Vad betyder det för konsumenter och företag i Norrland om Amazon satsar på Sverige?

Av , , Bli först att kommentera 0

I höst verkar det vara dags. Att amerikanska e-handelsbolaget Amazon så småningom ska satsa på Sverige har länge setts som en självklarhet. Men osäkerhet har rått om tidpunkten. Nu blir uppgifterna allt mer konkreta kring pågående rekryteringar, affärsstrategier och tänkbara lokaler inför en svensk lansering.

I dagarna har källor bekräftat till Dagens Nyheter att etableringen ska ske efter sommaren, och att det inledningsvis ska bygga på leveranser från Amazons existerande distributionscentraler i Tyskland, där företaget redan beräknas kontrollera nästan hälften av all e-handel.

Tidigare i år har Eskilstuna pekats ut som en möjlig plats för Amazons långsiktiga lager- och logistikverksamhet i Sverige. På sikt är det knappast tillräckligt med bara en svensk domän på nätet.

Det framstår som sannolikt att Amazon gradvis även måste bygga upp egen lagerkapacitet här, om man på allvar vill slå sig in på en inhemsk – eller möjligen nordisk – marknad, där internethandeln redan är omfattande.

Även om många människor i Sverige sedan åratal handlar via Amazon och är välbekanta med deras tjänster och leveranser, skulle en etablering på plats här kunna få stora konsekvenser för svensk handel, köpvanor, logistik, leveranser och konkurrensförhållanden.

Amazon, som inledningsvis, vid mitten av 1990-talet, drog igång som en bokhandel online, är i dag aktivt på enormt många områden.

Så jättens kliv in i landet kommer att kännas som skalv i marken för otaliga branscher. Och på nytt rasar debatten även i Sverige kring ett antal kritiska – och befogade – frågor:

* Skandaler med dåliga arbetsmiljöer hos Amazons filialer i andra länder.

* Företagets bryska sätt att köra över leverantörer och samarbetspartner genom stenhårda villkor.

* Risken för en påskyndad butiksdöd med ödsligare stadskärnor och allt färre små aktörer i centrala miljöer.

* Den maktkoncentration det innebär när några få IT-giganter äger, dominerar och kontrollerar allt mer av hela nätets infrastruktur, med den öppning för övergrepp och manipulationer det innebär.

Men många hoppas också på lägre priser, större utbud och snabbare leveranser för svenska konsumenter, när en aktör som Amazon förväntas lyfta hela e-handeln till en ny nivå. Kanske även med alternativa försäljningskanaler för enskilda producenter som i dag faller mellan stolarna.

***

Amazons ankomst till Sverige väcker alltså motstridiga känslor.

En del anklagar bolaget för att vilja slå ut mångfalden, missbruka sin makt och eftersträva monopol. Journalisten Lasse Winkler, tidigare chefredaktör för Svensk Bokhandel, har exempelvis förutspått ”ett blodbad i detaljhandeln” som en följd av Amazons etablering.

Andra välkomnar en ny, globalt stark aktör till Sverige. De ser det som en möjlighet till ökad konkurrens i konsumenternas tjänst och betecknar rädslan som överdriven.

I själva verket kan både farhågorna och förväntningarna vara berättigade, beroende på vilket tidsperspektiv man utgår ifrån. Amazon kan innebära en mängd fördelar inledningsvis, men sedan med sina finansiella muskler och metoder snabbt förvandlas från utmanare till mobbare, i takt med att företaget tar över marknadsandelar.

Det gäller att anlägga en maktanalys på frågan direkt från början och inte vara varken naiv eller paranoid.

I somligt är Amazons tjänster det lysande resultatet av teknisk utveckling med nya konsumtionsmönster.

I andra avseenden är Amazon ett uttryck för några få IT-jättars aggressiva och hänsynslösa försök att använda den utvecklingen för en egen, total dominans.

***

En aspekt som sällan diskuteras, i vår storstadscentrerade debatt, är om Amazons Sverigesatsning kan få andra konsekvenser för småföretag och konsumenter i exempelvis Norrland jämfört med i Stockholm, Göteborg och Malmö?

Vad händer om små, fysiska, lokalt ägda och drivna butiker får det allt svårare att överleva, samtidigt som en global IT-jätte utan skrupler, tar över stora delar av den nya tidens e-handel och gör avståndet till ägande, huvudkontor, kapital, kundtjänster, jobberfarenheter, karriärmöjligheter och politiskt inflytande ännu längre?

Eller är det just landsbygden, med långt till storstäderna och en gammal vana att beställa, som har mest att vinna på om en av världens e-handelstungviktare kommer hit och pressar priserna?

Blir det svårare för mindre aktörer i norr att förhandla till sig rimliga villkor och priser, när Amazon börjar diktera? Eller är det i Stockholm som förändringen blir störst?

Amazons förestående etablering i Sverige kan både symbolisera och innebära ett större epokskifte. Det måste diskuteras ingående i norra Sverige. Som en medborgarfråga, utifrån de förutsättningar – positiva och negativa – som råder här, så att vi inte överrumplas av vad som är på gång.

Ord inför helgen: Med poesin i ögonvrån

Av , , Bli först att kommentera 6

För all form av poesi gäller att du aldrig kan stiga ner i samma dikt två gånger. Så länge du förändras kommer också dikten att förändras, skriver jag i den här lördagstexten, och avslutar med en titt på Eva-Stina Byggmästars ”Nattmusik för dagsländor”.

***

Marcel Reich-Ranicki skrev vid ett tillfälle att en litteraturkritiker måste våga säga ”ja eller nej” till de böcker som behandlas. Den som känner obehag inför det rekommenderade han att söka en annan uppgift i livet.

När jag läste de orden, i Volker Weidermanns bok ”Das Duell”, från 2019, om den mångåriga konflikten mellan Reich-Ranicki och nobelpristagaren Günter Grass, kände jag mig först tacksam över att inte vara kritiker. Jag som knappt törs viska fram ett ”kanske” inför andras tappra försök.

