Bedårande lugg av sin tid, men verkligheten får skrattet att fastna i halsen

Av , , Bli först att kommentera 2

De inledande minuterna av Boris Johnsons första tal i underhuset som brittisk premiärminister sprudlade av det slags obetvingliga framstegsglädje som gör att man inte bara vill tro att det kanske är möjligt, utan dessutom känner att det är precis den attityd som krävs för att det ska vara möjligt. Äntligen ett leende, i den bakåtblickande, förbittrade jämmerdal, med panik utan lösningar, som vår samtida offentlighet blivit.

Boris Johnson är en bedårande, avväpnande lugg av sin tid, och det är viktigt att börja i rätt ände: Varför är han så populär?

En ledtråd har de första dagarna vid makten gett. Känslan av att: ”Titta, där händer något, kanske har vi underskattat möjligheterna hela tiden, äntligen någon som inte låter som en robot, han verkar ju inte så farlig ändå!”

En aning självdistans och humor, lite teatralt clowneri, skadar inte heller, i ett gravallvarligt debattklimat där hans motståndare tävlar i att gasta och vråla oartikulerade invektiv, medan han själv petar undan luggen och bjuder på ett smile, som ett olydigt, men ändå förtjusande barn.

Det är nödvändigt att påminna om hur mycket lättare det är för en person född in i elit, förmögenhet och privilegier, att spela den lustige charmören med ett flexibelt förhållande till sanning och regler. Han behöver inte frukta fall och misslyckanden in på bara kroppen på samma sätt som andra. Johnson kan kosta på sig sådant i offentligheten, som de som gjort klassresor och saknar de fina namnens medfödda skyddsnät, måste akta sig för.

Det charmiga flabbet som avväpnar och nollställer varje skandal, och en omgivning ständigt beredd att ge nya chanser, är i det fallet en politisk klassmarkör. Johnson hör till ett litet fåtal som inte behöver bry sig om morgondagens rubriker, och som därför vinner frihet att bygga upp en teatral, offentlig personlighet över längre tid. Det, de dubbla måttstockarna, borde få en del av skratten att fastna i halsen.

Men framför allt är det hans kritiker som på eget bevåg och med sedvanlig självdestruktivitet, gör det väldigt, och farligt, lätt för honom. Deras första misstag är att inte erkänna hans förtjänster. För de är också uppenbara.

***

Till år 2050, sa Johnson i underhuset, ska Storbritannien bli det bästa landet i världen, med den mest blomstrande ekonomin i Europa. Det ska bli verklighet genom ett nätverk av handelsavtal, världens mest dynamiska företagsklimat och stora investeringar i infrastruktur, hållbara transporter och innovationer. Utbyggnad ska ske av bredband, 5G, satellitteknik, eldrivna fordon och ny batteriteknologi. Satsningar på bioteknik och moderna GMO-grödor ska hjälpa till att föda världen och göra den friskare. Målet är att åstadkomma en fullständig klimatomställning, med ökat ekonomiskt välstånd, höjd produktivitet och en politik för alla regioner och hela samhället, där ingen del av landet glöms bort och där människor i framtiden ska kunna leva längre, lyckligare och hälsosammare liv.

Vilken liberal eller socialdemokrat, förankrad i upplysning och framstegstro, skulle inte vara beredd att skriva under på den visionen, om någon annan formulerat budskapet?

Inte allt, men mycket av det där hör till alla regeringschefers standardrepertoar. Det som utmärker Boris Johnson är att han inte skäms för att låta extremt optimistisk, närmast obekymrad om framtiden, åtminstone för sitt eget lands räkning. Och han vet att han därigenom, tack vare sin i etablissemanget omstridda, ifrågasatta person, kan lägga beslag på teman som andra i samma ögonblick får svårt att hantera.

Det är en skicklig och medveten maktstrategi. Så här kan den se ut i sina grunddrag:

Om en viss politikers motståndare – i andra partier, i ledande medier eller i tongivande institutioner – bestämt sig för att allt hen säger per definition ska stämplas som förfärligt, luras de att ta avstånd eller förhålla sig passiva även till sådant som i själva verket hör till hjärtat i deras egna ideologier. Och de luras dessutom att bejaka och omfamna nästan alla av den politikerns kritiker, även när en del av de kritikerna själva har mycket suspekta utgångspunkter.

Också när den omstridda personen tar upp viktiga, relevanta ämnen eller formulerar positiva, konstruktiva budskap, misstänkliggörs hens yttranden. Men därmed minskar antalet ”rena, godkända, trygga” frågor, som inte komplicerats för etablissemanget av att den oönskade politikern i fråga tagit upp dem i något sammanhang.

Etablissemangets olika företrädare förmår då så småningom inte längre diskutera ens djupgående samhällsproblem med öppet sinne, eftersom det inte vill ta risken att legitimera perspektiv de själva tidigare misstänkliggjort.

Den som alltid först måste ägna tid åt att moraliskt diskvalificera andra, hinner sällan fram till sina egna tankar och idéer. Till slut har de bara vad som uppfattas vara aparta frågor, extrema ståndpunkter, trist grälsjuka och föga relevanta slagord kvar för sig själva. Makten kan bestå en tid ändå, gamla meriter finns kvar, men basen för den gröps ur inifrån. Sympatierna flyr till den som faktiskt uppfattas vara för något, inte bara mot något. Gradvis trängs etablissemanget ut från den mitt de länge dominerat, marginaliseras över tid, och börjar förfalla organisatoriskt, intellektuellt och strategiskt.

De blir grundlurade i slow motion, och när de upptäcker att den de bekämpat just därför bara blivit ännu mer populär, slår frustration om i okontrollerad vrede. Retoriken skärps, överdrifter och överord börjar dominera, egna dubbla måttstockar tar över. Deras rörelser kidnappas av extrema röster med sekteristiska världsbilder och reaktionär retorik som de tidigare varit noga med att hålla borta. Och så kan den politiker som från början avfärdades som en onyanserad gaphals plötsligt profilera sig som en sansad röst bland aggressiva galenpannor.

Samhällsdebatten hamnar i ett antingen-eller-läge: En extrem utgångspunkt eller en annan extrem utgångspunkt. Själva grundvalen för ett demokratisk samtal mellan olika, skiftande erfarenheter misstänkliggörs. Den hånade politiska mitten försvinner, i takt med att ytterkanterna får definiera hur alternativen ser ut.

För det parti eller den ledare som har tillräckligt tålamod är det en möjlig, gradvis väg från paria till maktinnehav,. Ett sätt att tvätta ett reaktionärt budskap skenbart rent.

Men för dem som vill hindra en sådan utveckling, som vill hjälpa till att genomskåda bluffen i tid, gäller det att vara en aning smartare och en aning mognare, än de gaphalsar i debatten är som aldrig lär sig av sina egna fiaskon.

Nu är Boris Johnson inte ett exempel på en sådan långtgående process, och historiska paralleller ska inte missbrukas. Men ett skäl till att de konservativa i Storbritannien vågar chansa med en politiker som Boris Johnson har att göra med hur sorgligt vanskött labour-partiet under den antisemitiskt anstrukne Jeremy Corbyn blivit i opposition. Trots att de konservativa befunnit sig i totalt kaos under lång tid, har inte labour under Corbyns lyckats profitera nämnvärt på det. En förklaring är att labourpartiets nuvarande ledning saknar trovärdighet när det gäller att varna för ekonomisk populism, flört med extrema krafter och allmän ansvarslöshet, eftersom det är vad som i hög grad kännetecknar deras egen partiledare. Med en seriösare, mer mogen opposition, skulle Johnson inte ha kommit undan lika lätt hittills.

Socialdemokrater med stolt historia i andra länder bör ta de som en varning. Ge inte nonchalant efter för frasradikala revolutionsromantiker eller ungdomskulter som försöker omdefiniera den europeiska socialdemokratins tradition och hjärta. Det kan vara första steget till frivillig, politisk marginalisering. När förtroendekapitalet är förslösat är det svårt att få tillbaka.

Men det gäller givetvis också konservativa och liberaler. Nästa del av Johnsons tal i underhuset handlade om Brexit. Och då bröts brutalt förtrollningen från de inledande minuterna. I det ögonblick han gick över till den soppa som gjort honom till premiärminister och som handlar om akuta problem, inte förhoppningar 30 år framåt i tiden, blev det uppenbart hur lättvindigt hans förhållande till sanning, sakpolitik och realism är.

I Brexit-frågan kommer den andra delen av Johnsons politiska personlighet till uttryck: slarvigheten, lögnerna och hänsynslösheten. Han är beredd att riskera värsta tänkbara utgång av Brexit, men vägrar erkänna vad det är han därmed riskerar för medborgarna – samhällsekonomin och jobb – och hur lite det går att förena med de visioner han målade upp sekunderna innan.

Det är långt ifrån säkert, men inte helt uteslutet, att han blir långvarig som premiärminister och lyckas ta sig igenom de kommande månaderna utan att tvingas bort. Och kanske skulle han faktiskt kunna bli en bra premiärminister i andra frågor, än den som fört honom till toppen.

Men hans första instinkt är att offra det som krävs för själva makten och uppmärksamheten. Boris Johnsons väg till det egna karriärmålet, kan komma till ett mycket högt pris för landet, trots andra förtjänster.

I det läget känns charmen, och en bedårande lugg som ursäkt för oseriösa handlingar, inte särskilt avväpnande längre. Snarare manipulerande, arrogant och beräknande, på ett sätt som bara ett fåtal är privilegierade nog att kunna tillåta sig.

