Olof Palmes mynt glödde på båda sidor

Av , , Bli först att kommentera 9

Olof Palmes betydelse i svensk politik, de olika sidorna av hans gärning, det fruktansvärda mordet på honom och det katastrofala polisarbetet, är ämnet för den här krönikan.

——————————————–

Olof Palmes mynt glödde på båda sidor

Stockholms innerstad på kvällen den 28 februari 1986 var ingen miljö att lämna landets statsminister ensam i utan skydd och livvakter. Oavsett vilken teori om mordet man tror på, eller om man överhuvudtaget i dag intresserar sig för vem eller vilka som låg bakom illdådet, så står det utom tvivel att staden runt om makarna Palmes promenad från bion den kvällen närmast kryllade av potentiella, tänkbara hot mot en framstående, omstridd politikers säkerhet.

För den säkra slutsatsen man kan dra av den stora mängden spår är inte vem som sköt, utan att någon faktiskt sköt, kallblodigt och med offret medvetet utvalt, och att Stockholm vid den tidpunkten var fullt av personer och grupper med vanor av våld, brutalitet eller extrema, antidemokratiska åskådningar. Några av dem hörde de åren, en äcklande insikt, hemma inom polis- och militärmakten.

Att Olof Palme trots den miljön och den stämningen lyckades förhandla sig, halvt beordra sig, till en livvaktsfri fredagskväll på stan säger något om den naiva och oskuldsfulla självbild Sverige kanske fortfarande hade så sent som på 1980-talet. Och det katastrofalt handfallna och inkompetenta polisarbetet efter mordet avslöjar möjligen något liknande. När sedan hela mordutredningen låste fast sig i åratal vid det osannolika sidospåret Christer Pettersson försvann möjligheterna att lösa mordet med något annat än att mördaren eller någon medhjälpare skulle bekänna. Där står vi i dag, med spekulationer som frustrerande substitut för säkra svar.

Mordet, men också det faktum att mördaren kom undan, försvann in i mörkret efter uträttat dåd utan att någonsin gripas, förblir ett av de svarta kapitlen i svensk historia. Det har också länge stått i vägen för en otvungen debatt om politikern Olof Palme, hans gärning, samhällssyn och eftermäle.

Jag hade inte ens fyllt elva år vid tiden för mordet och har därför enbart läst och lyssnat mig till en egen bild av Palme. Den är som bilden av alla briljanta, omstridda, betydande politiker komplex. Jag känner inte till någon intressant politiker som inte haft myntets båda sidor. Den som gör Palme endimensionell – den som inte vill erkänna de stora förtjänsterna eller inte vill se de mörkare sidorna – gör honom orättvisa. För en räddhågad, idoliserande historieskrivning är han för intressant. För nedrig, postum polemik baserad på bara få aspekter av hans insats är han för viktig och inspirerande.

Han är för många av oss som är aktiva i debatten i dag ofrånkomligen mer av en historisk gestalt än någon vi har egna, politiskt medvetna minnen av. Det har gått 25 år, ett fjärdedels sekel, sedan han dog. Partiledare och statsminister blev han för 42 år sedan, 1969. Till maktens centrum på regeringskansliet rekryterades han för 57 år sedan, 1954.

En politiker måste ses i ljuset av sin tid för att en analys ska bli vettig. Palmes gärning sträckte sig från åren kort efter världskriget till åren kort före murens fall, med omvälvningarna på 60- och 70-talen som skiljelinje. I sin generation politiker, som uttolkare och medskapare av tidsandan, uppbrotten och kontroverserna, var han den som lyste mest, som sög uppmärksamheten till sig. Han är en av efterkrigstidens mest betydande svenska politiker.

Och hans mynt vibrerade intensivt på båda sidor. Han var, när allt summeras, en motstridig politiker, som vägledde och vilseledde med samma glöd, och som retade många och beundrades av många, ibland samma personer, i en sällsam blandning. Han satte fyr på vardagspolitiken, det sprakade.

Det glöms ofta bort att Palme bakom briljansen var en pragmatisk, tillväxtorienterad, teknokratisk, utvecklingsoptimistisk gråsosse av sin tid – tidvis lika hatad av den yttre vänstern som av den yttre högern. Han var pådrivande i sociala reformfrågor kring utbildning och jämställdhet som frigjorde samhället, men orkade inte hålla emot nysocialisterna inom partiet på 70-talet, vilket väljarna bestraffade. Sina sista år utstrålade han inte samma idélust, retoriken fick tendenser till okritiskt försvar av det bestående. Kritiken internt kom lika fullt från vänster.

Hans skamlösa lögner och maktmissbruk i IB- och Geijer-affärerna var ett uttryck för hur socialdemokratin efter alltför många år vid makten blivit arrogant och självgod, sammanväxt med staten på ett osunt sätt. I vår tid hade sådana skandaler tvingat honom till avgång, en tankeställare med flera bottnar.

Han var en av dem som aktivt bidrog till att vidga Sveriges politiska medvetande om världen, en internationalist som tidigt såg en ny tids konfliktlinjer, dubbelmoral och utmaningar. Han hade en känsla för orättvisor mot fattiga, maktlösa länder i världen som gjorde att han snabbare än andra kunde sätta fingret på det moraliskt väsentliga i den nya världsordningen. Men den instinkt och analys som ledde honom rätt i Vietnamfrågan och kritiken av USA, svek honom i en del andra lägen. Minglandet med Castro var inte värdigt myntaren av begreppet ”satans mördare”, och koketterandet med neutralitetsfloskler har avslöjats i efterhand.

Olof Palme tog idéer på allvar, gav energi åt det offentliga samtalet, tvingade upp motståndare och medier flera divisioner. Han visade som demokrat att politiken inte behöver be om ursäkt för sin existens, men bad inte heller om ursäkt där det hade varit på sin plats. Han rymde i sin person ensam så många olika funktioner och dimensioner att man i dag skulle behöva nämna ett stort antal politiker för att täcka in hans betydelse.

När hjärtat bultar hårt av fel orsaker

Av , , 1 kommentar 5

Utvecklingen i Libyen och EU:s reaktioner hittills på utvecklingen i Nordafrika är ämnet för veckans lördagskrönika.

——————————————-

När hjärtat bultar hårt av fel orsaker

På nytt rymmer nyhetsrapporteringen om Nordafrika den hjärtskärande blandningen av starka, gripande rapporter om demokratisk revolt och frihetskamp och vidriga scener av diktaturers försök att slå ned allt hopp med våld. Må vi få minnas 2011 som den stora frigörelsens år när förtryckarna föll en efter en. Allt nu handlar, för omvärldens del, om att ta ställning.

Modiga vardagshjältar i Nordafrika reser sig i kamp för demokrati och mänskliga rättigheter, för universella värden de förvägrats av brutala förtryckare. Hela ungdomsgenerationer rusar genom rädslan som lamslagit land efter land, låter den skölja över och sedan bort utan att backa, tar steg ut på andra sidan där allt sätts på spel men också allt är möjligt, drivna av människors djupaste längtan till fria, egna liv.

