Inga nya bevis, den avgörande pusselbiten saknas, Palmemordet förblir olöst

Av , , Bli först att kommentera 1

Det framkom ingenting nytt vid chefsåklagarens och spaningsledarens stora genomgång av bevisbilden mot den så kallade Skandiamannen, Stig Engström.

Den avgörande pusselbiten saknas fortfarande, den som hade krävts för att Palmemordet skulle kunna anses definitivt löst: teknisk bevisning. Något vapen har utredningen inte kunnat knyta till både Engström och mordplatsen.

Uppgifterna som presenterades om Skandiamannen som misstänkt vid torsdagens presskonferens är kända sedan länge. De har på senare år redogjorts och diskuterats ingående av bland annat journalisten Thomas Petterssons genom reportage i tidskriften Filter och boken Den osannolika mördaren" (2018) och av Lars Larsson i boken ”Nationens fiende” från 2016.

Att Skandiamannen ljög om om sina förehavanden på den aktuella kvällen är obestridligt, och det är utan tvekan svårt att förklara han bekräftade närvaro på Sveavägen direkt vid tiden för mordet, om han inte var den som sköt och sedan sprang i på Tunnelgatan.

Helhetsbilden, när alla fakta kring tid, rörelsemönster, klädsel och beteende i samband med och efter mordet sammanfattas, gör det därför svårt att avföra Skandiamannen som ett huvudspår. För det argumenterade chefsåklagare Krister Petersson ingående och övertygande under presskonferensen. Ingen annan tes är så konkret, och så knuten till själva brottsplatsen.

Att Skandiamannen tidigt skulle ha varit en huvudmisstänkt om utredningen skötts på ett professionellt sätt de första åren är uppenbart. Kanske hade då också, om spaningarna hade fått fortsätta kring honom, i närtid till mordet, långt mer kunnat komma fram som gett entydiga belägg för skuld eller oskuld.

Kritiken från den nuvarande spaningsledningen mot de många år som gått förlorade var diplomatiskt inlindad, men skarp i sak.

Men det är inte samma sak som att bevisen räcker nu. De frågetecken som funnits hela tiden, när det gäller vapen, motivbild och personlighetstyp, kvarstår även efter onsdagens presskonferens (där upplägget med uteblivna följdfrågor inte känns acceptabelt i en sådan här allvarlig fråga).

Ingen teknisk bevisning har tillkommit, inga nya vittnesuppgifter finns och någon konspiration som skulle kunna förklara att Skandiamannen klev ut på gatan just i samband med paret Palmes promenad hemåt går inte att belägga.

Att han skulle ha haft ett vapen på sig den aktuella kvällen är inte styrkt. Beslutet att lägga ner förundersökningen och peka ut Skandiamannen bygger därför på utredningsmaterial som är gammalt.

***

Mot bakgrund av de förväntningar som funnits om att mordet nu skulle komma att betraktas som uppklarat, och förstärkts av chefsåklagarens egna uttalanden, var onsdagens besked en stor besvikelse.

Den sista pusselbiten, teknisk bevisning kopplad till ett mordvapen, saknas, och lär aldrig dyka upp. Palmemordet förblir olöst.

***************

Läs också:

Palmemordet, utredningen och de många obesvarade frågorna

Bli först att kommentera

När bybor ställde upp och doktorn hann fram för att rädda Folke till livet

Av , , Bli först att kommentera 0

Det här är femtonde delen i min krönikeserie ”Västerbottens minnen”

***

Det var vanligt förr, att anhöriga eller grannar, de som orkade, fick bära sjuka människor på ryggen mil efter mil, ibland genom väglöst land, för att nå läkare.

Och efteråt, bära dem hem igen.

Någon annan råd fanns inte, när det var bråttom och fattigt.

Vid livsfara mobiliserades hela byar för att klara transporten. Väntan på besked hur det gått kunde bli lång och svåruthärdlig för de som stannade kvar. Kanske var det värst att inte få följa med.

Både fötternas och tålamodets erfarenheter har präglat Norrland långt in modern tid, mer än övriga Sverige.

En som ständigt lyfte fram minnen från äldre länsbor, om dramatiska räddningsaktioner och tunga bördor till fots och häst, var Gustav Rosén.

När han skrev i VK, när han debatterade i riksdagen, när han agiterade på folkmöten och när han senare som landshövding arbetade för att så kallade enkronesvägar skulle byggas till hjälp åt isolerade byar och gårdar.

”För att råda bot på den nöd, som hotar arbetare och småbrukare i Västerbotten”, sa Rosén i ett norrländskt valtal på 1920-talet, ”synas intet medel vara effektivare än att statsmakterna först och främst lösa kommunikationsfrågorna”.

Och i sina memoarer berättade han om hur människor i fjälltrakterna själva, efter det lilla bidraget från staten, ”med liv och lust grep sig verket an att bygga framkomliga vägar”.

Allt för slippa den ”tröstlösa framtidsutsikt med slit och umbäranden” som avsaknaden av vägar innebar.

Det man bör ta fasta på mest Gustav Roséns och andras insatser på området, är beredskapen att lyssna till förtvivlade upplevelser, förmedla krav och föra kärva insikter vidare. Mycket handlade om sammanfatta okända röster från tusentals möten och samtal i utsatta miljöer.

Lärdomen i efterhand, för oss som reser runt i Västerbotten nu, är att allt startade med engagemang och vittnesmål underifrån, som till slut nådde den nationella offentlighet i vilken Norrland så länge saknade plats.

Trycket från småbygderna, långt från makt och privilegier, gjorde de politiska kampanjerna möjliga att föra till framgång.

Där, i samtal och rop, formulerades det som senare blev reformer och beslut med andra undertecknare.

I deras anda, alltså byarnas, drivs också dagens norrländska krav på infrastruktur och service, i en ny tid, men fortfarande långt från etablissemangen.

En annan, lika viktig, slutsats att vårda är hur nästan sagolikt mycket som faktiskt hänt under det senaste seklet. Framsteg, investeringar, infrastruktur och förbättringar, som man varken bör ta lätt på eller glömma ursprunget till.

***

I den utsökta byaskriften ”Boken om Byssträsk” från 1986, resultatet av ett treårigt studecirkelarbete, läser jag om hur det var förr i tiden, vid sjuktransporter eller när medicinsk hjälp måste hämtas.

Ibland fick de sjuka, som sagt, bäras långa sträckor, och när det skulle bära av med häst till Lycksele, gällde det att många ställde upp.

Som den gången då 18-åriga Nanna Nilsson, på Bastunäs, fick svåra magsmärtor strax efter midsommar 1927 och det snart stod klart att blindtarmen brustit. Mamman förstod att nu var det allvar. Sedan gick det undan. Byaskriften berättar:

”Pappan, Janne, satte igång att göra en bår. Under tiden for äldsta brodern över till Byssträsk för att skaffa bärhjälp. Det var Nicke, Signar, Helge samt hennes bröder Georg och Elmer, som ställde upp för att bära. Oskar Persson var också med. Så samlades man på Bastunäs, lade den unga flickan på båren och så vandrade man åtta kilometer över skogen till Lillsele. Där inväntade man turbilen som gick från Lycksele till Umeå.”

Men ingenting gick enkelt på den här tiden. Efter ett tag fick bilen motorkrångel, och det dröjde flera timmar innan en ny kunde ordnas. Stoppet innebar att man inte hann fram i tid till Tvärålund, där tåget skulle ha tagit Nanna vidare till Umeå. Istället fick man gasa mot Spöland. Dit hann man med god marginal, men då var Nanna i så dåligt skick att en äldre dam som såg henne beslutade att ringa lasarettet i Umeå direkt och säga åt dem att vänta vid Öbacka station med en bår för den sjuka flickan.

