Ett digitaliserat Västerbotten: hem till byn – ut i världen

Av , , Bli först att kommentera 0

Uppskattningsvis 30 000 västerbottningar använder sällan eller aldrig internet och e-tjänster, och står därmed utanför den digitala gemenskapen. Åh, hur jag stundom önskar jag kunde vara en av er. Även om det är en bedräglig önskan, i synnerhet på den moderna landsbygden, av skäl jag ska återkomma till.

Men uppgiften, som återfinns i den utmärkta och initierade digitala agenda för Västerbotten som presenterades i veckan av länsstyrelsen, landstinget och Region Västerbotten, leder lätt tankarna lite vilse. Åtminstone om man tolkar den slarvigt.

Det finns inte en storskalig digital gemenskap som man antingen tillhör eller står utanför. Det digitala landskap som växer fram består av otaliga gemenskaper och nätverk. De är ofta små, delvis sammanflätade med, delvis isolerade från varandra, i ett myller. Dessutom i hög grad frikopplade från geografisk tillhörighet.

Vem skapar rum och incitament för de digitala gemenskaperna, på vilka villkor, med vilka intressen och med vilka konsekvenser för samhället, ekonomin och demokratin? Vad bör vi bejaka, när bör vi säga nej?

Makten över de digitala mötesplatserna när det gäller tekniska villkor, regler, tillträde, administration och programmering kan vara avlägsen och djupt fördold. Undantag finns, men sällan har användare själva formellt inflytande över viktiga policybeslut.

I framtiden kanske olika övervakningssystem har bättre grepp än vi själva om hur våra personliga digitala sfärer ser ut och hänger ihop med politiska och ekonomiska strukturer.

Starka intressen, medier inbegripna, utvecklar metoder för att inte bara i detalj förutsäga våra digitala beteenden, utan också ”hjälpa dem på traven” i önskade kommersiella riktningar.

Som kunder och registernamn är vi lättare att hantera och slå mynt av, ju lättare vi låter oss sorteras in i homogena, lättbeskrivna kategorier. Stockkonservativ, medelsvensson eller hippiealternativ spelar ingen roll. Vad vi gör och står för är mindre viktigt i den digitala övervakningsekonomin än att vi är stereotypa och förutsägbara på ett sätt som går att beräkna och inplanera. Och åtskilliga av oss, visar sig redan i praktiken vara beredda att offra personlig integritet för tillhörighet och smidig nytta. Godtrogna, mallade, vallade fårskockar lika mycket som självständiga, suveräna individer.

Stridsropen borde lyda, när systemen är dolda och maktfullkomliga: förvirra registren, leverera motstridiga data, jävlas med algoritmerna, vägra etiketterna, spräck bubblorna, umgås med de som är, tycker och lever annorlunda än ni själva, vandra fritt, låt er överraskas av det ni inte sökt efter, var suveräna, aldrig förutsägbara, aldrig snäva!

Istället matar vi lydigt dessa system med uppgifter, frivilligt, i gigantisk omfattning.

Det behöver inte vara enbart och alltid fel. Digitaliseringen innebär framför allt en enorm frigörelse; en möjlighet till nya kunskaper, uttryck, aktiviteter och relationer, långt friare än tidigare, och över stora avstånd.

Men utvecklingens baksidor borde bli föremål för en bredare debatt och maktkritisk analys. Risken finns att det kommer att bli våra digitala identiteter – sammanställda utan vår kännedom, bortom vår kontroll – som ligger till grund för hur vi stämplas i framtidens politiska debatt, värderas på framtidens arbetsmarknad,

sorteras på framtidens bank- försäkringsmarknad och bedöms i framtidens vård- och hälsosystem. En sån utveckling skulle innebära början på slutet för den öppna, liberala demokratin.

Man får alltså inte automatiskt blanda ihop digital gemenskap med samhällsgemenskap. Lika lite som man kan tala om samhällsutvecklingen och demokratin, utan att erkänna, och till största delen välkomna, digitaliseringen. Den är ett tekniskt faktum, men ödesbestämmer inte någon politisk och ekonomisk utveckling.

Vad digitaliseringen leder till för samhällsförändringar, underbara tider eller farliga tider, borde vara en fråga om värderingar och principer. Och debatter om det är ännu mer relevanta på den västerbottniska landsbygden än i många världsmetropoler.

För som framgår av den nya digitala agendan skapar tekniska innovationer stora möjligheter för Västerbotten och regional utveckling. När det gäller utbildning och forskning, företagande och tillväxt, social och kommersiell service, hållbara livsstilar, kultur- och föreningsliv, makt och inflytande över avstånd – finns bara en pålitlig uppkoppling och kunskap om tekniken, är avstånd inte ödesdigra längre. Digitala avstånd blir farligare än geografiska, och digital närvaro viktigare än fysisk, i många sammanhang.

I den bästa av världar kommer det digitaliserade Västerbotten – där bredbanden sjunger längs grusvägar, älvar, åkrar, skidspår och svampstråk – att förverkliga en gammal dröm för människor som vill hem till byn och ut i världen samtidigt, utan att behöva välja. Tekniken förändrar både vad en by är och vad världen kan vara, hur vänskaper, karriärer, identiteter och livsstilar definieras, hur status och ställning byggs upp inom branscher och kretsar.