 

Nils Ersa med sedlarna, i Valdemar Lindholms ”När Gammelgården såldes”

Av , , Bli först att kommentera 5

Sommarserie, 10 minnesvärda scener i svensk litteratur – del 6: Nils Ersa med sedlarna, i Valdemar Lindholms ”När Gammelgården såldes”, 1915.

***

När den från Amerika hemkomne sonen Per Olof drar fram sin plånbok ur innerfickan och breder ut femtio tusen kronor i form av röda, stora sedlar framför honom på bordet i stugan, kommer skräcken över gamle, utslitne, gråskäggige Nils Ersa. Han blir yr och tvingas sätta sig ned.

Plötsligt inser Nils Ersa, som avskyr den nya tiden och förbannar dess utveckling, att en nästan otänkbar mardröm blivit verklighet. Gammelgården, med mark och skog, som funnits i släkten under många generationer, och som Nils Ersa vårdat i väntan på att barnen ska ta över, har sålts via fullmakt. Nu ska det skövlas och exploateras, för en vinst i penningar.

Sonen vill inte veta av faderns livsstil. Dottern i Stockholm kommer aldrig att återvända till stugan. Hustrun är död sedan flera år.

Med ett underligt uttryck i ögonen kramar Nils Ersa sedlarna som frasar i handen. Det han känner är inte glädje eller lättnad över att ha ålderdomen finansiellt säkrad, utan sorg och rädsla inför ett förlorat och ringaktat livsverk. Det enda värde Nils Ersas hem och historia, gården och marken, tillskrivs av omgivningen, kan sammanfattas med sedlarna på bordet.

Kvällen före hade de ställt till med fest för honom på hotellet, sonen, länsman, kommunalordföranden och disponenten för sågverket. De hade bjudit friskt på supar och champagne och till slut lurat honom, som aldrig brukat dricka något starkt, att i berusat tillstånd skriva under det ödesdigra kontraktet. En levnad och ett livsverk avhändat med en enda signatur.

Sonen förstår inte varför fadern ser så bekymrad ut, med rikedomen i handen, men i Nils Ersas hjärta går i det ögonblicket ett helt liv under:

”Släkten – gården – arbete och slit – tårar och skratt – sorger och förhoppningar – kärlek och hat – solskenet öfver nyodlingar – frostnätter öfver tegarna – storfuren på Hemberget – gårdsträdet, den stora aspen, under hvilken han och Anna Brita drömt ungdomsdrömmar – stugan – alltsammans höll han nu i handen. Alltsammans, som fäderna arbetat för, lefvat för, drömt om – allt hade blifvit förvandlat – krympt samman till en bundt stora, röda sedlar…”

Sedlarna får liv, och laddas med skuldkänslor och förebråelser från de döda.

”Där var den första sedeln. Det var stamfadern, nybyggaren, som en gång i forna tider kommit hit upp till vildmarken såsom flykting från eget land – finnbyggaren, som i obygden brände den första svedjan, och röjde den första tegen. Finnsvedjan kallades den tegen än i dag – och den var väl värd en sedel…

Och där kommo de andra af släkten – rakryggade, kraftiga män och kvinnor, som arbetat, älskat och trott. Ägorna hade växt under deras händer – för dem alla hade Gammelgården varit kär – men nu var ju hvar och en af fäderna endast ett plus till den stora sedelhögen…

Tänk – allt deras arbete, deras glädje och deras sorger, deras framgångar och motgångar, – alltsammans höll han i handen. Och det var bara en bundt frasande sedlar.”

Nils Ersa vänder sig tyst bort från sin son och tittar ut genom fönstret, ”nedåt kyrkogården”.

”När gammelgården såldes” (1915) av Valdemar Lindholm kretsar kring det tema som bar upp hela Lindholms författarskap: Kamp för jordbruk, odling, rötter, hembygdskänsla och Norrlands framtid, och kritik av bolagsvälde, skogsskövling, orättfärdigheter, penningmani och förlorade traditioner.

Sällan har ett motstånd mot en samtida utveckling formulerats så skarpt som i Lindholms tidiga verk. Det finns svartsyn, bitterhet och motstånd där, mitt i en varm naturkänsla. Han återger en oförsonlighet inför det nya, som den känner som avskyr vissa förändringar men inte blundar för den. Han lät sina litterära gestalter kämpa emot, men långt ifrån alltid segra.

***

Valdemar Lindholm, son till författaren, folkskolläraren och redaktören Per August Lindholm, föddes i Medelpad, 1880, men tillbringade en del av sin uppväxt i Vännäs, där familjegraven ligger.

Han började tidigt att arbeta som journalist och författare. Liksom fadern medverkade han i VK, där han fortsatte att medverka återkommande (bland annat med signaturen ”V L-m”. Under 1900-talets första år åkte han runt till en rad olika städer och redaktioner i landet. Södertälje, Västerås, Landskrona, Östersund, Helsingborg, Härnösand och Sundsvall ska ha hört till de andra orter han passerade som orolig, sökande, engagerad själ.

Produktiviteten var enorm. Till slut lär han ha varit inblandad i över 60 böcker. Knappt någon genre var honom främmande. Signaturerna blev många. Han skrev artiklar, berättelser, sagor, romaner, historia, politiska verk, sångtexter och revybidrag med en mångsidighet (och spretighet) som få. Även som översättare var han verksam.

Inte ens hyllningstexter gör någon hemlighet av att somligt höll rätt låg nivå. Skrivkramp var inte ett begrepp han kände till. De flödade ord från honom under åren, i en omfattning som gör det begripligt att kvaliteten kunde skifta.

Sundsvalls Posten, där han arbetade som redaktionssekreterare 1905-06, skrev i ett porträtt till sextioårsdagen om att ”hans hänsynslöshet gentemot allt vad ordnade förhållanden heter är påtaglig. (…) Hans själ är nomadens, den där icke vet av någon hugnad”.

När han dog i Stockholm 1947, avslutade VK sin minnestext över tidningens gamla medarbetare:

”De litterära förtjänsterna hos hans romaner och dramatiska arbeten äro väl omtvistade men ingen torde bestrida att hans penna uträttat en hel del för kännedomen om norrländska förhållanden och bevarandet av kulturhistoriskt stoff, speciellt sådant som hör samman med vildmarksliv och lapska seder.”

Det var en delvis skev sammanfattning. Odlingen och bruket av hemjorden, snarare än vildmarksliv, framstår som det allra viktigaste för Lindholm. Och han var i högsta grad en politisk författare.

Direkt i debutboken ”När skogen dör” (1901), slås tonen an:

”Glädjen är slut. (…) Nu talar man blott om pengar och förtjänster. Man svär åt sågverksbolagen och söker glädjen i spritbuteljen. Men glädjen är borta. (…) Ibland talar man nog om skogen också. Om skogen, huggen, stympad, dödad. Och om pengarna, som skogen ger. Men den levande storskogen, där far och farfar och hans far före honom levde och dogo i kamp med en karg natur, – där de hörde trollsånger från bergen och sjöarna och sågo viterdrottningen bleka sitt silver i midsommarnattens mattljusa dager – den bry de sig ej om. Den håller på att dö för dem. Glädjen är död. livet är borta. Människorna blir arbetsmaskiner i sågverksbolagens händer.”

Redan där hörs ”fraset av smutsiga sedlar” i kontrast till ”suset i furukronorna” och ”solglansen på brunröda furustammar”. Och redan där återfinns i berättelsen ”Nydala” en åldrad gubbe som heter Nils Ersa, med en stuga vid Umeälven som han tvingas sälja ”för en spottstyver till bolaget”. Rottrådarna tvinnas i författarskapet.

I förordet till andra upplagan av ”När skogen dör” skriver han att ”det är jordbruket och de egna hemmen, som äro Norrlands framtid”, och att ”Norrlands framtid är Sveriges.

Och i förordet till romanen ”Farfarsgården”, 1910, skriver han till läsarna: ”När en människa har ett önskemål och är i sitt hjärta öfvertygad om detta önskemåls rättfärdighet och utförbarhet, är det ju hennes både rättighet och skyldighet att gå i elden därför. Därför är denna bok en stridsskrift lika mycket som något annat. Och striden gäller: Egna hem i Norrland.”

***

Engagemanget för samerna präglade honom. 1920 fick han i uppdrag att skriva en debattskrift åt samerörelsen – ”Dat läh mijen situd! Det här är vår vilja. En vädjan till den svenska nationen från samefolket”. Där sammanfattar han ett av samerna krav så här:

”Vi vilja därför från början fastslå, att vi, vädjande till svenskarnas rättfärdighetskänsla, icke komma som tiggare för att bönfalla om nåd för ”den döende lappkulturen”, utan vi komma, som ett av motgångar och prövningar härdat, ännu livshungrigt och livsdugligt folk och kräva vår rätt, intet mer, men ej en hårsmån mindre.”

I Tore Anderssons Hjulmans avhandling i historia vid Luleå tekniska universitet från 2017 – ”Ett med naturen. En studie av hur naturen omförhandlades i mellankrigstidens konflikter mellan naturskydd och samiska rättigheter” omnämns Valdemar Lindholm som politisk aktivist. 1917 anmälde han en lappfogde till justitieombudsmannen med för att denna ska ha låtit slakta renar utan ägarens medgivande.

