I 400 år har draken härskat över den lilla staden. Besten kräver fullständig lydnad och svåra uppoffringar av människorna för att inte förgöra dem alla. Men majoriteten av befolkningen har hunnit vänja sig vid den skenbara trygghet det ger att gå böjd under ett totalitärt system.

När berättelsen inleds väntar staden på att fullborda sitt nästa, oundvikliga offer – den unga Elsa har valts ut att dö i drakens våld. Sådant är priset för att vardagen ska ha sin gång.

Först sedan riddaren Lancelot plötsligt anlänt till staden, förälskat sig i Elsa och beslutat sig för att göra det otänkbara – kämpa med draken och besegra honom – kommer befrielsen.

Eller gör den det?

Lancelot dödar visserligen despoten efter en våldsam strid, trots att omgivningen vädjar till riddaren att låta allt förbli som det är. Men Lancelot tvingas snart lämna staden, svårt skadad. I stället utnyttjar andra, som inte alls kämpat, triumfens ögonblick för egna syften.

I tomrummet efter den döda draken tar den sittande, tidigare så ynklige borgmästaren över hela makten, blir allt mer totalitär, låter sig hyllas som en hjälte och kräver att själv få gifta sig med Elsa. Ett nytt förtryck, snarlikt det gamla, lägger sig över staden.

De som hade vant sig vid draken vänjer sig även vid sin nye härskare.

När slutscenen närmar sig, i ryske författaren Jevgenij Sjvarts pjäs ”Draken” från 1944, ställs en av världsdramatikens mest relevanta frågor:

Har vi verkligen dödat draken?

Jag såg i julas en fantastisk uppsättning av ”Draken” för ungdomar på ”Theater an der Parkaue” i Berlin. Slutmonologen talade från historiens djup, via totalitarismens 1944, rakt in i vår egen tid: ”Det är en mardröm. Är draken inte alls död? Har han bara, som så ofta, förvandlat sig till en människa? Den här gången till flera människor?”

Och så kommer orden som vi alltid borde bära inombords, som varning mot våra egna sämsta sidor, för att inte förblindas av självrättfärdighet, och som en påminnelse om vilken tunn egg det är civilisationen balanserar på:

”I var och en av oss finns en drake, som vi måste övervinna. Och vi måste alla leva här tillsammans och det kommer att bli svårt.”

***

Att demokratin måste vårdas varje dag, och värnas på nytt av varje generation, är visserligen en floskel, men en floskel som är sann. Det handlar som alltid om att dra rätt, ärliga slutsatser av framsteg och frigörelser, och inte förlora viktiga erfarenheter ur sikte.

Hägrande utopier, drömmar om kollektiv enhet och renhet, historiens slut och att segra över ”fienden” en gång för alla, är livsfarliga. Då ser vi inte hur nya auktoritära frön sås. I varje självrättfärdigt jubel med taggarna utåt lurar en livslögn. I varje rått hånskratt mot andra bor en despot. För då glömmer vi bort att börja med oss själva. När vi talar om vikten av kritiskt tänkande, borde punkt ett vara: självkritiskt tänkande.

Det gäller att lära av historien, utan att tappa modet. Det gäller ödmjuka sig inför erfarenheten, men kämpa för att undvika blind eller trött upprepning.

Jag tänker, å ena sidan, på några kloka rader i en dikt av Derek Walcott, som jag ofta återvänder till (i svensk tolkning av Lasse Söderberg):

”Man borde upphöra att skriva/ till gagn för de sakta brinnande signalerna/ från de stora, och istället bli/ deras idealiska läsare, tankfull,/ omättlig, som sätter kärleken till mästerverken/ högre än alla försök/ att upprepa eller överträffa dem,/ bli världens främste läsare./ Det kräver åtminstone vördnad,/ något som gått förlorat i vår tid”

Slutorden i dikten lyder: ”Jag måste läsa mer omsorgsfullt”. De är förstås obegripliga för en tid där förmiddagens vrede och flabb på sociala medier är facit.

Men vördnaden kan bli passiv, i ett slags uppgivenhet inför ärvda altare. Så värker nyfikenheten stark i bröstet på varje tid: vilka blir de ungas mästerverk, de som som ska ta över, uttrycka nya erfarenheter? Vad bär de inom sig för mirakel, som kommer att utmana det murkna, förljugna hos oss?

Jag tänker därför också, å andra sidan, på vad Marina Tsvetajeva skrev i en dikt vid början av 1920-talet (svensk tolkning Annika Bäckström):

”O, denna stund, som likt en röst oss manar/ till dåd ur dagens självgodhet,/ stunden då likt ett ax som mognar/ vi böjs mot jorden ned./ Och axet växte, nu var stunden kommen/ och kornet längtade efter att bli till mäld./ Eviga lag! I jordens innandömen/ fanns redan oket som min längtans mål./ Lärjungeskapets stund! Men tydligt, vetbart/ syns strax ett annat ljus, – en andra gryning tänd./ Välsignad vare efterträdaren,/ du – ensamhetens höga stund!”

Och så börjar det om.

Oppositionen fortsätter att fega ur varje gång regeringsfrågan ställs. Det konservativa alternativet med moderaterna, kristdemokraterna och sverigedemokraterna är – enbart som en följd av Sd:s höga opinionssiffror – nära egen majoritet i flera mätningar. Men inga besked kommer om hur det ska utformas i praktiken eller att det ens existerar. Vilka ska sitta i regeringen? Hur ska deras gemensamma program se ut på centrala sakområden? Vilka hjärtefrågor ges varje parti och vilka garantier får Sd som tack för stödet?

M och Kd vågar knappt knysta om hur det tänkt att gå till. Rädslan för att trassla in sig i en härva av självmotsägelser och oklarheter är för stor. Det är säkert även en smula genant för moderaterna och kristdemokraterna att behöva erkänna sin status som juniorpartners i ett samarbete med ett, efter nästa val, sannolikt betydligt större Sd.

Ulf Kristerssons möjligheter att nå statsministerposten i närtid förutsätter att han, i viss utsträckning, går med på rollen som galjonsfigur för Jimmie Åkessons anvisningar.

Man ska inte skandalisera att en opposition letar sätt att forma nya majoriteter. Och det är självklart att huvudfokus under de första åren av en mandatperiod riktas mot det sittande regeringsunderlaget. Januaripartiernas svaga ställning och pressade situation gör det ännu lättare för oppositionen att slippa besvärliga frågor.

Men moderaterna och kristdemokraterna vill uttryckligen fälla januarisamarbetet så snabbt som möjligt. Många av deras företrädare har också gjort övertydligt att centerpartiet för dem är ett elände de äntligen slipper ta hänsyn till. Mot den bakgrunden ger det inget seriöst intryck när samma partier hukar förskräckt och förläget inför tanken på att behöva redovisa vad de i stället söker ett mandat för.