Men även om det ligger en del i hans tanke, lutar jag åt att Reich-Ranicki hade fel. I synnerhet när det gäller lyrikkritik blir kategoriska omdömen lätt egotrippade snarare än vägledande. Inte för att de sårar eller smickrar en författare, utan för att de riskerar att nedvärdera andra läsare.

Sigrun Bragadottir och David Zimmerman förde ett intressant samtal om det i första avsnittet av nya Lyrikpodden tidigare i våras, som jag verkligen vill rekommendera.

Det har också med en tidsaspekt att göra som är speciell för poesiläsning. För i viss mån är det alltid, per definition, för tidigt att dra säkra slutsatser om en diktsamling. En del dikter måste man läsa så långsamt, som om man broderade dem själv på duk. Låt det ta veckor, stygn för stygn. Lägg undan, fortsätt i morgon, posta inte ditt spontana omdöme på nätet, leta inte ett facit.

Eller skriv ut och häng upp dem på väggen, bara några få ord, i höjd med ögonvrån. Ibland måste man återvända till en dikt, nästan omedvetet, som man återvänder varje morgon till en bonad i köket, bredvid fönstret ut mot gatan, utan att göra en stor sak av det.

I takt med årstiderna händer något med den, därför att något hänt med dig. Då och då en ny oro. Plötsligt en oväntad känsla. Och så en fläck du inte sett förut. Stänk från stekpannan eller gåtans lösning?

Jag syftar nu förstås på poesi skriven för att läsas.

Poetry slam och dikter skrivna för att framföras på scen är – om jag låter min inre teatervetare sticka fram näsan – en annan genre, ögonblickets och rummets genre, i ett slags syskonrelation med det tryckta. Inte alla publicerade diktsamlingar, inte ens de mest prisade, har vad som krävs för ett livearrangemang, och poetry slam på papper kan falla platt.

Men för all form av poesi gäller att du aldrig kan stiga ner i samma dikt två gånger. Så länge du förändras kommer också dikten att förändras.

Det som bara verkade obegripligt eller såg ut som godtyckligt utkastade bokstäver, kan så småningom börja lysa av mening och klarhet. Och det som kändes banalt eller patetiskt kan med ens få nya dimensioner, vecklas ut till en hel, komplicerad värld.

Jag tycker mycket om en formulering i Kurt Levlins ”Det skrivs alldeles för få dikter om dig” (2019): ”Det är poesin som får dig att hålla upp dörren de där extra sekunderna så att också din bortglömda vän kan ta sig in.”

Det är sant både för den som skriver och den som läser lyrik.

När klassiker som varit stumma en tid återupptäcks, är processen en liknande. Som det står i Nils Louis Fredrikssons ”Där ingen längre bor”: ”på hyllan ovanför stereon/ samlar stenkakorna damm/ jazzlegenderna står stumma/ som om de inte längre/ kände för att spela”

Men det är med jazzlegender som med poeter från förr, att de bara bidar sin tid, nästan lite tjurigt, i väntan på att lyssnaren och läsaren ska ha samlat nya erfarenheter att möta dem med. De vill inte leva på gamla meriter, som avslutade minnen. Ingen konst vill det.

***

En poet med gott humör, som i många av sina samlingar lekt så lustfyllt med olika uttryckssätt att kritikerna blivit entusiastiska, men aldrig blivit riktigt kloka på hur de ska beskriva hennes poesi, är Eva-Stina Byggmästar.

Hon skriver dikter som bjuder upp till dans direkt, nästan charmar för lätt, men som djupnar vid varje ny omläsning. Man tror som läsare att saken är glasklar, och blir lite snopen. Så läser man igen och upptäcker att så enkelt, så tryggt, var det inte. Nya dopp väntar.

Byggmästar återkommer ofta till poetens roll. Även i sina senaste samling ”Nattmusik för dagsländor”, skriver hon om den. Som i de här raderna:

”Att vara poet är att bara lämna kvar/ det allra viktigaste: de allt bredare/ marginalerna, fullklottrade/ med frågetecken, och ett ensamt/ utropstecken som till förväxling/ liknar en fjällvandrare/ och en ökeneremit”

”Nattmusik för dagsländor” bjuder generöst på både frågetecken och utropstecken, i dikter som brottas med en förlorad kärlek och söker en väg ut ur saknaden. Trogna läsare av Byggmästar noterar att stämningen är mer vemodig den här gången än i många av hennes tidigare samlingar. Men omläsningens belöning är lika stor som vanlig.

Det var en litterär händelse när den kom förra året. Jag frestades nästan att utropa ett: ja!

Försvara reko-ringarna mot kontrollbehov och byråkrati

Av , , Bli först att kommentera 5

Reko-ringarna kan kanske inte betecknas som ett nytt fenomen. De har funnits i Sverige under den beteckningen sedan 2016 och i Västerbotten åtminstone sedan 2018. Men deras betydelse fortsätter att öka.

Och i själva verket är de ju en smidig fortsättning på urgamla lokala handelsvanor som präglat landsbygden i alla tider. Gärna i en pragmatisk gråzon, utom räckhåll för centralmakt, myndigheter och detaljerad lagstiftning.

De av oss som är uppväxta på småjordbruk har nästan alla egna barndomsminnen av hur bybor och bekanta kom för att hämta varor som aldrig nådde butik. Det var jordnära och oproblematiskt.

Förutsättningarna för den typen av handel, att organisera och effektivisera den, är i dag bättre än någonsin.

Med hjälp av nya hjälpmedel för kommunikation och betalning, och ett återfunnet intresse för det närodlade, kan konsumenter och småskaliga livsmedelsproducenter göra upp direkt med varandra via sociala medier, och sedan mötas under enkla, praktiska former för leverans.

Reko-ringarna kombinerar en teknisk utveckling med genuina traditioner och ett engagemang för lokalsamhället.

Begreppet reko står i sammanhanget för ”rejäl konsumtion”. Färre eller inga mellanhänder, minskat svinn, ordentlig betalning till producenterna, fler försäljningskanaler för lokala aktörer, ärlig, personlig information till konsumenterna om odling och djurhållning och ofta med en ekologisk dimension i hela kedjan.