Temat om utveckling, rättigheter, traditioner och brytningstider går igen hos Lindholm även senare. I en bok om Öster-Fernebo sockens historia 1932 bubblar kritiken mot materialism och brist på hembygdskänsla upp omedelbart: ”…huru skola vi kunna lära oss känna oss själva, om vi intet veta om vårt ursprung? Hur skola vi veta något om vårt ursprung, om vi ej känna vår hembygd, känna de människor, av vilkas liv, arbete, tro, hopp och kärlek vi själva framgått såsom ett resultat?”

Det påminner om en av hans kortberättelser från 1910-talet, ”Furens saga”, där mottot lyder: ”Grip fast – slå rot. Det är lifvets mening”.

***

Den 10 april 1915 skrev Selma Lagerlöf ett brev från Mårbacka till Valdemar Lindholm. Förlaget återgav ett utdrag av det som inledning till ”När Gammelgården såldes”.

Så här skrev hon till honom:

”Er berättelse ”När Gammelgården såldes” har intresserat mig genom sin skildring af den intensiva samhörigheten mellan Gammelgårdens ägare och den mark, som brutits och ägts af hans förfäder. Det är nog alldeles rätt att denne man, som har hållit fast vid gården under år af ensamhet och nöd och för dess skull utstått alla frestelser, skall bli bruten till döds den dag, då han befinner sig stå berövad sitt kärare med bara en bunt frasande sedlar i sina händer.”

En lätt patetisk, i vissa fall förljugen, sentimentalisering av det förflutna och fenomenet hembygd återkommer ibland hos Lindholm. En oförmåga att erkänna framsteg och bättre levnadsförhållanden. Långt ifrån allt han skrev har åldrats väl. Men det går en rättskänsla och saknad genom hans texter, med en människokännedom, litterär hantverksskicklighet och politisk vrede, som förklarar varför han under en period hörde till Sveriges mest lästa författare.

Ola Nordebo

***************************

Del 1-5 i serien finns att läsa här:

Sara Alelia och den döda flickan i Hildur Dixelius ”Prästdottern.”

Det vilda norrskenet i Astrid Värings Frosten

Knivarna som slipas på Branehög, i Selma Lagerlöfs ”Herr Arnes Penningar”

Ned med dem som tala om krig, av Pelle Molin

En dröm och en brand i Fredrika Bremers ”Hertha”

En dröm och en brand i Fredrika Bremers Hertha, 1856

Av , , Bli först att kommentera 3

Sommarserie: 10 minnesvärda scener i svensk litteratur. Del 5 – En dröm och en brand i Fredrika Bremers Hertha, 1856.

***

”Jag är trött, Alma, åt det myckna och meningslösa talet om kärlek och kärlek”, säger Hertha till sin syster när de talar förtroligt sent en kväll, efter ett gräl med fadern och innan de tar sina opiumdroppar för natten. ”Jag ville”, fortsätter hon, ”att man talade mindre om kärlek och mer om rättvisa; sann rättvisa, i synnerhet att man öfvade den mer i världen.”

En revolt är på väg. För kvinnans frigörelse vid mitten av 1800-talet, hennes rätt till myndighet, utbildning och ledande yrken, mot fördomar och diskriminerande strukturer.

Det som sedan följer, i Fredrika Bremers roman ”Hertha” från 1865, är två av svensk litteraturs mest betydelsefulla kapitel. Först en mardröm om orättvisor, vanmakt och förtryck som sätter Herthas själ i brand. Sedan en våldsam eldsvåda, som sätter hela den gamla stadens ordning i lågor.

Efter drömmen och branden kommer, i romanen och i det svenska samhället, mycket att ha förändrats och en frigörelse inletts, som fortfarande pågår.

***

Herthas dröm är intensiv, frenetisk, personligt och politiskt laddad och ”flyttade henne flera år framåt i tiden och lät henne se åtskilligt som komma skulle”.

Som ”en själ, nyss född på jorden” med en ”längtan till ljuset och lifvet” börjar hon sin vandring i drömmen och söker efter en plats där hon som kvinna får arbeta med vetenskaperna och de fria konsterna på samma villkor, ges samma frihet och inflytande, som män, söka utbildning och yrkesliv utan diskriminering, . Hon presenterar sig som ”en människa, som söker befrielse för en förtryckt del af mänskligheten” och som ”gråter, emedan det det hvilar en förbannelse öfver mig och mitt kön, som bannlyser oss från de frias arbete och glädje”.

Men var hon än kommer, och hur vackra, allmängiltiga ord hon än möts av inledningsvis, stängs portarna för henne gång på gång när hon framför sin konkreta vädjan. Hertha rör sig i drömsekvensen från land till land, från miljö till miljö, från kultur till kultur. Rom, Frankrike, Tyskland, England, norrut, söderut – överallt samma förakt, svepskäl, misstänkliggöranden, aggressioner eller likgiltighet, inför kravet på jämlikhet.

Till slut har hon återvänt till utgångspunkten, ”i gråstensbergets famn” och känner att allt till det yttre är som förr, men att hon själv inte längre är densamma, där hon sitter utan hopp och med en önskan ”blott att få dö”.

Det enda som ännu glöder, är en låga i hennes hjärta, ”orolig och brännande”, och den går över i själen. Och istället för att värma och välgöra, vill den nu straffa omgivningen. ”Hon själf var förvandlad till ett farligt väsen, som spridde omkring sig förstörelse. Lågan i hjärtat spridde sig genom alla hennes lemmar och allt, hvad hon vidrörde, antändes däraf. Hennes hand hade blifvit en glödande brand.” Hon hör någon viska ”mordbrand” i hennes öra. Hon hör klockor klämta och larmtrummor virvla. Människor ropar.

Då Hertha vaknar igen, i vrede och häftig ångest, står huset och staden i lågor och brinner för fullt. Den verkliga branden visar sig vara anlagd av en annan, men symboliken är omisskännlig.

Ur ruinerna efter släckningsarbetet ska något växa, som förvägrades Hertha i drömmen. Uppbyggnadsarbetet av staden och samhället, är början på den sociala omvälvning för kvinnans frigörelse, som är hjärtpunkten i Fredrika Bremers författarskap och livsinsats som samhällsdebattör.

Litteraturvetaren Birgitta Holm skriver på ett ställe att Hertha är romanen där Bremer på nytt vänder ”blicken inåt och återfinner sin vrede och frihetslängtan samtidigt som hon med hela sin mognade erfarenhet och sitt ordnande förnuft kan gestalta den omvärld som väckt hennes vrede, kärlek och längtan.” (Ur ”Fredrika Bremer och den borgerliga romanens födelse”, 1981).

***

Gång på gång i litteraturvetenskapliga skildringar och analyser av ”Hertha” har åsikten framförts att det inte är någon av Fredrika Bremers litterärt starkaste verk. Romanen, hävdas det ibland, är framför allt intressant som debattinlägg om ogifta kvinnors rätt till myndighet (en sådan reform beslöts av riksdagen två år efter det att Hertha getts ut och det var ett av Fredrika Bremers uttalade syften med boken).

Jag håller inte med om det. Hertha är enligt mig Fredrika Bremers även litterärt mest levande och intressanta roman. Trots sitt rykte som pamflett känns den paradoxalt nog som det minst tidsbundna av hennes verk, kanske just därför att den har en så utpräglad idédimension och spretar till stilen.

På samma sätt som Dostojevskijs stora, spretiga, idéburna romaner – ofta befängt kritiserade för att brista i konstnärlig stil och medvetenhet, och anklagade för att vara alltför upptagna med idéer för att betraktas som formfulländade – har Hertha förbli öppen och relevant, även litterärt, bortom sin egen tid.

***

Fredrika Bremers egen samhällssyn och reformagenda har av naturliga skäl åldrats och tappat i relevans i takt med samhällsutveckling, framsteg och nya erfarenheter. Den som vill hitta saker hos henne att kritisera utifrån ett 2000-talsperspektiv, behöver inte leta så länge. På samma sätt som det alltid går att på lösa grunder kidnappa historiska gestalter som inte längre kan värja sig, tillskriva dem åsikter vi inte vet om de skulle ha hyst och respektlöst använda dem i diverse dagsaktuella debatter.

Det är oundvikligt och drabbar alla föregångare, när decennier och sekler gått. De som gick före och ledde utvecklingen, eller kastade sig in polemik med liv och lust, kommer förr eller senare att se som förlegade av dem som saknar förmåga att umgås med andra tider och perspektiv än de egna. I synnerhet om pionjärerna satte igång förändringar som efter deras död gick längre än de själva vågade drömma. De måste betraktas utifrån den tid de verkade i.

***

”Hertha är ingen lycklig bok”, har Carina Burman konstaterat. ”Spår finns fortfarande av den gamla idealrealismen, men bredvid de tidigare romanernas kolorerade handteckningar är Hertha som en fläckad daguerrotyp.” (Ur ”Folk jag aldrig mött”, 2011).

I sin Bremer-biografi 2001 skrev Burman om hur romanen togs emot: ”Den svenska reaktionen på Hertha blev minst sagt blandad. Boken fann visserligen nåd hos en del män – och flera kvinnor – men ingen av Bremers övriga romaner har väckt så mycket kritik. Här fanns det inget som förmildrade romanens budskap. Den bittra medicinen fick sväljas utan honung”.

