25 frågor att trassla in sig i – förhör varandra i små grupper

Av , , Bli först att kommentera 2

Den schweiziske författaren Max Frisch (1911-1991), ofta nämnd som tänkbar nobelpristagare, inledde sin dagbok för åren 1966-1971 med 25 frågor. Det är geniala frågor fulla av svåra etiska fällor, snubbeltrådar och dilemman. Har ni några timmar över kan de ge upphov till heta, givande diskussioner i en närmare krets. Så här lyder de i översättning och, för den som är nyfiken, mina spontana svar.

*****

1. Är du säker på att du är intresserad av människosläktets fortlevnad när du själv och alla dina bekanta är borta?

Svar: Ja, passionerat.

2. Varför? Nyckelord räcker.

Svar: Solidaritet med team människan och den meningsfulla känslan av att ha fått ta emot en stafettpinne, bära den en bit och sen lämna den vidare.

3. Hur många av dina barn kom inte till världen genom din vilja?

Svar: Inget.

4. Vem skulle du helst ha sluppit att få träffa?

Svar: Åtskilliga. Världen lider ingen brist på drygarslen. Nämner inte namn, men få av dem läser detta.

5. Finns det någon person, som inte behöver veta om det, som du har skuldkänslor gentemot, och hatar du mer dig själv eller den personen för det?

Svar: Personer i skolan som blev mobbade och som jag inte gav tillräckligt stöd. Det hatar jag mig själv för.

6. Skulle du vilja ha absolut minne?

Svar: Nej, vilken mardröm!

7. Vad heter den politiker, vilkens död genom sjukdom, trafikolycka o.s.v skulle inge dig hopp? Eller anser du inte att någon går att ersätta?

Svar: Jag tror inte på att önska livet ur folk, då blir det så, som det står i Molnen över Metapontion, att det till slut inte kan finnas några goda segrare. Men när diktatorer dör, välj vem ni vill, väcks alltid ett visst hopp om befrielse för de fångna och plågade.

8. Vem, som är död, skulle du vilja återse?

Svar: Min farfar. Jag skulle vilja ställa honom frågor jag var för omogen och navelskådande för att göra medan han levde.

9. Vem däremot inte?

Svar: Den läskiga, slemmiga husmusen som sprang över min fot i köket hemma på gården när jag var barn och hens släktingar som alltid krafsade i väggen vid min kudde när jag skulle sova.

10. Skulle du hellre tillhöra en annan nation (kultur) och i så fall vilken?

Svar: Nej.

11. Hur gammal önskar du bli?

Svar: (Givet att jag lever i en demokrati.) Så gammal som möjligt så länge jag kan klara att själv uttrycka min fria vilja och värna min integritet mot makthavare, institutioner och tvång. När det inte längre går vill jag inte, för egen del, bli äldre.

12. Om du hade makt att befalla vad du ansåg är rätt, skulle du befalla det även om majoriteten är emot? Ja eller nej.

Svar: Nej.

13. Varför inte, om du anser det rätt?

Svar: Jag vill inte vara del av ett auktoritärt styre, inte mitt eget heller.

14. Hatar du lättare ett kollektiv eller en enskild person, och hatar du hellre ensam eller i ett kollektiv?

Svar: En enskild person och ensam.

15. När slutade du anse att du blir klokare, eller anser du det ännu? Ange ålder.

Svar: Jag tycker att jag fortsatt blir klokare med åren. Eller mindre dum.

16. Övertygar din självkritik dig?

Svar: Nej, jag genomskådar mina retoriska finter direkt.

17. Vad anser du att man retar sig på hos dig och vad retar du dig på hos dig själv, och om det inte är samma sak: för vad ber du om ursäkt?

Svar: Andra retar sig på att jag är en konflikträdd mespropp. Jag själv retar mig på att jag så sällan förverkligar några idéer, utan bara pratar om dem. Och att jag är så folkskygg och kan få ont i magen i dagar efter sociala situationer, att jag ofta flyr kontakter. Jag ber om ursäkt för allt, förbehållslöst.

18. Om du tillfälligt föreställer dig att du inte vore född: oroar dig den tanken?

Svar: Ja. Liv!

19. När du tänker på de som dött: önskar du att de döda ska tala till dig, eller önskar du hellre säga de döda något.

Svar: Att de döda ska tala till mig.
 
20. Älskar du någon?

Svar: Ja.

21: Vad får dig att dra den slutsatsen?

Svar: Blåklockan i bröstet.

22. Om det är så att du aldrig har dödat en annan människa: hur förklarar du att det aldrig har skett?

Svar: Privilegiet att ha fått leva i så trygga miljöer att ett fruktansvärt nödvärn aldrig blivit aktuellt.

23. Vad saknar du för att vara lycklig?

Svar: En värld där inte någon tvingas lida under övergrepp och mobbning. (Andel i travhäst. Tio veckors betald semester i Berlin. Obegränsat med garn i alla färger. Högre rankingpoäng på chess.com. En annan personlighet.)

24. Vad är du tacksam över?

Svar: Hill Street Blues-avsnitt på YouTube. Att mormor lärde mig virka. Att kaffe med choklad inte förbjudits ännu. Höstdagar vid kvarnen i Vindeln. VK:s läsekrets. Stämningen i Örträsk. Nålbindning. Myggnät. Basebollplanen på Nydala. Astmamedicin. Änglar i Amerika. Anna Rydstedts dikter, Kirill Petrenkos leende och Helen Sjöholms röst.

25. Skulle du hellre vara död eller leva en tid till som ett friskt djur? Och vilket?

Svar: Har man sett ”Ingen bor i skogen” vågar man inte önska. Men att vara travhäst hos stall Catarina Norqvist verkar ge en fin tillvaro. Jag skulle inte vara särskilt rentravande, men envis som satan över lång distans. Harpers Hanover till 50 gånger pengarna?

Bli först att kommentera

Värkande tår i Anumark, lånade skidor i Järnäs och blöta yllestrumpor i Tallberg

Av , , Bli först att kommentera 2

Det var vid mitten av 1920-talet, i byn Anumark, och Julia Sinajda grät så mycket där hon satt i barnvagnen som just då skulle säljas på auktion, att till slut vädjade utroparen: ”Låt flickan behålla vagnen”.

Julia Sinajda Jonsson var bara ett år gammal, när hennes far dog och familjens situation blev prekär. Efter det skulle allt säljas.

I byaskriften om Anumark från 1992 återges Julia Sinajdas barndomsminnen från den tiden. Det kan inte ha varit lätt för modern Teresia, konstaterade hon, att som ensamstående kvinna ordna fram mat, kläder, skor och skolböcker åt fem små barn. Med bara 50 kronor i månaden och tre kor.
 
Men det fick gå. Mjöl och mjölk, och ibland en slaktad kalv, utgjorde grunden. Barnen skulle hjälpa till vid många olika sysslor, även slakten. När kalven låg död var det hennes uppgift, berättade Julia Sinajda, att ”röra blodet så att det inte koagulerade.”

Att bära in ved, sopa golv, gräva potatis, trampa hö och räfsa diken hörde också till det hon och hennes syskon förväntades sköta.

En förmyndare tillsattes snabbt när fadern gick bort, som brukligt på den tiden. För Julia Sinajda och hennes syskon blev det Axel Granholm som fick den rollen.

Hon mindes särskilt ett tillfälle, då han fick göra rätt för sig. Det var när hon via kommunens försorg hade fått nya skor, så kallade ”bondeförbundare”, med sula av gummi och skaft av läder.

Med dem på sig gick hon till skolan.

Men av något skäl, som inte redovisas i hennes hågkomst, ogillade läraren att hon gick runt i nya skor och slet på dem, istället för att använda storasystern Sveas avlagda skor. Så hon skickades hem för att hämta de gamla. Problemet var bara att Julia Sinajdas fötter var större än systerns, ”så när jag gick i hennes skor vart mina tår krokiga. Aj va det gjorde ont!”

