

Skeppsrederierna på 1800-talet, sedan länge borta förstås, berättar om den småindustriella handelsstaden Umeå. De stora, tunga regementena från början av 1900-talet – fortfarande en påtaglig del av Umeås stadsbild men nu fyllda av annan verksamhet – vittnar om den utpräglade militär- och förvaltningsstaden Umeå som började ta för sig i Norrlandskonkurrensen med ny självmedvetenhet.

Universitetscampus, senast uppfräschat med Lindellhallen, illustrerar efterkrigstidens unga, expanderande bildnings- och högskolestad – ett akademiskt centrum i Norrland vars första vinstlotter drogs för över ett halvt sekel sedan och som inte är särskilt ungt längre, snarare inne i mogen medelålder.
Byggnader som Norrlandsoperan och Folkets hus åskådliggör i dag kultur- och folkrörelsestaden Umeås uppmärksammade vitalisering från 1970-talet och fram till kulturhuvudstadsprojektet. Idrottsarenorna runt om i staden för olika sportarter påminner om både elitidrottens och föreningslivets Umeå.

Flygplats och hamnar, broar och vägar, nya kvarter och omstridda skolbyggen, nedsågade träddungar och kontroversiella handelsområden, stora industriområden och moderna gallerior – så kan man hålla på, fortsatt ut i kommundelarna, att räkna upp exempel på fysiska manifestationer av Umeå-epoker som egentligen formats och kännetecknats av något helt annat.

För det som bär upp en stads historia är inte byggnader som manifesterar något, utan människornas insatser, uppoffringar, idéer, initiativ och politiska beslut som förändrar förutsättningar, tar itu med problem eller bara skänker lokal gemenskap, värme och trivsel.

Vilka av de yttre förändringar som pågår i Umeå 2010 kommer att symbolisera epokskiften i staden historia om femtio eller hundra år? Värdiga kandidater saknas inte, jag nämner några av dem ovan, och det är fritt fram att spekulera.

Jag tror för egen del att Konstnärligt campus kommer att väga tyngre symboliskt än exempelvis simhall och evenemangsarena. Jag tror att Botniabanan och pendeltåg kommer att lyftas fram oftare än vägpaketet. Jag tror att projekt som förtätar staden och skjuter den på höjden med ny estetik säger mer om framtiden än dem som breder ut den i det omgivande landskapet i gammal stil. Jag tror att ett kulturens hus skulle kunna berika mer på sikt än en evenemangsarena. Jag tror att Staden mellan broarna är något många umebor längtar särskilt efter ska få gestalt.
Men de ena projekten står inte i någon motsättning till de andra och en snabbt växande stad utvecklas i många olika riktningar – fysiskt och innehållsmässigt – samtidigt.

Men jag tror att historieböckerna i första hand kommer att lyfta fram något annat.
En ny internationell rapport över bredbandskapacitet i olika städer, som VK rapporterade om i veckan, ger vid handen att Umeå har västvärldens snabbaste bredband och ligger på 18:e plats i världen. Det är en symbol för Umeå 2010.

Redan i Umeås kulturliv, inte minst från 70-talet och framåt, har man kunnat ana framtiden – myllret hitom och bortom institutionerna, det småskaliga under radarn, det ideella som etablissemanget upptäcker och vill formalisera först i efterhand, mötena mellan hitflyttade, utflyttade, kulturer och traditioner som inte kommenderas fram, utan bara uppstår, skummar en stund och drar vidare. Umeå som stad är mer en fors än en insjö, hoppande smålaxar mer än stående gäddor.

Småföretagare och entreprenörer i den nya IT- och tjänsteekonomin lämnar inte nödvändigtvis några stora fysiska avtryck efter sig i staden. Bredbanden grävs ned i marken och susar där. Universitetsorten som i stor omfattning ömsar en del av sin befolkning varje år, präglas av det rörliga, som inte hinner bli monument. Estetiken kring det ekologiska och energieffektiva kommer att utvecklas när hållbart tänkande präglar stadsutvecklingen på alla områden.

Det som kommer att känneteckna Umeå under 2000-talet är inte de väldiga, fysiskt dominerande institutionerna, de stora apparaterna, de epokgörande etableringarna, de heliga korna, utan den föränderliga, rörliga, snabba mångfalden i en bredbandens, entreprenörernas och kulturskaparnas stad. I vissa avseenden knyter det an till 1800-talets plottriga Umeå igen, efter 1900-talets expansion via det storskaliga och rätlinjiga – fast i en demokratisk välfärdsepok.

Även 2000-talets Umeå kommer att vara en hybrid eller syntes av tidigare epoker i stadens historia. För det måste beslutsfattandet bädda och förbereda. Om hur det kan ske borde valrörelsen handla.

—————————————–

”Dock är till beklaga”, skrev landshövdingen Johan Oxenstierna i sin ämbetsberättelse 1661, ”att desse små Norrlands städer för dess korta utlopp och ringa hantering hemma i landet inget synnerlig tillväxt haver sig att förmoda”. (citat ur ”Västerbotten. Ett bildverk” med texter av Christiansson, Westerlund, Ågren, Lindman).

