Till läsandet, odlandets och långsamhetens försvar

Av , , Bli först att kommentera 1

Låt det sjunka in, låt det slå rot; vattna landet och lämna det att växa. Konsten att odla, är konsten att förtrösta i väntan.

Det här är en hyllning till läsandet, bildningen och långsamheten. Till omläsandet och omtanken. Till modet att låta saker ta sin tid. Till djärvheten hos dem som inte bryter upp vid första vind. Till filosoferandet i skymundan. Ni utan sekund- och minutvisare, ni som talar med blicken närvarande, är mina hjältar.

Eller kanske är det som Maria Küchen skriver i sin fina, stillsamma ”Ett liv i din dag”, inte tid vi saknar, utan koncentration:

”Koncentration kräver frånvaro av stimulans. Frånvaro av stimulans är klassat som ett mardrömstillstånd i vår civilisation, men det är kanske inte mardrömstillstånd, varker för vuxna eller barn. Vi lever i en storm av stimulans som kanske behöver stillas om vi ska komma någon vart.”

Jag tror att vi behöver båda. En insikt om tiden som förädlare och en varning för överstimulans som fara. Demokratin är i hög grad en eftertankens, prövandets och tålamodets styresskick.

Ställer vi inte vår tid till förfogande, kan inget mogna. Och även tystnaden, stillheten, att ge osäkerheten utrymme, är en förutsättning för att ett samtal ska hinna ner under ytan, att ett förtroende djupare än roller och budskap ska hinna gro.

Det finns larm, skriver Owe Wikström i ”Det bländande mörkret”, som bara kan överröstas med tystnad. I tystnaden ”finns tveksamheter och sökande pauser. Det goda samtalet är främmande för den neurotiska ljudfyllandet.”

Och samtal måste vara ett sätt att få tänka högt i förtroende. De flesta av oss”, påminner Wikström, ”kan inte i ensamhet bygga ut våra tankekedjor särskilt långt, utan vi måste försöka formulera våra ofta osäkra idéer, för att höra hur de låter och ser vart de leder. Det påstås att det som gör den svenska samtalskonsten så underlägsen den europeiska är att svenskar aldrig talar essayistiskt, det vill säga på prov. Vi talar i sak, men inte i princip. Vi berättar om vår resa till Korfu, men talar inte om resandet; vi antyder att Perssons ska få barn, men talar sällan om kärleken; vi nämner att gamle Lundström gått till sina fäder, men talar ogärna om döden.”

Vi är dåliga på, och rädda för, att pröva tankar högt, ställa öppna frågor, blotta en undran. Det är något som blivit värre de senaste åren, när den som kan snaska fram ett sociala medie-tjohej dominerar dagen.

De som aningslöst slinter med en tanke, i det där sökandet, kan stämplas för lång tid framåt av skyttegravarnas andefattiga ordmärkare. Vi lär oss att bara leverera det etablerade, desinficerade, övertydliga. Sätta åsiktskryss i ett färdigt rutmönster. Varför slösa tid på att söka kunskap och resonera sig fram, när det är först till kvarn som gäller?

Så minskar villigheten att ägna tid åt det fransiga som inte väcker säker genklang direkt.

***

Vad sker i en sådan debattkultur, med läsningens plats, med böckernas roll? Vad borde stå i centrum för en bokmässa: de söndertjatade, i sten huggna åsikterna eller de litterära försöken som skapar osäkerhet, rycker undan mattan för givna svar och just därför ger möjlighet till samtal?

Det finns många slags faktaresistens. En av de farligaste är kanske den som finns inbyggd i ett system där allting måste vara färdigtänkt inom några timmar. I ett sånt klimat uppstår en ovilja även hos etablerade medier, att lyssna på röster som stör en tänkt dramaturgi, en planerad rollfördelning, en önskad punchline.

Rädslan för att låta tankar och intryck mogna, nervositeten inför det motsägelsefulla, hetsen att skörda fröna direkt, medan man vet var man har dem, är också ett slags verklighetsförvägran. Tv, radio och tidningar är fulla av onödig brådska och andnöd.

***

Att läsa en bok, eller en avhandling eller en forskningsrapport, att lyssna på ett långt föredrag, att utan påslagen mobil samtala med någon i timmar, lära känna en människa, låta konversationen växa fram – det tar tid. Att läsa en bok två gånger, tänka igenom innehåll, stil, kontext, söka angränsande litteratur, låta tankarna mogna, formulera en egen, självständig, fri uppfattning om det lästa, bjuda in till nya samtal – det tar många, många timmar, långa dagar, månader.

Lär vi ut den fortfarande, konsten att läsa böcker som inte bara trampar redan kända vägar? I en permanent oro över vad flödet ägnar sig åt just nu och med krav på omedelbara ställningstaganden när dagsdebatten rusar förbi, kan bara instinkter och minsta gemensamma nämnare överleva.

Samhällsdebatten fylls till vardags av dem som ägnar långt mer tid åt att följa flöden, inlägg och stormar i realtid – att hålla koll på vuxenskolgårdens tillfälliga rabalder, och hitta rätt allierad snabbast möjligt – än åt att sätta sig in i ett förhållande bortom slagordet.

Det är omöjligt att gå med näsan doppad i ett ständigt uppdaterat flöde nästan all vaken tid och ändå hinna med att läsa och tänka kring litteratur, eller föra goda samtal. Tiden sträcks aldrig ut, koncentrationen omöjliggörs.

Jag vill påstå att böcker, forskning och fördomsfritt kunskapssökande spelar en mycket mindre roll för kulturdebatt och samhällsdebatt än de flesta vill erkänna.

De offentliga torgen domineras av stressad åsiktskapplöpning. Bildningstörst, läsning och fördjupningar lämnas åt småpublikationer, specialintresserades egna forum och privata samtal.

En mässa för stilla, långsam och sökande läsning hellre än slutna åsiktsdeklarationer, en mässa för bildning som börjar med frågor, inte svar – den mässan får vi nog anordna inom oss själva, i en kamp med vår egen otålighet, varje dag.

***

(Texten har också varit publicerad på vk.se. Den här bloggen används i första hand som textarkiv.)

Merkel står inför sina svåraste och viktigaste regeringsförhandlingar

Av , , Bli först att kommentera 2

SNABBANALYS. Ett lugnt andetag och en anings perspektiv kan vara på sin plats inledningsvis när resultaten från det tyska förbundsdagsvalet trillar in: Frankrikes president de kommande åren heter Emmanuel Macron och Tyskland förbundskansler de kommande åren fortsätter att vara Angela Merkel. Det kunde onekligen ha varit värre.

När människor får säga sitt vid valurnorna – när konkret rösträkning får ersätta lösa tolkningar av folkviljan utifrån banderoller, hatkommentarer och talkörer – visar det sig gång på gång att den politiska mitten lever i Europa, trots allt.

Demokratiska val handlar i slutändan inte om relativa uppgångar och nedgångar, utan om antal mandat, om majoriteter, maktfördelning och regeringsuppdrag. Hårda fakta, inte vindriktning.

Även efter flera års intensiv och hätsk migrations- och integrationsdebatt – med extrema kampanjer mot Merkels och den tyska regeringens beslut sommaren 2015 att värna asylrätten – förblir tyngdpunkten i förbundsdagen socialliberal.

