Vi blir aldrig färdiga med Norrland

Av , , Bli först att kommentera 4

Rabarbern, skrev Maja Axelson 1933, i en essä för tidskriften ”Norrland i Ord och Bild”, är den ihärdigaste av de fleråriga köksväxterna. Månadssmultron tål också en del.

Jordgubbarna däremot, konstaterade hon, är ”ömtåligare och gå under barvintern oftast ut”. Men när de klarade sig genom mörkrets och kylans årstid, och hoppet fanns, ”ge de igen hundrafalt. Jättestora bli de, och köparna brukar klaga på, att det går för få på litern.”

Enklare var det ändå med de ettåriga köksväxterna. Hon räknar upp alla möjligheter som finns: kål, rotfrukter, ärter, spenat, persilja och dill. Brytbönor ansågs lite ”vanskliga”, men sticklök, tomater och frilandsgurka kunde bli succé.

Även för blommorna fanns det hopp, ”fast det kan inte förnekas, att en del ställa sig dyrbara i proportion till den korta tid vi få njuta av fägringen”.

Maja Axelson skrev ur en erfarenhet och en passion, om och för trädgårdskonsten i norr.

Vintern brukade ta hårt på odlingarna, och mycket var förgäves för den som slarvade. Men det som kunde fås att överleva och mogna till skörd, förädlat av den intensiva sommaren, med ett ljus som aldrig tyckes slockna ens om natten, var en nåd och triumf för trädgårdsentusiaster i norra Sverige. Se, det går, det går visst!

Utropet var riktat både till den egna spegelbilden och till världen. Det fanns såväl självtvivel som omgivande fördomar att besegra. Och det hjälpte om man kunde hantverket och delade erfarenheter med andra. Varje år nya upptäckter, knep och bakslag. Vidgade möjligheter och gäckande drömmar i jorden.

Odling som folkbildning, matförsörjning och kulturarv. Så det satsades på information, kurser och utbildningar, för att motbevisa myten om att ingenting växer i norra Norrland.

En av de kurserna hölls på Sunderby folkhögskola utanför Luleå. I början av 1930-talet var deltagarantalet tio personer om  vår och sommar, både män och kvinnor, bland annat arbetslösa från malmfälten, med varierande förkunskaper om den gröna skötseln. Det var med utgångspunkt i den kursen, och trädgårdsodling i Norrbotten, som Maja Axelson skrev sin lärorika text.

Temat och perspektivet passade bra i just ”Norrland i Ord och Bild”, som hade grundats 1928 för att genom ”populärt hållna men alltid vederhäftiga artiklar redogöra för allt av intresse om Norrland.”

Tidskriften skulle, lovade redaktionen, handla om jordbruk, industri, skogsbruk, handel, sjöfart, hantverk, natur, människor, konst och litteratur i Norrland. Man ville låta resten av Sverige lära känna Norrland på djupet, men också låta norrlänningarna upptäcka sig själva.

”De flesta norrlänningar”, stod det i premiärnumret, ”ha nog åtskilligt att lära, innan de kunna säga sig något så när känna sin egen vidsträckta landsända”.

Syftet var alltså tredelat: (1) Upplysa människor söderöver om norra Sverige. (2) Hjälpa Norrlands många skiftande bygder och traditioner att upptäcka varandra. (3) Bidra till att ge en bild av den helhet som kunde skönjas och möjligen sammanfattas under beteckningen Norrland.

Norrland som mångfald, men ändå enhet; som viktig, men ändå bortglömd del av Sverige. Ansatsen och förankringen var regional. Ambitionen och nyttan nationell.

Eller som en av drivkrafterna i projektet, VK:s Gustav Rosén – då försvarsminister i den frisinnade regeringen (och förstås trädgårdspionjär i Västerbotten)  – manade: ”Norrland i Ord och Bild har förvisso en betydande uppgift, och ju större anslutning tidskriften vinner av dem, som önska vidga sin kunskap om denna i mångt och mycket okända del av vårt vidsträckta land, desto större möjligheter får den att gagna icke blott Norrland utan hela Sverige.”

Reaktionerna på satsningen, får läsarna veta i andra numret, blev positiva. Bara Dagens Nyheter i Stockholm verkar ha haft lite ömma tår, och kanske dåligt samvete, och ska, enligt Roséns referat, i en kommentar ha protesterat mot påståendet att kunskapen om Norrland var dunkel i resten av landet.

Men så var det förstås.

Norrland i Ord och Bild gavs ut ända fram till 1951 (men fick på sätt och vis sin fortsättning i då nystartade Norrländsk tidskrift), och tog avsked med några ord om hur man under ett par decennier försökt få svenska folket att betrakta Norrland som en värdefull tillgång, bekämpa ”den norrländska opinionens bygdeisolationistiska avarter” och ”peka på vad Norrland betyder i siffror och statistik, för handelsbalans och försörjning, för kultur och vederkvickelse”.

De 24 årgångarna är en fest att läsa än i dag. Jag sitter i biblioteket och bläddrar från höjdpunkt till höjdpunkt. Mycket känns relevant som historisk bakgrund för även 2018 dagsaktuella frågor.

Där finns generaldirektör Hamiltons redogörelse 1934 för hur norrländska telefonnätet byggts ut: ”Långt bortom de farbara vägarnas slut ha telefontrådarna sökt sig fram längs dalgångarna och över fjällen”.

En polemik i brevform mellan bland andra författarna Ludvig Nordström och Albert Viksten om Norrlandsfrågan.