Det är, när oppositionen hoppas på extra val, ett rimligt krav att de som vill ta över vågar erkänna på vilka grunder det ska ske. Det är också en självklarhet – exempelvis i ljuset av Sd:s nya utspel om att straffa public service-journalister som inte behagar dem – att frågor börjar handla om var M och Kd skulle ha sina smärtgränser i ett sådant samarbete.

Januarigänget, med alla dess halvheter och brister, har åtminstone kurage nog att ta sig an en parlamentarisk realitet med konkreta kompromisser. Moderaterna och kristdemokraterna fortsätter att fega ur, skamsna eller oförmögna att berätta om vilket alternativ de förbereder.

Så ser inte regeringsduglighet ut.

”Under sina 33 år hos NASA”, sa Barack Obama vid en hyllningsceremoni i Vita huset 2015, ”var Katherine Johnson pionjären som bröt ned barriärer av ras och kön, och som visade generationer av unga människor att alla kan excellera i matematik och vetenskap, och sikta mot stjärnorna.”

Det var ett vackert men lite slarvigt uttalande av Obama. Att Katherine Johnson (1918-2020) som färgad, kvinnlig matematiker på NASA mellan 1953 och 1986 bröt ned enorma barriärer av ras och kön, och besegrade sekel av rasism och sexism, är helt sant. Men nästan ingen kunde, eller kan, excellera i matematik på det sätt Johnson gjorde under sina år vid den amerikanska rymdmyndigheten, mellan 1953 och 1986.

Hon blev inte en förebild genom att visa vad alla kan, utan genom att göra vad få förmår – bli så bra inom en vetenskaplig disciplin att andra människor var beredda att anförtro hennes kompetens med sina liv.

Anekdoten är sann: När astronauten John Glenn 1962 skulle skickas upp med rymdfarkosten Friendship 7, för att bli den första amerikanen som flög i omloppsbana runt jorden, krävde han att ”flickan” – alltså Katherine Johnson – skulle dubbelkolla de extremt komplexa beräkningar av uppskjutningsbanan, som en ny, elektronisk IBM-dator utfört. När Johnson gav klartecken att datorns siffror stämde, kände sig Glenn trygg.

Katherine Johnsons beräkningar hade spelat en avgörande roll redan ett år tidigare, när Alan Shepard blev den första amerikanen att skjutas upp i rymden, och hon fanns sedan med fram till och vidare långt efter månlandningen 1969.

***

På måndagen kom beskedet att Katherine Johnson gått bort, vid 101 års ålder. Böcker och en film – Hidden Figures – om henne och hennes kollegor gjorde att hon med tiden blev en berömdhet. Erkännandet kom så småningom, historieskrivningen rättades till. I sitt uttalande skriver NASA: ”Vi kommer aldrig att glömma hennes mod och ledarskap och de milstolpar vi inte kunde ha nått utan henne.”

Det är också naturligt att de första minnesorden uppmärksammar hur hon var en pionjär i politiska avseenden. Men förhoppningsvis tar de även fasta på en annan sak som kan inspirera unga i dag, och vara vägledande på ett ytterligare sätt: Hennes passion för matematik, för vetenskap och för vad man kan åstadkomma genom ansträngning och noggrannhet.
 
Matematiken som problemlösning och verklighet blev hennes kall. ”Jag räknade allting som barn”, berättade hon i en intervju, ”antalet steg upp för trapporna, disken, stegen till kyrkan.” Matematiken, sa hon, ”är alltid där. Du kan inte göra något utan den. Den finns i allt. Jag gillar att bearbeta problem.”

På en fråga om datorernas nya roll i skolan, svarade hon, att först måste ungdomar ”lära sig hur de kan arbeta för att lösa ett problem, och efter det kan de gå och använda datorn.”

Det var en mödans, kunskapens och hantverkets livshållning.

****

Fler krönikor på liknande tema:

Ada Lovelace, konsten, matematiken och algoritmerna

Nobelprisvecka som påminner om hur förbannat komplicerat allting är

Ett liv för vetenskap och upptäckter

Nobelprisen och en underbar vecka

Det är väl de flestas erfarenhet, att utan både stolthet och ödmjukhet, ibland hand i hand, både rötter att knyta an till och en framtid att våga, är det svårt att orka vara människa, skriver jag i den här lördagskrönikan.

**************************

Nostalgi i samhällsdebatten är vanligtvis ett tecken på historielöshet. Drömmer du dig tillbaka, har du sannolikt glömt, eller aldrig tagit reda på, hur det faktiskt brukade se ut.

Hur det var för dem som inte passade in i den tidens dogmer. De som avvek, som kämpade för rätten att definiera sig själva bortom kollektiva stereotyper. Hur de tvingades förtvivla som ville skapa fritt och experimentera mot strömmen.

Hur de fick stryk som ville leva sina liv utan likriktning uppifrån, som krävde framsteg och jämlika livschanser tidigare generationer aldrig fått. Hur de hunsades som inte lydigt rapade upp överhetens fina floskler.

Hur de mådde som smög över skolgården i väntan på spö från kamrater som senare tog över kommunstyrelse och offentlighet med vackra tal om solidaritet och medmänsklighet.

Hur det gick för alla dem som aldrig blev berättelsernas och historieböckernas lyckliga slut och käcka anekdoter. De övergivna blickarna hos dem som befann sig strax utanför bilden.
 
I svensk samhällsdebatt rasar för tillfället krafter – långt ute till höger och långt ute till vänster – som på olika sätt längtar till ett Sverige de påstår fanns förr, men som dåtidens många hjältar i själva verket kämpade, med framgång, för att utveckla, frigöra och förändra.

***

Att på motsatt sätt bara döma ut och såga det förflutna, brukar, å andra sidan, vara ett tecken på lika stor historielöshet. Det finns åtskilliga som idag tycks vilja skambelägga, eller misstänkliggöra, de flesta känslor av positiv förankring i kulturhistoria, teknikhistoria, ekonomiska framsteg, brukad jord, föreningsbygder och traditioner. Av skuld är du kommen, skuld skall du åter varda – blott vår egen tid, vårt ögonblick i evigheten, ser klart och kan döma. Så låter en annan, livsfarlig del av debatten.

Förljugen nostalgi om det förflutna står mot en arrogant, samtida hybris. Den konflikten är skadlig oavsett vem som vinner.

Den gamla goda tiden var nästan alltid jävligare, fördomsfullare, elakare och mer korrumperad än någon vill minnas. Det gäller även Sverige. Folkhemmets vardag skulle lynchas offentligt på tre röda sekunder och i ett blixtkrig av shitstormar, om det granskades utifrån dagens förväntningar och insikter.

Men en sådan övning vore ju meningslös och övermaga.