Den stora majoriteten väljare har röstat på något av de fyra partier kring vilka alla regeringsspekulationer stått – kristdemokraterna, socialdemokraterna, de gröna och liberalerna. Det är viktigt att komma ihåg, när valresultatet ska tolkas och partierna välja väg inför kommande regeringsförhandlingar.

***

Uppdraget att leda landet de kommande fyra åren har återigen gått till Merkel, och även om kristdemokratiska CDU/CSU går rejält bakåt jämfört med för fyra år sedan förblir de överlägset starkaste partigrupp.

Och många av de väljare som ville visa sitt missnöje med den sittande, stora koalitionen bestående av kristdemokrater och socialdemokrater, valde att vända sig till liberala FDP, som gör ett av sina starkaste val någonsin och nu återvänder till parlamentet efter att ha missat femprocentspärren 2013.

Också de gröna, som haft motvind större delen av valrörelsen, ser enligt de tidiga prognoserna ut att få ett, vid historisk jämförelse, mycket bra resultat.

Glöm inte det övergripande perspektivet: Anständigheten är under angrepp, utan tvekan, men står pall.

Jag hade önskat socialdemokratiska SPD – ett alltid seriöst, ansvarstagande och för den tyska demokratin viktigt parti – en framgång efter tuffa år. Att partiet, i den situation som Europa befinner sig i just nu, istället med bara drygt 20 procent av rösterna gör sitt sämsta val under hela efterkrigstiden, är oförtjänt och oroväckande.

Martin Schulz betedde sig som en irriterad och dålig förlorare på valkvällen, men utan socialdemokraternas regeringsduglighet, utrikespolitiska insikter och beredskap att samarbeta hade Merkel fått det svårt att hitta en fungerande, pålitlig majoritet under den senaste mandatperioden. En del av hennes framgångar och ställning, den stil, trygghet, ärlighet och värdighet hon utstrålat, bör definitivt tillskrivas också SPD. Det hade varit värt ett större erkännande från väljarnas sida.

***

För även om Merkel nu går in på sin fjärde mandatperiod vid makten, ger andra delar av valresultatet väldigt oroande besked om stämningslägen och opinioner i det tyska samhället.

Att det främlingsfientliga och extremnationalistiska partiet AfD inte bara kommer in i förbundsdagen, utan dessutom, trots ibland öppen rasism, blir tredje största parti, är en allvarlig varningssignal. Med förbundsdagen som plattform, och med status som ett av de starkaste oppositionspartierna, ökar AfD:s möjligheter att bedriva propaganda, locka till sig fler företrädare och skapa en uthållig organisation.

Den europeiska extremhögern med parlamentarisk förankring växer därmed ytterligare. Det kommer att ställa de övriga partierna inför bryderier: hur på bästa sätt bemöta, bekämpa och förhålla sig till sådana krafter, utan att bli fullständigt fixerade vid dem? Även de regionala skillnaderna i valresultaten mellan delstaterna i öst och delstaterna i väst behöver analyseras närmare.

***

Ett första steg, och en rimlig slutsats av valresultat, är att även den nya regeringen måste ha stöd av en majoritet i förbundsdagen, samtidigt som AfD inte får skänkas status som ledande oppositionsparti.

Beskeden från den socialdemokratiska ledningen i kväll att SPD nu lämnar regeringen för att istället bli starkaste oppositionsparti känns vettigt och nödvändigt. Det är inte att fly ansvaret – SPD behöver inte misstänkas för det efter att ha suttit i regering 15 av de senaste 19 åren – utan bidrar till att ge Tyskland den inrikespolitiska dynamik som saknats de senaste åren.

För sin fjärde regeringsperiod kommer Angela Merkel, om hon ska kunna regera med majoritet, istället att behöva få ihop en trepartikoalition, där både liberala FDP och de gröna ingår (det som på grund av partifärgerna brukar kallas för en Jamaica-koalition).

Signalerna från de liberala och gröna valvakorna är avvaktande och självmedvetna, men stänger inga dörrar. Alla förstår lägets allvar. Att samtal inom kort kommer att inledas mellan de tre partierna (eller de fyra partierna, som det formellt blir eftersom kristdemokraterna är sammansatta av både CDU och bayerska CSU) kan man utgå ifrån.

Men kraven från både FDP och de gröna för att medverka i regeringen kommer att bli höga, och kanske ibland motstridiga. Det är inte bara kristdemokraterna som ska komma överens med liberaler respektive miljöpartister.

Den svåraste utmaningen blir att få de två senare att enas om kompromisser. Och ibland har det visat sig att de djupaste klyftorna kan gå mellan CDU och CSU, där de senare nu känner ett starkt behov av att få profilera sig högerut, för att mota AfD i den egna delstaten.

Merkel står utan tvekan inför de svåraste inrikespolitiska förhandlingar hon upplevt hittills, efter 12 år som förbundskansler, 17 år som partiledare och snart 30 år i toppolitiken. Debatten nu ikväll mellan partiledarna visade hur retligt och oklart läget ännu är.

***

Men en sådan regeringskoalition, om förhandlingarna lyckas och den får chansen, skulle också innebära något idépolitiskt nytt i tysk politik. Det var hoppingivande i ZDF:s sändning för en liten stund sedan, när de grönas Katrin Göring-Eckhart varnade för att redan nu börja bedriva valrörelse inför nästa val 2021.

En moderniserad konservatism, en realistisk miljöpartism och en av djupa kriser och fyra år utan parlamentarisk bas härdad liberalism: Tre idétraditioner som av olika skäl är under press i dag, som avkrävs svar på helt nya typer av frågor, skulle i ett regeringssamarbete – under bevakning av en vitaliserad socialdemokrati i opposition – i bästa fall kunna skava och locka fram oväntade och bättre sidor hos varandra.

Ekonomi, miljö, klimat, investeringar för både social sammanhållning och framtidens jobb, demokrati, öppenhet, mångfald, integritet och europeiskt engagemang: mycket skulle kunna sammanfalla i en ny reformpolitik, i precis rätt ögonblick för Europa och i ett samspel med Frankrike.

Det kommer att bli oerhört svårt att få en sådan regeringskoalition att ens ta form. Risken finns fortfarande att Merkel tvingas bilda en minoritetsregering. Dramatiska veckor väntar bakom kulisserna. Framtida memoarer kommer att vara fulla med detaljer och repliker från de avgörande samtalen mellan partiledarna. Men skulle det lyckas kan en pragmatisk allians mellan konservativa, liberaler och gröna, med mogna socialdemokrater i opposition, även visa sig vara det bästa sättet att långsiktigt förebygga och dämpa de oroväckande, farliga tendenserna i det tyska valet.

Lugn, metodik och klarsyn kommer att krävas. Att Angela Merkel är rätt person för den uppgiften har de tyska väljarna nu beslutat ännu en gång.

Ge stöd åt de protesterande idrottsstjärnorna

Av , , Bli först att kommentera 2

Aktionerna som inleddes förra året av San Francisco 49ers dåvarande quarterback Colin Kaepernick, när han inför en match gick ned på knä under det att nationalsången spelades – i protest mot behandlingen av svarta i USA – sprider sig inom den amerikanska toppidrotten.

Jag känner stark sympati för de idrottsstjärnor som nu agerar på samma sätt, i egen protest eller i solidaritet med andra som knäböjt. Inte som obligatorium, utan som ett personligt uttryckssätt.

Det är ett legitimt, värdigt, stilla och balanserat vis att markera en ståndpunkt på inom ramen för idrottsevenemang som laddas med nationell symbolik.

