2017 var ett år när gamla auktoriteter började falla

Av , , Bli först att kommentera 3

2017 ligger voltat och kraschat på vägen. Men ur vraket kliver 2018 fram, som Jokern i The Dark Knight, och kommer mot oss, nynnande, med ett hopp i steget och en kniv i handen, oemotståndlig, oförutsägbar, amoralisk, som en hund som jagar bilar men inte vet vad den ska göra med dem.

Vill vi verkligen veta vad som väntar nästa år?

Egentligen är väl midsommar, samtalen och tystnaderna i den ljusa, varma natten, det årsskifte som betyder mest i Sverige. Då möts vi, återförenas eller tar farväl, så att det känns. Midsommarnatten är ett av den nordliga litteraturens och konstens trumfkort. Med ett kvardröjande ljus och en stämning det kanske tar ett liv att förstå och bemästra fullt ut.

Då, om någonsin, skapas ett före och ett efter, som går att identifiera ännu långt senare. Då formas minnen, som har med nystart, avsked, hemkomst eller uppbrott att göra. Och då avges de löften som betyder mest, och därför lämnar djupast sår om de sviks. Det som viskas i rodnaden vid sjön i norr, mellan bara några få, kommer inifrån och spontant, ur stunden, med ögonblickets ärlighet och inlevelse. Nyårsaftnarnas präktiga löften är i jämförelse som ett officiellt anslag från myndigheter. Institutionaliserat och formaliserat.

En årskalender brukar sällan inleda och avsluta något viktigt, i livet eller samhället.

***

Finns det något kvar att säga om 2017, som inte gällde redan 2016, och som inte kommer att passa in på 2018 i lika hög grad?

Jag tror inte det, men när jag funderat på de senaste tolv månadernas samhällsdebatt, är det ändå en bild som återkommer: Den av auktoriteter, hierarkier, etablissemang, tabun, fraser, sanningar och borgar som börjat rasa, på gott (#Metoo är det allra främsta exemplet, men det finns många fler och mer subtila) och på ont (näthat, rasism, totalitärt anstrukna, identitetspolitiska, antiliberala kampanjer från både vänster och höger).

Det har delvis med internet och sociala medier att göra, att gamla hierarkier brutits ner och nya börjat konstrueras, där de tidigare etablissemangens spelregler och privilegier inte längre tas för givna, vilket till största delen är en efterlängtad befrielse för de flesta. Den processen inleddes förstås för länge sedan, och har många motsvarigheter som inte går att förklara med teknikskiften.

Men 2017 var ändå ett år när raset förstärktes och började få konsekvenser. Det går också att härleda till att nya frågeställningar och samhällsproblem står i centrum, som får tidigare mönster och spänningsfält i idédebatten att bytas ut mot andra.

Och det sämsta makthavare kan göra i det läget, är att i sårat tonfall vara indignerade över att deras ställning börjar ifrågasättas, när andra utför uppgifterna bättre, med större relevans och med högre kvalitet.

Trots allt som sägs och skrivs om samtidens ängslighet, har det blivit svårare för makten att monopolisera debatten. Få erkänner tidigare auktoriteters ord som det automatiskt sista. Den mångfald och den flod som uppstår, kommer per definition att vara demokratiskt berikande, men också föra med sig nya fenomen, som i sig rymmer antidemokratiska faror och totalitära inslag.

Inte heller sakdebatternas förlopp kommer att vara sig lika. Nidbilden har sett ut ungefär så här några år:

Först händer något bra och progressivt. Sedan kommer gapiga, intoleranta aktivister eller särintressen av olika slag rusande och vulgariserar debatten, kidnappar den för egna syften. Därefter stormar konsulter och lycksökare in med trendjargong – ofta i samklang med klickkänsliga medier – på jakt efter finansiering och uppdrag, allt medan de kompetenta, eftertänksamma och sakengagerade medborgarna drar sig undan i känslan av att ingenting gemensamt, inga öppna rum, inga lovande samtal, får förbli inkluderande, sansade och seriösa.

Det var en nidbild från början – och används ibland mot framsteg som är värda att försvara in i det sista – men de mönster som eventuellt känns igen från några sammanhang, utmanas nu också. Mästrande ovanifrån accepteras inte på samma sätt längre. Jag är inte säker på att alla har förstått vidden av det, eller rätt förmår tolka varför en del typ av material i medierna når kvantitativa framgångar i form av klick. I den statistiken kommer i många fall läsarnas och tittarnas kritiska ironi till uttryck.

En del av de utspel som hade, eller önskade ha, en normerande funktion tidigare, upprör nu och möter motstånd i högre grad.

***

Det är faktiskt fullt möjligt att den politiska debatten i Sverige år 2017 både var mer kvalificerad och mer vulgär än någonsin, beroende på vilka diskussioner och vilka forum man följde. Och både den högsta kvaliteten och den värsta smörjan finns i dag finns ofta i sammanhang som är långt från de tidigare gemensamma torgen, långt från public service, tidningar och stora organisationer. Man får vandra bort från centrum, för att hitta kvarter där debatten fängslar och överraskar, positivt som negativt. Det är i sig en viktig insikt.

Självklart, även i 2017 års samhällsdebatt, i medier, kulturliv, akademier och näringsliv, höjs också detta nyår glasen kring borden, i ännu skenbart stabila, självsäkra rum. Vill man vara elak skulle man kunna beskriva scenen så här: Där inne i sina borgar, i en bedräglig värme, sitter tynande skrån och inåtvända kotterier, med vindbryggorna uppfällda och vallgravarna fyllda, och skålar för sina gamla imperier, för sina högtidsord, för sina framgångar och för varandra. Som om ingenting hade hänt. De vill inte höra, hur vinden tjuter och vattnet sjuder utanför.

Men den yttre bilden är inte rättvis och missar något viktigt. För i glasen som höjs, speglas, för den som tittar noga och nära, osäkra ansikten, stela leenden och nervösa blickar. Som anade även de att ett skifte stundar.

Ännu mer patetiska och sorgliga är kanske vi som hänger halvvägs ut ur fönstren, i något som liknar en flykt från de etablerade rum där vi gjorde det bekvämt för oss alltför länge. Trötta på förljugenheten och de dubbla måttstockarna – både från vänster och höger – i det välde av självklara tolkningsföreträden som nu går mot sitt slut, kippar vi efter en aning frisk luft. Men är samtidigt lika förskräckta av det som pågår utanför i stormen, där de nya hierarkierna, ibland med otäck, farlig aggressivitet mot oliktänkande, bygger sina borgar.

När kameran sveper förbi oss går det inte att se vad det är vi vill eller vart vi är på väg. Det kan se ut som om vi bara hänger där, i en blandning av självförakt och vilsenhet. Det är nog ingen förtroendeingivande syn.

Låt mig erkänna det direkt: 2017 var ett förlorat år för både liberala och socialdemokratiska debattörer som inte vill tillhöra vare sig en identitetspolitisk, socialistisk kulturvänster eller en identitetspolitisk nationalkonservativ höger, men som länge levde slött på gamla meriter och moraliska tolkningsföreträden.

Trygga nyckelord räckte länge som argument, i försvaret av den liberala demokratin, den enskildes frihet och rätt, det marknadsekonomiska välfärdssamhället, kulturell mångfald och en generös flyktingpolitik med så öppna gränser som möjligt (öppnare än dagens, vilket jag kommer att fortsätta argumentera för). Det gjorde oss ovilliga att problematisera egna utgångspunkter, och frestade oss att misstänkliggöra dem som ställde jobbiga frågor.

Har jag bidragit till det, ber jag om ursäkt utan förbehåll. Vårt fel, inga bortförklaringar, inga undanflykter. Vad kulturvänstern och den konservativa högern angår, lär de ha sina egna kritiska självrannsakanden framför sig, men det är andras texter att skriva.

***

Vad vi än tycker om varandra ibland, så går det inte i en demokrati på något annat sätt än att medborgare löser problem, hanterar konflikter, vårdar grundläggande normer och diskuterar svårigheter tillsammans. I gemensamma rum och institutioner, som är öppna, tålmodiga och tillgängliga, och som inte bryter ihop för att inte alla är, tycker eller lever på identiska sätt. Målet ska inte vara konsensus, men att vi ska kunna förbli närvarande, bredvid varandra, både före och efter beslut och demokratiska val.

Ut ur kotterierna, bort från lägren, upp ur skyttegravarna, låt tvärsäkerheten vara, se människorna bortom polemiken. Skåla för den fria diskussionen, för rummet fullt av olika perspektiv och skiftande erfarenheter. Det är inget nyårslöfte. Det är en nödvändighet.