”Så lastades hon på och åkte ned till Umeå lasarett och fick sin blindtarm opererad. Efter tolv dagar var det klart för hemfärd och det gick ungefär på samma sätt. Då bars hon till Öbacka station, tog tåget till Tvärålund, for med turbilen därifrån till Lillsele och så var Byssträskborna där för att bära hem Nanna till Bastunäs.”

Trodde ni att historien tar slut där? Nej då, inte i Byssträsk.

För på bärturen hem från Lillsele ”fick Oskar en svår tandvärk, och när de kom till Nannas hem skulle det bjudas på kaffe. Pappa Janne hade en egenhändigt tillverkad tandtång, och med denna drog Signar ut tanden på Oskar, som för övrigt blev svärfar till tanddragaren. Han gifte sig nämligen med dottern Svea.”

Byssträsk, vilken sjujäkel till by.

***

På vintern 1922 såg det illa ut när Emmy och Gottner Jonsson, båda 28 år gamla, väntade sitt första barn.

En barnmorska hade hämtats från Granö. Men, står det i byaskriften, ”då pojken skulle födas, konstaterade man, att hon inte skulle kunna klara av detta. Då var det till att hämta läkare i Lycksele, en resa fram och tillbaka på åtta mil och den skulle då givetvis ske med häst.”

Som alltid var förutsättningen att flera hjälptes åt. För att hämta doktor Engström i Lycksele krävdes ett rent stafettlopp. Edvard Jonson körde första sträckan, till Lillsele, Axel Nilsson andra sträckan till Karonbo och Gustav Långström sista biten till Lycksele. Och så samma väg tillbaka, med Engström som medpassagerare.

Stressen, hetsen, allvaret, när ett liv stod på spel. Hästarna fick jobba.

I synnerhet Axel Nilssons häst var känd som en ”våldsam springare” och doktorn konstaterade när han klev av i Lillsele inför sista sträckan till Byssträsk, att det vad ”den snabbaste skjuts han någonsin fått”.

Den här gången slutade det lyckligt, men inte med stora marginaler. Ekipaget kom fram i sista minuten och doktorn började direkt att undersöka pojken. Han tog honom då, mindes en som var med, ”kring fotlederna och slängde honom några gånger bakom sin rygg och så småningom började parveln att andas. Efter blötande ömsom i kallt och varmt vatten kvicknade han till.”

Så räddades pojken, Folke Hanefjord, till ett långt liv i den svenska och västerbottniska handikapprörelsens tjänst. Han blev en av de otaliga folkrörelsehjältar som var med och förändrade by, kommun, län och land genom ett långvarigt och träget engagemang i konkreta sakfrågor, utifrån egna erfarenheter.

***

Folke Hanefjord var, det framgår av återblickarna, en slitvarg och eldsjäl, frisspråkig och debattglad. Med mångåriga förtroendeuppdrag inom bland annat Neurologiskt handikappades riksförbund och Folkpartiet.

Han kämpade för de funktionshindrades resemöjligheter i länet, för bättre färdtjänst och för det uppskattade projektet med handikappridning i Lycksele. Jordbrukspolitik hörde också till hans hjärtefrågor.

In i det sista diskuterade han lokal-och landstingspolitik, handikappfrågor, socialpolitik, vårdköer och äldreomsorg, bland annat genom egna texter i VK och VF. Han lade sig i, han tyckte till, han fanns på plats.

När Folke Hanefjord gick bort i februari 2005, 83 år gammal, skrev hans vänner inom Neurologiskt handikappades förbund ett minnesord i VK:
 
”Folke var under alla år i handikapprörelsen en tillgång för oss i många olika frågor. Han satt med i arbetet för färdtjänsten, vägverket, hjälpmedel och andra stora intressepolitiska frågor i Västerbottens län. Som samarbetspartner i olika sammanhang var Folke en tillgång med ett stort kunnande. Folke var också alltid den som tog stort ansvar för sina medlemmar i föreningen i Lycksele. Han värnade om de små grupperna och den enskilda medlemmen i föreningarna. Han ville också, trots sin ålder, alltid ta vara på ungdomarna i föreningarna och ordnade aktiviteter för alla åldrar. Folke såg alltid möjligheterna även om hans sjukdom innebar att förutsättningarna inte alltid var de bästa. Han höll modet uppe hos alla och planerade för framtiden (…) Trots sin sjukdom gav han oss alltid många skratt och underbara och betydelsefulla stunder.”

Det var också Folke som 1986 formulerade förordet till boken om Byssträsk. Vi har velat, skrev han där, ”spegla utvecklingen genom berättelser om arbete, glädje och sorg. I detta har vi försökt att levandegöra många personligheter, som var och en på sitt sätt representerar de människor som skapat byn och dess historia.”

***

Vägarna som präglade Västerbotten under 1900-talet blev många – fysiska, politiska, intellektuella och andliga. Och eldsjälarna lämnade något i arv, som de själva varit med om att skapa. Som så ofta då byarnas historia skrivs.

Bli först att kommentera

Högern inte mogen att regera landet

Av , , Bli först att kommentera 0

Det konservativa lägret orkar inte hålla stilen. Fasaden av ansvarstagande och ledarskap från pandemins inledning rämnar. I stressen över stagnerande opinionssiffror tar destruktiva instinkter över.

Coronakrisen visar sig vara en för svår fråga för åtminstone sverigedemokraternas och kristdemokraternas nationella ledningar att hantera.

Jimmie Åkessons besynnerliga krav på att en enskild tjänsteperson, statsepidemiolog Anders Tegnell, ska få sparken är ett sätt att driva politik som känns igen från Sd:s förebilder ute i världen och ger en föraning om hur en regering skulle tvingas uppträda som styrs direkt eller på nåder av sverigedemokraterna.

Det alternativ som moderaterna och kristdemokraterna förbereder, pö om pö, bygger helt på Sd:s starka opinionssiffror, och på en förhoppning om att de tre tillsammans ska nå egen majoritet vid nästa val. Åkessons utspel blir därför en påminnelse om att högern inte är mogen att regera landet.

Ebba Busch gjorde sig, för sin del, skyldig till ett övertramp när hon under söndagskvällens partiledardebatt i Sveriges television anklagade regeringen för att “med berått mod” tillåtit en stor smittspridning i samhället.

Det är en formulering man skulle förknippa med ett anonymt konto på sociala medier snarare än en partiledare med anspråk på att bli statsråd i en ny regering.

Busch försöker kleta dödssiffror på politiska motståndare, men avviker därmed från vad hon hävdat under tidigare faser av coronakrisen och undviker det faktum att ansvaret för misslyckandena att skydda äldreomsorgen i Stockholm faller även regionalt och på många partier, inklusive hennes eget.

Desperata försök att få tag i svansen på aggressiva kampanjer som nu vill revidera historien om den svenska coronastrategin är möjligen ett effektivt sätt att vinna uppmärksamhet, men är inte trovärdigt som oppositionsstrategi och meriterar inte för anspråk på att få ta över makten.

En regering måste ha ork att med viss tröghet stå emot plötsliga utfall, både från den egna sidans aktivister och från andra. Sakfrågor, inte stämningslägen, bör vara vägledande.