Idrotten har alltid, inte minst i USA, haft politiska dimensioner och alltid varit kopplad till – ibland på ett progressivt sätt, ofta på ett reaktionärt sätt – till samhällsdebatten och till de stora striderna om medborgerliga rättigheter, jämlikhet och rasism. Idrotten bär i det avseendet på en historisk skuld som gör det till – i vissa ögonblick – en ofrånkomlig och självklar samhällsarena.

De stora idrotterna i USA bör därför solidarisera sig med de knäböjare som nu – i en sanslös överreaktion från kritikernas sida – hotas av repressalier och inställda karriärer.

Att USA:s president blandat sig i debatten på sedvanlig nivå gör det till en ännu viktigare sak.

En underliggande oro i den tyska valrörelsen

Av , , Bli först att kommentera 0

”Världen sover inte”, sa Angela Merkel när hon stod i den tyska förbundsdagens talarstol tidigare i september, “världen utvecklar sig i ett rasande tempo.”

Hon talade om teknik och industri, innovationer och produkter. En värld som egentligen ligger henne, naturvetaren, närmare än många andra politiker.

Det låg en oro, en antydan till onda aningar, kring orden. Den pressade tyska bilbranschen, en ryggrad och stolthet i landets ekonomi, brottas med stora problem. De traditionsrika tillverkarna riskerar att halka efter i miljöomställningen och har svårt att hantera följderna av den självförvållade dieselskandalen. Ett mångårigt teknikförsprång, det lär historien, kan snabbt förvandlas i sin motsats. Även på andra områden, som automatisering, affärsmodeller och mjukvara, utmanas bilkoncernerna hårt av nya aktörer i USA.

Och när det gäller digitaliseringen och sakernas internet anser många att landet tappat för mycket mark under 2000-talet, och att näringslivets tunga aktörer varit för konservativa och tröga, med en oförmåga att se den revolutionerande kraften i det som pågår.

Det var mot den bakgrunden, som Merkel manade i förbundsdagen hur viktigt det är att förbättra förutsättningarna för nya varor och produktionsmöjligheter.

Hon berörde som varnande exempel en av industrinationen Tysklands ömma punkter: att både MP3-tekniken uppfanns och världens första dator byggdes i Tyskland. Det var genombrott som sedan vidareutvecklades, tillämpades och blev affärssuccér på helt andra håll. De nya företagen växte fram i andra miljöer. Att biltillverkare står i centrum för tysk ekonomi, ett sekel senare, är inte nödvändigtvis ett gott tecken.

***

Tyskland är förstås fortfarande ett av världens ledande industri- och exportländer, med framgångsrika, högkvalitativa och innovativa mellanstora företag. Det var de som stod pall när finanskapitalismens spekulationsbubblor och avarter blottades 2008.

Arbetsmarknaden är stabil, ekonomin stark och de sociala trygghetssystemen trots allt robusta. De offentliga finanserna är i dag i bättre ordning än på länge, arbetslösheten låg och förutsättningarna för investeringar är anmärkningsvärt goda trots finanskrisens efterverkningar.

Dessutom framstår Angela Merkel som ett under av stabilitet, sans, omdöme och förnuft i tider av Trump, Erdogan, Putin och Brexit.

Det saknas visserligen inte orosmoln, missförhållanden och sociala klyftor. De positiva jobbsiffrorna säger inte hela sanningen om tuffa villkor och låga löner i många yrkesgrupper. De regionala skillnaderna är avsevärda. Infrastrukturen är i behov av upprustning och utbyggnad.

Men många länder i Europa skulle i slutändan gärna byta sina problem mot Tysklands.

Ändå börjar tvivlen växa, lite i valrörelsens periferi, om Tysklands framgångsår kanske långsamt går mot sitt slut. Om landets ekonomi och industri redan lever en aning på gamla meriter.

Det är även för övriga Europa, en oroande tanke. Försvagas den exportledande tyska industrin slår det hårt mot både jobben och välfärden. Och med tanke på de sociala och politiska spänningar som redan blivit påtagliga trots högkonjunkturen, och ett slumrande EU-motstånd, är det svårt att förutspå vad som kan ske om den ofrånkomliga lågkonjunktur som förr eller senare kommer blir långvarig.

Debatten om migrationspolitiken, som rasat sedan sommaren 2015 då flyktingkrisen antog nya proportioner och Angela Merkel tog ovanligt tydlig och hedervärd ställning för öppenhet och en human asylpolitik, har lett till framväxten av ett främlingsfientligt missnöjesparti på yttre högerkanten i form av AfD. På valmöten, inte minst i östra delstaterna, är stämningen ofta hätsk. Under en stabil yta bubblar det, rapporterar journalister.

På längre sikt kommer därför den tyska ekonomins omställningskraft, utrymmet för och beredskapen till investeringar för framtidens jobb, att bli avgörande inte bara för sammanhållningen och lugnet i Tyskland, utan för hela Europeiska Unionen.

Merkel varnade i förbundsdagen för att Tyskland, om ingenting görs, riskerar att bli ett ”teknikmuseum”. Vad händer om den inrikespolitiska stabiliteten övergår i ekonomisk panik, och det högljudda missnöjet på ytterkanterna börjar närma sig mitten och breda väljarlager?

I en värld som aldrig sover är välförtjänta fyra nya år för Merkel en trygg tanke. Men det är också tryggheten i hennes ledarskap, förväntan om fortsatt lugn och ro, som är det stora frågetecknet. Hur förändras hennes ställning och ledarskap, om den tyska ekonomin plötsligt tvärbromsar, om krisen inte längre är omvärldens?

Merkels ord om att förändringarna går rasande snabbt är en påminnelse också till henne själv.

***

Ändå råder ganska låg dramatik i den tyska valrörelsen. ”Dagarna är räknade”, skrev Thomas Fricke hos Spiegel Online, tidigare i veckan, ”Om knappt en vecka vet vi, vem som framöver får göra praktik hos Merkel – alltså, vem som möjligen under fyra år får hjälpa vår kansler lite i regerandet”.

Hon har nu varit förbundskansler oavbrutet sedan 2005, i tolv års tid, under tre mandatperioder. Inte många bedömare tror något annat än att Angela Merkel får fortsätta som förbundskansler i Tyskland även efter söndagens val. Men för vilken regeringskonstallation i så fall? Och med vilka styrkeförhållanden?

Det har sannerligen inte varit riskfritt för andra partier att gå in i regeringssamarbete med Merkels kristdemokrater.

Efter den stora koalitionen med socialdemokratiska SPD 2005-2009 gjorde SDP sitt sämsta val under hela efterkrigstiden, tappade 11 procentenheter och hamnade i ömklig opposition.

Efter koalitionen med liberala FDP 2009-2013 gjorde FDP sitt sämsta val under hela efterkrigstiden, tappade nästan 10 procentenheter och åkte ur förbundsdagen helt och hållet.

Nu, efter ytterligare fyra år av regeringssamarbete mellan CDU/CSU och SPD, riskerar socialdemokraterna enligt opinionsmätningarna att återigen få sitt lägsta stöd i modern tid. Trots dugliga insatser av partiets statsråd under mandatperioden. Och trots en kompetent toppkandidat i Martin Schulz, som gör sitt bästa för att profilera partiet på områden som utbildningspolitik, socialpolitik och skattepolitik.

Så inte undra på att inget parti verkar särskilt hågat vid tanken på en allians med Merkel.