Julen är en bra tid att minnas vardagshjältarna bland oss

Av , , Bli först att kommentera 0

Jag har en god vän i Umeå som broderar. Ambitiösa fritidsprojekt, som tar från vår till vinter, flera årstider, att färdigställa. Ur garn på garn i många, fina färgnyanser växer det konstfulla fram, och alla behövs om slutresultatet ska bli värt de otaliga timmarna.

Broderi är en skola för livet, om skapandets ibland plågsamma möda och skapandets stilla glädje. Hantverket som bara kan övas in. Greppen som måste nötas (det är tillåtet att svära, att förbanna hur svårt det kan vara). Noggrannheten som inte går att kompromissa med. Och så kreativiteten, de spontana infallen, den lilla finessen, som värmer och lyser upp inifrån.

Tjocka buntar, otaliga, detaljerade sidor, med grundmönster, utan genvägar, rymmer möjligheter att skapa något minnesvärt och eget.

Efteråt, men ibland kanske först då, visar det sig ha varit slitet värt.

Som Folke Isaksson formulerat det, är det den stora konstens hemlighet, att mödan inte syns. Det gäller orden, det gäller tonerna, det gäller färger och material. Kanske gäller det också ibland relationerna mellan människor i ett samhälle.

Endast den som förverkligat ett projekt, sett det långsamt, växa fram, vågar lita på att det faktiskt är så. De som ger upp, tappar tro och lust, lägger undan och slänger bort, kommer bara att minnas det traggliga, utan att hinna ana det magiska.

Kan vi lära barnen det, att det är värt ansträngningen, att ansträngningen är nödvändig för den som vill kunna själv, har vi förberett dem på något viktigt.

Och så alla de där praktiska frågorna, som även erfarna hemslöjdare kan fastna i. Exempelvis: Med vilket stygn ska man överhuvudtaget inleda, när duken är tom?

Om man redan från början vet att första steget ska följas av en resa på tusen mil, får det steget en särskild laddning. Det är inte något man bara tar som slentrian.

Man behöver man inte vara österländsk filosof för att grubbla över sambandet mellan det enskilda klivet och den långa färden.

Häromveckan fick jag, över en kaffe, se hur ett par av de färdiga verken från senaste året blivit. De såg fantastiska ut. Det var en lycklig inblick i vardagsskapandets eftertänksamma värld. Den som pågår varje dag runt om i Västerbotten.

Men det var också en uppfordrande påminnelse, i vidare mening: Glöm inte, du heller, att bara den som vågar göra färdigt, som accepterar att arbeta i det tysta, orkar hålla ut när det blir svårt eller tråkigt och inte omedelbart söker applåder, kommer att ha något bestående att visa upp.

Jag avger inte nyårslöften, men hoppas för egen del kunna bli bättre på den punkten.

Att låta den lågmälda ansträngningen få chansen, på många områden, hellre än jakten på ytliga, omedelbart synliga och kortsiktiga bekräftelser. Att se hur de många små, var för sig ödmjuka, nästan osynliga stegen – nyanser i långsiktigt, komplicerat samspel – är det som skapar en värdig helhet.

Överhuvudtaget vore det sannolikt till fromma för hela samhället, om vi alla skulle öva på konsten att låta verk, tankar, idéer, drömmar, relationer mogna i långsamhet, och i respekt för vardagens oglamourösa, men starka erfarenheter.

Det vi har kvar efteråt, och verkligen vill visa upp med stolthet, är inte det som bländade för stunden, inte det som lät bra i ett ögonblick av övermod och självupptagenhet, utan det som broderades fram över tid. Av många tillsammans, i små, livskloka bidrag.

***

Ett lokalsamhälle är ett verk av tålamod och många, enkla steg varje dag. Och det tar tid. På sätt och vis, blir det aldrig färdigt. Ändå är det, för den som stannar upp, tar ett djupt andetag och tittar sig omkring, i byn eller i centrum, så oerhört mycket som fungerar, mellan människor, i våra gemensamma miljöer.

Inte perfekt, inte som på film, inte som i en pr-broschyr eller projektpowerpoint. Men på ett slittåligt vardagssätt. Ett slags ”trots allt”, i skymundan för alla tillfälliga, braskande rubriker. Korsstygn för korsstygn.

Normer, en försiktig ömsesidig fostran om gemensamma, outtalade överenskommelser om hur man bemöter andra. En respekt för det egensinniga, avvikande och kantiga hos oss alla. Ett grundmått av solidaritet inför de svagheter och sår vi har, och insikten att även om allt samliv är krångligt, är det också utgångspunkten för allt fritt och fredligt välstånd.

I hemmen, på arbetsplatser och skolor, i kvarter och grannskap, i föreningar och organisationer, på torg och vägar. Vid stora, planerade arrangemang och vid det lilla, spontana mötet. I det privata och det professionella, i det personliga och det formella, i fritidens verksamheter och i det som handlar om samhällets grundfunktioner, trygghet och försvar.

Med tålamod och hjälpsamhet, när vi möts – gamla vänner, nya bekanta eller främmande – i olika situationer.

Vandra genom Västerbottens decemberveckor, i fjällkommunerna, inlandets orter, kuststäderna, och se ett vardagsliv fungera. Inte felfritt, men med klokhet, värdighet, ödmjukhet och god vilja, och i en anda av att vi duger och får vara med tillsammans, för det mesta.

Men det kan också vara en skör gemenskap, som man ibland kan förlora tillit till och hopp om. Frestelsen att ge upp och ge efter, att slänga bort och misstro ansträngningen, kan bli stor, när berättelser kommer om våld, trakasserier, mobbning och elakhet, om fusk och korruption, om obefintlig jämställdhet.

När trygghetssystem sviker när de behövs som mest. När offren för övergrepp eller felbehandling måste fly, tiga eller frukta, medan förövarna tillåts triumfera. När maktmissbruk, intolerans, arrogans, missunnsamhet och illvilja dyker upp mitt i och förpestar strävandet. När byråkratiska processer ger ett godtyckligt intryck, beroende på vem det är som söker hjälp, tillstånd eller klartecken.

När vi får höra om hur människor bryter de där många, små överenskommelserna som håller ett lokalsamhälle uppe, för att i stället nå egna fördelar, ibland till tonerna av präktiga högtidstal om egen godhet och andras oduglighet. När den kollektiva, grovhuggna, totalitära uppdelningen av människor i olika grupper tar fart, med en total fixering vid kön, hudfärg, bakgrund, social och ekonomisk status.

När den enskilda människans frihet och värdighet, hennes rätt att själv välja sin identitet, att bedömas utifrån sina egna handlingar och sitt eget uppträdande, ifrågasätts av dem som anser sig veta bättre och vill tvinga in andra i kollektiva kategorier.

När debattörer går lös på omgivningen och börja stämpla oss som ditt och datt, ”välkomna” och ”ovälkomna”, ”berättigade” och ”oberättigade”, ”berikande” och ”belastande”.

När skenheliga debattörer låter sitt engagemang för människor som behandlas illa, för grundläggande principer om demokrati och rätt, stanna vid det egna nätverket av likasinnade och likatyckande, men tiger eller tittar bort när meningsmotståndare eller andra nätverk drabbas.

Så föds hundratals ”vi och dom”, och det civiliserade samlivet, det gemensamma torget, krackelerar.

Det är i de lägena som förtroendet till samhället och de gemensamma spelreglerna hotas.

Om viktiga institutioner inte uppfattas vara pålitliga, ärliga och rättfärdiga, eller saknar resurser att sköta sina uppdrag, kan var och en få känslan att det enda som fungerar är att se om sitt, och rusta för konflikt med resten. Inte lita på någon. Inte sätta sin tillit till något man trodde var överenskommet. Se till det nära och kortsiktiga, aldrig våga det långsiktiga och gemensamma.

Då brister plötsligt tålamodet med de många, enkla stegen i det vi drömde om som ett levande lokalsamhälle. Då slutar vi brodera stygn för stygn i förtröstan om att andra också gör det, och börjar i stället riva upp och klippa sönder. Misstroende och frustration tar vid. Risken växer att fler i förebyggande syfte, för säkerhets skull börjar lita mer på den kollektiva fördomen, den systematiska misstron, än på andra instinkter.

2017 har varit ett år fullt av påminnelser om inte bara starka, fria gemenskaper, utan också sköra, hotade demokratiska normer. Det finns spänningar och ett missnöje i dagens Sverige, och i vårt Västerbotten, som inte får underskattas och inte får avfärdas, bara för att de övergripande siffrorna och de långsiktiga utvecklingskurvorna ser fortsatt positiva ut. Ibland är det inte att begära att vi alltid ska ha helheten för ögonen, när en vardagskris slukar all energi.

Problem inom delar vården med tillgänglighet och pålitlighet, trots en personal som gör allt den kan utifrån förutsättningarna som ges.

Problem på en del skolor med ordning och resultat, trots lärare som kämpar varje dag under svåra villkor. Problem i en del bostadsområden med otrygghet, vardagsbrott och osäkerhet, när polisens resurser inte räcker till.