Greta Norlanders betraktelse om ”Norrländsk sommar i dikten”. Riksdagsman Elof Lindbergs krav att Norrland bör kompenseras för minskningarna i naturatillgångar i form av malm och skog.  En skildring från invigningen av mellanriksvägen över Umbukta, som innebar att man kunde ”från Umeå nå Atlanten på dagen”.

En artikel av Märta Häggström, från Umeå 1934, med rubriken ”Från persernas majskakor till norrländska tunnbrödet, om en brödkulturs vandring, där hon bland annat skrev:

”Fil och tunnbröd – vilken idealistisk mat under heta sommardagar! Och den gamla goda sedan med tunnbrödsblöta och stora smörklickar på söndagsmorgonen är fortfarande tradition mångenstädes och skänker en omisskännlig söndagsstämning och fri i vår överretade tid”. Fast se upp! ”Ur dietsynpunkt kunde man nog ha sina tvivel om tunnbrödets odelade lämplighet, ty hur väl berett och gräddat den är må vara, har detta slags bröd dock ej genomgått den långvariga kemiska sönderdelnings- och lösningsprocedur, som utlöses vid jäsning av annat bröd och torde vara något mera svårsmält. Men låtom oss taga risken!”

En frihetlig uppmaning även för vår tid.

Therese Årre berättade om Damastvävning i Västerbotten. Ragnhild Andersson bjöd på egna historier. Helmer Grundström gjorde en porträttserie om andra Norrlandsförfattare.

Texter om sjuktransportflygningar i Norrbotten, Tärnabornas proviantresor till Norge, moderna byggutställningar, trafikrevolutionen i södra lappmarken, filmens Norrland, masonitefabriken i Nordmaling.

Riksdagsman Bäckström formulerade en hembygsskildring från Bjurholm: ”Min vackra vrå bland bergen”. Ann-Marie Söderblom undervisade om konservering av norrländska bär och frukter.

Så där håller det på, årgång för årgång.

Inblickar från Vilhelmina, Piteå, Boden, Dorotea, Haparanda, Delsbo, Härnösand, Sundsvall, Ljusdal, Örnsköldsvik, Skellefteå, Örträsk, Gällivare, Kultsjön, Östersund, Kiruna (”Världens f.d bästa samhälle”).

Från överallt, verkligen överallt i Norrland, bröt röster fram. En iver att återupptäcka rötter blandades med lusten att skapa nytt, ändra gamla mönster.

***

Och i ett hembygdstal 1928, vid folkbildningsföreningen Minervas 25-årsjubileum i Umeå, om ”Västerbotten och västerbottningarna”, som återgavs i sin helhet av Norrland i Ord och Bild, sa författaren Astrid Väring:

”Även det man dagligen har för ögonen kan man plötsligt upptäcka. Man går där dag för dag i sitt vardagsslit och har allt detta för ögonen utan att se det. Det är som om en grå hinna skymde synen. Men så en dag i en festlig stund eller kanske mitt i knoget är det som om fjällen fölle från ens ögon och man ser allt detta gamla och välkända i ett helt och hållet nytt ljus och förstår dess innebörd. Så kan man ha levat ett helt liv på sin fädernetorva och ändå en dag helt oväntat upptäcka den.”

Sällan lever man så starkt, så berörd, anar så meningsfulla eller oroväckande samband, som i de ögonblicken. Vi blir aldrig färdiga med Norrland.

Ett välkommet besked, men det svåraste återstår

Av , , Bli först att kommentera 0

Det svåraste återstår, och arbetet har bara börjat, för de människor som nu förhoppningsvis får stanna och för det svenska samhället. Uthålligheten kommer att behöva vara stor, på alla håll. Man kan nästan förtvivla vid tanken på hur jobbigt det kommer att bli i många skeden, med bakslag och spänningar, även framöver.

Men tisdagens besked att en riksdagsmajoritet står bakom ett beslut som ger de ensamkommande chansen att via studier få stanna i Sverige, skjuter upp en dörr av humanitet på glänt till livet för en alldeles särskilt utsatt grupp människor i svensk migrationspolitik.

Lagförslaget omfattar personer som sökte asyl senast 24 november 2015, som registrerats som barn vid ankomsten, är kvar i landet, haft en handläggningstid på 15 månader eller längre, prövats enligt den tillfälliga asyllagen, och inte begått brott. Gruppen det gäller, som fångades av långa handläggningstider i skarven mellan den tidigare relativt generösa asylpolitiken och de nya, restriktiva reglerna, består av ungefär 9000 individer.

Det handlar om människor som hamnat i en svår situation, levt i stor ovisshet och mått mycket dåligt.

Unga, såriga människor – inga helgon – fulla av frustration, oro och sorg, människor som farit väldigt illa, men som börjat få en förankring här, i gemenskaper och lokala miljöer, runt om i landet, i ett mödosamt, krångligt trevande in i det märkliga, men i grunden solidariska, ärliga, nyktra svenska samhället.

Att hitta fotfäste, att sköta utbildningar, att lära språk, att förstå ett nytt land, att leta jobb – att ge nyanlända chansen, att erbjuda möjligheter, att ställa tydliga krav, att välkomna, att fatta nödvändiga politiska beslut. Först om många år kan vi börja dra slutsatser om hur vi lyckades, tillsammans.

***

Lagförslaget är utan tvekan dåligt utformat, ett hafsverk med många inbyggda fel. En generell amnesti hade varit långt bättre, klarare och ärligare, och borde ha sökts som lösning från början. Under den tidigare asylpolitiken, som övergavs efter 2015, hade ännu fler möjligheter funnits att lösa den här frågan på ett ordentligt sätt.