Bland de nuvarande oppositionspartierna är det i praktiken bara två som kan komma i fråga för ett regeringssamarbete med CDU/CSU – liberala FDP, som har medvind, och De gröna, som famlar i stiltje.

Både AfD, med en oroväckande chans att bli tredje största parti, och vänsterpartiet Die Linke, internt splittrat mellan socialdemokratiskt sinnade pragmatiker och dogmatiskt lagda kommunister, är otänkbara som regeringspartier.

Även om vänstersamarbeten förekommer regionalt, har ledande socialdemokrater många gånger gjort klart att man inte anser Die Linke vara ett regeringsdugligt parti på förbundsnivå, varken när det gäller utrikespolitiken eller den ekonomiska politiken.

Och när socialdemokraterna öppnade för ett rödrött samarbete inför delstatsvalet i Saarland tidigare i år, reagerade väljarna negativt. Kristdemokraterna vann och nedgången för Schulz i opinionen inleddes. Ett regeringsexperiment med yttre vänstern ligger sannolikt ytterligare någon perioder bort.

FDP är under sin nya ledare Christian Lindner, en utomordentligt skicklig debattör, av allt att döma på väg tillbaka in i förbundsdagen. Balansgången har dock varit svår för honom, ända sedan han tog över ledningen för ett parti i spillror och kris.

I valrörelsen har han sökt övertyga liberalernas tidigare trogna väljare att återvända, samtidigt som han sökt positionera FDP i ett nytt politiskt landskap, där många trängs i mitten. Han har försökt kombinera en klar marknadsliberalism med en återkoppling till partiets socialliberala traditioner. Ett ställningstagande för det europeiska samarbetet har blandats med lätt populistisk kritik av Merkels asylpolitik. En hård linje mot skuldtyngda länder inom euroområdet har växlat med en överraskande mjuk hållning mot Ryssland.

Lindner har anklagats för att söka locka till sig proteströster med dubbla budskap.

Risken för att FDP ska göra väljare besvikna efter valet och störta ner i en ny kris, ökar naturligtvis om partiet direkt skulle ta på sig ett regeringsansvar, börja kompromissa och tvingas bekänna färg i frågor där Lindner glidit på retoriken under valrörelsen.

De Gröna – för mindre än tio år sedan ett av Europas mest hajpade partier – harvar på låga opinionssiffror. Miljö-, energi- och klimatfrågor, traditionellt miljöpartisternas profilområde, får stor uppmärksamhet inför valet. Ändå är det mycket möjligt att de åter blir förbundsdagens minsta parti. Toppnamnen Katrin Göring-Eckardt och Cem Özdemir, i mina ögon två av de mer förtroendeingivande tyska politikerna, har det tufft att profilera sig.

Både Merkel och ledande krafter inom De gröna har länge lekt med tanken på en koalition mellan kristdemokrater och miljöpartister. I delstaterna pågår redan flera sådana samarbeten.

Idépolitiskt står de varandra närmare än på länge. Men De gröna har en förbittrad vänsterfalang och kristdemokraterna en upprörd högerfalang som båda avskyr tanken på en koalition.

***

Ska man tro opinionsmätningarna – vilket man aldrig ska göra fullt ut – finns det bara två realistiska möjligheter för Merkel att bilda en majoritetsregering efter valet. Antingen måste hon få sargade socialdemokrater att gå med på en ny stor koalition (vilket de absolut inte vill) eller så måste hon övertyga både liberaler och miljöpartister (som misstror varandra ömsesidigt) att en trepartiregering med CDU/CSU, FDP och De Gröna skulle kunna fungera.

Att förhandla fram ett program med bara socialdemokraterna skulle nog kännas som en barnlek för Merkel jämfört med att få Lindner, Göring-Eckardt och Özdemir att skriva under samma regeringsförklaring.

Så även om hon skulle få fortsatt förtroende av de tyska väljarna, kan Merkels fjärde mandatperiod vid makten visa sig bli hennes, sett till det parlamentariska läget, allra svåraste.

Vi behöver rum för svåra, krångliga, mänskliga samtal bortom politiken

Av , , Bli först att kommentera 1

Dagen efter, när alla de tillfälliga posörer som likt en kringsresande cirkus följer medias strålkastarljus genom årstiderna, dragit vidare mot nya snackisar, och verksamhetens eldsjälar, slitvargar och uppbärare ska hantera vardagen åter, dyker djupare och svårare frågor upp, än dem som stod i centrum för polemik och kampanjer.

För i mötet med levande, bångliga, mångfacetterade människor blir det krångligt, som i utropen verkade så klart, enkelt och färdigtänkt.

Svenska kyrkan kan, när valen till möte, stift och fullmäktige klarats av, ha en del att grunna på.

Det här en stilla, opolemisk, utomstående, men ärlig fundering med anledning av stämningarna som rått inför de valen.

***

För mig är en av kyrkans viktigaste funktioner att vara en plats, ett rum, där alla (som vill) kan känna sig välkomna med sin liv, sin svagheter, sina frågor, sina inre motstridigheter och sina bördor.

Kyrkan måste, som jag ser det, ha försoning, förlåtelse, lyssnande och en beredskap till nya chanser som en central utgångspunkt i mötet med människan. En öppenhet (inte en underkastelse eller likgiltighet, utan en beredskap till samtal, en hand utsträckt som möjlighet till gemenskap, ett stort tålamod, kanske samhällets största) även för dem med stora problem i relationen med andra, men samtidsfrågor och med världen.

Om jag skulle välja ut ett ställe i Bibeln, att reflektera kring, att läsa långsamt och lyhört, vore det ur Lukas 5:

”Hur kan ni äta och dricka tillsammans med tullindrivare och syndare?” Jesus svarade: ”Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga till omvändelse, utan syndare.”

Det tycker jag väldigt mycket om. Och det är en av samtidens stora problem, trots alla digitala forum, att de gemensamma mötesplatserna, de öppna, välkomnande, tolererande rummen, hotar att minska till antal, därför att politiken, rädslan för att förknippas med fel saker, ovanan och oförmågan att hantera mångfald, brådskan att ta definitiv och tvärsäker ställning så snabbt som möjligt, tar över allt.

***

Jag känner själv, som älskar kultur, ledsnad och frustration över vetskapen att många av de som styr kulturdebatt och kulturarrangemang ser en sån som mig som på sin höjd ett tolererat styvbarn, eftersom jag inte är politiskt vänster.

Det är en sorg i mitt liv, att kultursfärens ideologiska vakttorn ofta blänger snett på, skuldbelägger, förtalar och inte är beredd till öppna samtal med oss som inte delar deras åsikter, deras jargong. De talar om mångfald, men praktiserar ofta bara sinfald.

Vi som inte är godkända får hålla oss borta, söka andra gemenskaper, andra rum. Självklart påverkar det ett samhälle, när viktiga sfärer stänger om sig.

I det här fallet är det bara en personlig upplevelse, från en ändå privilegierad position, i det lilla och väldigt banala.

Men hur är det i ett större perspektiv, när rum för samtal, grubbel, frustration, motsägelser, tro och sökande stängs i förebyggande syfte, i renhetssyfte, för dem som verkligen står utanför makt, värme och inflytande?

Vad händer med samtalet som kraft och ideal om det bara är likasinnade som för det? Det omöjliggörs långsamt.Kyrkan måste, anser jag – det gäller även, utan att överdriva jämförelsen, idrottsföreningar, breda kulturverksamheter och andra sammanhang – ha en förmåga att rymma mångfald i åsikter, läggning och erfarenheter på riktigt, som går långt utöver det andra kan eller har beredskap för. Allt kan inte dränkas i politik och Facebook-poser.