Det var en kritisk hänvisning om hur centralmaktens inskränkningar av handelsfriheten – det bottniska handelstvånget som tvingade all norrländsk utlandsexport att segla omvägen via Stockholm – hämmade landsändan.
Umeå, anlagt några decennier tidigare, var en papperskonstruktion som ingen i de utpräglade jordbruksbygderna runt omkring var särskilt förtjust i och som hade självdött på grund av lokalt ointresse seklet innan när kronan på 1580-talet gjorde sitt första försök att grunda staden. I mitten av 1600-talet var det inte uteslutet att även andra ansatsen skulle sluta med fiasko. Men så blev det inte.

Jag vet inte hur Chris Heisters ämbetsberättelser ser ut, men man kan förmoda att de vad avser Umeås framtidsutsikter 2010 är något mindre defensiva, för att inte säga rentav lite småkaxiga. I så fall med goda skäl.

 

Umeå, nyfikenheten, oron och den bestående ordningen

Av , , Bli först att kommentera 6

I går skrev jag om läget för alliansen i Umeå och Anders Ågren, Britt-Marie Lövgren, Sven-Olov Edvinsson och Anders Sellström inför valet. I dagens ledarkrönika skriver jag om läget för socialdemokraterna i Umeå och Lennart Holmlund inför valet, och några skillnader mellan 2006 och 2010.

———————————————————————-

Umeå, nyfikenheten, oron

När jag kom till Umeå några månader före valet 2006 fanns en relativt utbredd tro hos politiskt intresserade och aktiva att socialdemokraternas ledare Lennart Holmlund var inne på sin sista valrörelse som kommunstyrelsens ordförande.

Redan då framhölls det från kritiskt håll – på båda sidor om socialdemokraterna – att Umeå befanns sig i något av ett väntrum när det gällde det politiska ledarskapet. Framgångseran i spåren av universitets stadiga tillväxt och kulturlivets nya uppsving förvaltades i umeandans godan ro.
Kommunen levde, gott och i hög grad, på gamla meriter från de stora etableringarnas 1900-tal, av vilka skafferiet fortfarande var åtminstone halvfullt. Men nya perspektiv öppnades inte. Nya framgångsfaktorer odlades inte. Det politiska ledarskapet iakttog kommunens utveckling, utan att driva på och gestalta den.

Även om Holmlund i bygg- och planeringsfrågor, synen på staden som fysisk stad, hör till de förändringsbenägna och progressiva, i vissa avseenden mer än alliansen som helhet, men också definitivt mer än delar av sitt eget parti, ansågs han i övrigt förankrad i den epok som formade honom politiskt och förde honom till makten.
“Det kommer inte att märkas så stora förändringar i politiken”, sade Lennart Holmlund, enligt referat i VK, när han 1995 av det socialdemokratiska representantskapet i Umeå utsetts till Margot Wikströms efterträdare.

Hur det blev med den saken kan jag som inflyttad först långt senare inte avgöra, men bilden redan 2006 var att han inte kunde förväntas vara någon stor förnyare längre, efter så lång tid vid rodret, och med ett nätverk runt kring sig med stor kontroll över stadens olika ekonomiska och politiska knutpunkter i gränslandet mellan kommun och bolagssfär.

För att grundlägga nästa fas i Umeås utveckling – när universitetet inte längre genom sin blotta existens kan bidra till en automatisk tillväxt – skulle det krävas större självkritik i Umeå och en ny energi och ny syn på företagsklimatet, på arbetsmarknaden och på umebornas skatte- och levnadsomkostnader Så, ungefär, löd invändningarna mot Holmlund inför förra valet.
Kulturhuvudstadssatsningen, ett framåtblickande projekt för 2000-talet, uppfattades vara andras hjärtebarn, och i samsyn över partigränserna.
Men även de till Holmlund välvilligt inställda delade i stort uppfattningen att ett skifte förestod hur som helst. Bad man någon om en inofficiell bedömning valrörelsen 2006 löd den, inte alltid, men ofta, att Holmlund sannolikt skulle avgå under andra halvan av mandatperioden för att ge en efterträdare lagom med tid inför nästa val.

Här är vi nu, i valrörelsen 2010, och epoken Holmlund ber om förtroende för fyra år till, för en förlängning av ett styre som redan rått i 15 år.
Vad innebär det? Och vem har mest att förlora på en eventuell förändring i S-toppen under nästa mandatperiod?

