Varning för de högljudda kraven på munskyddstvång

Munskyddsdebatten kretsar nästan uteslutande kring frågan om huruvida munskydd hjälper till att minska smittspridningen. Det torde vara uppenbart vid det här laget att svaret på den frågan är: Bara i mycket begränsad utsträckning och endast i väldigt speciella situationer – där de vanligtvis redan används.

Teorier kliniskt fria från människors vardag, beteendemönster över tid och psykologiska realiteter är meningslösa som beslutsunderlag. I de flesta miljöer och mänskliga sammanhang skulle ett tvång i praktiken vara verkningslöst. Ofta direkt kontraproduktivt. Det är inte en fråga om avancerad vetenskap, utan om grundläggande människokännedom.

Generella, kollektiva munskyddstvång i offentliga miljöer eller i skolor handlar därför mer om att demonstrera makt, signalera allvar genom symbolhandlingar eller ge efter för panikstämningar, än om rationella avvägningar av vad som fungerar i verkligheten.

Vad debatten borde handla mycket mer om är inte huruvida ett brett munskyddstvång kan hjälpa på marginalen mot smittspridning i samhället. Utan huruvida sådana ingrepp i människors fysiska integritet – en utvidgning av statens makt att kontrollera oss in på bara kroppen, övervaka och hålla fast – står i någon som helst proportion till problemet, situationen i vården och den allmänna folkhälsan.

Omfattande munskyddstvång är inte bara en fråga om vad som hjälper mot smittspridningen, utan också en fråga om medborgerliga rättigheter och om folkhälsa på längre sikt.

Vad betyder ett munskyddstvång för olika människors psykiska hälsa, känsla av kontroll över den egna kroppen, självbild, sätt att kommunicera, möjligheter att tolka omgivningen och rätt som individer att vara fria i världen? Vilka blir de tysta offren i den bortglömda vardagen?

Vad betyder munskyddstvång, eller lockdowns, eller besöksförbud för äldre människor som kan tvingas sluta sina liv i ensamhet, politiskt över tid, när det etableras en ny norm som ger makthavare klartecken att bestämma allt när någon form av kris uppstår?

Det är inte nödvändigtvis några enkla frågor, men det exempel på bortglömda frågor i en debatt där det rent instrumentella dominerar över allt annat och ändamål anses helga medlen.

***

Många länder i världen har i vissa avseenden reagerat omdömeslöst på coronapandemin och tagit till för hårdhänta, auktoritära åtgärder som kommer att orsaka värre långvarigt lidande – för både folkhälsa, ekonomi och demokrati – än själva viruset.

Psykisk ohälsa och sociala problem växer i skymundan, när coronabekämpningen blir den enda giltiga aspekten av våra liv, lamslår vardagen, förstör ekonomier och sprider en rädsla utan relation till andra riskbilder. Det är dags att första chocken lägger sig.

Coronaviruset är inte det enda problem vi står inför. Minskad smittspridning oavsett övriga följder för människors liv och hälsa är inte i alla lägen en självklar huvudprioritet. Det finns målkonflikter och nödvändiga avvägningar även under en pandemi.

Många politiska beslutsfattare, som fått gå in i rollen som krisbekämpare med stegrade opinionssiffror och därmed sluppit svara på frågor om gamla problem en tid, har nu ett egenintresse av att förlänga coronaundantagen.

Låt inte det ske utan en kritisk granskning och debatt.

Att Sverige haft en balanserad linje genom krisen hedrar våra ledande politiker, regering som opposition, som inte gett efter för frestelsen att gripa undantagsmakt. Det finns ingen anledning att ta lockdown- och munskyddsländer till automatiska förebilder nu heller, eller ge efter för de som ropar högst och mest ensidigt.

Sverige bör hålla fast vid att ha hela den samlade folkhälsan som utgångspunkt, inte bara coronaviruset.

***

Betyder det att varje form av munskyddsrekommendationer utöver dagens, ska uteslutas av principiella skäl? Nej, det behöver det inte göra. Att coronapandemin leder till vansinniga felprioriteringar och konstig upphetsning på olika håll, betyder ju inte att den inte finns kvar och är allvarlig.

Även med ovanstående varningar i åtanke kan det därför finnas just speciella situationer och väldigt specifika miljöer där en munskyddsrekommendation de kommande månaderna i Sverige går att rättfärdiga, om en samlad bedömning talar för det. Åtminstone går det inte att utesluta helt, så länge som pandemin fortsätter genom olika faser.

Extremt trånga kollektivtrafiksituationer i storstäder under rusningstid, där inget ansvarsfullt fysiskt avstånd går att hålla och där det finns möjlighet för den som vill att välja andra alternativ, kan vara ett exempel på det. Säkert finns andra. Kanske högskoleprovet för att underlätta att det genomförs?

Men det måste finnas en enorm tröskel innan ens en sådan åtgärd vidtas. Ett maktkritisk ifrågasättande gentemot både politiker, arbetsgivare och särintressen. Vilka rättigheter förtrampas och vad står i proportion till vad? Och så en tydlig plan för hur åtgärder ska avvecklas snabbast möjligt så att ingen förtryckande norm hinner uppstå.

Det är precis som Stina Oscarson skrev klokt på Svenska Dagbladets kultursida häromdagen:

”För det som skett globalt för att bekämpa denna pandemi vad gäller nedmonteringen av demokratiska friheter saknar motstycke. Vilka samhällen kommer att växa ur den rädsla som spridits? Vad kommer hända med den fria tanken efter denna övning i lydnad – och när vi vant oss vid att för den goda sakens skull acceptera undantagstillstånd och mötesförbud? Och vad kommer all den övervakning som får Boye och Orwell att blekna i jämförelse att användas till när krisen är över? Det vet vi inte. Men varje åtgärd har ett pris.”

Därför är det berättigat att på nytt utfärda en varning mot ropen på nya tvångsåtgärder i internationell efterföljd som närmast vällustigt ignorerar målkonflikter, människors psykiska hälsa och de grundläggande rättigheter som ett fritt samhälle kräver. Håll trösklarna höga.