***

Samtalen, de djupa, allvarliga, måste ju ha någonstans att börja, även med ”syndarna”, även med de som av tusen olika skäl hamnat snett, bär på missriktad vrede, komplicerande erfarenheter eller bara blinda aggressioner. Någonstans måste vi ju ha att inleda samtal, hålla dörrar på glänt, kanske kunna nå, hjälpa och försona, även dem.

Och då är kyrkan för mig något annat än en beslutande politisk församling där ideologiska gränsdragningar och konflikter hör till kärnuppdraget.

Jag inser att kyrkomötet, stiften och kyrkofullmäktigen är både beslutsförsamlingar och en del av kyrkoverksamheten. Därför är det viktigt hur medlemmarna röstar och engagerad ideologisk debatt om kyrkans värdegrund helt legitim. Att värna en sådan värdegrund är självklart inte detsamma som att stänga dörren för oliktänkande som medlemmar och kyrkobesökare. Men med det sagt, kan inte kyrkan ses som en av politik definierad plats på samma sätt som ett parlament.

Ur den aspekten oroas jag, störs jag en aning, när ett val till kyrkan präglas för mycket av självrättfärdig retorik från olika håll, vädjanden om att hålla åsiktssyndare borta, att rösta negativt, att mobilisera röster för att hålla orättfärdiga på mattan. Även de som vill hålla kyrkan öppen och välkomnande har tyvärr låtit starkt exkluderande, mot dem som inte lever och tänker rätt.

Risken finns att det är ett budskap bara för de redan starka och stabila, och att det som sägs i en kyrkovalrörelse även spiller över på hela kyrkans attityd till människor som avviker på något sätt.

***

Var ska en som behöver kyrkan och kyrkans gemenskap i olika avseenden, i sitt liv, i sin tro, i sin frustration, i sin längtan efter gemenskap och kanske förtvivlan, i kanske sin inre brottning med olika drivkrafter, var ska hen vända sig? Vilka sammanhang, samtal och vägledare återstår, om rum efter rum stängs för det som stör? Folkkyrka?

En människans liv, åskådning, reaktionsmönster och sätt att hantera allt som bubblar och sliter inombords, hur svårt är det inte att sammanfatta i en enskild ståndpunkt. Och dem som äger det moraliska tolkningsföreträdet i olika situationer, de som säger det rätta: är det så att de alltid också lever som de lär? Hur man tror och lever, är en fråga med kulturella och kristna djup.

Är exempelvis en sverigedemokratisk sympatisör välkommen i kyrkorummet, kan den känna sig välkommen som människa, som troende? Även om jag hoppas att kyrkan ska förbli öppen, internationell och fördomsfri, att kyrkans arbete och diakonala prioriteringar ska vägledas av helt andra, ibland rakt motsatta, värderingar än Sd:s, hoppas jag faktiskt det. Jag tror till och med att det väldigt viktigt.

Ta striden i politiken och i beslutande församlingar, i praktiska vägval, men stäng inte med er retorik dörren för människor att överhuvudtaget närvara i verksamheten. Det kräver eftertanke och insikt när en nödvändig, tydlig värdegrund ska kombineras med en välkomnande, lyssnande verksamhet som inte alltid får fastna i politik.

När polemiken förmedlar att människor med fel åsikter ska hållas borta, när tongångarna blir för hårda och självrättfärdiga, när kampanjer inför ett kyrkoval mer handlar om att skrämma för de smutsiga än om människors vilsenhet och trasighet i en orolig samtid – hur klarar kyrkan, som ju inte är en rent politisk församling utan förhoppningsvis något mer, ett gemensamt rum även för de bristfälliga, den balansgången efter ett sådant här val?

Hur klarar andra mötesplatser den balansgången, om politiken överskuggar allt och anses diskvalificera människor? Hur hittar man ingångar i samtal ändå? Vi kan ju inte stänga ute stora delar av samhället, stänga ute för gott.

***

Att skapa förutsättningar för möten i samtal, kultur, läsning, konst, bildning, vetenskap och utbyte av erfarenheter, även när de mötena kan vara laddade, jobbiga och fulla av konflikter. Att upprätthålla en kontaktyta, en inbjudan till närvaro, en dörr på glänt, även för de som befinner sig i sårbara gränsland, på drift, kanske utan självkänsla eller upplevelse av någon som helst samhörighet med andra. Att aldrig ge upp hoppet om det underverk som kan ske när en människa känner sig sedd och välkommen in i ett samtal, trots allt.

När kyrkan bidrar till det är den som finast. Det finns inget viktigare i dag. Ska ni välja att lägga en del av er tid på samtal, välj de svåra, över gränser och erfarenheter, inte de enkla, som aldrig lyfter blicken från den egna fläcken.

Är det längre möjligt med mötesplatser som är större än, och i några avseenden fria från, politiken? Betänk det, i synnerhet efter ett val, när självrättfärdiga tongångar hotat att ta över i ett sammanhang som för många kan vara den sista, återstående, förlåtande gemenskapen.

Ett liberalt tomrum i svensk politik riskerar att växa

Av , , Bli först att kommentera 3

Det är dess styrka och det är dess svaghet, men liberalismen är inte barrikadernas och manifestationernas ideologi. Liberalen kommer aldrig som en Majakovskij att vråla till kommande sekler: ”jag brinner!”, eller måla måndagar och tisdagar till ”helgdagar i blod!”. Bara i yttersta nödfall, en aning klumpigt, utan att känna sig riktigt bekväm, höjer den en näve, stormar till front och reser en fana.

Argument, resonemang, kunskap, avvägningar, gott omdöme, konsekvensanalyser och värdesättande av historiska erfarenheter – jamen, ni hör ju jävla tråkigt det låter – väger tyngre för de flesta liberalt sinnade än revolutionära gester, bombastiska utfall, tillfälligt adrenalin och tomma symboler.

Vill du ha buller, fajt och bång, så be inte en liberal, åtminstone inte en socialliberal, definitivt inte en frisinnad från Västerbotten, att rigga festen.

Vill du däremot slippa att behöva städa upp och be om ursäkt dagen efter, kan det vara en idé att söka liberala råd på förhand. Att få rätt snarare än att vinna tillräckligt många röster, har därför brukat vara även den organiserade liberalismens ständiga öde, på gott och ont.

Men varje ideologi, också de demokratiska och eftertänksamma, måste veta innerst inne när det är dags, trots allt, att komma rusande nästan blint, alldeles utom sig av engagemang, övertygelse, iver eller oro.

Varje ideologi måste ha ett väderkorn för ögonblicken när alla de där andra fina värdena står på spel och hotas av händelser och krafter som inte får lämnas utan motstånd.

Och varje ideologi måste ha barrikader som den vaktar permanent, kompromisslöst och utifrån grundläggande principer. Alldeles likgiltigt vilka vindar som blåser i samhället.

I liberalismens fall är de barrikaderna demokratin, de mänskliga och medborgerliga rättigheterna, den enskilda individens universella rätt till liv, frihet, integritet, värde och värdighet. Det är där liberala debattörer måste gå att hitta, dag som natt, även i mörkt, rått ösregn.