Men även om den vore nödvändig, positiv och frigörande, skulle inte ens det bli en enkel omställning för lokalsamhällen och kulturbygder, när de viktigaste gemenskaperna inte kretsar kring den fysiska närmiljön, eller omfattar alla, utan spretar globalt i alla möjliga riktningar, från gård till gård, från upplyst fönster till upplyst fönster i vintermörkret.

Så mycket att diskutera.

Ord inför helgen, 29 november

Av , , Bli först att kommentera 0

Ingela Strandbergs diktsamling ”Den Stora Tystnaden vid Sirius nos”, som gavs ut i år, rymmer en rogivande men ändå lätt oroande stämning av stilla landskap, nätter och, det är känslan som väcks hos mig när jag läser dem, avsked. Dikter för nätter när det spelas avskedsmusik i huvudet kanske; att ta avsked från en årstid, eller från sig själv, från något man aldrig var eller inte längre behöver vara. Jag fastnar för de här raderna:

”Och när sjöarna/ äntligen har tystnat./ När människor/ och kor och båtar/ lagt sig till ro/ på bottnarna./ När vi slutar gråta när vi/ slutar gråta/ och cirkeln bryts/ och vi går undan mycket/ långsamt som för att visa/ oss som punkter/ för världen eller som/ om vi trodde att/ vi kunde behålla något/ få något med oss/ hem och när vi klickar/ upp bilarnas lås och borstar/ av oss snön och när/ grävaren kommer med sin/ skopa och krossar/ avskedets huvud med en/ enkel sten.”

Den nya ålderdomen och drömmen om ett värdigt slut

Av , , Bli först att kommentera 0

Det blir ett av 2000-talets svåra, fina, uppslitande, vemodiga teman – i politiken, inom konsten, för forskarna, hos teologerna, mellan nära och kära: den nya ålderdomen och drömmen om ett värdigt slut.

Ökad livslängd, bättre hälsa och medicinska framsteg kommer att gradvis förvandla, aktivera och förlänga människors ålderdom radikalt. Till glädje och nåd för de flesta, till frustration och förvirring för andra. Att bli gammal i det här seklet kommer att bli en resa in i delvis nya, aldrig tidigare kartlagda sociologiska landskap, utan givna normer eller erfarenheter från tidigare generationer att förhålla sig till.

Ålderdomen som avslutande tid i livet är på väg att få en helt ny innebörd och funktion. Långt mer av debatten kommer i framtiden att kretsa, på ett positivt sätt, kring frågor om äldres ställning, makt och kraft i samhället. Vi kommer att diskutera möjligheter det skapar och våndas över utmaningar det för med sig.

Men så återstår ändå, till sist och trots allt, vetskapen, kanske människans äldsta, att livet tar slut. Den nya ålderdomen är ofrånkomligt sammanlänkad med den gamla drömmen om ett värdigt slut. Med vårt förhållande till döden, den egna och andras.

Det är svårt att veta i förväg, hur ett avslut kommer att bli. Många fina berättelser finns om de svåraste av livsslut, om gemenskap, nåd och avsked även i plågan. Men insikten finns också att den sista tiden ibland helt saknar försonande drag, en maktlös förnedring av lidande. Någonstans ur djupen tränger Tegnérs rader upp, som en beskhet:

”Säg mig, du väktare, vad natten lider?/ Tar det då aldrig något slut därpå? (…) Hur lång, hur ändlös är vart pulsslags smärta!”

***

En i höst alldeles ny och internationellt uppmärksammad bok på temat döden,

medicinen och livets slutskede är skriven av den amerikanska kirurgen, forskaren och författaren Atul Gawande, och är den här krönikans lästips.

”Being Mortal: Medicine and What Matters in the End” (2014) är en gedigen, initierad, personlig och mot både samhället och den medicinska professionen ofta kritisk diskussion av det moderna, grovhuggna, mänskligt handfallna förhållningssättet till åldrande och död. Jag tycker mycket om författarens uppriktiga ton, helt utan ängslighet, och att han trots det lämnar gott om utrymme åt läsaren att själv reflektera.

Atul Gawande är starkt kritisk mot hur livets sista fas och döden länge setts som ett rent medicinskt ärende att hanteras av proffs inom vårdapparaten, på klinisk distans från det övriga samhällets vardag. Det leder till felbeslut och lidande.

Vi befinner oss nu, menar han, i en övergångsfas från ett gammalt, extremt institutionaliserat förhållningssätt inför åldrande och död, till något nytt, som vi ännu inte utvecklat normer kring. Det är en långsam läroprocess. Mycket handlar om modet att konfrontera insikten om vår dödlighet, se en situation som den är i vitögat och våga säga till sig själv vad som väger tyngst inför de val som väntar: Det man fruktar eller det man hoppas på? Medicinen kan bidra till analysen, inte besvara frågan.

Den palliativa vården, i livets slutskede, kommer i framtiden att diskuteras, granskas, ifrågasättas och efterfrågas på nya sätt och i annan omfattning än tidigare – och utvecklas med hjälp av praktiska erfarenheter, etiska debatter och forskningsrön. Men ska, som en del hävdar, palliativ vård och exempelvis assisterat självmord, ses som framtida komplement till varandra? Eller brådskar det, som många hävdar, att utveckla vården i livets slutskede för att hålla alla reformer i riktning aktiv dödshjälp borta som något i strid med den etiska grunden för palliativ vård?

