Centerpartiet och Maud Olofssons insats som näringsminister

Av , , Bli först att kommentera 0

Att centerpartiets omvandling på senare år stärkt den liberala mitten i svensk politik är otvetydigt.

Men det är fortfarande oklart exakt var partiet kommer att landa, om man är i början eller slutet av denna omvandling och vilken liberal nyans man till sist antar mer permanent.

Trots alla spekulationer kring hur länge partiets förnyelseprocess ska hålla i sig, hur Stureplansavdelningen ska komma överens med glesbygdsfalangen (de kan ha mer gemensamt än man i förstone tror, politiska organisationer är ofta mycket mer komplexa än utomstående spontant inser) eller hur långt förnyelsen ska gå tror jag att centerpartiets trovärdighet i valrörelsen 2010 hänger på något mycket konkret:

hur Maud Olofsson lyckas i rollen som näringsminister, framför allt när det gäller att förbättra företagarklimatet och göra det lättare att starta och driva småföretag.

Hon lyckas mycket bra i debatten och gör där viktiga insatser, men brottas också med ett begynnande rykte om att vara en retoriskt skicklig pratminister i stil med Mona Sahlin.

Hennes ställning inför 2010 avgörs nog helt enkelt av vad hon kan visa upp i form av konkreta politiska resultat efter fyra år som statsråd med ansvar för näringslivsfrågor.

Därför får regeringen så svagt stöd

Av , , Bli först att kommentera 0

I min lördagskrönika denna vecka skriver jag om en del tänkbara orsaker till alliansens dåliga opinionssiffror.

På ledarsidan i papperstidningen har jag också en lista över fem politiska tv-serier (vid defintion) som tillhör mina favoriter genom tiderna.

Lördagskrönikan:

’Därför får regeringen så svagt stöd

När Fredrik Reinfeldt tog över som statsminister efter Göran Persson talades det om att en psykolog hade efterträtt en översittare.

Men medan oppositionsledaren Reinfeldt under valrörelsen lyckades utstråla ett slags reflekterande mildhet som effektivt tog udden av socialdemokratins hysteriska försök att rassla med högerspöket, så är mediebilden i dag av Reinfeldt den av en lite småsur, bitter, halvt bortvänd statsminister.

Psykologen har blivit grubblaren med spända ansiktsdrag som bara tinar upp när han får stänga dörren om sig och tala med vanligt folk utan elaka journalister runt omkring.

Det är en inställning som kan väcka sympati i många fall, men knappast är att rekommendera när det handlar om en regeringschef med uppdrag att leda landet. I den rollen måste man även bejaka det ibland lika bländande som upplysande strålkastarljuset i den offentliga debatten.

I en temaartikel denna vecka tecknar utmärkta tidskriften Fokus ett intressant porträtt av Reinfeldt. Av det framgår hur svårt det varit för regeringen att i det inledande höga reformtempot lyckas förmedla känslan av små, trygga, gradvisa förändringar som inger förtroende, inte skapar oro. Det har saknats vad många kallat en övergripande berättelse om hur beslut och de ganska strikt efter partier uppdelade departementena hänger ihop och samspelar.

Trots att ekonomin går som tåget, utvecklingen på arbetsmarknaden är ljus och ett antal av regeringens viktigaste reformer får stort stöd, är det ett par kontroversiella förändringar – framför allt gällande a-kassan – och några ministerskandaler, som dominerat debatten.

En borgerlig regering har ett tufft utgångsläge av historiska skäl. Socialdemokratiskt maktinnehav är normen i Sverige. Socialdemokratins problemformuleringar präglar ofta debatt och nyhetsrapportering. Det har gjort det lättare för oppositionen att vinna stöd utan att behöva presentera någon egen politik, trots ett historiskt valnederlag.

Men det där är ändå ytterst svaga ursäkter. Om alliansen inte kan hantera oppositionens retorik, inte kan konkurrera om dagordningen och inte kan få genomslag för sin beskrivning av verkligheten är man inte regeringsduglig.

Varje regeringen måste övertyga på egna meriter. Och gör man en kritisk genomgång av alliansens första år vid makten går det lätt att hitta en rad förklaringar till det sviktande väljarstödet.

Ett antal profilfrågor, som fastighetsskatten och familjepolitiken, har strulats till eller fastnat i tolkningsstrider. Ett par tidigare löften har dragits tillbaka eller införts först efter onödig tvekan.

Finansministern har släppt upp dumdristiga försöksballonger om fler karensdagar och sänkt sjukförsäkring trots tydliga nej från socialliberala allianskollegor.

Och reaktionära, antiliberala lagförslag om ökad avlyssning och inskränkt personlig integritet har accepterats.

När samtidigt statsministern varit relativt frånvarande i debatten och alliansen inte har orkat samla ihop sig sedan partiledarna försvunnit in i fackministeriernas vardagsslit, så har regeringen haft svårt att hantera kritik och kontroverser.

Regeringens arbete påminner ibland om en osammanhängande friåkning där briljanta solodanser blandas med taffliga solofall, ensamma hjältar blandas med ensamma syndabockar, men utan sammanhållande energi eller målmedvetenhet.