Jag har ibland sammanfattat alliansanhängares inställning till Holmlund ungefär så här: ”Ja, det är förfärligt hur han beter sig, och måtte han stanna en tid till.” För det existerar ju under Holmlund inte något lokalt rödgrönt samarbete i Umeå som ens påminner om det nationella. De rödgröna partiernas ledningar tolererar varandra, men bara knappt.
Det finns inte heller någon entydig blockgräns i fullmäktige. Holmlund är som han är, men håller vänstersocialisterna kort och är bakom kulisserna mer bundis med Ågren än med Spiric, det är den bild som lugnar alliansanhängare och retar socialdemokraterna på vänsterkanten.
Det finns en oro på allianshåll för, och en förhoppning på vänsterhåll om, att socialdemokraterna den dag Holmlund avgår ska orientera sig efter ett rödgrönt nationellt mönster, och att förändringen, givet vänsterns väljarövertag, blir socialistisk, inte liberal.

Men sådana spekulationer är också faran för socialdemokraterna i det här valet. Att de uppfattas som garanter för den nuvarande, bestående ordningen, precis i ett skede när nyfikenheten i Umeå – både till vänster om partiet och hos mittenväljarna – på nästa epok, nästa ledarskap som rör om lite och blandar korten nytt, håller på att bli starkare än oron.

Alliansen måste vara gladast i Umeå

Av , , Bli först att kommentera 7

Jag skriver några ord om läget för alliansen i Umeå inför valet – problem, utmaningar och möjligheter – i min krönika på dagens ledarsida. Det är den första i en liten serie krönikor inför valet i Umeå.

Den knyter även an till ett par tidigare krönikor på temat:

"Hötappar istället för blockpolitik i Umeå"

"Alliansen i Umeå mellan Scylla och Charybdis"

——————————————-

Alliansen måste vara gladast i Umeå

Holism, skriver Nationalencyklopedin, är ”tanken att helheten är något mer än summan av sina delar och att delarna därför måste förstås utifrån helheten i stället för tvärtom”.
Hur det går för alliansen i kommunvalet i Umeå 2010 beror i hög grad på i vilken utsträckning Anders Ågren, Britt-Marie Lövgren, Sven-Olov Edvinsson och Anders Sellström förmår bejaka holismen, och digga varandra.

Om inte moderaterna, folkpartiet, centerpartiet och kristdemokraterna i Umeå uppfattas som något mer tillsammans än bara fyra enskilda partier som råkar dela ödet att inte få tillsätta kommunstyrelsens ordförande, kommer de inte att kunna rubba den rödrödgröna fullmäktigemajoriteten, kanske inte ens krympa den.

Att leende prioritera det gemensamma valresultatet framför de egna partiernas är en svår konst och ett stort risktagande. Men vill man efter många år i opposition åstadkomma maktskifte krävs det modet.
Slagordet ”gladast vinner” rymmer en större sanning om politiska valrörelser än man i förstone skulle kunna tro. Vilka som är gladast tillsammans känner väljarna instinktivt. Gladast vann det svenska riksdagsvalet 2006. Och, får man nog säga i efterhand, gladast vann kommunvalet i Umeå 2006.
Då hade Lennart Holmlund ännu inte trasslat in sig i lika många öppna gräl som under den senaste mandatperioden. Då hade också åtminstone tre av allianspartierna – FP, M och C – sannolikt lika mycket fokus på att vinna posten som oppositionens kommunalråd för egen del som man hade på att göra ett bra resultat tillsammans.

Nu har det gått fyra år. Inte lär Ågren, Lövgren, Edvinsson och Sellström kunna övertyga oss om att de heldiggar varandra inför årets val heller. Men en del har hänt som gör att situationen 2010 skiljer sig från den 2006.

Dels har allianspartierna fått en mandatperiods övning i att uppträda enat vid fler tillfällen än bara valrörelsens presskonferenser. När alliansens gruppledare i Umeå skrev en gemensam debattartikel i VK förra veckan betonade man i slutklämmen: ”I fem år har Alliansen Umeå haft gemensamma budgetförslag”. Att en sådan extremt torr upplysning lyfts fram som något stort säger en del om hur dåligt förberett allianssamarbetet var inför förra valet. I dag har man en vana av att formulera gemensamma budgetar.

Dels är det ett rimligt antagande att Lennart Holmlund nu gör sin sista valrörelse som socialdemokratiskt toppnamn i Umeå – med den osäkerhet som finns om vilken socialdemokraternas inriktning blir efter honom. Alliansen kan i det läget se en chans i att framstå som ett någorlunda samordnat och förutsägbart alternativ för mittenväljare som gillat umeandan och i tidigare val röstat på Holmlund som en garant för att socialdemokraterna inte ska bli för beroende av vänsterpartiet och fortsatt söka pragmatiskt samarbete i mitten.
Alliansen skulle, mot bakgrund av osäkerheten om socialdemokraternas framtida ledarskap, indirekt – och lätt paradoxalt med tanke på att mycket i handlar om behovet av nytt ledarskap och maktskifte – kunna gå till val på att vara det stabila, pålitliga alternativet även för de som gillar hur Umeå fungerar i dag.

Dels är stämningen mellan de rödgröna partierna i Umeå mycket sämre lokalt än nationellt. Även om alliansens gruppledare inte ger något tight intryck direkt, så är deras umgänge rena myspyset jämfört med hur det ibland låtit mellan Lennart Holmlund, Tamara Spiric och Alireza Mosahafi de senaste åren. Alliansen kan alltså på goda grunder säga sig vara den enda existerande koalition i Umeå som vill regera tillsammans.