Reko-ringarna förknippas med livsmedel och kan handla om allt från honung till morötter. Ett grundkrav, även i denna friare form, är givetvis att reglerna för livsmedel och livsmedelsproduktion följs.

Men det finns otaliga motsvarigheter för lokala tillverkare och konsumenter på andra områden, inom hantverk, tjänstenäring och kultur, som kan dra nytta av samma metoder. De heter något annat, grundtanken är densamma.

Här gäller det för beslutsfattare att hålla sina sämsta instinkter i schack och inte låta nitisk byråkrati eller misstro mot självständiga initiativ kväva en hel rörelse.

Som VK tidigare rapporterat på nyhetsplats har polisen nu plötsligt efter egen anmälan inlett en förundersökning mot reko-ringen i Umeå, eftersom man anser det finns oklarheter kring hur ordningslagen ska tolkas i de här fallet, när varor utlämnas på en viss plats.

Polisens önskemål att få veta vad som gäller går att förstå, men blir ett exempel på när central kontroll riskerar att göras till ett allt överordnat mål.

Att reko-ringar och andra, liknande initiativ tillåts växa fram underifrån är en meningsskapande, lustfylld nödvändighet i lokalsamhällen som vill vara både levande och hållbara.

Leve gråzonen. Låt inte regleringsiver stå i vägen för reko-ringarna.

Pengarna först, principerna senare och nästa generation betalar?

Av , , Bli först att kommentera 2

Pengarna först, principerna senare. Handfasta utbetalningar, vaga regelverk. Solidaritet i rubriken, rofferi i brödtexten?

Många fler “historiska uppgörelser” av det här slaget kommer EU, i dagens konstruktion och med gällande fördrag, inte att tåla.

När de finanspolitiska dimridåerna lägger sig kommer det att bli uppenbart hur lite helgens toppmöte åstadkom i sak.

Långtidsbudgeten innehåller samma gamla felprioriteringar och risk för korruption i stödprogrammen som alltid. Moderniseringen uteblir. Och kompromissen kring återhämtningspaketet utgör en krampaktig sammanhållning för stunden till priset av ett kraftigt ökat, internt misstroende på sikt.

Faran är stor att politiska etablissemang i länge vanskötta medlemsländer nu får en möjlighet att fortsätta ignorera egna misslyckanden. Stålarna ska flöda, men många av de grundläggande missförhållandena lämnas orörda i väntan på nästa kris.

Så skickar man en trevlig liten stafettpinne vidare. De gemensamma skulder EU nu tar på sig ska vara återbetalda först 2058, långt efter det att dagens regeringschefer är ute ur bilden. Vad hinner inte hända på 38 år? Kommer investeringarna att nå fram dit det är tänkt?

De beslut som hade behövts för att mycket väl motivera summan på sammanlagt 750 miljarder euro och en ännu generösare omfördelning – tydliga reformer, ekonomiskt ansvarstagande och hårdare kriterier för demokrati och rättssäkerhet – urvattnades eller sköts på framtiden.

Mekanismer införs för att påpeka brott mot de gemensamma regelverken. Vissa skrivningar i sluttexten kan användas till åtminstone formella protester om länder försöker ta stöden men pekar finger åt regelverken.

Ändå förblir vägen från att markera missnöje från EU:s sida till faktiska konsekvenser eller indragna stöd för enskilda medlemsländer mycket snårig. Både när det gäller uteblivna reformer och övergrepp på medborgerliga rättigheter.

Skulderna centraliseras, men inte rättsprinciperna. Den ordningen är inte långsiktigt hållbar.

EU:s beslutsfattande förmår inte hantera den typen av frågor på ett trovärdigt sätt. Fördragen har inte hängt med i varken utvidgningen eller en förändrad europeisk verklighet, vilket i sin tur närmast uppmuntrar till missbruk av stödsystemen och hån av EU:s grundparagrafer.

Att både Ungern och Polen anser sig kunna leva gott med överenskommelsen är inget bra tecken. De anar nog att deras utpressningsmakt i Europeiska rådet är tillräckligt stor även vid beslut där kvalificerad majoritet ska råda och ingen vetorätt föreligger.

***

Det betyder inte att förhandlingarna och kraven på skärpta skrivningar var meningslösa, eller att det hade varit bättre med ingen uppgörelse alls.

Kompromissen som presenterades på tisdagen, och som nu blir föremål för förhandlingar med Europaparlamentet, ger som brukligt alla medlemsländer något att peka på som framgångar, och åtskilligt att gnissla tänder över.

Sverige och andra nettobetalare, som nu får ökade kostnader, kan hänvisa till en ökad rabatt på medlemsavgiften, en långtidsbudget ungefär inom samma ramar som förut, en högre andel lån i återhämtningsfonden och en trots allt starkare koppling mellan utbetalade stöd, meningsfulla investeringar och faktiska reformer.

Frågan om EU:s nya rätt att ta ut skatt lär återkomma framöver, tas upp för prövning i de nationella parlamentet och bör inte anses avslutad i och med detta. Mer gick sannolikt inte att åstadkomma den här gången.

Att EU samlar sig till ett gemensamt, stort åtagande i ett läge när enbart nationella räddningspaket inte räcker, är viktigt.

Ett helt uteblivet räddningspaket hade skapat misstro och besvikelse av helt andra dimensioner än det – berättigade – missnöjet nu. Hela samarbetet hade varit hotad.

Om den Europeiska unionen faller ihop ekonomiskt och politiskt på ett okontrollerat sätt skulle konsekvenserna på mycket allvarliga och omedelbara, inte minst för en ekonomi som den svenska.

Det var därför i praktiken omöjligt för Sverige, Nederländerna, Danmark, Finland och Österrike att helt blockera ett beslut, precis som det var nödvändigt för sittande ordförandelandet Tyskland att agera extremt pragmatiskt med lyhördhet i många riktningar.

***

Med det sagt finns det många skäl att granska uppgörelsen kritiskt, just för att hålla emot en fortsatt utveckling där pengarna trycks men principerna saknas.

Att undvika ett historiskt fiasko är inte samma sak som att åstadkomma ett historiskt framsteg. Att ta upp skulder tillsammans på oklara grunder är inte detsamma som att fördjupa ett långsiktigt samarbete.