För den gamla eländiga tiden var full av omtänksamma, hederliga, strävsamma, kreativa och beundransvärda människor, som åstadkom det vi ärvt. Varje tid söker nytt fotfäste, och lär av det förflutnas lyckade steg och katastrofala fall.

Låt debattarkiven, konstkällarna, bokmagasinen och museerna vara i fred både från falsk nostalgi och beskäftiga varningslappar.

Gå till dem som ödmjuka, självständiga jämlikar i stället. Samtala med källorna. För vi har vår egen förljugenhet, våra egna livslögner, fördomar och nederlag, att ta ansvar för. Och mycket kvar att lågmält lära av historien. Inte för att det var enbart bättre eller enbart sämre förr, utan för att människan förblir sig lik, i svaghet som i styrka. Det borde dämpa både samtida övermod och samtida depression.

Ska vi vara nostalgiska över något är det vad de som gick före vågade vara ärliga om. Vi ska lyfta deras vardag in i vårt synfält. Men inte som saknad, utan som en erfarenhet, inte olik vår.

***

Jag tänker på det som Peter Örn, en av mina personliga inspirationskällor, sa när han talade vid den nationella nätverkskonferensen ”Tillit i en välfärd utifrån behov”, som anordnades i Umeå häromveckan. ”Ägna mer tid åt det som inte går att mäta”, löd ett av hans råd. Och ett annat, citerat ur minnet: ”Var ömsinta när ni får instinkten att vara auktoritära.”

Det gäller även när vi söker förstå hur vi ska förvalta det arv vi fått.

Jag tänker också på raderna ur Astrid Värings roman Manuel (1931) när Marja vaknat efter en dröm om fjällvärlden hon övergett för staden, och minns det barn hon tvingades lämna bort, men innerligt önskar tillbaka:

”Allt var så enkelt och klart i ungdomens första dagar, man hade så gott om stora och djärva ord då. Man lovade så mycket både till sig själv och andra, som man inte kunde hålla. Ty livet var inte bara enkelt och klart, inte alltid stort och rent. Det var mera invecklat än så. Det stora var sammansatt av idel små och ömtåliga ting, som ibland inte tycktes passa tillsammans. Man lovade sanning och trofasthet, men sanningen var ett tveeggat vapen, som sårade andra, då man brukade det. Och den, som ville vara trofast mot sig själv, måste svika livets tusen små plikter mot andra.

Livet var ingenting avgränsat och för alltid färdigt – det var levande, växlande, föränderligt så i rymd som mått, och ville man leva, måste man förändra sig med det. Växa eller krympa allt eftersom det krävde.”

Det är väl de flestas erfarenhet, att utan både stolthet och ödmjukhet, ibland hand i hand, både rötter att knyta an till och en framtid att våga, är det svårt att orka vara människa.

*****************

Krönika på liknande tema:

Glöm inte Anna Wallin i Ljusliden och arvet vi har att förvalta

Man måste börja på mordplatsen och sedan återvända dit, med varje hypotes. Till ett där och då. Vad sade vittnena i de första förhören? Vad visade den tekniska undersökningen?

Olof Palme mördades på kvällen den 28 februari 1986, vid korsningen Sveavägen och Tunnelgatan, i Stockholm.

Ett tjugotal människor såg och hörde olika delar av händelseförloppet. Det finns en blodpöl på marken, kläder med skotthål och krutstänk, ett obduktionsresultat och troligen även kulor från mordvapnet. Mycket mer finns inte att utgå ifrån, inledningsvis. Förutom det faktum att det var en statsminister som sköts ihjäl, av allt att döma avsiktligt.

Alla resonemang och teorier måste prövas mot vad vi vet eller med rimlig säkerhet kan anta om händelseförloppet minuterna före och efter mordet. Vilken samlad bild framträder när grundläggande fakta radas upp? Vilka vittnesmål överensstämmer med varandra, vilka avviker, vilka motsägs helt av andra uppgifter?

Den som lämnar mordplatsen och själva mordet ur sikte, i tid och rum, som slarvar med att gå till källorna för att kontrollera, irrar snabbt vilse.

Under de många år som utredningen av mordet på Olof Palme missköttes å det grövsta, i en av svenskt samhällslivs största skandaler, var det som om spaningsledning och ibland åklagare aktivt kämpade för att slippa ta hänsyn till fakta om just mordet och platsen.

Det yttre förloppet, tidsuppgifter, rörelsemönster, mördarens uppträdande och vittnenas ord direkt efteråt – väldigt lite i kända protokoll gav stöd åt det som blev polisens olika huvudspår. Ändå försvann man med full fart och enorma resurser in i PKK-dimman och slösade sedan bort nästan ett decennium på tidvis bisarra försök att få Christer Pettersson fälld, trots att det mesta redan då talade mot att han var inblandad överhuvudtaget.

När utredningen till slut låg i spillror var det en av slutsatserna som kunde dras av de nya krafter inom polisen som tog över: Man måste börja om på mordplatsen, med de tidiga vittnesmålen, den tekniska undersökningen och spår som inte motsägs av fakta.

***

En av de journalister som under längst tid och med störst noggrannhet granskat Palmeutredningen – i program på Sveriges radio och i Sveriges television, och i egna böcker – är Lars Borgnäs. Han hör till dem som gjort mest för att avslöja och ifrågasätta många av de märkligheter som präglat polisledningens och, inte minst, säkerhetspolisens uppträdande sedan mordet. Och tillsammans med bland andra Gunnar Wall är Lars Borgnäs en av de journalister som hela tiden, även när han själv spekulerat friare om tänkbara spår och motiv, påpekat vikten av att alltid börja vid brottsplatsen på Sveavägen, och det som faktiskt hände där.

Hans bok ”En iskall vind drog genom Sverige” från 2006 brukar ofta nämnas som den bästa på temat vid sidan av bröderna Poutiainens ”Inuti labyrinten” från 1995 och ett par av Gunnar Walls böcker.

Det är ingen slump att den populära podden Palmemordet, som nu är uppe i över 200 avsnitt, regelbundet återvänt till just de författarna för citat, intervjuer, sammanfattningar och överblick. Den som vill få en överblick av vad mordvittnena faktiskt sa i polisens första förhör – och vad de inte sa, eller vad några lade till först långt senare – rekommenderar jag just ”En iskall vind drog genom Sverige.”

Nu har Borgnäs kommit ut med en ny bok om mordet: ”Olof Palmes sista steg – i sällskap med en mördare”, med förord skrivet av författaren Lena Andersson. Där återvänder han på nytt till mordkvällen, platsen för attentatet och vad vittnena beskrev av händelsen. En hel del av hans resonemang känns igen från förr: Säpo-spåret som inte följts upp, hotbilden som fanns mot Palme, mördarens professionella, kyliga agerande som tyder på en bakgrund inom militär eller säkerhetspolis.