Hon smög iväg på frukostrasten för att byta tillbaka, men när hon återvände till skolan blev hon upptäckt igen av fröken och hemskickad en gång till för att hämta de slitna skorna. Ack, ja.

”Då blev mamma arg”, minns Julia Sinajda i byahistoriken, ”och gick efter farbror Granholm. Vi följdes åt till skolan, och där blev ett riktigt rabalder. Sedan var jag så rädd att jag inte vågade svara på frågorna jag fick, fast jag kunde dom.”

***

Skorna som slets, eller barfötterna som härdades, på vägen till skolan var en erfarenhet som delades av många på den tiden. Men så nära till skolan att de kunde gå fram och tillbaka på en rast, var det förstås inte alla Västerbottensbarn som hade, eller har i dag.

Västerbottens byaskrifter är fulla av berättelser om de olika metoder som använts för att ge barnen någon form av undervisning trots stora avstånd, små resurser, få lärare och glest boende befolkning. Inackorderingar var vanliga tidigt, liksom ambulerande lärare och kringflyttande skolor som hyrde in sig tillfälligt hos bönder. I norra Sverige var kreativiteten stor på området.

Men ofta var det ändå långt att gå till skolan för barnen.

***

Som för Nils Johan Molin (född 1893) i Järnäs. Hans skolminnen återges på ett ställe i Nils-Erik Molins bok från 1990 ”Järnäs By. Järnäs Kråken och Järnäs Klubb”. Där återger Nils Johan i anteckningar hur han fick gå en halvmil till skolan mellan Järnäs och Klubben.

Barnen gick i sällskap längs sträckan som senare blev landsväg, längs stranden och Långviken ”tills vi kom in i skogen.” Vanligtvis gick de hem varje kväll, ”åtminstone pojkarna”.

En gång när det var snöstorm fick dock Nils Johan sova över hos Anners Pers mor. Hos henne, ”en fin gumma”, fick de äta till vardags också, bröd, blandost och ”en vällingtallrik eller något annat varmt till min smörgås.”

Trots att färdsättet till skolan var detsamma hela tiden blev det ”aldrig ledsamt på vägen, skrev han, och tillade: Benen tog tydligen ej heller skada av den långa skolvägen, för ännu 57 är senare värker det inte i dom.”

Men han minns också, hur speciellt det var, när man inte behövde gå: ”Många av de andra barnen hade skidor, min inte jag. Sista vintern fick jag låna ett par skidor av Karin Öberg. Det var en stor händelse. De var halvbreda, lätta, väl vallade och gick lätt.”

***

Eller som för Anna-Greta Karlsson i Fredrika. I sin och Märta-Lisa Erikssons bok ”Historiska glimtar från Fredrika” (1999) berättade hon om hur det var när familjen på 1930-talet flyttat från Åskilje – där skolan låg på andra sidan vägen – till Fredrika, där hon, som gick andra klass, blev tvungen att ”traska ända från Backen till Fristad”. Men snön kunde ställa till det.

”En vinterdag”, mindes hon, ”förmodligen en av dom svårare då det gällde snöoväder, fick vi en slant för att få åka buss. Utsikten att få åka buss var en stor händelse. Jag hade nästan aldrig åkt buss.” Men, som ni kanske redan anat, som känner den västerbottniska vintern: ”Det kom ingen buss och det vara bara att plumsa iväg i den djupa snön.”

De blev ordentligt försenade till skolan, konstaterade Anna-Greta. Men bussen hade inte haft det lätt den heller. ”När skoldagen var slut, såg vi bussen från Umeå passera. Bussen hade förplog på den tiden och det hade gått tungt för den att ploga.”

***

Det kunde förstås vara långt för lärarna också. En tanke och ett hedersomnämnande går till Olof Carlsson, som 1918 började som lärare i Ånäsets skola, men som för en tid bodde kvar i Gumboda, där han undervisat tidigare.

Han fick, noterar Stig Axel Eriksson och Gösta Öhlund i boken ”Ånäset genom tiderna” (1997), ”stärkande motion då han skulle förflytta sig 1,5 mil varje dag i alla väder.” (Samma år drog för övrigt spanska sjukan fram i bygden, och ”enbart i Ånäset avled på en vecka 7 personer.”)

***

Det dröjde länge innan regelbundna skolskjutsar inrättades. Som för ungdomarna i Tallberg, Nordmaling. I Evert Molins och Sally Molin-Larssons ”Tallberg. Från nybygge till bungy jump!” från 2001, kan man läsa hur eleverna i fortsättningsskolan saknade skolskjuts och ”fick gå de 7 kilometerna enkel väg till Nyåker och lika långt tillbaka.

Under skolans tidigare år ”var för många skolvägen både lång och vintertid svårframkomlig. För flickorna var det att traska fram i kjolar med hem -spunna och -stickade yllestrumpor.”

Betänk då också det krav på hyfs och propert utseende som ställdes på eleverna förr i tiden. I boken ”Tavelsjö. Från seklets början” (1994) återges bland annat reglementet från 1897 för Umeå Landsförenings Skoldistrikt gällande ”ordning och tukt”.

Där stod som punkt 1 att skolbarnen var skyldiga att ”punktligt infinna sig i skolan på de bestämda lärotiderna, så framt de ej af sjukdom eller annat giltigt skäl äro hindrade.” Och som punkt 6 stod att de ska ”vinnlägga sig om snygghet, renlighet och ordning.”

Smaka på den efter många kilometer i snöstorm till fots.

***

Så skorna var viktiga. Och in på 1900-talet lades så småningom även en mode- och statusdimension till skolstarten. Det gällde inte bara att överhuvudtaget ha hela och tåliga kläder, och skor på fötterna, utan rätt och trendiga skulle de vara också. Praktiska behov skulle förenas med snacket på skolgården. Rottrådarna går ner tillbaka till både byarnas grusvägar och städernas eftermiddagstorg, när elever än i dag jämför kläder och prylar med blicken.

***

Inte undra på att Västerbottens-Kuriren den 24 augusti 1936 ägnade en helsida åt skolstarten med många annonser för undervisningsmaterial och moderiktiga kläder. Bland annat verkar golfkostymer, golfbyxor och golfstrumpor ha varit det heta för pojkarna, medan klänningar och jumpers gällde för flickorna. Och så gjorde Carlssons skoaffär reklam för ”kraftiga don på fötterna” för pojkar och flickor. Skor ”för skolan, för leken, för friluftslivet.”

Därtill bjöd VK på en lång krönika med råd till föräldrar och barn av signaturen ”Fru Karin”. Den känns, hur vi nu ska tolka det, påfallande modern och aktuell.

Mycket handlar om skolstarten som en chans till planering och nya, bättre vanor. För kläder och skolgrejer (”laga det som kan lagas, skaffa nytt i mån av behov”), matvanor (”försök införa litet färsk frukt i morgonmålet” och motion (”tag initiativ till att de verkligen få en viss daglig motion i det fria”). ”Och storebrors glaoscher eller grovskor, påmindre Fru Karin, ”kanske sedan sist blivit lagom åt lillebror, medan han själv måste ha ett nytt par.”

Julia Sinajda i Anumark skulle nog ha haft ett och annat att säga om det.

***

Men var tid har ju också sina egna problem, och ibland går cirkeln varvet runt. I dag uppmuntras elever som kan och bor tillräckligt nära, att gå eller cykla till skolan. Även om det är några kilometer. För både hälsans och miljöns skull. Det är rätt tänkt. Snart kommer emellertid höstmörkret, och en – statistisk marginell, men känslomässigt reell – otrygghet för många. Vågar man släppa iväg barnet ensamt?

Vill vi att länets skolvägar inte ska vara bara rimligt korta utan också, där det går, möjliga att färdas till fots eller till cykel året runt, gäller det att underhålla och ploga, men även att arbeta med stadsplanering, belysning och vuxennärvaro längs sträckorna.

Vägen till skolan tar alltid tempen på samtiden.