Men en pragmatisk, bristfällig lösning – framtvingad av både socialdemokraternas och delar av alliansens ovilja att komma överens om bättre lösningar – som gör att de ensamkommande får stanna, är vida bättre än en dogmatisk vägran att i praktiken acceptera något annat än utvisning. Valet mellan de två alternativen borde vara enkelt.

Låt inte kritikerna av det tänkta beslutet komma undan kärnfrågan: vilket är deras alternativ, när den perfekta kompromissen inte längre finns inom räckhåll?

Alternativet, som de förespråkar som nu jagar billiga poäng i sin kritik, är utvisning av de här människorna. Och givet omständigheterna, är det en hållning som borde väcka förstämning hos långt fler.

Som lagförslaget är skrivet, krångligt, ogenomtänkt i detaljer och krampaktigt förhandlat, kommer frågan att bli formellt aktuell igen för många av de ensamkommande om några år, då en ny lösning måste sökas. Men nu ges åtminstone en humanitär frist som på alla sätt är motiverad.

Självklart undrar många med oro och gnagande tvivel om Sverige kan klara av den stora uppgift som integration och social sammanhållning kommer att innebära de närmaste decennierna?

Har vi resurser, tid, kraft, lugn och system som förmår hantera så djupgående problem och komplicerade processer som det regelbundet rapporteras om? Vad är det vi vill prioritera? Hur länge orkar vi ha tålamod med det som gång på gång går snett?

Raljera inte lättvindigt med den oron.

Jag tror att även många av oss som vill se en återgång till den tidigare, generösare migrationspolitiken och som stöder att de ensamkommande får stanna, kan drabbas av sådana tvivel: tänk om vi har fel, tänk om vi överskattar Sveriges förmåga, tänk om vi är godtrogna på ett sätt som skadar tilltron till all migration?

Att de kritiska frågorna ställs – och många av dem som ställer dem är modiga, självständiga, konstruktiva röster – är viktigt, om svaret trots allt i slutänden ska kunna bli ja.

För Sveriges integrationspolitik har, under många år, haft stora brister. Den kommer att ta decennier att rätta till. Och en del av de integrationspolitiska beslut som behövs för snabbare vägar till arbete, utbildning, språkkunskaper, jämställdhet och social förankring, kommer inte att vara populära i alla sammanhang.

Det är något att ha i minnet för alla som kämpar för en generös asylpolitik: den hållningen måste också följas upp av klarsyn och medvetenhet i integrationsfrågor. Manifestationer i all ära: det är i slitsam, otacksam, pragmatisk, floskelfri vardagspolitik möjligheter till en framgångsrik migration och integration läggs. I det arbetet kommer många grupper som nu gormar mot varandra, att behöva mötas i gemensamma ansträngningar, och lära av varandra.

Triumfera inte. Rasa inte. Lyssna hellre på varandra.

Men nu har ett läge uppstått, med den utsatta gruppen ensamkommande, där ett avgörande måste ske.

Och om beslutet blivit att de ska slängas ut, efter så lång tid i landet, under så inhumana, rättsligt osäkra omständigheter, hade det inneburit ett nederlag som dragit undan mattan även på mycket annat som pågår i otaliga lokalsamhällen, för integration, utveckling och trygghet, i Sverige. Ett nederlag för stora, bärande delar av det svenska samhället, som skulle se år av småskaligt engagemang mynna ut i en maktens reträtt från humanitet och omdöme.

Många orter, föreningar och ideella krafter på landsbygden, exempelvis i det frisinnade Västerbotten, ser längre och klarare, med tidsperspektiv som omfattar flera decennier, i den här frågan, än asylmottagandets argaste och mest kortsiktiga kritiker.

Det vore förödande om en politisk majoritet säger att insatserna som gjorts varit oönskade och meningslösa.

***

Så här skrev jag bland annat förra året på ledarsidan, i en artikel om varför de ensamkommande måste få stanna:

”Även om opinionen svängt när det gäller asylpolitikens ramar, är den underliggande värderingsstriden om gränser, öppenhet och mångfald aldrig avgjord. De flesta som nu, med en blick på hur övriga EU uppträder, stödjer regeringens restriktiva linje, har fortfarande en långt större lyhördhet för de asylsökandes situation än de som redan långt innan flyktingkrisen krävde hårdare regler och stängda gränser.

Det existerar en majoritet mot främlingsfientlighet som måste medvetandegöras och påminnas om sin egen existens. Då krävs kompromisser och samtal mellan en del av de tidigare meningsfränder som det senaste året blängt bittert på varandra.

De som vill se en återgång till den tidigare asylpolitiken får inte fastna i det kravet som enda fråga.

Och de som vill göra det restriktiva regelverket permanent – eller ersätta asylsystemet med andra modeller – får inte bli blinda för möjligheten till humanitärt motiverade undantag.

Det vore också ett historiskt misstag, att lämna därhän och baktala den mobilisering av engagemang, tid och kompetens, som skett i civilsamhället, i frivilligorganisationer och nätverk.

Som ledarsidan påpekat gång på gång, har mycket fantastiskt pågått runt om i landet de senaste åren inom olika initiativ för att hjälpa asylsökande och EU-migranter. Tvärs över generationsgränser, sociala och ekonomiska klyftor, etniska ursprung och många ideologiska skiljelinjer.