Upproren i Tunisien, Egypten, runt om i hela regionen, nu i Libyen, står i total kontrast till alla fördomar, alla reservationer, alla bekymrade miner, all anemisk diplomatisk statsklokhet, som väglett omvärldens inledande, officiella reaktioner på dem. Det är inte hämningslösa företrädare för extremism, sekterism eller nya former av förtryckarläror som äger torgen och upproren, utan öppna, inkluderande, breda koalitioner av människor som fått nog; disciplinerade, medmänskliga, toleranta, fantastiska.

Det är revolutioner av det slag man drömt om för länderna, tända inifrån med rätt utgångspunkter och drivkrafter, demokratiska, sociala och kulturella – ingen självklarhet i historien, ingen självklarhet någonstans. Fundamentalisterna med sina våldsläror tvingas stå frustrerade vid sidlinjen och se lustfyllda, jublande demokratirörelser växa fram och tända hopp om en bättre framtid där de hoppats kunna sänka sitt permanenta mörker och stränga, bittra hat.

Främlingsfientligheten, fördomarna och rädslan för kulturell mångfald i västvärlden som fått många att se mellan fingrarna i sina samarbeten med förtryckarna och som ofta nog motiverats med att vissa värden och värderingar skulle vara exklusiva för vissa kulturer och omöjliga i andra, avslöjas nu i all sin unkenhet. Den lika unkna relativism som under decennier – under namn av solidaritet men i realiteten driven av djupaste fördomsfullhet – utmålat globala krav på demokrati och mänskliga rättigheter som ett slags västvärldens förkastliga imperialism står lika avslöjad av demonstranterna i Nordafrika.

Demokratins och frihetens hjältar 2011 kämpar för sina liv i arabvärlden – muslimer, kristna, ateister och andra grupper sida vid sida – medan västvärldens officiella företrädare behöver långa sammanträden, flera uttalanden och många dagar på sig för att kunna se och våga erkänna skillnaden mellan en fredlig demonstrant och en massmördande despot.

Andra relativister rodnar förhoppnings av skam över sina instinkter att med automatik och tämligen urskillningslöst ursäkta och romantisera alla rörelser, till och med terrorister, som vänder sig mot liberala demokratier, som vore inte demokrati och mänskliga rättigheter omistliga rättigheter för alla människor.

Europeiska Unionens uppträdande de senaste veckorna har inte varit enbart katastrofalt, det vore orättvist att påstå. Man har emellanåt sagt rätt saker och nu långsamt börjat vidta rätt åtgärder. Men delvis har det faktiskt varit erbarmligt att följa unionens reaktioner. Det är som om oron för vad som skulle kunna hända på kort sikt och vad det kan innebära för EU – exempelvis i form av flyktingströmmar och ökade oljepriser – varit större än entusiasmen över revolter där människor, även med inspiration från Europas demokratier och friheter, försöker vräka sina förtryckare och utsugare åt sidan. EU:s hjärta bultar hårt, svetten tränger fram, men tyvärr, som det tycks, av fel orsaker; av ångest, inte hopp.

Händelserna i Libyen blottlägger nu ganska brutalt EU:s prioriteringar och ryggmärgsreaktioner. Hur kan människor som flyr medan regimerna tömmer sina vapen mot de egna befolkningarna hållas tillbaka eller hållas borta, och hur ska de flyktingar som ändå lyckas ta sig hit fördelas mellan medlemsländerna? Finns det en risk för instabilitet med ekonomiska konsekvenser? Det tycks vara bekymrade frågor man ställer när nu upproret rasar i ett land med vilkets regim Italien haft ett skandalöst och cyniskt, av EU tolererat, flyktingavtal sedan tidigare och till vilket Sverige sökt kränga övervakningsutrustning som skulle underlätta försök att hindra just flyktingströmmar till Europa. Utvecklingen sätter överhuvudtaget ett skammens ljus på EU:s samlade gränspolitik.

”Nu diskuteras, som vanligt, vem som måste ta emot hur många av dem och framför allt: hur kan flyktingströmmen stoppas? Vad som inte diskuteras är frågan varför vi skulle få göra det? Med vilken rätt nekar vi fattiga människor att komma till oss? Vem tillåter oss att slå fast vilka människor som har mindre rätt till människovärdiga liv och vilka som är fullvärdiga européer?”
Bernd Ulrich i Die Zeit

Det finns, som Ulrich konstaterar, självklart pragmatiska svar på en del sådana frågor, men inga moraliska. Slutna gränser eftersträvas på moraliskt grumliga grunder, vilket är det värsta, men även sett ur ett perspektiv av europeiskt egenintresse givet de demografiska utmaningar som väntar, sällsynt kontraproduktiva grunder.

Nu vill många spegla sig i glansen från revolterna. Men om de nya demokratier som förhoppningsvis växer fram intar en relativt sval attityd till sina gamla förtryckares tålmodiga avtalspartners går det inte att ha många invändningar. Där demokratier i väst hade kunnat bejaka sina roller som förebilder har man istället delvis gjort tvärtom och prioriterat ned just de ideal som inspirerade revolterna. Nu är det västvärlden som kan låta sig inspireras istället, nu är det Europeiska Unionen som får ett skäl att se sig i spegeln och reflektera över vad det egna hjärtat slår hårdast för.

Förhoppningsvis kan det leda till att Europas länder och regioner på ett helt annat sätt börjar uppskatta att vara, känner stolthet över att ha blivit och ser potentialen i att förbli länder präglade av kulturell mångfald och med, trots allt, en stor lockelse för många.

Demokrati, fri debatt och mänskliga rättigheter är inte ömtåliga plantor som måste stängas in för att överleva, de är universella värden som drar till sig och förenar människor i en tolerant, individuell och rättighetsbaserad mångfald. Får de utrymme att spridas är de starkare än något annat. Revolterna i Nordafrika har inte lyckats ännu. Kanske tar det år innan vi vet vad de mynnar i. Det är inte självklart i detalj hur omvärlden bör agera och självklart måste det finnas utrymme för utrikespolitisk pragmatism.

Men det får aldrig råda någon tvekan om var sympatierna ligger, vad målet är, vad som prioriteras högst, när kampen för frihet och demokrati kämpas ut. Ibland är att ta ställning viktigare än någonting annat.

Att bli gammal i Västerbotten

Av , , Bli först att kommentera 6

Den åldrande befolkningen, de demografiska utmaningarna och de äldres nya roll i det framtida samhället är ämnet för den här krönikan där jag argumenterar mot den utbredda pessimism som kretsar kring alla demografiska framtidsprognoser som spår en ökad andel äldre. Se det långa livets rikedom också, är budskapet. Till papperstidningen har Niklas Eriksson tecknat på temat.

————————————————

Att bli gammal i Västerbotten

Hur ska det bli med alla gamlingar som bara lever längre och längre? Får man tro de demografiska spådomarna är vi på väg mot åldrandets decennier. Men gamla människor, de har väl gjort sitt, eller hur var det nu igen?
Jämmervalsen är bakgrundsmusik till många debatter. Men sällan skruvas den upp på så hög volym som när åldrandet i det moderna samhället ska diskuteras. Försörjningsbördan, hur ska det gå med försörjningsbördan? Äldreomsorgen, hur skall äldreomsorgen finansieras, finns det tillräckligt med personal? Kommer rullatorproduktionen att hänga med? Hur ofta sänds melodikrysset? De unga kommer hur som helst att få jobba häcken av sig för att det här ska gå ihop, har vi fått lära oss. Den ödesdigra strömbrytaren väntar där någonstans vid 65 – klick, föredetting, eftersnack, nu tillhör du det gåtfulla folket 2.0.