Men räcker det i en kommun som har relativt nöjda invånare, stadigt växer och i jämförelse med andra Norrlandsstäder fortfarande har en dynamisk utveckling?
I ett läge när frustrationen växer i Umeå över att mycket går i baklås och framför allt stadsplaneringen präglas av långbänkar, kan det vara en plusfaktor för allianspartierna att vara just den enda uttalade koalitionen i Umeås politik. Å andra sidan är alliansen inte särskilt enig eller beslutsam i just stadsplaneringsfrågor. På den punkten lider de av samma kluvenhet som socialdemokraterna.

De frågor där allianspartierna istället är bäst samordnade, med genomtänkta förslag på åtgärder mot problem de styrande socialdemokraterna inte vill kännas vid, handlar om lokalt företagsklimat och lokal jobbpolitik. Där kan man med fog tala om en blockgräns i fullmäktige – synen på villkoren för företagande i Umeå, analysen av var framtidens jobb kommer att skapas och av vilka.
Jag tror att det är den punkt där alliansen har mest att vinna i den lokala valdebatten. Men för att få gehör för en modern företagspolitik, och för att kunna ta röster från de rödgrönas stora fullmäktigemajoritet, inte bara byta väljare mellan varandra, måste de lokala allianspartierna framstå som glada i varandra och redo att ta över hela ansvaret tillsammans. Det blir deras utmaning i valrörelsen.

LO-ledningens valaffischer

Av , , Bli först att kommentera 24

Min lördagskrönika den här veckan handlar om LO-ledningens plumpa valaffischer och självförvållade marginalisering, behovet av starka, fristående fackföreningar i samhällsdebatten och vad som utmärker framgångsrika intresseorganisationer.

——————————————————–

LO-ledningen marginaliserar sig själv

LO-ledningens självförvållade marginalisering i svensk samhällsdebatt är en av de anmärkningsvärda, och trista, förändringarna det senaste decenniet.
Många av de stora, i valrörelsen relativt försummade, frågeställningar som kommer att kräva långsiktiga politiska beslut de närmaste åren behöver belysas intensivt av både fackföreningar och näringsliv för att politikerna ska få ett kvalificerat beslutsunderlag.

Socialförsäkringarnas utformning, med nivåer och tak som upprätthåller generell välfärd, arbetstagares rättigheter och inflytande på en snabbrörlig, mer flexibel och småföretagarbaserad service- och tjänstemarknad, eventuella förändringar av pensionsåldern när det demografiska trycket på trygghetssystemen ökar, det livslånga lärandet genom vidareutbildning under växelrika yrkesliv, regelverk för arbetskraftsinvandring och globala arbetsmarknader – överallt behövs idéburna, moderna, obundna fackföreningars analyser, perspektiv och, delvis, vakthållning.

LO-ledningen däremot verkar, tyvärr, inte redo att bidra med särskilt mycket. Den är upptagen med annat. Att just LO, som på fredagen presenterade sina valaffischer, satsar nio miljoner kronor på en utpräglat negativ kampanj – med plumpa, desperata och nedsättande personangrepp på allianspolitiker som enda tema, utan något eget budskap i övrigt – symboliserar en organisationsledning som tappat perspektiv och verklighetsförankring, och som inte är intresserad av någon annan roll än den som socialdemokratiskt kampanjmaskineri.

Vilken syn har LO-ledningen på den stora andel av de egna medlemmarna som inte röstar just socialdemokratiskt eller inte tycker att andra politiker än socialdemokrater med automatik är helsjuka, dunderdumma, megafel eller knaslåga?

Även om LO:s ledande representanter blir helarga och väldigt aggressiva när detta faktum påtalas – möjligen en förklaring till att få inom organisationen känner det meningsfullt att yttra åsikterna högt – så är det en fråga även många LO-medlemmar ställer sig. Några ger sitt eget svar genom att lämna organisationen, eller genom att avstå medlemskap. När man söker förklaringar till det väldiga medlemstapp som LO-förbunden drabbats av de senaste åren, är det en aspekt som inte kan tänkas bort.

Men även om sjunkande anslutningsgrad till fackförbund är ett problem i sig, så är det även i många andra avseenden tråkigt när en tidigare respekterad och tung röst, som behövs för balansen ioch nivån på samhällsdebatten, år från år tappar i anseende och relevans.

Den tvångsmässiga och mot oliktänkande internt intoleranta partipolitiska kopplingen har alltid belastat LO, men den vägdes under större delen av 1900-talet upp av ansvarstagande för medlemmarnas väl, och av gedigna rapporter, utredningar och analyser med stort värde för och inflytande på hela debattklimatet.
I det svenska välståndsundret fanns LO:s kvaliteter som arbetsmarknadspart och som samhällsdebattör med som en förklaringsfaktor. Sverige hade fackförbund av världsklass.