Eller som ”Fru Karin” skrev i VK 1936:

”Det är fel att tro att årsskiftet är de goda föresatsernas tid – rätta tiden för föresatser och beslut och för deras genomförande är just hösten, då ett nytt arbetsår börjar efter sommarlov och semestrar. Och man bör ta det rationellt, både utifrån bohaget och kläderna och inifrån vanor och ovanor, gamla förargelseklippor och nya källor till glädje och välbefinnande.”

Bli först att kommentera

Varning för de högljudda kraven på munskyddstvång

Av , , Bli först att kommentera 4

Munskyddsdebatten kretsar nästan uteslutande kring frågan om huruvida munskydd hjälper till att minska smittspridningen. Det torde vara uppenbart vid det här laget att svaret på den frågan är: Bara i mycket begränsad utsträckning och endast i väldigt speciella situationer – där de vanligtvis redan används.

Teorier kliniskt fria från människors vardag, beteendemönster över tid och psykologiska realiteter är meningslösa som beslutsunderlag. I de flesta miljöer och mänskliga sammanhang skulle ett tvång i praktiken vara verkningslöst. Ofta direkt kontraproduktivt. Det är inte en fråga om avancerad vetenskap, utan om grundläggande människokännedom.

Generella, kollektiva munskyddstvång i offentliga miljöer eller i skolor handlar därför mer om att demonstrera makt, signalera allvar genom symbolhandlingar eller ge efter för panikstämningar, än om rationella avvägningar av vad som fungerar i verkligheten.

Vad debatten borde handla mycket mer om är inte huruvida ett brett munskyddstvång kan hjälpa på marginalen mot smittspridning i samhället. Utan huruvida sådana ingrepp i människors fysiska integritet – en utvidgning av statens makt att kontrollera oss in på bara kroppen, övervaka och hålla fast – står i någon som helst proportion till problemet, situationen i vården och den allmänna folkhälsan.

Omfattande munskyddstvång är inte bara en fråga om vad som hjälper mot smittspridningen, utan också en fråga om medborgerliga rättigheter och om folkhälsa på längre sikt.

Vad betyder ett munskyddstvång för olika människors psykiska hälsa, känsla av kontroll över den egna kroppen, självbild, sätt att kommunicera, möjligheter att tolka omgivningen och rätt som individer att vara fria i världen? Vilka blir de tysta offren i den bortglömda vardagen?

Vad betyder munskyddstvång, eller lockdowns, eller besöksförbud för äldre människor som kan tvingas sluta sina liv i ensamhet, politiskt över tid, när det etableras en ny norm som ger makthavare klartecken att bestämma allt när någon form av kris uppstår?

Det är inte nödvändigtvis några enkla frågor, men det exempel på bortglömda frågor i en debatt där det rent instrumentella dominerar över allt annat och ändamål anses helga medlen.

***

Många länder i världen har i vissa avseenden reagerat omdömeslöst på coronapandemin och tagit till för hårdhänta, auktoritära åtgärder som kommer att orsaka värre långvarigt lidande – för både folkhälsa, ekonomi och demokrati – än själva viruset.

Psykisk ohälsa och sociala problem växer i skymundan, när coronabekämpningen blir den enda giltiga aspekten av våra liv, lamslår vardagen, förstör ekonomier och sprider en rädsla utan relation till andra riskbilder. Det är dags att första chocken lägger sig.

Coronaviruset är inte det enda problem vi står inför. Minskad smittspridning oavsett övriga följder för människors liv och hälsa är inte i alla lägen en självklar huvudprioritet. Det finns målkonflikter och nödvändiga avvägningar även under en pandemi.

Många politiska beslutsfattare, som fått gå in i rollen som krisbekämpare med stegrade opinionssiffror och därmed sluppit svara på frågor om gamla problem en tid, har nu ett egenintresse av att förlänga coronaundantagen.

Låt inte det ske utan en kritisk granskning och debatt.

Att Sverige haft en balanserad linje genom krisen hedrar våra ledande politiker, regering som opposition, som inte gett efter för frestelsen att gripa undantagsmakt. Det finns ingen anledning att ta lockdown- och munskyddsländer till automatiska förebilder nu heller, eller ge efter för de som ropar högst och mest ensidigt.

Sverige bör hålla fast vid att ha hela den samlade folkhälsan som utgångspunkt, inte bara coronaviruset.

***

Betyder det att varje form av munskyddsrekommendationer utöver dagens, ska uteslutas av principiella skäl? Nej, det behöver det inte göra. Att coronapandemin leder till vansinniga felprioriteringar och konstig upphetsning på olika håll, betyder ju inte att den inte finns kvar och är allvarlig.

Även med ovanstående varningar i åtanke kan det därför finnas just speciella situationer och väldigt specifika miljöer där en munskyddsrekommendation de kommande månaderna i Sverige går att rättfärdiga, om en samlad bedömning talar för det. Åtminstone går det inte att utesluta helt, så länge som pandemin fortsätter genom olika faser.

Extremt trånga kollektivtrafiksituationer i storstäder under rusningstid, där inget ansvarsfullt fysiskt avstånd går att hålla och där det finns möjlighet för den som vill att välja andra alternativ, kan vara ett exempel på det. Säkert finns andra. Kanske högskoleprovet för att underlätta att det genomförs?

Men det måste finnas en enorm tröskel innan ens en sådan åtgärd vidtas. Ett maktkritisk ifrågasättande gentemot både politiker, arbetsgivare och särintressen. Vilka rättigheter förtrampas och vad står i proportion till vad? Och så en tydlig plan för hur åtgärder ska avvecklas snabbast möjligt så att ingen förtryckande norm hinner uppstå.

Det är precis som Stina Oscarson skrev klokt på Svenska Dagbladets kultursida häromdagen:

”För det som skett globalt för att bekämpa denna pandemi vad gäller nedmonteringen av demokratiska friheter saknar motstycke. Vilka samhällen kommer att växa ur den rädsla som spridits? Vad kommer hända med den fria tanken efter denna övning i lydnad – och när vi vant oss vid att för den goda sakens skull acceptera undantagstillstånd och mötesförbud? Och vad kommer all den övervakning som får Boye och Orwell att blekna i jämförelse att användas till när krisen är över? Det vet vi inte. Men varje åtgärd har ett pris.”

Därför är det berättigat att på nytt utfärda en varning mot ropen på nya tvångsåtgärder i internationell efterföljd som närmast vällustigt ignorerar målkonflikter, människors psykiska hälsa och de grundläggande rättigheter som ett fritt samhälle kräver. Håll trösklarna höga.

Bli först att kommentera

Smek alla vakuumförpackade glorior

Av , , Bli först att kommentera 0

Det är lätt att vara djärv och glasklar på ett halvt sekels eller ett helt årtusendes avstånd. Vi hade vetat bättre, vi hade vågat mer, vi hade stått pall. Well, smek alla vakuumförpackade glorior.

Ibland undrar jag om inte vår samtids maniska pekpinnar om att lära av historien mer är ett försök att dölja ett eget dåligt samvete och det faktum att vi lärt nada.

Eller säg så här: De visste nog redan då ganska väl hur ömkliga, stundom ynkliga, de var när mörkren föll runt omkring. Men de hoppades att just deras försök att smyga inte skulle ha någon avgörande betydelse i det stora hela.

Små reträtter, små anpassningar, många bortvända blickar, en skojfriskhet här, en relativisering där, när ofärd och grymhet drog fram.

Historiens gång är ju väldig och obarmhärtig. När är det faran värt, att ställa sig upp? Och så efterrationaliserade man, när faran var över eller långt borta. Vem kastar första stenen?

Det var svårt för dem, som inte hade facit. Men inte omöjligt.

För där fanns också undantagen av mod och motstånd, på förnuftets, fördragsamhetens, frihetens och humanitetens barrikad – de i efterhand hyllade, som alltid hotar att drunkna mellan extremerna.

Skulle de tycka att vi lärt särskilt mycket?