Problem hos både beslutsfattare och etablerade medier att trovärdigt och utan skygglappar skildra och förstå de spänningar som finns, och den oro som växer, i miljöer långt från etablissemangens egna.

Problem i en del branscher med hotade jobb, små marginaler för kämpande småföretag och dunkla framtidsutsikter för vissa investeringar, när strukturomvandlingen kommer men den enskilde företagarens eller arbetstagarens möjligheter att ställa om inte är lika stora som den samlade nationella ekonomins.

Ett tvivel och en kluvenhet hos många, om hur förutsättningarna att klara migration och integration – frågorna som dominerar debatten just nu på ett sätt som kanske ingen andra enskilda frågor någonsin gjort – egentligen ser ut i Sverige, när de politiska beskeden växlar dramatiskt från månad till månad. Ibland från en extrem till en annan. Men också en oro för att främlingsfientliga tendenser ska ta över beskrivningarna av problem och kriser, och ett ointresse för människors lidande ute i världen bli en ny norm i debatten.

Så är det. Det må vara oss alla förlåtet om vi inte alltid orkar hålla i minnet hur mycket som faktiskt fungerar imponerande väl, inte minst på de lokala nivåerna, om vi inte alltid hittar rätt och välavvägda ord i alla lägen, om vi tappar framtidstron en stund, om vi förlorar tålamodet med de gapiga, tvärsäkra och ensidiga som aldrig tycks känna något behov av att lyssna på och reflektera över vad andra berättar.

Ändå, om vi sänker en blicken från rubriker och dagsemotioner på sociala medier en stund, och kikar på vardagens Västerbotten, är det en imponerande prestation som medborgarna utför tillsammans, i situationer och möten, långt från de som står i centrum för debatt, upprördhet och skandaler, långt från det som hyllas och beundras i glittrande sammanhang.

Vardagens slitna, realistiska, nyktra hjältar, som gör sitt med fördragsamhet och öppenhet, och en lugn humor, inför tillvarons brister.

En vänlig gest mot en jobbkompis som har det svårt eller ensamt. En hjälpande hand till någon på stan som inte mår bra. En stund över för samtal och tröst med den som ser ensam ut. En beredskap att göra sin plikt och göra lite extra utan onödigt gnäll för att få en verksamhet att fungera när det krisar.

Ett mod att säga ifrån när elakheter, mobbning eller trakasserier växer fram mot någon i omgivningen. Civilkurage och en förväntan om civilkurage.

En nyfiken glädje över medmänniskors framgångar och intressen. En tolerans med det som verkar udda men inte skadar andra, en självinsikt om egna beteenden som kan störa omgivningen (om alkoholen brukar få dig att tappa greppet en aning och göra stämningen dum, ta en vit jul och prioritera dina nära i stället).

En ork att lyssna ännu en gång, uppmärksamt, på dem som inte hittar ut ur sina tvivel och sina rädslor, som saknar mark under fötterna.

Allt det där, är lokalsamhället fullt av, i byar och längs gator, i vänkretsar och på arbetsplatser. Det är så en vardag upprätthålls, genom det vardagsgoda som inte går att mäta, sällan sätts i centrum och snabbt förlorar sin funktion om det omvandlas till självbespegling och jakt på snabb bekräftelse i flödet. Och i den underliggande normer som de små handlingarna uttrycker, finns också en del av lösningen på till synes väldiga, övergripande problem.

Jul- och nyårsveckorna är en god tid på året, att minnas och känna stolthet över det långsiktiga, tysta broderi som pågår, när ett lokalsamhälle tar sig genom årstiderna. Efteråt förstår vi, hur mycket det var mödan värt, trots allt.

Det är också en lämplig tid på året, i ett samhälle där otroligt mycket kretsar kring snabba uppdateringar och nätverkens omedelbara, mätbara feedback, att reflektera över det som går utanför en själv. Det intellektuella och andliga som är större än en narcissistiskt poserande Facebook-status och en daglig dusch av gilla-pling.

Julen kan fylla även en sådan funktion, att ge oss utrymme att reflektera över vad som går förlorat, när vi ägnar all kraft och energi åt att främja de kortsiktiga, omedelbara belöningssystemen, på den långsiktiga, broderande eftertankens bekostnad.

***

Religionspsykologen Owe Wikström skriver i en av sina böcker, ”Det bländande mörkret”, om tigandets kraft som kan finnas för den som beslutat att aktivt söka Gud genom trons medel. Jag tycker om de raderna. ”Tala inte”, råder han, ”vitt och brett om ditt beslut. Håll i stället läpparna hårt slutna om din hemlighet. Det är en osynlig kamp som du nu har att utkämpa. (…) Den som talar om sina inre upplevelser ger näring åt självupptagenhet och självömkan. Genom att vara återhållsam om sig själv odlar man sin tillit till Den som ser i det fördolda. Genom att tiga vänjer man sig vid att tala med den som hör utan ord.”

Jag tror att det är en punkt där även sekulära humanister kan känna igen sig, och många människor som känner hur osköna, ogina, spegelinstinkter tar över på sociala medier. ”Tala inte, säger Wikström och det låter som en uppmaning för vår tid “om dig själv. Bara om du blir tillfrågad ska du säga något. Antyd vad du erfar, men lågmält, fast och utan överord. Det finns en saklighet som talar mycket starkare än de stora utgjutelserna Det visar sig snart nog att din hemlighet väcker andras nyfikenhet.”

Det syns, konstaterar han, när någon ruvar på en inre glädje. Ja! Det syns på ett samhälle också.

Du behöver inte berätta om allt omedelbart. Du försvinner inte bara för att du inte syns en tid. Du måste inte ta absolut ställning i samma sekund som andra. Du har ingen skyldighet att härma andra eller ta andras sanningar för givna, även om ditt flöde svämmar över.

Du får pröva dig fram, så gott du kan. Var börjar vi första stygnet? Hur kan helheten bli, om vi blickar längre fram? Ingen har rätt att i brådska och aggressivitet avkräva dig följsamhet eller söka skrämma dig bort.

Gensvaret som betyder något, är det som kommer i eftertanke, oberoende och beständighet. Plinget i mobilen, den snabba reaktionen på skärmen, är inget facit. Bli inte scrollandets, uppdaterandets och den ständiga kollens slav, i skräck för stillhet, tystnad och långsamhet.

Och mät inte dina relationer, din status i världen, timme för timme. Maria Wine har skrivit det klokaste rådet av dem alla, åt älskande, men även åt vänner och gemenskaper:

”Ifrågasätt inte/ vem av er som gav mest/ eller vem av er som tog mest/ Vågen är fiende till kärleken – / anlitar du dess balanskonst/ är det inte längre fråga om kärlek/

Låt det givna och det mottagna/ malas samman i vardagens kvarn – / det är genom denna fina sammansmältning/ ni ska fortsätta ge mera liv åt er Kärlek/ mera kärlek åt ert Liv”

Ofriheten smyger på tå i början – värna nätneutraliteten

Av , , Bli först att kommentera 5

Ge aldrig upp grundläggande fri- och rättigheter, eller makten att bestämma över dem; inte i god tro och inte av aningslöshet. De som tjänar på dina eftergifter, politiskt och ekonomist, kommer aldrig att lämna tillbaka kontrollen frivilligt när det repressiva systemet är på plats. Det är bättre och lättare att ta konflikten direkt, innan en hierarki av privilegier hunnit etableras.

Med nätneutraliteten – en förutsättning för frihet, kreativitet och konkurrens på internet – är det som med den personliga integriteten: För varje ny kompromiss som görs, för varje taktisk reträtt bort från de ursprungliga principerna som sker, blir det nästan omöjligt att vrida utvecklingen tillbaka.

Nätneutralitet handlar om att all internettrafik, likgiltigt vilken avsändaren, mottagaren eller plattformen är, ska behandlas på samma sätt av internet- och teleleverantörer.

Det ska inte vara tillåtet att ge utvalda tjänster och webbplatser, eller en viss typ av innehåll, högre hastighet och ekonomiska fördelar på andras bekostnad. Stora, resursstarka bolag ska inte kunna köpa företräde för just sin trafik, eller bättre villkor för ett visst utvalt material, på nätet.

Om konkurrensen snedvrids eller sätts ur spel, och resurser avgör tillgången till grundläggande infrastruktur, blir det snabbt en ond spiral. Straffas små aktörer med långsamma hastigheter och sämre prestanda från internetleverantörernas sida, inskränks möjligheterna drastiskt att lansera nya tjänster, innovativt innehåll och kreativa verksamheter, allt sådant som utmanar redan existerande strukturer och förhärskande normer.