Kontrasten till vårt bejakande av unga generationer som resurser och löften kunde inte vara större. En åldrande befolkning ger dåliga vibbar, den instinkten sitter djupt. Och regioner där det är de många äldre, inte de många yngre, som präglar framtidsprognoserna, får lätt panikkänslor.
Demografin är förstås ett faktum. Framtidens Västerbotten kommer att ha en större andel äldre som lever vidare, som vore det den naturligaste sak i världen. Men när blev det med automatik ett problem?

Livslängden ökar, människor får fler hyfsat friska år för sig och sina kära efter avslutade arbetsliv, erfarenheter bevaras längre, mötena över generationsgränser blir fler, människor får chansen att bejaka intressen och kompetens bortom yrkesrollerna. När gick ett av de finaste bevisen för utveckling och välstånd från att vara en mänsklig triumf till att bli föremål för pessimism? Debatten om framtidens åldrande är ibland ett typexempel på en instrumentell och trång människosyn.

Åldrandet är på väg att förändras radikalt i Sverige de kommande decennierna. Omställningen kommer inte att vara enkel, kulturellt eller ekonomiskt. Ingrodda fördomar om ålderdom släpper inte. Och 2000-talets försörjningsbörda är en reell utmaning.

I veckan kom siffror från Statistiska Centralbyrån som bekräftade att den arbetande delen av befolkningen kommer att behöva försörja, som uttrycket lyder, en växande andel äldre de kommande 20 åren . I Västerbotten ser situationen minst problematisk ut i Umeå, som ligger bättre till än riksgenomsnittet. Tuffast ser det ut i Dorotea och Åsele. Men den övergripande bilden är gemensam.

Av det går att dra några slutsatser. Framtidens yrkesliv kommer att behöva vara längre och därför mer omväxlande och långsiktigt skonsammare. Fler byten av branscher och arbetsplatser, ett livslångt, flexibelt lärande, pålitliga socialförsäkringar och varsamma arbetsmiljöer kan ge människor kraft att orka längre och lust att prova nytt längs vägen. Ökad arbetskraftsinvandring kan rädda välfärdsservicen. Men arbetsmarknaden är bara ett perspektiv, det som är lätt att mäta. Det finns många andra aspekter på den nya, långa ålderdomen, som inte utgår från vad äldre kräver, utan hur de berikar ett samhälle.

Hur värdesätter vi erfarenhet? Hur ser vi på människors roller och möjligheter som medborgare genom hela livet? Förmår vi lyssna med tillräcklig uppmärksamhet på de äldre som lämnat in sina formella positioner? Definieras vi som medborgare, som demokratiska medgestaltare, enbart av vad vi jobbar med? Det vore futtigt. De många äldre som går in i ålderdomen med bättre hälsa och fler aktiva år framför sig än någon tidigare generation, kommer att ha en stor roll att spela även några avslutande år på arbetsmarknaden. Äldres deltidsföretagande är en underskattad potential. Men de äldre kommer framför allt att vara viktiga och ovärderliga som aktörer, ledande och stöttande, i civilsamhället, i föreningar och folkrörelser, i grannskap och i vänkretsar.

Den nya, långa ålderdomen kan bli en energikick för framtidens lokalsamhällen. Inte heller det blir konfliktfritt. Det kommer att bli en balansgång och skapa en del oklara rollfördelningar. På mindre orter där antalet uppdrag är begränsat måste de äldre vara generösa med att släppa fram yngre till inflytande. Men framför allt är de äldres ökade tid och kraft som medborgare en potential.

Det diskuteras hur framtidens kommuner ska gestaltas för unga. Lika viktigt är hur service, utbud och lokala miljöer kan bli attraktiva och aktiverande för gamla. Även där är mångfald nyckelordet, möjligheten att välja att bli gammal i den urbana staden eller den lantliga idyllen, med nya vanor eller trygga vanor på ålderns höst. De gamlas Umeå, de gamlas Vindeln, de gamlas Lycksele – var och hur? Äldres flyttvanor och uppbrott på 2000-talet, kanske närmare barn och barnbarn, kommer att prägla Västerbotten.

Demografin anger förutsättningar, inte vad man gör av dem. Se det långa livets rikedom.

Måste småföretagarna alltid hamna i kläm?

Av , , Bli först att kommentera 8

Västerbotten, liksom Sverige, behöver fler småföretagare och fler lokalt förankrade kapitalister, det är i småföretagen framtidens jobb skapas. Det är en av slutsatserna i den här lördagskrönikan, som även diskuterar lite kring sambandet mellan småföretagarpolitik och social reformpolitik.

———————————————————-

Måste småföretagarna alltid hamna i kläm?

Det var småföretagen som lyfte Sverige ur finanskrisen. Småföretagens exportvärde ökade mellan 2008 och 2009 med 43 procent, medan storföretagens sjönk med 19 procent under samma period. Det är slutsatserna i en ny rapport från Företagarna. Att småföretagen tillsammans utgör ryggraden för den privata sysselsättningen i landet är varken en ny eller överraskande iakttagelse. Givet hur neurotisk och fixerad vid storbolag debatten om företagsklimat och arbetsmarknad fortfarande är i Sverige kan det dock vara matnyttigt med siffror som ger lite perspektiv: “2010 jobbade över 1,6 miljoner personer i småföretag med max 49 anställda, jämfört med knappt 1,4 miljoner i storföretag med 50 anställda eller fler.”

Det är i små och växande företag, framför allt inom de nya tjänstebranscherna, som 2000-talets jobbtillväxt måste äga rum. Även i gränslandet mellan privat och offentlig sektor, med Sveriges traditioner och kompetens inom exempelvis vård- och utbildningsområdet, finns stor potential.

De stora industriföretagen kommer fortsatt att vara en förutsättning och utgöra grunden för långsiktig ekonomisk tillväxt – inte minst i resursrika Norrlandslän. Men de kommer inte längre att spela samma direkta roll för sysselsättningen som tidigare.
Vill politiken bädda för fler jobb, stabila resurser till välfärden, lägre trösklar in på arbetsmarknaden för utsatta grupper, ökad jämställdhet i samhället och tryggare, smidigare rörlighet mellan jobb och branscher vid strukturomvandlingar lokalt, nationellt och globalt är småföretagandet nyckeln till det mesta.

Därför är det en gåta att både regeringen och oppositionen – av skilda skäl – tycks ha så innerligt svårt att vilja se hur illa lagstiftning, byråkrati, regelverk, trygghetssystem och lösningar utformade för de största företagen och de stora fackförbunden på gårdagens arbetsmarknad fungerar i kämpande småföretagares vardag på 2000-talet. Någonting verkar stå i vägen, som vill man inte riktigt se småföretagarnas situation med ofta omöjliga arbetstider, stor otrygghet, utsatthet för myndigheters godtycke, sårbarhet för brottslighet och mycket svag uppbackning och erkänsla från samhällets sida.