***

Vi är lika eländigt fångade som tidigare epoker i försök att förhålla oss till ofrihet, övergrepp, despoter och mobbvälde, utan att sätta för mycket på spel, utan att riskera att hamna motsatt sida de som kan komma att vilja krossa sina motståndare.

Men också lika beredda att kasta principer och rättigheter överbord, när undergångspanik och krispropaganda trendar.

Har vi lärt av historien? Av koncentrationslägren, tortyren, förtrycken, censuren, övervakningen, skriken på hjälp? Av medlöperiet?

Inte mer än att vår tid om hundra år kommer att användas som en avskräckande epok att lära av.

Koncentrationslägren står ju där, i Kina, Nordkorea och på andra håll. Vi vet mer än vi kommer att vilja erkänna efteråt, när kommande generationer börjar ställa frågor.

Är ”aldrig mer” vår högsta prioritet? Inom politik, näringar, kultur?

Ingenting tyder på det.

En desperat tortyr för att rädda en rutten regim pågår just nu i Belarus, i vårt närområde, liksom i många länder runt om i världen. Kan demokratirörelsen där räkna med det stöd den borde få, om omvärlden lärt av historien?

I svensk politik söker ett helt etablissemang efter möjligheter att hålla de humanitära katastrofernas offer borta från just våra gränser.

Vore det inte på sin plats med ett ödmjukt, dystert erkännande? Det visar sig vara lika svårt för oss som för dem vi trott oss vara bättre än. Vi har inte lärt tillnärmelsevis så mycket som vi försöker inbilla oss.

***

”Alla tider”, säger Robert Guenole i Eyvind Johnsons sista roman Några steg mot tystnaden, ”har varit plågo- och människoutrotningstider”. Och det hemska, säger han också, ”fasorna, plågorna, lidandets mängd och intensitet, kan inte mätas med jämförelser. Vi vet och vi vet inte.”

Scenen utspelar sig strax efter andra världskriget och Förintelsen. Men inte ens historiens värsta brott är en ursäkt för att glömma andra tiders ondska.

Man kan stirra på historien med öppna ögon och se hur tyrannerna burit sig åt, eller blunda för att orka leva. Den spänningen finns också när man betraktar samtiden.

”Lidandet finns”, konstaterar Robert Guenole. ”Det är stort. Mänsklighetens lidande är omätligt, vi – många – står kanske inte ut med att veta mycket om det.”

Ändå finns en skyldighet att försöka lyssna, att se sig omkring.

”I brist på fantasi eller brist på kunskap om de andra”, står det i Några steg mot tystnaden, ”skulle människor som bara har fem minuters promenadväg till Helvetet inte ha en aning om att Helvetet fanns så nära deras egen trygghet. De skulle inte veta att om de vred på huvudet aldrig så lite och öppnade ögon och öron en smula så kunde de se rakt över kanten ner i helvetesvärlden och höra skriken därifrån.”

Bli först att kommentera

Rätt att ersätta kursbetyg med ämnesbetyg

Av , , Bli först att kommentera 0

Gymnasieelever måste få en möjlighet att mogna och växa över tid. Komma igen även efter motgångar. Hitta förebilder och motivation som saknades inledningsvis.

Lärande är inte att redovisa kunskaper och disciplin som finns från början. Att förkovra sig är alltid, utan undantag, en tålamodsprövande process. För elev såväl som för lärare. Att lämna en aning andrum för utveckling är inte att sänka förväntningarna. Det är att förlänga engagemanget.

Du kan komma tillbaka, men det är upp till dig själv också. Inga utsträckta händer dras undan när det går snett, men kraven består.

Ingen inbillar sig att något sker över en natt, men är du inte beredd att kämpa på, utifrån dina egna förutsättningar, genom många timmars slit och tvivel, är det tröttsamt att höra om dina storslagna drömmar.

Besvikna blir vi inte om du misslyckas, aldrig. Ett nederlag, att inte nå fram, kan vara beundransvärt på många sätt, om bara ansträngningen fanns där. Men om du inte ens försöker, inte ens att ta ett litet steg framåt, inte ens när alla stöttar dig, inte ens vid en andra chans, då finns få ursäkter kvar.

Rätten att få misslyckas utan att allt är över, att få ta sig framåt även via krångliga omvägar, är central för kunskap i strikt mening, bildning i bred mening och kreativt skapande i vidaste mening. Människor kan överraska både sig själva och omgivningen. I ett kunskapssamhälle värt namnet, är inget betyg hugget i sten.

Sätter betygssystemet däremot en person under press direkt från början, med bestående spår, trots att ingen läroprocess ens hunnit ta fart, då sker en utslagning på helt andra grunder.

Därför är lärande över tid och livslångt lärare så viktiga begrepp för varje samhälle som vill hålla ihop och vara rättvist.

***

Att ämnesbetyg ska ersätta kursbetyg på gymnasiet har efterlysts av många, länge och på goda grunder. Inte för att skillnaden är så dramatisk som inledningen av den här krönikan kan ge sken, men för att ämnesbetyg är en bättre utgångspunkt för elevers utveckling över tid och för lärarnas roll under en sammanhängande utbildningsperiod.

Att relativ enighet råder kring ett önskemål och en problembild är dock inte detsamma som att det finns en färdig, genomtänkt lösning.

Utformningen av gymnasieutbildningarnas betygssystem är en komplicerad historia. Just valet mellan ämnesbetyg och kursbetyg har därför utretts i flera steg. Först via ett tilläggsdirektiv 2015 till den omfattande gymnasieutredning som lades fram 2016 och som konstaterade att ”…ämnesbetyg har en betydande potential att ge såväl elever som lärare bättre möjligheter”, men som nöjde sig med att rekommendera en fortsatt utredning av frågan.

Och nu i den betygsutredning som tillsattes 2018 och som överlämnades till utbildningsminister på måndagen.

Där står det bland annat:

”Utredningen anser att ämnesbetyg i en ämnesutformad gymnasieskola och gymnasiesärskola ger bättre förutsättningar för fördjupat lärande och lärande över tid och motivation för eleverna att genomföra utbildningen (…) Ämnesbetygen kan bättre spegla elevers kunskaper i ämnet som helhet än separata kursbetyg. De ger även lärare möjligheter att planera undervisningen utifrån ämnet som helhet.”

Ämnesbetyg kommer att kräva en översyn av hur kursplaneringen ser ut. Olika ämnen bygger på olika slags läroprocesser. Även det nuvarande kursupplägget har en del fördelar som bör tas tillvara vid en övergång till ett nytt betygssystem. Lärarfacken brukar lyfta fram matematik och språk som exempel på ämnen där enskilda kurser griper tag i varandra.

Risken för att ett sista slutprov får en alltför dominerande roll i betygssättningen, och därmed underminerar det reformen ska syfta till, måste också beaktas.

Men det är sant som det står i utredningen, att ”den kursutformade gymnasieskolan ”kritiserats för att vara fragmentiserad vilket bland annat har lett till att elever upplever att målet med utbildningen är att ”beta av” kurser snarare än lärande”.

Ämnesbetyg, klokt utformade och med stabila lärarkårer, kan bidra till att minska en sådan fragmentisering.

Andra inslag i utredningen är mer tveksamma. Att införa ett till betygssteg för underkänt – Fx – låter som en byråkratisk skrivbordslösning på ett problem som inte handlar om nyansen i en bokstav. Där måste det finnas en tillit till lärarnas förmåga att berätta för elever hur situationen ser, utan att ett underkänt delas upp i flera nivåer.

Lärarna har ju, tack och lov, många fler sätt än betyg att tala med eleverna om lärandets allvar, lärandets glädje och – ibland, ofta, nästan alltid – lärandets ständiga omvägar.

Bli först att kommentera

Socialdemokraterna och miljöpartiet har börjat skämmas för varandra

Av , , Bli först att kommentera 3

Socialdemokraterna har suttit i koalitionsregeringar vid sammanlagt fem tillfällen under sin historia.

