Svenska språket och den högre utbildningen

Av , , 2 kommentarer 0

En gammal käpphäst återigen: om kvalitet och hög nivå på undervisningen är en prioritet för universitet och högskolor bör svenska språkets ställning värnas, inte minst på grundutbildningarna.

En patetisk övertro på att dålig engelska är en automatisk dörröppnare och lösningen på ett antal problem sprider sig just nu lite här och var, och sänker den vetenskapliga kompetensen och intellektuella kapaciteten – allmänt i samhället och inom den högre utbildningen.

För internationell konkurrenskraft och genomslag i den senare forskningen är på lång sikt kvaliteten i grundutbildningen helt avgörande. Upsala Nya Tidning förklarar i en ledare varför detta talar mot ett ökat inslag av undervisning på engelska vid universiteten. Tidningen skriver bland annat:

’Akademiska studier ställer krav som förutsätter ett stort ordförråd och språklig säkerhet. För de allra flesta innebär det att vara hänvisad till sitt modersmål. Snarare än att förstärka vår internationella konkurrenskraft riskerar en ökad undervisning på engelska att försämra möjligheterna att hävda sig i omvärlden.’

Jag ber att få instämma.

Energipolitiken kräver breda uppgörelser

Av , , Bli först att kommentera 0

En ny syn på kärnkraftens säkerhet och miljökonsekvenser – mot bakgrund av klimathotet – har fått opinionen att svänga kraftigt till stöd för fortsatt kärnkraftsanvändning. De realistiska alternativen till fortsatt kärnkraftsdrift för de kommande decennierna saknas eller förskräcker.
Även vid en optimistisk syn på de förnyelsebara energikällornas utvecklingspotential är det svårt att tänka bort kärnkraften ur en miljömässigt och ekonomiskt ansvarsfull energipolitik för ett antal decennier framåt. Avveckling i förtid är utesluten.

Men kärnkraftsfrågan är inte så enkel som den nu ibland framstår i debatten. Säkerhets- och avfallsproblem finns kvar och är inte enkla att hantera. Brytning även av egna, befintliga uranfyndigheter är rimligen ett moraliskt anständighetskrav för ett land som vill fortsätta driva inhemsk kärnkraft.
Och perspektivet med kärnkraft som central energikälla för ett sekel framåt känns inte särskilt teknikoptimistiskt, även om det inte heller känns särskilt skrämmande.

Det är därför långt ifrån givet att kraven på utbyggnad bör eller har potential att samla en blocköverskridande majoritet när alliansen och socialdemokraterna landar i interna och sedan förhoppningsvis gemensamma uppgörelser. Men det bra att Jan Björklund och folkpartiet ligger på i kärnkraftsfrågan och driver en linje som kan stimulera en nödvändig diskussion.
Energipolitiken måste formas så långsiktigt och med så breda uppgörelser som möjligt. Det kräver både att de enskilda partierna bekänner färg och vågar diskutera frågan öppet och att de är beredda till kompromisser och samordning kring en ansvarsfull linje.

Bredare repertoar en utmaning för Björklund

Av , , Bli först att kommentera 0

I en signerad text på dagens ledarsida funderar jag lite kring vilka utmaningar som väntar folkpartiledaren Jan Björklund inför nästa val:

’Bredare repertoar en utmaning för Björklund

Det finns stora förväntningar på Jan Björklund inom folkpartiet. Stämningen verkar vara god i ett parti som inte brukar vara bäst i klassen på att hantera intern frustration. Eftersom Björklund tillhörde den högsta partiledningen även under de stormiga missnöjesåren kan stämningen framstå som överraskande god. Det säger något om Björklund ställning, och om folkpartiets leda vid gamla spänningar – ibland reella, ibland mediala konstruktioner.

Ett skäl till den lugna nöjdhet som råder kan också vara att folkpartisterna är trygga i förvisningen om att kampanjskicklige Björklund har en utförlig och vässad strategi inför nästa val, men att ingen av dem riktig vet vad den kommer att gå ut på i detalj, och att alla därför kan hoppas att han ska göra just det som just de förväntar sig.

Kring den framgångsrika skolpolitiken, en av de viktigaste socialliberala reformprocesser som inletts i Sverige på decennier, kan de flesta samlas. Men i övrigt råder viss ovisshet om i vilken riktning Jan Björklunds partiledarskap ska utvecklas, vilka profilfrågorna ska bli och vilken roll folkpartiet under hans ledning ska söka inom alliansen inför nästa val.