Att bära upp ett ansvarstagande över tid är något helt annat än att poppa upp med invektiv när det passar. Det är en insikt som givetvis även sittande januaristyre bör ha när det kommer till uppträden på yttre vänsterkanten. Den som regelbundet kantrar lynnigt vid tillfälliga vindskiftningar i samhälldebatten, är inte mycket att hålla i handen under en hel mandatperiod.

Och erfarenheterna hittills av Ulf Kristerssons tid som moderat ordförande är tyvärr att han – trots en beskedligare, seriösare och sakligare ton – med viss fördröjning tenderar att ansluta sig till de positioner högerdreven på Twitter anvisar. Ur dammet de stampar upp brukar moderatledaren, som vill bli statsminister, en stund senare besvärat kliva fram.

En regeringsbildares personliga egenskaper kan uppfattas som sympatiska, men det räcker inte om regeringsalternativet som helhet bottnar i något annat.

***

Den svenska strategin, som blev känd under det begreppet under coronakrisens första månad, handlade om att undvika en panikartad, total nedstängning av samhället och istället vidta åtgärder för fysisk distansering och bromsad smittspridning som var långsiktigt hållbara och inte medförde andra, allvarliga konsekvenser för folkhälsan.

I det syftet förbjöds bland annat större folksamlingar, inskränktes resandet, uppmanades hemmaarbete, stängdes gymnasieskolor och universitet, avråddes från många aktiviteter där spridning riskeras och infördes strängare regler för exempelvis restauranger.

Det var en aning mer frihetlig hållning än vad många andra länder förmådde, med hela folkhälsan, inte bara coronaviruset, i centrum. Men den innebar utan tvekan ganska långtgående inskränkningar för medborgarna, och var alltså aldrig någon strategi för ökad smittspridning. Att oppositionen börjar ansluta sig till den vulgärmyten är oroande.

En av symbolfrågorna blev, inte minst i utländska medier, att Sverige undvek att stänga ner grundskolorna. Att skolorna förblev öppna var ett av de beslut som etablerade begreppet den svenska linjen internationellt.

Att regeringen här inte heller tillgrep auktoritära åtgärder för att tvinga fram en spektakulär lockdown, som skulle ha sett handlingskraftig ut på ytan, men skördat andra offer i det tysta, provocerade också de som ville se mer hårdföra tag.

Sverige har i huvudsak fått rätt på punkten om skolorna, och många andra länder tvingas nu ge upp sina mest extrema strategier i förtid. Hos dem väntar snart en debatt om vilka drakoniska metoder som verkligen var rättfärdiga, när de som farit illa under dem äntligen får komma till tals.

Debattörer och politiska ledare som fått fel angående lockdowns söker därför att blanda bort korten om vad som varit den svenska strategin. Och det underlättas förstås av att Sveriges linje vanställts i omvärlden, när tendensiösa rapporter sökt måla upp stora kontraster som egentligen inte funnits.

Jag kan för egen del, som ingående följer medierna i Tyskland och Sverige, men också privat hör vittnesmål från vardagslivet i båda länderna, konstatera att det för tyska läsare och tittare varit väldigt svårt att få en samlad bild av den svenska strategin och det svenska samhällslivet under coronakrisen, och tvärtom, lika svårt för svenska läsare/tittare att riktigt förstå hur situationen ser ut i praktiken vid en större nedstängning av samhället i vissa tyska delstater.

Extremer konstrueras som inte riktigt finns, och siffror blandas ihop som inte har med varandra att göra. Slutsatser dras om coronakrisen i ett skede när många månader av den ännu återstår. Det finns inga skäl för Sverige att kröka rygg under en kortvarig medial dramaturgi av det slaget.

***

Sverige har två stora misslyckanden att svara för, även vid en internationell jämförelse: Äldreomsorgen i vissa regioner skyddades alldeles för dåligt, vilket förklarar de höga dödssiffrorna och var tvärtemot den uttalade svenska strategin, och testverksamheten har kommit igång på tok för sent. Där har flera andra, jämförbara länder lyckats avsevärt bättre.

Kritiker har också fått rätt på en annan punkt: att de svenska myndigheterna inledningsvis och i för hög grad tonade ner den förväntade omfattningen av pandemin, och därigenom gjorde att allvaret i situationen inte stod klart för många.

För det kommer ett politiskt ansvarsutkrävande, hjärtpunkten i varje demokrati, att bli nödvändigt, efter att utredningar i detalj slår fast vad som gick snett när.

Men en föga vågad gissning är att många – inom både regering och opposition, men också i hela samhällsdebatten – kommer att tvingas till självkritiska slutsatser, inte bara när det gäller den tillfälliga krishanteringen, utan också efter decennier av vårdpolitik som lett att en nödvändig beredskap saknades.

Coronakrisens hundratals olika aspekter, medicinska, ekonomiska, demokratiska, kommer att diskuteras i åratal framöver – på alla nivåer – och det bör välkomnas. Det här är inte den sista pandemin. Krismetoderna såväl som den långsiktiga beredskapen måste förbättras så att vi inte hamnar i samma farliga och godtyckliga kaos en gång per decennium under resten av 2000-talet.

Den övergripande svenska linjen kommer i vissa avseenden att framstå som en förebild, och de svenska misslyckandena kring äldreomsorgen och testerna att lyftas fram som avskräckande exempel. Så sammansatt lär facit bli. Andra lär står inför motsvarande självrannsakan, med positiva som negativa erfarenheter.

Därför kommer stämningsläget i debatten att växla åtskilliga gånger till beroende på vilka frågor som står i centrum, och det finns ingen anledning för någon sida till vare sig triumf eller undergångskult.

Av regeringar och politiska ledare har man rätt att kräva ett ansvarstagande, som varken fastnar i dogmatism eller löper med varje aggressiv strömning när det passar. Det måste finnas stadga. Behovet av ett sådant ledarskap, hos de styrande och hos oppositionen, blir ännu större när en allvarlig ekonomisk nedgång ska hanteras.

Mot den bakgrunden framstår det som ett allvarligt misstag att delar av det konservativa lägret i Sverige plötsligt söker vinna coronapoäng med våldsamt anklagande, oseriösa, till synes godtyckliga utspel om den svenska strategin, utan samband med tidigare, egna ställningstaganden och utan andra syften än att haka på ett drev.

På det sättet undergräver man även den sakliga kritik som varit och är berättigad. Allt blir lite solkigt.

Så kvalificerar man sig inte för rollen som framtida regeringsbildare.

Bli först att kommentera

Vett och etikett, eller kaos i cyklarnas Umeå?

Av , , Bli först att kommentera 0

Jag är uselt tränad, har astma, odlar dåliga matvanor och lider av fobi för överentusiastiska hälsofascister. (Nej, jag vill inte få en nystart i livet. Nej, jag vill inte veta mina värden. Ja, jag saltar allt jag äter för mycket.)

När hurtbullar genom åren strött anekdoter omkring sig från gympass, fjällmaraton, bergsklättringar, Vasalopp, havssim, Vätternrundor och andra galenskaper, har jag kunnat skryta med att flera gånger ha cyklat uppför hela svingen i ett sträck (271 meter, stupbrant hela vägen, man kan i ögonvrån ana skeletten från brojävelns tidigare offer längs kanterna).

Vid ett fåtal tillfällen, när jag varit i riktig form, har jag klarat Gammliabacken utan paus halvvägs, men aldrig upplevt att det varit värt det.

Häromveckan försökte jag besegra bergssluttningen strax före Täfteå, gud vet varför. Jag måste ha sett svimfärdig ut när bilisterna for förbi.
 