En ny förståelse har växt fram om en komplicerad omvärld och vår egen plats i den. Erfarenheter har samlats som inte bara hjälper oss att förstå nyanländas verklighet bättre, utan också ger oss chansen att betrakta oss själva med större ärlighet. På skolor, i företag, i föreningar, där de närvarande fått diskutera och se hur komplex verkligheten kan vara när man kommer den riktigt in på livet, med konflikter och trauman.

Vilken enorm kunskap de fått om människor, med olika bakgrund, och den värdefulla vetskapen att skratt, glädje och meningsfullhet kan springa ur osjälviska insatser. Det är en skola för livet, som kommer att stärka Sverige under flera decennier framåt.

Ska den stora rörelsen nu diskvalificeras och baktalas?

Kunde vi inte åtminstone enas om att Sverige har råd, möjlighet och skyldighet att ta ansvar för de plågade unga som redan tagits emot? De som redan finns här, som långsamt, mödosamt, steg för steg börjat komma in i svenska lokalsamhällen, få antydan till rötter, men som förstörs av osäkerhet, misstänkliggöranden och avvisningshot.

Efter alla de reträtter och anpassningar till miniminivåer som skett, skulle den lilla kraftsamlingen, det principbeslutet, betyda mycket.”

***

Det gäller fortfarande, och nu är det nära.

Veckans besked ger också en erkänsla för det arbete som skett till alla de i Sverige, som ideellt och professionellt lagt ner tid, engagemang och mod på att hjälpa den här gruppen.

Det embryot till en modern folkrörelse, det civila engagemanget och kuraget, kommer att behövas om någonting i framtidens integration ska fungera.

Och om vi har tålamod och insikt nog att betrakta processerna långsiktigt istället för enbart för stunden, så kan vi ana vilken betydelse de här erfarenheterna kommer att få för många lokala miljöer.

Både centerpartiet och miljöpartiet, inte minst det senare, har fått mycket kritik den senaste tiden. Men om man talar om partiers existensberättigande, har båda i den här frågan visat hur ett sådant kan bevisas. Det lär bli obehagligt i debatten den närmaste tiden, i en upphetsad stämning där de ensamkommande som berörs av beslutet blivit en projektionsyta för allt möjligt.

I andetaget av lättnad som hördes också hos hjälpare, föreningar och aktivister när beskedet kom fanns därför också en ny tillförsikt: Kampen för en annan väg i asylpolitiken lever, det var inte förgäves. Även den tillfälliga asyllagen kan rullas tillbaka med tiden.

En storm av kritik, hat och ovett, kommer att dra in över dem som står bakom beslutet. Nu gäller det för alla som tycker att beslutet är riktigt, att inte lämna dem ensamma i den stormen.

Så mycket svårt återstår, i ett arbete som bara inletts, så mycket ansvar vilar på alla inblandade, att med uthållighet, omdöme, flit, medkänsla, ödmjukhet och uppoffringar visa att det här kommer att gå, att det här är rätt.

Ingen kan klandras, som drabbas av tvivel. Men att humaniteten, på krångliga omvägar, hittat en majoritet i riksdagen som vågar fatta ett beslut som inte är perfekt, men som hjälper till att rädda liv, är något att bejaka och välkomna.

Jakten på syndabockar när rättigheter inskränks

Av , , Bli först att kommentera 5

Människorättsorganisationen Human Rights Watchs ordförande Kenneth Roth formulerade något tänkvärt häromåret i rapporten ”The Dangerous Rise of Populism. Global Attacks on Human Rights Value”:

Mänskliga rättigheter finns till för att skydda människor från regeringars övergrepp, men en ny generation av auktoritära populister försöker nu vända på alltihop och utmåla individuella rättigheter som ett onödigt hinder för majoritetens vilja att försvara en nation mot vad den uppfattar som yttre hot. Istället för att värna rättigheter som ska omfatta alla, väljer auktoritära ledare att vädja till intressena hos självupplevda majoriteter.

De ledarna, säger Roth, ”uppmuntrar människor att hysa den farliga tron att de aldrig själva kommer att behöva hävda sina rättigheter mot en regering som går för långt men som säger sig agera i deras namn.” De beskriver rättigheter som något som bara gynnar brottslingar, minoriteter och främmande, utan hänsyn till det existerande samhällets säkerhet, kultur och välfärd.

Som en följd av den propagandan kan en slumrande eller ny främlingsfientlighet och rasism väckas till liv, och gödas av den frustration som finns inför tekniska förändringar, globaliseringens mångfald och osäkra ekonomiska framtidsutsikter.

I dag, konstaterar han, ”börjar ett ökande antal människor att se rättigheter som något som inte skyddar dem från staten, utan som underminerar regeringars försök att skydda dem”. En av dem som lyft fram det uttalandet och i en intervju vidareutvecklat det, är visselblåsaren Edward Snowden.

I den andan uppstår livsfarliga debatter om att inskränka exempelvis minoriteters, invandrares eller flyktingars rättigheter, i förebyggande syfte, för att skydda något som annars skulle hota att gå förlorat. Individuella rättigheter blir något suspekt. Statliga rättigheter, som skydd mot andra stater, mot minoriteter i det egna landet eller enskilda individer överallt, blir något tryggt.

***

Eleanor Roosevelt beskrev i sin självbiografi hur förhandlingarna gick, åren efter andra världskriget, i den FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna, där hon satt ordförande.

Bland annat skildrade hon hur Sovjetunionens representant hela tiden, vid ”praktiskt taget varje artikel” föreslog ett tillägg som skulle lyda: “Detta skall verkställas av staten”. Roosevelt, eller någon av de andra västländernas företrädare tvingades då argumentera emot sådana tillägg och betona att målet var en internationell deklaration från Förenta Nationernas sida som inte skulle underställas de enskilda regeringarnas maktutövning.