Men han kommer även med helt nya slutsatser byggda på vittnesuppgifter och tekniska data. Exempelvis att mördarens första skott kan ha varit riktat mot Lisbeth Palme och att det andra skottet var det som dödade Olof Palme, tvärtemot den vedertagna bilden.

En bärande tes som prövas i boken, som även bland andra Gunnar Wall argumenterat för länge, är det så kallade mötesscenariot. Enligt det ska skälet till paret Palmes ologiska promenadväg hem från bion vara att de var på väg till något slags avtalat, känsligt möte. Det skulle också kunna förklara hur mördaren kunde veta var de skulle passera någonstans och där lugnt vänta in rätt tillfälle. Gick Palme in i en planerad fälla, är en av frågorna som ställs.

Borgnäs tar fasta på det några vittnen tolkade som att ett kort samtal ägde rum mellan paret Palme och mördaren, och att flera av vittnena fick intrycket att de gick tillsammans som ett sällskap sekunderna före mordet. Även blodpölens plats på trottoaren, och ett par vittnens minne av paret Palme ska ha sneddat över trottoaren i riktning mot Tunnelgatans mynning skulle, enligt Borgnäs, kunna tyda på att paret Palme hade för avsikt att svänga in på Tunnelgatan istället för att fortsätta rakt fram.

Mötesscenariot är förstås inte bevisat på något sätt, och spekulationerna om vad ett sådant möte skulle ha gällt, och varför inte uppgifter om det kommit ut under alla dessa år, blir snabbt lösa. Men faktum är att det finns en del som pekar på att mördaren och paret Palme hade en kontakt innan skotten föll. Den tidsmässiga lucka på omkring 40 sekunder som finns i rekonstruktionen av paret Palmes promenad längs Sveavägens östra sida fram till mordplatsen, har också tagits som tecken på att något inträffat under vägen. Kanske ett kort möte, som vändes till blodigt dåd.

Lars Borgnäs nya bok lär bli betydligt mer kontroversiell än hans tidigare, då han ägnar en stor del av den åt att granska Lisbeth Palmes agerande efter mordet och ifrågasätta om hon hade skäl – djupt mänskliga givetvis – att inte samarbeta med utredningen och inte berätta för polisen allt vad hon eventuellt visste om mordet.

Att hennes utpekande, flera år senare, av Christer Pettersson helt saknar värde, torde stå klart för de flesta idag. Men Borgnäs uppehåller sig framför allt vid hur Lisbeth Palme uppträdde i ett tidigare skede av utredningen. Var det rätt av myndigheterna att böja sig i det här fallet – ett mord på landets statsminister – när ett av de viktigaste vittnena, själv brottsoffer och svårt drabbad anhörig, inte ville hjälpa utredningen fullt ut?

Borgnäs lyfter fram påståendena att det kanske fanns uppgifter i Palmes privatliv som gjorde att olika krafter inom politiken och polisen inte ville att alla spår skulle följas upp, av rädsla för läckor av känslig information.

Lena Andersson skriver i sitt förord att det inte vore acceptabelt: ”Sanningslidelsen måste vara starkare än impulsen att skydda, vad det nu är som har skyddats i över tre decennier.”

***

I veckan avslöjade plötsligt Sveriges television att nuvarande Palmeåklagaren Krister Petersson, som haft en annan attityd än flera av sina tidigare föregångare, att han redan innan sommaren i år ”hoppas kunna presentera vad som hänt kring mordet och vem som är ansvarig för det”, Antingen väcks åtal, säger han till SVT, eller så läggs mordutredningen ner.

Petersson ville inte nämna namn, men det är känt att utredningen på senare tid ägnat en hel del kraft åt den så kallade Skandiamannen, död sedan 2000. Skandiamannen är en av hela Palmemordets mest märkliga karaktärer. Han dök upp direkt dagarna efter mordet i utredningen och medierna. Först mest som ett störigt, opålitligt vittne, som sökte uppmärksamhet men uppenbarligen ljög om mycket. Sedan en kort tid som misstänkt gärningsman. Därefter som avförd från utredningen men fortsatt synlig i medierna.

Nu har han fått förnyad aktualitet, efter magasinets Filters och journalistens Thomas Petterssons nya uppgifter om honom 2018 (även Lars Larssons bok om Skandiamannen, ”Nationens fiende” från 2016 kan nämnas) som inbegriper tillgång till ett tänkbart vapen.

Vapenkopplingen är mycket vag, om inte polisen hittat något konkret, Och Skandiamannen påminner inte till sin personlighet om den professionella, vana skytt vittnena beskrev från mordplatsen. Men han kom bevisligen ut på Sveavägen från sitt jobb alldeles i anslutning till mordet. Han sågs inte av några andra vittnen efteråt, uppgav till polisen en detalj inne på Tunnelgatan som egentligen bara mördaren kan ha sett, uppträdde minst sagt udda den våren, och någonstans måste man placera honom, för han fanns där i närheten.

Faktum är att även Lars Borgnäs har med honom i ett scenario. Inte som mördaren, men som mannen som sågs springa upp för trapporna till Malmskillnadsgatan och vidare nedför David Bagares gata. Mördaren ska i så fall ha vikit av in på Luntmakargatan norrut och försvunnit där.

Men det är som alltid i de här sammanhangen, så snart vi lämnar mordplatsen och säkra iakttagelser, desto tunnare blir isen för spekulationer. Då börjar den knaka, även för Borgnäs. Hans poäng är dock en annan.

Skandalen ligger i att det finns så mycket som aldrig har utretts ordentligt, trots att det handlar om ett statsministermord och en del spår skulle kunna leda in i statsapparaten. Decennier har gått förlorade. Att det fortfarande 34 år efter mordet går att hitta nya, välmotiverade infallsvinklar på materialet från mordplatsen visar hur mycket som försummats.

Frågan är väl om det inte redan är för sent att få klarhet om vem som sköt. Det krävs nog antingen ett trovärdigt erkännande av en levande person, eller en otvetydig koppling mellan en gärningsman och mordvapnet. Palmeåklagaren måste ha ett mycket tungt, sensationellt bevis på gång för att rättfärdiga sin optimism.

Annars förblir det öppna såret öppet, och en mördare kom undan.

Januaripartierna byggde medvetet in ett ödesdigert konstruktionsfel, i sitt samarbete. De har struntat i alla som varnat för att om det felet inte rättas till, är projektet dömt att misslyckas och vägen öppen för en högerkonservativ regering. Nu börjar det bli kritiskt läge.

