Låt skråna yla ett valår

Av , , Bli först att kommentera 0

En folkvald har medborgarnas uppdrag. Det är långt bredare och viktigare, än att håva in beröm från skråpiedestaler, ovana vid att inte få sista ordet. Framför allt är det sunt om det finns en gnutta öppenhet för fler än ett perspektiv.

En av Sveriges bättre politiker – och med marginal intressantaste kulturpolitiker – gångna mandatperioden har varit Madeleine Sjöstedt, kulturborgarråd i Stockholm. Förmodligen den mest genomtänkta sedan Bengt Göransson (S).

Men hon har begått två oförlåtliga synder: hon är inte socialist, och hon har tolkat sitt uppdrag som folkvald. Det har provocerat enormt. Behandlingen av henne i debatten har varit på en infantilt låg nivå. Hade hon varit bekännande vänster hade indignationen registrerats på Richterskalan. Nu är hon liberal, så hatvänstern är nöjd och myser åt nivån.

Givetvis finns även på vänsterkanten och andra sakområden liknande modiga utmanare som Sjöstedt, och de brukar tåla mycket. Problemet är att budskapen från alla såna drev går hem till framtida politiker: akta er för att utmana heliga skråsanningar, priset blir ruggigt högt. Så undviker de flesta risken för onåd. Det är inte till fördel för samhällsdebatten.

Som en flaskpost med varningar från mörka år

Av , , Bli först att kommentera 0

Min akademi, 18 idolporträtt, del 8, om Karin Boye (1900-1941)

***

”Att provocera döden kan bli en vana, sa han, en fixering, en mani, en gång måste det gå därhän att hon helt och hållet ville överlämna sig åt den död som hon så ofta hade sett i ögonen. Då hade längtan efter slutet vägt tyngre än hoppet om en räddning.”

(Ur Peter Weiss roman ”Motståndets estetik”)

***

Lantbrukaren Carl Gottfridsson var söndagen 27 april 1941 ute med sin hund i skogen norr om Alingsås, då han nere i en lövdunge fick se en person ligga gråklädd och i hukande, livlös ställning framför en stor sten, med mössan över ansiktet och armarna i kors på bröstet.

Bredvid kroppen fanns en vichyvattenflaska och en burk med sömnmedlet Adofenyl.

Det var slutet på fyra dagars sökande efter den försvunna författaren Karin Boye.

Hon hade, plågad av depression och i en av världskrigets mörkaste stunder, när nazisterna såg ut att segra, begått självmord genom överdos, 40 år gammal.

Den 1 maj 1941, skrev Eyvind Johnson i ”Nordens frihet”:

”Hennes sista bok och största roman, Kallocain, kommer länge att bära vittnesbörd om hennes ångest för mänskan men också om Karin Boyes fasthet, mod och rätlinjighet i en tid då så mycket av landets andliga värn visade sig vara löst prat och tunnväggade lerbastioner. Där har hon åter och klart som alltid tagit ställning i den strid som nu rasar inte endast ute i världen men i själarna. (…) Hennes krav var rättvisa, det var lika möjligheter till vad jorden ger för varje man och kvinna, varje samhällsskikt, varje nation. Endast det rike där andligt och materiellt förtryck inte härskar och där plikten och rätten samspelar är ett rike värdigt mänskorna. Mänskligheten var för henne inte djur som kan fösas in i olika fållor, ingen av blind lydnad bräkande fårskock utan miljoner individer, vilkas plikt var att visa tolerans och vilkas rätt var freden och friheten.”

Om Kallocain hade Karin Boye själv skrivit i brev till Ebbe Linde hösten 1940: ”Jag har just med svett och invärtes kräkningar avslutat en rätt diger (d.v.s. diger för mina förhållanden) roman, en framtidsroman, dock inte precis en utopi. Jag var rädd för den, den är så olik vad jag brukar skriva, och på slutet var den ren tortyr för mig”. Den handlar, sammanfattade Boye, ”om tillståndet i nästa århundrade, då några stora totalitära stater slåss om världsherraväldet och Staten har individen helt i sin hand”.