Hertha var Fredrika Bremers bästa och mest minnesvärda verk. Det förde inte bara svensk samhällsdebatt, utan också hennes författarskap framåt. Eller som hon själv skrev i ett brev: ”…jag tackar Gud för ett verk, som med alla dess brister och ojämnheter dock är det mest betydande, mest samvetsfulla, som jag ännu skrifvit, som bär inom sig ett framtids — ett evighetsfrö.”

Ola Nordebo

***************************

Del 1-4 i serien finns att läsa här:

Sara Alelia och den döda flickan i Hildur Dixelius ”Prästdottern.”

Det vilda norrskenet i Astrid Värings Frosten

Knivarna som slipas på Branehög, i Selma Lagerlöfs ”Herr Arnes Penningar”

Ned med dem som tala om krig, av Pelle Molin

Resistenta bakterier en växande global fara

Av , , Bli först att kommentera 0

Hundra år av medicinska framgångar riskerar att gå förlorade om det globala arbetet mot antibiotikaresistenta bakterier misslyckas. Det varnar Världshälsoorganisationens chef Tedros Adhanom Ghebreyesus, med bakgrund vid Umeå universitet, i en intervju till Svenska Dagbladet. Samma budskap återfanns i WHO:s egen rapport för FN från i våras: ”No time to wait: Securing the future from drug-resistant infections”.

Utgångspunkten är redan kända beräkningar som säger att resistenta bakterier vid infektioner i dag orsakar minst 700 000 människors död varje år världen över. För möjligheten att bedriva effektiv vård – även avancerad sådan – och skydda utsatta patienter, vore en lavinartad ökning av resistensen det kommande decenniet katastrofal. En studie från Världsbanken, som WHO-rapporten också hänvisar till, angav för några år sedan ett värstascenario där 10 miljoner människor år 2050 dör på grund av antimikrobiell resistens.

WHO:s rapportförfattare understryker hur brådskande det är att en gemensam global strategi utvecklas, med tydliga målsättningar, för att en sådan utveckling ska kunna undvikas.

I SvD-artikeln säger Otto Cars, från FN:s samordningsgrupp mot antimikrobiell resistens, att det handlar om en global kris. ”Fungerande antibiotika”, säger han, ”ska ses som en gemensam global resurs, på samma sätt som ren luft och rent vatten”.

Samma perspektiv återkommer hos i princip alla som är engagerade och insatta i frågan: Hotet är globalt, de nödvändiga åtgärderna måste omsättas globalt och det kommer att krävas stora resurser och ledarskap.

Att antibiotikaresistenta bakterier håller på att bli ett av de allvarligaste problemen för världssamfundet har varit känt länge. Mycket har gjorts för att uppmärksamma faran. Ändå fortsätter problemen att växa. Stig Wall, professor emeritus i epidemiologi, skrev på VK-debatt i somras: ”Vi har vetat det länge men förändringar har blockerats av ekonomiska hänsyn, okunskap och bristande solidaritet.”

Trots medvetenheten om vad som står på spel görs för lite, och på flera håll nästan ingenting. Det känns igen alltför väl från klimatfrågan.

Det finns många faktorer att peka på som förklaring till varför antibiotikaresistensen växer, och inte alla går att göra något åt. En del av kampen mot resistensen kommer alltid att handla om forskning, utvecklade behandlingsmetoder och kontinuerlig framtagning av nya sorters antibiotika.

Men de tre vanligaste orsakerna till antibiotikaresistens visar var de största förebyggande insatserna bör göras: Starkt överdriven, och felaktig, användning av antibiotika inom hälso- och sjukvården. Bristfälliga åtgärder för att hindra smittspridning på sjukhus. Och ett gigantiskt missbruk av antibiotika inom djurhållningen i många länder.

Lagstiftning, resurser, forskning och kontroller för att motverka detta behövs i åtskilliga sammanhang, framför allt på internationell nivå. En hel del har hänt på senare år inom EU. Men mycket återstår, och motståndet från kortsiktiga ekonomiska intressen i olika branscher finns kvar.

Därför ska man inte underskatta betydelsen av att enskilda länder skyndar före i väntan på globala genombrott.

Ibland antyds det i klimatdebatten, att eftersom problemen är globala, och de största ländernas agerande avgörande, är det meningslöst för ett litet land att ha alltför höga ambitioner i detaljer. Det är helt fel, även när det gäller kampen mot resistenta bakterier.

Sverige hör till dem som ligger allra längst fram på det här området. Det är mycket positivt. Att gå före i det lilla, har stort värde – förutom att vara rätt i sig – för helheten. Genom att visa att det går, med konkreta exempel och framgångsrika program, kan kunskap, erfarenheter, innovationer, prioriteringar och solidaritet spridas över gränserna. Arbetet mot den ökande antibiotikaresistensen är ett av 2000-talets viktigaste.

***

En tidigare krönika på temat:

”Ned med dem som tala om krig!”, av Pelle Molin, 1895

Av , , Bli först att kommentera 2

Sommarserie: 10 minnesvärda scener i svensk litteratur – del 4. ”Ned med dem som tala om krig!”, av Pelle Molin 1895.

***

Det är möjligen att häda, men frågan är om det inte framför allt var en stilistiskt begåvad, skarpsynt, inkännande journalist och reporter som gick förlorad, ännu mer än en betydande konstnär och författare, när kulturpionjären Pelle Molin (1864-1896) dog bara 32 år gammal i nordnorska Bodö.

Det var som lokalmurvel han började sin snabba, dramatiska, alltför tidigt avbrutna väg mot skrivandet och konsten. Och det var som tidningskorrespondent han i huvudsak försörjde sig när leversjukdom och gulsot mynnade i en hjärtattack våren 1896.

Pelle Molin föddes i Multrå, Ångermanland, och fick studera i både Härnösand och Östersund utan att – trots uppenbar begåvning – nå examen (det lär ha varit sisådär med disciplinen).

Han började sedan vid tjugo års ålder som journalist på tidningen Hernösandsposten och stannade där två år innan han bröt upp på nytt, trött på redaktionsvardagen, istället gripen av konstnärsdrömmar. Så småningom fick han chansen att studera vid Konstakademien i Stockholm, där han skulle göra ett bestående intryck på dem som kom i kontakt med honom.

Efter några turbulenta, givande, konfliktfyllda år i Stockholm, med ständiga ekonomiska problem, tvingades han avbryta även de studierna och flyttade tillbaka till Ångermanland och moderns hemtrakt Näsåkern. Där, under tidvis tuffa villkor med en skeptisk omgivning, inleddes den produktion av målningar och texter som han framför allt skulle bli ihågkommen för.

Men det var ingen särskilt lätt tid, hans brev från den perioden återger mycket frustration. Och på hösten 1894 lockades han av en ny bekant att följa med på fotvandring upp till Bodö i Norge, där han sedan kom att trivas bra och med ny produktivitet, inte minst i form av reportage, betraktelser och reseskildringar för olika tidningar, skulle ha sin bas de sista två åren.

***

Av vittnesmål från tiden i Stockholm och Näsåker, förstår man att han inte hade det lätt, men inte heller var särskilt enkel att tas med. Tjurig, självmedveten, otålig och envis, hård i mun, utan rädsla för att göra sig obekväm, är en bild som växer fram.

En av hans konstnärsvänner i Stockholm mindes honom senare, i Svenska Dagbladet 1916, som en person med hett humör, galghumor, robusta skämt och lidelsefull svada, som inte skrädde orden när det gällde att försvara sina idéer och som snart kom i konflikt med med både professorer och medstudenter. ”På dem som ej kände honom”, står det i minnesartikeln, ”verkade han nog ganska osympatisk.” Men han plågades också av en ”obotlig själfkritik”, var lättsårad, tålde inte motgångar och ”brände ljuset i båda ändar”.

Anpassning och diplomati var aldrig Molins styrka.

***

Att Pelle Molin röjde litterär mark i norr för många, i dag mer kända efterföljare redan med sina få, korta berättelser och skildringar är uppenbart. Han var ett tidigt löfte om något, som andra sedan hade att infria. Men till ett större eget verk hann det aldrig komma. Den samlade produktionen var vid hans död utspridd i tidningstexter och brev.

Om just breven ansåg Gösta Attorps, som 1930 skrev den enda avhandlingen om Molin, att det ”myckna brevskrivandet utvecklat hans underbart friska och expressiva stil” men i ”annat avseende verkat direkt hämmande: hans drift till litterärt skapande fick utlopp i allehanda bäckar, då den skulle dämts upp i ordentliga kanaler.”

Författaren Erik Sjödin berättade i ett tal 1986 (återgivet i ”Kulturkamp i norr. Talet vid stenen i Pelle Molins fotspår. 19 olika röster om en kämpande målare och författare”, 2002) om hur Vilhelm Moberg i slutet av 1960-talet vid ett besök i den Näsåkerstuga där Molin bott, var förvånad över att han kunnat ”bli så berömd för så litet”.

Hade Molin samlat kraft att förverkliga den där romanidén han berättade om i ett brev till en vän kort före sin död, om förtrycket av samerna, kanske han skulle ha räknats till de stora romanförfattarna i dag. Det var ett verk, drömde han, som skulle bli ”ett nödrop och härskri, och den ”vildaste och originellaste bok, som varit skrifven på svenska”. Eller om han hade genomfört den andra idén han nämnde i samma brev, en roman om norrlandsbönder som plundras av sågverksägare, också det tänkt som ett ”härskri”.