Med sorg, frustration och växande förtvivlan har allt fler liberaler på 2010-talet upplevt hur enligt namn och tradition liberala partier, runt om i Europa, i avgörande lägen fattats på just de barrikaderna. Trots att främlingsfientlighet, gränsnationalism, intolerans, protektionism, kollektivism, identitetspolitik, övervakningssamhälle och nyauktoritära rörelser vuxit sig starkare. I förundran har man tvingats konstatera att både konservativa röster och vänsterdebattörer ibland framstått som mer principfast liberala i vissa grundläggande frågor än de partiledningar som borde gjort front först av alla.

Under ett skede när antiliberalismen sitter vid makten på många håll, och antiliberala strömningar är aggressivare än på länge, har liberala partier uppfattats vara senfärdiga, tvehågsna, svåra att placera och ljumma. Rädda för att stöta sig med tidsandan. Ängsliga för att utgöra en från opinionstrender och klickpigga strömningar på sociala medier avvikande röst. Och så därtill denna själlösa illusion som begreppet ”borgerlig” utgör.

Med tanke på de påfrestningar som kan vänta samhällsekonomin, välfärdssystemen och arbetsmarknaden det kommande decenniet, med sociala spänningar och politisk oro som följd, och extrema rörelser som söker regeringsinflytande, är det av avgörande betydelse att även partilandskapet har starka och pålitliga liberala aktörer, inte bara till namn utan även till hållning.

Finns det inte utrymme för otåliga, ifrågasättande, idédrivna och föreskyndande personligheter och temperament inom liberala partier, även på ledande positioner, så är det ett allvarligt svaghetstecken.

***

Mot den bakgrunden ska beskedet ses att Birgitta Ohlsson nu ger upp sin partiledarkandidatur i liberalerna och lämnar inrikespolitiken. Jan Björklund har, givetvis, inget att be om ursäkt för. Stödet internt för ytterligare en valrörelse under hans ledning var uppenbarligen större än det var för en nystart med Birgitta Ohlsson.

Hur det externa stödet för de båda sett ut hos potentiella väljare är inte irrelevant, men går bara att gissa sig till. Och en organisationsordförande väljs inte av eventuella utomstående sympatisörer, utan av aktiva medlemmar. Att Björklund utmanats under våren och sommaren har färgat hans utspel. Han har tvingats bli tydligare på punkter där han tidigare vacklat.

Men genom att välja ett elfte partiledarår med Björklund hellre än ett första med Ohlsson har liberalerna gjort ett vägval som nog för utomstående upplevs som mer definitivt än vad kanske partiapparaten inser. Bakom kulisserna har konflikten säkerligen varit mer infekterad än vad som medgetts utåt. En del av dem som när Ohlsson tillkännagav sin kandidatur med nyfikenhet började känna nytt hopp för partiliberalismen kommer att besviket vända bort blicken igen.

Birgitta Ohlsson har den där instinkten för när barrikader måste värnas och strider tas, förmågan att klargöra liberala principer och väcka engagemang för dem långt bortom sitt eget parti, som ibland saknats hos den organiserade liberalismen senaste decenniet.

I sin artikel i Expressen lämnar hon tre råd åt partiet: Att se den ideologiska konfliktytan frihetlig/internationalistisk kontra traditionell/nationalistisk, stärka den socialliberala mitten och dra alliansen ditåt. Att skapa ett mer öppet parti för att locka till sig och behålla talanger. Och att driva ett antal socialliberala symbolfrågor som aldrig får kompromissas bort.

Lätt hade hon inte fått det, misstag hade begåtts och utan tvivel hade det blivit en del turbulenta dagar för liberalerna om Ohlsson hade fått ta över efter Björklund. Men hennes partiledarskap hade kunnat fylla ett besvärande liberalt tomrum i svensk inrikespolitik. Ett tomrum som inte är gigantiskt, men som blir irriterande påtagligt i vissa för liberalismen avgörande ögonblick. Nu blir det tomrummet en aning större. Vem blir först med att våga fylla det?

*********************

Läs gärna också:

När liberalismen behövs som mest får liberala partier inte svika

Skuggorna i ledarstriden inom liberalerna

Konsten att backa ut ur ett misstag

Av , , Bli först att kommentera 2

Två gånger under 2017 har delar av alliansen valt att följa råd från den högljudda och på sociala medier framgångsrika höger som på olika sätt vill att moderaterna, kristdemokraterna, centerpartiet och liberalerna ska räkna in sverigedemokraterna i ett framtida regeringsunderlag och med det som parlamentarisk utgångspunkt fälla den rödgröna ministären.

Första gången var när moderaterna i vintras öppnade upp för förhandlingar med Sd i riksdagen. De negativa följderna för partiet av det beskedet – tapp i opinionen, förlorad trovärdighet och internt kaos – har inte klingat av ännu. Det visade sig att tanken på en öppning i främlingsfientlig riktning, som vore Sd vilket parti som helst, hade ett mycket svagt stöd bland väljarna. Högerbullret om att bilda regering med hjälp av Sd hade stressat moderaterna in i en återvändsgränd.

Andra gången var när alliansen som en konsekvens av IT-skandalen kring Transportstyrelsen och regeringens inkompetenta hantering av frågan, valde att hota med misstroendeförklaringar mot tre statsråd. Inrikesminister Anders Ygeman, infrastrukturminister Anna Johansson och, svårbegripligt nog, försvarsminister Peter Hultqvist.

När Stefan Löfven som ett svar på det ombildade regeringen, och Ygeman och Johansson fick lämna sina poster, valde allianspartierna att, med varierande grad av entusiasm, hålla fast vid misstroendet mot försvarsministern.

Det finns många sätt att utkräva ansvar och klargöra kritik på. Misstroendeförklaring är en av de tyngsta parlamentariska åtgärderna och bör inte användas för kortsiktig taktik. Men M, Kd, C och L kunde inte motstå frestelsen, och de upprörda ropen från den höger som vill se alliansen ta över med hjälp av Sd. I det ögonblicket förvandlades en regeringskris till en chans för Löfven att syna alliansens bluff.

Klantigare hade oppositionen knappast kunnat agera. Istället för skapa klarhet om djupet i och bakgrunden till Transportstyrelseskandalen, bidra till att förebygga framtida skandaler och samtidigt sätta legitim press på socialdemokraterna, lyckades allianspartierna flytta fokus till sin egen splittring i regeringsfrågan.

Redan då kunde man ana att varken centerpartiet eller liberalerna var särskilt pigga på att göra ont värre genom att fullfölja misstroendeförklaringen. Senaste veckorna har båda partierna letat gångbara ursäkter för att kunna backa ut ur sitt misstag.

När så Stefan Löfvens statssekreterare Emma Lennartsson, i slutet av augusti fick avgå sedan det framkommit att även hon haft information om IT-skandalen utan att ta den på allvar – och frågan därmed nått statsministerns eget kansli – försvann den sista logiken från misstroendet mot försvarsministern. I veckan har det också konstaterats, föga förvånande, att problemen på Transportstyrelsen sträcker sig ända tillbaka den tidigare alliansregeringen.

I dag hade liberalerna och centerpartiet gruvat färdigt, och meddelade på var sitt håll att de inte längre tänker medverka till Peter Hultqvists avgång.

Det är ett bra och ansvarsfullt besked.