När Wanja Lundby-Wedin i går försökte förklara att de primitiva personangreppen på allianspolitiker inte ska ses som negativt kampanjande, blev det uppenbart att LO-ledningen för tillfället inte förmår eller har ambitioner att spela en sådan roll i 2000-talets Sverige.

LO:s nedgång handlar inte om att fackföreningar som sådana tappat mark i svensk samhällsdebatt. Så är inte fallet. TCO och SACO är exempel på fackliga sammanslutningar som snarast ökat sitt inflytande och anseende under samma period. Skillnaden mellan dem och LO är att de förra undvikit att institutionalisera och formalisera partipolitiska låsningar. De visar därmed större respekt för att medlemmar i en fackförening kan ha skiftande partipolitiska sympatier, inte minst i ett land där skillnaderna mellan partierna och regeringsalternativen trots allt är ganska måttfulla.

Även ett antal av LO:s egna, enskilda medlemsförbund har fortsatt en stark ställning, i synnerhet på sina respektive arbetsmarknadsområden, men även som aktade aktörer därutöver.

Fackförbund och fackliga sammanslutningar spelar alltså i allra högsta grad fortfarande centrala och viktiga roller i det offentliga samtalet. Och det är av stor betydelse för samhällsdebatten, i synnerhet i ett land med många folkrörelsestrukturer i behåll och med de arbetsmarknadsmodeller och avtalstraditioner som Sverige har. Det behövs när tunga parter på arbetsmarknaden investerar i kampanjer och samhällsdebatt, en balans och hyfsad jämvikt mellan dem för mångfald och pluralism.

För det finns en kålsupardimension i detta, som inte får glömmas bort när kritiken mot LO preciseras. Näringslivets intresseorganisationer har inte samma strikta kopplingar till ett enskilt parti som LO, men har traditionellt haft och har uppenbara maktpolitiska mål med sin opinionsbildning, sina kampanjer och tankesmedjor.
De senaste decenniernas investeringar i opinionsbildning från Svenskt Näringslivs, och dess föregångares, sida har sitt ursprung i regeringsfrågan, löntagarfondsdebatten, sjuttiotalets radikalisering och en önskan att bryta socialdemokraternas makt över dagordningen.

Kampanjerna från näringslivet syftar också till att förskjuta samhällsdebatten åt håll som färgar valresultat. Och deras mer fria tankesmedjeverksamhet i form av exempelvis Timbro har ofta befunnit sig ute i ett abstrakt gränsland mellan konservatism och nyliberalism, utan särskilt stark förankring i de flesta medborgares, eller företagares, vardag.

En företagare i Norrlands inland med låt säga vänsterpartistiska sympatier och samtidig anknytning till Svensk Näringsliv har med säkerhet inte lätt att öppet invända mot hur hans eller hennes organisation prioriterar i sin budget. En bred organisation kan aldrig komma ifrån det dilemmat.

Men skillnaden är att LO-ledningens hela utgångspunkt, första tanke och prioritering är fokuserad på en enda partiapparat och dess makt – dogmatiskt, oavsett omständigheter.

Framgångsrika intresseorganisationer är idéstyrda, och välkomnar när deras idéer tas över av nya aktörer, när idéerna får nya fästen. LO-ledningen, däremot, är istället fientligt inställda till de flesta utanför den socialdemokratiska partiapparatens sfär, oavsett vad dessa “fiender” gör, står för eller hur starkt stöd de har på medlemsnivå inom LO-förbunden.

LO-ledningen vill inte sprida idéer och företräda sina medlemmar, utan vill säkra makt åt en enskild partiorganisation. Det är problemet. Så slutar det, när ett val närmar sig, i grova påhopp på politiker som många av de egna medlemmarna har ganska stor respekt för. LO sällar sig i sin nya kampanj till dem som i liknande primitiv stil med rena personangrepp sökt sänka Mona Sahlin och Maud Olofsson, för att ta de två mest angripna politikerna inom respektive regeringsalternativ. Det är på den låga nivån LO-ledningen väljer att agera.

År 2010 är det en förlegad modell. Därför marginaliseras LO-ledningen. Därför förlorar den stöd och anseende.

Det är en förlust för svensk samhällsdebatt, vid en olycklig tidpunkt när behovet av idéburna, nytänkande och obundna fackföreningar är stort.

Het grön gröt lockade även röda katter

Av , , Bli först att kommentera 5

Personvalskampen inom miljöpartiet i länet mellan Jabar Amin och Thomas Nihlén, och de öppna ställningstagandena i den till förmån för Nihlén från Jonas Sjöstedt och Lennart Holmlund, är ämnet för en liten analys av mig på dagens ledarsida:

—————————————————————–

Het gröt blev öppen personvalskamp

Det har länge varit den heta gröt de gröna katterna strukit kring, med svårtolkade läten i en blandning av spinn och fräs. Men nu har ett par rödspräckliga kissar blandat sig i det hela med egna jamanden och börjat lapa.
Det handlar om den västerbottniska valrörelsens mest infekterade personvalsduell: Jabar Amin vs Thomas Nihlén. I potten ligger partiets förväntade riksdagsmandat efter höstens val, men också kontroll och inflytande över organisation och partimedel.