I den helt igenom militariserade, indoktrinerade och kontrollerade Världsstaten lever människor som maktlösa kuggar underordnade maskineriet, utan eget existensberättigande. Angiveriet är fullständigt. Tankar kan dömas. Människors samvaro syftar till att avla nya medsoldater.

Ett meddelande från Propagandaministeriet lyder: ”Då en helhjärtad kämpe alltid är effektivare än en splittrad, så måste också en glad medsoldat, som varken inför sig själv eller andra medger att han offrar något, tillerkännas större värde än en nedslagen, som tynges av sitt så kallade offer, även om han döljer sin nedslagenhet; och följaktligen har vi inget skäl att upphöja medsoldater, som söker dölja splittring, missmod och personlig sentimentalitet under en behärskad mask av glädje, utan endast dem, som glada alltigenom inte har något att dölja”.

Romanens titel kommer från den sanningsdrog som kemisten Leo Kall uppfinner. När den injiceras avslöjar människor sina innersta tankar och hemligheter. Men under experimenten – han tvingar drogen på sin egen hustru – går det upp för Leo vilken motståndskraft som ryms i människors inre.

Kallocain var desperat varning, glödande protest, men också djupsinnig, komplex romankonst om jagets gränsvärldar, kärlekens längtan, misstrons gift.

Nazismens framväxt hade hon upplevt in på skinnet under sina turbulenta år i Berlin 1932-1933 – tidpunkten då hon slutligen fullt ut accepterade sin bisexualitet. Även sin tro på den socialistiska revolutionen hade hon – själv socialist – börjat förlora under en resa i Sovjetunionen 1928.

Kallocain var hennes svar på hotet från de totalitära lärorna, och är angelägen än i dag.

Inte bara i varningarna för övervakningsstaten – vår tids debatt om avlyssning, drönare och auktoritära styren. Utan även i analysen av växelspelet mellan privatsfär och total öppenhet. Kallocain kan bilda bakgrund till diskussioner om sociala medier: förljugenhet och frigörelse.

I Karin Boyes författarskap, och liv stormade det av 1900-talets omstridda idéer, uppbrott, frigörelser och drabbningar – modernism, psykoanalys, religion, sexualitet, kommersialism, världspolitik. Hennes samhällskritik har fått förnyad aktualitet på senare år, som flaskpost från mörka år. Det virvlar i den av hot, grubbel och ifrågasättanden som vi inte lämnat bakom oss.

Hon brottades med sin samtid, och kom aldrig till ro. Weiss snuddar vid det i sin skildring av Boye + hur skrivandet kan bäras av kallelse, trots att författaren går under: ”…blickande ut över staden, sjöarna, höjderna runt omkring sa hon tonlöst att det fanns en slutpunkt satt för vad man förmådde ta till sig, och nådde man den måste man upphöra att vara en person och låta allt hopp fara, ty hyste man ännu i det läget något hopp var man förlorad.”

Vissa författare tar in så mycket, att till slut går det inte för dem att bearbeta det själva längre. Men de har fyllt sina texter med frågor, utmaningar och hopp, som fortsätter att väcka nya generationer till kritik och engagemang.

 

********************”

Del 1, om Klaus Mann, återfinns här: Ensamheten efter barrikaderna

Del 2, om Althea Gibson, återfinns här: En vilja starkare än förtrycket

Del 3, om Eleanor Roosevelt, återfinns här: Ett liv för politik och passioner

Del 4, om Pierre Trudeau (1919-2000), återfinns här: Show, substans och orädda idéer

Del 5, om Alessandro Scarlatti (1660-1725), återfinns här: När allt var nytt: musiken som får hjärtat att stanna – och slå igen

Del 6, om Marion Dönhoff (1909-2002), återfinns här: ”Var liberala och toleranta”

Del 7, om Lars Magnus Ericsson (1846-1926), återfinns här: Minns vägen till svenska välståndet