Det är inget små entreprenörer snyftar över. De sliter på som andra hårt slitande grupper i samhället, för sina idéer och verksamheter i vad som också ofta är ett frivilligt och eftertraktat livsstilsval med andra fördelar och friheter än rent materiella. Men att motarbetas och misstänkliggöras, att inte få sina villkor rationellt behandlade och uppmärksammade av beslutsfattare och debattörer, har de inte förtjänat. Och samhället borde i ren självbevarelsedrift söka underlätta deras slit där det går.

Delar av oppositionen sitter fast i socialistiska låsningar och marxistiska spökhistorier som gör att varje användning av ordet företagande tvångsmässigt måste bäddas in i tjocka lager av misstänkliggörande reservationer och indirekta avståndstaganden.
Regeringen – i första hand moderaternas ledning – har länge tenderat att i avgörande lägen avfärda småföretagarperspektivet som ett tjatigt särintresse. Lovtalen till entreprenörskap har inte följts upp av politiska prioriteringar. En del har gjorts när det gäller byråkratibördan och möjligheterna för privata entreprenörer inom tjänstesektorn, men fortfarande är det tydligt att exempelvis sänkta arbetsgivaravgifter eller tankar kring flexicurity splittrar alliansen. När det gäller attityden i samhället och från myndigheternas sida till just småföretagares speciella problem, har alliansen inte förmått utmana gamla fördomar på alls det sätt man kunde ha förväntat sig.

Småföretagarperspektivet är relevant även för andra större reformer som inte har direkt beröring med småföretagarklimatet och som det inte finns något stort politisk tryck i, men som behövs för att helheten ska bli rätt och som borde vara liberala hjärteangelägenheter. Två av dem har på nytt väckts till liv i debatten senaste tiden.

1. Den skeva maktfördelningen på arbetsmarknaden mellan män och kvinnor kan motverkas på flera olika sätt. Inget vore så effektivt som om föräldraförsäkringen individualiserades och utformades utifrån samma principer som övriga socialförsäkringar. Ojämlika förutsättningar när det gäller löner, makt och inflytande mellan könen hämmar även kvinnors möjligheter till företagande. (I Företagarnas rapport finns en statistik över nyföretagandet fördelat efter län och kön för 2009. Västerbotten har efter Västernorrland det största könsgapet mellan män och kvinnor – 65,9 procent mot 34,1). När kvinnor ges sämre möjligheter att starta och driva företag på grund av orättvisor kopplade till arbetsmarknaden och innovationspolitiken, blir ojämlikheten en broms för framtidens företagande.

2. Taken i socialförsäkringarna måste höjas för att den generella välfärden inte ska urholkas genom politisk passivitet och glida över i ett grundtrygghetssystem som faktiskt vore ett systemskifte ingen bett om eller fått förtroende för. Den generella välfärden grundad på inkomstbortfallsprincipen är en god förutsättning för att ökad flexibilitet på arbetsmarknaden, en bättre matchning mellan behov och kompetens i olika regioner, ett livslångt lärande i samhället och social anständighet ska hänga ihop.

I sådana frågor har alliansen alltför lätt att fastna i en konservativ attityd, influerad av krampaktiga föreställningar om “borgerlighet” som kombinerat med ointresset hos delar av alliansen för småföretagarperspektivet gör att man inte ser hur en politik för nytt privat företagande hör ihop med en progressiv social reformpolitik.

Skulle socialdemokraternas socialliberala nerver få liv igen, trots vänsterfalangernas motstånd, och skulle miljöpartiet göra allvar av ambitionen att ta över mitten i svensk politik, kan regeringen få ett svettigt uppvaknande senare under mandatperioden om man fortsätter att slumra när det gäller småföretagarklimatet. Skulle å andra sidan alliansen knyta an till sina mer progressiva idétraditioner kan de göra socialdemokraterna helt irrelevanta.

Risken finns att ingetdera händer. Klämd mellan socialistiska dystopier, invanda korporativistiska reflexer från 1900-talet och Reaganinspirerad nykonservativ fobi för staten, får småföretagarperspektivet aldrig riktigt djup och utrymme, trots trängseln, vilken inte är att beklaga, i den socialliberala mitten i så många andra frågor.

Men småföretagande har också med livsstil, mångfald och civilsamhälle att göra. Småföretagare har oftare konkretare förankring på orten, med jordnära måttfullhet, mod till nytänkande och långsiktigt ansvarstagande för det gemensamma, än både de största företagen och de offentliga jättarna. Västerbottens behov av fler små, lokalt förankrade kapitalister är stort.

Småföretagande är också att se och bejaka idéer, innovationer, risktagande, egenmakt och självförverkligande . Sådant stimulerar ett tillåtande, tolerant och initiativrikt samhällsklimat som gör upp med jantelagen. Småföretagande främjar småskaliga strukturer, bryter ner hierarkier, ökar delaktigheten på arbetsplatsen, håller uppe konkurrensen och motverkar monopol och oligopol. Och småföretagen skapar, som sagt, jobben. När hamnar de högst upp på en prioriteringslista?

Bildning, hantverk, frihet

Av , , Bli först att kommentera 12

En gång i tiden kunde jag, men kan inte längre, citera slutdelen av Brantings tal i författningsfrågan 1918 och Lincolns Gettysburg-tal utantill. Nu försöker jag lära in Vilhelmina-poeten Bo Johanssons tänkvärda dikt Bofast från samlingen “För all dess rikedoms skull” (1984). Det här är en torsdagskrönika till försvar för bildning och hantverk, värdet av att kunna saker utantill, tankens och händernas minne, insikten om lärandets oundvikliga möda. I papperstidningen finns en teckning på temat av Niklas Eriksson med sedvanlig briljans.

————————————————————-

Bildning, hantverk, frihet

”Vi förstår att vi fysiskt kanske inte kommer att överleva. Men vi borde försöka att överleva mentalt och försöka tala om saker som vi har tillsammans. Som till exempel: minns du melodin från Beethovens nionde symfoni? Och så började vi sjunga för varandra, för att komma bort från skräcken, för att få våra hjärnor att tänka på andra saker. Vi talade om Van Gogh och om Rembrandt. (…) Alla såna saker, för att komma bort från våra tankar, för att ta oss ut ur det här. Och jag tror verkligen att det hjälpte.”
En överlevande från Förintelsen berättar om sin tid i Auschwitz i filmdokumentären ”Anne Frank remembered”

Det här är ett försvarstal för bildningsideal, hantverkstraditioner och värdet av att kunna saker utantill. Att bära kunskaper och färdigheter, tankens och händernas bildning, med sig och inom sig, lagrade till erfarenheter som en del av personligheten, skapar beredskap för ögonblickets utmaningar, svårigheter och plötsliga vägval. Det är i det kaotiska, kanske ibland tragiska ögonblicket som ett rikt material av inre kunskaper och perspektiv, förståelse för sammanhang, möjligheten att se paralleller, gömmor av bilder, ord och uttryck, självklara och säkra handgrepp – allt det som formar, balanserar och eggar våra reaktioner, våra bedömningar och vårt agerande – är ovärderliga.

Bara det vi redan bär inom oss – bildning, värderingar, instinkter och egna erfarenheter – sätter oss i stånd att snabbt, här och nu, avslöja myter, bildra front mot propaganda, göra egna bedömningar och självständigt se möjligheter och mänskligheter. Bildningsprocessen är per definition långsam. Den kan inte ersättas av en snabb blick i ett inbillat facit. Att bara punktvis och tillfälligt inhämta fakta ger dåliga beslutsunderlag och sårbarhet för missbedömningar och vilseledningar. Bildning och tillgång till informationskällor är inte samma sak.