Nätneutralitetens principer är därför helt nödvändiga för att lokala aktörer, fria initiativ, oberoende nätverk och små företag, ska kunna konkurrera på lika villkor som de stora, etablerade jättarna. Annars skulle några få globala bolag kunna lägga väsentliga delar av internet under sig i monopol eller karteller.

Det behövs även som skydd så att etablissemang och aggressiva lobbyister inte ska få medel att stoppa fria debatter på nätet genom begränsad åtkomst för motståndare. Här står värden på spel som kan jämföras med tryck- och yttrandefriheten.

Nätneutralitet handlar också om att exempelvis bredbandsleverantörer inte ska tvingas att blockera enskilda användare utifrån vilka tjänster de nyttjar. Olaglig fildelning och streaming har stått i centrum för de rättsprocesser som fått uppmärksamhet senaste året.

Att lägga ett sådant brottsbekämpande och brottsbeivrande ansvar på privata aktörer som tillhandahåller viktiga delar av nätets infrastruktur, istället för på polis och rättsväsende, kan möjligen låta effektivt och pragmatiskt i teorin.

Men det öppnar för ett kaos av godtycklighet, övervakning, åsiktsförtryck, gråzoner och inskränkningar som i slutändan kommer att drabba alla vanliga användare, förmodligen mer än kriminella grupper.

***

I det ögonblick som en reva uppstår i nätneutraliteten är det bara en tidsfråga innan den slits sönder helt. Och det har i sin tur kopplingar till tre andra stridsfrågor som rör det fria internets framtid: (1) Den personliga integritetens ställning. (2) Enskilda individers makt över sina egna data och digitala identiteter (vår tids guld och olja). Och (3) möjligheterna att på sikt utforma nya upphovs- och immaterialrätter som är uppdaterade till moderna nätideal om så fri delning av information, kunskap och kultur som möjligt.

Går nätneutraliteten förlorad, samtidigt som politiska och mediala makthavare fortsätter att kröka rygg för dagens IT-jättar, hotas även de målen.

***

Arbetet för frihet, integritet, jämlikhet och konkurrens på internet bär släktskap med insatserna mot monopol och maktmissbruk under den tidigare industrialismen – the gilded age i USA under andra halvan av 1800-talet brukar användas som illustration – och med miljörörelsens kamp för att värna gemensamma naturområden, exempelvis i försvaret av de sista, orörda älvarna.

Det finns vissa miljöer som måste hållas fria, oförutsägbara och vilda. Allt ska inte få exploateras, bara för att några har resurser att göra det. Kalla den änglamarken om du vill.

Ofriheten smyger ofta på tå i början, men ökar hastigheten steg för steg, när den väl kommit in genom dörren. De som tjänar på det kommer aldrig att berätta högt när de börjar inskränka friheten, konkurrensen, mångfalden och demokratin på nätet. De kommer att försäkra oss om motsatsen. Gå inte på det. Grundläggande fri- och rättigheter bör aldrig vara förhandlingsbara.

Alarmister, optimister och värdet av uppriktiga vänner

Av , , Bli först att kommentera 4

”Önska er”, säger den gamle Bernard till sina unga lyssnare, ”en uppriktig rådgivare och en innerlig vän och älska inte den som smickrar er utan den som korrigerar er.” Och så vidtar supén som får avsluta George Sands roman ”Familjen Mauprat”(1837) (svensk översättning Gun R Bengtsson).

Där kommer Bernard med några ord – jag tycker de hör till litteraturens klokaste – som ger en aning om varför Sand (pseudonym för Aurore Dudevant) inte bara, som tidig utopisk socialist, demokrat och feminist, blev en av 1800-talets mest inflytelserika författare, utan också varför exempelvis Dostojevskij livet igenom beundrade hennes litterära verk, gestalter, kärleksskildringar och blick för det humana.

Alla människor, säger Bernard i romanen, ”har behov av att vara älskade för att känna sig värdefulla, men alla måste bli det på olika sätt. Den ena med outtröttligt överseende, den andre med oupphörlig stränghet. Så i väntan på att man löser problemet med en för alla gemensam och ändå individuellt avpassad fostran och skolning, vinnlägg er om att ömsesidigt förbättra varandra. Ni undrar hur? Mitt svar blir kort: genom att ömsesidigt varmt älska varandra. Det är på så vis seder påverkar lagarna, och till slut har ni kommit därhän att ni kan avskaffa den förhatligaste och mest orättfärdiga av dem allesamman, jus talionis, vedergällningsrätten, dödsstraffet, som inte är något annat än en stadfästelse av principen om det ödesbestämda, eftersom den förutsätter att den skyldige är oförbätterlig och himlen obeveklig.”

***

Det är tidlösa, omtänksamma, klarsynta ord. Lika värda att låta prägla det mesta, som svåra att leva upp till, när liv och stämningslägen krånglar.

Jag kommer att tänka på Sands passage när jag läser nationalekonomen, välfärdsforskaren och tidigare VK-krönikören Andreas Berghs nya skrift: ”Två filter. Varför du har fel om nästan allt, men ändå inte vill ändra dig.”

Det är den tredje idéskrift av det slaget som tidskriften Liberal Debatt gett ut på senare år. Den första var skriven av kulturjournalisten Per Svensson 2014: ”Därför hatar alla liberaler. Och därför har alla fel.” Den andra var författad av opinionsjournalisten Susanna Birgersson 2015 med titeln: ”Det som förloras utåt ska vinnas inåt – Danmark från Kierkegaard till Kjaersgaard”.

Andreas Berghs bidrag ansluter väldigt väl – avsett eller inte – till de två tidigare. Och det är knappast någon slump att utgivningen sker med knappt ett år kvar till nästa val. För det är en skrift som politiker, journalister, samhällsdebattörer och medborgare, alla i sina olika roller, skulle tjäna mycket på att läsa.

Bergh inleder med några resonemang kring samhällsdebattens alarmister (som väl får anses ha initiativet i dag) och optimister (Johan Norberg och Hans Rosling nämns som exempel). Hur de skiljer sig åt. Hur de i vissa avseenden lever i symbios med och växelvis lämnar över stafettpinnen till varandra. Hur båda har betydelse för samhällsutvecklingen. Men också hur båda kan få skadliga följder, kanske i synnerhet alarmismen, om de blir för ensidigt dominerande.

Sedan tar Bergh den diskussionen vidare till en genomgång av de två slags filter som titeln syftar på och som vi människor tenderar att betrakta världen och nyhetsflödet igenom, inte minst på sociala medier: (1) ”Negativismen” och (2) ”Ideologismen”.

***

Det är lätt att avfärda negativismen som vår tids stora problem, hur många politiker och debattörer av olika skäl vägrar erkänna de stora, övergripande, globala framsteg som skett i världen det senaste halvseklet, på nästan alla områden som går att mäta: Fred, fattigdomsbekämpning, läskunnighet, hälsa, tillgång till rent dricksvatten, kamp mot spädbarnsdödlighet, slaveri och barnarbete, medborgerliga fri- och rättigheter för kvinnor, antalet demokratier i världen, för att bara nämna några.

Samtidigt är det sannolikt tack vare en del alarmisters varningar, deras sätt att identifiera problem i tid, som världen går åt rätt håll. Alarmister ”beskriver ofta hot och tendenser som nyligen börjat eskalera men som fortfarande kan stoppas.” Att blunda för problem är ”bland det värsta makthavare och debattörer kan göra.”

Farligt blir det däremot när alarmister dogmatiskt börjar förneka eller blunda för de framsteg som skett. ”Om vi inte”, påpekar Bergh, ”begriper varför det blir bättre och vårdar de faktorer som främjar framstegen, är risken att utvecklingen avstannar eller ändrar riktning.” Den risken har ökat de senaste åren.

***

Med ideologismen, våra sätt att söka bekräftelser på redan existerande åsikter och avfärda information som stör bilden, förhåller det sig på liknande vis. Att byta åsikt utifrån nya fakta, när man länge argumenterat för en sak som inte längre håller, hör till det svåraste som finns. Bergh tar upp studier som visar att om vi ”får ny information om ett ämne där vi har starka uppfattningar sedan tidigare, tenderar vi att ifrågasätta informationen snarare än våra egna uppfattningar. Det gäller även när informationen är saklig och korrekt.”

Och vi söker i hög grad upp källor och argument som ger stöd åt uppfattningar vi redan bär på. ”Ju starkare vår initiala hållning i en fråga är”, sammanfattar Bergh, ”desto mer aktiveras olika kognitiva mekanismer för att vi inte ska behöva byta åsikt”.

***

Värst är det när de två filtren – negativismen och ideologismen – förstärker varandra. Andreas Bergh nämner två ”sorgliga exempel” på frågor där det skett på senare år: debatten om ekonomi och tillväxt och debatten om migrationen.