Det försvårade arbetet med att vinna uppslutning bakom deklarationen – hon är öppen med att även USA av egna inrikesskäl hade speciella krav som skapade problem – men var nödvändigt för att inte dokumentet skulle bli helt meningslöst.

***

Det handlar om en insikt som håller på att tappas bort, men som är den liberala demokratins grundförutsättning. Allting måste bygga på den enskildas människans rättighet, frihet och värdighet. Börjar vi inte med individen, kommer vi alltid att riskera att bli blinda för kollektiva förtryck, för maktstrukturer och övergrepp, oavsett om de sker i statens, nationens, hederns, välfärdens, religionens, kulturens eller terrorbekämpningens namn.

Det är bara på erkännanden av enskilda, fria, jämlika människors rätt, som gemenskap, ömsesidighet, skapande, säkerhet och solidaritet kan bygga. De mänskliga rättigheterna ger inte ledare, valda eller självutnämnda, rätt att agera hur de vill internt i sina sammanhang eller vissa kollektiv rätt att förtrycka andra kollektiv.

Inga ursäkter, ekonomiska, sociala, religiösa eller kulturella, kan motivera ett åsidosättande av de rättigheterna i vissa miljöer eller situationer.

Alla andra utgångspunkter än den enskilda individen, är början på slutet. Det slentrianmässiga hånet av individualism och självförverkligande – som vore det något negativt och inte tvärtom om målet för alla de stora frihetsrörelserna i historien, inklusive arbetarrörelsen – är otäckt och reaktionärt.

***

Det är som Dostojevskij lät terroristen Pjtor Stepanovitj utbrista i Onda andar, i en av författarens mest profetiska passager:

”Alla medlemmarna i förbundet ska bevaka varandra och är skyldiga att anmäla. Varje enskild tillhör alla och alla tillhör den enskilde. Alla är slavar och jämlika i slaveriet. I extrema fall falska beskyllningar och mord, men framför allt jämlikhet. (…)

Man ska skära tungan av Cicero, sticka ut ögonen på Kopernikus, stena Shakespeare till döds – det är sjigaljovismen. (…)

Det behövs ingen bildning, vi har fått nog av vetenskap! Vetenskapen förutan har vi material för tusen år framåt, men man måste införa lydnad. I vår värld är det bara ett som fattas: lydnad. Bildningstörst är bara en aristokratisk törst. 

Så fort det blir fråga om familj eller kärlek, genast har vi habegäret där. Vi ska utplåna begäret: vi ska släppa lös dryckenskap, skvaller och förtal, angiveri; vi ska ge fritt utlopp för ett exempellöst sedefördärv, vi ska kväva all genialitet redan hos lindebarnet. Allt ska underordnas en formel, den fullständiga jämlikheten. (..) Endast det nödvändiga är av nöden – det ska hädanefter bli motto för hela världen.”

***

Tre övergripande trender präglar just nu allt mer av samhällsdebatten:

(1) En negativ syn på mänskliga rättigheter som ett hinder för den rådande majoritetens möjligheter – inom ett land eller inom en grupp – att göra vad den vill, inklusive att avskaffa minoriteters rättigheter.

(2) Olika former av auktoritär identitetspolitisk kollektivism, som vägrar erkänna den enskilda individens frihet, självständighet och oberoende, framhetsad i ett ömsesidigt växelspel av den yttre vänstern och den yttre högern.

Och (3) ett övervaknings- och kartläggningssamhälle, där stater och stora företag hjälper varandra till kontroll respektive profit, som dramatiskt reducerar möjligheten till privatsfärer och personlig integritet.

När de här tre stora trenderna börjar sammanfalla i politiska projekt, ta över institutioner och och färga parlamentariska förhållanden, dela in, stämpla och separera människor i grova, reaktionära kategorier, då kommer det auktoritära, slutna, antiliberala samhället att växa fram.

Då blir kampen om makten, den politiska, ekonomiska, mediala och institutionella, också en kamp om privilegiet att inneha exklusiva rättigheter; till dem hör möjligheten att överhuvudtaget på egna villkor kunna delta i samhällsdebatten, bedriva verksamheter, anordna möten, göra karriär, försörja sig utan diskriminering, välja livsstil eller söka skapa en bättre tillvaro för sina närmaste.

Det är därför även välmenande samarbeten mellan exempelvis riksmedier och myndigheter i syfte att öka kontrollen över vad som ska anses legitimt att säga i debatten är så kortsiktiga och aningslösa. Bryt ner maktstrukturerna istället, så att det blir svåra att göra totala oavsett vem som styr, hellre än att vänja ett samhälle vid att bara en struktur ska få existera i taget.

I de snabba, virala, ”en plötslig åsikt i dag, kanske en annan i morgon, men allt i samma självrättfärdiga, vindkänsliga tonfall”-manifestationernas tidevarv står hoppet till den skeptiska, trögrörliga, tjuriga, egensinniga integriteten hos enskilda människor, som vågar säga ifrån när det är som ensammast, obekvämast och behövs som mest, även långt från de nationella strålkastarna. Det är de oberoende, fria rösterna som försvinner först, när rättigheter snävas in för att inte makten ska störas.

***

Brutaliteten och oförsonligheten i valrörelser kommer att öka ju mer som står på spel. Ett valnederlag innebär plötsligt långt större risker för dem som inte har majoritetens skydd efteråt. Och intresset från dem som sitter vid makten att upprätthålla principer för alla, snarare än privilegier för sig själva, kommer att avta. Så kantrar demokratin i stort som smått.