Hur vill vi att våra liv ska mynna ut? Var och under vilka omständigheter? I vilket sällskap? Med vilka hjälpmedel, vilande på vilken läkaretik och livssyn? Med den informella och formella makten över besluten hos vem? Rädda liv, förlänga liv, till vilket pris?

Just frågan om huruvida olika grader av dödshjälp bör tillåtas, väntar fortfarande på att tas upp till en bred, principiell, uthållig samhällsdebatt i Sverige.

Även den digitala samhällsutvecklingen, med nya attityder till privatsfär och identitet, lär påverka även diskussionen om livets slut.

När övervakningsekonomin aggressivt förutspår våra beteenden och livslopp i allt högre grad, värdera dem i förväg och styra oss aktivt som medborgare och konsumenter genom självuppfyllande profetior, kanske rätten att bestämma över den egna döden paradoxalt nog kommer att ses som ett värn av humanism och frihet, mot ett själlöst algoritmsamhälle. Eller blir det tvärtom?

För att bli personlig till sist. Om jag lever upp till högre ålder och in i början av en svår sjukdomsfas eller nedgång, önskar jag för egen del att det ska finnas lagliga, värdiga metoder tillgängliga som möjliggör att jag själv i tid får avgöra när mitt liv ska ta slut.

Jag vill ha den makten, att kunna bestämma över mitt eget avsked, innan ett kroppsligt eller psykiskt förfall skapar en meningslös förnedring.

Samtidigt är jag långt ifrån säker – ännu inte övertygad om – att jag vill se ett samhälle som slår in på den vägen, med de risker för missbruk av regelverk, direkta och indirekta påtryckningar och avhumaniserande tendenser som skulle kunna bli följden om mycket går snett – och mycket går ju ofta snett.

I den revan värker det, mellan en känsla, in i det sista, av livets helighet, och drömmen om ett värdigt slut som borde stå i vår makt att bestämma över. Vad anser ni?

*********

Fler krönikor på samma tema:

”Ändå försvinner Du i bilden av det hela”

När ett liv inte längre är värt att leva

Aktiv dödshjälp – nödvändig frihet eller något att frukta?

Ord inför helgen, 22 november

Av , , Bli först att kommentera 0

I min första fullastade ryggsäck med böcker från stadsbibliotekets nya lokaler återfanns dikter av lettiska poeten Vizma Belsevica, i svenska tolkningar av Juris Kronbergs. Den här dikten är en som jag läser gång på gång, ”Att vara rötter….”, hämtad från samlingen ”Jag lindar mina sånger till ett nystan” (1981) ur boken ”Havet brinner”. Så här formulerar hon en av livets stora utmaningar:

”Att vara rötter. I underjorden, där inte en stråle/ klättrar ner. Där ljuset inte tittar in./ Utan fåglar är toppen. Utan blad är grenen./ Men djupens källa är kvar i strängarnas fina hår/ och får ej brista. Rötternas svarta arbete/ utan vila. (Till och med vinterns sömn är skenbar.)/ Samla. Föda. Dricka. Vara den stumma länken/ mellan bitter utplåning och liv. Åt den vita blomman/ genom sitt missbildade, osynliga vara/ skänka solens jubel och uppenbara skönhetens styrka./

Vara rötter. och inte avundas blommorna.”

Vart söker sig Europas många olika proteströster?

Av , , Bli först att kommentera 0

”Är du med eller mot? Jag är med. Jag är med om saken är god. Är det svar?”

Hoppingivande eller hotfulla? Proteströster, eller antietablissemangsröster, går aldrig att värdera utan en klar bild av de förhållanden som väcker motståndet och frustrationen. I land efter land, runt om i Europa, domineras de inrikespolitiska debatterna + i finanskrisernas spår + av nya politiska strömningar och stämningar som bryter upp etablerade partilandskap och utmanar gamla maktstrukturer.

Protestackorden skiftar från land till land, mellan det progressiva och reaktionära, mellan EU som hopp och EU som hot, mellan självkritik och syndabockstänkande, mellan öppenhet och nationalism, mellan tolerans och hat.

Ibland vänder sig vreden mot det egna landets korruption och ekonomiskt vanstyre. Ibland mot påtvingade besparingar, budgetkrav och det europeiska samarbetets finansiella regelverk. Ibland mot invandring, mångfald och minoriteter. Ibland lite allmänt mot modernitet, utveckling och tidens gång.

Hur man bedömer antietablissemangsröster beror helt på vad de vänder sig mot. De som alltid skräms av uppror, i automatisk konservatism, eller alltid ställer sig bakom dem, i okritisk aningslöshet, kommer förr eller senare att hamna i unket sällskap.

***

För att stanna i den svenska inrikespolitiken ett ögonblick: Ibland är det enbart ett gott tecken när otäcka läror står i totalopposition med etablissemanget i ett land + för det betyder att de saknar reellt inflytande. En viktig, men ofta bortglömd aspekt på det ökade stödet för sverigedemokraterna, är ju att Sverige årtionde för årtionde blivit ett mer öppet, tolerant, frihetligt, heterogent land med en allt större nyfikenhet på omvärlden och nya influenser.