Del 8, om Karin Boye (1900-1941), återfinns här: Som en flaskpost med varningar från mörka år

Del 9, om Friedrich von Schiller (1759-1805), återfinns här: Schiller kan påminna om Europas bästa ideal

Del 10, om Bobby Kennedy (1925-1968, återfinns här: Från Joe McCarthy till Martin Luther King

Del 11, om Lise Meitner (1878.1968), återfinns här: Ett liv för vetenskap och upptäckter

Del 12, om Selma Lagerlöf (1858-.1940), återfinns här: Nu var det 1858 – om en resa in i det moderna Sverige

Del 13, om Marina Tsvetajeva (1892-1941), återfinns här: Otämjbar poet i katastrofernas århundrade

Del 14, om Joseph Lister (1827-1912), återfinns här: Lågmäld, klarsynt och uthållig, möjliggjorde han modern kirurgi

Del 15, om Bill Watterson (1958- ), återfinns här: En pojke, en tiger och ett snille med serievärldens största integritet

Del 16, om Pina Bausch (1940-2009), återfinns här: Dansa, dansa, annars är vi förlorade!

Del 17, om Margaretha Krook (1925-2001), återfinns här: Fenomenet Krook, vrede och prestationsångest

Del 18, om Elsa Björkman-Goldschmidt (1888-1982), återfinns här: ”…och Gud vet när hjortronen mognar i skogen”

Ord inför helgen, 25 januari 2014

Av , , Bli först att kommentera 0

”Karg är den vakna världen, och våra impulser är mångskiftande och bottenlösa, de trängs med varandra, de trampar ner varandra, och de stöter sig lama och lytta mot den vakna världens murar.

Men var människa har en egen nyckel till ett eget land, där inget är som här, där det gångna står upp till nytt liv, där de vildaste, ouppfyllbaraste önskningar stiger fram i fantastisk skepnad, där tillvaron följer andra lagar än dem vi mödosamt letar ut för vår gemensamma värld.

Stackars alla sömnlösa! Ingen lättnad är som den att sjunka bort, mjukt, långsamt, från den verklighet där vi dagligen offrar den läskande illusionen för att få kunskapens sura äppelkart istället.”

(Ur Karin Boyes roman Astarte från 1931 – utgiven på nytt häromåret.)

Riksbanksgurus ett dåligt tecken

Av , , Bli först att kommentera 0

Det är som The Guardians Larry Elliot skriver: De femton första åren efter Berlinmurens fall ”var en gyllene era för riksbanker.

Det var en tid av stark tillväxt och låg inflation, övervakad av kommittéer av teknokrater med uppdrag att avpolitisera räntesatsen.” Under den eran grundades Europeiska Centralbanken och Alan Greenspan var amerikansk riksbankschef, upphöjd till guru. Nu kämpar efterföljarna med konsekvenserna av föregångarnas misstag. Men också med frestelsen att på nytt överskatta de egna institutionernas betydelse och möjligheter att nästan självmant styra den ekonomiska verkligheten.

Så är det med många epoker, att de framstår som naiva i efterhand, inbillade idyller vid historiens slut. Det är lättare med facit i hand, när historien bläddrat kapitel. Men finanskrisen + med den övervärderade amerikanska bostadsmarknaden som utlösande faktor, och många andra förstärkande orsaker i Europa – rev onekligen ner åtskilliga av de illusioner offentliga och privata aktörer, med olika motiv i bakgrunden, hade byggts upp tillsammans de åren. När allt fler började tro att verkligheten i form av grundläggande ekonomiska samband för alltid var avhängd och aldrig skulle hinna ikapp igen, minskade benägenheten att ta varningstecken om en förestående krasch på allvar. Vad finanskrisen visade, bland annat, var hur illa det kan gå när politik och finanssektor samtidigt tappar greppet om ett händelseförlopp.