Jabar Amin, toppkandidat på miljöpartiets riksdagslista i länet och Thomas Nihlén, sittande riksdagsman men petad till plats fem på listan inför årets val, kämpar om kryssen och makten i partiet.
Det är till det yttre en repris från valrörelsen 2006, men med en helt annan bakgrund av interna slitningar, inte minst här i Umeå direkt efter förra valet när partiets ledande namn Nina Björby direkt efter valet manövrerades ut till den grad att hon till sist gick över till socialdemokraterna. Då, för fyra år sedan, var Jabar Amin var mycket nära att från tredje plats på listan lyckas kryssa sig in i riksdagen. Han var inte många röster från spärren.
I nomineringsprocessen inför årets val förde Jabar Amins anhängare upp honom till förstaplatsen, medan Thomas Nihlén flyttades ned till femte plats.
Den här gången är det alltså Thomas Nihlén som måste kryssa sig förbi Jabar Amin. Även den här gången är det på förhand svårbedömt hur det ska gå. Uppenbart är att både Amin och Nihlén ser varandra som motståndare.

Att duellen nu gått från viskis till snackis, beror i hög grad på okonventionella inhopp i debatten från vänsterpartiets riksdagskandidat i länet Jonas Sjöstedt och socialdemokraternas kommunalråd i Umeå Lennart Holmlund.
Båda antyder förstås att det säkraste rödgröna anhängare kan göra är att rösta på vänsterpartiet respektive socialdemokraterna, men båda tar ändå tydlig ställning för Nihlén i Mp-striden.

Normalt brukar partier som vill regera tillsammans undvika att blanda sig i varandras interna trubbel. Men har här uppenbarligen både Sjöstedt och Holmlund känt sig kallade.
VK återger detaljerna på nyhetsplats i dagens tidning, med Jabar Amins upprörda reaktion på framför allt Sjöstedts inhopp i debatten. Det intressanta för utomstående är att både Sjöstedt och Holmlund i sina inlägg anger det rödgröna samarbetsklimatet som ett motiv för stödet till Nihlén.
Sjöstedt gör det som riksdagskandidat, utifrån en analys av vad som behövs för att det rödgröna samarbetet ska fungera på nationell nivå.
Holmlund gör det som kommunalpolitiker, efter en vad avser socialdemokraternas relation till miljöpartiet i Umeå turbulent mandatperiod, med många frågetecken kring hur en fungerande majoritet ska kunna formas nästa mandatperiod.

Det formaliserade rödgröna samarbetet är ovant för alla inblandade, på alla nivåer. Fortfarande finns interna tvivel på hur djupt engagemanget inom de andra partierna går, om samarbetet är en nödlösning eller ett långsiktigt projekt. Och på den kommunala nivån i Umeå är stämningarna mellan de rödgröna partierna ännu mer lynniga än nationellt. Då uppstår önskemål om stabilitet och förutsägbarhet. Sådant återspeglas kanske också i reaktionerna på kampen Amin vs Nihlén.

Att Thomas Nihlén själv öppet gläds åt vitsorden högt uppifrån tänkta samarbetspartier är begripligt. Men det är ändå inte säkert att stödet enbart är till hjälp för Nihlén och till nackdel för Amin. Med klappar på ryggen som pålitlig samarbetskamrat från kända politiker som Sjöstedt och Holmlund finns risken för ett slags etablissemangsstämpel. Utvecklingen inför årets kongressval i USA visar att den stämpeln kan vara besvärlig. De internationella trenderna talar egentligen för den mer oförutsägbara politikertyp som Jabar Amin, av anhängare i positiv mening och av motståndare i negativ, anses representera.

Som personvalsvän bör man slå fast att den här typen av dueller i grunden är bra och uppfriskande. Det är poängen med personval, att enskilda kandidater är något mer än bara sina partibeteckningar.
Det är inte omöjligt att uppmärksamheten kan ha en viss mobiliserande effekt på Mp:s kärnväljare. Men striden påminner också ofrånkomligt väljarna om bråken i Umeå efter förra valet. Personvalsstrider inför ett val är en sak – interna maktskiften omedelbart efter ett val är något helt annat. Den nya osäkerheten kring hur miljöpartiet, och det rödgröna samarbetet, mår kan stöta bort väljare som ännu inte bestämt sig.
I Amin vs Nihlén får vi kanske hur som helst en intressant skymt av framtidens valrörelser.

Norrland och bärbranschen

Av , , Bli först att kommentera 11

Den skandalösa behandlingen av och situationen för de utländska bärplockarna är utgångspunkten för min lördagskrönika den här veckan, som också diskuterar Norrlands behov av arbetskraftsinvandring och globalisering.