Mandatperioden är ung och alliansen har fortfarande, om ekonomin och det inledda reformarbetet – som i grunden är populärt bland väljarna och bidrar till både stärkt tillväxt och välfärd – fortsätter att gå i rätt riktning, goda chanser att hämta igen förlorat förtroende och skaffa sig vinnarläge inför 2010.

Värderingsskiftet som det talats om har redan hunnit en bit på väge. Synen på utbildning, entreprenörskap, arbete och valfrihet har gått i hälsosam socialliberal riktning. Skepsisen inför överhet, stelt systemtänkande och centralism har ökat. Och att svensk politik mått mycket bra av maktskiftet står utom tvivel.

Det finns en ny energi. Initiativ tas som den förra regeringen inte orkade eller brydde sig om att ta. Men att omvandla det till ett väljarstöd för alliansen handlar om samordning, kommunikation, attityd och ledarskap.

Där har alliansen inte övertygat, och en förutsättning för bättring är att man utan bitterhet mot medierna eller andra inser vad som gått snett.

Socialdemokratin hade sin speciella arrogans i regeringsställning. Alliansen får passa sig så att den inte utvecklar en egen.’

Lite självupptaget om att misslyckas och att trassla till det

Av , , Bli först att kommentera 0

Lysande rubriksättning är också en konst. Via Sundsvalls Tidnings ledarblogg så har nu även jag sett detta klipp.

Min sympati ligger alltid i sådana här lägen hos dem som inte får till det, som trasslar in sig i resonemang utan att någonsin hitta ut ur dem igen.

Jag har en nära bekantskap med blamageguden, och han påminner mig om två pinsamma händelser i den här genren:

På en vetenskaplig konferens i Köpenhamn för ett par år sedan skulle jag presentera en del av mitt pågående avhandlingsarbete – på engelska.

Det lilla anförandet gick utmärkt med hjälp av skrivet manus, men under frågestunden direkt efteråt blev det pinsamt hur totalt rostig och utan flexibilitet min talade engelska blivit (och fortfarande är) efter ett par år med tyska som dagligt språk.

Jag stammade fram mina svar, men de var rent bedrövligt dåliga och stod i pinsam kontrast till det åtminstone någonlunda sammanhängande manusanförandet strax innan. Kallsvetten kommer även när jag skriver om det här.

Och i våras skulle jag hålla ett kortare anförande för VK:s ägarstiftelse. Det blev nog det sämsta muntliga framträdande jag någonsin gjort – osammanhängande, bluddrigt, oelegant och stressat. Jag var inte förberedd och inte i form och det blev inte bra.

Jag bannar mig fortfarande för det fiaskot.

Så mina sympatier ligger helt på deras sida som trasslar till det.

Ojämställdhet inom vården

Av , , Bli först att kommentera 0

Uppdaterad: Enligt en studie från Sveriges Kommuner och Landsting missgynnas ibland kvinnor inom vården genom längre väntetider, sämre bemötande och lägre tilldelning av nyare, dyrare läkemedel.

Men även män kan i vissa situationer få fel behandling på grund av förlegade normer som tenderar att tillskriva vissa sjukdomar ett bestämt kön. Vid depressioner, påpekar SKL, kan mäns problem ignoreras eller felbehandlas på grund av att depression ses som en kvinnlig sjukdom.

Det allvarliga är ojämställdheten, att sådana skillnader i behandlingar och bemötande kan bero på patientens kön även när det inte finns några rationella, medicinska grunder för det.

Och forskare vid Centrum för allmänmedicin har undersökt hur cancerpatienters utbildningsnivå påverkar chanserna för en lyckad behandling. Slutsatsen är att överlevnadschansen ökar radikalt med högre utbildning. Det kan, tror man, förklaras av ett antal olika faktorer, bland annat antalet läkarbesök, hur cancer upptäcks och utreds och livsstilsmönster.

Allt fungerar alltså inte bra i den svenska vården ens om man för ett ögonblick tänker bort de långa köerna. De här studierna av hur ojämställdhet präglar en del behandlingar måste tas på allvar.
De beskriver kanske inte hur det ser ut i normalfallet och allt har inte med vårdinnehållet att göra utan med faktorer utanför behandlingarnas räckvidd, men att sådana här strukturer ändå finns inne i delar av systemet är inte acceptabelt.

Besök från Turkiet och diskussion om tryckfrihet och medier

Av , , Bli först att kommentera 0

I dag talade jag om tryckfrihet och journalistik i Sverige med den delegation av borgmästare och tjänstemän från flera kommuner i Turkiet som de senaste dagarna varit på besök i Umeå.

Det var hedrande och roligt att få berätta lite om hur en svensk journalist ser på några grundläggande principer i den massmediala bevakningen av samhälle och politik, och efter bästa förmåga svara på överraskande, intressanta frågor.

De senaste årens politiska utveckling i Turkiet är mycket spännande och förmodligen hade jag minst lika många frågor som gästerna.

Men även den lilla diskussionen om massmedia och tryckfrihet som nu stod på programmet gjorde klart för mig hur nyttigt det är att hela tiden även reflektera över de egna vardagsförhållanden som man alltför ofta bara tar för givna utan att sätta in dem i ett större sammanhang.

Den här typen av utbytesprojekt och möten är synnerligen givande.