Men om riksbankernas gyllene era är över, är fixeringen vid deras betydelse större än någonsin. Och den växer i takt med att de politiska aktörerna framstår som antingen hopplöst splittrade eller vilsna om fortsättningen.

Riksbankscheferna, med sin makt över räntor och stimulanser, är gurus på nytt; framställs ofta som ekonomins sista hopp och värn där politikerna retirerat eller blockerar varandra. Valet – väntat – av Janet Yellen till amerikansk centralbankchef har utlöst spekulationer om huruvida banken ska fullfölja tidigare utfästelser att gradvis dra ner på de långtgående stimulanserna av ekonomin när tillväxt och sysselsättning återhämtar sig.

Den japanska centralbankens redan omfattande stimulansåtgärder mot deflationshotet lär upprätthållas under 2014 som en del av premiärministern Shinzo Abes ekonomiska åtgärdsprogram.

Kinas riksbank står inför den delikata uppgiften att få landets kreditbubbla att pysa ner långsamt och försiktigt, utan smäll.

Och i EU vänds blickarna återigen mot ECB:s ordförande Mario Draghi, som 2012 nästan kuppartat struntade i politiska hänsyn, lovade försvara euron till varje pris och lyckades bli hjälte. Hur ECB kommer att agera 2014 är en nästan vanligare fråga än vad de politiska EU- och Euro-ledarna kan åstadkomma.

Förhoppningarna som knyts till riksbankernas ledningar, och den groteska överskattningen av vad de kan åstadkomma långsiktigt, är mest ett tecken på hur låga förväntningar som finns på de politiska aktörerna, och hur snäv debatten blivit.

Här växer ett demokratiskt problem fram.

Tar Frankrike över stafettpinnen?

Av , , Bli först att kommentera 0

Ett av idrottsvärldens svåra, mest underskattade och för alla inblandade stressigaste moment är växlingarna på friidrottens stafetter 4 X 100 meter. Vilken pärs – tajmingen måste vara perfekt, annars blir det stopp och strul. Någon drar iväg för tidigt, någon för sent. Någon lämnar över pinnen slarvigt och håller i den för länge, någon annan tar emot pinnen trevande, osäkert och tappar den.

Politiken har motsvarande växlingar på olika nivåer. Från parti till parti, regering till regering, land till land, idé till idé. Sällan flyter det perfekt.

Vill man för skojs skull grovskissa hur den kanske inflytelserikaste ekonomisk-politiska och socialpolitiska stafettpinnen vandrat under de senaste decennierna i den demokratiska västvärlden skulle man kunna säga att:

Det började med Bill Clinton förnyelse åt mitten av det då trötta demokratiska partiet i USA inför presidentvalet 1992, under slogan ”new covenant”.

Det fortsatte med Tony Blairs uppryckning av det hopplöst dogmatiska Labourpartiet i Storbritannien i mitten av 90-talet (sammanfallande med Göran Perssons budgetsanering i Sverige).

Tredje sträckan körde de rödgröna Gerhard Schröder och Joschka Fischer i Tyskland i början av 2000-talet med reformer av arbetsmarknadspolitiken och socialförsäkringssystemen i det som då kallades ”Europas sjuke man”; ett reformarbete som tillsammans med Tyskland starka småföretagar- och industritradition och kompetenta hantering av finanskrisen under Angela Merkel är huvudskälet till landets goda ekonomi i dag. (Alliansen gjorde något liknande här under sin första period.)

Det är en gammal klyscha, inte utan fog för sig: konservativa är bättre på att administrera skatte- och välfärdssystem, och socialdemokrater är bättre på att liberalisera ekonomier och byråkratier (uttalade liberaler har nästan aldrig makten). Och väljarna i de flesta länder ser vanligen till att oppositionen ++ oavsett färg + först får makten när den accepterat föregångarnas viktigaste reformer och lovat att bygga vidare på snarare än avskaffa dem.