—————————————————-

Ett välkomnande och anständigt Norrland

Det stinker om bärbranschen. Och arbetskraftsinvandring är framtiden för Norrland. Det är två insikter – den första akut och den andra långsiktig – som vi måste förena och dra konstruktiva slutsatser av.

Arbetskraftsinvandring är framtiden. Inte som något nödvändigt ont, utan som något nödvändigt gott. För Norrland är det på sikt en överlevnadsfråga, för att klara de demografiska utmaningarna. Men det är också något som kommer att göra bygderna mer attraktiva för etableringar och inflyttning även i övrigt. Det har flera kommuner redan insett. Sorsele, exempelvis, visar vägen och tänker helt rätt med sitt utökade vänortsprojekt i Ryssland. Må olyckskorparna kraxa. Sorsele har fattat vad som krävs. Buddisttemplet i Fredrika är ett annat framsynt projekt i samma anda.

Och de kommuner som ställer upp och tar emot ensamkommande flyktingbarn är föregångare, med de utmaningar, konflikter, lärdomar och svårigheter föregångarskapet alltid medför. Västerbotten har på flera håll fina traditioner av just solidaritet med utvisningshotade och hjälpsökande. Den lågmälda, pragmatiska och slitstarka vardagsglobalismen hör till regionens bästa kulturarv.

Öppnare gränser, större mångfald, rörlighet och internationell solidaritet på riktigt. Tillväxt här och där, tillsammans. Världen kommer hit, svenskar beger sig ut i världen. Ökad invandring och utvandring. Den processen, normalt kallad globaliseringen, var i tidig skepnad en av förklaringarna bakom det svenska välståndsundret från mitten av 1800-talet och fram till 1970-talet, när Sverige gick från djup fattigdom till rikt välfärdsland. Utvandringen av fattiga, förtryckta, initiativrika och modiga svenskar till Amerika berikade inte bara Amerika, utan också i hög grad hemlandet Sverige, genom impulser, kontakter, idéer och kapital som gick tillbaka samma väg. Ingvar Henricsson och Hans Lindblad visar hur det gick till i den mycket läsvärda studien ”Tur och retur Amerika”.

I dag är det andra fattiga regioner i världen som samma liberala process ger de största möjligheterna till välståndsutveckling och bättre ekonomiska förutsättningar på hemmaplan. Den navelskådande nationalismen, den historielösa antiglobaliseringen och den aggressiva go home-protektionismen är inte bara negativ för jobb och välfärd här, utan framför allt djupt osolidarisk, egoistisk och kontraproduktiv globalt.
Men arbetskraftsinvandring och öppnare gränser är inte något lätt, utan något svårt. Det ställer lagar, regelverk och offentliga och privata aktörer inför svåra avvägningar och en mängd nygamla problem.

Svårigheterna med att få regelverk att både harmonisera, upprätthålla socialt och ekonomiskt anständiga villkor, värna politiska rättigheter och fungera i praktiken, det vill säga inte bara bli ett svepskäl för nationalistiska särintressen att bomma igen gränser och stänga människor ute, är uppenbara för de flesta.
Men här har både protektionistiska fackföreningar och hejsan-hoppsan-nyliberaler haft svårt att föra debatten framåt när det kommit till kritan och blivit konkret.

Globalisering är något enastående positivt för fattigdomsbekämpning, demokrati, kulturell mångfald och fred. Men omvänt gäller också att globaliseringen har ett smutsigt och ruttet bakvatten som globaliseringsvänner inte får blunda för. Det är samma sak med den som det alltid varit med marknadsekonomin – kapitalismen och företagandets drivkrafter är ett formidabelt användbart verktyg för höjd levnadsstandard, men bara under vissa förutsättningar, inom vissa ramar och med ett antal spelregler. Politiken och demokratin får inte retirera från sitt ansvar.

För att skapa en tillväxt som bygger på förnyelsebara resurser och humanistiska värderingar, måste politiken skriva regelverken, skapa styrmedlen, stå som en trygghet och ange villkoren – sedan kommer fri forskning, konsumentmakt, granskande journalistik, entreprenörer, investerare, konkurrens och andra marknadsekonomiska mekanismer att vara suveräna på att hitta lösningarna. Så byggdes den demokratiska, kapitalistiska välfärdsstaten upp. Den socialliberala balansen är värd mycket.

Men retirerar politiken, och medborgarna och folkrörelserna, från sitt ansvar, eller stängs ute, går det snett. Det är en insikt som måste finnas med när vi värderar produktionsvillkoren bakom en ny Ipad, för att ta ett högteknologiskt exempel, likaväl som när vi får höra om förhållandena för utländska bärplockare i de norrländska skogarna.

Arbetskraftsinvandring får inte bli en ursäkt för att utnyttja värnlösa, utsatta människor, spekulera i deras desperation, gå lös på miljö och arbetskraft i regelverkens osthål eller utkanter.