Nu fastnar man nästan för lätt vid ett par stämningsfulla berättelser, och de där berömda orden ur ”Ådalens poesi”: ”Det är Ådalen, Guds verk, då han på samma gång log och vredgades! (…) Detta är Ådalen, sannerligen det fagraste land! Allt detta är min Ådal, mitt sagoskrin, min kärlek och min skräck, ty hur man längtar över bergen, håller det fast en som en mara.”

Det ligger en anings missvisande sentimentalisering på lur i det där.

***

Jag skulle därför rekommendera den som ännu inte kommit i kontakt med skrivaren Molin, att börja med hans reportage och journalistiska betraktelser. För mig är det framför allt dem och hans brev som fascinerar mest, och känns mest levande, så här ett sekel senare. Han var en tidningsgenrens mästare, och det är spännande att fundera på vad som hade kunnat komma ur hans penna om han funnits med in i det nya seklet.

Och några av hans finaste tidningstexter tillkom i Nordnorge, om fiske, om Lofoten, om politik, livsbetingelser och konst. Rikhaltiga, poetiska, nyfikna, berättande reportage, ofta med ett leende, med en uppenbar vilja att förklara norska förhållanden för svenska läsare.

Till de tidningar han skrev åt därifrån hörde bland andra Östersunds-Posten, Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, Göteborgs Aftonblad, Ny Illustrerad Tidning och Jemtlands-Posten. Till den senare skickade han den text jag fastnat extra för, och där han blir ovanligt politiskt polemisk. Den infördes den 5 juli 1895 och hade rubriken:

”Ned med dem som tala om krig!”

Bakgrunden var de redan då pågående konflikterna inom svensk-norska unionen, med vapenskrammel i bakgrunden. Bland annat hade ett provocerande uttalande om att ”tala svenska med norrmännen” tvingat statsministern Gustaf Åkerhielm att avgå 1891.

Molins text är lysande kultur- och opinionsjournalistik, ett varningsord och en anklagelse. Det svänger, med vrede, ironi, frustration och sorg.

”Ned med dem, som tala om krig mellan Sverge och Norge! Må tungan låda vid deras gom. ” Så börjar han, och släpper sedan loss och öser på med all kraft och finess. Mot Åkerhielms provokation som upprört hela Norge. Mot riksdagsmän som spär på motsättningar och fördomar. Mot hetsande, fulvinklande tidningsmän som publicerat alla uttalanden som sårat, men förtigit ”det goda, rättvisa, sansade som sagt, och därigenom sått ”onda skördar”. Mot militarism och fördomar, mot ”politiserande dårar” och aningslösa propagandister, och mot kriget som idé.

Folken vill inte ha blodsutgjutelse, skrev han.

”De ha, hvar på sin kant, så tillräckligt af detta lifvets vedermödor; de följas under sitt lif af ett tungt arbetets ok, utan återvändo; hvem vågar taga ansvaret på sig att ha spritt elände i tiotusenden af deras hem? Hvad heter den, som efter slutat broderkrig vågar stiga fram och säga: ”Jag var en af dem, som dref saken därhän. Jag tar på mitt samvete att ett tusen hus ryka, att socknar ligga för fäfot och ödehemman ligga tätt. Jag ser horder af tiggande människor stryka omkring (…) Jag är skulden till att så många jordstycken blifvit kyrkogårdar och att så många ungdomar linka omkring på träben.” I händelse, fortsätter Molin, ”af ett krig: skall det lyckas alla dårarne och förbrytarne att så gömma sig bakom hvarann, att ingen syns, som dessa ord passa in på?”

Slutorden löd: ”Man har velat ödelägga Norges unga frihet och förstöra Sverges historia. Man har vågat tala om krig. Ned med dem! Gud skydde gamla Sverge! Gud bevare det vackra Norge!”

Det är en av den svenska tidningshistoriens polemiska mästerstycken.

****

Del 1-3 i serien:

Sara Alelia och den döda flickan i Hildur Dixelius ”Prästdottern.”

Det vilda norrskenet i Astrid Värings Frosten

Knivarna som slipas på Branehög, i Selma Lagerlöfs ”Herr Arnes Penningar”

Försvara den enskilda individen mot tvingande kollektiva identiteter

Av , , Bli först att kommentera 0

Om det inte dras principiella, tydliga gränser någonstans för politikens, majoritetens eller etablissemangets anspråk på att få utöva makt över den enskilda individen – om allt enbart anses vara en fråga om pragmatiska avvägningar från situation till situation, i säkerhetens, trygghetens, renhetens, kontrollens, korrekthetens, klimatets, framstegets, gemenskapens eller folkhälsans namn – då kommer de små stegens tyranni snart att bli de stora språngens subtila förtryck.

Därför är det så viktigt att i tid och med eftertryck sätta gränserna för maktens eller kollektivets rätt att lägga sig i den enskilda individens liv, tankar och privatsfär. Det måste, i ett slags frihetens försiktighetsprincip, ske långt innan totalitära maktanspråk börjat löpa amok och fångas av sina inre frestelsers logik. Och den principen måste försvaras, även om det tar udden av en del goda avsikter, en del behjärtansvärda ambitioner, en del projekt.

Om den enskilda människan frånkänns sin individualism, sin rätt att definiera sig själv individuellt, sin rätt att experimentera och hävda sin egen värdighet, då kommer frestelsen att öka snabbt hos styrande klasser att börja begå olika typer av övergrepp.

Om människan enbart betraktas som ett på politisk och kulturell väg formbart, manipulerbart objekt – en produkt av kontexter, platser, kön, religioner eller miljöer – då kommer politiken att reduceras till en kamp om vilken kollektiv utgångspunkt, vilket resursstarkt intresse, som ska ha företräde att forma och manipulera andra.

I en sådan situation ökar betydelsen av att vinna hela makten. Att kontrollera hela systemet självt, in i minsta detalj, för att i förebyggande syfte och vid behov kunna oskadliggöra konkurrenter, oliktänkande och avvikande.

Som Katarina Barrling sammanfattade det så lysande i sin krönika för Sveriges Radios Godmorgon Världen häromveckan:

”Den totalitära staten är svartsjuk: den nöjer sig inte med att dess undersåtar lyder på politikens område, utan kräver underordning överallt. Människor skall inte tänka själva. Inte hysa moraluppfattningar som staten inte godkänt. Inte tro på gudar utan statligt stöd. Inte läsa lyrik staten inte sanktionerat. Inte sälja eller köpa något som staten ogillar.”

Hon påpekade också, vilket är viktigt att komma ihåg, att ett totalitärt samtalsklimat inte behöver kännetecknas av att man inte får säga vad man vill, det får man ofta, utan även av ”vad som händer om man säger vad man vill. Det finns trots allt andra sätt att straffa feltänkande än att sätta dem i fängelse. Moraliska förkastelsedomar och uteslutning ur en social gemenskap kan vara nog så kännbara straff.”

***

När nu åter kollektiva kategorier – nation, religion, läggning, etnicitet, åsikt, region, klass – helt dominerar den politiska debatten, är det värt att påminna om att där individens fri- och rättigheter inte längre är utgångspunkten, börjar hierarkier och godtycke ta över.

Därför kommer pågående bråk om exempelvis svenskhet, om hudfärger, om identiteter eller om mångkultur, snart att avslöjas som hopplösa återvändsgränder i politiskt avseende. Mer ägnade för litterära experiment och privata diskussioner, än för offentligt beslutsfattande och institutionella principer i en demokrati.

Självklart finns det många svåra avvägningar kvar, i ett fritt samhälle. Men Nalin Pekgul uttrycker det, som vanligt, träffsäkert på Expressens kultursida (9/7):

”…för mig är det enkelt: mångkulturellt är det samhälle som utgår från individen och där politiker och samhällets institutioner sätter den enskilda människans frihet och värdighet främst. Alltså ett samhälle där varken min familj eller lagarna försöker tvinga mig att tro på en viss religion eller följa vissa traditioner, men som kräver av mig att jag ska respektera den svenska lagen. Om vi vill försvara och utveckla ett sådant mångkulturellt samhälle måste två förutsättningar vara uppfyllda: ett gemensamt språk, samt en ömsesidig acceptans för att vi som individer rör oss mellan många olika identiteter.”

Börja i lagstiftningen, i individens fri- och rättigheter. Vägra alla former av relativisering när det kommer till dem. Upprätthåll dem, försvara dem, ge institutioner resurser att hålla emot de krafter som vill tvinga på människor kollektiva, låsta, auktoritära identiteter mot deras vilja, så är mycket annat löst.

Även kollektiv solidaritet, gemenskap och samarbete, måste bygga på de deltagande individernas okränkbara värde och värdighet. Även hembygdskänsla och kulturarv. Även miljöarbete och miljövård. Även historia och rötter.

Så svårt, och så ofrånkomligt, är det.

Till hur det ska praktiseras, vägen från många individer till fungerande gemenskaper, behöver flera ideologier bidra. Socialismen, liberalismen och konservatismen har alla haft mycket tänkvärt att säga om det, och alla har de ibland hamnat helt fel.

Det är en också bärande tanke när VK:s ledarsida skriver om lokala kulturarv i Västerbotten: Det finns inte någon som helst motsättning mellan att identifiera sig med och intressera sig för bygd och traditioner och samtidigt bejaka nya människor, nya influenser och mångfald. Ett öppet, nyfiket Västerbotten underlättas ju mer vi vet om lokal kulturhistoria, näringshistoria, folkrörelsehistoria, om det som var och hur olika människor förhåller sig till gemensamma referensramar.