Nu väntar Europa på att någon ska ta hand om fjärdesträckan med nya idéer och initiativ som bygger på erfarenheterna från finanskollaps, skuldkriser, Eurodrama, växande främlingsfientlighet, utrikespolitisk irrelevans och svår nord-syd-slitning i EU.

Hur går det att förena budgetdisciplin, investeringar för framtidens arbetsmarknad och välfärd, en hållbar tillväxtmodell och ett ställningstagande för ett Europa som hålls samman med mångfald och öppnare gränser?

Det är viktigt att EU inte fastnar i krisstämning, om de demokratiska samhällsmodellernas konkurrenskraft och ställning som förebilder ska kunna värnas i kraftmätningar mot auktoritära styren. Men vem tar nästa initiativ?

Storbritannien är på väg att försvinna in i internt grubbel ett par år framåt. Tyskland vilar på vad som redan börjar bli gamla meriter och avvaktar utvecklingen. USA har förlorat sin ställning som inspirationskälla för europeiska politiker.

Kan det vara dags för det gamla charmiga, men ofta hopplösa sorgebarnet Frankrike att ta över pinnen och hitta ny reformanda efter decennier av stagnation? Presidenten François Hollandes framträdande förra veckan, med löften om företagsskattereformer och effektivare statsapparat antyder att han börjar bli redo för större risktaganden i inrikespolitiken. Det återstår att se vad han förmår genomdriva, och vad som bara är presskonferensrök, men utspelet var välkommet. EU behöver ett Frankrike som befriar sig från den återvändsgränd landets nostalgi blivit.

För tillfället riktas förstås mer uppmärksamhet mot ett helt annat, sjaskigare, beteendemönster Hollande tagit över från Bill Clinton.

Må han använda 2014 klokare än så.

Ett evigt liv är permanent

Av , , Bli först att kommentera 0

Min mormor berättade en gång om hur en ledare inom nykterhetsrörelsen resignerat suckat att det är svårare att slå samman två lokalavdelningar inom nykterhetsrörelse, än att avveckla hela kärnkraften. (Att Västberga-kretsen låg i fejd med Östberga-kretsen om kafferepet 1946 glöms inte i första taget – även om få är kvar i livet.)

Det verkar sitta djupt i den politiska själen, oavsett sidor och läger: Att tillsätta, bilda och utreda signalerar handlingskraft, engagemang, att man ”gör något”. Likgiltigt om själva åtgärden, organisationsformen eller myndigheten är ändamålsenlig längre, eller hur mycket övervaknings- och kontrolltendenser den än förstärker. Att lägga ner, avsluta och krympa, däremot, signalerar ointresse, passivitet och uppgivenhet. Även om det frigör utrymme för insatser och drivkrafter som åstadkommer mer utifrån angivna ideal.

Och den institution, förening eller arbetsgrupp som en gång fått uppdrag och budgetmedel tilldelat, kommer att slåss med näbbar och klor för att behålla dem, och för att hitta argument för sin fortsatta, oförändrade existens.

Det är ett skäl till varför det inte verkar spela någon roll med vilka ambitioner en regering eller annan ledning tillträder när det gäller att minska på byråkrati, hushålla med resurser och göra organisationer rationella – djupare förändringar tycks stört omöjliga.

Alliansens lovvärda ambitioner vid valvinsten 2006 att röja upp i byråkrati- och regelfloran, har till större delen kapsejsat i regeringsvardagen. Nuvarande styre är inte stort bättre än det tidigare socialdemokratiska.

Och den nuvarande oppositionen är inte mer trovärdig i sin lovvärda kritik mot förvuxen statsförvaltning än den dåvarande icke-socialistiska var.

I förrförra veckan gick socialdemokraternas finansministerkandidat Magdalena Andersson ut med beskedet att S vid en valseger ska spara 10 miljarder kronor på de tjugo största myndigheterna, bland annat genom minskade lokalkostnader, effektivare IT-system och naturliga avgångar. Inställningen är bra. Sätt press på regeringen bara. Men medborgarna bör inte hoppas för mycket. Risken finns att det tillsätts en utredning, som snart görs permanent.