Så jag är inte fåfäng, inte på den punkten i alla fall. Min status som soffpotatis bär jag utan illusioner. Jag försöker hålla mig i form nog för att överleva mest för att med gott samvete kunna äta choklad när jag kommer hem, och när jag kommer till jobbet, och när jag stannar till i stan. (Nej, jag vill inte ha hjälp med min diet, men jag är både vegetarian och helnykterist, och har en gång blivit kallad ”asket” av Po Tidholm, så pk-flexa lagom ni).

***

Ändå måste jag erkänna att det huggit till någonstans i egot senaste tiden, när jag i stigningen från Maja Beskowskolan till universitetssjukhuset – en helvetiskt seg ”vad är meningen med livet”-backe? – plötsligt blivit passerad av 70-åriga tanter och gubbar som speedat förbi som hade de Folkhälsomyndighetens kontrollanter efter sig.

Den första tanken blir alltid: vad är det som pågår, vad är det som händer?! Här trampar jag arslet av mig och så kommer någon född på typ Per-Albins tid och svischar förbi utan att knappt röra på benen alls. Är det rättvisa?

Sedan ser jag deras cyklar och inser – i en blandning av lättnad och kränkthet – att de fuskar. Eller ja, så känns det i ögonblicket. Jag vill inte beteckna e-cyklar som fusk. Att cykla elektriskt är inte liktydigt med att pumpa kroppen full av steroider och vinna OS-guld. Så menar jag inte. Missförstå mig rätt.

Och är det några som förtjänat e-cyklar är det självklart veteranerna, hjältarna.

(Mer provocerande och kränkande är det ju när någon i min egen vattniga medelålder glassar förbi på en e-bike och ser belåten ut, som om hen förstått något jag vägrar att inse, medan jag flåsar högröd i ansiktet. Vi är ju jämgamla, vi har ju upplevt så mycket tillsammans, hur kan ni göra så här?)

***
 
Skämt å sido, faktum är att jag ser e-cyklarna som framtiden för en grön, hållbar stad. I svaga stunder önskar jag mig nog en egen. Då skulle jag besöka Västerbottens museum varje dag, och säkert vackra Täfteå lite oftare.

Det finns dock en seriös fråga gömd i detta: Hör de där e-fenomenen egentligen till kategorin cyklar? Eller borde vi tala om dem och trafikplanera för dem, som lurigt tystgående halvsyskon till mopeden?

För de går snabbt, i ärlighetens namn ibland snabbare än vad e-cyklister i alla åldrar kan hantera när det blir trångt på vägarna. Pang så dyker de upp, och lämnar nära ögat-situationer bakom sig. Och då är vi ändå bara i början av omställningen.

Umeå är en utmärkt cykelstad, även på vintern enligt min åsikt. Att Cykelfrämjandet placerar Umeå på tredje plats av landets kommuner är inte oförtjänt. Förhoppningsvis är det bara början.

Ändå tror jag att vi i god tid måste våga diskutera problemen (utmaningarna om ni så vill) som väntar här, när vi planerar för 2000-talet som ett stadscyklisternas århundrade. Även Umeå kommer att få sin stora debatt om cyklistens vett och etikett.

* Att inte gängcykla i arrogant bredd och tvinga mötande ner i diket.

* Att inte racercykla i tät trafik som om andra inte fanns (ni känner att ni kan kontrollera farten, men andra kanske inte kan reagera lika snabbt).

* Att inte stirra ner i mobilen när man passerar andra människor.

* Att hålla ögonkontakt med bilister (som inte är fiender, utan medtrafikanter). Att sakta ner bredvid familjer och vara medveten om att små barn kan få plötsliga infall.

***
 
Vi kommer, det är jag övertygad om, att behöva bredare, centrala cykelbanor, med flera olika filer, i takt med att antalet dagliga cyklister ökar kraftigt. Säkert kan en lösning på sikt vara att mer av centrum blir helt bilfritt och att bilvägar görs om till rena cykelbanor.

Men det fritar oss inte från ansvaret att uppträda som folk, även på hojen, i synnerhet inte om vi tar elektriciteten till hjälp för att komma fram fortare.

Bli först att kommentera

Sällan har en svensk roman väckt sådan debatt

Av , , Bli först att kommentera 0

Frispråkig och sarkastisk var hon från början, och orädd. Redan i sin andra artikel för VK, 9 november 1916, som nyanställd 24-åring och tidningens första kvinnliga journalist, lyckades Astrid Glas, under signaturen ”Rita”, provocera fram ett elegant litet tryckfrihetsåtal.

En uppsättning av Frans Hedbergs ”Bröllopet på Ulfåsa” besökte Umeås provisoriska, sunkiga, illaluktande teater, och Rita passade på att inte bara recensera föreställningen utan också lokalen. Det var några rader i den recensionen som fick biografdirektören Bror Abelli att gå i taket och till domstol:

”Sist men icke minst några ord om vår teater. Vad skall man likna den vid? Många fula namn har den fått, men vi skall inte vara alltför elaka. Vi kan ju kalla den en råttfälla bara.”

Det där med råttfälla utlöste ett ”förfärligt rabalder” mindes Astrid långt senare – då med efternamnet Väring och tio romaner bakom sig – när hon i en jubileumsartikel 1940 tittade tillbaka på sina dryga två år som kulturjournalist på VK. Men artikeln fälldes inte.

***

Astrid Väring (1892-1978) förblev stridbar och polemisk även som romanförfattare. Inte alltid sympatisk. Ibland lyste fördomar och stereotyper igenom. Men ängslig var hon aldrig. Hon hade ärenden.

Hennes författarskap är litterärt väldigt ojämnt. Det kan växla snabbt mellan hopplöst klichéfyllda scener till stark, minnesvärd litteratur.

Jag tror att många Väring-läsare känner frustration både över att hon är så bortglömd i dag och över att hon hade begåvning för mer än hon lämnade efter sig.

Men Frosten (1926) och Vintermyren (1927) hör till de mest framstående böcker som skrivits om norra Sverige, och var i sin kritik av skogsskövling och orättvisor djupt politiska. Där tar Väring, som Karin Edlund konstaterat, ”revansch för den förnedrande behandling som de västerbottniska bönderna fick utstå”.
 
I den unga Norrlandslitteraturen var Väring överhuvudtaget en tidig och självständig röst, som inte bad om ursäkt. Att hon så småningom engagerade sig för den politiska högern kostade henne sympatier bland kollegor, men visade också att hon inte gick omkring med ett blött finger i vädret.

Hon skrev med en särpräglad blandning av konservatism, rättskänsla, miljöengagemang och varm solidaritet med människor i periferin, de missförstådda och udda, ändå livsstarka, som kämpar för upprättelse.

Många av hennes romaner var laddade av ett slags underliggande vrede, ett otåligt patos. Hon var en i ordets rätta mening samhällskritisk författare.

I synnerhet hade hon ett hjärta för de som drabbats av svält, nöd, krig och rättsövergrepp.

Huvudpersonen Sara-Greta i den tragiska kärleksromanen ”Längtan heter vår arvedel”, som kom 1941, är i hög grad baserad på den verkliga personen Sara Greta Persdotter, som 1830 blev avrättad i Skellefteå för att ha mördat sin åtta månader gamla son.

Och Värings sista roman ”Trollkona” (1956) har hämtat sitt tema från Malin Karlsdotter (”Malin på Tangen”) som blev dömd till fängelse på vatten och bröd för äktenskapsbrott i Jämtland under tidigt 1800-tal.

Den dimensionen är viktig i hennes författarskap – försvaret av den lilla människan som krossas av starka makter.