Deras misstag har från början varit att de inte alla gemensamt tar på sig regeringsansvar, att de inte uppträder tillsammans kontinuerligt på partiledarnivå i försvar för sina uppgörelser och att de inte motiverar samarbetet som ett långsiktigt sätt att åstadkomma något bra för Sverige, utan ursäktar det som ett kortsiktigt försök att stoppa andra.

De ger intryck av att vara ett motvilligt, olyckligt och tvehågset regeringsgäng. Sådant övertygar ingen.

Istället för att rätta till felet, har S, Mp, C och L börjat övergå till ett slags självdemontage. Desperat söker de markera grälsjuk oenighet. Ömsesidiga förolämpningar haglar i syfte att tillfredsställa interna kritiker. Inget av partierna vågar, tyvärr, säga att ett mittensamarbete i skärningspunkten mellan liberala, socialdemokratiska och gröna perspektiv är rätt och önskvärt, även med sikte på nästa mandatperiod, trots att en sådan bekännelse är nödvändig om januariprojektet ska få tillräcklig trovärdighet.

Men man är inte heller redo, från någon av partiledningarnas sida, att helt bryta upp januariprojektet redan nu, av det enkla skälet att seriösa och realistiska alternativ saknas. Regeringsunderlaget är snart helt lealöst i debatten.

Långtifrån allt, men en del av detta har med statsministern att göra. Den kampanj av hån som pågår mot Stefan Löfven är orättvis. Att intervjuer inte är hans styrka var känt redan när han tillträdde. I mina ögon har han dock andra förtjänster som varit, och fortsätter vara, nyttiga i det parlamentariska läget.

Åtskilliga politiska debattörer och kommentatorer är frustrerade över att inövade manuskript från den gamla blockpolitiken, och en slentrianmässig höger-vänster-skala, inte längre har något större förklaringsvärde. De är så stressade över att behöva orientera sig i ett nytt landskap, där tidigare klichéer tappat i relevans, att de trasslar in sig i självmotsägelser när de försöker beskriva vad januarisamarbetet egentligen handlar om. Sällan hänger just den kritiken ihop. Löfven får ibland klä skott för att verkligheten förändrats.

Men det är ändå uppenbart att statsministern nu börjat undergräva sin egen position. Även Löfvens anhängare har vridit sig till besvärade frågetecken flera gånger de senaste veckorna. När han borde ha klivit fram, varit suverän, visat ledning, vågat sig på självkritik och höjt sig över det småaktiga, har Löfven hukat, skyllt på samarbetspartier och sökt tafflig polemik. Han framstår som vilsen, utan mandat i någon riktning. Det håller inte länge till.

***

Läget inom oppositionen är inte bättre. Opinionsmätningarna döljer ett pågående hyckleri, som kanske också avslöjar hur låga förväntningarna är på moderaternas och kristdemokraternas regeringsduglighet för tillfället.

Visserligen lyckas Sd, M, V och Kd tillfoga januarigänget nederlag. Det sker dock utan att de vågar bekänna sig till något eget alternativ, utan att de ens låtsas kunna ta ansvar för en helhet och utan att de svarar på följdfrågor om hur deras eventuella regeringsunderlag, med Sd som största parti och utgångspunkt, skulle fungera inrikes- och utrikespolitiskt.

Om januaripartierna hade varit beredda att ge sitt samarbete en ärlig chans, och hade uppträtt som om de trodde på det själva, då hade opinionsutvecklingen kunnat bli en helt annan. Så stora är inte skillnaderna. Nu lämnar man istället walk over i debatten, till en opposition som dansar glatt i sin egen återvändsgränd.

För väljarna är det inte lätt den här mandatperioden att veta till vem man ska vända sig om man vill utkräva ansvar.

Svensk politik gör sig till åtlöje.
********

Fler krönikor på temat:

M och Kd kan vara på väg in i en återvändsgräns

Moderaterna saknar trovärdiga alternativ att gå till val på

Alla bor i gästrum, ingen tar ansvar för helheten – ett år med januariavtalet

Ett konservativt block tar form – vad gör de andra?

S, Mp, C och L måste bestämma sig

Står vi inför Europas stora revansch över USA och Kina när det gäller digitalisering, automatisering och big data? Från bespottade eftersläntrare till global tätklunga? Skrattar bäst som skrattar sist? Det är i alla fall den bild EU:s ledare vill förmedla när unionens nya framtidsstrategi för artificiell intelligens och datahantering ska presenteras senare i veckan.

Industriellt tillämpad AI, stärkt av en gemensam inre marknad för data, långsiktiga investeringar och ett samarbete med kontinentens största företag, utgör Europas ”andra chans” att bli teknologiskt världsledande. Så sa Margrethe Vestager, EU:s kommissionär för konkurrensfrågor och en av Europas mest inflytelserika digitaliseringspolitiker, vid en pressträff som Politico EU rapporterade om på måndagen.

Även kommissionären för EU:s inre marknad och industrifrågor, Thierry Breton, är inne på samma spår. Europa må ha förlorat initiativet till USA och Kina när det gäller digitala innovationer som bygger på personliga data, sade Breton enligt Reuters, när han talade vid helgens säkerhetspolitiska konferens i München.

Men framtidens viktigaste digitala slagfält är, menade han, inte personliga, utan industriella data. I takt med att nya 5G- och AI-system växer fram förskjuts fokus gradvis tillbaka till industrin.

Och på den punkten behöver inte Europa frukta konkurrensen, säger kommissionen. Tvärtom ger EU:s industriella tyngd och erfarenhet avgörande fördelar när det gäller artificiell intelligens och avancerad datahantering inom ramen för fabriker, transportsystem, energiproduktion och sjukvård.

AI och högkvalitativa data i en industriell kontext ska alltså ses som Europas chans att dra ifrån Silicon Valley och Shenzhen, Kina och USA, när nästa våg av digitalisering och sakernas internet kommer.

Det är en djärv och tilltalande förhoppning, inte helt gripen ur luften. Men en nykter bedömning är att det mesta ändå återstår.

Europa ligger fortfarande långt efter USA och Kina även på det här området, betonar experter som tittar på antalet patent, tillgången på investeringskapital och var de mest innovativa startup-företagen och de bästa högre utbildningarna finns.

Ska det försprånget hämtas in, måste därför EU kraftsamla på många håll. Sverige har där en inte oväsentlig roll att spela.

***

På nyhetsplats i dagens tidning berättar VK om hur rekryteringarna nu pågår till en av Umeå universitets mest spännande satsningar någonsin. Den går under beteckningen WASP (”Wallenberg AI, Autonomous Systems and Software Program”), är finansierad Knut och Alice Wallenbergs Stiftelse och presenteras som ”Sveriges enskilt största forskningsprogram genom tiderna”.

Umeå är ett av programmets partneruniversitet och kommer att bära ett tungt ansvar de kommande åren.