Och socialdemokraterna har sannerligen inga skäl att triumfera. IT-skandalen har skapat stora frågetecken kring Stefan Löfvens förmåga att leda regeringen. Två ministrar och en statssekreterare har lämnat sina uppdrag. Regeringens mandat och parlamentariska underlag är fortsatt mycket svagt, med ett för ekonomi och välfärd skadligt beroende av vänsterpartiet. Även S har åtskilligt att tänka igenom framför spegeln.

Förhoppningsvis räddar dagens besked från L och C möjligheten till ett värdefullt, fungerande samtalsklimat över blockgränsen. Det är där, i ett mittensamarbete, som nästa regering bör bildas. Slösa inte bort en mandatperiod till.

Baseboll i norr en septemberkväll – idrottens hjärta

Av , , Bli först att kommentera 3

I amerikanska filmer finns det ibland sportjournalister som står och hänger på träningar inför basebollsäsongen, ser coola ut, lyssnar på snacket, kollar hemmalagets spelare och fryser häcken av sig samtidigt som livet rullar på.

En sån ville jag bli som ung. Det gick förstås inte. Tiden som redaktionssekreterare på Dagens Spel och Travnet var det närmaste jag kom. Att jag har tagit kommentarer från Stefan Melander och Lutfi Kolgjini på Solvallas stallbacke efter ett kriteriekval, och fått ett avfärdande, ironiskt svar av Björn Linder på telefon, hör till mina största meriter ever.

Men nu sitter jag vid Nydalaplanen, en ledig måndagskväll och tittar på en av säsongens sista utomhusträningar för Umeå baseboll. Inte i journalistrollen visserligen, utan i tönten-utan-ett-liv-rollen. Konsten att frysa häcken av mig behärskar jag dock helt. Handlade det bara om förmågan att frysa och kisa creepy med ögonen skulle jag få skriva om baseboll för New York Times.

Och även om coolheten lyser med sin frånvaro och tillvaron snubblar på sitt eget vis, är känslan densamma. Att följa ett lag som formas, i en sport som växer, i en stad som är nyfiken på det mesta.

Hit har människor kommit från de mest spännande platser i världen – till och med pitebor och bodensare finns i Umeå – och vad intressen de än bär med sig, är chansen god att det finns ett antal likasinnade galningar i Umeå. Och så möts man och drar igång en verksamhet. Mängden udda i initiativ som tas i den här kommunen är slående.

***

Basebollen och softbollen i Umeå hör till dem. Det är sporten som rymmer alla typer; kring den samlas en brokig skara människor, rika livsöden som i alla föreningar, med flera olika modersmål, som har det gemensamt att samspelet mellan boll, handske och slagträ fascinerar dem.

Septemberbaseboll i Norrland betyder höstfuktighet i luften, gula löv runt omkring från sjön till campingen, trafikbrus i fjärran. Det skymmer redan. I somras hade vi solen i ögonen vid samma tid på kvällen, nu är det mörkret som till slut tvingar spelarna att avbryta träningen.

Bollar som smackar i handskar (baseboll är i hög grad en sport för örat, material mot material, du kan ibland höra när någon lyckas innan ögat hinner registrera det), ljudet av trän från slagtunneln, en och annan svordom, en catcher och en pitcher som jobbar på sitt, rop på svenska och amerikanska, pepp, tips, tråkningar och snack mellan ärrade spelare och unga på väg uppåt.

En säsong rundas av, sista seriematchen är spelad, nästa anas åtta månader bort.

Det är i skarvarna mellan säsonger, på träningarna som till synes inte betyder något, som man kan upptäcka vad en förening går för och präglas av.

***

Infieldövningar för att det ska sitta i ryggmärgen fortfarande när snön smälter nästa vår. Handsken i backen för helvete, hur många gånger ska det behöva upprepas (minns Bill Buckner, minns Bill Buckner). Mjuka händer, som silke, bollen är din vän, bejaka den, ta hand om den, var inte rädd för den. Hjälp varandra, låt det höras.

Lugna, raka, distinkta kast till första bas. Stressa inte – det finns gott om tid! Slöa inte – motståndaren kanske dyngrusar!

Jublet över en lyckad bränning. Ett double play är perfektion. Ett triple play är för barnbarnen.

Outfieldövningar med dröm om den legendariska catchen nästa år. Blicken på bollen, korta, snabba steg med sidan till, som en dans, flexibla höfter. Kom ihåg hur många brända det är, vet vilka som löper baserna, lyssna på medspelarna, släpp inte bollen förbi dig, skänk inga extra baser, kasta med hela kroppen, inte bara armen.

In i slagtunneln igen, repetition, repetition, repetition. Min basebollfavorit bland nu aktiva spelare, catchern Russell Martin, fick påminnelsen som ung, att det kommer alltid att finnas några där ute som tränar en extra gång, som försöker en halvtimme till, som kör ett moment till, som inte ger sig även när det känns tungt och tråkigt.

Det är dem du kommer att höra talas om senare. Det är de som kommer att få det att se glädjefullt lätt och ledigt ut när de gör till synes omöjliga saker. Det är de som kommer att känna friheten och lyckan i att behärska något extra bra utifrån sina egna förutsättningar.

Det gäller för allt du vill kunna i livet, på alla nivåer, glädjen i en hobby, djupet i ett nördigt intresse eller stoltheten i ett yrke, vilket det än är.

I baseboll är nästan ingenting enkelt, till och med banala övningar kräver koncentration. Att med ett runt slagträ försöka träffa en rund boll som kastas mot dig med skruv och med hastigheten av en bil, det är hopplöst svårt.

Men de som lärt sig konsten – att slå, kasta eller fånga – får det att se så elegant och självklart ut, att den tillfälliga åskådaren förundras över att inte alla andra gör på samma sätt.

***

Nu spelas SM-finalerna i baseboll (Sölvesborg mot Rättvik) och nyligen spelades SM-finalen i softboll (Leksand mot Enköping) – självklart är det dit några av de hårdsatsande här uppe sneglar också, under fysträningen i vinter.

Blir det en marsch mot Elitseriekval för Umeå 2018?

När basebollen blir OS-sport, kommer brännbollsstaden Umeå att få en spelare med i landslaget vad det lider? Orealistiskt? Kan Östersund bli en snackis i hela fotbolls-Europa?

Ett par matchvinnande, orädda pitchers till, så att bördan på kullen kan fördelas. Någon hitter som plötsligt ser stora badbollar i slowmotion komma från motståndarpitchern och börjar slå regelbundna dubblar istället för enstaka singlar. En skitsnabb, kaxig jävel som kan springa in poäng från första bas på ren entusiasm och ungdomligt oförstånd. En plötslig laganda, ett sätt att snacka med varandra inför och efter matcher, som ger självförtroende nog att våga misslyckas.

Så förvandlas några knappa förluster till stabila segrar. Mer behövs inte.

***

Det är en märklig idrott. Konstruerad, som det har sagts, för att krossa ditt hjärta, ändå den mest fascinerande som uppfunnits.

Ken Burns-dokumentären sammanfattar det bäst:

”It is played everywhere. In parks and playground and prison yards. In back alleys and farmers fields. By small children and by old men. By raw amateurs and millionare professionals. It is a leisurely game that demands blinding speed. The only game where the defense has the ball. It follows the seasons, beginning each year with the fond expectancy of springtime and ending with the hard facts of autumn. (…)

At the games’s heart lie mythic contradictions: a pastoral game, born in crowded cities; an exhilarating democratic sport that tolerates cheating and has excluded as many as it has included; a profoundly conservative game that sometimes manages to be years ahead of its time. It is an American odyssey that links sons and daughters to father and grandfathers. (…) It is a haunted game, where each player is measured by the ghosts of those who have gone before. Most of all, it is about time and timelessness, speed and grace, failure and loss, imperishable hope, and coming home.”

