Politikers läsvanor och svår utmaning för Annie Lööf

Av , , 3 kommentarer 12

Annie Lööf som föreslagen ny centerledare, centerpartiets situation och den socialliberala paradoxen, ett inledande sidospår om politikers läsvanor och några avslutande ord om synen på landsbygden, är ämnena för den här krönikan.

Ayn Rand-diskussionen som nämns nedan utlöstes bland annat av den här underhållande ledartexten av Aron Lund på Upsala Nya Tidnings liberala ledarsida. Jag förhåller mig dock mer försiktigt vad gäller tolkningen av politikers läslistor nedan än den gode Lund.

Så, en socialliberal västerbottnings syn på det hela:

————————————————————-

Politikers läsvanor och svår utmaning för Annie Lööf

Kanske är det en skröna, men befälhavaren för nordstatsarmén under det amerikanska inbördeskriget Ulysses S Grant, senare president 1869-1877, lär ha sagt att han bara kände till två melodier: ”en av dem är Yankee Doodle, och den andra är det inte.”

Det finns, om man går igenom både högt respekterade och djupt vanryktade politiker genom historien, inget generellt samband mellan deras bildningsvärld och kulturvanor och deras politiska insatser och värderingar.

Där finns i alla läger bokmallar och cineaster (i en senare tid), musikälskare och konstfreaks. Men där finns också dem som knappt öppnade en bok frivilligt och som betraktat besök på kulturevenemang som ett tjänstestraff.

Jag har som en av få dogmatiska trossatser i livet att det är viktigt att läsa. Om det är serietidningar, dikter, biografier eller baksidan på mjölkpaketet, spelar mindre roll. Det är viktigare att läsa mycket än att följa instruktioner om hur man läser rätt. Men jag ser det som trösterikt att det inte finns något facit.

En del politiker har kompenserat brist på intellektuell orientering, eller brist på förankring i samhällets vardagsliv, genom val av medarbetare med andra intressen. Andra har visat att beläsenhet och aktiva kulturvanor lika lite som kulturförakt och antiakademisk hållning är något skydd mot brutalitet, dogmatism och likgiltighet inför andra människors öden.

I USA brukar Vita Huset lämna ut uppgifter om vilka böcker den sittande presidenten planerar att läsa under semestern. I år blev det fyra skönlitterära verk och en faktabok för Barack Obamas del. Ingen lär tro annat än att det är en oerhört genomtänkt lista, komponerad utifrån vilka signaler den ska sända utåt, snarare än en lista över vad presidenten helst vill läsa.

I Sverige har det väckt mycket uppmärksamhet att Annie Lööf – i går föreslagen till ny ledare för centerpartiet – har angett nyliberala ikonen Ayn Rand som en av sina favoritförfattare, och att statsminister Fredrik Reinfeldt enligt egen uppgift läst fyra böcker under sin semester, samtliga skrivna av deckarförfattaren Camilla Läckberg.
Det förstnämnda har tagits som intäkt för att Lööf är en systemskiftesivrare till höger. Det sistnämnda har setts som ett uttryck för statsministerns bristande kulturella nyfikenhet.

Jag tror att nyckeln till Annie Lööfs ideologiska samhällssyn bör sökas i vad hon själv sagt, och jag tycker att det är en sund instinkt att läsa flera böcker på rad av samma författare om man hittar någon vars verk man gillar.

En boktext är ju dessutom bara på sin höjd halva jobbet, aldrig en läsupplevelse i sig. Resten står läsaren själv för genom att tolka, fylla i, korrigera, dra paralleller, slutsatser och reagera inombords. Vad en bok betyder för en läsare, kan vi andra aldrig helt veta. Det är därför det är sunt att berätta om egna läsupplevelser och vara försiktig med att fördöma eller etikettisera andra utifrån vad de gillar att läsa.

****

I takt med att nomineringarna från distrikten trillat in har det blivit uppenbart att Annie Lööf legat bäst till för att få valberednings stöd som ny centerpartiledare. När nu de två övriga kandidaterna Anna-Karin Hatt och Anders W Jonsson nomineras till viceordförandeposterna, lär valet på stämman i höst bli en ren formsak.

För centerpartiets möjligheter till en nystart är det förmodligen rätt val. Lööf hör till den nya generation politiker (tillsammans med exempelvis Birgitta Ohlsson och Gustav Fridolin) som har möjligheter att locka väljare från olika håll och skapa nya, oväntade allianser som bryter förväntad mönster.

Att många (jag hör till dem) i utgångsläget är lite brydda över vad hon står för behöver inte vara en nackdel inledningsvis. Politiker mognar, växer i sina roller. Många överkompenserar åt ett håll motsatt det förväntade. Det händer något när man tvingas ta ansvar, när parollen prövas mot verkligheten. Hur Lööf utvecklas som partiledare vet vi lika lite som vi ännu vet var Juholt landar när det hettar till.