Ett försök att ta initiativet i energipolitiken och ett par större tal – senast på partiets kommunala riksmöte i helgen där sänkt skatt för pensionärer, fler skolkuratorer och mer resurser till psykiatrin hörde till utfästelserna – har gett antydningar; det orädda klarspråket från senare år ska förenas med en åter starkare betoning av det sociala engagemanget i valet av kampanjteman. I ljuset av positiva och negativa erfarenheter folkpartiet gjort under 2000-talet är det en rimlig strategi.

Problemet är att Björklund fortfarande är populärare som skolpolitiker än som partiledare. Insatserna som skolminister dominerar bilden med stor lyskraft. Men som allmänpolitiker har han inte samma genomslag. Möjligen är det en medveten strategi, att skicka upp försöksballonger utan att rusa framåt för tidigt under mandatperioden. Men det är en taktik för första halvlek, inte för matchavgörande ögonblick.
Utmaningen Björklund står inför är att bredda repertoaren och visa ideologisk kompasskänsla, utan att skapa för stor intern besvikelse i olika läger eller störa framtoningen som handlingskraftig resultatpolitiker. För alliansens möjligheter 2010 är det avgörande att han lyckas.’

Hektisk dag utan V75, men några drag ändå

Av , , Bli först att kommentera 0

En ganska hektisk dag väntar. På förmiddagen ska jag säga några ord vid VK-stiftelsens vårmöte och sedan på samma tillställning fråga ut Eskilstuna-Kurirens politiske redaktör Alex Voronov om läget i Ryssland.
På eftermiddagen ska jag sedan leda ett panelsamtal och patent- och upphovsrätt på Folkets hus där SSU anordnar en temadag på ämnet. Upphovsrättsfrågan och fildelningsproblematiken är väldigt knepig att hitta en tilltalande, liberal hållning till. Jag hoppas att få ta del av intressanta infallsvinklar på ämnet i eftermiddag.

Allt detta alltså på den enda dagen under året som Umåker kör V75. Inte så lyckat…Och en hektisk vecka har omöjliggjort några kvalificerade V75-tips från min sida. Men här kommer ändå mina funderingar, avdelning för avdelning:

V75-1: 2 Arnies Super Fly och 9 Västerbo World ser intressanta ut på strecken.

V75-2: Inga bra drag här, 3 Fiona Septim och 7 Finest Kemp känns som ett logiskt lås.

V75-3: 3 Digger Crown hela vägen är det troliga. Men 2 Dig for Dollars, om han har en bra dag, och 8 Go on Pale är streckvärda. Giant Superman kan förstås också vinna, men han har inte övertygat hittills i år.

V75-4: 8 La Bella Still är värd ett streck.

V75-5: 15 Lundås Emelie och 12 Vimseld.

V75-6: Någonstans måste jag tippa min favorit Johnny Takter. 6 Asterix Tooma borde ha goda chanser.

V75-7: 9 Francoso kanske?

Både pep talk och bistra sanningar krävs

Av , , Bli först att kommentera 0

Veckans regionala toppmöte föranleder en del beröm och några invändningar i veckans lördagskrönika:

’Både pep talk och bistra sanningar krävs

Det finns knappast någon region i landet – likgiltigt hur framgångsrik eller krisdrabbad – som inte med kort varsel kan sno ihop ett par snygga powerpoint-presentationer och ett par kreativt omritade kartor som får den aktuella orten eller landsändan att framstå som världens medelpunkt, omöjlig att kringgå för företag och investeringar.

Det tillhör grundkursen 1A i det lokala och regionala tillväxtarbetet att utåt kunna förmedla en bild av oslagbar framåtanda och framsynthet. Väck en ledande regional aktör mitt i natten och fråga om läget i globaliseringens tidevarv och de första yrvakna orden kommer med stor sannolikhet att handla om hur imponerad besökare från omvärlden är av tillväxtkraften och utvecklingsprojekten just där, det händer så mycket positivt just nu, det finns ett sådant go hos alla.

Temat återkommer i olika varianter och med olika grad av entusiasm överallt. Om alla dessa presentationer gav en fullständig bild av läget skulle Sverige inte bestå av annat än beundrade succékommuner och taggade vinnarregioner. Så är förstås inte fallet. Vissa har mer på fötterna och är mer övertygande än andra.
Med det vill jag ha sagt att när en region kallar till pep talk för att berätta om allt som går rätt och ser lovande ut gäller det att hålla en viss distans och söka få syn på helheten, av vilken powerpoint-briljansen bara bjuder en visserligen relevant och viktig, ibland rentav under gnäll och jante fördold, men också noga utvald del.