* Två och ett halvt år i andrakammarmajoritet med liberalerna från hösten 1917 till våren 1920.

* Tre år i majoritet med bondeförbundet 1936-1939.

* Fem och ett halvt år i majoritet under andra världskrigets samlingsregering, 1939-1945, med bondeförbundet, folkpartiet och högerpartiet.

* Sex år i majoritet med bondeförbundet igen, mellan 1951 och 1957.

* Och så snart sex år, sedan 2014, i minoritet med miljöpartiet.

Sitter regeringen Löfven kvar hela den här mandatperioden, utan förändringar, kommer koalitionen med de gröna att ha överlevt åtta år.

Av erfarenheterna från förr att döma lär samarbetet ta slut senast 2022. Åtminstone i nuvarande form. Längre än så har inga allianser i svensk politik orkat med oavbrutet regeringsansvar, och den nuvarande hör till de svagaste som fått chansen.

Något starkt mandat från väljarna har S-Mp-koalitionen aldrig haft. Varken efter valet 2014 (37,9 procent av rösterna) eller efter valet 2018 (32,7 procent av rösterna).

Det har båda gångerna handlat om bräckliga nödlösningar i en låst parlamentariskt läge, utan stabila alternativ.

Om socialdemokraterna bildar regering även efter nästa val, lär det vara antingen som en fortsättning av januarisamarbetet – men med fyra partier i regeringen – eller som enpartiministär med frihet att söka hoppande majoriteter all over the place.

Att ett minoritetsstyre med bara socialdemokratiska och gröna statsråd skulle få klartecken för en tredje mandatperiod i rad kan anses som uteslutet.

***

Ända sedan socialdemokraterna, miljöpartiet, centerpartiet och liberalerna efter dramatiska förhandlingar presenterade sin uppgörelse i januari 2019 har det spekulerats i huruvida C och L ska hålla fast vid samarbetet eller hoppa av i tid för att kunna kampanja inför nästa val som oppositionspartier snarare än som stödpartier.

Men så här halvvägs in i mandatperioden börjar en annan fråga kännas mer relevant: Kommer koalitionen mellan socialdemokraterna och miljöpartiet att överleva ens hösten 2020?

Hur länge kan två partier som i allt högre grad skäms för varandra, fortsätta att regera tillsammans?

När ledande miljöpartister under samarbetet med Göran Perssons regering på tidigt 2000-tal klagade över socialdemokraternas maktarrogans och dryghet, var det från en position som relativt fristående stödparti. Att dela regeringsansvar är något helt annat och ställer långt högre krav på ömsesidigt förtroende och gemensam samsyn.

Sällan i svensk politik har det varit så svårt att identifiera vem som egentligen bestämmer.

Även erfarna politiska reportrar glömmer ibland bort att miljöpartiet faktiskt är ett av regeringspartierna, så regelbundet hamnar de grönas företrädare i polemik med olika socialdemokratiska utspel.

Under våren och sommaren har den interna krisen fördjupats.

I migrationspolitiken är konflikten total och regeringsdugligheten snart obefintlig. Socialdemokraterna gör ingen hemlighet av att de helst skulle vilja hitta en majoritet i riksdagen, tillsammans med moderaterna, som lämnar miljöpartiet utan inflytande för lång tid framåt.

Den migrationspolitiska kommitténs förslag till ny asyllagstiftning, som miljöpartiet reserverar sig emot, blottar klyftan mellan partierna.

“Det är 100 procent socialdemokratisk politik och inte mycket av vår”, konstaterar Annika Hirvonen Falk, Mp:s ledamot i migrationskommittén. S och Mp är bara eniga om 3 av 26 förslag. Någon regeringslinje finns inte överhuvudtaget. Socialdemokraterna har, av migrationskommittén att döma, mer gemensamt med samtliga övriga partier i riksdagen än med miljöpartiet, när det kommer till asylpolitiken.

Det är lika uppenbart som sorgligt att det finns en majoritet, i riksdagen och bland medborgarna, för radikalt minskat asylmottagande. Migrationskommitténs slutarbete återspeglar den förskjutning som skett hos de flesta partier och i opinionen sedan 2014.

Ingen återgång till den tidigare utlänningslagen är att vänta.

Istället ska fortsatt tidsbegränsade, korta uppehållstillstånd och strängare regler för familjeåterförening förstärka restriktiviteten, även till priset av försämrade möjligheter för integration. Målet är att skrämma flyende människor från att söka sig till Sverige.

Fina ord om humanitära och säkra flyktingläger utanför Europa ska döva samvetet, men nyckelorden är “utanför Europa” och erfarenheterna förskräcker av både existerande läger och EU:s migrationsavtal med Turkiet.

Få vågar längre invända mot premissen att asylmottagandet måste minskas långsiktigt för att andra samhällsproblem ska kunna lösas. Det har blivit kostsamt att försvara ens den linje som dominerade 2015.

Men majoriteten som nu samlar sig bakom en permanent restriktiv linje inkluderar inte miljöpartiet. Och varför skulle de gröna gå med på att göra permanent och värre, det som 2015 var en tillfällig och svårsmält kompromiss?

Politiska rörelser är trots allt inga rena opinionsinstitut. De har en skyldighet att visa integritet och idékonsekvens även när tidsandan befinner sig någon annanstans.

Att Miljöpartiet gör det i migrationsdebatten är hedervärt. Att andra inte gör det i samma utsträckning är en besvikelse.

Förvånansvärt många i debatten tycks anse att det vore välkommet om den gamla järnaxeln mellan S och M, som nu är överens om 18 av de 26 punkterna, i asylpolitiken återupprättades. Som om det skulle befria alla från plågan att behöva diskutera Sveriges ansvar för flyktingkatastrofer det kommande decenniet.

Att isolera miljöpartiet beskrivs närmast som ett självändamål av restriktivitetens förespråkare.

Så hur mycket förnedring kan ett litet parti stå ut med bara för att kunna klamra sig fast vid miljödepartementet, vilket i huvudsak är den drivkraft som håller de gröna kvar i regeringen?

***

Migrationspolitiken är inte den enda aktuella fråga där miljöpartiet och socialdemokraterna befinner sig på konfrontationskurs.

Också i debatten om det svenska kulturlivets problem under coronapandemin rämnar nu fasaden. I det ögonblick som ett antal kulturkändisar valde att på oklara grunder utse kulturminister Amanda Lind till ensam syndabock för vad som rimligen är hela regeringens samlade ansvar, hakade tunga socialdemokrater ivrigt på.

Plötsligt var det miljöpartiets allmänna obetydlighet och tillfälliga närvaro i kulturdepartementet som var problemet, inte de stelbenta regler och uteblivna kulturstöd som bekymrat miljöpartiet mer än socialdemokraterna.

Med en socialdemokratisk kulturminister skulle allt ha sett annorlunda ut, löd det fantasifulla budskapet, som hade de åtta åren med Marita Ulvskog aldrig ägt rum.

Göran Persson måste ha nickat belåtet åt sina gamla lärjungar: så ska de sättas på plats.

***

Det håller inte länge till. Socialdemokraterna och miljöpartiet sitter i samma regering men är rädda för att förknippas med varandra.

Centerpartiet och liberalerna vågar fortfarande inte bekänna sig till januarisamarbetet som långsiktigt projekt.

Och det konservativa block som moderaterna och kristdemokraterna i praktiken planerar, med indirekt hjälp från vänsterpartiet, men inte vill erkänna öppet, skulle ge sverigedemokraterna en farlig vetorätt över det mesta. Att januariavtalet blockerade ett sådant ansvarslöst experiment för perioden 2018-2022 var en välgärning.

Hela den nuvarande situationen är orimlig. Att fortsätta halta fram på det viset ytterligare två år kommer att skada både regeringsmaktens och oppositionens anseende.

Svensk politik förlorar ytterligare värdefulla år. Grundläggande samhällsproblem och reformbehov som fanns när coronakrisen bröt ut, finns ju kvar och har fördjupats när den klingar av.