Och varje år, när bärsäsongen drar igång och de utländska bärplockarna anländer till Norrland, blir det uppenbart att bärbranschen rymmer mycket av just en sådan rovdrift. Det är samma visa varje år. Det kan handla om bristfällig eller direkt falsk information till plockarna, riskfyllda skuldsättningar, orimliga rese- och anställningsvillkor, oacceptabla boendeförhållanden eller oanständiga löner. Det ser lite olika ut för olika plockare och bärföretag, men den övergripande bilden är återkommande en av usla villkor och ett cyniskt utnyttjande av människor. Var skulden ligger kan vara svårt att utreda, när olika aktörer i den utsträckta kedjan av bemanningsföretag och bärföretag skyller på varandra. Mycket tyder på att de utländska bemanningsföretagen är en källa till problemen. Men alla som är inblandade i processen har en skyldighet att se till att det fungerar och går rätt till i hela avtalskedjan. Och där ofärdiga eller otillräckliga regelverk tar slut måste den medmänskliga anständigheten ta vid.

Bemanningsföretag kan ha en stor betydelse för att säkra jobb på en modern, flexibel arbetsmarknad. Men de kan också utnyttjas för att kringgå avtal och skjuta bort ansvar någon annanstans. Och när de agerar på arbetskraftsinvandringens område, där regler, förväntningar och rättigheter kan skifta enormt från land till land, är det extra viktigt att lag och regelverken från svensk sida står pall. Här har arbetsmarknadens parter en central uppgift för de kommande åren, att tala sig samman kring hela bemanningsproblematiken.

Att utländska bärplockare kommer till Norrland för att plocka bär är utmärkt – om branschen kan bära sig med för de inblandade rimliga löner, rättsäkra avtal och seriöst uppträdande genom hela processen. Där är det upp till bevis fortare än kvickt för bärföretagen. Som det nu är, med återkommande skandaler och oacceptabla förhållanden, kan det inte fortsätta. Arbetskraftsinvandring är framtiden för Norrland, och måste bejakas oavsett hur nationalister ylar om stängda gränser.

Men värderingar måste alltid vara grundvalen.

Bärbranschen de senaste åren har varit ett avskräckande exempel på hur det absolut inte får gå till. Behandlingen av plockarna pekar inte hundra år framåt i tiden, utan hundra år bakåt.
Aldrig mer.

Erik Lindegren

Av , , 3 kommentarer 6

Jag skriver inte så mycket om böcker, teater eller poesi längre, sedan jag kommit in på andra banor. Men som självterapi och för gamla minnens skull, och för att vi står i tacksamhetsskuld till dem som lärde oss om språkets och tankens frihet, blev det några rader i kväll om Erik Lindegren, så här på 100-årsdagen. Mitt förhållande till honom:

När jag skulle introducera min hustru i svensk poesi första gången, det var i Berlin 2002 och vi gick till biblioteken för att kolla vad som fanns på svenska, eller översatt till tyska (Lars Gustafsson fanns), rekommenderade jag fyra namn: Gunnar Ekelöf, Tomas Tranströmer, Kristina Lugn och Göran Sonnevi.

Att nämna Erik Lindegren föll mig inte in.

Under en period av intensiv poesiläsning, jag vill minnas att det var i slutet av gymnasiet, fördjupade jag mig intensivt i Lindegren. Sedan tappade jag honom, och det är jag nog inte ensam om, lite ur sikte med åren. Det jag uppskattade mest hos honom var att hans dikter vågar ta sig själva på allvar, att de inte förlorar nerverna halvvägs utan står för sin form. Men det skapar också en distans. Han var en klippa som krävde ansträngning och rev sönder kläderna vid omläsning, och på något sätt tog det alltid stopp i Mannen utan väg.

Andra bjöd lättare vandringar upp på bekanta höjder, när tiden inte räckte till för mer än en snabb bläddring, en tillfällig pausläsning.
Medan pocketutgåvorna med Gunnar Ekelöf, Tomas Tranströmer och Göran Sonnevi med tiden blev helt sönderlästa, dök den lilla volymen med Lindegrens dikter till slut upp nästan som en överraskning i bokhyllan när flyttkartonger skulle packas för någon ny flytt, som ett minne av en ungdomsläsning.

Så har det förblivit. Ikväll, med anledning av hans 100-årsdag, som flera skrivit fördjupande och fint om på kultursidorna, hämtade jag honom ur bokhyllan. Det satt ett rivet papper nedstucket på en sida, som det brukar göra i diktsamlingar. Man sticker in ett bokmärke på någon sida man vet att det finns risk att man annars glömmer bort, men vill bli påmind om nästa gång.

Det jag markerat var en av dikterna jag tyckte allra bäst om när jag läste Lindegren som mest. Den är en av de sentimentala, melodiska, ur Sviter, nummer III under Abstrakta variationer, och börjar så här:

”Jag vet inte om jag är en cirkel utan medelpunkt
men jag vet att om jag har en medelpunkt
har jag också många periferier
(fler än en måltavla
du kan inte missa mig)”

Jag tycker fortfarande om den.