De av tvångsmässigt nostalgiska medier och historielösa populister så omhuldade 50- och 60-talens Sverige var i mycket högre grad samhällen i sverigedemokraternas anda. Tämligen slutna, homogena, ganska hierarkiska och med mycket mindre öppenhet för kulturell mångfald än i dag. På den tiden, före det sena 60-talets, 70-talets och 80-talets olika förändringar av det gamla Sverige kände inte främlingsfientliga, intoleranta, nationalistiska eller inför en snabb samhällsutveckling allmänt stressande opinioner något behov av egna partibildningar, eftersom de fortfarande hade gott om utrymme inom etablissemangets strukturer.

I takt med att Sverige öppnats upp för världen, blivit mer frihetligt och individualistiskt, blivit ett i grunden tolerantare samhälle och fått en ökad mångfald, så har de opinioner som inte längre haft företrädare i etablissemangets samlats i ett nytt parti. Det är alltså inte enbart oroande att Sd existerar.

Delvis är deras position ett resultat av att samhället rört sig bort från dem och deras världsbild. Det är också ett skäl till varför jag alltid känner det som en hedersutmärkelse att kallas för politiskt korrekt i de sammanhangen. Hellre politiskt korrekt i dagens relativt öppna, toleranta, brokiga Sverige, än i 50-talets betydligt mer likriktade, auktoritära, homogena folkhem, när det gäller synen på frihet, individualism, minoriteter, mångfald och invandring. Ett liberalt mångfaldssamhälle kommer aldrig att ha allas stöd; den insikten hjälper mot både panikslaget kontraproduktiva och nervöst eftergivna reaktioner på Sd:s nya mandat.

***

Utifrån ett liberalt perspektiv – demokrati, fungerande marknadsekonomi för jobb, välstånd och välfärd, internationellt samarbete och öppnast möjliga gränser för invandring, solidaritet, idéer och handel – finns det exempel på både hoppingivande och extremt hotfulla proteströrelser i Europa just nu.

Ibland rymmer de inom sig inslag av konstruktiva ansatser och destruktiva lockelser samtidigt, i en inre kamp, precis som många regeringar gör.

Den europeiska politiken kommer inte att förändras i grunden, men knappast heller att vara sig lik, om tio år, när några av de initiativ som fortfarande befinner sig i opposition har vunnit regeringsmakt.

Går det lyckligt, och sunkiga, korrumperade etablissemang värnande sina privilegier faller till förmån för nya, konstruktiva utmanare kommer EU att stärkas demokratiskt och ekonomiskt.

Klaus Iohannis seger i det rumänska presidentvalet över Victor Ponta var ett lovande exempel. Stora delar av protesterna i Spanien mot den gamla korrumperade eliten, är bara att välkomna. Att Matteo Renzi lyckas i Italien som det trovärdiga alternativet till Berlusconi-arvet, inte Beppe Grillo, är avgörande för hela eurozonens framtid. För att nämna tre exempel bland flera.

Där krävs också viss vidsynthet vid en blick ut över Europa. Ibland är det mindre viktigt exakt vilka ideologiska utgångspunkter regeringar har, än att de är okorrumperade, ekonomiskt ärliga och demokratiskt oförvitliga, må det sedan vara med socialistisk, liberal eller konservativ betoning. Hellre, ur liberal synpunkt, en hederlig, ansvarstagande socialistregering än en korrumperad regering som kallar sig liberal. Hellre, ur socialdemokratisk synpunkt, en konservativ regering som tar demokrati och rättsstat på allvar, än ett auktoritärt och förljuget socialiststyre. Så måste man resonera.

Går det illa, och nationalistiska, främlingsfientliga eller allmänt populistiska demagoger tar över i fler länder – mardrömmen vore en president Le Pen i Frankrike, eller att Ungerns nuvarande styre blir modell för fler – börjar stänga gränser, jaga minoriteter och köra ekonomierna i botten, kan det innebära slutet på den europeiska gemenskapen.

Bör lätta droger legaliseras? – tänk efter innan ni svarar

Av , , Bli först att kommentera 0

Bör lättare droger, exempelvis marijuana, legaliseras? Det är en fråga som kommer att debatteras i Sverige de närmaste decennierna, med långt större kraft och med långt färre tabun än vi anar, och kanske önskar, i dag. Debatten förs intensivt i sydamerikanska länder, i USA och på många håll i Europa. Det är bara en tidsfråga innan den når Sverige med full styrka och börjar virvla bort en del givna sanningar om rätt och fel, självklart och orimligt, som legat oss tryggt, varmt om hjärtat.

Bortom de rent pragmatiska frågeställningarna om vilka konsekvenser olika regelverk får, kommer debatten att handla om den principiella synen på människans makt över sitt eget liv och sina egna misstag, och om kulturella eller sociala föreställningar kring plikt, ansvar, moral, solidaritet och skyldigheter inom en gemenskap bestående av människor med svagheter, irrationella beteenden och avvikande uppfattningar om hur livet bör levas. Den typen av filosofiska diskussioner är vi dåligt förberedda på.