***

Blir det Västerbottensderbyn mot Skellefteå som i gamla tider till våren? Kommer softboll-laget att spela seriematcher?

Publiken kommer att växa. Tidningarna kommer att skriva.

Ser ni galningarna som står i regn och tränar, på Mariehem, på Nydala, i en sport med udda regler – det är en hel värld som pågår där. Skaffa en handske, leta fram en boll och testa. Är det för kallt, öva med snöbollar. Finns det ingen snö, ta ett garnnystan och kasta i vardagsrummet.

Vi lever i basebollsvärldens kalla, mörka utkant, med få belöningar och privilegier. Temperatur och klimat är mot oss långa tider om året. Men i sporten, som den utövas här uppe, kommer kanske just därför entusiasmen och värmen inifrån. Överlever intresset här, även en kylig måndagskväll på Nydala i september, måste det vara starkt och äkta.

Lågräntepolitik i högkonjunktur kan sluta i elände

Av , , Bli först att kommentera 2

Den som lyssnat till vad Riksbankschefen Stefan Ingves sagt i samband med varje nytt reporäntebeslut sedan den historiska minusräntan infördes i februari 2015, känner igen både den tjuriga envisheten och den häpnadsväckande nonchalansen.

Kombinationen fascinerar. Ser han klarare än alla andra? Eller har han slutat se sig omkring?

Med blicken orubbligt fixerad på ett dogmatiskt tolkat inflationsmål om två procent tar Riksbanken för givet att de politiska beslutsfattarna ska ta itu med problemen som uppstår på andra håll när en en extrem lågräntepolitik sträcks ut långt in i en bultande högkonjunktur.

Bibehållen minusränta i en redan överhettad ekonomi är ett farligt experiment. Det förstärker risken för en akut bostadsbubbla med på sikt ohållbart skuldsatta hushåll. Det gynnar kortsiktiga finansspekulationer och slarviga investeringar. Det försämrar förutsättningarna för framtidens pensioner och pensionssparande. Och det drabbar förr eller senare sårbara löntagare utan marginaler och besparingar, till förmån för kapitalstarka grupper.

När lågkonjunkturen kommer – och det är bara en tidsfråga, vare sig det slutar med krasch eller inbromsning – kommer konsekvenserna att bli mycket kännbara. Men då har de penning- och finanspolitiska stimulansverktygen redan slitits ut. Lyder sammanfattningen om några år: Inflationsmålet uppnåddes, ekonomin brann ner? Vem tar då ansvar för att de goda tiderna slösades bort på ett sådant sätt att de dåliga tiderna förvärras i onödan?

Det är en festens baksida som lågräntepopulister inte gärna talar högt om.

***

Riksbanken är förstås medveten om farorna med en negativ ränta som jagar ett strikt inflationsmål, samtidigt som andra faktorer i ekonomin – låg arbetslöshet, god tillväxt – borde tala för ett åtminstone normalt ränteläge.

”Vi utgår från”, som Ingves sade på våren 2015, ”att andra kommer att hantera riskerna”.

Vilken rörande tillförsikt till politikens förmåga att komma med ärliga besked i ett kaotiskt parlamentariskt läge. Av den riskhanteringen har dock, trots de visserligen skärpta amorteringskraven, ingen så här två och ett halvt år senare sett många skymtar.

Ingves tolkning av Riksbankens uppgift har inte alltid varit lika stelbent som den enligt hans kritiker ter sig nu. Under flera år var han en av de som varnade hårdast för växande skulder och att de måste beaktas även vid reporäntebesluten.

I en debattartikel i Svenska Dagbladet på hösten 2012 argumenterade Stefan Ingves mot kortsiktiga krav på sänkt ränta som ett sätt att stimulera sysselsättningen. Vinsterna, påpekade han, ”av att stimulera ekonomin ytterligare måste vägas mot de kostnader som kan uppstå till följd av detta i framtiden.” Riksbanken ska, enligt Ingves uppfattning då, även ta ansvar för de långsiktiga konsekvenserna av penningpolitiken, där låga räntor under lång tid underminerar ekonomin och ökar skuldsättningen.

Han framhöll att ”hög skuldsättning inte kan ignoreras, oavsett om det gäller skulder i den privata eller den offentliga sektorn. När hushållen har stora skulder blir de sårbara för konjunkturnedgångar, räntehöjningar eller prisfall på bostäder. Med mindre kvar i plånboken köper hushållen mindre, efterfrågan i ekonomin minskar och företag tvingas säga upp anställda. (…) Reporäntan är dock inte det bästa verktyget för att hantera svenska folkets skuldsättning. Men det är ett verktyg som Riksbanken har och vars olika effekter jag och mina kolleger måste ta hänsyn till. Ju mindre som görs på annat håll för att minska riskerna med hög skuldsättning, desto mer faller på penningpolitiken.”

Så att Riksbanken blint ska jaga inflationsmålet – nu med hjälp av minusräntor – utan att ta hänsyn till en ekonomisk helhet, och i from förhoppning att andra ska agera för att förebygga en krasch, är alltså inte självklart.

***

Centralbankernas låga räntor och stödköp av värdepapper har utan tvekan spelat roll för att förebygga en andra skuld- och finanskris i Europa de senaste åren. Förhållandet mellan styrräntor och marknadsräntor kan vara mer komplicerat än man tror, men en aning – inte mycket, men en aning – har de lyckats få fart på tröga kreditflöden och mildra misstroendet hos investerare.

Men för de strukturreformer och strategiska investeringar som stimulanspolitiken skulle ge politiskt utrymme, minskar intresset drastiskt när röster ska jagas med enkla slogans.

Det gäller även ett relativt sett välskött land som Sverige. Istället för att mildra följderna av en väntande övergång från dopad högkonjunktur till avslöjande lågkonjunktur, riskerar politiken att lova mer än den kan hålla i form av vidlyftiga utspel.

Det låga ränteläget skulle kunna motivera att statens långsiktiga infrastruktursatsningar utvidgas ytterligare genom lånefinansiering. För det finns argument. Men det är något annat än en kortsiktig, expansiv budgetpolitik i goda tider som försämrar det framtida utrymmet för konjunkturpolitik när ekonomin går ner.

Och nästa år väntar valrörelse. Löfteskarusellerna har redan tänts upp i höstregnet, till tonerna av tingeltangelmusik, medan sockervaddet spinns. Gott folk, känn marken gunga.

Väljare med små hushållsmarginaler gör klokt i att förhålla sig skeptiska till partier som inte talar klarspråk om hur löften ska finansieras, hur en budget ska gå ihop, hur resurser ska skapas – privat och offentligt, båda perspektiven behövs – för en välfärd där behoven växer och vad som ska prioriteras bort när något annat ska prioriteras upp.

Eller som talesättet lyder: fester kommer och går, narren består.

***

Några tidigare texter på temat:

Skurk, räddning eller mittemellan?

Det är något oroande och skumt med minusränta

Tappra vid fronten eller maktfullkomliga i tornen?

Står centralbanker i centrum mår politiken dåligt

Är vår innovativa ekonomi en illusion?

Det rör sig på djupet i världsekonomin

Centralbankernas dilemma och räntedebatten i USA

När världsekonomin biter sig själv i svansen