***

Men ingen av hennes böcker var så indignerad som ”I som här inträden…” från 1944, det stora angreppet på svensk sinnessjukvård. Och det är den som hon förknippas mest med i dag.

Ett par år dessförinnan hade Astrid Väring träffat en barndomskamrat från Umeå, som tidigare i sitt liv blivit avskedad från statlig tjänst och tvångsintagen på Umedalens mentalsjukhus, i vad Väring blev övertygad om var ett fruktansvärt rättsövergrepp.

”I som här inträden” tog den nya livskamratens öde som utgångspunkt för en skildring av vanvård, feldiagnoser, godtycke och maktmissbruk. I ett förord talade Väring om det som ett justitiemord, ett “koncentrationsläger” och “en Dreyfusaffär i smått”.

Boken, som följer huvudpersonen från barndomen, via karriär och kärlekstrassel, in i sinnessjukvården och fram till det tragiska slutet, väckte en enorm debatt i det framväxande folkhemssverige, fick stort stöd av patienter och kritiserades våldsamt av läkare. Det gjordes en filmatisering som stoppades från visning efter påtryckningar. Sällan har en svensk roman utlöst sådan strid. I flera avseenden var den före sin tid med sitt ämne och sitt ifrågasättande av en modern vårdbyråkrati.

***

Därför är det glädjande att förlaget Atrium nu i år gett ut romanen på nytt, med ett insiktsfullt efterord av författaren Kristina Sandberg, som är erkännande men inte okritisk om romanen.

Sandberg konstaterar att: “Det går förstås inte enbart att ha den egna samtidens blick på Värings roman vid en läsning idag. Rösten som talar kommer så tydligt från en annan tid (…) med tankar om hederlighet och plikt, där skillnader mellan bildad och obildad, hög och låg, kvinna och man, tas för givet.”

Ibland, skriver hon också, blir romanen så onyanserad att hon vill lägga den ifrån sig, inte minst på grund av de ”svårsmälta” kvinnoporträtten.

Man kan tillägga att även huvudpersonen Tomas, trots Astrid Värings försvar av honom, har osympatiska drag och faktiskt begår ett par sexuella övergrepp under handlingens gång.

Sandberg ställer frågan: ”Är det en roman, eller en debattbok?”, men kallar den också för ett ”försvarstal som vrålar genom historien”.

***

“I som här inträden…” är Värings till temat och stilen modernaste verk, en effektiv och skicklig berättare var hon sitt skrivarliv igenom, och i kritiken av sinnessjukvården föregriper hon en internationell debatt som kom senare.

Men det är inte den roman man ska läsa först om man vill upptäcka hennes litterära betydelse och känna hennes förankring i det västerbottniska landskapet. Förhoppningsvis får åtminstone Frosten och Vintermyren också chansen att möta nya generationer läsare.

Att det är ändå är “I som här inträden…” som fortsätter att väcka uppmärksamhet visar att Väring träffade en nerv i samhällsdebatten som förblivit känslig över generationer: Individens utsatthet i en stor samhällsbyråkrati med välmenande ansatser men också utrymme för trakasserier och godtycke utan ansvarsutkrävande.

Astrid Väring undrade själv i VK-artikeln 1940 hur det skulle ha gått om hon fortsatt inom journalistiken och istället för författare hade ”som min mening var, på allvar blivit pennskaft.”

En fin blinkning till Elin Wägner, från en stridbar pionjär till en annan.

Bli först att kommentera

Det kan sluta med att hela januarisamarbetet kraschar

Av , , Bli först att kommentera 0

Tre frågor om Las-utredningen och januariavtalet:

1. Varför blir det sånt bråk om arbetsrätten först nu, har inte januaripartierna redan kommit överens i den frågan?

– Ibland krävs många ord för att dölja en konflikt. Ju hårdare konflikt, desto fler ord. Prata den trött bara, tills de blir distraherade av något annat. Vinn tid, förhala, förvilla, förvanska, förbrylla. Sir Humphrey hälsar så gott.

Man bakar helt enkelt in motsättningarna i en väldig deg av lagom lösa formuleringar, så att kantigheter inte längre syns.

Många hyllade politiker är som sockerbagaren i staden. De bakar stora, de bakar små, de bakar några med socker på.

Går det så går det. Kanske hinner man rentav avgå med den äran, beundrad för glasyren, innan någon blir hungrig, tar första tuggan och biter sönder tanden.

Punkt 20, om moderniserad arbetsrätt, var en av de längsta i januariavtalet mellan socialdemokraterna, miljöpartiet, centerpartiet och liberalerna från 2019. Det krävdes en stor deg för att rymma samtliga partiers krav och samtidigt dölja att de spretar åt motsatta håll.

Få av de 73 punkterna var så viktiga för att uppgörelsen skulle komma till stånd, och samtidigt så lätta att tolka på flera olika sätt.

Partierna var aldrig nära att komma överens, men chansade på en ”det där får vi snacka allvar om senare”-lösning. Det vill säga, de lovade en utredning med minst sagt tänjbara direktiv.

Nu är utredningen här. Nu går det inte att skjuta upp länge. Nu har det blivit dags att tugga. Aj!

***

2. Vad handlar konflikten mellan partierna om?

– Under punkt 20 står det:

”Arbetsrätten moderniseras och anpassas efter dagens arbetsmarknad samtidigt som en grundläggande balans mellan arbetsmarknadens parter upprätthålls. Arbetsrätten ska ge företagen flexibilitet och skydda den enskilde arbetstagaren mot godtyckliga uppsägningar.”

Ambitionen är god. Men partierna kan inte enas om vad orden betyder.

Socialdemokraterna toktrycker nu, med stöd av fackföreningarna, på ”balans” och ”skydda”, medan centerpartiet och liberalerna, med de små och medelstora företagens perspektiv som prioritet, går all in på ”anpassas” och ”flexibilitet”.

Avtalet säger uttryckligen att Las ”ska ändras genom tydligt utökade undantag från turordningsreglerna” och att förslag ska läggas som innebär lägre kostnader för mindre företag vid uppsägningar. Men det säger också att ”rättssäkerhet och skydd mot godtycke ska upprätthållas.” C och L lyfter i stöd till utredningen fram det förstnämnda. S tar i sitt motstånd fasta på det sistnämnda.

Det som gör konflikten ovanligt tillspetsad är slutraderna under punkt 20, där det otvetydigt görs klart att om inte parterna själva kommer överens ska Las-utredningens förslag bli lag.

Helst vill man att fack och arbetsgivare blir eniga. Men annars väntar lagstiftning, lovar C och L. Att köra över LO är dock otänkbart för S, som därför söker hitta ett sätt att underkänna utredningen genom att hävda att den inte följt angivna direktiv. På det sättet ska S slippa behöva bryta formellt med avtalet från 2019. Mjuk deg var ordet.

***

3. Hur slutar det?

– För C har flexiblare arbetsrätt varit ett profilkrav länge. Med punkt 20 ansåg man sig ha triumferat och avgjort frågan. Därför kan knappast Annie Lööf tillåta att S nu förödmjukar centerpartiet i ett maktspel där processen segas ut så länge att ingenting händer före nästa val. Men vart ska C vända sig om avtalet faller?

Liberalernas ledare Nyamko Sabuni, som inte är någon större vän av januarisamarbetet, kan se det här som en ursäkt för att börja söka en friare position i regeringsfrågan inför nästa val. Men vill hennes partiaktiva det, när alternativet är ett högerkonservativt läger?