Smäll inte igen dörrar mellan blocken

Av , , Bli först att kommentera 0

Sedan länge utlöser partiledardebatter i riksdagen mest fantomförväntningar. Ändå saknar de inte betydelse.Under ett valår, med åtta riksdagspartier, en oklar regeringsfråga och möjligheten till blocköverskridande koalitioner, kan de ge fingervisningar om sånt partiernas egna arrangemang döljer.

Regeringsfrågan har stor sakpolitisk betydelse. Samarbeten med andra tvingar partier att prioritera och utveckla vissa delar av sina program, och hålla tillbaka andra. Svensk politik befinner sig i ett läge när flertalet tänkbara regeringspartier skulle bli mer konstruktiva och mognare i de viktigaste frågorna, av blocköverskridande uppgörelser. Det skulle också garantera att extrema ytterkanter inte ges inflytande på regeringspolitiken. Partiaktivister – tryggast med gamla, sömniga blockritualer – protester mot tanken. Men partiledarna bör undvika att smälla igen dörrar mellan blocken i dagens riksdagsdebatt. Håll dem åtminstone på glänt. Ge åhörarna skäl att spetsa öronen i kammaren.

Minns vägen till svenska välståndet

Av , , Bli först att kommentera 0

Min akademi, 18 idolporträtt: 7. Lars Magnus Ericsson (1846-1926)

***

Den första telefonliknande utrustning han byggde, som sjuttonåring 1863, lär ha bestått av en urinblåsa från en gris, en strömförande ledning, en metallplatta, ett stift och en elektromagnet. Förbindelsen gick mellan det egna boningshuset på föräldragården i Värmland, en koja och en kamrats bostadshus, och var inspirerad av den tyske skolläraren Johann Philipp Reis som ett par år tidigare utvecklat idén.

Konstruktionen var enkel och logisk: rösten hos den som talade satte ett membran, och därigenom ett stift, i rörelse. Vibrationerna fördes sedan vidare i en tråd till mottagaren som hade en motsvarande utrustning och kunde höra avsändarens ord.

Han växte upp i byn Vegerbol utanför Arvika, gick bara fem-sex år i skolan och miste sin pappa redan som tolvåring. Som fjortonåring började han försörja sig själv och arbetade under tonåren bland annat som bonddräng, gruvarbetare, smedlärling och rallare. Men det var intresset för mekanik som dominerade hans framtidsdrömmar.

Som tjugoåring flyttade han till Stockholm, och hade lyckan att bli anställd som lärling hos Öller & Co Telegrafverkstad, som reparerade och tillverkade telegrafapparater för bland annat det statliga telegrafverket, brandskyddsväsendet och armén.

I John Meurlings och Richard Heans bok ”Ericssonskrönikan. 125 år av telekommunikation” berättas att Öllers verkstad även fick visst statligt stöd för att bedriva experiment och utbildning för att bygga upp en svensk konkurrenskraft och att Lars Magnus på kvällarna fick chansen att studera ”matematik, materialteknik, maskinritning, engelska och tyska”.

Hans begåvning gjorde sig märkbar, och tack vare en rekommendation från arbetsgivaren Öller fick L. M. Ericsson 1872 ett statligt stipendium för att kunna ”resa, arbeta och studera i mer utvecklade industriländer i Europa. Tre år tillbringade han i Tyskland och Schweiz, bland annat hos Siemens & Halske i Berlin och Hasler i Schweiz.

När han återkom till Sverige och Stockholm 1876 var det med avsikten att öppna ett eget företag, en mekanisk verkstad inriktad på telegrafapparater. Efter ett lån på 1000 kronor av en privatperson och löfte om uppdrag från bland andra Telegrafverket drog verksamheten i gång som snabbt fick framgång och växte i omfattning.