Inför nästa val riskerar Sverige att vakna upp till en smärtsam insikt. Vi är på väg att bli landet utan några fungerande regeringsalternativ.

Bli först att kommentera

Varför tycker centerpartiet och kristdemokraterna plötsligt illa om varandra?

Av , , Bli först att kommentera 6

Vad var det som gick snett mellan centerpartiet och kristdemokraterna? Varför är deras relation i dag, på ledarnivå såväl som på medlemsnivå, sämre än kanske någonsin?

Ett ömsesidigt förakt, färgat av bitterhet och besvikelse, har ersatt en tidigare avspänd förtrolighet.

Men snälla vänner, vad har hänt?

Man glömmer det lätt, men C och Kd, stod ju under period varandra så nära och hade så mycket gemensamt att det gick att tala om ett slags syskonskap.

Även om det inte låg sammanslagning i luften, var det ingen slump att just de två partierna, det då stora centerpartiet och det då mycket lilla Kds, lyckades samarbeta i ett par dramatiska skeden av svensk politik under 1970- och 80-talen.

Det kanske inte handlade om kärlek, men även ett frivilligt resonemangsäktenskap kräver en särskild form av samförstånd och respekt på viktiga punkter. Mellan dem fanns det nog av båda, i idérötter och instinkter, för att sätta konkreta avtryck.

Inför folkomröstningen om kärnkraft 1980 stod de tillsammans med vänsterpartiet bakom linje 3 – nej till utbyggnad och avveckling av alla befintliga reaktorer inom 10 år.

Inför riksdagsvalet 1985 ingick de en valteknisk samverkan som till den socialdemokratiska regeringens stora vrede möjliggjorde för kristdemokraternas ledare Alf Svensson att vinna ett riksdagsmandat, sedan en betydelsefull plattform och erfarenhet för både honom och hans parti.

De hade båda folkrörelsernas sätt att organisera sig, mötas och rekrytera, och en förankring i miljöer långt borta från storstädernas etablissemang.

Och så fanns där gemensamma drag av civilisations- och framstegskritik (i stämningar som för övrigt inte skiljde sig överdrivet mycket från dem som präglade miljöpartiets tillkomst).

Förvaltarskapstanken kunde få olika beteckningar, och ta sig både radikala och konservativa uttryck, men fanns där som en grundhållning både centerpartister och kristdemokrater kände dragning till.

Det talas inte så ofta om hur djupt förankrade Thorbjörn Fälldins världsbild och språkbruk var i kristendomen. I den bottnade han, mer än vad kanske många känner till idag.

Att han var präglad av en tro bröt fram med all kraft i kärnkraftsfrågan när han, som många vittnat om, även under regeringsförhandlingarna 1976, snabbt kunde förvandlas från resonerande, lugn bonde till högstämd, känsoladdad predikant, så snart uranet kom på tal.

De två, bonden med händerna begravda i jorden och predikanten med händerna sträckta mot himlen, delar ju ibland varsin sida av samma mynt.

Centerpartiet, rotat i en jordbruksrörelse, och kristdemokraterna, framväxt ur frikyrkor, hade alltså goda förutsättningar att förstå sig på varandra. De delade också länge upplevelsen av att bli utsatta för det politiska, mediala och kulturella etablissemangets illa dolda nedlåtenhet.

I mycket skilde sig också deras sätt att närma sig politiska problem fundamentalt åt från socialdemokrater, liberaler, moderater och vänstersocialister.

Fälldins centerpartister och Svenssons kristdemokraterna möttes i ett läge när båda partierna var på väg att förvandlas, om än utifrån helt olika styrkeförhållanden.

Centerpartiet befann sig i en gradvis nedgång från de 25,1 procent man fått i valet 1973 och skulle inte gå framåt i ett val igen förrän på 2000-talet, efter att ett tag ha riskerat att åka ur riksdagen helt. Kristdemokraterna gick i tålmodig väntan på det genombrott som slutligen skulle komma 1991, när man fick 7,1 procent i valet och som nyblivet riksdagsparti fick vara med att bilda regering direkt.

***

Efter valet 2018, sedan alliansen brakat samman och ett konservativt block börjat formeras med M, Kd och Sd, samtidigt som C gått in i januarisamarbetet med socialdemokraterna, miljöpartiet och liberalerna, tycks C och Kd ha allt mindre till övers för varandra

I synnerhet partiernas nya sympatisörer, de som kommit till C under Annie Lööfs partiledarskap och de som kommit till Kd under Ebba Buschs partiledarskap.

Självklart finns det en uppenbar, avgörande faktor som mer än någon annan göder indignationen: Partiernas helt skilda vägval i regeringsfrågan. Båda upplever att tidigare, centrala allianslöften brutits. (C har räddat Stefan Löfven som statsminister, Kd har öppnat för ett samarbete med Sd). I takt med att svekdebatterna triggas igång, startar en kapprustning av skuldbelägganden, som i sin tur får partiernas nätaktiva att tävla om att moraliskt diskvalificera den andra sidan.

I många andra aktuella frågor är det dock svårare att hitta skäl till den speciella vreden just dem emellan. I migrationsfrågan är skillnaderna i sak mellan flera andra partier fortfarande större än mellan C och Kd, även om de förra har en utpräglat liberal retorik och de senare låter allt mer konservativa. Den ensamt kan inte förklara bitterheten.

Fortsatt försöker såväl C som Kd att knyta an till sina rötter utanför storstäder och etablissemang, och uppmärksamma miljöer som glöms bort i en Stockholmscentrerad debatt.

Att centerpartiet ännu i dag kan få blänkande ögon och synas överväldigad av sin egen rättfärdighet i vissa frågor, i kontrast till annars jordnära, närmast antiretoriska kommunpolitiska traditioner, påminner om arvet från Fälldin.

Kristdemokraterna på sitt håll är ivriga att göra sig till självklara uttolkare av det nya intresset för konservatism, religiositet och andlighet, med en villighet att ge sig in i tidens kulturdebatter, gärna i polemik med liberaler.

Centerpartiets nya anhängare har färre fobier åt vänster och vill inte förknippas med konservatism. Kristdemokraternas nya anhängare har på motsvarande sätt färre fobier åt höger och börjar använda liberal som ett skällsord.

Där Fälldin och Svensson delvis överlappade varandra växer nu en klyfta fram.

Samtidigt försöker Kd på flera områden att angripa januarisamarbetet från vänster, även i gemensamma utspel med vänsterpartiet, med udden riktad mot centerpartiet – som utmålas som ett slags högerspöke i frågor om ekonomi och arbetsmarknad. Medan centerpartiet inte nog kan understryka hur Kd (och M) i sina uppgörelser med V och Sd överger gamla, liberala allianssträvanden.

Allt detta gör det nya partilandskapet ännu mer rörigt att beskriva. Centerpartiets och kristdemokraternas relation återspeglar en växande osäkerhet.

Alliansen är upplöst. Den processen inleddes redan långt före valet 2018. De gemensamma reformprojekten hade tagit slut. Nya samhällsproblem hamnat i centrum. Sverigedemokraternas framgångar tvingat fram principiella ställningstaganden i regeringsfrågan.

Det finns, alla försök att blåsa liv i begreppet till trots, ingen politisk borgerlighet. Den har aldrig funnits i svensk politisk historia – lika lite som det funnits en enhetlig vänster.

Mellan de tidigare allianspartierna råder egentligen inte större ideologiska eller personliga spänningar i dag än det gjorde på 1970-talet, under Fälldins regeringar. Skillnaden är att andra frågor nu står i centrum som aktiverar andra idé- och intressekonflikter.

***

Men mellan centerpartiet och kristdemokraterna har något förändrats i grunden. De som förstod varandra bättre än de flesta tål nu knappt att vara i samma forum.

Handlar det mest om personlighetskrockar, mellan partiledarna och mellan partiernas nya sympatisörer?