Det mesta i legaliseringsdebatten kretsar, av goda skäl, runt bedömningar av vilka praktiska följder en uppluckrad lagstiftning skulle få. Hur skulle missbruket av olika droger förändras sett till utbredning och hur skulle missbruket förskjutas mellan olika typer av droger? Hur skulle förutsättningarna för medicinsk vård och socialt förebyggande arbete påverkas? Vad skulle en legalisering ha för effekt på brottsligheten och våldet som i dag följer av den illegala narkotikahandeln? Vilka andra medicinska, sociala och ekonomiska konsekvenser skulle en narkotikapolitik med inslag av legalisering få? Gäller totalkonsumtionsmodellen för narkotiska som för alkohol?

De debatterna förs redan i Sverige, om än i marginalen.

Men, vilket ofta glöms bort, över en längre tid präglas och formas ett samhälles förhållningssätt och attityder även i praktiska frågor, av underliggande idéer och principer bortom det pragmatiska och utom räckhåll för rådande tabun.

På vilka grunder får ett samhälle sätta gränser för individers suveräna beslut om sina egna liv, sina egna kroppar och sina egna risktaganden inom en gemenskap? Vad ska betraktas som ett socialt problem och vad som ett medicinskt problem? När ska något avvikande alls betraktas som ett problem? 2000-talet kommer att se många sådana debatter.

De som vill vinna dem får inte fastna i bara praktiska frågeställningar, inte utgå ifrån att alla begriper på vilka ideologiska, eller moraliska grunder deras argumentation bygger och inte tro att tabun består för evigt.

Kring tyngre droger kommer ett tabu och ett förbudskonsensus att bestå. Men lättare droger som marijuana kommer att bli föremål för just djupare filosofiska diskussioner om människosyn och frihet. Och framför allt legaliseringsmotståndarna + till vilka jag hör, jag är övertygad om att de negativa konsekvenserna inte skulle vägas upp av eventuellt positiva och avskyr drogromantik + riskerar då att stå rätt handfallna, om gamla moraliska tolkningsföreträden skulle falla.

Man känner inom sig, när den egna sidan inte övertygar andra än dem som redan bestämt sig, och samtidigt förlorar gehör hos dem som närmar sig frågan med öron åt båda håll. Jag kan drabbas av den känslan när jag tar del av skarpa analyser, väl bevandrade även i missbruksvården, som argumenterar för legalisering av marijuana + humant, utan

drogromantik. Samtidigt som många legaliseringsmotståndare i slentrian letar i bakfickan efter tabuvapnet, utan att gå ner i de djupare frågeställningarna.

Till mina meningsfränder skulle jag faktiskt vilja ropa, med största ärlighet: Kamrater, vi håller på att förlora den här debatten. Inte på kort sikt, men om vi tittar några decennier framåt. När normer förskjutits ett par generationer till, synen på en människas rätt till sina egna experiment har förändrats ytterligare och den illegala narkotikahandeln skördat ännu fler våldsoffer, kan lättare droger som marijuana komma att ha bättre rykte än alkohol i breda, agendasättande kretsar.

Kanske är det så att vi har i grunden fel, att det är skälet till att debatten håller på + i små steg riktning paradigmskifte + gå oss ur händerna. Naturligtvis måste man vara öppen för möjligheten.

Men det kan också vara så att vi har vant oss så vid känslan av att ha rätt, utan att behöva motivera det djupare, att vi vakar över gamla moraliska tolkningsföreträden som väktare framför söndervittrande helgedomar, medan debattens centrum förflyttas.

Med få undantag har vi vant oss av med att diskutera de där filosofiska frågorna grundligt, från början, underifrån och upp, utan givna antaganden. Allt färre förmår därför leda det som uppfattas vara självklara ställningstaganden oskadda tillbaka till det ideologiska ursprunget. Ett vanligt fenomen i grupper som haft tolkningsföreträde under lång tid.

Samtidigt blir legaliseringsförespråkarna bättre och bättre på att sätta sina rekommendationer i nya, alternativa perspektiv.

Hur bör man, som legaliseringsmotståndare, reagera för att inte framstå som irrelevant när den stora diskussionen brakar igång + och det kommer den att göra + om några år? Även om det smärtar, även om det kan kännas som att glänta på en dammlucka att inte säga omedelbart nej och söka dra streck i debatten, tror jag att det här är det intellektuellt hederliga och strategiskt gångbara förhållningssättet framöver: ”Bör lättare droger legaliseras i Sverige?” Bra fråga. Låt oss tänka efter.

Blir svaret sedan ett rungande nej, kommer det att vara betydligt mer övertygande än ryggmärgsreaktioner och streck i debatten.

Folkpartiet borde skifta till Birgitta Ohlsson redan nästa år

Av , , Bli först att kommentera 0

Folkpartiet är det riksdagsparti som sett mest häpet och oförstående ut över det egna valresultatet. Det var centerpartiet och kristdemokraterna som under förra mandatperioden växlade av varandra i rollen som alliansens krispartier, medan folkpartiet guppade omkring på historiskt sett visserligen låga, men i relation till den fruktade fyraprocentspärren säkra nivåer. Folkpartiet stod därför oförberett på ett tapp ändå ner till 5,4 procent och rollen som riksdagens näst minsta parti. Eftersom ingen hade analysen redo på valkvällen har det tagit ett par månader för den obligatoriska eftervalsdebatten att dra igång på allvar inom fp.