Samma år fick han läsa i tidningen om en sensationell uppfinning, en talande telegraf, som en Alexander Graham Bell fått patent för i USA. L.M. Ericsson skaffade sig en Bell-telefon, studerade den och insåg som en av de första i Sverige den nya uppfinningens betydelse. 1878 blev märkesåret för Ericsson. Då tillverkade han sina första telefoner för försäljning i Sverige och gifte sig samtidigt med Hilda Simonson, som skulle bli en ovärderlig person för Lars Magnus inte bara privat, utan också i företagets affärsverksamhet.

Ett par år senare lanserade Ericsson sin första helt egna telefonmodell. Fler följde, med förbättrat ljud och senare en stor innovation i form av den första telefonluren, med mikrofon och hörlur sammanförda i en enhet. Den storskaliga utbyggnaden av telefonnätet som tog fart de här åren och där Ericsson spelade en viktig roll fick affärerna att blomstra. Resten är ett berömt kapitel svensk industrihistoria. När L.M. Ericsson avgick som verkställande direktör år 1900, för att tillbringa resten av sitt liv som innovativ storjordbrukare utanför Stockholm, hade företaget över 1000 anställda + med för tiden goda lönevillkor – och tillverkade 50 000 telefoner om året. Småföretaget med klarsynta idéer om framtidens teknik och affärsmodeller, var på väg att växa till en internationell jätte.

***

Ericsson var ett av dessa företagsunder som lade grunden för det svenska välståndet och tillsammans med liberalisering av lagstiftning och ekonomi, statliga infrastrukturinvesteringar, demokratisering, folkrörelser och sociala reformer möjliggjorde lyftet av det vid mitten av 1800-talet urfattiga Sverige till ett av världens rikaste, industrialiserade välfärdssamhällen på 1900-talet.

L.M.Ericssons personliga väg är också starkt symbolisk för epoken som gjorde Sverige rikt: en klass- och bildningsresa, lärlingsskap och stenhårt arbete, utlandserfarenheter, ett sinne för innovationer och entreprenörskap och tillgång till riskkapital.

Häromveckan kom ett nytt nödrop om den katastrofala brist på lärare som hotar inom naturvetenskap och matematik i Sverige. Har vi alldeles glömt bort hur välståndet en gång skapades?

 

*************************

Del 1, om Klaus Mann, återfinns här: Ensamheten efter barrikaderna

Del 2, om Althea Gibson, återfinns här: En vilja starkare än förtrycket

Del 3, om Eleanor Roosevelt, återfinns här: Ett liv för politik och passioner

Del 4, om Pierre Trudeau (1919-2000), återfinns här: Show, substans och orädda idéer

Del 5, om Alessandro Scarlatti (1660-1725), återfinns här: När allt var nytt: musiken som får hjärtat att stanna – och slå igen

Del 6, om Marion Dönhoff (1909-2002), återfinns här: ”Var liberala och toleranta”

Del 7, om Lars Magnus Ericsson (1846-1926), återfinns här: Minns vägen till svenska välståndet

Del 8, om Karin Boye (1900-1941), återfinns här: Som en flaskpost med varningar från mörka år

Del 9, om Friedrich von Schiller (1759-1805), återfinns här: Schiller kan påminna om Europas bästa ideal

Del 10, om Bobby Kennedy (1925-1968, återfinns här: Från Joe McCarthy till Martin Luther King

Del 11, om Lise Meitner (1878.1968), återfinns här: Ett liv för vetenskap och upptäckter

Del 12, om Selma Lagerlöf (1858-.1940), återfinns här: Nu var det 1858 – om en resa in i det moderna Sverige

Del 13, om Marina Tsvetajeva (1892-1941), återfinns här: Otämjbar poet i katastrofernas århundrade

Del 14, om Joseph Lister (1827-1912), återfinns här: Lågmäld, klarsynt och uthållig, möjliggjorde han modern kirurgi

Del 15, om Bill Watterson (1958- ), återfinns här: En pojke, en tiger och ett snille med serievärldens största integritet

Del 16, om Pina Bausch (1940-2009), återfinns här: Dansa, dansa, annars är vi förlorade!