Eller att de är så pass lika varandra, med snarlika rötter som kittlat varandra genom åren, att känslan av prestige och svek förstärks bara av det skälet? Kan allt vara glömt igen efter nästa val?

Eller är konflikten mellan C och Kd ett tecken på att ett av eller båda partierna förändrats i grunden, och att nationella värderingsfrågor kopplade till regeringssamarbete och synen på Sd tagit över definitivt för lång tid framåt.

Har de blivit viktigare än erfarenheter från kommunala nivåer?

Om den nationella debatten skapar sådana spänningar mellan de politiska organisationerna att lokala aktörer inte längre kan agera fritt från dem, kommer regeringsfrågan att kasta sin oförsonliga skugga över allt.

Det vore, hur viktig regeringsfrågan än är, knappast önskvärt.

Även det är ett skäl att fundera ett varv till kring hur partierna i kommunala sammanhang hanterar motsättningar på riksnivån.

Att centerpartiet och kristdemokraterna plötsligt inte tål varandra längre är ett tänkvärt och en aning vemodigt minidrama i svensk politik.

Bli först att kommentera

Situationen är akut – svik inte Belarus demokratirörelse

Av , , Bli först att kommentera 0

Förtrycket i Belarus under Aleksandr Lukasjenkos regim har pågått länge. Men omvärldens engagemang har varit ljummet, och stödet till demokratirörelsen pliktskyldigt.

Nu går det inte att blunda längre, varken för de blodiga förföljelserna eller den extrema korruptionen.

Efter det riggade presidentvalet i söndags söker diktaturen krossa varje antydan till opposition. Metoden är den vanliga: våldsamma övergrepp och massarresteringar. Lukasjenkos utmanare, Svetlana Tichanovskaja, har tvingats lämna landet.
 
Men demonstrationerna fortsätter. De är bredare än på många år. Bakom militärdiktaturens fasad vacklar Lukasjenkos ställning. En förändring kan vara möjlig.

Skarpa uttalanden från Europaparlamentariker, flera utrikesministrar och EU:s utrikeschef bör snabbt följas upp av hårda, konkreta sanktioner mot regimens ledning.

Situationen är akut. Ge demokratirörelsen i Belarus ett helhjärtat och uthålligt stöd.

Bli först att kommentera

Var inte rädd för att säga beska, obekväma sanningar, landshövdingen

Av , , Bli först att kommentera 0

Landshövdingens roll är en sällsam blandning av verksamhetschef, samtalsledare, ceremonimästare och regional terapeut. Det är en dans fram och tillbaka mellan det operativa, det flärdfulla och det pedagogiska. Med ett oändligt tålamod och många koppar kaffe på vägen.

Länsstyrelsen ska ledas som myndighet. Dialoger, inom länet och mellan länet och övriga landet, ska organiseras om allt från näringsliv till kulturhistoria. Arrangemang ska gestaltas med en aning krydda utöver det vanliga. Och så ska länets otaliga verksamheter känna sig förstådda – bekräftade av någon som formellt är utskickad av regeringen, men vanligtvis presenterar sig som bygdernas förkämpe.

Västerbotten, med sina väldiga kontraster och speciella förhållanden, är i det avseendet inte ett län för en nybörjare. Söderöver, och runt Mälardalen, kanske de kan klara sig med en nödlösning när regeringen behöver hitta reträttposter åt mer kända än dugliga namn. Här uppe krävs landshövdingar hämtade ur förstafemman, med split vision och fingertoppskänsla.

Det gör ingenting om en landshövding kommer utifrån, med bara vaga förkunskaper om länet. Tvärtom kan det vara en fördel i samtliga ämbetets olika funktioner, att förankringen inte är för djup från början. Mötet blir givande mellan den regionala kompetens som redan finns hos tjänstepersoner på länsstyrelsen och en ny chefs utifrånperspektiv.

Så länge det finns nyfikenhet och en lyhördhet, och en förmåga att få människor med olika bakgrunder att samsas i ett och samma rum, är mycket vunnet.

***

Västerbottens senaste två ordinarie landshövdingar, Chris Heister och Magdalena Andersson, har varit utmärkta exempel på det. Där hade vi tur, att få the real deal.

Mitt intryck är att de på olika sätt, sedan de blivit varma i kläderna, och utan att själva söka stå i centrum, hjälpte länet till ökad självinsikt. (Full disclosure: jag har Magdalena Andersson att tacka för att en bok av mig om Västerbotten blev publicerad i samband med kulturhuvudstadsåret 2014.)

Ibland räcker de mötesstrukturer och samarbeten som redan finns i ett län inte till för oväntade möten, där gamla hjulspår och slentrianmässig jargong utmanas.

Det behövs någon som samlar ihop korten, blandar friskt och sedan kastar ut dem huller om buller på borden igen, för att nya kombinationer ska gå att upptäcka. En landshövdings personliga egenskaper, i nära samspel med en professionellt fungerande länsstyrelse, kan bidra till det.

Men det kräver en viktig sak – modet hos en nyutnämnd landshövding att relativt snabbt börja utmana regionens egen självbild, både när det gäller styrkor och svagheter här uppe. Att ifrågasätta och bråka med vykorten.

***

Västerbottens nya landshövding Helene Hellmark Knutsson har onekligen respektingivande och passande meriter för uppdraget. Tidigare minister för högre utbildning och forskning, med en bakgrund i både kommunalpolitik och landstingspolitik – alla nivåer finns med.

Det ger henne på papperet goda möjligheter att arbeta vidare i andan från sina föregångare, och samtidigt ge uppdraget den egna prägel som krävs. Hon kan fullborda ett hattrick i lyckade västerbottniska landshövdingeutnämningar. Men det kommer inte att gå automatiskt.

Universitetsstaden Umeå har hon, efter fem år som minister på området och själv politiskt formad i Stockholm, sannolikt ordentlig koll på från början.

Kanske blir hennes viktigaste hemläxa inledningsvis att sätta sig in i länets övriga kommuner, med de förutsättningar och problem som finns på den norrländska landsbygden.

Och då handlar det förstås förr eller senare om att resa runt och träffa så många som möjligt, lyssna och lära bortom fördomar och klichéer. Viktigast av allt är kanske att inte fastna i en felaktig, missvisande bild av Umeå som ung, urban tillväxt och resten av länet som 50 nyanser av stagnation.

Tajmingen för Helene Hellmark Knutssons tillträde är av kända skäl lite oturlig. Omständigheterna med coronapandemin inbjuder inte till ett vilt, fysiskt minglande ännu, och som jag tror att tidigare landshövdingar skulle intyga, går det inte att lära känna hela Västerbotten på distans från Umeå, lika lite som det går att förstå norra Sverige på distans från Stockholm.

Men hennes förordnande omfattar ju sex år, så det finns gott om tid.

Just nu, när de första intervjuerna ges och det handlar om att göra ett gott inledande intryck, är landshövdingen inne i den fas alla måste gå igenom. Uppräknandet av välmenande, oförbindliga vänligheter om länet, med en del övergripande noteringar om vad som kännetecknar Västerbotten. Kust och inland, stad och landsbygd, företagsamhet och kulturliv – det där vanliga vi brukar prata om.

Det är vad som sker därefter som blir avgörande.

***

Mitt råd till den nya landshövdingen, för den del av uppdraget som handlar om att vara samtalsledare och terapeut, vore: Stanna inte i artiga vänligheter, prioritera inte i varje läge god stämning bland dem du möter och nöj dig inte med att upprepa de ramsor du kommer att få höra till leda här.

Träd fram ur rollen och tala klarspråk när du upptäcker något viktigt som går på tvärs mot de vanliga högtidstalen eller den rituella jämmerdalen. Säg inte – åtminstone inte bara – det vi tror att vi vill höra. Säg hellre – åtminstone ibland – det vi inte visste om att vi behövde få höra.

Beröm är nödvändigt också förstås, och bekräftelse och uppmuntran.