Huvudsyftet är att stödja och utveckla världsledande forskning inom artificiell intelligens, autonoma system, och programvara, i ”en tydlig samverkan med svensk industri.” Även de ofta bortglömda, men livsviktiga, sociala, etiska och kulturella aspekterna på AI, robotisering och data ska finnas med.

Det handlar om en jättesatsning på precis det område EU nu identifierar som avgörande för Europas digitala framtid och ställning. Snacka om att Umeå universitet befinner sig mitt i smeten. Och vi som bor här i Västerbotten får återigen möjlighet att följa toppforskning på alldeles nära håll. Vilken chans för skolor och intresserad allmänhet.

”Det finns en anledning till att folkhögskolor gärna ligger vid vägens slut, djupt inne i skogen”, skriver folkhögskoleläraren Christer E. Mattson, Åsele, i en ny, läsvärd bok utgiven av Västerbottens folkhögskola. ”Tanken är”, fortsätter han, ”att folkhögskolan ska utgöra någonting eget, någonting unikt som ligger vid sidan av huvudvägarna. Ingen folkhögskola ska vara den andra lik. Folkhögskolor ska tänka nytt och vara ett kreativt centrum när det gäller utbildning.”

Det mönstret, att folkhögskolorna grundas och lever en bit utanför, lite avsides, kanske både friare och mer förbisedda än andra institutioner, går igen i folkbildningens historia.

Deras geografiska placering, vanligtvis på landsbygden, är ingen slump. Förmodligen var den omgivande miljön av skogsdungar, sjöstränder eller åkrar – och grusvägarna dit – en förutsättning för att elever och lärare skulle kunna utvecklas.

Distansen till det etablerade och hierarkiska var gynnsam för en miljö där människor utan privilegier, och ofta utan annan chans till utbildning, skulle tillåtas att förkovra sig.

Just folkhögskolan som idé och praktik, är för övrigt en skandinavisk tradition, med rötter ner i 1800-talet. Folkhögskolor i de nordiska länderna fick snart en egen social prägel och demokratisk betydelse. I Sverige blev de en viktig del av de mognande folkrörelserna.

Det går inte att förstå det svenska 1900-talet om man inte känner till hur betydelsefulla folkhögskolorna var för många människor, som utan dem haft svårt att hitta vägar ut i livet och yrkeslivet eller börja om efter problem.

Men frågan är om inte folkhögskolemodellen även står inför en ny renässans?

Ett återkommande tema i Mattssons bok är hur folkhögskolornas sätt att jobba med pedagogik och människor kan få ny relevans i det moderna samhället och för framtidens arbetsliv, efter digitalisering och automatisering, och allt snabbare strukturomvandlingar.

”En av mina favoritidéer”, skriver han, ”är att framtidens utbildningssystem allt mer kommer att handla om mänsklig utveckling i bredare mening. Det yrkesspecifika drunknar i digitaliseringens konsekvenser. Kunskapskrav ersätts av krav på förmågor och färdigheter. En del av detta innefattas av det som Skolverket kallar generella kompetenser. Den fråga jag ställer mig är: vad krävs av en människa?”

Folkhögskolorna, som med Mattssons formulering ”sysslar med en kombination av bildning och utbildning”, skulle kunna bli miljöer för att utveckla sådana generella kompetenser och en ny allsidighet hos människor. Där studenterna får lära sig att det går att ”uppnå mål man redan har” och samtidigt ”söka efter något helt nytt”.

Tanken och handen, att läsa och att göra, att lära och att känna – på folkhögskolan växlar det hela tiden.
 
”Den motsägelsefulla människan”, är en typisk kapitelrubrik, om behovet av både allmän och särskild kurs. Han återkommer ofta till begreppet meningsfullhet. Kunskap utan mening, skriver han, ”är en sysselsättning för datorer, men ovärdigt för människor.”

Folkhögskolorna får inte heller, om vi dröjer en stund vid problem med missbruk och sjukdom, ses som en plats för ren rehabilitering. Det är, påpekar Mattsson, hälso- och sjukvårdens uppgift. Folkhögskolorna måste vara något därutöver, en pedagogisk miljö med målet att ”vidga vyer” och ge nya handlingsalternativ. Om det resonerar han tänkvärt.

Mattssons resonemang påminner mig om vad folkbildningsforskaren Inger Landström skrev i antologin ”Folkbildning – samtidig eller tidlös?” (2005):

”Man kan anta att folkhögskolorna orienterar sig utåt samhället på olika sätt och samtidigt lyssnar till sin egen inre röst (sin tradition) och värden man eftersträvar. (…) Hur framträder egenarten när folkhögskolornas yrkesinriktning visar vem man är i handling – när idéer och värden blir profilering i kursutbudet?”

Mattssons bok kretsar, direkt och indirekt, kring den frågan. Via konkreta exempel från folkhögskolans liv och korta, tänkvärda utflykter i litteratur, filosofi, teknik, politik och idéhistoria. Det är en bok om en folkhögskola, men också en bok om konsten att vara människa.

I förordet skriver folkhögskolechefen Anna Hartman Sjödin:

”Vi får inte låta oss luras av den högfrekventa tillvarons alla stressande krav på ständig tillgänglighet och ständiga beslut. Det behövs tillfällen till reflektion, kontemplation och lugn. Så skapas förutsättningar för hållbarhet och att utvecklas och må bra som människa.”

Även Ingiberg Olafssons starka, illustrerande bilder diskuterar gränslandet mellan att söka förankring och våga ett språng.

***
 
Om jag tittar på min egen släkt är folkhögskolorna ett återkommande tema, över generationer.

Vid nykterhetsrörelsens folkhögskola Tollare har både min pappa och farfar jobbat som lärare. Min mormor, en gruvarbetardotter som var tvungen att börja arbeta direkt efter folkskolan som hembiträde för att hjälpa till med familjens försörjning – hennes pappa hade skadat synen allvarligt vid en sprängolycka – och aldrig fick chansen att utbilda sig vidare, pratade också ofta på äldre dagar vid kaffet, när jag besökte henne, om Tollare.

Det var en speciell plats för dem som ägnade mycket tid åt ideellt arbete i IOGT-NTO. Där praktiserades ett ideal. Där skulle människor erbjudas något som tidigare generationer förvägrats.

Och jag minns hur mormor var stenhård när det gällde en sak – nykterhetskravet skulle det inte kompromissas med. Då fick hon något svart, förebrående i blicken: svik inte på den punkten.

Folkhögskolorna var ju ofta idéburna. Man tog inte lätt på det. Man visste hur hårt de som gick där skulle få jobba för att klara sig bra i livet, och hur viktigt det var för dem som kom dit med svårigheter, att de bars upp av omgivningens solidaritet och medvetenhet.