Del 17, om Margaretha Krook (1925-2001), återfinns här: Fenomenet Krook, vrede och prestationsångest

Del 18, om Elsa Björkman-Goldschmidt (1888-1982), återfinns här: ”…och Gud vet när hjortronen mognar i skogen”

Lärdomar 100 år senare

Av , , Bli först att kommentera 0

Ett antal, i varandra invecklade och av varandra beroende, regionala stormakter och nyimperialistiska armbrytningsprocesser: Den politiska ordning som föregick första världskrigets katastrof uppvisar fler paralleller till vår tids komplexa, flytande och oförutsägbara globala situation, än till den bipolära låsning som rådde under kalla krigets decennier.

Det är lätt att glömma hur långt världen kommit 1914. En första globaliseringsfas, med handel, resor och utbyten över gränserna, hade medfört en enorm ekonomisk, kulturell och teknisk utveckling. Ett krig, insåg många, skulle äventyra allt det uppnådda.

En av många orsaker till att kriget ändå kom – trots alla varningar från fredsrörelser, och allt som stod på spel – var extremt militariserade samhällen. Den militära konfliktlogiken hölls helig inom etablissemangen, med Kejsartyskland som värsta exempel.

Att det gått hundra år sedan första världskrigets utbrott – början på det s.k. korta 1900-talet med nazismens och kommunismens folkmord som svartaste kapitel + kommer att uppmärksammas flitigt under 2014.

Hittills görs de flesta jämförelserna inte med dagens Europa, trots en nationalistisk och främlingsfientlig extremism på parlamentarisk frammarsch i flera länder, utan med Asien.

Där finns de korsvisa territoriella konflikterna + misstron och spänningarna växer nu mellan Kina, Japan och Sydkorea efter gränsgräl, hotfulla utspel och dumdristiga provokationer.

Nationalistiska tongångar och militär prestige får ledare att måla in sig i svårmanövrerade, farliga hörn.

Kommunistregimen i Kina kan lockas att höja det utrikespolitiska tonläget för att avleda uppmärksamhet från inhemsk social oro och hotande ekonomiska problem (bubblan där kan utlösa nästa finanskris). Och Nordkoreas totalitära ledning har kanske aldrig varit mer oförutsägbar än nu.

Det som talar emot en upptrappning är ländernas ekonomiska beroende av varandra. Men det var sant om Europa för ett sekel sedan också. Asien 2014 är inte Europa 1914, långt därifrån. Ändå är en lärdom från senaste århundradet, att även när nästan alla har allt att förlora på det, kan konflikter drivas bortom sans och kontroll.

Västerbottens intressantaste valrörelser

Av , , Bli först att kommentera 0

Nordmaling, Lycksele, Vilhelmina, Dorotea, Åsele och Storuman är kanske de hetaste tipsen just nu, på vart man bör vända blicken i höst om man hoppas få se marknära och genuina politiska debatter med substans i länet.

Det är långtifrån säkert att valrörelserna där blir höjdpunkter av mognad för den sakens skull, man kan befara att de blir dåligt nyttjade, men de har i alla fall potential att bjuda på lokaldebatt när den är som svårast och därför mest relevant.

Skälen och utgångspunkterna skiftar från kommun till kommun, och mellan framtidstro och krisläge. Stora, planerade investeringar på vissa håll tvingar fram principiella vägval med långtgående konsekvenser. Djupa ekonomiska problem på andra håll för med sig grundläggande diskussioner om vad en liten kommun bör prioritera. Sår efter folkomröstningen kring vården lär spela en roll inte bara i landstingsvalet utan även i flera kommunalval. Ruttna stämningar mellan personer och partier, med strider inom förvaltningarna, blir ett huvudtema här och var.

Men gemensamt för dem är att kommunpolitiken där förtjänar att stå i centrum, och att det vore sorgligt om de unika, lokala frågorna begrovs under rikspolitiska utspel ur standardbroschyrer.