Alltför många debatterar redan med skyttegravsjargong. Söker hyllningar och klick i lättfiskade vatten. Låter egna Facebook- och Twitter-flöden bli alltings facit. Blinkar till likasinnade och föraktar motståndare. När den dryga tvärsäkerheten ger snabbast respons, växer frestelsen.

Sista kapitlet i Berghs skrift heter, kanske just därför: ”Dygder för en uppkopplad tid”. Några av tipsen lyder: Känn din egen okunskap. Uppskatta åsiktsskillnader. Var nyfiken på fakta. Stöd resonerande politiker. Sök att argumentera bättre och utan filter i så hög grad det går. Och så rådet från statistikern Julia Galef: ”Tänk på diskussioner med meningsmotståndare som ett samarbete där ni har olika roller men där målet är gemensamt – att komma fram till en hållbar position i sakfrågan.”

Kan vi leva upp till det lite oftare, värna nyanserna bara en aning bättre, skulle mycket vara vunnet inför valåret 2018.

Änglar och djävlar på upprorens axlar

Av , , Bli först att kommentera 4

Klockan var halv två på natten den 9 augusti 1968, när Richard Nixon satt med en drink i handen på sitt hotellrum i Miami Beach, Florida och försökte komma ner i varv, efter att ha hållit nomineringstalet på republikanernas partikonvent som nyvald presidentkandidat. Det var det berömda tal som bland annat innehöll orden:

”Tonight, I see the face of a child. He lives in a great city. He is black. Or he is white. He is Mexican, Italian, Polish. None of that matters. What matters, he’s an American child. That child in that great city is more important than any politician’s promise. He is America. He is a poet. He is a scientist, he is a great teacher, he is a proud craftsman. He is everything we ever hoped to be and everything we dare to dream to be. He sleeps the sleep of childhood and he dreams the dreams of a child. And yet when he awakens, he awakens to a living nightmare of poverty, neglect and despair.”

Nixon hade, när han dröjde uppe i Miaminatten med sina rådgivare, knappt sovit något de senaste dygnen. John A. Farrell skildrar scenen i ”Richard Nixon. The Life” (2017), hur Nixon ville prata och, som vanligt när utmattning blandades med alkohol, började slänga ur sig aggressiva kommentarer om sina kritiker i det fina etablissemanget.

”Ingen av dem”, sade han med drinken i handen och trötta, hängande ögonlock, ”kunde ha skrivit ett tal som det där, och de hatar mig för det.”

Ändå anar man, hur han fortsatte hoppas på ett godkännande, ett lovord från dem. Inom honom brottades – i vild, sorglig, kaotisk kamp – en önskan om förståelse med en instinkt att söka oförsonlig konflikt. ”De kommer inte”, frågade han plötsligt, ”att gilla talet, eller hur?”. Och sedan, kanske i en blandning av frustrerad suck och ilsket utfall, blev han konkret: ”New York Times och de killarna. Fuck ´em!”

Vid ett annat tillfälle frågade han uppgivet sin omgivning om mediernas dubbla måttstockar, där vissa fick frikort och andra blev hånade: ”Varför får Bobby Kennedy vara så elak, och varför måste jag vara så snäll?”

Det var den Nixon som även i triumfens stund förblev fångad av sin osäkerhet, sina komplex, sin outsiderstatus och sin känsla av att aldrig duga, aldrig bli accepterad, aldrig få en rättvis behandling av de snobbiga, arroganta, liberala vänstereliterna på universiteten och i medierna.

Han var totalt fixerad vid alla de som han misstänkte såg ner på honom, på hans relativt fattiga uppväxt, hans sociala tafatthet, hans utbildning, hans utseende. Alla som snörpte på munnen åt honom, samtidigt som de skönmålade och förlät rikemännen i Kennedysläkten.

***

Det är lätt att känna sympati med delar av hans frustration. De dubbla måttstockarna fanns, då som nu, i etablissemangen som präglade debatten.

Den som vill hitta försonande drag hos Nixon behöver inte leta länge.

* Han hade länge under 1950-talet ett ganska gott rykte i medborgarrättsfrågor, med större meriter på det området än någon av Kennedybröderna. Han var vän med Jackie Robinson, hade en period konstruktiv, regelbunden kontakt med Martin Luther King Jr (vars pappa stödde Nixon i presidentvalet 1960 ända fram till det att Martin Luther King Jr i slutet av valrörelsen blev arresterad i Atlanta och dömd till fängelse och Nixon, till skillnad från Kennedy, inte gjorde något för att hjälpa honom) och ansträngde sig framgångsrikt under sin presidenttid för att bryta upp skolsegregationen i sydstaterna.

* Gröna organisationer har lyft fram Nixon som en av USA:s bästa presidenter någonsin i miljöfrågor.

* Öppningen och avspänningen mot Kina hade många visionerat om, men det var Nixon som hittade vägen dit och var bered att ta konsekvenserna av den.

* Som utrikespolitisk resonör under sin tid som ex-president visade han en överblick som hade gjort honom till en lysande politisk tv-kommentator.

* Och inte att förglömma: när de amerikanska väljarna 1972 fick chansen att utvärdera hans första fyra år som president, och jämföra honom med alternativen, gav de Nixon förnyat förtroende med en av de största segermarginalerna i USA:s historia.

Överhuvudtaget är ju 1968 inte nödvändigtvis att betrakta som det stora radikala uppbrottet när man tittar på valresultaten som följde. Under 20 av de 24 åren från 1968 och framåt styrdes USA av en republikansk president.
En del av Nixons konservativa strategier för att splittra demokraternas väljarunderlag fanns med även i det som sedan blev Ronald Reagan och 1980-talet.

Samhällsutvecklingen är komplex och sker ofta i samspel mellan nya normer i vardagslivet, revolter mot det gamla, modernisering, frigörelse och en viss samtidig, politisk, av väljarna önskad, motsträvighet.

***

Nixons ”fuck ´em!” var en grovhet som sammanfattade en hel politisk karriärs uppdämda frustrerade indignation över vad han uppfattade som en hycklande, orättvis offentlighet.

Och det var en konservativ indignation som går igen i mycket av dagens uppror på sociala medier mot etablissemang (till vilka en sådan här ledarsida räknas). Mot förment politisk korrekthet i miljöer som senare avslöjas ha rymt en stor, ogranskad förljugenhet. De med moraliska tolkningsföreträder och rätt åsikter, kontakter eller bakgrund, har fått vara elaka, eller vara långt värre, brutalare saker, har fått inbjudningar och hyllningar, utan protester.

Det gällde då, och gäller i Faceboook-eran: ofta finns en tyst majoritet som inte låter sig övertygas bara för att medier, kampanjer och kulturkändisar kräver det. Gilla eller hata det, men alla som vill förstå samhällsutvecklingen på riktigt måste förhålla sig till det.

Få politiker har haft samma känsla för den dubbelheten som Nixon, och samtidigt försökt exploatera den på samma amoraliska, korrumperade sätt. För Nixons ”fuck ´em!” var också, i lika hög eller ännu högre grad, ett uttryck för aggressiviteten hos en maktfixerad politiker utan skrupler och utan respekt för demokratiska spelregler.

Det är alltid en farlig lockelse, i synnerhet i tider att upplevd revolt, att se sig själv som ett offer för konspirationer, och att se det offerskapet som en ursäkt för att låta ändamål helga medel i den egna maktutövningen. Oförätter mot en själv blir ett svepskäl för att ignorera andras rättigheter. Så föds brutalitet, godtycklighet och hänsynslöshet, hos en ledare eller i det stöd som formas runt honom eller henne. I synnerhet om makt och initiativ skiftar.

Det sitter alltid både änglar och djävlar på axlarna i upproren mot etablissemang och eliter. Och Nixon är ett exempel på även det.

***

För det vore förrädiskt och falskt att utmåla Nixon som en missförstådd, orättvist behandlad outsider. Nixon var också en maktens man, med de politiskt, ekonomiskt och militärt mäktigas resurser i ryggen, och med möjligheter att genom sitt agerande skada andra människor, nationellt och internationellt

Nixon hatade vissa etablissemang, men tillhörde själv flera andra, med ännu större makt över människors liv. Och redan i sina första politiska kampanjer började han utveckla det slags smutsspel som senare skulle kulminera i Watergate.

En del av den politiska maktmänniskan Nixon var brutal från start. Han fanns som en självklarhet i Joe McCarthys närhet. Och han gav under sina presidentår till slut efter helt för sina sämsta instinkter. Av vittnesmålen från hans omgivning framgår hur den rasism, den antisemitism, det förakt för feminismen och den likgiltigheten inför mediers och politiska motståndares rättigheter som han också bar på – i den där inre kampen mellan det konstruktiva och det destruktiva – började ta över hans jargong sedan han blivit president.