Stefan Löfven kan inte ignorera LO. Det är svårt att se hur det skulle gå till. Men utan förankring i mitten saknar S ett eget, realistiskt regeringsunderlag. M, KD och Sd är tillsammans större än de rödgröna. S-ledningen riskerar därför hela sitt maktinnehav för åratal framåt om den jagar bort C och L.

Svår prestige låser frågan från flera håll. Om inte arbetsmarknadens parter hittar en kompromiss kan det här i värsta fall sluta med att mittensamarbetet kraschar, eller börjar avvecklas, någon gång under nästa år.

Bli först att kommentera

Tragiskt om västerbottningar slutar vara coronaförsiktiga nu

Av , , Bli först att kommentera 0

Argumentet för den svenska strategin mot coronaviruset har ända från början varit uthållighet. Att det som görs ska gå att upprätthålla under längre tid. Långsiktighet angavs från dag ett som ett viktigt mål.

Steg för steg skärpta restriktioner, realistiskt utformade, med en mobilisering av frihetligt ansvarstagande, ska göra det möjligt att sträcka ut smittbekämpningen över många månaders tid.

Brutala, nästan totala nedstängningar, med enorma skadeverkningar på folkhälsan, ekonomin och människors rättigheter, måste överges snabbt när utmattningen blir för stor.

Så har resonemanget sett ut.

Hittills har den strategin, vad avser graden och urvalet av restriktioner, varit övertygande. Sammantaget och principiellt.

De punkter där Sverige har misslyckats – alldeles oavsett vilka mått man mäter med – handlar om det bristfälliga skyddet av äldreboenden, i synnerhet i Stockholm, den generellt svaga krisberedskapen, underbemanningen inom vården och att testverksamheten aldrig kommit igång i tillräcklig omfattning.

Kring det lär många, sannolikt de flesta i ansvarsposition, ha självkritiska slutsatser att dra när utredningarna ligger klara. Och hade det inte från början framförts skarp kritik mot delar av den svenska strategin, exempelvis från forskarhåll, skulle de problemen sannolikt ha blivit ännu värre. Ju fler insiktsfulla röster som kommer till tals – även när de grälar med varandra – desto bättre blir balansen.

Men att extrema nedstängningar har undvikits i Sverige, och inte allt, inklusive grundskolor, bommats igen, visar sig när allt summeras ha varit ett klokt vägval.

Länder som stängt ned utan urskillning och på vaga grunder, och som nu tvingas öppna upp i insikt om att så repressiva åtgärder inte är socialt hållbara över tid, kommer att ha andra offer att redovisa när helheten summeras.

Den svenska strategin har mycket lite att göra med de nidbilder som sprids på Twitter och som sedan får återklang i utländska medier på jakt efter en dramaturgi snarare än verklighet. På samma sätt har situationen i andra länder betydligt fler nyanser än vad som tränger igenom i debatten hos oss. Även i samhällen som enligt de flesta kriterier lyckats bäst med sin coronahantering, exempelvis Tyskland, finns många exempel på godtycke, kaos, självmotsägelser och lidande under ytan.

Den som tror att ens en milt auktoritär lockdown går att förlänga i åratal, exempelvis i väntan på ett vaccin, måste leva i en isolerad bubbla av nätkrigare utan kontakter med vanliga människor i länder som genomlidit krisen under våren.

För dem med resurser, flexibla jobb och kontakter, går det förstås lättare. För de sårbara och maktlösa är marginalerna alltid små, ofta obefintliga.

De åtgärder – ibland berättigade och nödvändiga – som vidtagits runt om i världen för att bromsa viruset, kommer att skörda enormt många offer över tid, i form av våld, fattigdom, psykisk ohälsa, hunger och förtryck.

Vore det inte värt åtminstone en liten stunds eftertanke?

Corona är inte heller våren 2020 den enda faktor som orsakar sjukdom, skada, förstörda liv och plågsam död. Om vi vill se problemen ärligt i vitögat, och på allvar rusta oss inför de talrika pandemier som lär följa på denna under resten av 2000-talet, så måste vi våga erkänna hur komplicerat läget – och livet – är. Sällan finns det några antingen-eller.

Totalitära lösningar och ensidiga problembeskrivningar, leder alltid snett, hur effektiva de än är i drev och kampanjer.

***

Men det finns en aspekt av den svenska strategin som dess anhängare (jag hör till dem) gärna glömmer bort, eller talar tyst om: Det faktum att den är tänkt att pågå ganska länge. Att den ska vara just uthållig. Att den inte är ett frikort från uppoffringar.

För även om många stirrar sig helt blinda på corona, kvarstår slutsatsen från början av pandemin, att förloppet måste bromsas tillräckligt för att ge vård och samhällsfunktioner tid att bygga upp en beredskap som står pall.

Även i en värld av svåra avvägningar, är det fullt ut rationellt att bemöta coronaviruset som ett särskilt allvarligt hot, som kräver långtgående och ovanliga försiktighetsåtgärder.

Förutsättningen för att en frihetlig, balanserad linje ska bli framgångsrik, och vara övertygande, är därför att den stora majoriteten människor faktiskt hjälper till och ställer upp solidariskt på de ändå relativt milda restriktioner som finns.

Att vi anstränger oss lite extra att vårda disciplinen. Inte försöker tänja på varje gräns. Inte pressar på för jättesnabba öppningar av hela samhällslivet. Inte demonstrativt pekar finger åt rädslan. Inte nonchalerar enkla regler om distans. Inte låter oss förföras till omdömeslöshet av den första sommarsolen.

Fortsätt hålla avstånd. Lyssna på rekommendationerna om distans. Fall inte tillbaka ner i gamla vanor redan nu. Utsätt inte andra för onödiga risker. Hjälp varandra att upprätthålla försiktigheten. Njut i värmen, med en gnutta varsamhet inför nästan, som kanske är bräckligare än du vet. Enkla hänsyn som kan förflytta berg. Minns, vid den lilla uppoffringen, de som kämpar varje dag med krisen.

***

Vi har fått ett förtroende, i en folkrörelsedemokratis bästa anda, att klara av det här tillsammans, och att visa hur frihetlighet går att förena med ansvarstagande, tålamod och solidaritet på bästa sätt. Även Västerbotten är mitt uppe i en kritisk fas av smittspridning, när maj närmar sig juni. Nu är inte läge att bli arrogant eller likgiltig.

De som under våren, vid en blick ut över ett nedstängt Europa, kände tacksamhet över den svenska linjen, har nu en skyldighet att upprätthålla den och praktisera det som den syftade till från första början: uthållighet.

Bli först att kommentera

Sverige har gjort rätt som stretat emot

Av , , Bli först att kommentera 0

Coronakrisen används nu av många som en ursäkt för att kuppa igenom långtgående krav, reparera skamfilade rykten, smita från tidigare misstag eller återlansera gamla agendor. Även inom EU. Det drivs en kampanj för att radikalt utvidga unionens gemensamma ekonomiska åtaganden, via nästa långtidsbudget. Den kampanjen dryper på flera håll av skenhelighet och förljugenhet.

Sverige kommer sannolikt att få vika ner sig i förhandlingarna om stödpaketet på runt 8 000 miljarder svenska kronor som lanserats av EU-kommissionen, efter ett utspel i samma riktning från Frankrike och Tyskland. Att stå ensam i vägen för ett sådant beslut skulle kosta för mycket. Inte minst i form av politiskt kapital. Och det är givet att den solidariska stödfonden faktiskt behövs, i det allvarliga läge som råder, för att EU ska fortsätta fungera.