Hantverkets bildning, händernas minne, kroppens minne, skapar självständighet, självkänsla, djupare förståelse för grundläggande processer i världen och makt över den egna situationen – oavsett om den används i professionell praktik eller inte. Det vi kan själva förstår vi bättre även när vi inte utnyttjar kunskapen. Hantverket vidgar och fördjupar vår världsbild.

Föreställningen att lärande och bildning, kunskap som man gör till sin egen och sedan förädlar i mödosamma processer, blivit överflödigt eller förlegat, bygger på en reaktionär och naiv tro på nyauktoriteter och nyöverhet.
Som om människor inte behöver rustas för livet med egna lagrade kunskaper som underlag för beslut, mylla för instinkter och beredskap för krislägen, bara för att ytfakta och andras kungöranden går att söka fram snabbare än blixten. Som skulle kritiskt tänkande vara en plastblomma.

Tack vare teknikens utveckling har vi ur ett bildningsperspektiv aldrig levt i en bättre, friare, mer egalitär epok. Men den som tror att informationsteknologins fantastiska möjligheter till spridning och bearbetning gör det svåra, trägna och ibland tråkiga inlärandet överflödigt, den som tror att kunskap är lika med kort väg till information, den som tror att lärarrollen kan reduceras till rastvaktens, den som tror att kunskap inte kräver vägledning och inte kostar ansträngning, den som tror att frånvaro av vägledning och ansträngning – bristen på krav och solidariskt stöd i kombination – inte har ett högt pris, individuellt och kollektivt, har inget förstått.

Tekniken är en oslagbar hjälp för den bildningshungrige, sparar tid och omvägar, vidgar tillgången till material enormt och demokratiserar debatten. Men bildningens och kunskapens oundvikliga, nyttiga och utvecklande möda, för tanke och kropp, består.

Bildningsidealet, och det var så folkrörelserna formade det, måste också ha en frihetsdimension som ofta glöms bort. Bildning är inte kungsord ovanifrån, färdiga, statiska uppsättningar av kunskaper och färdigheter som ska förvärvas. Bildningsprocessen måste vara antiauktoritär och öppen, ifrågasättande och problematiserande. Den manifesteras inte av titlar och diplom, utan är varje medborgares egen sak och rikedom. Möda för frihet, inte för inordning. Kunskap för skapande, inte för efterhärmning. Bildning och utbildning är inte synonymer.

”En extrem form av omläsning är att lära sig utantill. Det har jag ägnat mig åt hela livet. Jag är lika full av dikter, vilka snurrar i mitt medvetande i samma stund jag låter dem komma, som en bikupa är fylld av bin. (…) Dikter, som man kan på detta sätt, blir en kära för den mödas skull de vållat. Ett bättre och stöldsäkrare bagage kan man inte ha med sig genom livet.”
Olof Lagercrantz i ”Om konsten att läsa och skriva”.

Ska man hårdra det har det senaste halvseklets skoldebatt präglats av å ena sidan en skadligt naiv och negativ syn på lärande och kunskap, å andra sidan en storartad frigörelse från hierarkiska, exkluderande strukturer inom utbildning och samhälle. Bilden är som alltid komplicerad. Men bildnings- och hantverksidealen, insikten om lärandets möda och värde, är nu som förr en fråga om både frihet och jämlikhet. Börja där.

Vad symboliserar skaparkraft i 2000-talets Norrland?

Av , , Bli först att kommentera 9

Ett citat ur den korta dokumentärfilmen ”Västerbottningar – en film om rödjarbragd och skaparkraft” inleder den här krönikan om Västerbotten, Norrlandsbilden, regionfrågan och regionala identiteter:

————————————————-

Probleminsikt och skaparkraft i 2000-talets Norrland

”Långt i norr bortom blanka vatten och ändlösa skogar som mil efter mil tecknar mörka taggiga konturer mot fjällens fjärran grå siluetter, ligger Västerbotten, Norrlands till ytvidden andra län. Till sitt yttre kargt och främmande för sydlänningen, men med en kärv och säregen skönhet med dolda rika resurser och bebott av ett folk med en kraft, seghet och oförtruten energi som bara ett hårt liv i en hård och ovänlig natur kan skapa. På smala ödesmarksvägar har kulturen trängt fram här, nått längre och längre norrut.”

Surfar man in på filmarkivet.se kan man se den korta dokumentären ”Västerbottningar – en film om rödjarbragd och skaparkraft” från 1943, i regi av Adrian Bjurman och med manus av John Sandén. Där visas bilder på hemmansägare Isak Nilsson i Norsjö, 84 år ”i en bygd där man talar föga, men där gärningen säger desto mer”, landshövding Gustav Rosén, Bolidens guldgruva, Hilding Carlssons Mekaniska Verkstad, skulptören Rudolf Oskarsson i Torrböle, konstsmeden Seth Lindgren i Umeå och flugfisketillverkning i Vilhelmina.

Filminstitutet skriver i sin kommentar till filmen:

”Myten om Norrland och det norrländska kynnet har odlats åtminstone sedan 1800-talet. Landsändan låg alltid långt ifrån sydlänningarnas göranden och havanden, det var en obygd, koloniserad av svenskar som undan för undan trängde bort ursprungsbefolkningen. Samernas liv och öden omnämns inte heller med ett ord i filmen om Västerbotten, det är den sydsvenska historien vi får höra. Kolonisatörernas historia.”

Den regionala historien har många bottnar. Det finns en dubbelhet i Norrlands utveckling, i uppodlandet av jorden, moderniseringen, som aldrig går att komma ifrån och som fortfarande i dag ligger till grund för konflikter och spänningar.
Gradvis under 1900-talet kom en annan slags kolonisation, knuten till de ”dolda rika resurserna” i landskapet, en snabb exploatering där stora aktörer hämtade ut stora vinster.

Så har det gått i vågor. Forna nybyggare blir bygdens människor som söker värna sin rätt och sina resurser och balansera det mot behovet av investeringar utifrån. Perspektivet i den korta filmdokumentären från de sista krigsåren ligger starkt på utbildning och säkerställande av arbetskraft för regionens näringar. Filmen skildrar, som Bengt Bengtsson skriver i kapitlet ”Regionfilmen och konstruktionen av Folkhemmet” i antologin ”Medier och politik” (2007): ”en bygd fylld av yrkesskolor, folkhögskolor och lantmannaskolor.”

Under efterkrigstiden förändrade strukturomvandlingar villkoren. Decennier av utflyttning, söderut och mot kuststäderna tog fart. Norrlands historia är ett ständigt växelspel mellan in- och utflyttning. Fortfarande är omsättningen av människor mycket högre än nidbilderna påstår.

Västerbotten är ett län positivt färgat av det mötet mellan inflyttade och uppväxta. Under perioder har flyttlassen varit en källa till ångest. Men för 2000-talet är rörligheten, sökandet efter individuella livsstilar, Norrlands hopp. När mönstret av växande storstäder nyanseras av många, små flyttströmmar och de tekniska möjligheterna till modernt företagande på landsbygden ökar, öppnas intressanta perspektiv. En tidigare önskan om att människor ska stanna ersätts av en mer dynamisk önskan om att människor ska bryta mönster, söka sig hit och dit.