Vad som dock stått klart ända sedan 14 september, som en given och odramatisk konsekvens av nederlaget, är Jan Björklunds avgång under mandatperioden. Han kommer inte att leda folkpartiet i nästa, ordinarie, val.

Något större missnöje med Björklund finns knappast bland de organiserade liberalerna. Inte av det slag som föranleder snabba interna kupper. Men hans tid som ledande inrikespolitiker går mot sitt naturliga och logiska slut.

Även om han bara varit partiledare sedan hösten 2007, så har han dominerat svensk skolpolitik + det område han präglat mer än kanske någon annan sakpolitiker i Sverige präglat ett område de senaste decennierna + ända sedan åren som lokal skolpolitiker i Stockholms stad på 1990-talet.

Skoldebatten är nu på väg in i en postreformfas, med nya frågeställningar, nya problembeskrivningar och en viss längtan efter ett nytt språkbruk. Det i kombination med folkpartiets dåliga valresultat och tappade regeringsställning gör att Björklunds + sannolikt frivilliga + avgång bara är en tidsfråga.

Ledarfrågan i folkpartiets eftervalsdebatt kommer att handla om (1) vem som ska bli Björklunds efterträdare och (2) tajmingen för skiftet. Kvalificerade namn som Maria Arnholm, Erik Ullenhag och Jasenko Selimovic har nämnts eller viskats som tänkbara fp-ledare. Ändå borde det stå klart att Birgitta Ohlsson, om hon vill, är den som har bäst förutsättningar att leva upp till flest av de krav ett liberalt partiledarskap ställer i svensk politik på 2010-talet.

Ska man bedöma vad en politiker står för ideologiskt och vilka möjligheter hon eller han har att prägla ett lands politik, gäller det att tänka tredimensionellt. Den antiintellektuella vänster-höger-skalan ger ingen vägledning. Man ska inte se en ideologisk profil, som en punkt på en skala, utan som en volym i ett rum. Hur många kubikmeter täcker det in och i vilka riktningar?

Birgitta Ohlsson är bevandrad, glasklar och ministererfaren i den utrikes- och säkerhetspolitik som kommer att stå i centrum framöver. Hon har med sin liberala, radikala feminism stor trovärdighet i den nya jämställdhetsdebatt som redan inleddes under valrörelsen. Hon driver sedan många år principfast livsstils- och toleransfrågor. Hon är en idéorienterad debattör med en talang för klarspråk i pragmatikernas epok.

Dessutom väcker hon nyfikenhet och respekt långt utanför sitt eget parti och på båda sidor den gamla blockgränsen.

Självklart behöver hon, som andra, bredda sig till och bevisa sig på fler sakområden för att klara partiledarrollen. Men det finns inga skäl att betvivla hennes förutsättningar att, med hjälp av rätt organisation och medarbetare, hantera det snabbt efter ett skifte.

Ställer Ohlsson upp, borde folkpartiet inte skjuta upp skiftet för länge, inte vänta tills det närmar sig valrörelse igen, utan genomföra det under nästa år. Birgitta Ohlsson som liberal partiledare skulle bidra till att ge svensk politik en ny och intressant dimension.

Ord inför helgen, 15 november

Av , , Bli först att kommentera 0

Birgitta Lillpers diktsamling ”Industriminnen” (2012) fastnar inte direkt, stormar inte till scenens mitt, men är en läsupplevelse som dröjer kvar i utkanten av minnet; en aning om en subtil värmekälla att söka upp senare. Och så plötsligt rör du dig ditåt, och börjar läsa igen. Kanske de här raderna:

”April: låt ingenting som inte tillhör smärtan/ ta bort smärtan, låt/ ingenting ens lindra/ som inte är sann bot/ och motverkar detta ur vilket smärtan en gång kom./

Tar emellertid i övrigt emot allt./

Ett öppet fönster susar grått, det snöar ljust och tungt./ Stå inne och bli pickad i ögat av snö, mer går inte att se,/ stänga till och vända sig in mot grovköket -/ vara sin egen eld, bränna sig själv med/ bränsle hämtat ur tystnaden/ och vad den rymmer./ Och inte veta om det duger./

Hur räckte det hit? Att/ ännu/ gå/ på detta sitt inres/ biobränsle.”

Umeå måste undvika att bli Sveriges floskelstad

Av , , Bli först att kommentera 0

 ”It was the best of times, it was the worst of times”

Oj, så många ambassadörer den har, från vänster till höger, från socialister till byggkapital: föreställningen om Umeå som undantaget i norr, den förlovade staden, det återstående hoppet. Det är en jargong som odlas slentrianmässigt i de mest skiftande läger. Varje kotteri har sin umemyt som det slår vakt om, men tillsammans bildar de en körhymn till Umeås lov.

När beslut hyllas eller sågas görs det ofta med utgångspunkten, både hos förespråkare och kritiker, att Umeå representerar ett unikt ideal i samtiden.

De obekymrade tillväxtstaplarnas Umeå, de trendiga livsstilsspaningarnas Umeå, de frasradikala alternativrörelsernas Umeå + alla börjar, i sina respektive bubblor, att söka det som bekräftar myterna, istället för det som utmanar den egna världsbilden.

Så konstrueras det abstrakta Umeå som stadens ibland varandra överlappande politiska, akademiska, kulturella, mediala och ekonomiska etablissemang älskar att romantisera.