En annan faktor lär också få betydelse, när Sverige söker backa från sitt motstånd. Coronadebatten är på väg in i en förbittrad fas där de som tappade omdömet inledningsvis i rop på extremt auktoritära åtgärder kommer att försöka ärerädda sig genom att stänka åt alla håll som går, inte minst mot vårt land. En budgetstrid därutöver är nog inget regeringen vill riskera.

Men Sverige har, tillsammans med Danmark, Österrike och Nederländerna, gjort rätt som stretat emot, krävt stramare processer och inte velat ge klartecken bara för att andra gastat högt. Krisen är inget skäl att förfalla till demokratisk aningslöshet eller att släppa kontrollen över hur medel används.

Problemet är inte grundtanken, att medlemmar betalar mer för europeisk sammanhållning, med direkta bidrag istället för lån till svårt drabbade länder. Krediter, med återbetalningsskyldighet, leder inte rätt i det här läget, när ekonomier sänkts av ett virus. Problemet är inte heller summorna och de viktiga syften det talas om inför nästa långtidsbudget: satsningar på grön omställning, teknikutveckling, rättsstatlighet och jobb.

Svårsmält, däremot, är bristen på klara, genomtänkta kriterier och trovärdiga utvärderingar i praktiken, bortom retoriken. Vart tar pengarna vägen, de som krävs in med nästa generation och Europatanken som argument? Vilka demokratiska principer står pall när det gäller? Går det att lita på att EU ska få det att fungera framöver, som nu delvis präglas av släpphänthet och korruption?

Sveriges och de andras motstånd, att de inte gett något omedelbart ja, har redan tvingat fram vissa klargöranden kring det.

Risken finns att coronakrisens politisering i förlängningen leder till en historierevisionism där handlingskraft likställs med villkorade medborgerliga rättigheter och ekonomisk superpopulism. Snacka om att det i så fall blir nästa generation som får betala priset, med ärvda skulder och ofrihet som norm.

För varma EU-vänner, och vänner av en omfattande, solidarisk EU-budget, är det viktigt att kräva större noggrannhet än så, inför varje steg. Det kan annars komma surt efteråt.

Bli först att kommentera

Stora förändringar av arbetsrätten är fel strid att ta

Av , , Bli först att kommentera 0

På andra sidan coronakrisen anas redan, på många håll i världen, konturerna av ett mer auktoritärt samhälle där godtycke härskar i högre grad än tidigare.

Sprickorna har synts länge, men nu brister dammen.

Ändamål får helga medel som en patriotisk plikt. Att peka på målkonflikter uppfattas som sabotageverksamhet. Bevisbördan vilar på den som inte vill säga ett automatiskt ja till extrema undantagstillstånd. Grundläggande rättigheter och etablerade principer reduceras till en lyx för vackert väder.

Det kommer att vara mumma för despoter såväl som småpåvar, om detta etableras som ny norm på område efter område:

Totalitära utopier och totalitära problembeskrivningar som kräver total mobilisering. Övervakningskapitalism och storebrorssamhälle som förstärker varandra. Befogenheter att registrera och kategorisera medborgares vanor. rörelser och livsstilar. Inskränkningar av kultur-, yttrande- och tryckfriheten med yrkesförbud för feltänkande. Nya maktrelationer inom näringslivet och på arbetsmarknaden i spåren av automatisering, oligarker och monopoljättar. Ett nygammalt tvång, i en kamp om kontrakt, fasta jobb och karriärer, att vara smidig, att acceptera de villkor som erbjuds.

Suspekt är inte längre den som vill avskaffa andras rättigheter, utan den som vill utöva sina egna.

Oavsett vilken coronastrategi man i detalj förespråkar under krisens akuta fas borde det försätta alla i skräck som tror på demokrati, öppenhet, jämlikhet och frihetlighet.

***

Att ledande institutioner i Sverige bevarat ett helhetsperspektiv, satsat på en mobilisering underifrån och inte stirrat sig blinda på enbart en hotbild, tycker jag personligen är något att vara tacksam över. Jag tror att det har ett stort värde att inte alla länder tävlat om att besluta så drakoniska, generella nedstängningar uppifrån som möjligt.

Det betyder inte att Sveriges strategi varit felfri, att inga skandaler ägt rum, att kritiker saknat poänger eller att andra länder varit omdömeslösa när de gjort sina bedömningar. Tvärtom. Utan hård kritik hade den svenska linjen sannolikt sett annorlunda ut, på ett negativt sätt. Och den folkliga mobiliseringen definitivt uteblivit.

Det är sällan så, i kriser som denna, att en sida har helt rätt och en annan sida helt fel. Den fria debatten är överlägsen despoternas monologer, även när det gäller krishantering.

Men att Sverige haft en relativt rationell och frihetlig utgångspunkt under coronakrisen – även om skillnaderna mot andra länder överdrivits våldsamt – har ett demokratiskt värde.

***

Det är mot den övergripande bakgrunden som många politiska beslut nu måste ses. Även dem som handlar om relationerna på svensk arbetsmarknad.

Hur ser det långsiktiga hotet ut, mot rättfärdighet och frihet i samhället? Hur ser målkonflikterna ut? Vilka maktförhållanden är på väg att förändras som en följd av politiska, ekonomiska och tekniska skeenden – kanske även medicinska – där gamla branscher dör och nya tar över?

Hur och när riskerar individens rättigheter att komma i kläm? Vilka åtgärder skulle frigöra människor, ge dem makt över det egna livet, och vilka skulle hämma dem? Hur ser det livslånga lärandet ut i morgon? Vilka ägarstrukturer dominerar i den digitaliserade ekonomin? Leder en liberal analys till samma slutsatser och samma prioriteringar inför 2020-talet som den gjorde inför 1990- eller 2000-talet?

Jag tycker inte det.

Arbetsmarknaden, liksom samhället i stort, håller på att förändras dramatiskt. Mycket talar för att de anställdas rättigheter, personliga integritet och långsiktiga trygghet kommer att inskränkas framöver. Av både politiker och arbetsgivare, av både höger och vänster. Med ständiga hänvisningar till goda ändamål, till nätverk, till laganda, till hälsa, till effektivitet, till konkurrenskraft och till teknikutveckling.

Även om välståndet fortsätter att öka, är det inte säkert att det förblir lika förankrat i breda miljöer och uppfattas bidra till en grundläggande trygghet, social rörlighet och delaktighet. Att människor kan växa, i frigörelse, egna intressen och självförverkligande, men inom ramen för en samhällsgemenskap som känns legitim och värd att engagera sig solidariskt för.

I synnerhet under en övergångsfas kan det bli väldigt turbulent, där automatisering och nya konsumtionsmönster får gamla jobb, och värdet av traditionella utbildningar, att försvinna, utan att nya näringar ännu hunnit växa fram i tillräcklig omfattning för att ersätta dem.

Skulle dessutom handelskrig, protektionism, stängda gränser och nationalism bli vanligare, utsätter det ekonomier som den svenska för svåra påfrestningar.

Behovet av välfungerande fackföreningar – inte som ytliga, partipolitiska propagandaorgan, utan som starka, rationella parter på arbetsmarknaden – kommer att öka i ett sådant läge. Inte bara för att hantera lönebildning och förhandlingar, utan för att enskilda människor ska kunna lita på att deras rättigheter upprätthålls av system och av institutioner som går att lita på. Att det inte är fritt fram för exploatering. Att en arbetsplats bärs upp av mer än så.