Inte heller den svenska valrörelsen 2018, som utspelar sig mot en bakgrund av det som händer i övriga Europa och i USA och lånar retorik och utspel därifrån, är fri från sådana tendenser.

Det är i det ljuset som många av de mest reaktionära debatterna det här valåret måste ses.

Ansträngningarna att hetsa fram ett tiggeriförbud och låtsas som om det vore av omtanke om de vars utsatthet ska kriminaliseras. Strategin att beskriva enskilda arbetskraftsinvandrare som ett hot mot de inhemska kollektivens liv och utkomster. Försöken att misstänkliggöra människor som kommit till Sverige de senaste decennierna som säkerhetsrisker och ekonomiska belastningar för alla andra. Oviljan från vissa håll att erkänna existensen av hedersförtryck. Instinkten att tysta, dreva, trakassera och rentav göra arbetslösa dem som framför från majoriteten eller etablissemangen avvikande uppfattningar.

Ett mönster går igen: allt mer kraft läggs på att varna för andras rättigheter och friheter som ett hot mot den egna säkerheten, tryggheten eller kontrollen.

När 2020-talets djupa lågkonjunktur kommer, och den är på väg, utan att särskilt många länders ledare vågat använda de goda, överstimulerade åren för långsiktigt ansvarstagande och reformer, lär det mönstret förstärkas ytterligare. Vid nästa kris, kommer jakten på syndabockar att bli ännu värre. Och marken är krattad av dem som misstänkliggör individuella mänskliga rättigheter, och göder tron på majoritetens rätt att agera fritt om bara ändamålet får stöd.

Förtryckarna, redan vid makten eller väntandes i kulissen, gnuggar sina händer och kan inte tro sin lycka, att så många hjälps åt att förbereda det som väntar, när den liberala demokratin med individens rättigheter som utgångspunkt, monteras ned.

Är det dags att fördjupa det nordiska samarbetet?

Av , , Bli först att kommentera 3

Vattnen, bergen, skogarna, landskapen, de ekologiska systemen vi vårdar tillsammans i Norden.

Bygderna och städerna, med många rötter och drag gemensamma. Historiska erfarenheter, kulturarv och kunskapsarv som gränsar till och ibland överlappar varandra, och aldrig går lätt att skilja åt.

Gränsöverskridande näringar, arbetsmarknader och institutioner som vuxit fram genom formella samarbeten, men ännu mer genom människors informella fria val, resor, relationer och nyfikenhet på grannskapen.

Litteratur, teater, musik, konst och film i de nordiska länderna som hela tiden smakar på, lär av, sneglar mot och snuddar vid varandra, utan att sammanfalla helt.

Säkerhetspolitiska konflikter och spänningar som alla länderna är intrasslade i på ett eller annat sätt.

Det finns ett Norden, men aldrig fullt ut. Det finns nordiska länder, men de är aldrig bara det. Norden anas alltid i ögonvrån, konkret och levande, men när man försöker fixera det som en enhet med blicken löses mycket upp i motsägelsefullhet, brister och konflikter. Tanken på Norden är något så näraliggande och ändå så krångligt.

Det nordiska samarbetet har visat sig vara en slittålig dröm, som kommit levande, relevant och svårförverkligad ur många av historiens skiften, utan att någonsin prioriteras högst. Ständigt tycks något gäcka, avleda, avslöja och distrahera. Varför är det så?

***

Redan Norden som beteckning och idé är och har varit svårhanterligt. Laddat med positiva såväl som negativa associationer. Inte minst under andra världskriget, när de svenska nordisternas uppmärksamhet växlande fram och tillbaka mellan Finlands, Norges och Danmarks öden, uppstod slitningar kring hur det skulle tolkas och fanns farhågor om missförstånd.

Begreppet Norden var i början av 1940-talet ”på samma gång både enande och splittrande, intressenter och hotbilder utanför Norden attraherade eller avskräckte”, skrev idéhistorikern Tora Byström vid Umeå universitet i sin läsvärda avhandling ”Nordens frihet. Samfundet, tidningen, kretsen” (2009). Arbetet inom samfundet för Nordens frihet och enighet drevs under andra världskriget, i antinazistisk och antikommunistisk anda, efter Hitlertysklands ockupation av Norge och Danmark och Sovjetunionens angrepp mot Finland.

Men det var inte, fortsatte Byström i sin analys av rörelsen, ”ovanligt att för en del fick intresset och engagemanget för Norden slagsida åt det ena eller andra hållet, medan andra hade ambitionen att försöka hålla ihop hela Norden.”

Det mönstret har gått igen genom historien. Utrikes- och säkerhetspolitiken har alltid ställt saker på sin spets. Även under skandinavismens mest engagerade år, när den grep en ung generation vid mitten av 1800-talet, lurade liknande motsättningar. Det dansk-tyska kriget 1864 avslöjade snabbt att de heta skandinavistiska stämningarna i tiden trots allt inte uttryckte makthavarnas verkliga prioriteringar. Bitterheten var stor hos många, långt tid efteråt.

***

Är det nordiska, ibland det skandinaviska, i en framtid kanske även det arktiska, perspektivet, dömt att alltid befinna sig bara till hälften inom räckhåll? Som en reservplan, alltid på sparlåga?

1979, i ett nummer av Scandinavian Political Studies, skrev Bengt Sundelius och Claes Wiklund att nordiska samarbetslösningar bara synes ”vara möjliga att genomföra i situationer när bredare europeiska eller atlantiska lösningar inte ligger inom räckhåll”.