I dag är det en allmän uppfattning att invandring är en förutsättning för Norrlands tillväxt i framtiden. Det är inget nytt. Liberale skriftställaren Anders Johnson pekade på intressanta historiska exempel i sin läsvärda artikel ”Invandrarna byggde Västerbotten” på VK-debatt i torsdags:

”Även i dag och för framtiden kan Sverige dra nytta av den kompetens, de internationella kontakter och den kreativitet som invandrare kan bidra med. Dessutom står Sverige – och då inte minst Norrlands inland – inför en stor brist på människor i yrkesverksamma åldrar. ”

En ny rapport från Centrum för regionalvetenskap (CERUM) om rekryteringsbehovet i Västerbottens län fram till 2020 – som underlag för arbetet med kompetensförsörjning och utbildningsplanering – pekar på ett behov av 39 000 anställningar de kommande tio åren. Redan fram till 2015 kommer jobbtillväxt och pensionsavgångar att skapa behov av 22 763 anställningar i länet. Att matcha efterfrågan och utbud på den könssegregerade, regionala arbetsmarknaden blir inte lätt.

Behovet av arbetskraft med rätt kompetens kommer att kräva inflyttning från andra delar av landet och världen. Och då växer frågeställningen från att handla om efterfrågan på enskild arbetskraft till att handla om regionens sammantagna attraktionskraft för människor. Inte minst möjligheten för båda vuxna i en familj att hitta jobb och försörjning, blir avgörande.

För att ekvationen ska gå ihop måste Norrland erbjuda en mångfald av livsmiljöer – både småskalig landsbygd och urbana stadsmiljöer – goda kommunikationer och en regionförstoring som rejält vidgar arbets- och bostadsmarknaderna.
Och först som enad regional aktör kan Norrlandslänen tillsammans uppbåda en större tyngd när det gäller statliga investeringar. Men ska regionförstoringar lyckas krävs att fler bejakar just ett sådant ett helhetsperspektiv på Norrland som häver sig över gammal misstro och lokala skyttegravar i insikten att den regionala utvecklingen är en gemensam sak.

Det finns många myter om ”obygden” och dess människor som odlats i andra delar av landet. Grovhuggna klichéer som förtiger den regionala mångfalden och aldrig skildrar framgångshistorier som skulle bryta mot förutfattade meningar, har ibland passivt tagits över i den egna självbilden. Den negativa Norrlandsbilden hämmar även regionstanken. Ett problem är bristen på en norrländsk offentlighet där fler identiteter kan skapas än bara de lokala och den nationella. Det hänger ihop med medielandskapet. Redan 1992 skrev Dag Nordmark om ”Mediernas geografi” i en Cerum-antologi:

”Behovet av mötesplatser där det förenande samtalet kan föras är inte mindre nu än under lokalpressens pionjärtid. Fortfarande behövs upplysning om ”hvad och hurudant Norrland faktiskt är”, inte minst för norrlänningarna själva. Skall idén om Botnia-regionen realiseras behöver öviksborna veta mera om Ovako. Norrbottningarna skulle säkert förstå sin egen situation bättre om de visste mera om Nolaskogsområdets problem. Sannolikt bidrar de lokala medierna verksamt till utformandet av lokala identiteter, av samhörighet och vi-känsla. Som vi sett gör de emellertid det inom tämligen snäva gränser. Lokalpressens geografiska solidaritet är knuten till det område där läsarna och annonsörerna finns”.

Att den formella storregionprocessen verkar gå i stå behöver inte övertolkas, kanske är inte tiden mogen. Men debatten sedan ansvarskommitténs betänkande har visat att instinkten ofta är misstro mot regiongemenskap som sådan. Den misstron avslöjar ibland en paradoxal blandning av bristande krisinsikt och bristande självförtroende.

Men krisinsikt är nödvändig och för större optimism finns goda skäl. En djupare, mer framåtblickande och självmedveten Norrlandsbild för 2000-talet vore en början.

Stor delseger för demokratirörelsen i Egypten

Av , , 1 kommentar 3

Hosni Mubaraks avgång är en stor delseger för demokratirörelsen i Egypten och väcker hopp om en kommande demokratisering. Ändå finns det skäl att komplettera den enorma glädjen och entusiasmen över vad som åstadkommits hittills med viss vaksamhet inför den fortsatta utvecklingen. Nu har militären tagit över makten, och det väcker i ljuset av Egyptens samtidshistoria berättigade frågor om vad som händer härnäst, trots det lika berättigade firandet för stunden.

Ännu är den demokratiska processen bara i startgroparna. Trycket måste hållas uppe både i Egypten och av omvärlden för att den ska nå hela vägen. Aron Lund, en av de bästa och mest insatta svenska skribenterna på området, bedömer det så här i korta ordalag:

"Så var det klart. Hosni Mubarak har avgått, militärens nybildade Högsta rådet för de väpnade styrkorna har tagit över. Landet kommer att styras av en militärjunta i en övergångsfas, till dess en ny regering kan bildas. Vi ska inte räkna med att det nödvändigtvis blir en demokrati som tar över – det verkar snarast otroligt, givet Egyptens enorma problem och militärens nyckelroll i förändringen.Icke desto mindre är detta en enorm seger, för Egypten och för den arabiska revoltrörelsen. Effekterna kan bli oöverskådliga: Mellanösterns hjärta, arabvärldens största land, har kastat av sig sin förtryckarregim och vält den etablerade ordningen över ända. Epoken Mubarak är över, och något nytt har börjat. Låt oss se vad det blir."

Under alla omständigheter är Mubaraks avgång ett stort steg framåt. Och när jag ser de vackra, rörande tv-bilderna på tv-kanalen Al Jazeera av lyckliga demonstranter så får jag lust att på nytt citera några rader ur en favoritdikt av Tegner:

"Det sägs att solen sänks, att dagen grånar:
välan, så kämpen under aftonrodnan;
dag är det nog ännu att vinna slaget.
Tron ej vad håglösheten viskar till er
att striden är för hög för er förmåga,
och att den kämpas ut väl er förutan."

Partierna borde våga vara eljest i lokalpolitiken

Av , , 2 kommentarer 6

Den svenska samhällsdebatten och idédebatten är mer regionaliserad än vad man kan tro om man stirrar sig blind på riksmedia. Men att många ändå stirrar sig blinda på riksnivån, inte minst de politiska partierna inför val, gör att de lokala debatterna hämmas i onödan när partier lokalt försöker kopiera dramaturgi och retorik från den nationella politiken, trots att den ofta inte passar alls. Kring detta funderar jag i den här krönikan. Niklas Eriksson har en som vanligt sevärd teckning på temat i papperstidningen.

————————————

Partierna borde våga vara lite eljest i lokalpolitiken

Storuman är inte Bjurholm. Vännäs är inte Sorsele. Västerbotten är inte Skåne. Umeå är inte Stockholm.Teg är inte Sävar. Det är inte samma socialdemokrater här som där, inte samma moderater, inte samma vänsterpartister, inte samma folkpartister.