Det här toppmötet får inte tolkas som ett klartecken för vad som helst. Det är ju inte så att den här formen för framtidssatsningar, exempelvis på klimatomställning, digitalisering, nya industrier och nya jobb runt om i EU, är den enda tänkbara, eller den mest effektiva och solidariska, i Europa.

Slutdokumentet må ha varit nödvändigt att få till även till priset av fulspel. Men att i panik fly till en ökad skuldbörda utan klara idéer om hur de långsiktiga investeringarna i praktiken ska se ut, blottlägger EU:s underliggande problem snarare än att göra något rejält åt dem.

Som vid alla nattmanglingar handlade det även den här gången i slutändan om att sno ihop formuleringar som går att spinna flexibelt och som någorlunda räddar ansiktet på så många EU-ledare samtidigt som möjligt. Så lägger man inte grunden till ett starkare Europa, och det är ett starkare Europa, med ett välfungerande europeiskt samarbete, vi behöver inför resten av 2000-talet.

Om det här blir sista ordet i EU:s nuvarande krishantering kommer unionen att gå in i nästa kris försvagad, splittrad och vilsen.

“Next generation” kallade EU-kommission sitt förslag till återhämtningsfond. Det är ett passande namn. Risken är uppenbar att det blir den som får betala.

Ord inför helgen – om Elmer Diktonius

Av , , Bli först att kommentera 6

”Med hugg och slag, sparkar och illskrän och bitska nafs”, skrev Hans Ruin en gång, ”kom Diktonius inrusande i litteraturen. Han rök ihop med allt gammalt och vedertaget i konst och liv. Ville riva allt i trasor!”

Full av revolutionär glöd, aggressiv, oförsonlig och expressionistisk, slog Elmer Diktonius (1896-1961) igenom med sina två första diktsamlingar –”Min dikt” 1921 och ”Hårda sånger” 1922. Han blev en av modernismens vägröjare i den finlandssvenska poesin, med ett tonfall som i de tidiga dikterna ofrånkomligen för tanken till Majakovskij.

”Min dikt” är full av rader som dessa:

”Dvala, förruttnelse,/ spyflugors surr i stinkande likkött,/ jäsande liv – det är världen,/ mänskornas värld, mänskobildernas värld.”

Och på ett annat ställe:

”Att bita är ett tvång så länge bett ger liv/ att riva är en helighet så länge ruttet stinker”.

Bilden återkommer i ”Hårda sånger”, där han utbrister:

”Vem vill så i den ruttna mullen? –/ kasta sitt korn bland stenarna/ bland taggiga tistlar lämna sitt käraste/ sitt hjärtefrö i öknen –/ vem vill?”

***

Resten av 1920-talet blev, som Thomas Warburton formulerat det, ”Diktonius’ kris- och mognadstid”. Politisk och upprorisk förblev han, i ”Taggiga lågor” 1924 och ”Stenkol” 1927, men det revolutionsromantiska tonades ner gradvis, problematiserades och fick så småningom sällskap med en stark naturlyrisk dimension i hans diktning.

När samlingen ”Jordisk ömhet” kom ut 1938, då det nazistiska stöveltrampet ekade och Europa var på randen till världskrig, visade redan titeln att stämningen i dikterna blivit mildare och vemodigare, utan de för den skull blivit opolitiska. ”Jordisk ömhet” är i högsta grad medveten om de faror som hotar ute i världen och varnar för dem, mitt bland vårfåglar, rönn och hägg.

Själv skrev han samma år, i ett julbrev till vännen Eyvind Johnson, att ”Jordisk ömhet” är en ”svår bok trots den skenbara lättheten. Som är tung”.

Och i en av dikterna, ”Världshjärtat 1938” möts vemodet och medvetenheten.

En gammal arbetare, orkeslös med kommunalt understöd, sitter i sin gungstol och minns hur han själv var med tjugo år tidigare:

”Man reste sig dock./ Landet och folket./ I fångläger eller kring frihetsstoder./ Hjärtat orkar./ Och första gången åter vid verktygen!/ Och på byggnadsställningen: högre högre!/ Och att gräs gror på allas gravar./ De rättas som de orättas./ Om nu hjärtat kan skilja dem åt./
Gubben gungar./ Världshjärtat gungar./ Orkeslöst./ Med understöd./ Ovanifrån./ Den ena meden rätt./ Den andra orätt./ I samma takt.”

Diktonius sista decennier blev tunga, av alkoholism och demens. Men han var produktiv in på 1950-talet. I en av hans senare dikter står de härliga raderna:

”Rubba mina cirklar, gossar! –/ jag bygger kvadrater i stället.”

Utred dödshjälp och värna rätten till ett värdigt slut

Av , , Bli först att kommentera 0

Rätten för den enskilda människan till ett värdigt, humant slut på livet, när plågorna är obeskrivliga och läget hopplöst, kommer att införas även i Sverige, förr eller senare. Jag är övertygad om det, så svår frågan än är.

För varje år kommer nya, hjärtskärande fall att uppmärksammas, där ett strikt förbud mot dödshjälp framstår som en byråkratisk kyla, från samhällets sida, inför dem som ber om en sista nåd och som medicinen inte kan hjälpa till något annat än en tid av ytterligare, meningslösa kval.

Att berövas möjligheten till en aning mer fridfull död, när ingen palliativ vård längre kan lindra, är att också berövas en viktig del av livet.

Det är därför sant som Ingemar Hedenius skrev i sin essä om dödshjälp redan på 1960-talet: ”Det obarmhärtiga räddandet till ”livet” kan vara ännu omänskligare än vägran att påskynda döden för sådana svårt lidande människor, som är döende.”

Det går inte bara att räkna antalet dagar. Liberalen Barbro Westerholm har kallat det en ”viktig frihetsfråga” i vår tid att ge människor rätten till ett självvalt livsslut när all annan vård visat sig vara otillräcklig.

Den kanadensiske filosofen L. W. Sumner ser i sin bok ”Dödshjälp. Etiska & juridiska aspekter” (på svenska 2012) möjligheten till dödshjälp som ”medlidande med och respekt för andra”.