Kanske beror det på att decennier av relativt goda tider och snabb utveckling gjort att de flesta debatter handlat om satsningar, investeringar, etableringar och projekt. Inte om att hantera kriser och lösa djupa problem inom det bestående eller med minskande resurser.

Kombinationen av att ha råd att satsa på flera olika områden utan tvång att välja, och gott om fysisk plats för att hantera en befolkningstillväxt, har gjort att politiken kunnat tillfredsställa många intressen samtidigt.

Umeå har inte i samma omfattning som andra kommuner tvingats avstå och försaka. Flera olika umeberättelser har kunnat växa fram parallellt med varandra. Gemensamt har de, utan att vara eniga om något i sak, förstärkt övertygelsen att det finns något viktigt här, på ytan och under ytan, som saknar motsvarighet i landet.

(Parentes: En av paradoxerna i Umeå är hur oreserverat alla alternativrörelser åberopas i marknadsföringen av den urbana, unga staden, men sedan ignoreras när politiska beslut med relevans och substans ska fattas på allvar. Även som liberal kan man ju undra när Umeås salig-blandning-vänster ska inleda en självkritisk debatt om tendensen att göra sig hemmastadd i en ritualiserad varumärkesroll som ger mycket lull-lull-cred i sammanhang långt från makten, men inte något inflytande när frågor faktiskt ska avgöras?)

När det är som värst kan 2000-talets Umeå, upptagen med sin självbild, påminna om en skönandlig, privilegierad ädling i det slitna slottets hörnrum. Där står hen, med begränsade erfarenheter, men med höga, svärmiska ideal och en orubblig övertygelse om sin egen utvaldhet, gödd av timmar framför spegeln och en omvärlds artigheter. Om vår hjälte, som fått så mycket till skänks, utan att låtsas om det, böjde sig fram, drog undan gardinen och kikade ut genom fönstret på de ärvda ägorna, skulle hen se att det mulnar där ute.

Nu stundar invigningar igen i Umeå. Undrar om inte en politiker som Hans Lindberg (S) helst skulle slippa en runda till med myter om Umeås förträfflighet.

Det är livsfarligt för en kommun att bläddra för mycket i de egna broschyrerna; ännu värre att börja tro på det som står i dem. Att förvandla marknadsföringens medvetna halvsanningar till en inre, kollektiv morgonbön, passiviserar både i medgång och motgång.

En bister social och ekonomisk verklighet med utsatthet, spänningar och farliga stämningar kommer att tvinga även Umeå att diskutera sin utveckling och identitet på hela nya sätt, utifrån söndrigare erfarenheter än bara den unga universitetsstaden. Hösten har visat hur svår den diskussionen blir varje gång det handlar om konkreta åtgärder, och hur avgörande det är att den förblir human med vidöppna ögon för människor som far illa i en global samtid. Det är lätt att vara en tolerant, välkomnande stad i goda tider. I sämre tider blir det svårare – och ännu viktigare.

Nya miljökrav på hållbar, förtätad, urbaniserad stadsplanering har redan börjat skapa en dragkamp om små ytor, grönområden och gamla byggnader som kommer att fortsätta med ständigt nya kontroverser.

Framtiden när det gäller inflytande, resurser och investeringar i kommundelarna och byarna, liksom stadsdelar med stort utanförskap, kommer att orsaka heta diskussioner under resten av 2010-talet.

En växande stad, som samtidigt söker krympa ytor och avstånd. Hur ska framtidens kollektiv- och individtrafikliv planeras när forskning, miljörapporter och industriprognoser skiftar väldigt i rekommendationerna?

Vilken stabil grund kan läggas för en bred, lokal arbetsmarknad i en digitaliserad ekonomi där jobb inte längre generas i samma utsträckning som kring den traditionella industrin? Vad händer om den högre utbildningen går in i en ny era av globaliserad undervisning via internet som radikalt förändrar förutsättningarna för ett universitet som Umeås? Det är inte omöjligt att Umeå kan glänsa när det gäller innovationer och utbildning, utan att det leder till vare sig jobb eller befolkningstillväxt i framtiden. De bästa av tider, de sämsta av tider, när gamla recept slutar gälla?

De närmaste decennierna kommer politiker i Umeå att inviga färre projekt och svettas över fler svåra prioriteringar än sina föregångare. De olika umeberättelserna kommer att lämna sina parallella spår och krökas in mot varandra i maktkamper om resurser och långsiktiga vägval. Det kommer att bli svårare att upprätthålla myten om Umeå som det stora undantaget i norr.

Men kanske är det bra och nödvändigt? Umeås nya ledning har en chans att sätta tonen direkt, när 2014 klingar av som slutet på en lång epok. Om det hjälper lokalpolitiken att bottna djupare och mer härdat i en ny tids frågeställningar, är det inget att beklaga att högtidstalen blir sämre och självbilden något stukad.

Lär av gripande återblickar – bekämpa vår tids murar

Av , , Bli först att kommentera 0

Västberlins borgmästare, socialdemokraten Willy Brandt, tog till drastiska liknelser i sitt första uttalande den 13 augusti 1961, några timmar efter att den kommunistiska DDR-regimen med taggtråd, murbruk, soldater och gränspoliser börjat stänga in sina medborgare som en desperat åtgärd för att hindra fler från att fly till demokratin i väst.