Men var inte rädd för att ruska om oss, när Eriksgatan och lära känna-perioden är avklarad, med en del beska, obekväma sanningar. Ifrågasätt och fördjupa vår självbild, vårt sätt att dela in länet, vår uppfattning om hur våra utmaningar ser ut. Se till att bordsplaceringarna på residenset får en del höjdare att svettas. Vi behöver det.

***
 
Sysslolös lär hon förresten inte bli här uppe.

För som en annan av hennes föregångare, Gustav Rosén, skrev i sina memoarer:

“Arbetsuppgifterna äro stora i ett stort norrlandslän. De kolossala avstånden göra att resorna bli långa, tidsödande och tröttsamma. Och en landshövding, som vill personligen följa länets angelägenheter och ta initiativ, måste här uppe ligga ute på resor i länet i mycket stor utsträckning”.

Som exempel på de “många och skiftande ärenden” som fyllde hans dagliga kalender redogjorde han för anteckningar från den 13 oktober 1939. Arbetsuppgifterna bara den dagen handlade bland annat om:

Fördelning av 375 babyutstyrslar, skänkta av “Småbarnslådan”. Granskning och fastställande av ritning till ladugården vid Dalkarlså lanthushållsskola. Diskussion med länsarkitekten rörande byggnadskostnad för Lapplands folkhögskola. Beslut om anskaffande av mörkläggningsgardiner till residenset. Sammanträde i egnahemsnämnden.

Överläggning med civilingenjör Bosaeus från Stockholm angående företagarföreningens verksamhet. Telefonsamtal med byrådirektör Hultman i generalpoststyrelsen om busstrafiken mellan Umfors och Strimasund. Beslut om väganläggning utmed Tåmeälven. Beslut som enkronasväg i Sävar. Beslut om placering av lärarinnor i Malgomajskolan.

Överläggning med föreståndarinnan Agda Johansson om möbler i Dalkarlsåskolan. Överläggning med verkmästare Bertil Sandström om samarbete mellan Föreningen möbelsnickeriet i Grisbacka och hemslöjdföreningen.

Därutöver svar på skrivelser och remisser i olika frågor. Och sist men inte minst utanordning av medel till inköp av kor åt två fattiga familjer i Malå och Byske.

“Umeåresidenset”, konstaterade Rosén, “visade sig inte vara riktigt lämpligt som vilohem…”

Men om västerbottningarna skrev han i samma bok med värme att de är:

“vakna människor, som följa med på olika områden. De äro uthålliga, pålitliga, hjälpsamma och gästfria. Om de hjälpa någon, så är det inte för att förtjäna något. Man gör det av gott hjärta.”

***

Mycket har förändrats och mycket är sig likt. Hjälp oss att förstå det här märkliga länet bättre. Och var ärlig.

Välkommen till Västerbotten.

Bli först att kommentera

Allvarligt misslyckande att högskoleprovet ställs in

Av , , Bli först att kommentera 0

När regeringen tidigare i somras gav Universitets- och högskolerådet (UHR) i uppdrag att redogöra vad som krävs för att högskoleprovet trots coronapandemin ska kunna anordnas 18 oktober, var budskapet tydligt: Provet ska inte behöva ställas in på nytt.

UHR skulle enligt regeringens skrivning ”ge exempel på åtgärder som lärosätena avser att vidta eller har övervägt för att skapa kapacitet för att provet ska kunna genomföras hösten 2020.”

Matilda Ernkrans (S), minister för högre utbildning och forskning, sa i ett uttalande: ”Vi vill säkerställa att allt som kan göras också görs för att provet ska kunna genomföras i höst”. Hon slog också fast att det är ”angeläget att provet genomförs. Det är en viktig andra chans för många att kunna komma in på den utbildning som man önskar.”

Nu har Universitets- och högskolerådet kommit med sitt svar, och det är en besvikelse. UHR säger nej, det går inte.

Rådets tyngsta invändningar gäller om svårigheterna att få fram tillräckligt många lämpliga lokaler och tillräckligt många utbildade provledare, för att kraven på social distansering vid arrangemanget ska kunna efterlevas.

Det är framför allt med anledning av problem runt logistik och bemanning som UHR ansluter sig till slutsatsen i en utredning gjord av Sveriges universitets- och högskoleförbund (SUHF): Svårigheterna att skydda provdeltagare och provpersonal från smittspridningen gör att ”höstprovet bör ställas in och ersättas med två provtillfällen under våren 2021”.

***

Tittar man på vad Umeå universitet svarat för sin del bekräftas den allmänna problembilden. Bedömningen från universitetet här är att dubbelt så många deltagare skulle vilja skriva provet jämfört med vanliga år. Med de restriktioner som gäller kring maximalt 50 personer i varje lokal innebär det, anger universitetet, att både antalet lokaler och antalet provledare behöver vara långt fler än annars.

En komplicerande faktor är också att en del av dem som vanligen anlitas som personal vid proven tillhör riskgrupper. Kostnaderna beräknas bli ”125-150 % högre än vid tidigare genomförande av höstprov, uppskattningsvis 1,5 mkr”.

Universitetet påminner om tidigare förslag att minska antalet skrivande, exempelvis genom åldersgränser eller att endast de utan tidigare giltigt provresultat får delta. Men framhåller också att om provet kan genomföras två gånger under hösten skulle det ”troligen avsevärt förbättra möjligheterna att genomföra högskoleprovet på hösten.”

Det sistnämnda är dock inte något UHR anser är realistiskt förrän till våren.

***

Budskapet från högskolesverige i rapporten är alltså i grunden negativt: det här klarar vi knappast.

Så kan det vara, och kanske är UHR:s slutsats korrekt utifrån den inställning som finns. Men det bör onekligen i så fall föranleda en ordentlig diskussion om olika vägval. Man behöver inte underkänna UHR:s farhågor för att ändå kunna diskutera hur de ska värderas jämfört med i andra avseenden orättvisa konsekvenser av samma beslut.

Att högskoleprovet ställdes in i våras, i pandemins första skede när osäkerheten var som störst, är begripligt. Tiden för omställning fanns inte och pressen på beslutsfattarna var enorm.

Men att det skjuts upp nytt, ett halvår senare, trots att den uttalande ambitionen från regeringen varit att provet ska genomföras, är ett allvarligt misslyckande. Uppenbarligen har inte frågan varit särskilt prioriterad. Man kommer inte undan intrycket att mer möda läggs ner på att betona problem, än på att eftersträva lösningar.

Är det, trots månader av förberedelsetid, omöjligt i Sverige att inom ramen för rimliga, utvidgade försiktighetsåtgärder genomföra ett högskoleprov – där ju fysisk distans mellan deltagarna och tydliga förhållningsregler är villkor hur som helst?

Kommer ett högskoleprov som följer stränga riktlinjer att vara en större coronarisk än hundratals andra vardagsmiljöer i höst? Är det säkert att situationen våren 2021 är radikalt annorlunda än i dag? Om inte, vad händer då? På vilka grunder fattas nästa beslut? Corona är ingen ursäkt för att smita från sådana frågeställningar.

***

Högskoleprovets betydelse som väg för många in till högre utbildning ska inte underskattas. Gymnasieelever som i våras fick studera på distans under flera viktiga månader, får nu ingen chans att skriva högskoleprovet, samtidigt som situationen på arbetsmarknaden för unga är svår.

Det är rätt att Matilda Ernkrans till TT betecknar den nya situationen som ”allvarlig”.

Ju längre tid pandemin varar, och i takt med att den ändrar karaktär, desto ofrånkomligare blir det att diskutera avvägningar mellan olika risker.

Ibland kommer slutsatsen att bli ett nej ändå, det här går inte att genomföra ansvarsfullt under rådande omständigheter. Kanske är det här ett sådant tillfälle.

Men diskussionen ska vara ärlig om vad som står på spel när människor plötsligt förvägras något som kan påverka deras framtid och som andra haft rätt till. Lättvindigt får sådant inte ske. Därför bör regeringen inte ta emot torsdagens besked med en axelryckning.

Bli först att kommentera