Författaren och journalisten Inga-Lisa Sangregorio, som 2016 kom med boken ”Den sista friheten. Om rätten till vår död”, skrev 2014 en text i Aftonbladet där hon bland annat konstaterade:
 
”…att en vuxen människa inte har rätt att välja bort den sista smärtsamma och förnedrande tiden av sitt liv är obegripligt. Jag respekterar dem som inte ser detta som ett alternativ för egen del men kan inte se någon anledning till att låta dem råda över andra människors liv och död. Det leder till en omänskligt grym behandling av människor som redan lider tillräckligt och förgiftar inte bara den sista tiden i livet utan också de månader eller år som kunde ha varit relativt drägliga trots sjukdomen.”

Det sista förtjänar att understrykas. Ett vanligt argument mot dödshjälp är att det skulle riskera att undergräva förtroendet för vården. Men i verkligheten, på 2000-talet, är det sannolikt för många människor tvärtom, just på grund av det maktlösa lidande, det plågsamma slut, som annars kan hota.

Bland andra P C Jersild har skrivit tänkvärt om det i ett bidrag till boken ”Att få hjälp att dö: synsätt, erfarenheter, kritiska frågor” (2005): ”…många människor skulle känna ökat förtroende för vården om det funnes en sista utväg, en reservutgång ur livet, om läget blir alltför svårt. En möjlighet att tillgå på egen frivillig begäran.”

***
 
Ändå är det rätt, och nödvändigt, att frågan fått ta lång tid, och att den ägnas fler och omsorgsfulla utredningar.

Att tillåta dödshjälp är en reform som inte ska utformas i hast och som inte får genomdrivas i nonchalans. Den måste innehålla orubbliga skydd mot missbruk, press från anhöriga, minsta antydan till tvång, ekonomiska avvägningar, beslut i depressiva tillstånd eller slarviga bedömningar om möjligheten till behandling och palliativ vård.
 
Sverige bör på nytt samla in erfarenheter från andra länder där olika former av i första hand assisterat döende – den mer restriktiva formen av dödshjälp – finns. Både positiva och avskräckande exempel. För att hitta säkra regelverk med mycket stränga bestämmelser kring ålder, medicinska bedömningar och beslutsprövning i flera kontrollsteg.

Men en ny utredning bör göras med sikte på en förändring, där rätten till ett värdigt slut betonas mer än i dag. En lagstiftning som helt förvägrar vädjande, döende människor i djup smärta och outhärdligt lidande bortom räddning, att själva bestämma en gnutta över sina avsked, är etiskt svårförsvarlig.

Tre krav för att en bro över Kvarken ska kunna få stöd

Av , , Bli först att kommentera 0

Det finns många argument för varför en fast förbindelse över Kvarken kan bli nödvändig i framtiden. Men ännu så länge har utredningar brukat komma fram till att kostnaderna varit svåra att motivera samhällsekonomiskt jämfört med andra transportalternativ. En bro är ju inget självändamål. För att projektet ska vinna stöd utanför skaran av redan övertygade krävs därför ett antal saker. Här är tre krav för att idén ska kunna få stöd:

***

1. Bron över Kvarken får inte ses som en angelägenhet för enbart Umeåregionen och Vasa.

Skulle en fast förbindelse bara utgå från behov som finns regionalt i Umeå och Vasa, eller bara i Västerbotten och Österbotten, kommer kostnaderna inte att kunna motiveras samhällsekonomiskt.

Då stöter projektet förr eller senare på ett tvärt och bryskt nej, både nationellt och internationellt, när diskussionerna övergår från lösa visioner till konkreta beslut.
Ska tanken vinna långsiktigt stöd måste det uppfattas som en nödvändig investering i ett öst-västligt transportstråk för hela norra Europa. Från Ryssland till norska kusten.

Det gäller inte enbart godstransporter, utan även persontransporter och samarbeten inom andra fält.
Är det ointressant för andra än dem som nästan har bron inom synhåll på vardera sidan, är idén hopplös.
 
Så agerar också de aktörer som sedan länge argumenterar för att en fast förbindelse ska utredas vidare.

Det handlar i dokumenten nästan alltid om Kvarkenbron som en egentligen ganska kort sträcka, nödvändigt för att binda samman långt större områden.

På sätt och vis är det att återknyta till historien. Den fasta förbindelsen över Kvarken fanns som bekant förr, vintertid, långt in i efterkrigstiden, när kylan var stark.

Och när gränserna plötsligt stängs mellan Västerbotten och Norge, som skett under coronakrisen, bryter det brutalt av rörelsemönster och relationer som präglat området sedan många sekel tillbaka.

Ju mindre själva bron står i centrum och ju mer hela den nordeuropeiska, öst-västliga dimensionen blir synlig, desto starkare argument och bredare stöd kommer förespråkarna för en fast förbindelse att ha.

*****

2. En bro är inget självändamål. Den måste gå att försvara rationellt, samhällsekonomiskt och miljöpolitiskt, framför alternativen med färja och flyg.

De tekniska lösningarna och de praktiska behoven måste visa att en kombination av bro och vägbanker, kanske med något inslag av tunnel, är entydigt effektivare och grönare än vad framtidens vatten- och lufttrafik över Kvarken kan bli. Även givet att både fartyg och flyg inom några årtionden kan kan komma att minska sina utsläpp i takt med nya drivmedel.

Järnvägen blir en huvudpunkt i den diskussionen, men då måste de transporterna kunna fortsätta smidigt vidare på båda sidor åt väst och öst, vilket hänger ihop med första punkten. En annan idé som framförts, för att ge bron en ytterligare miljöprofil, är att förbinda bygget av bron med vindkraft ute till havs, men det kan inte ensamt motivera bygget i övrigt.

För varje nytt utkast till broförbindelse som presenteras, blir det uppenbart att problemet inte i första hand är avståndet från kust till kust i sig. Vad många missar, som bara vagt har hört talas om en tanken med en bro ”mellan Vasa och Umeå”, är att sträckan/sträckorna som broprojektet skulle omfatta i själva verket är avsevärt kortare än så. Bron delas i nästan alla visioner upp på flera olika etapper.