Av den Nixon som hade medkänsla med outsiders på livets skuggsida, blev allt mindre kvar när fördomar om färgade, minoriteter och andra grupper förenades med hans hat av ”kritikerna i etablissemanget”.

Han tappade kontrollen över sin världsbild, sökte syndabockar överallt.

De verkligt tystade majoriteterna, människorna som led på allvar, inklusive i Vietnam, förlorade han helt ur sikte. Det miljöengagemang han i efterhand fått erkännande för, avfärdade han själv ibland som oviktigt och flummigt.

När han själv senare fick frågan om sitt största misstag som president, sade han att det var att han inte bombat Vietnam mer, alltså i det som redan var ett orättfärdigt och omänskligt krig.

Watergate var inte ett isolerat misstag. Det ingick i en helhet av systematiska lagbrott, korruption och antidemokratiska aktiviteter som Nixon tyckte hörde till spelet.

Men det var förstås något han åtminstone delvis hade gemensamt med många av sina motståndare. När Nixon, i en ganska smutsig kampanj, kandiderade till senaten 1950 fick han stöd av Kennedyklanen, som hoppades att Nixon skulle vinna mot den demokratiska kandidaten Helen Gahagan Douglas.

Änglarna och djävlarna har sällan dansat så öppet och samtidigt som hos honom, och ibland hos hans kritiker.

Kan vi lära oss något av det i dag?

Det har sagt att Donald Trump är vår tids Nixon, minus den intellektuella kapaciteten och det sakpolitiska intresset. Jämförelsen haltar i alla avseenden. Nixon var passionerat intresserad av politik och djupt seriös, och med stor distans till den artificiella underhållningsvärld som varit Trumps.

Men både Nixon och Trump är, i olika epoker, resultaten av uppror mot vissa etablissemang, som orkestrerats av andra etablissemang. Processerna i det republikanska partiet som föregick Trumps valvinst, hade sina motsvarigheter i USA:s efterkrigstid, och en av de som omväxlande både bekämpade och gav efter för dem var Nixon.

Det bör finnas med som en varning.

***
(Vem är etablissemang och vem är outsider i Umeå egentligen, frågade jag i en krönika för några år sedan, och undrade om inte Lennart Holmlund på vissa sätt och trots sin formella makt var betydligt mindre etablissemang än många av sina kritiker och deras plattformar i debatten. Att inte alla berörda ville kännas vid frågans relevans var talande i sig. Men jag tror att den typen av brist på självinsikt hos dem som vant sig vid att definiera fint och fult i debatten börjar bli farlig för demokratin.)

***

Många av de uppror som nu pågår mot gamla etablissemang just nu känns befriande, liberala och välkomna. En ny oräddhet, mångfald och öppenhet som river ner gamla låsningar och hierarkier. Fler får chansen att prägla samhällsdebatten med kompetens och egna perspektiv. Förtigna samhällsproblem uppmärksammas tidigare. Fula försök till skandaliseringar av frispråkiga debattörer möter motstånd snabbare. Låt det svänga, även om vi i de gamla hierarkierna blir åksjuka ett tag.

Men självklart finns där, som i fallet med Trumps valrörelse, intoleransen, hatet och hetsen, mot oliktänkande, mot minoriteter, mot främlingar. Det finns inga skäl att söka ursäkta urgammalt hat bara för att det delas mycket på sociala medier eller vinner ett presidentval.

Och även i de intressanta, komplexa upproren finns alltid konstruktiva och destruktiva inslag bredvid varandra. Även där sitter både änglar och djävlar på axlarna. Hur kan det konstruktiva bejakas på ett sätt som blockerar och tar udden av det destruktiva som också lurar, när nya makthierarkier etableras och oro flödar i samhället?

***

Medarbetare har talat om Richard Nixon som en gåtfull personlighet. Ibland såg de i honom en osäker, olycklig liten pojke i behov av en kram och en försäkran om att han duger och är välkommen. Ibland såg de i honom, och det är  en brutal, hänsynslös härskare och egoman, obehärskad, missbrukande, djupt olämplig för, och farlig i, sitt uppdrag.

Helhetsbilden blir motsägelsefull, i slutändan tragisk, en brottslig president och en karaktär som skrämmer. Ändå finns där, hos mig, ett paradoxalt hopp kvar varje gång jag läser om hans liv och bana, att han den här gången ska skärpa till sig och bejaka sina bästa instinkter istället för sina sämsta.

Hans avskedstal, med besvikna, skamsna tårar i ögonen, till medarbetarna i Vita Huset 1974 (se bilden ovan) är fortfarande det mest gripande, nakna, ledsna, sårbara någon president hållit.

Kanske fascinerar han så mycket eftersom en del av den inre kamp som pågick inom honom, och fick sådana dramatiska följder, nu pågår i hela den västliga samhällsdebatten 2017?

Hällnäs såg och en kämpande landsbygd

Av , , Bli först att kommentera 0

VÄSTERBOTTEN. Sågverket i Hällnäs hade redan då en lång historia bakom sig och bedömdes, där i början av 1990-talet, vara ett av Europas modernaste, med en ledande position inom träförädlingen och sunda framtidsutsikter. Men det hjälpte inte. På vårvintern 1990 varslades 20 anställda, en fjärdedel av hela arbetsstyrkan, om uppsägning.

Kommunpolitikerna i Vindeln beskrev för VK nyheten som tragisk och en knäck för den positiva trend som funnits i Hällnäs. Av de som skulle tvingas gå var en stor andel kvinnor som anställts åren innan. Hur den lokala arbetsmarknaden för dem skulle bli var en fråga som diskuterades intensivt dagarna efter beskedet.

Orsaken till varslen stod att finna i den internationella konjunkturen. Framför allt var det den ekonomiska oron i Storbritannien de åren, med höga räntor, som fick konkreta återverkningar i Hällnäs.

England hade varit sågverkets största marknad för specialanpassad kompontenttillverkning av dörr- och fönsterkarmar. Mot slutet av 80-talet gick 75 procent av företagets export dit. Men under slutet av 1989 och början av 1990 hade orderingången rasat med hela 40 procent, och att det ekonomiska läget blivit besvärligt var ingen hemlighet i Hällnäs. Det fanns till och med farhågor om att hela verket skulle läggas ner. Så blev det inte.

VD:n konstaterade att det fanns plats för ett sågverk i Hällnäs även i framtiden, men tillade att ”det här är en stentuff bransch som dessutom är överetablerad. Konkurrensen är enormt hård.” Det är ju, sade han också till VK, ”bättre att ha 50-60 personer anställda och överleva än att ha 70-80 och inte klara sig”. Hällnäs såg skulle visa sig ha många år kvar, men nedläggningen hade, trodde de med insyn, inte varit långt borta.

***

Knappt två år senare, i februari 1992, fick Hällnäs ett tillskott på arbetsplatser när Överboda Såg & Hyvleri lades ner och alla de 20 anställda där varslades om uppsägning. Istället valde dåvarande ägaren Balticgruppen att, i den tuffa konjunktur som rådde, prioritera Hällnäs såg, som kunde gå stärkt in i ett av sågverksbranschens svåraste år.

För Överboda kändes däremot nedläggningen som ett svårt slag, med stor rädsla för utflyttning och nedläggning av skola och affär.

En arbetsgrupp bildades i byn för att hitta möjligheter att använda sågverkslokalerna i nya syften, exempelvis småföretagarverksamhet, som kunde ersätta de förlorade arbetstillfällena. Livet gick vidare, men den historien ska inte berättas här.

***

Ytterligare knappt två år senare, i januari 1994, var det dags för dystra besked igen i Hällnäs. Då varslades, trots vinst, god efterfrågan och stabil virkesråvarusituation, tio personer på sågverket om uppsägning. Inte heller den här gången blev någon överraskad, utom möjligen när det gällde varslets storlek.

Bakgrunden angavs vara behovet av att frigöra resurser för kommande investeringar i sågverket som nu långsamt hade börjat bli slitet. Dåvarande produktionschefen nämnde även konkurrensen från Martinssons Trä i Bygdsiljum och NK Lundströms i Tväråbäck som ett skäl till varför kostnaden måste sänkas för den årliga produktion som vid det läget låg på 50 000 kubikmeter sågade trävaror, av vilka 8 000 kubikmeter förädlas till dörr och fönsterkomponenter för export till framför allt England, Italien och Spanien.

***

På våren 1996 stod sågen åter i centrum. Då varslades över tio anställda på Hällnäs såg, samtidigt som besked gavs att sågproduktionen skulle dras ned med en femtedel tillverkningen av träkomponenter helt skulle upphöra och sågen istället inriktas på nya produkter med mindre känslighet för den internationella konjunkturen. Balticgruppens Krister Olsson sade i samband med nyheten att företaget gick mot förlust under 1996, men att något nytt varsel inte var att vänta och att Balticgruppen inte sökte nya ägare till Hällnäs såg.