Den iakttagelsen gjordes bara några år efter det stort upplagda, så kallade Nordek-avtalet – ”Organisationen för nordiskt ekonomiskt samarbete” – fallit i början av 1970-talet, i första hand på grund av påtryckningar på Finland från Sovjetunionens sida.

Senare kom Danmarks, och så småningom även Sveriges och Finlands, inträde i den europeiska gemenskapen, att radikalt ändra förutsättningarna för Nordiska rådet och Nordiska ministerrådet, kanske mer än något annat gjort sedan grundandet av det förstnämnda 1952, möjligen Helsingforsavtalet 1962 undantaget. Det europeiska perspektivet lovade och lockade så mycket, att det nordiska framstod som en aning förlegat och överspelat. Ändå överlevde samarbetet, och har haft fortsatt betydelse på flera områden, utan att skapa stora rubriker.

När Nordiska rådet samlades på Island tidigare i veckan, var det hav och havsmiljö som stod i fokus. Det är ett av årets teman för samarbetet: ett hållbart utnyttjande av resurserna i havet. I huvuddokumentet inför mötet lyftes bland annat klimatförändringarna, ekosystemen, föroreningarna av avfall och plast, utfiskningen och behovet av internationella samarbeten fram.

På sätt och vis kanske man kan säga att det nordiska projektet fungerat som bäst, eller åstadkommit mest, när det inte stått i centrum, när det inte eftersträvats med hetta och passioner, utan fått puttra fram lite i skymundan, sakfråga för sakfråga.

Tidigare centerledaren och utrikesministern Karin Söder skrev i sitt förord till boken ”Norden i sicksack. tre spårbyten inom nordiskt samarbete” (red Sundelius/Wiklund) att det ”nordiska samarbetsmönstret med konsensus som princip tidvis har varit framgångsrikt, intill dess att andra intressen än de nordiska tagit överhanden och man har bytt spår. När insikten om betydelsen av ett vitalt nordiskt samarbete väckts till liv, har det lett till goda initiativ, som ibland lett till bestående resultat.”

***

Men kanske håller den relativa lågmäldhet som präglat både debatten om och initiativen inom det nordiska samarbetet sedan 1990-talet på att övergå i en ny fas.

EU kan vara på väg in i en långvarig kris, med Storbritanniens utträde, auktoritära, antiliberala, främlingsfientliga rörelser med makt i flera medlemsländer och efterverkningar från finans- och skuldkrisen. Ryssland uppträder med ny aggressivitet gentemot omvärlden. Och hur USA, med blicken allt mer vänd inåt, eller mot Asien, kommer att se på de transatlantiska banden framöver, i synnerhet med Donald Trump i Vita Huset, är mycket osäkert.

Håller den nordliga dimensionen på att få en ny aktualitet?

Samtidigt är Arktis osäkra framtid, en viktig aspekt på just det nordiska samarbetet, en ny ödesfråga. Det tvärvetenskapliga arktiska forskarcentrumet vid Umeå universitet (Arcum), är ett initiativ som kommer att få ökad betydelse närmaste åren. I Arktis står mycket på spel. Framför allt miljön, men även nya transportleder och farliga säkerhetspolitiska kraftmätningar i klimatförändringarnas spår.

Det ställer nya krav på de nordiska länderna att agera klokt och förebyggande, men gör också Norden mindre perifert, som Johan Strang, vid Centrum för Norden-studier på Helsingfors universitet, skrev i boken ”Nordiska Gemenskaper. En vision för samarbetet” (2012).

Arktis, noterade han där, ”har kommit i världens lokala fokus både tack vare de naturresurser som området bär löfte om och på grund av de nya sjövägar som klimatförändringen för med sig. Norden framstår allt mera som en förbindelselänk mellan Europa och Asien.”

Han konstaterade också att det skett en förändring i ”omvärldens syn på det nordiska samarbetet. (…) Inte ens NATO eller EU utgör längre något hinder, snarare tvärtom. Regionernas och det regionala samarbetets roll ökar inom bägge organisationer, medan gränserna mellan medlemmar och icke-medlemmar minskar i betydelse. Det finns ett växande behov av kompletterande multilaterala samarbetsformer och organisationer som går på tvärs av gränserna för EU och NATO. Både Östersjön och Arktis presenterar utmaningar som måste lösas genom ett regionalt samarbete.”

Mycket har hänt på senare tid, men den slutsatsen håller.

***

Sverige, Finland, Norge, Danmark, Island och de självstyrande områdena Grönland, Åland och Färöarna, beräknas inom några decennier tillsammans ha över 30 miljoner invånare, och skulle, om man betraktade Norden som en enhet, utgöra en mycket stark ekonomisk region. Med samhällsmodeller som visat sig stå pall relativt väl under ekonomiskt oroliga tider i världen.

Där finns mer som förenar på djupet och långsiktigt, än tillfälliga gräl och munhugg kan få oss att tro. Norden som perspektiv kan visa sig bli alltmer betydelsefullt för miljö, säkerhet, demokrati och ekonomi under 2000-talet.

Kanske är tiden mogen för högre ambitioner igen i det nordiska samarbetet?

Viktigt med etiska perspektiv på tekniska framsteg

Av , , Bli först att kommentera 2

Ord inför helgen:

”men kampen för att hålla sig upprätt förd med alla ovärdiga medel, alla slag av kompromisser – som man lockar ett vettskrämt djur med alla sorters matbitar. Det trevande tålmodiga veka växandets rörelse, som hukar sig, söker, börjar om, börjar på nytt: oemotståndligt. Att ha tillit till denna glanslösa, famlande, letande rörelses oemotståndlighet.”