Men fortfarande handlar det om distanser, och starkt skiftande årstider, som inte är lätta av överbrygga med en fast förbindelse. Och utredningarna som gjorts genom åren, så långt tillbaka som till 1970-talet, har hittills kommit fram till att kostnaderna i de stadierna varit för stora sett till nyttan. Många har dock hållit öppet för att det kan förändras i framtiden, i takt med att regionen utvecklas och nya behov uppstår.

Om en bro, som innebär en omfattande investering inledningsvis, inte inom rimlig tid kan ge en stor vinst för både klimat, havsmiljö, naturliv och ekonomi, jämfört med andra transportlösningar, kommer stödet sannolikt att förbli svagt.

***

3. Kvarkenregionen måste först fullkomligt koka av framgångsrika samarbeten inom näringsliv, arbetsmarknad, vård, kultur, turism, utbildning och idrott, innan en fast förbindelse kan få klartecken.

En bro kommer inte att byggas i förhoppningen att den ska skapa en ny regional dynamik. Regionen måste finnas där redan, som en uppenbar realitet. Mellan Västerbotten och Österbotten måste det flöda initiativ och rörelse som aldrig förr.

Trycket måste vara så stort på bättre förbindelser av ett visst slag, med enträgna rop vid stränderna, och behoven kännas så enorma, att ett beslut om investering inte längre betraktas som en vild chansning, utan som en nästan ofrånkomlig anpassning till verkligheten.

En fast förbindelse kommer att byggas först då det känns som om det borde ha gjorts för länge sedan.

På den punkten är det upp till bevis för Kvarkenregionen.

Kan såpbubblor hjälpa till att rädda världen?

Av , , Bli först att kommentera 0

Vatten, diskmedel, kanske glycerol, bakpulver eller en aning sirap. Att tillverka egna såpbubblor kan vara både en barnlek och rena vetenskapen. När de skimrar och lyfter som man hoppats, är mödan glömd på ett ögonblick. Fuskjobb avslöjas direkt och lämnar snart ett besviket sällskap efter sig.

Bubblorna ska utstråla skörhet och samtidigt vara hållbara. De ska sväva lätt, men utan att brista för vind. De ska kunna vara stora som badbollar och små som ärtor.

Den frusna såpbubblan, en konstart i sig, kräver extra noggrannhet och kärlek till experiment. Varje ingrediens i rätt mängd, och eventuellt pudersocker för att det ska bildas kristaller mellan de olika skikten.

Många är på jakt efter det perfekta receptet för en hemrörd såpa.

Dagisbarn, medelålders cyniker och ärrade gamlingar kan alltid mötas över generationsgränserna i fascination och glädje över en lyckad såpbubbla.

***

Men kan omsorgsfullt sammansatta såpbubblor, fyllda med tusentals pollenkorn och spridda över ett stort område, även hjälpa till att rädda hela det ekologiska systemet? Kommer såpbubblan att bli ett nytt sätt att artificiellt pollinera växter på när viktiga insikter, som bin, minskar i antal?

Tidigare i somras presenterade en grupp forskare från Japan Advanced Institute of Science and Technology nya framsteg på området i tidskriften Science.

Att den rapporten fick uppmärksamhet berodde nog inte bara på att ämnet har med mer vår långsiktiga överlevnad att göra, utan säkert också på de poetiska bilder föreställningen om svävande såpbubblor som ekologiska hjältar stimulerade.

Idén är att såpbubblor genom sin sammansättning kan bli betydligt skonsammare mot blommor än andra metoder, exempelvis så kallade robotbin i form av mikrodrönare som landar direkt på växterna. Och att de, med hjälp av en annan drönarteknik som kan kartlägga och spåra upp blommor och distribuera bubblorna till deras närhet utan att själva orsaka några skador, kan ge effektivare resultat än vad som är möjligt när man penslar enskilda växter.

Studien tyder på att såpbubblemetoden kräver en betydligt mindre mängd pollen för varje blomma än pollinering för hand, vilket kan bli värdefullt på sikt.

Förutsättningen är dock att såpbubblorna har rätt sammansättning. Våra vanliga blandningar, som vi köper i butik eller tillverkar själva, duger inte för uppgiften.

De pollinerande bubblorna måste vara både hållbara och flexibla på ett speciellt sätt. De får inte innehålla ämnen som skadar växterna. Och de måste kunna bära pollenkorn till blommorna och sedan brista där så smidigt som möjligt.

Nu tror man sig ha lyckats hitta en avancerad kemisk sammansättning som uppfyller alla de kraven.

Såpbubblor till vår räddning alltså, om bina försvinner?

***

Forskarna skriver i sin rapport för Science, att kombinationen av såpbubblor och drönare skulle kunna leda till viktiga innovationer inom jordbruket. De hoppas att det ska ha betydelse för framtidens artificiella pollinering, kräva mindre arbetsresurser än dagens metoder och minska kostnaderna för pollenkorn.

Men det finns också ett antal invändningar som snabbt framfördes i samband med rapporten. Forskarna betonar själva att de ämnen som används för processen måste bevisas vara snabbt biologiskt nedbrytningsbara. Såpbubblorna är mycket känsliga för väder och vind, även sådan vind som drönarna själva orsakar.

Många av bubblorna kan komma att missa målet, vilket skulle leda till ett resursslöseri. Andra föreslår att man skulle kunna distribuera bubblorna via markbaserade robotar istället.

Men den viktigaste invändningen, eller kanske snarare farhågan, är förstås en annan. Bidrar sådana här innovationer till att vi slappnar av och glömmer bort själva grundproblemet: att ekosystemen och de vilda pollinatörerna är hotade?

Får det oss att fokusera på fel saker och bländas av en ingenjörskonst som rycker in där våra samhällen har kapitulerat i andra avseenden, ekologiskt och etiskt? Gör det oss likgiltiga inför de missförhållanden som tvingade fram nödlösningarna?