Ändå torde förhandlingar ha dragits igång inte lång tid därefter, för i november samma år stod det klart att Martionsons skulle köpa Hällnäs såg av Balticgruppen, och i samband med det även släppa sitt tidigare engagemang i Balticgruppen och helt koncentrera sig på träbranschen.

”Vi ser”, sade Martinsons dåvarande vice vd Gösta Stenlund, ”långsiktigt på affären och förhoppningsvis ska även personalen känna trygghet och optimism över att vi är nya ägare.” Inga personalminskningar befarades.

***

Sedan dess har investeringar skett i omgångar på Hällnäs såg, kapaciteten utökats och sågen följt konjunkturernas skiftningar med oro och optimism om vartannat. Men vi lämnar den där, vid ett ägarskifte i mitten av 1990-talet, och har redan förstått vilken kämpande del av bygden den förblivit, i medgång som motgång. Stämningarna har skiftat från år till år, men kompetensen hos de anställda, kvaliteten i det som producerats och övertygelsen om sågens framtid, har varit bestående.

Samtidigt har den tidigare ägaren Balticgruppen de senaste decennierna utvecklats i andra riktningar, med fokus på fastighetshandel och fastighetsförvaltning, och en stor, delvis omstridd, både hyllad och kritiserad, roll i Umeås utveckling på senare år. Ur sågverksbranschen växte mycket fram. Hällnäs såg går inte att tänka bort från Västerbottens moderna historia.

***

I förra veckan kom beskedet att Martinsons nu beslutat att lägga ner sågen i Hällnäs, för att istället koncentrera sin sågverksamhet till Bygdsiljum och Kroksjön. 43 personer anställda i Hällnäs, och med dem en bygd och en viktig del av Vindelns kommun, står därmed inför en oviss framtid. Osäkerheten som så många landsbygdsorter lever med går igen: om arbete, befolkningstal, service, lokaler, vardagsliv, arv.

Det handlar inte om konjunktur- eller investeringsbetingade uppsägningar av en del av arbetsstyrkan den här gången, utan om en nedläggning där maskinparken ska säljas. Mer definitivt blir det inte.

Även om de som nu förlorar jobbet på Hällnäs såg, och där finns flera som varit med om hela den resa som skildrats här, ska erbjudas anställning i Bygdsiljum – vilket inte kommer att fungera i praktiken för alla – innebär det slutet på en verksamhet som vittnat om landsbygdens uthållighet, sårbarhet och ständiga oro för att drabbas av nästa nedläggningsbesked.

Minnen och lokaler blir kvar, äldre får berätta för yngre vad som gav försörjning och möjligheter till bygden under tidigare generationer och drömmen om nya verksamheter, investeringar och jobb består. Ibland lever orter upp igen, ibland blir det ödsligt bland minnena.

Hällnäs hör till dem som vet hur det känns när stora arbetsplatser försvinner. Men Hällnäs hör också till dem som vet att framtiden kan erövras åter på drabbad landsbygd. Där pågår ett slit, där finns en oro, där finns ett engagemang för det lokala, som är en viktig del av det kämpande Sverige på 2000-talet. Vi måste bli bättre på att se och värdesätta den kampen.

Har folkrörelsedemokratin någon framtid?

Av , , Bli först att kommentera 6

”Odlaren strör i mörka mullen
fröets sådd för kommande skörd.
Däröver vandra höstens skurar,
däröver bäddas vinterns snö.
Han gör som jag:
begraver sitt hopp,
han tror som jag på sol och vår.”

(Erik Gustaf Geijer)

***

Det händer, tro mig, sent om nätterna, att man på Twitter med pekfingret viker undan grenar, sneddar genom ris, schasar bort myggen och plötsligt, i mörkret, snubblar fram och upptäcker en glänta, där alldeles stillsamma, vårdade, bildande, underbara konversationer pågår, mellan människor som lyssnar på och bryr sig om varandra.

Som på midsommar, när de andra inte ser. Som i hemlighet, för att slippa de högljudda. Samtal mellan några som smugit undan och viskar kring en liten eld nere vid sjön – långt från brölen, slagsmålen och svinerierna uppe på festplatsen, där de stora, arga gängen hänger och pinkar revir.

Vid de där små eldarna, när de viskande rösterna som möts kommer från överraskande håll, kan man ibland ana hur en framtidstro vaknar till liv inombords. Man lyssnar, i tystnad och tacksamhet. För att inte störa. För att inte riskera att locka dit någon som kan trampa in och börja gorma slagord.

Susanna Birgersson, krönikör på Expressens ledarsida och – full disclosure – sedan många år en av mina favoritskribenter i branschen, även, eller kanske i synnerhet, de gånger jag inte håller med, fångade fenomenet häromdagen i en tweet:

”Älskar nördinlägg i kulturdebatten. Irrelevansen för alla utom de närmast berörda ger något slags inverterat hopp om mänskligheten…”

Ja, vi är så många som längtar efter mer sådant. Det hoppet vacklar ju lite för varje gång som klickmedier förvandlas till en dålig kombination av subventionerad arenarock och själlös melodifestival. Och när andra får panik vid tanken på meningsutbyten som inte utgår från allas minsta gemensamma nämnare. Men det lever upp igen, när man hittar fristäderna och motståndsfickorna av folkbildningsiver, låga, resonerande röster och en självklar frånvaro av aggressiv tvärsäkerhet.

Ofta ute i nätets glesbefolkade byar. Ibland vid möten i det fysiska livet.

***

Det kan för mig vara ett samtal i vimlet, vid någon sportplats en vårkväll, med Ari Leinonen, socialdemokrat och ordförande i Umeås fritidsnämnd – en själsfrände i sin iver och oro för folkrörelsedemokratins villkor – om idrottsrörelsen och det västerbottniska föreningslivet. Ett engagemang med rötter och ödmjukhet, som väcker min respekt varje gång.

Det kan vara en fika med Berit Bylund, känd för många äldre VK-läsare, med hennes påminnelser om vad vi egentligen borde skriva om och vad som nog trots allt är viktigare än det vi ägnar oss åt i vardagen. Att vi i långt högre grad borde bekymra oss om Arktis framtid. Eller att det verkligt svåra i vår tid kanske är när medborgerliga rättigheter och mänskliga rättigheter inte överensstämmer, eller uppfattas stå mot varandra.

Den frågan var så svår och tänkvärd att jag grubblat på den i snart ett halvår, utan att våga mig på ett svar.

Det kan vara en lugn, reflekterande kommentar av Jan Nilsson i Vännäsby i något flöde, eller en fördjupande diskussion med Ali Bashi i Umeå – vi brukar träffas på bussen – som på olika sätt visar hur den lokala förankringen och de konstruktiva perspektiven i vårt samhälle kan förenas med ett allvar och en lyhördhet som dagsdebatten sällan har.

Det kan vara en diskussion med Carinne Sjöberg; och livet går i vågor, erfarenheterna myllrar och tankarna är många, men det är värt det, och ur solidariteten när det stormar kallt föds modet att fortsätta. Och så poesin!

Eller gå runt en stund på universitetet och tjuvlyssna på fikasamtalen och bordsdebatterna. Smit in på något av de öppna seminarierna eller föreläsningarna. Notera hur nivån höjs ytterligare vid många frågestunder. Det är som ett slags public service, och hoppet växer.

Jag skulle nämna många andra – ni vet vilka ni är – som lärt mig mycket runt om i Västerbotten, vid samtal och arrangemang, med hundratals olika åsikter, temperament och personligheter. Poängen här är att även om folkrörelse- och föreningslivet inte ser ut som i fornstora dagar, finns ändå lärdomen, insikterna och drivkrafterna kvar.

Och för den som har lyckan att få lyssna blir det uppenbart att potentialen för framtidens folkrörelser, framtidens demokrati, är stor, om vi bara kan hitta nya sätt att förvandla allmänt samhällsengagemang till politisk medverkan i beslutande församlingar.

***

Men demokratin kan aldrig överleva, om allt färre medborgare är beredda att överväga, i åtminstone någon del av sitt liv, att ta på sig politiskt beslutsansvar, för helheten och det svåra, för prioriteringar och målkonflikter. Därför är de svenska partiernas djupa kris så allvarlig. Antalet medlemmar och förtroendevalda har sjunkit dramatiskt. Partiernas inre liv ger dåligt utrymme för olika typer av engagemang.

Den brutala, ogina och elaka samhällsdebatten, inte minst mellan partiernas egna propagandacentraler, det ständiga, slentrianmässiga misstänkliggörandet i medierna av politiskt ansvarstagande som något suspekt, hoten och trakasserierna från olika typer av extrema grupper till höger och vänster, kriminella nätverk och rättshaverister – allt det bidrar också till att avskräcka drivna, kompetenta, eftertänksamma människor, med något att förlora, från att ens överväga ett partipolitiskt engagemang.