En sådan mångfald förutsätter, som en självklarhet, att inget förtryck av någon människa accepteras eller relativiseras, likgiltigt försök till svepskäl eller ursäkt. Om det får inget tvivel råda.

Kanske håller den politiska och kulturella vänstern på att upptäcka vilket katastrofalt misstag det var att den under så många år koketterade med kollektivism, identitetspolitisk jargong och antiliberala poser. Vad har de att sätta emot nu, när andra tillämpar vad de moraliserat med dubbla måttstockar?

Att rynka på fina näsor åt individualism som något ofattbart naivt, blåögt och förlegat, har varit en vanlig övning i vänsterkretsar. Men när högern börjar tillämpa samma kollektivistiska tankesätt, idéer och uttryck, och trasslar in sig i samma självmotsägelser och ohållbara resonemang vid första följdfråga, är det inte lika kul längre.

Sent ska syndarna vakna.

***

Den här debatten pågår förstås över hela västvärlden i dag. Inte bara mellan olika ideologiska läger, utan även inom dem, sliter och river den. Inom socialismen, inom liberalismen, inom konservatismen, inom miljörörelsen.

Amerikanske författaren och kommentatorn George Will, aktuell med boken ”The Conservative Sensibility”, är en av dem som försökt analysera på djupet vad det handlar.

Till skillnad från europeisk konservatism, som till stor del utvecklades i ett försvar av etablerade förhållanden och hierarkier, vill den amerikanska konservatismen bevara ett samhälle som är öppet för ständig, dynamisk förändring. Det hävdade Will vid sitt framträdande på Aspen Ideas Festival med journalisten Judy Woodruff i sommar. Även om man inte köper just den distinktionen är han värd att lyssna till, också utifrån ett europeiskt perspektiv.

För att åstadkomma ett samhälle öppet för dynamisk förändring, fortsatte han måste man hela tiden knyta an till idéerna om naturliga rättigheter, begränsad stat och maktdelning. Först då går det att skapa ”ett enormt social rum inom vilken de kreativa krafterna i ett samhälles spontana ordning kan blomstra”.

Hans budskap är att principer om frihet, inte majoritetens rätt att göra vad den vill, måste vara utgångspunkten. Will – en av Donald Trumps hårdaste kritiker, som 2016 under uppmärksammade former lämnade det republikanska partiet – återkommer till hur de progressiva i början av 1900-talet (symboliserad hos honom av Woodrow Wilson) ville ersätta grundlagsfädernas idé om naturliga rättigheter med mer moderna utgångspunkter. Där började, enligt Will, något allvarligt gå snett, när en ödmjukhet inför den enskilda människans integritet övergavs.

Om man inte längre anser att människan har ett slags natur eller naturliga rättigheter, utan bara passivt skapas och formas i en kulturell kontext, då finns det heller snart inte längre några gränser för politikens anspråk på att söka forma den människan via beslut och ingrepp av olika slag.

Och då ersätts idén om maktdelning och statens begränsning med exempelvis en svällande presidentmakt eller en gradvis mer auktoritär stat som inte ser någon anledning att vara försiktig med hur och i vilken omfattning den agerar.

Då blir maktutövning, inflytelserika särintressen och tillfälliga majoritetsvälden utgångspunkten för förändring och utveckling av ett samhälle, mer än opinionsbildning, debatt och respekt för minoriteter (se även samtal med Jonah Goldberg i podcasten The Remnant 14/6).

Det där är, nu som alltid, en av de allra viktigaste grundreglerna för varje demokrat: Låt aldrig ändamålen helga medlen, och försök inte smita på genvägar förbi den enskilda människans fri- och rättigheter, som ursäkt för någons övermakt.

Där den enskilda individen om samhällets minsta beståndsdel offras för något annat, där kollektiva identiteter med maktspråk tvingas på människor som inte bett om dem, tas alltid de första stegen mot ofrihet.

Riskfyllt misstag att sänka kärnenergiavtalet

Av , , Bli först att kommentera 1

Kärnenergiavtalet från 2015 med Iran var inte perfekt och ingen mirakeldeal, men det var, givet förutsättningarna, genomtänkt, konstruktivt och bättre än alternativen. Att sänka det är riskfyllt och dumt-

***

Kärnenergiavtalet som USA, Ryssland, Kina, Storbritannien, Frankrike och Tyskland tecknade med Iran 2015 löste inte alla problem. Det gav inga fullständiga garantier och hindrade inte Iran från att både på egen hand och via ställföreträdare fortsätta bedriva en aggressiv, destruktiv utrikespolitik i Mellanöstern.

Det var ingen mirakeldeal.

Men det var, givet förutsättningarna och den mycket instabila situation som rådde, en välkommen, genomtänkt och konstruktiv uppgörelse. Ett steg i rätt riktning. Förhandlarna nådde tillfredsställande resultat på den allra viktigaste punkten: Att begränsa Irans möjligheter att förberedda för och snabbt kunna utveckla kärnvapen.

Iran gick med på, och har fram till nyligen levt upp till löftet, att reducera sina kärnenergiprogram, lämna ut uppgifter om tidigare projekt och tillåta Internationella atomenergiorganet IAEA att inspektera relevanta anläggningar.

I utbyte mot det skulle omvärldens ekonomiska sanktioner mot ett redan då hårt pressat Iran hävas och tidigare frysta tillgångar släppas fria.

Det var en rimlig avvägning.

Förhoppningarna som fanns, att de ekonomiska lättnaderna och de nya kontakterna kanske på längre sikt skulle kunna stärka inhemska reformkrafter i Iran och därigenom underminera den teokratiska, blodsbesudlade regimen har inte infriats, men inte heller hunnit motbevisas.

Uppgörelsen ledde inte och syftade inte till någon allmän avspänning. Kanske underlättade avtalet rentav Irans regionala stormaktsambitioner. Men att det sammanföll med så många samtidiga katastrofer och militära konflikter i regionen, försvårar en nykter utvärdering på den punkten.

Västvärldens vana att handla friskt med andra, utvalda brutala regimer i regionen – och blunda för vidrigheter utförda av dem som räknas till ”vännerna”– är också ett minst sagt komplicerande faktum.

Att en överenskommelse nåddes kring Irans kärnenergiprogram och sedan hölls, hade däremot ett stort värde i sig, på just den punkten, utan illusioner eller skygglappar i övrigt.

Många allvarliga konflikter kvarstod. Liksom nödvändigheten av att stöda Irans inhemska reformkrafter och motverka landets regionala, militära makt. Men de motsättningarna laddades inte, under några år, av kärnvapenfrågan.

***

Det var därför ett allvarligt misstag och ett svårt bakslag för de övriga länderna i förhandlingsgruppen, när Donald Trump förra året meddelade att USA skulle lämna avtalet.

Sedan dess USA ökat trycket mot Iran med nya sanktioner och krävt att andra ska följa efter.

Samtidigt har framför allt Europeiska Unionen på olika sätt sökt rädda uppgörelsen, hålla Iran kvar i kärnenergiavtalet och hitta vägar för fortsatta ekonomiska kontakter med Iran inom ramen för det man kom överens om 2015.

Nu hotar alla de ansträngningarna att rasa. Efter attackerna mot oljefartyg i Omanbukten tidigare i somras, för vilka Iran misstänks, och nedskjutningen av en amerikansk drönare på gränsen till Irans luftrum för några veckor sedan, var en direkt militär konfrontation nära. Men krigstrummorna hade mullrat under hela våren. Här fullföljs strategier som funnits länge.

På söndagen meddelade Iran att landet tänker höja anrikningen av uran till en nivå över det avtalade. Redan tidigare har man, som ett svar till USA, beslutat öka produktionen av anrikat uran i strid med löftena från 2015. Det tycks som om de fundamentalistiska krafter i Iran som hela tiden varit skeptiska mot uppgörelsen ser en chans att hjälpa till att sänka den.

Även om ledande företrädare för EU fortsatt hoppas på och söker åstadkomma nya samtal, är utsikterna att lyckas dåliga, åtminstone på kort sikt. Skulle Iran börja bryta mot det avtal USA redan lämnat, kan inte europeiska länder som Frankrike, Tyskland och Storbritannien göra mycket för att rädda det.

Donald Trumps tro att han med sin strategi ska kunna pressa och tvinga Irans regim att gå med på långt hårdare villkor än 2015 inger inte särskilt mycket förtroende.

Istället accelererar Irans atomprogram på nytt. Det stora problem man försökte, och delvis lyckades, lösa vid förhandlingarna 2015 återkommer med full kraft. Risken för en farlig militär eskalation ökar. Dessutom förvärras vardagssituationen för människor i Iran ännu mer, reformkrafterna i landet kan försvagas och de teokratiska makthavarna kan åter få det lättare att skylla ett eget vanstyre på omvärlden.

Kärnenergiavtalet var inte perfekt, men långt bättre än alternativen.

Svekdebatten som fenomen är lika gammal som partierna själva

Av , , Bli först att kommentera 0

Lyssna på dem som problematiserar det egna budskapet och bemöter det bästa i andras motargument, som frivilligt söker upp det egna resonemangets svagheter och generöst uppehåller sig vid det starkaste i motståndarnas invändningar. På dem som har det modet och den hederligheten går det sannolikt att lita även i ett senare skede.