Redan coronakrisen visar hur värdefullt det är vid en kris med den svenska modellen, där någorlunda goda, konstruktiva relationer råder mellan starka, självständiga, ansvarstagande parter på arbetsmarknaden. Det är aldrig friktionsfritt, men en välfungerande modell, att parterna får ta ansvaret för uppgörelser om de villkor som ska råda, utan statlig inblandning.

Hela samhällsekonomin stärks om människor kan agera med viss långsiktighet, utifrån vetskapen om att inte ett rent godtycke råder på arbetsmarknaden.

Den som litar på sin jobbsituation, och på den generella välfärden, investerar mer, vågar ta på sig uppdrag i civilsamhället och får det lättare att få ihop sin livssituation. Utan en sådan tillit minskar det demokratiska engagemanget snabbt.

***

Det borde därför nu, ur ett liberalt perspektiv och mot bakgrund av en auktoritär tidsanda, vara viktigare att med extra stora marginaler värna grundläggande rättigheter i anställningsförhållanden, än att sträva efter radikalt ökad flexibilitet och effektivitet på arbetsmarknaden. Även om det sistnämnda i teorin vore genomtänkt som ett sätt att minska arbetslösheten.

Snabbt nog kan det visa sig att både vänstern och högern står i kö för att med hänvisning till olika, luftiga eller dramatiska ändamål, avskaffa privat- och offentlighetsanställda arbetstagares individuella rättigheter. I den kön bör liberaler inte trängas.

Centerpartiet och liberalerna bör därför undvika att pressa på för hårt om den del av januariavtalet som handlar om förändringar via lagstiftning av arbetsrätten och reglerna på arbetsmarknaden. Det vore en strid som skulle kräva all prestige och allt förhandlingskapital de har kvar, och försvåra en fortsättning av januarisamarbetet bortom 2022, när stödet för ett mittensamarbete inom socialdemokratin ifrågasätts.

Är det en vettig prioritering?

Vi vet av erfarenhet att den här typen av stora omställningar på arbetsmarknaden kan bli bestående i många decennier. Blicken bör inte riktas bakåt till 1990-talets debatter, utan framåt mot 2020- och 2030-talets politiska, ekonomiska och tekniska realiteter, när prioriteringar görs. Även det talar emot en krampaktig, spänd lagstiftningsprocess den här mandatperioden, med mycket vacklade stöd både i riksdagen och bland väljarna.

Utan tvekan är det ett problem att många småföretag i Sverige drar sig för att anställa människor under nuvarande regler, som likt det mesta annat i landet inte är utformade med småföretag som utgångspunkt. Där måste en nyordning komma. Också svårigheterna att matcha en snabb teknikutveckling och ökad konkurrens, med ny kompetensförsörjning, kan drabba mindre företag hårt.

Och även om många väsnas något förfärligt nu i debatten, är de förslag som läckt ut från utredningen om förändringar av arbetsrätten – kring rätten till förtur, uppsägningar av personliga skäl, kompetensutveckling och undantag från turordningsreglerna – inte särskilt revolutionerande.

Det handlar varken om mirakelmedel eller undergång. En del av förslagen borde gå att komma överens om.

Men sådana uppgörelser ska förhandlas fram av parterna själva, med den legitimitet det ger, även om det tar tid, utan ett statliga påtryckningar.

Att nu via politiska beslut underminera den svenska modellen och göra långtgående förändringar i lagen om anställningsskydd, med trots allt större risker för godtycke, kortsiktighet och utsortering på arbetsplatser, lär inte ha mer än marginell effekt på sysselsättningen.

En överdriven och illa tajmad lagstiftning kan däremot väcka misstro, radikalisering och konfliktstämning på arbetsmarknaden inför framtida lönebildningar. Det lär varken gynna småföretagandet på sikt eller underlätta ett blocköverskridande stöd för en liberal näringslivs- och skattepolitik i övrigt.

Samtidigt kan lagförändringar, om de tas över av nyauktoritära rörelser efter ett maktskifte, få negativa konsekvenser för enskilda människors möjligheter att hävda sina rättigheter, mod att ta till orda och känsla av delaktighet i samhällsekonomin.

Inte heller för socialdemokratin är det här enkla frågor. Även den har målkonflikter och låsningar att kämpa med inom arbetsmarknadspolitiken.

Det finns ingen anledning för januaripartierna att hetsa fram detta i prestige och stress visa lagstiftning. Andra områden borde kännas mer angelägna och mer brådskande, om de spanar bortom coronakrisen och ser vad som tornar upp sig där.

Bli först att kommentera

EU ruttnar inifrån när ett medlemsland blir diktatur

Av , , Bli först att kommentera 1

”Ungern är inte längre en demokrati.” Det säger den brittiske historikern och författaren Timothy Garton Ash i det senaste avsnittet av POLITICO:s podcast ”EU Confidential”.

”Den liberala demokratin”, konstaterar han, ”har eroderat i Ungern under de senaste tio åren, samtidigt som Ungern har varit medlem i EU, och EU har gjort nästan ingenting för att stoppa det. Pengarna har fortsatt att flöda in i Viktor Orbáns kistor. I dag är Ungern en diktatur.”

Om den slutsatsen är Timothy Garton Ash inte ensam. Sedan Orbán med coronakrisen som svepskäl skaffat sig en diktators makt att styra genom dekret på obestämd tid, ställa in val och sätta sig över annan lagstiftning, är det svårt att använda någon annan beteckning.

Journalister och debattörer i Ungern kan nu dömas till långa fängelsestraff om de rapporterar nyheter som stör regimen.

I förra veckan vittnade oppositionspolitiker om hur arresteringar och förhör redan inletts i landet med den nya lagstiftningen som utgångspunkt. Syftet är entydigt: att skrämma obekväma, kritiska röster till tystnad.

Redan tidigare har Orbán systematiskt arbetat på att undergräva domstolssystemet, försvåra för fria medier, jaga minoriteter och politisera ledande kultur- och utbildningsinstitutioner. Nu fullföljer han den processen.

Och EU står verkligen handfallet, inför utvecklingen i både Ungern och Polen.

Det visar sig att Europeiska Unionen har förbluffande få konkreta möjligheter, inom ramen för nuvarande fördrag, att tvinga enskilda medlemsländer att respektera ens grundläggande regler om demokrati och mänskliga rättigheter. Åtminstone har det varit bedömningen hittills.

Därför har inget allvarligt försök gjorts att ställa Ungern inför ett ultimatum, med hot om indragen rösträtt i ministerrådet och därefter uteslutning.

Istället riskerar en gammal misstanke att bekräftas: När ett land väl accepterats som medlem kan dess regering under nuvarande ordning relativt snabbt börja strunta i de stränga antagningskriterierna och skratta åt varningar från EU:s institutioner. I synnerhet om den lyckas bilda allians med andra auktoritära ledare. Så ser det ut.

Att EPP, Europaparlamentets största partigrupp bestående av konservativa och kristdemokrater, ännu inte brutit definitivt med Orbáns Fidesz-parti (vilket både M och Kd i Sverige krävt ska ske) är talande. Det är de små stegens eftergifter som ger en diktator klartecken att köra på.

I slutändan, tror många bedömare, är det bara hotet om indragna EU-bidrag som kan få Ungern och Polen att lyssna. Men skulle fler länder falla under auktoritära styren, kanske påskyndat av coronakrisens undantagstillstånd, försvinner även den möjligheten.

Det europeiska samarbetet måste bottna i starkare principer än så.

Om en diktator kan rycka på axlarna åt EU:s grundfördrag, och ändå förbli medlem, som om ingenting hänt, då har EU börjat ruttna inifrån.

Bli först att kommentera