Ulbricht-regimens avspärrningar, sa Brandt i sina inledande ord, innebär att inte bara ett slags statsgräns dras mitt genom Berlin, ”utan en spärrvägg till ett koncentrationsläger.”

För antinazisten och antikommunisten Brandt var det, under kalla krigets farligaste år, både en känslomässigt spontan och en politiskt medveten anspelning. Men han stod ganska ensam bland de ledande västpolitikerna i sin indignation. Redan då hade misstanken börjat smyga sig på, att upprördheten och känslan av ödesstund + så påtaglig för dem i Berlin som såg familjer och vänner splittras med våld + långt ifrån delades av alla, vare sig i Västtyskland eller i övriga västvärlden.

USA:s president John F Kennedy såg inledningsvis murbygget som en ganska praktisk nedkylning av konflikten mellan västmakterna och Sovjetunionen kring Berlins framtida status.

Hellre mur än krig, var den första, inofficiella reaktionen i Vita huset. Muren innebar ju – alla eufemismer och all propaganda till trots – ett indirekt erkännande från kommunistregimens sida av det egna systemets omänsklighet och moraliska, ekonomiska, politiska bankrutt. Samtidigt minskade muren risken för konkreta våldsamheter mellan väst och öst i Berlinfrågan. Avspärrningarna förvandlade Berlin från en akut stormaktskris med risk för globala följdverkningar, till en permanent, men lokalt begränsad, tragedi för de närmast drabbade. Ett skifte som frigjorde tid och uppmärksamhet för andra problem, ett praktiskt arrangemang under sorgliga förutsättningar. Så cyniskt resonerade ganska många under murens första veckor.

Inte heller Västtysklands förbundskansler Konrad Adenauer + med ett komplicerat förhållande till Berlin överhuvudtaget + delade riktigt Brandts djupa indignation, och dröjde ända till den 22 augusti, med att besöka staden.

Snabbt stod det klart att Berlins fysiska delning inte skulle bli en tillfällig åtgärd, utan bestå under lång tid.

Det var den bittra insikten, att omvärlden accepterade muren och dess konsekvenser som något permanent, som fick ledande socialdemokrater med Willy Brandt och hans närmaste rådgivare Egon Bahr i spetsen, att börja utveckla en ny, långsiktig strategi för relationen till DDR och östblocket. Genom avspänning, normaliserade relationer och konkreta, humanitärt inriktade uppgörelser skulle människors möjligheter att upprätthålla kontakter över gränsen underlättas och det kommunistiska systemet undermineras stegvis.

Senare, när Willy Brandt blivit förbundskansler i en socialliberal koalitionsregering 1969, låg samma tanke till grund för statsfördrag med Sovjetunionen, Polen och Tjeckoslovakien. Strategin kallades den nya östpolitiken och bidrog, i komplex kombination med USA:s insatser, Gorbatjovs perestrojka och, framför allt, befolkningarnas protester mot politiskt förtryck och ekonomiskt vanstyre, till att omöjliggöra kommunistregimerna.

Berlinmurens symbolik kan inte överskattas i det sammanhanget, när historien skrivs om varför östkommunismen föll.

Den brittiske historikern Timothy Garton Ash har skrivit om faktorerna bakom den folkliga resningen i DDR: ”I början vad det muren själv: muren och det system som den både representerade och bevarade. Muren stod inte i Östtysklands periferi, den stod i själva dess centrum. Den gick genom varje hjärta. Även för människor från andra östeuropeiska länder var det svårt att till fullo uppskatta vilken psykologisk börda muren lade på dem.”

På sätt och vis var Berlinmuren början på slutet för regimen som byggde den. Men det dröjde 28 långa, plågsamma år, med fruktansvärda offer, innan den föll. I DDR utvidgades efter 1961 gradvis den brutala och paranoida övervakningsstat, som bland annat skildrats gripande i filmen ”De andras liv”, och som fick så många människor att trots muren riskera fängelse och tortyr, riskera sina liv, i försök att sig över järnridån till väst. DDR:s gränssoldater hade order att skjuta för att hindra flyktförsök.

Ända fanns det så sent som på våren 1989 otaliga bedömare som kallt räknade med att Berlinmuren skulle bestå många decennier till, och hade svårt att tänka bort den ur sin världsbild.

De där inledande reaktionerna – en mur som sorglig, men praktisk lösning, en isolerad tragedi man vänjer sig vid, fanns kvar som en förgiftad lockelse till status quo även i väst. Det var de förtryckta befolkningarnas nya resningar som till slut gjorde den hållningen omöjlig för 25 år sen.

Vi kan lära oss även det av Berlinmurens historia. Lära oss hur lätt det är för en omvärld att börja ta murar, förtryck och avskyvärda övergrepp för givna och så länge det synes gynna stabilitet och förutsägbarhet. Världen är full av dödliga gränser än i dag, som stänger ute och stänger inne, som tas för givna för att det är bekvämast så och för att de håller beska verkligheter på avstånd. Vi får inte stanna i återblickarna, utan måste lära oss av dem, för att bekämpa murarna i vår tid.

Neutralitet i frågor om demokrati och mänskliga rättigheter är en moraliskt rutten hållning.