I veckan arrangerade VINNOVA och Riksbankens jubileumsfond Regionalt toppmöte i Umeå. Det var ett kvalificerat program med intressanta, givande och konstruktiva presentationer av löftesrika projekt och satsningar inom framför allt området skogsteknik och skogsbaserad forskning, där klustertänkande och samverkan mellan akademi, näringsliv och samhälle skapar framstående miljöer på ett föredömligt sätt.

Som Jan Edling från VINNOVA påpekade i sitt anförande är sådana samarbeten en av de viktigaste strategierna för att främja regional tillväxt och skapa en dynamik där små- och medelstora företag kan spela en större roll än i dag.
Den regionala tillväxten förutsätter mycket: bra utbildning och livslångt lärande, regionsförstoring som skapar mervärde och samordnar resurser på ett effektivt sätt, en fungerande arbetsmarknad och infrastruktur, företagsklimat av toppklass, välskötta statsfinanser och forskning på högsta nivå, för att nämna några.
Politiska aktörer kommer i framtiden att tvingas ägna sig långt mer åt regionala utvecklingsfrågor än tidigare.

Just samarbetet mellan akademi, näringsliv och samhälle var det som betonades främst på mötet i Umeå. Att höra om det arbete som pågår i Norrland inom traditionella industrigrenar var därför upplyftande och hoppingivande.
Ändå växte känslan fram att det saknades ett helhetsgrepp i arrangemanget, att det höll sig inom ett begränsat, traditionellt område, utan att riktigt lyfta blicken, utmana och ifrågasätta den regionala självbilden, bortom det förutsägbara.
Av 15 talare på det regionala toppmötet var 12 män. Det handlade mycket om tung, exportinriktad basindustri och forskning med anknytning till den. I en region helt beroende av tillväxt på området är det givetvis intressant. Men svåra och problemorienterade utmaningar för norra Sverige belystes samtidigt väldigt knapphänt.

På ett toppmöte i en del av landet där många kommuner brottas med ensidiga arbetsmarknader, svåra för kvinnor att komma in på, och drömmer om sjudande företagssamhet inom nya områden, känns en sådan sned fördelning problematisk. Antingen beror den på en begränsad bild av regionen hos arrangörerna eller på en brutal ärlighet om hur man uppfattar läget.

Hur ska framtidens offentliga sektor utformas och frigöras? Ger investeringsvågen inom traditionella näringar också möjligheter för en ny småföretagsamhet, med helt andra utgångspunkter, och en mer differentierad arbetsmarknad att växa fram även utanför de större städerna? Om inte, vad händer då? Vilken betydelse har den osäkra befolkningsutvecklingen för de långsiktiga ekonomiska förutsättningarna? Hur klarar sig norrländska universitet och arbetsmarknader i konkurrensen, om upplevelsen av attraktiva livsmiljöer i en rörligare tid får större betydelse för dem som har frihet att välja?

Vinnarexempel och goda föredömen är viktiga, även för nya, spirande branscher. Men det regionala toppmötet borde även ha vågat ge sig i kast med farhågor, missförhållanden och utmaningar i regionen som hade skapat veckade pannor och grubblande miner bland åhörarna.
När man nu lämnade Folkets Hus och klev ut i vårsolen efteråt var det nästan förvånande att inte nya, glänsande skyskrapor reste sig över regionen med tanke på hur framåt, konkurrenskraftig och strategiskt rätt placerad den är.
En riktig vinnarregion efterlyser och tål att höra även obekväma budskap, som komplement till lovsångerna om allt som görs rätt. Det regionala toppmötet talade länge och insiktsfullt om Norrlands givna trumfkort, men glömde bort att fördjupa sig i ett antal bistra sanningar om Norrlands problem. Det förstnämnda var uppfriskande, det sistnämnda var slarvigt.’

Har Umeå förorter?

Av , , 4 kommentarer 0

En liten fundering som inte hör till de stora världsfrågorna, men ändå dyker upp då och då: Har Umeå förorter och vilka räknas i så fall dit? Är Berghem att anse som en förort? Mariehem? Ålidhem? Tomtebo? Grubbe? Ersboda? Ersmark? Teg?

Min egen lilla undersökning visar att det inte råder någon som helst enighet om huruvida man överhuvudtaget i dagligt tal kan tala om förorter i Umeå och vilka som i så fall hör till dem.

Och vad är skillnaden mellan en stadsdel och en förort i en stad av Umeås storlek? En del blir provocerade av påståendet att de skulle bo i en förort, andra försöker provocera genom att reducera vissa stadsdelar till förorter. Har det betydelse för hur politiker beslutar och stadsplanerar om de tänker på olika stadsdelar i begrepp av förorter?

Själv aktiverar jag inte förortsbegreppet när jag resonerar kring Umeå, men jag kan inte ge något bra svar på varför.