***

Anders Örne, en av det kooperativa företagandets tidiga ledare och tänkare i Sverige, berättade om händelsen i en tidningsartikel på 1950-talet, men angav inte om det var i Stockholm eller någon annanstans i landet som minidramat utspelade sig. Det var hur som helst under de stormiga åren, tidigt 1900-tal, när socialdemokratins interna strider utkämpades vid nästan varje möte, ibland på sätt som får sena tiders SSU:are att framstå som saft och bullar-amatörer i jämförelse.

Hjalmar Branting var inbjuden för att hålla ett tal hos arbetarekommunen, som så många gånger förut. Men hans motståndare i partiet hade strax dessförinnan anmält en mängd unga pojkar som nya lokala medlemmar, för att effektivt och kuppartat kunna störa partiledarens framträdande.

”När mötet började”, skrev Örne i sin hågkomst, ”var halva A-salen fylld av grabbar i 14-16-årsåldern. Mötet blev stormigt. Mitt under Brantings tal, som var hållet i hans vanliga nobla stil, reste sig en liten grabb upp, knöt näven och skrek med sina lungors fulla styrka: ”F-ö-r-r-ä-d-a-r-e” åt talaren.”

Svekdebatter är inget modernt fenomen, och den gamla goda tiden har aldrig existerat. Inte i något politiskt parti. Per-Albin, Erlander, Palme – alla var de förrädare enligt många av dem som senare, i en fräckhet utan like, gjorde anspråk på att representera deras tradition.

***

En av mina favoritanekdoter om Karl Staaff, i sin ställning liberalernas motsvarighet till Branting under decennierna kring demokratins genombrott, härrör från slutet av 1914, när Staaff hade drygt 10 månader kvar att leva.

Torgny Segerstedt, då 38 år gammal och ny i journalistyrket, var redaktör för den frisinnade tidskriften Forum och bad Staaff att skriva en artikel om det liberala partiets närmaste uppgifter. När Staaff tackade nej blev Segerstedt irriterad, och utgöt sig lite senare i ett brev till Albert Ehrensvärd, liberal utrikesminister 1911-14, om hur besviken han var på Staaffs ledarskap:

”Jag tror aldrig att det liberala partiet kan repa sig från sina nederlag, så länge Staaff är dess ledare. Jag är fullt på det klara med att han icke kan fockas. Å andra sidan – hur orättvist det än må vara – står han som den främste representanten och i allmänna medvetandet som inkarnationen av det i liberal politik som framkallar nederlagen. Det är inga små mått hos mannen men det brister honom redan i förmågan att umgås med människor. Det allvarsammaste är att ingen finns som kan ersätta honom.”

Partiliberalernas finaste utmärkelse i dag är Karl Staaff-medaljen i guld.

Det är alltid lättare att enas kring en epok eller en politisk ledare när tillräckligt många år gått och det gemensamma minnet grumlats en aning. Och Ingrid Segerstedt Wiberg skrev, tror jag, i något sammanhang om hur hennes far på äldre dar talade uppskattande om Staaffs rakryggade, moraliska hållning, som en kontrast, får man anta, till en senare generations politiska ledare.

***

Thorbjörn Fälldin utmanövrerades 1985 som centerpartiets ledare på ett så för honom förödmjukande sätt att det tog 15 år innan han på nytt satte sin fot på en partistämma.

I dag finns kanske inte en enda tidigare partiledare som är vördad hyllad i sin rörelse som just Fälldin inom centerpartiet. Nämn köket i Ramvik och partiledningen med Annie Lööf och Emil Källström i spetsen får något både glansigt och andligt i blicken.

***

Så där kan man gå igenom parti för parti och hitta motsvarande fenomen. Enade, harmoniska och renläriga, fria från smutsiga kompromisser och hopplösa målkonflikter, gjutna i en klar ideologisk grundhållning, utan sår och besvikelser, är de alltid bara i historielösa återblickar långt efteråt.

Hjältar, om ni vill veta sanningen, är sällan hjältar rakt igenom och i allt. Och i politikens värld, har vi vanligtvis aldrig hört talas om dem som gjorde hjältarna möjliga – folkrörelsernas eftertänksamma, mogna, värdiga vardagsgnetare långt från alla löjliga stereotyper i medier och plakatkultur. De kommer inte till tals i efterhand, eftersom deras berättelser inte skrevs ner. Så kan de kidnappas för en bra, men falsk story, långt senare.

Därför blir också debatter om partiernas utveckling, vägval, prioriteringar och partiledarskiften lätt väldigt stereotypa och sentimentala. Extremt grovhuggna kategorier och karikatyrer används för att beskriva händelseförlopp som är betydligt mer komplicerade än så.

Det är värt att komma ihåg, när röster går upp i falsett om svek, förfall och förlorade ideal. Istället för att genomskåda det egna högmodet, försöker de tillskriva sig ett moraliskt tolkningsföreträde som nästan alltid saknar täckning. De svikna idealen, förräderiet mot saken, är ett mantra, gammalt som partierna själva.

I synnerhet kan man sluta lyssna när ett partis aktivister riktar såna anklagelser mot helt andra partier, som de själva aldrig har visat något engagemang för tidigare. Till det gör sig alla sidor skyldiga.

Vad kampanjande moderater ger för råd till vänsterpartister, eller kampanjande socialdemokrater ger för råd till liberaler, eller kampanjande liberaler ger för råd till kristdemokrater, eller kampanjande kristdemokrater ger för råd till miljöpartister, eller kampanjande vänsterpartister ger för råd till moderater, runt, runt i kretslopp – allt det där är vanligtvis rent hyckleri.

Det är en grundregel i valrörelser: när megafoner ägnar mer tid åt att berätta om vad de vill få oss att tro att andra tycker, än om vad de faktiskt själva avser göra i kniviga lägen, då är det dags att ägna tiden åt något vettigare.

Intressanta är egentligen bara de röster som åtminstone ibland bemödar sig om självständighet och integritet, med en vilja att förstå rörelser på ett mer konstruktivt och lyhört sätt.

Lyssna på dem som problematiserar det egna budskapet och bemöter det bästa i andras motargument, som frivilligt söker upp det egna resonemangets svagheter och generöst uppehåller sig vid det starkaste i motståndarnas invändningar. På dem som har det modet och den hederligheten går det sannolikt att lita även i ett senare skede.

***

Filosofen Åsa Wikforss, nyvald ledamot i Svenska akademien, har skrivit en inledning till boken ”Förnuft och fördom: Varför vi tänker som vi gör”, av Hugo Mercier och Dan Sperber, som även är tryckt i senaste numret av Sans. Hon skriver där om hur Mercier och Sperber argumenterar för att förnuftets funktion är ”interaktionistiskt” och ”anpassat efter det som är det mest kännetecknande för människan – att hon är en social varelse, att kommunikation och samarbete ligger till grunden för hennes varande. (…) Mänskligt samarbete kräver att vi samordnar våra handlingar på komplicerade sätt, och det förutsätter att vi kan övertyga varandra, ge skäl för våra övertygelser och beslut.”

Då blir förmågan så viktig att låta argument komma till tals i sin egen rätt, att gemensamt föra en öppen och relativt förutsättningslös diskussion, för att nå djupare kunskap. Varken likriktat grupptänkande eller polariserad ilska fungerar. När vi, skriver Åsa Wikforss, ”bara pratar med dem som delar våra åsikter, då fungerar inte förnuftet som det ska – de bästa argumenten kommer inte fram och vi fastnar i det skeva och det ensidiga i stället för att med gemensamma krafter nå sanningen.”

Det i sin tur förutsätter ett grundmått av ödmjukhet, av självtvivel och av skepsis mot all auktoritär makt.

Några av de finaste, mest tröstande rader jag vet är PO Enquists essä om danske politikern och kommunisten Aksel Larsen, som anklagades för att i Gestapoförhör under kriget ha förrått medlemmar av den danska motståndsrörelsen. Enquist (pjäsen Magisk Cirkel har samma tema) skriver så här:

”Kanske blev han då en bra politiker just för att de här novemberveckorna 1942 funnits i hans liv; den svarta mittpunkt som ständigt påminde honom att han var en fattig syndig människa, att människor är svaga, att vi måste ta hand om oss, tolerera också dem som rämnar och sviker och tror sig färdiga. Kanske fanns det hos politiker av det riktigt stora formatet denna mittpunkt av sorg, eller självinsikt; ett slags brist på högmod inför sig själv.”

Författaren Philip Magnus-Allcroft noterade 1954 i sin biografi över brittiske statsmannen William Gladstone (1809-1898), att Gladstone, med ett ansenligt högmod, ständigt var:

”…benägen att bortse från behovet av att fostra och förbereda den allmänna opinionen; han var i stånd till självbedrägeri; alldeles omedvetet kunde han då och då övertyga sig själv om att en opportun kurs hade blivit en moralisk plikt. När han väl en gång hade funnit en allt betvingande uppgift, var han villig att om det behövdes göra sig själv och sitt parti till martyrer för dess skull. På det sättet ödelade han till slut det liberala partiet, som var hans instrument. Han ryckte och slet i dess rötter så våldsamt att de vid slutet av hans liv låg oskyddade och torra och inte längre tryggt nedbäddade i den allmänna opinionens livgivande jord.”

En tänkvärd varning, inte bara för människor engagerade i politiska partier, utan för alla som är verksamma i samhällsdebatten.