Skillnaden är stor mellan en valrörelse nationellt koordinerad uppifrån och praktisk kommunpolitik utformad av företrädare lokalt. Lokala idétraditioner, samhällsproblem, personligheter och ekonomiska villkor skiljer sig åt så mycket att det blir omöjligt att passivt kopiera en dramaturgi och rollfördelning från rikspolitiken. Det skär sig.

Partierna är inte nationellt enhetliga. De färgas av sina lokala företrädare och av regionala förhållanden. Skillnaderna i attityder och prioriteringar kan vara vida från ort till en annan, utan att partisymbolerna växlar. Väljarna är alltid först med att genomskåda försök att hävda motsatsen.

Partierna är inte ens lokalt enhetliga. Ibland kan det bli smärtsamt tydligt när intern enighet om rikspolitikens huvudfrågor före ett val ersätts av djup intern oenighet om de lokala stridsfrågorna efter ett val. Det är bara att svepa snabbt över kommunpolitiken i Västerbotten under 2000-talet för att se hur nationella koalitionsmönster, och den interna enigheten inom partierna, bryter ihop inför lokala villkor: Storuman, Vilhelmina, Vännäs, Vindeln, Dorotea, Sorsele, Umeå… Fortsätter man en vandring runt landet visar det sig att den ena kommunen väldigt sällan är den andra lik.

Allt detta är i sig helt oproblematiskt, jag skulle rentav vilja hävda positivt. Problemet är att partierna alltför ofta, framför allt i valrörelserna, låtsas som om rikspolitikens motsättningar, fiendebilder, vänskaper och retoriska standardrepertoar har jätterelevans även för lokala frågor. Det är som om modet att avvika från det nationella mönstret sviker. Det gör att de kommunala debatterna inför valet styrs i alldeles för hög grad av riksfrågor som kommunalvalen inte handlar om. Väljarna får svårt att se var de lokala konfliktlinjerna egentligen går, vilka som egentligen företräder en gemensam syn och vilka som utgör alternativ till majoriteten, i lokala utvecklingsfrågor.

Lokala frågeställningar får inte chans att mogna inför öppen ridå och debatt på det sätt som riksfrågor ofta faktiskt får. Det gör också att legitimiteten i beslut om lokala frågor som gömts undan snarare än lyfts fram när partierna bett om väljarnas förtroende, för att sedan dyka upp igen efter valet utan att det riktigt går att se utifrån var de mognat, blir svagare än nödvändigt.

Framför allt är det att frånhända sig lokal inflytande över samhällsdebatten till riksnivån, på ett slarvigt och föga givande sätt. För trots en fixering vid nationell politik är makten över dagordningen mycket mer regional än man kan tro.

Vill man förstå hur agendan sätts i svensk samhällsdebatt – den som är djupare och mer långsiktig än det skum på ytan som rubriken och trenden för dagen utgör – måste man se hela det kretslopp som pågår runt om i landet, ofta i medial tysthet. För det finns inte bara en debatt och en dagordning. Oavsett vad man tror om folkrörelsemodellens framtid är Sverige fortfarande ett land starkt präglat av gamla men påfallande flexibla folkrörelsestrukturer.

Den som stirrar sig blind på bara riksmedia kommer att ha full koll på hur solen blänker i kyrktuppen – platsen där alla blickar kan mötas – men sämre insikter om vad det talas om, vilka frågor och idéer som är i långsam rörelse på torget nedanför.

Ser man inte den vardagliga opinionsbildning och det lågmälda idéarbete som utgörs av lokala diskussioner, projekt, utbildningar och föreläsningar i föreningar, i organisationer, på arbetsplatser, på högskolor och i studieförbund kommer man inte att förstå en del förändringar i samhällsklimat, opinioner eller valresultat.

Där, i kärva folkrörelsestrukturer, i dag berikade av allt starkare lokala perspektiv i de sociala medierna, sätts lokala och regionala agendor hela tiden, som kan skilja sig kraftigt åt från dagens snackis i Stockholm, men också från dagens snackis i grannkommunen eller grannlänet. Där pågår lokala idédebatter som via traditionella kanaler sipprar genom systemet och så småningom strömmar samman i nationella opinioner och stämningslägen.

Den regionala mångfalden i svensk politik har alltid varit stor. Så är det fortfarande. Nyanser skiftar från ort till ort, ibland från by till by. Stråk i landskapet, näringar och livsvillkor återspeglar ideologiska stråk i den politiska debatten. Helheten blir synlig efterhand.

Det är inte hela sanningen om hur agendan sätts eller hur idéprocesser ser ut i samhällsdebatten. Riksmedia spelar självklart en samordnande, riktgivande roll. Intressekampanjer formgivna av lobbyister kan ha ett väldigt stort inflytande i enskilda sakfrågor. En del agendor sätts som alltid högt uppe i makthierarkierna och i slutna rum utan någon som helst vare sig öppen debatt eller lokal närvaro. Men det är ett friskhetstecken för demokratin att samhällsdebatten inte går att förutse utifrån riksperspektivets minsta gemensamma nämnare och att makten över dagordningen är regionaliserad.

Men det inbillade tvång partierna upplever att inför val söka följa en nationell dramaturgi och retorik även lokalt gör att de lokala idédebatterna hämmas och att den nationella samhällsdebatten blir mer enkelspårig än den skulle bli om den regionala mångfalden bejakades starkare.

Det oanvändbara begreppet

Av , , 2 kommentarer 6

Återkommande läsare vet att jag inte har något till övers för begreppet "borgerlig". Det är ett oanvändbart begrepp som inte betyder något, och det vore en befrielse för idédebatten i Sverige om man slutade att krampaktigt försöka pressa in orimliga motstridigheter, alternativt luftiga allmängilitigheter, i det för att försöka påvisa en relevans och innebörd som inte existerar. Fristående idétraditioner är något annat än tillfälliga partikoalitioner.

På det temat rekommenderas Alex Voronovs krönika i dagens Eskilstuna-Kuriren.

Borgerlig ideologi finns inte.

Här är en liknande invändning från UNT:s Håkan Holmberg:

Borgerlig är ingen ideologi.

Och på UNT:s blogg av Aron Lund:

Vad är det borgerliga uppdraget?

En av PJ Anders Linders krönikor i SvD på temat, med motsatt uppfattning, finns här

Ge dygden utrymme att blomstra.

Några av mina tidigare funderingar i ämnet:

Begreppet borgerlig är oanvändbart.

Därför ogillar jag begreppet borgerlig.

Vänster-höger-skalan är värdelös.

USA och EU får inte svika demokratirörelsen i Egypten

Av , , 2 kommentarer 10

USA och EU får inte svika kampen för demokrati i Egypten är grundspåret i den här krönikan, som kritiserar den grumliga, principlösa, antiliberala oro västvärlden verkar ha inför vad demokrati och fria val i arabvärlden ska föra med sig.

—————————————————

Svik inte kampen för demokrati i Egypten

Ständigt under 2000-talet har debattörer och politiker i västvärlden efterlyst en folkliga, fredliga, toleranta och breda demokratirörelser i Mellanöstern. Drömmen har varit att olika religiösa och sekulära grupper tillsammans ska visa vägen och i demokratisk, rättssäker ordning inleda en liberaliserings- och moderniseringsprocess i regionen. Positiva demokratiska exempel och en politik för jobb, sociala reformer, kulturell frihet och högre levnadsstandard för de stora grupper som lider under fattigdom kan bilda front mot fundamentalism och terror. Så ungefär har man resonerat.