***

Nu ringer mamma, pensionär, och berättar om den kurs i textildesign hon börjat på Forsa folkhögskola i Hälsingland. Mamma vill alltid bli något nytt, något till, något ytterligare. Hon lär aldrig ge sig. I bilen på väg hem från Forsa skildrar hon skolan där en brokig skara med olika bakgrunder och erfarenheter passerat revy.

På folkhögskolan i Åsele, Blåviksvägen 11, gick förra året, konstaterar Mattsson, människor från ”länder runt hela jordklotet; Eritrea, Iran, Afghanistan, Brasilien, Litauen, Estland, Syrien, Mali och Togo”.

Så fortsätter folkhögskolor, även i takt med att samhället förändras, att skapa möten, ge chanser och fylla viktiga funktioner, vid sidan av huvudvägarna.

Det utdragna politiska spelet kring de ensamkommande unga som sökte asyl i Sverige före 24 november 2015 hör till de mest ovärdiga kapitlen i svensk politik de senaste åren.

Redan tidigt stod det klart att en amnesti borde ges för den här gruppen. De fångades av hopplöst långa handläggningstider, i skarven mellan en tidigare relativt generös asylpolitik och nya, restriktiva regler, och har farit väldigt illa av osäkerheten som därefter. Nu har de varit många år i Sverige.

Föreställningen att de efter så lång tid och så djupa insatser från civilsamhällets sida, skulle samlas in och utvisas, är orimlig. En amnesti vore det enda humanitärt ansvarsfulla.

Men ingen politisk majoritet har ,i takt med att det allmänna stödet för den tidigare asylpolitiken nästan helt försvunnit, vågat ta ansvar för en sådan linje. I stället har nödlösning följt på nödlösning.

Den med rätta hårt kritiserade gymnasielagen från sommaren 2018 var långt bättre än det alternativ som hotade: utvisning. Men redan då var det uppenbart att lagen skulle skapa nya problem. Lagförslaget är utan tvekan, skrev jag i VK för två år sedan, ”ett hafsverk med många inbyggda fel. En generell amnesti hade varit långt bättre, klarare och ärligare, och borde ha sökts som lösning från början. ”
 
Nu har frågan dock aktualiserats på nytt i debatten. Hoppet väcks igen, att ett djupt beklämmande spel ska avslutas. Just när det gäller amnesti för de ensamkommande finns åtskilliga även bland dem som i övrigt stöder omläggningen av svensk asylpolitik, som närmat sig slutsatsen att det är det enda sansade alternativ som återstår under de speciella omständigheterna.

En ny rapport från Röda Korset om situationen för ensamkommande barn och unga i Sverige – ”Mitt liv räknas – den humanitära situationen för ensamkommande unga” har fått uppmärksamhet. Allt är inte nattsvart i den, och gymnasielagen har hjälpt några. Men rapporten skildrar sakligt de problem som drabbar den här gruppen med bostadslöshet, psykisk ohälsa, depression, ångest, PTSD, stress, ensamhet och exploatering av olika slag. Ett skäl är den osäkerhet om deras framtid i landet som endast en amnesti skulle lösa.

Röda Korsets rapport föranledde bland andra Alex Voronov på Eskilstuna-Kuriren att skriva i en ledare häromdagen: ”De här ungdomarna blir, även i denna limbotillvaro, allt mer förankrade i Sverige. De allra flesta kommer aldrig att lämna landet. Det är lika bra att inse det och ge dem permanent uppehållstillstånd redan nu. Man kan låta bli att kalla det amnesti. Men det är vad det handlar om.”

Så är det. Även vi som – med väldigt lågt folkligt stöd – önskar den tidigare asylpolitiken tillbaka har mycket självrannsakan kvar när det gäller hur vi förde debatten för några år sedan. Saker vi förenklade, varningsrop vi inte tog fasta på och överord om motståndare vi borde ångra. Det har jag inga problem med att erkänna. Vi fick en tankeställare, som vi bör minnas även nu när vi har en stor opinion emot oss.

Men också de som i dag – i medvind – driver på för ännu mer restriktiv asylpolitik, bör stanna upp och tänka efter en stund vad det egentligen är de kräver, när de efter så lång tid vill skicka ut den här gruppen ensamkommande ur landet. Här borde de besinna sig.

På våren 2017 skrev jag så här om de ensamkommande och amnestikravet, och jag tycker att det gäller fortfarande:

”Kunde vi inte åtminstone enas om att Sverige har råd, möjlighet och skyldighet att ta ansvar för de plågade unga som redan tagits emot? De som redan finns här, som långsamt, mödosamt, steg för steg börjat komma in i svenska lokalsamhällen, få antydan till rötter, men som förstörs av osäkerhet, misstänkliggöranden och avvisningshot. Efter alla de reträtter och anpassningar till miniminivåer som skett, skulle den lilla kraftsamlingen, det principbeslutet, betyda mycket.”

Det är dags att avsluta ett ovärdigt kapitel i svensk politik och ge de ensamkommande amnesti.

Tysklands kristdemokrater och socialdemokrater, två av Europas tyngsta partier, som präglat mycket av efterkrigstiden och även haft nära kontakter med sina svenska motsvarigheter, kämpar med svåra vägval, sargade självbilder och en försvagad ställning hos väljarna. Tyskland är inte längre något undantag av inrikespolitisk stabilitet på 2000-talet. Det kommer inte att gå obemärkt förbi, skriver jag i den här krönikan.

***

Beskedet från de tyska kristdemokraternas ordförande Annegret Kramp-Karrenbauer att hon tänker avgå under året och inte vill efterträda Angela Merkel som regeringschef nästa mandatperiod förvandlar ett redan turbulent läge i tysk inrikespolitik till något som börjar likna kaos.

Kramp-Karrenbauers nederlag har vuxit fram gradvis det senaste året. Hon valdes med knapp marginal till ny CDU-ledare i december 2018, som en kandidat i Angela Merkels anda och tradition, men fick aldrig riktigt chansen att visa sina eventuella kvaliteter som framtida förbundskansler. Det gick snett från början.

Förutom att hon själv gjorde för flera tveksamma framträdanden och strategiska misstag inledningsvis, fortsatte Kramp-Karrenbauers interna motståndare i partiet att systematiskt underminera henne.

Friedrich Merz, som förlorade kampen om partiledarposten 2018, har ända sedan den partikongressen arbetat på en comeback med stöd av en konservativ högerfalang. Han har inte gett upp. Även andra, som sakpolitiskt stått Kramp-Karrenbauer närmare – exempelvis partiets vice ordförande Armin Laschet, som själv antas vilja bli förbundskansker efter Merkel – har sett till att hon inte vuxit sig för stark. Jens Spahn, som också kandiderade 2018 och som nu är sjukvårdsminister, nämns återigen som ett tänkbart namn. Varför de skulle vara bättre kandidater än Kramp-Karrenbauer har ingen riktigt lyckats förklara, men den samlade mängden intriger blev till slut för stor.