Simon Potts, en ekolog vid University of Reading, framför den invändningen i Science-artikeln och menar att det här är ett ytterligare exempel på smart teknik som ska lösa ett problem som egentligen borde lösas på ett mycket mer ”hållbart sätt”, alltså genom att ta itu med grundproblemet.

Det är en tänkvärd diskussion, och ett reellt dilemma, verklighet i delar av världen sedan decennier tillbaka.

Att hitta effektiva, skonsamma, långsiktiga metoder för artificiell pollinering där insekterna inte räcker till länge, är å ena sidan helt nödvändigt. Även för att skapa tid till omställning av produktionssätt, odlingsmetoder, och livsstilar, och till växande insektspopulationer.

Men en del imponerande, kanske rentav skimrande och poetiska nödlösningar riskerar onekligen också att föra oss ännu längre bort från insikten om vad som gick snett långt tidigare i processen. Så vi måste, som alltid, hålla flera tankar i huvudet samtidigt.

Tekniska framsteg måste alltid följas av breda samhällsdebatter där helheten, med målkonflikter och dilemman, står i centrum. Där en skeptisk grundhållning får plats. Och där inte bara experter, forskare och innovatörer, briljant upptagna av sina egna områden, har ordet.

Till sådana etiska och principiella diskussioner är alla kallade.

Syna bluffmakarna inför EU-toppmötet

Av , , Bli först att kommentera 7

Över en miljard kronor årligen kostar Europaparlamentets ständiga flyttlass mellan Bryssel och Strasbourg. De utsläpp resorna från sammanträde till sammanträde orsakar beräknas uppgå till 19 000 ton koldioxid.

Ett vansinnigt resursslöseri pågår, som har stöd av EU:s fördrag. Där slås fast att Strasbourg ska ha status som officiellt säte för parlamentet, med tolv sessioner varje år. Flyttcirkusen finns inskriven i unionens grundlag. Det handlar alltså inte om en dålig vana, utan om ett juridiskt krav.

I ärlighetens namn ska det betonas att Europaparlamentet självt efterlyser en nyordning, med hänvisning till både kostnader och klimat. De skäms över att behöva förknippas med tokerierna.

Men att ändra i fördraget förutsätter enighet mellan alla medlemsländers regeringar och parlament. Där ligger beslutsmakten. Och där tar det stopp. Frankrike vill inte, och har för att skydda Strasbourg blockerat frågan. Så ingenting händer.

***

Det är värt att ha i minne när Frankrike nu tar till stororden om europeisk solidaritet under slutförhandlingarna kring nästa långtidsbudget.

Menade de franska representanterna allvar skulle de förstås omedelbart gå med på en sådan liten egen eftergift, som vore bra för både miljön och ekonomin, och som dessutom skulle visa att EU förmår rätta till oförsvarliga missförhållanden.

Men varken långtidsbudgeten eller det tänkta krispaketet handlar tyvärr enbart om europeisk solidaritet eller europeiska framtidsinvesteringar. Inte som förslagen är utformade nu. Godtrogenhet i det här läget kommer att smaka surt efteråt. Strunta i retoriken och följ pengarna, så blir sambanden tydligare.

Den återhämtningsfond som ska ge drabbade länder stöd till ekonomisk omstart är hafsigt utformad, följer bara delvis coronakrisen geografiskt, riskerar att leda till ökad korruption och konstlade projekt, och ger en smygande beskattningsmakt till EU, med gemensam skuldsättning, som borde diskuteras betydligt mer ingående och principiellt.

Det är farligt att ge efter för behovet att signalera handlingskraft i dag, oavsett konsekvenser i morgon.

Problemet är inte att en del av stödet ska ges i form av bidrag istället för lån, det går att motivera. Inte heller omfattningen av budgeten och räddningspaketen i sig behöver man skygga för. Vill man att EU:s gemensamma åtaganden ska öka kommer det att kräva finansiella anpassningar. Att en omfördelning sker från rika länder och regioner till fattigare via EU-stöd är fortfarande en självklarhet och en förutsättning för att samarbetet ska fungera.

Allt det är lovvärt. Men kriterierna för de förslag som faktiskt ligger på bordet inför veckans toppmöte i Bryssel är framjäktade och utgångspunkterna grumliga. Viktiga skärpningar har tillkommit under förhandlingarnas gång, inte minst med nya krav kring demokrati och rättsstat som villkor för stöd. Ändå är risken uppenbar att pengar går till spillo om man öser in hundratals miljarder i ett system som redan har stora brister.

De som vill framställa det som en moralisk plikt att säga snällt ja vid toppmötet är medlemsländer och institutioner som med coronakrisen som täckmantel försöker vinna förmåner och makt man tidigare fått nej till.

Den europeiska solidariteten bör sätta människorna i medlemsländerna först, inte regeringar, särintressen och institutioner med ofta skrupellösa ledare.

EU har redan gjort misstaget att börja med ekonomi och utvidgning, utan att tillräckligt anpassa reglerna för det politiska beslutsfattandet. Därför sitter man nu med felkonstruerade, uppblåsta stödsystem och bristfällig kontroll, som göder korruption i flera medlemsländer, där regeringar öppet fnyser åt unionens demokratiska spelregler.

Sverige, som inte velat ge klartecken för budget och återhämtningsfonden, kommer förstås att få ge sig i slutändan. Men att några medlemsländer hållit emot har varit en avgörande faktor för de förbättringar som ändå skett.

Konflikterna och principdiskussionerna måste tas i tid. Det som kuppas igenom i kriser visar sig nästan alltid vara hopplöst svårt att avskaffa igen efteråt.

Därför ska man akta sig noga för att gå med på för mycket när panik råder. System vänjer sig snabbt vid den nya ordningen. Nya kostnader och regleringar blir norm. Särintressen, cyniska ledare och lobbygrupper formerar sig kring de grytor som ryker, och gör dem till sina. Plötsligt är det hugget i sten som tidigare framstod som något orimligt.

***

Det går nästan inte att överskatta den betydelse som Europeiska unionen kommer att ha även för svensk ekonomi, säkerhet och klimatomställning, under 2000-talet, i takt med att en ny, osäker världsordning växer fram. På EU-nivån måste många av de viktigaste besluten att fattas, med strategiska investeringar i teknik, miljö, kultur och utbildning.