Men när den demokratirörelsen plötsligt uppstår – just så imponerande bred, självdisciplinerad, fredlig, blandad och tolerant som man kan önska i en kamp mot gamla, unkna auktoritära regimer – och strömmar ut på gatorna med krav på frihet, demokrati och grundläggande mänskliga rättigheter, då vrider ledarna i både USA och EU besvärat med tydlig olust på sig. Instinkten har inte verkat vara att säga ”äntligen, fantastiskt, ni behöver inte tveka om vårt stöd”, utan istället ”okej, fint, hmm, men…”.

Det har varit plågsamt att se såmånga humma om stabilitet, dosera djupt fördomsfullt och i strid med varje liberal instinkt om allt som skulle kunna tänkas gå snett om man ger människor i arabvärlden rätten att själva, i fria val efter fri debatt, utse sina makthavare. Läpparnas bekännelser av stöd för demonstranterna har grumlats av de bekymrade minerna och oviljan att ta tydlig ställning självklara principer.

Västvärldens officiella företrädare har under upproret i Egypten verkat genomsvettiga av nervositet för vad som ska hända när man lättar på locket av förtryck i en USA-allierad arabstat. Av oreserverad glädje över och erkänsla av principfastheten, mognaden och uthålligheten med vilken människorna i Kairo och andra egyptiska städer har organiserat sina protester, trots regimens våldsamma och brutala försök att stoppa dem, har mycket lite kunnat skönjas.

Medan ett av historiens finare kapitel om demokrati, frigörelse och utveckling kan vara på väg att skrivas, har ledarna i USA och EU varit noga med att klottra ner sina reservationer i nervösa fotnoter.

Till skillnad mot de blodigt nedslagna protesterna mot den fundamentalistiska regimen i Iran så har den här vinterns folkliga resningar skett mot regimer västvärlden länge hållit under armarna och vars förtryck man ansett vara ett pris värt att betala för stabilitet i regionen. Nu har den dubbelmoralen avslöjats av folkliga resningar.
För det som många av tvehågsna tänker, men inte säger högt, verkar vara att länder med starka muslimska strömningar nog ändå inte riktigt går att tilltro demokratiska rättigheter och fri debatt, för då – och i det ögonblicket väller sekel av lagrade fördomar fram – kan det ju sluta med extremism. Den inställningen, att demokrati inte alltid är rätt, att människor i vissa länder inte skulle vara mogna de rättigheterna, att det kan finnas förtryck som är att föredra att bevara, är en klassiskt antiliberal hållning, närd också av historielöshet.
Den måste västvärldens demokratiska krafter ta entydig ställning mot. Allt annat vore ett historiskt misstag.

Den extremvänster som genom hela sin historia hamnat snett i frågor om demokrati vs diktatur och som gång på gång valt att stödja förtryckarregimer så länge de varit emot liberal demokrati i allmänhet eller USA och judar i synnerhet, har inget att bidra med i den omvälvning som nu äger rum. De som sörjde Berlinmurens fall måste ha svårt att förstå rollfördelningen i Kairo just nu. De främlingsfientliga och extremt kulturkonservativa krafter som lika pålitligt havererar så fort religioner eller skilda kulturer i allmänhet, och araber eller muslimer i synnerhet, spelar en roll i diskussionen, saknar på samma sätt helt värdekompass i demokratifrågor.

Det här är en debatt som demokrater och liberaler – i vid mening – måste driva, vinna och stå pall i. Därför har det varit lite oroväckande att höra vaga reservationer även från liberalt håll inför utsikterna av en revolution i Egypten med hänvisning till det muslimska brödraskapets roll som en av oppositionsgrupperna. Med fundamentalistisk islamism kan inga kompromisser göras. Så långt är saken glasklar. Men kraven som nu driver proteströrelsen i Egypten handlar om demokrati och fria val. Vad finns det för skäl att tro att ett förtryckt folk som reser sig med modiga krav på demokrati och frihet skulle ge fanatiker och fundamentalister makten i ett fritt val, om brödraskapet i den nya situationen skulle utvecklas i den riktningen?

”Upplysningens framväxt i Nordamerika och i Europa behövde ända från den amerikanska oavhängighetsförklaringen till långt in på 1900-talet på sig. En lång, lång tid. Hur kan ni anse att muslimer borde kunna klara det snabbare än vad ni själva gjorde?”
(Helmut Schmidt, socialdemokratisk förbundskansler i Västtyskland 1974-1982, under ett tal inför medlemmar i Harvard club i USA 2007.)

Det muslimska brödraskapet är en omstridd grupp. En del liberala bedömare tonar ned deras extremism, påpekar att det finns en reformfalang som skulle kunna utvecklas i demokratisk riktning. Andra framhåller uttalanden som visar på djupt reaktionära, obehagliga åsikter. Att bedöma de olika oppositionsgrupperna är givetvis avgörande när man diskuterar den fortsatta händelseutvecklingen i Egypten. The Economist uttrycket det väl i en ledare:

”Revolutioner behöver inte bli som dem i Frankrike 1789, Ryssland 1917 eller Iran 1979. Protesterna som sveper fram över Mellanöstern har mer gemensamt med de folkliga revolutioner som förändrade världskartan under slutet av 1900-talet: fredliga (tills det att regimernas trupper dök upp), folkliga (ingen Robespierre eller Trotskij som styr saker bakom kulisserna), och sekulära (islam har knappt synts till). Framdrivet av medborgarnas makt kan upproret i Egypten leda till en transformation lika godartad som de i östra Europa.”

Alla demokratiseringsprocesser tar tid, kräver att många olika samhällsgrupper, även sådana som tidigare stått på auktoritär grund men som visar beredskap att delta inom och med respekt för demokratins ramar, inkluderas och får rum att mogna av ansvar och delaktighet. Det vore övermaga arrogant av Europa och USA, med den svåra historia av demokratisering och liberalisering, full av bakslag, återfall i förtryck, blodigheter och katastrofer på vägen, som de har bakom sig, att uttala sin misstro över en världsdel eller över befolkningar med andra religioner när det gäller demokratisk mognad. Demokratiska muslimska rörelser, även demokratiserade, reformerade islamiska rörelser av det slag som finns i Turkiet, kommer att ha roller att spela.

På torget i Kairo rapporteras kristna ha hjälpt till att skydda muslimer under deras bön. Det är en scen av oerhörd betydelse. Och muslimer bland demonstranterna har i otaliga intervjuer betonat att de kämpar för frihet, inte för någon ny auktoritär regim. Omvärldens misstro är fördomsfull och principlös.

Under den senaste veckan har jag ofta tänkt vad Abraham Lincoln sade en gång ”Om slaveri inte är orätt, är ingenting orätt” ("If slavery is not wrong, nothing is wrong.") Västvärldens grumliga oro för instabilitet och vad fria val kan föra med sig i arabvärlden är deprimerande. Om vi inte håller på att demokrati är rätt överallt, för alla, om vi inte litar på demokratin, om vi inte slår fast att förtryck alltid är orätt, vad återstår då?