Att Kramp-Karrenbauer, med sina mycket svaga förtroendesiffror, inte längre hade några realistiska utsikter att bli vald till kristdemokratisk kanslerkandidat inför nästa val 2021 har därför stått klart sedan månader tillbaka. Nu ger hon alltså även upp partiledarposten. Endast positionen som försvarsminister vill hon behålla. Den hon övertog förra sommaren från EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen.

Utslagsgivande för Kramp-Karrenbauers beslut att avgå som partiledare blev den senaste veckans storm av kritik mot CDU:s regionala ledning i delstaten Thüringen.

Den hade där (tillsammans med liberala FDP) i samband med en omröstning om delstatens nästa regeringschef låtit högerextrema AFD diktera villkoren. Istället för att i ett krångligt parlamentariskt läge släppa fram en minoritetsregering under den sansade och respekterade vänsterledaren Bodo Ramelows ledning, som lovat att söka samarbete över blockgränsen, valde CDU och FDP att ge AFD ett avgörande inflytande.

Det var en uppvisning i ideologisk omdömeslöshet och taktisk klantighet som snabbt stänkte över även på CDU:s och FDP:s respektive partiledningar nationellt.

Kramp-Karrenbauer lyckades varken före eller efter den omröstningen att få gehör för sin linje. Det krävdes till slut ett maktord från Angela Merkel – som formellt inte längre ska lägga sig i kristdemokraternas inre liv – för att tvinga fram ett tydligt avståndstagande från AFD från de lokala partikamraterna. Därmed stod det klart för alla, att Kramp-Karrenbauer, hur korrekt och seriös hon än må vara, inte längre har tillräckligt auktoritet kvar.

***

Nu väntar en stor intern drabbning om den ideologiska och parlamentariska framtiden, inom ett av Europas mäktigaste partier.

Ska CDU fortsätta den moderniseringskurs med förankring i mitten som präglat Merkels år vid makten, och kanske testa en koalition med de gröna? Eller öppna upp sig i högernationalistisk riktning och börja söka samarbete med AFD? Pragmatism eller radikalisering?

CDU:s vägval kan få återverkningar på många nivåer, även inom Europeiska Unionen. ”Läget för CDU är ovanligt allvarligt, det handlar om vår framtid som ett modernt mittenparti”, sa Tysklands näringsminister Peter Altmaier på måndagen, när nyheten om Kramp-Karrenbauers beslut sipprade ut. Altmaier har nära kontakter till förbundskansler Angela Merkel och är inte känd för att överdriva i onödan.

Även Kramp-Karrenbauer har antytt att oenigheten är stor internt kring hennes linje att partiet inte under några omständigheter ska samarbeta med vare sig AFD eller vänsterpartiet Die Linke.

Oron inom CDU:s ledning för en intern revolt på den punkten är uppenbart stor. Samtidigt vittrar partiets högerflank en ny chans att återta det initiativ den tappat under Merkel.

Om inte systerpartiet CSU, i delstaten Bayern, gör anspråk på en kanslerkandidatur för sin allt mer populäre ledare Markus Söder, kommer den som nu väljs till ny partiledare för CDU nästan med automatik att vara kristdemokraternas kandidat som regeringschef efter nästa val. Det borde intressera Sverige minst lika mycket som amerikanska primärval.

Men den nya turbulensen stannar inte enbart vid kristdemokraterna. Socialdemokratiska SPD kämpar sedan åratal tillbaka med ännu djupare problem, intriger och egna ledarstrider.

Att båda de två stora tyska regeringspartierna befinner sig i allvarlig kris samtidigt och har svårt att klargöra vad de egentligen står för ideologiskt i en tid av nya samhällsproblem och samhällsmotsättningar, är anmärkningsvärt. Det gör den blocköverskridande koalitionen i Berlin, och därmed Angela Merkels position, allt svagare.

Håller mitten överhuvudtaget i Tyskland – CDU/CSU, SPD, de gröna och FDP – orkar den stå emot trycket från de politiska ytterkanterna? Enligt opinionsmätningarna gör den det fortfarande, men förändringar kan komma snabbt.

Om den sittande regeringen inte överlever hela mandatperioden, om det blir nyval eller regeringsombildning, då går eran Merkel mot ett snabbare slut än hon hade tänkt sig när hon beslutade sig för att lämna partiledarskapet men fortsätta som förbundskansler.

Annegret Kramp-Karrenbauer sa på måndagen att den som leder det största regeringspartiet även bör vara regeringschef, och hon vill att CDU ska ha en kanslerkandidat klar till i sommar. Det var en uppenbar kritik av Merkels roll.

***

Efter sommaren ska Tyskland ta över ordförandeskapet inom EU. Det är ingen liten sak mot bakgrund av den osäkerhet som råder efter Brexit kring hur nästa långtidsbudget se ut, konflikterna kring migrations- och rättspolitiken hanteras och EU:s geopolitiska strategier utvecklas.

Frankrike pressar Tyskland att engagera sig mer i EU:s framtidsdiskussion. Spänningarna mellan Bryssel och medlemsländer som Polen och Ungern kommer att tvinga Tyskland till känsliga ställningstaganden. Hur ska EU:s relation till Ryssland se ut på 2020-talet?

Angela Merkel hade, med sin långa erfarenhet och starka ställning bakom kulisserna och under nattmanglingarna i Bryssel, hoppats att kunna förbereda ordförandeprocessen i lugn och ro.

Det är fortfarande troligt, men inte längre givet, att hon sitter kvar vid makten så länge. Hennes ord kommer inte att väga lika tungt som de brukat. Och även om koalitionsregeringen i Berlin hankar sig fram hela mandatperioden, är det två krisande, traditionsrika partier som stöttar varandra. Ett tungt ansvar faller på deras respektive ledningar att snabbt börja reda upp i kaoset.

***

Den politiska omvandling som brett ut sig över Europa får nu allt mer konkreta konsekvenser även i EU:s största medlemsland. Grundläggande konflikter väntar om politikens framtid. Ett gammalt partilandskap ger inte några tydliga svar längre, något nytt har ännu inte hunnit växa fram. Handlingsförlamning, förbittring och symbolpolitik hotar.

Tysklands kristdemokrater och socialdemokrater, två av Europas tyngsta partier, som präglat mycket av efterkrigstiden och även haft nära kontakter med sina svenska motsvarigheter, kämpar med svåra vägval, sargade självbilder och en försvagad ställning hos väljarna. De som burit upp en hel epok, vacklar plötsligt. Mönstret känns igen från andra länder. Tyskland är inte längre något undantag av inrikespolitisk stabilitet på 2000-talet.

Det kommer inte att gå obemärkt förbi.