EU behöver en genomtänkt budget för 2021-2027, och ett solidariskt räddningspaket som lägger grunden för långsiktig ekonomisk återhämtning. Fattas slarviga beslut som låser upp gigantiska resurser utan effekt kan det få negativa konsekvenser för decennier framåt.

Det är bättre att slutresultatet blir rätt, välavvägt och principiellt försvarbart, än att förhandlingarna går snabbt och pressmeddelandena bombastiska, när stats- och regeringschefer samlas till ett avgörande.

Sverige har, som engagerat medlemsland, goda skäl att kräva förbättringar och syna bluffar in i det sista.

Låt inte coronakrisen bli ett i raden av svepskäl

Av , , Bli först att kommentera 6

Tunnelseendet har varit svårartat under coronakrisen. Pandemin utlöste en panik som var förrädiskt lätt att sälja och som grumlade omdömet hos en rad länders beslutfattare. Fortfarande dominerar den diskussioner och rapportering runt om i världen.

Men håll ut. Gradvis, kommer makthavare att tvingas erkänna de förödande konsekvenser för liv och hälsa som överdrivet auktoritära beslut om nedstängda samhällen och fysiska tvång orsakat i smittbekämpningens spår.

Man kommer att vända sig om, och titta tillbaka med en blandning av ånger och förfäran: Vad lät vi ske när vi gick till tidigare otänkbara ytterligheter?

Vittnesmålen finns där redan, om ökad hunger, fördjupad fattigdom, raserade lokalsamhällen, hemlöshet, depressioner, våld, misshandel och missbruk.

Sådant som legat utanför synfältet under några månader när nästan varje stavelse handlat om en enskild risk, som om den gick att betrakta helt isolerat.

Insikten växer nu fram, underifrån, att de mest långtgående coronaåtgärderna sannolikt orsakat ett större lidande, och kommer att förstöra mångdubbelt fler liv, än viruset självt.

Eftersom mäktiga röster investerat offentlig prestige i stöd till drakoniska lösningar kommer slutsatserna att möta hårt, internationellt motstånd inledningsvis.

Låt dem försöka. Med tiden går det inte att blunda när offren utgör många miljoner människor.

***

Just den här aspekten av krisen har kanske inte samma relevans i Sverige, som valde en mer genomtänkt och frihetlig linje från början. Att säga nej till totala nedstängningar, hålla grundskolor öppna och avstå från en generell, auktoritär symbolpolitik som ser kraftfull ut på bild men har tveksam verkan i övrigt, visar sig ha varit långsiktigt rationellt, när andra länder trasslar in sig i sina tidiga misstag.

Svenska politiker och institutioner kommer istället att ha egna slutsatser om andra misslyckanden att värka sig fram till. Vi kommer att ha mycket att lära av omvärlden. Exempelvis när det gäller äldrevårdsresurser, beredskapslager och tester i större omfattning. Att den svenska strategin fått rätt i några av de mest omstridda frågorna ska inte skymma att den misslyckats i andra. Coronakrisen får inte reduceras till ett enbart för eller mot olika länders vägval.

***

Men det finns en annan coronadimension i som är ännu mer oroande på sikt. Och det är hur villiga många verkar vara att inför varje hotbild prioritera ned grundläggande medborgerliga fri- och rättigheter som vore de endast dekorationer för soliga dagar, men onödigt krångliga när det kärvar lite.

Mönstret har gått igen för ofta på 2000-talet, med många svepskäl för varför det som i de demokratiska högtidstalen betecknas som ”grundläggande” fri- och rättigheter måste åsidosättas i enskilda fall. Terrorhot, brottsbekämpning, reglering av internet, rädslan för att konst ska provocera någons identitet eller tro, goda handelsrelationer med kommunistdiktaturen Kina, effektivt underrättelsesamarbete med övervakningens USA, klartecken för beväpnade militära drönare i krigsregioner. En lång, krampaktig lista.

Till de rättigheter som ständigt naggas i kanten så fort det blir obekvämt att upprätthålla eller försvara dem, hör personlig integritet, rätten att yttra, demonstrera och organisera sig, rätten att röra sig fritt och rätten till skydd mot våld och övergrepp.

Nu hotar samma sak att ske under pandemin. Gamla tabun brister. Gränser tänjs för vad makthavare kan kräva av människor. Ursäkterna för statliga eller privata ingrepp i privatlivet, in på bara kroppen, blir fler.

Det är skrämmande att höra hur en del ser detta som en övning inför framtida, ännu större inskränkningar. Kanske för att skapa trygghet på gator och torg, stänga gränser för flyktingar, garantera en nationalistisk kulturpolitik, genomdriva en radikal klimatpolitik, styra om människors levnadsvanor i sundare banor eller byta samhällssystem helt och hållet. Värnet av individen mot makten försvagas steg för steg.

Istället för att stå upp för fri- och rättigheter även i kris, vattnar man ur demokratin genom ständiga ”ändamålen helgar medlen”-undantag. De kritiska frågorna ställs till de som ifrågasätter att maktkoncentrationen tilltar.

Offentligheten är full av vackert väder-demokrater som börjar skälva vid första regndroppe. De får det sedan svårare att hålla emot exempelvis Kinas vålds- och övervakningssamhälle, eller Ungerns antiliberala hållning i EU, eller privata bolag som missbrukar makt.

Demokratiska principer ersätts av auktoritärt godtycke, där de starkas eller mest upprördas rätt gäller.

Om varje risk, varje hotbild, varje oro, varje störning anses ursäkta extraordinära ingrepp i människors fri- och rättigheter, väntar det totalitära samhället runt hörnet.

Låt inte coronakrisen bli ett i raden av svepskäl.

*************

Några tidigare krönikor på temat:

Tragiskt om västerbottningar slutar vara coronaförsiktiga nu

Som vanligt stirrar vi oss blinda på en kris i taget

Se upp för lycksökare efter coronakrisen

Kom igen nu umebor, håll ut och ta lite större ansvar