Stöd demokratirörelsen i Hongkong

Av , , Bli först att kommentera 0

Vid den avslutande, formella ceremonin för överlämnandet av Hongkong till Kina, 30 juni 1997, kunde han inte hålla tårarna tillbaka. Men det sista framträdande som brittiske guvernören Chris Patten höll inför Hongkongs lagstiftande församling några dagar tidigare, hade haft en relativt uppsluppen prägel.

Bara på en punkt, den viktigaste, tog han till stororden:

”Jag tvivlar inte alls”, sa han inför de folkvalda, ”på att om 10, 15, 20 år kommer Hongkong att vara ett friare och mer demokratiskt samhälle. Den som tror på frihet och demokrati är enligt min mening på den segrande sidan.”

Vad skulle han säga? Avtalet som reglerade när och på vilka villkor överlämnandet skulle ske var vid den tiden redan 13 år gammalt.

I vissa avseenden var det som om ett sekel av världshistoriska händelser hunnit passerat.

Så mycket hade förändrats sedan Storbritanniens premiärminister Margaret Thatcher och Kinas motsvarighet Zhao Ziyang, med Deng Xiaoping över sig, undertecknade den historiska uppgörelsen i Peking, december 1984:

Berlinmurens fall. Massakern på den Himmelska fridens torg (i samband med vilka Zhao Ziyang uttryckte sin sympati med de demonstrerande studenterna och som en följd av det avsattes och placerades i husarrest för resten av sitt liv). Stora förändringar i både Kina och Europa. Ett nytt slags världsekonomi och en radikalt annorlunda global ordning.

Det stod klart redan 1997, att styrkeförhållandena som hade rått 13 år tidigare höll på att skifta. Då hade man kommit överens om att överlämnandet 1997 skulle ske enligt principen ”ett land, två system”, att Kina skulle ta hand om utrikespolitik och försvarsfrågor, men att Hongkong skulle få ha kvar sitt marknadsekonomiska system i minst 50 år, att statsanställda och polis skulle få behålla sina jobb även efter skiftet och att grundläggande fri- och rättigheter i Hongkong skulle vara skyddade och hållas oberoende.

I dag vet vi att det inte dröjde länge förrän kommunistregimen i Kina, med allt starkare ekonomiska och militära muskler, började underminera och distansera sig från det löftet.

***

Men vad man lätt glömmer bort, och det nämns sällan i efterhand, är att Hongkong inte började utveckla demokratisk system, med sikte på fria val och allmän rösträtt, förrän de allra sista åren som brittisk koloni. De ”två system” som uppgörelsen 1984 handlade om, syftade framför allt på ekonomin.

Demokratin i Hongkong var bara ett par år gammal, och inte ens fullständigt genomförd, när överlämnandet ägde rum 1997. Valen i september 1995 till det lagstiftande församlingen var de första någorlunda demokratiska som hade hållits där.

Folkstyrets och rättsstatens rötter hade alltså inte hunnit gå särskilt djupt, i det arv kolonialmakten Storbritannien lämnade efter sig. Det gjorde det lättare för kommunistregimen att börja rycka upp dem, likgiltig inför omvärldens protester.

När han 2017 tittade tillbaka på hur det faktiskt blev, 20 år efter sitt avsked, i ljuset av demokratirörelsens växande kamp mot kommunistregimens försök att systematisk ta kontrollen över Hongkong, var Chris Patten självkritisk. ”Vi hade kunnat göra mer”, sa han i en intervju med The Guardian. Framförallt tyckte han att de borde ha ägnat mycket mer kraft åt att skynda på en demokratisering, med fokus på den allmänna rösträtten, av Hongkong perioden 1984-1997.

***

Så demokratirörelserna i Hongkong har ofta stått ensamma, och fått utkämpa sina egna strider för grundläggande rättigheter under motstånd från många håll. Och för västvärlden, som på 2000-talet av ekonomiska skäl nästan helt tystnat inför kommunistregimens allt mer omfattande och brutala övergrepp på mänskliga rättigheter, borde det vara en tankeställare.

Svek har följt på svek, även från de västliga demokratiernas sida.

Det stämmer säkert, att omvärlden inte kan göra mycket för att rädda en demokratisk utveckling i Hongkong, om Kina bestämmer sig för att definitivt göra slut på principen om ”två system”, men det borde rimligen uppfattas som en moralisk och historisk skyldighet att åtminstone stödja demokratirörelsen så mycket och högljutt som det bara går.

Kampen för politiskt oberoende, demokratiska val och medborgerliga fri- och rättigheter har har intensifierats ytterligare i Hongkong de senaste fem åren, ända sedan den så kallade paraplyrevolutionen, med stora demonstrationer, inleddes av studenter 2014. Utlösande faktor då var beskedet från Peking att en nomineringskommitté – kontrollerad av kommunisterna – ska få kontrollera och godkänna vilka kandidater som tillåts ställa upp i nästföljande val.

Under våren och sommaren i år, har demonstrationerna tagit ny fart, efter ett horribelt lagförslag som skulle göra det möjligt för myndigheterna att skicka brottsmisstänkta i Hongkong till Kina för rättegång.

Läget är extremt spänt och osäkert. Fråga efter fråga får samma grundläggande motsättning att flamma upp.

Unga, modiga människor i Hongkong vet att det är deras hela liv i någorlunda frihet, trygghet och öppenhet som står på spel. Det de förlorar nu, kan det ta generationer att vinna åter.

Västliga länder borde också, därutöver och med insikt om egna historiska skulder, se händelserna i Hongkong som en del av den globala kraftmätning som pågår, det vägval som väntar på många håll i världen, mellan demokratiska, liberala samhällssystem och auktoritära, repressiva samhällssystem.

Demokratirörelsen i Hongkong förtjänar ett långt starkare och mer bestämt stöd.

Knivarna som slipas på Branehög i Selma Lagerlöfs ”Herr Arnes penningar”

Av , , Bli först att kommentera 0

Sommarserie: 10 minnesvärda scener i svensk litteratur – del 3. Knivarna som slipas på Branehög, i Selma Lagerlöfs ”Herr Arnes penningar”. 

***

Med den åldrande prästhustrun och husmodern, får vi veta, ”hade åren farit illa”. Under många år var det hon som ”dragit omsorg om hemmet”, tagit hand om gård och gods, barn och tjänare, med ”klokhet och ömhet”, så att allt hade frodats.

Nu sitter hon nästan döv, med skälvande händer, ”utnött och urgammal” bredvid sin man, den rike Herr Arne, tidigare klosterplundrare, vid aftonvarden. Men det är husmodern som anar först att något hemskt ska hända den natten. Hon lyssnar ut över bygden och hör ett ljud de andra inte hör. Och så yttrar hon en alldeles isande replik läsaren av Selma Lagerlöfs ”Herr Arnes Penningar” (1904) aldrig glömmer:

”Varför slipar de knivar på Branehög?”

Orden får en dödstystnad att sprida sig i stugan, och skickar, som Vivi Edström skrivit, ”kalla kårar utefter ryggen på läsaren”. Prästen avfärdar och försöker lugna sin hustru, men hon låter sig inte tystas. ”Jag vet inte varför de denna kväll slipar så långa knivar på Branehög”, säger hon igen och får ”tårar i ögonen av förfäran”. ”Kan ni inte höra hur det skrapar och filar?” frågar hon. ”Kan ni inte höra hur det väser och gnisslar?”

Herr Arne undrar var som skrämmer henne. Hon svarar: ”Jag är rädd för de långa knivarna, som de slipar på Branehög”.

Några timmar senare står prästgården i brand, nedsölad av blod. Därinne hittar släckningsfolket hela prästfamiljen med husfolk brutalt knivmördade. Bara den fattiga jungfrun Elsalill har överlevt.

Det är upptakten till ett av Selma Lagerlöfs gruvligaste och mörkaste mästerverk, tillkommet samtidigt som arbetet med den helt annorlunda ”Nils Holgerssons underbara resa”.

Herr Arnes penningar är en spök- och kriminalhistoria med verklighetsbakgrund i 1500-talets socialt och religiöst laddade Bohuslän, om brott och skuld, komplicerad kärlek och komplicerat hat, om gengångare, syner, rättsskipning och hämnd.

Det är Selma när hon är som bäst. Och det tyckte hon även själv. Herr Arnes Penningar, sa hon långt senare, 1933, i en intervju, var den bok som bäst motsvarade hennes egna intentioner. Sven Stolpe skrev en gång att den, med sina visioner och sin makalösa suggestion, ”inte har något förebild i svensk litteratur.”

Prästhustruns replik byggde, som så mycket hos henne, på en muntlig tradition. Och som Gunnel Weidel visade i sin avhandling ”Helgon och gengångarna. Gestaltningen av kärlek och rättvisa i Selma Lagerlöfs diktning” (1964) återkommer ”folktrons varsel med karaktär av varning” i flera av Lagerlöfs berättelser. Temat fängslade henne. När hon fick frågan om vilka illustrationer som kunde passa, nämnde hon just repliken om knivarna. Hon visste när hon hade läsaren i sitt grepp.

Efter att Karl Otto Bonnier läst manuskriptet berättade han för Selma att både han och hans fru fått nattsömnen förstörd av mörkrädsla och skräck för mördare och andar. Undra på det.

”Varför slipar de knivar på Branehög?”

Rysningarna uteblir aldrig.

************

Tidigare delar i serien:

Det vilda norrskenet i Astrid Värings Frosten

Sara Alelia och den döda flickan i Hildur Dixelius ”Prästdottern.”