Och kvar att bära upp en allt mer bräcklig folkrörelsestruktur, blir ett allt färre antal idéburna eldsjälar, och kanske en del förbiflygande, lycksökande karriärister.

***

Willy Brandt sa en gång att det som gjorde att de skandinaviska samhällena mer demokratiskt inkluderande, samarbetsinriktade och öppna än andra på 1900-talet, var att socialdemokratierna där var mer präglade av humanismens och kristendomens kulturarv, än av den marxistiska sociologi som dominerade bland tyska socialister. Det han beskrev var ett slags folkrörelseerfarenhet. Men frågan är om det längre gäller, oavsett vilken del av den politiska skalan man betraktar.

Partierna har istället ibland börjat bli sina egna värsta fiender. Folkrörelserna hade en bredd som spädde ut de värsta formerna av dogmatism. I dag uppfattas partierna ägna sig mer åt att rensa ut än att rekrytera in, mer åt att bråka om poster internt än åt att reflektera över hur få som överhuvudtaget står till förfogande.

Att ledande vänsterpartister i Stockholm försökt mobba bort Amineh Kakabaveh, en av de viktigaste rösterna i kampen mot hedersförtrycket, istället för att välkomna hennes insatser som en självklar del av en modern feministisk socialism, är en illustration av hur dåligt partierna mår. I princip alla riksdagspartier har liknande inre konflikter, som får många att dra slutsatsen att partipolitik är något otänkbart och svårbegripligt.

De mest givande idédebatterna i dag förs inte längs gamla parti- och blockgränserna, utan inom eller helt vid sidan om de etablerade partierna.

När nya krafter dyker upp, är det inte ovanligt att äldre, lokala ledarskikt håller dem på mattan tillräckligt länge för att lust och nyfikenhet ska hinna dö. Och kommer en medlem som inte är tränad i de mediala, politiska, kulturella och akademiska etablissemangens stränga dagsregler om vad som är fint och vad som är fult att resonera kring, lär den sig förtvivla över alla tomma ritualer, där politiskt korrekta utspel sällan har någon koppling till hur organisationer fungerar i verkligheten.

Det skapar en folkrörelsedemokratins kris. Andra miljöer anses erbjuda friare debatter, generösare utrymme för intellektuella processer och ett större tålamod inför vittnesmål om olika, krångliga erfarenheter. De små eldarna, där samtalen förs, har börjat tändas i helt nya sammanhang. Partierna – liksom för den delen medierna – är ofta frånvarande där.

Sverige har ett demokratiskt system som fortfarande bygger på, eller utgår ifrån, existensen av folkrörelsepartier med många aktiva medlemmar, intern mångfald och stora kontaktytor mot det omgivande samhället.

De partierna finns inte längre. Har folkrörelsedemokratin fortfarande en framtid? Jag hoppas det, men tiden håller på att rinna ut.

Tänd ett ljus även för det vackra ordet förlåtelse

Av , , Bli först att kommentera 10

Ett tänt ljus, men för alla? Första advent inleder förberedelsernas och minnenas stund på året. I pyssel, jäkt, traditioner, förväntningar och eftersinning, fram till julens gemenskap och familjetid. Men också i ensamhetens och tystnadens sorg för dem som ingen har och ingen ser, som hamnat utanför. Och med skuldens börda, för dem som begått ont eller trampat snett.

Fönstren som lyser i mörkret, i staden och i byn, döljer både frid, förtvivlan och fasa. Vi kanske inte alltid vill tänka på det. Men för eller senare, tvingas vi förhålla oss till det jobbiga och svåra i och mellan människor. Förlåtelse är ordet vi alltmer skyggar för. Den som talar om det, tar en risk att missuppfattas och drabbas av 2000-talets värsta former av ytlighet och brådska i debatten.

Det här är lika fullt en predikan om förlåtelsens ljus, och om rätten att intressera sig även för de fallna, sårande och sårade människor som bär på skuld, i det lilla eller det stora.

Det är de brutna livsgärningarna som fascinerar mest efteråt. De som rymmer både vanställda ruiner av självdestruktivitet och gripande, starka inslag av begåvning, uppoffring och god vilja. Ett hjärta som slår och ömmar – en isande, likgiltig kyla som lämnar frost efter sig. Det ena tycks omöjligt att förena med det andra. Ändå trängs de där, i samma liv. I samma enskilda, spruckna människa.

Sprickorna i själen. Sveken där en vilja att handla rätt skymtar fram trots allt. Triumferna med skuld- och sorgkant. Ur dem och ur kärleken strömmar konsten och poesin. Ur dem uppstår även ibland, betydelsefulla insatser. I det motsägelsefulla, där olika instinkter kämpar med varandra, kan man gå på långa vandringar, och öva sig i egen eftertanke, ödmjukhet och självrannsakan.

***

Det är därför som exempelvis Richard Nixon är en av 1900-talets mest fascinerande, sammansatta politiska personligheter, Ida Tarbells är ett så gåtfullt, komplicerat journalistiskt livsöde och Sonjas tålamod och medlidande med Raskolnikov i Brott och straff, eller Starets Zosimas knäfall i klostret inför Dmitrij i Bröderna Karamazov, hör till världslitteraturens gripande scener.

De helgjutna, de felfria, de robusta och oförvitliga, hjältarna utan fläckar, går att beundra. Förtjänar att beundras. Men där finns sällan lika mycket att upptäcka och reflektera över. Blicken hittar inget att dröja vid.

***

Jag vet inget vackrare ord än förlåtelse – de som ber och de som ges. Och förlåtelsen är, som Dostojevskij i sina romaner lär oss som kanske ingen annan, inte eftergiven, svag och underdånig, utan ett försök att erövra livet, humanismen och godheten åter.

Förlåtelsen bärs helt och hållet av etik och moral. Den innebär inget godkännande av handlingen som ska förlåtas, inte på något sätt. Den innebär inte heller någon relativisering av vem som är skyldig och vem som är offer. Den går också fullt ut att förena med en intensiv önskan om ett starkt och effektivt rättssamhälle som bekämpar och förebygger brott, och talar klarspråk om missförhållanden, förtryck och ansvar.

Det som skiljer förlåtelsen från fördömelsens försök att förinta, utplåna och eliminera för evigt, är istället en djupare insikt om vad medmänsklighet ytterst innebär och förutsätter.

Förlåtelsen är därför det starkaste och svåraste som finns, eftersom den måste sökas under så många lager av annat.

Men på en insikt om förlåtelsens kraft och nödvändighet bygger mycket i vårt civiliserade samhälle, utan att vi tänker på det. Rätten till en andra chans. Möjligheten att sona ett brott. En utsträckt hand som hälsar den välkommen tillbaka till en gemenskap, som ansträngt sig för att lära av sina misstag. Att vårda och ömma även den som själv åsamkat sig skador till oro för sina närmaste.

***

Där förlåtelsen inte längre har en plats, växer det totalitära och omänskliga fram. Även avhumaniseringen av faktiskt skyldiga, är en fara. Ändå lever vi i en tid, där just förlåtelsens konst håller på att gå förlorad och där nederlagets, svaghetens och misstagens erfarenheter inte längre räknas. Vi bejakar istället skampålen som första och sista offentliga instans. Som en dålig hand kort, diskvalificeras människor för gott.

Och ingen vågar skriva om förlåtelse, eftersom den klickstyrda dagsdebatten är så totalt upptagen med enbart en sak i taget. Det alltid finns avskyvärdheter, skandaler och terror, som står i centrum, och ingen vill bli feltolkad, som om framhävandet av förlåtelsen skulle ha direkt med någon aktuell vidrighet att göra, i en offentlighet där allt tolkas konspiratoriskt.

När jag skriver det här, gör jag det i vetskap om att ha den bästa läsekrets man kan tänka sig, som inte söker misstolka eller fånläsa. Men alla har inte den förmånen, och därför är det så svårt att diskutera skuld och förlåtelse i offentligheten.

Förlåtelsen som livshållning kan inte, lika lite som etik, civilkurage, förvar av individers rättigheter, intellektuell hederlighet eller bildningsideal, komma och gå på det sättet, eller göras beroende av om det är meningsfränder eller meningsmotståndare, nära eller avlägsna, som råkar stå i centrum.

Förlåtelse vädjar inte till våra brusande, instinktiva känslor, men kanske en aning till våra bästa, djupaste erfarenheter. Så länge vi orkar välkomna tillbaka, den som är beredd att göra sitt för en andra chans, gynnar det även trygghet och mildhet i ett samhälle. Det är inte att blotta oss för ondska, utan att visa hur mycket starkare humanismen är.

För de brustna och fallna, kan man därför också tända ett ljus på söndag, och önska dem en väg tillbaka in i gemenskap, rannsakan och godhet mot andra.