(Ur ”Ett landskap”, av Birgitta Trotzig, 1959.)

***

Tidigare under veckan rapporterade New York Times att flera tusen anställda inom Google skrivit under en protestlista mot att företaget hjälper den amerikanska försvarsmakten att utveckla avancerad övervakningsteknik för obemannade, fjärrstyrda flygfarkoster baserad på artificiell intelligens (AI).

”Project Maven” kallas satsningen – även känd under beteckningen ”Algorithmic Warfare Cross-Functional Team” – som drogs igång förra våren, bland annat med syftet att förbättra militära drönares förmåga till bildigenkänning. Försvarsdepartementets uttalade mål är, skriver gizmodo.com, att skynda på den militära integrationen av big data och maskininlärning.

I det arbetet med att koppla gigantiska databaser till samtidens mest avancerade IT- och AI-teknik, för att i detalj kunna identifiera olika tänkbara mål, är både Googles expertis och mjukvaror förstås av stort värde för Pentagon. Och med hänvisningar till kampen mot terrorism kan ju nästan vilken PR-strid som helst vinnas, i demokratier som i diktaturer.

I sin protest, riktad till koncernchefen Sundar Pichai, kallar Googles medarbetare det ”oacceptabelt” att företaget hjälper USA:s regering med att utveckla ett militärt övervakningssystem. De varnar för att samarbetet riskerar att skada Googles rykte och möjligheter att rekrytera kvalificerad personal, och slår fast att det moraliska ansvaret för den teknik som utvecklas inte kan outsourcas till tredje part.

Försäkringarna från ansvarigt håll om att systemet inte ska användas för att flyga drönare eller för att avfyra vapen, har, som kritikernas påpekar, kort räckvidd, då tillämpningen av tekniken efter leverans kan bli en helt annan än den inledningsvis avsedda.

***

Turbulensen på Google är värd att uppmärksamma. Den ger föraningar om vad som kommer att bli ett av 2000-talets svåraste balansnummer: Att bejaka en i många avseenden fantastisk teknisk utveckling, kring digitalisering, robotisering, AI och 3D, samtidigt som nödvändig tid och kraft läggs på motsvarande etiska diskussioner och avväganden.

Det etiska perspektivet måste vara lika långsiktigt som teknikens livslängd, och bygga på försiktighetsprincipen. Annars kan slutresultatet i slutändan bli panikåtgärder som försöker vrida tillbaka utvecklingen helt och hållet, istället för att låta teknik och etik hålla jämna steg framåt. Insikten måste finnas, även när grundhållningen är framstegsoptimistisk, att alla system missbrukas förr eller senare.

Ämnet robotetik, i mötet mellan jurister, ingenjörer, sociologer, statsvetare och humanister, kommer att öka dramatiskt i betydelse.

Kombinationen av våldsutövning, robotisering och AI, i militära eller rättsskipande syften, är ett speciellt område som rymmer extremt stora faror och moraliska frågetecken. Där måste stränga gränser dras, innan det är för sent. Tekniken håller på att rusa ifrån både etik och ansvarsutkrävande. Google-medarbetarnas protester är berättigade och hedervärda.

Men farhågorna gäller även system som på ytan kan synas rymma enbart välvilliga avsikter, eller tillämpas i vid första anblicken harmlösa sammanhang. Ett exempel är hur hälso- och livsstilsfrågor i ökande utsträckning anses motivera mer av tvång, intolerans och kontroll.

Riskanalyser måste uppdateras när sakernas internet, det helt upp- och sammankopplade vardagslivet, inklusive vård, omsorg, industrier och tjänstesektorer, blottar nationer för hotet om cyberterrorism och lamslagna system. Det kontantlösa samhället, eller det fjärrstyrda hemmet, är visioner som kan komma att avslöjas på ett brutalt sätt, vid en omfattande attack eller otaliga små sabotage.

Det är också svårt att tänka sig något mer yrvaket, än den plötsliga debatt som nu förs om Facebooks missbruk av användarnas personuppgifter. Här finns en väldig gråzon mellan det som i Facebooks fall är ett uppenbart missbruk och den nya kommersiella tillämpning som dominerar i allt fler branscher, av big data, registeranalys och människors villighet att ge upp personlig integritet i utbyte mot gratistjänster och bekvämare vardag.

Varningarna för den utvecklingen har förts fram i många sammanhang under hela 2000-talet. Och grundläggande moraliska frågeställningar om den enskilda människans ställning i förhållande till tekniska system är långt äldre än så. Men fascinationen inför tekniken har varit mer utbredd än beredskapen att diskutera moraliska baksidor.

Riktigt farligt blir det om regeringar, IT-jättar och medier, med sina olika agendor, skulle börja närma sig varandra i samarbeten, riktade utåt och nedåt, rörande teknik, personuppgifter, övervakning och godtycklig maktutövning om vad eller vilka som ska tillåtas och vad eller vilka som ska oskadliggöras (fysiskt eller i debatten).

Var i varje läge misstänksamma när de med stora resurser försäkrar att det bara ligger goda avsikter bakom deras försök att begränsa andras friheter och rättigheter eller vidga sina egna möjligheter till styrning.

Blåögd teknikentusiasm, säkerhetspolitiska svepskäl, ekonomiska intressen, trendkonsulters glada svada eller de tusen små, välvilliga, principlösa stegens tyranni, får inte lura oss att överge internationella konventioner, personlig integritet och medborgerliga fri- och rättigheter.