Men centerpartiet tar också en risk. Debatten om ideologiska prefix är en av de tröttsammaste som finns. Men den har förts i centerpartiet. Anna-Karin Hatt och hennes anhängare har hela tiden betonat sin socialliberalism, i underförstådd polemik mot Lööf. Hatt har med både socialliberalismen och med sina hänvisningar till folkrörelsetraditionen varit något för centerpartiets identitet viktigt på spåren.

Det är en paradox i svensk politik att samtidigt som de flesta partier kan betecknas som i realiteten socialliberala, är den socialliberala idédebatten sorgligt i skuggan av den liberalism som formulerats från Timbro-sfären (klumpigt sammanfattat) och andra med tyngdpunkterna längre högerut.

Valet av Lööf hälsas, det var intrycket i går, med störst jubel från dem som brukar betrakta oss socialliberaler som motståndare. Hur det stödet går att omsätta i väljarstöd för ett parti i kris, utan att C isoleras på en flank, återstår att se. Lööf måste lyckas med att bli den som bygger nya väljarallianser som överraskar, lirkar upp gamla låsningar och bryter mönster. Men det kan bli svårt att undvika att göra någon för partiet viktig grupp besviken i ett läge när C inte har råd med det, och centerpartiet är inte ensamt om att vilja hitta ett sådant nytt, brett väljarstöd.

På en punkt är dock kritiken, oavsett om den kommer från föregångare som anser att allt var bättre förr, eller från teatraliskt bekymrade motståndarpartier, nys och nonsens: synen på landsbygden. De unga centerpartisterna, nyliberala eller ej, säger fler intressanta och tänkvärda saker om landsbygden än de bittraste kritikerna tillsammans. Ibland hävdas att centerpartiet ägnar sig för mycket åt företagarfrågor och sviker landsbygden. De som målar upp den motsättningen är landsbygdens verkliga dödgrävare.

Umeå, översiktsplanen och demokratin

Av , , Bli först att kommentera 8

Umeås nya översiktsplan är tilltalande i många avseenden, och den står och faller inte med realismen i målet om 200 000 invånare till 2050. Farhågorna, värda att upprepa och diskutera, gäller istället den demokratiska tillämpningen. Jag resonerar lite kring detta i denna krönika.

——————————————–

Umeå, översiktsplanen och demokratin

Kommer Umeå att ha 200 000 invånare år 2050? Inflyttning och utflyttning kan påverkas av många olika faktorer, lokala, nationella och internationella, så det går förstås inte att utesluta en sådan snabb tillväxt. Men det finns inget i tillgänglig statistik eller i genomarbetade prognoser som tyder på det. Målet är en glad förhoppning mer än en realistisk bedömning.

Att Umeå även fortsättningsvis kommer att ha en ordentlig befolkningstillväxt, som kanske till och med överträffar det tidigare målet om 150 000 invånare till 2050, är ett rimligt antagande. Skillnaden mellan 150 000 och 200 000 är dock stor.

Alltså måste den nya översiktsplan som antogs i fullmäktige i måndags bedömas utifrån antagandet att målet om 200 000 invånare till 2050 är överdrivet. Är översiktsplanens grundtankar och prioriteringar hållbara och genomtänkta även vid ett scenario där Umeås befolkning om 40 år omfattar 150 000 eller 170 000 invånare? Svaret på den frågan är ja. Översiktsplanen står inte och faller med realismen i 200 000-målet.

Utgångspunkten att staden ska förtätas och byggas på höjden för att minska transporterna, prioritera kollektivtrafiken, utnyttja markytorna mer effektivt och motverka segregation bygger på ett tilltalande miljö- och hållbarhetstänkande.
Visionen om en modern urban miljö i en växande norrländsk storstad är också sympatisk, även ur ett regionalt helhetsperspektiv. Kontrasten mellan den urbana utvecklingen i Umeå och den moderna landsbygden i mindre kommuner, ger ett Norrland med en mångfald av varandra kompletterande livsmiljöer. Det ena stärker det andra.

Även översiktsplanens minskade detaljstyrning och ökade utrymme för idéer och entreprenörer är välkommen. Långsiktiga planer måste vara någorlunda flexibla och öppna.

Men de berättigade farhågor som finns, har med just det sistnämnda att göra – den politiska uppslutningen i kombination med den relativa öppenheten för starka exploatörer. En översiktsplan är aldrig bättre än tillämpningen av den. Brister det i demokratiskt tålamod och demokratisk öppenhet när ärenden blir konkreta hjälper ingen plan. Bred politisk enighet kan även bli ett lock över debatten.

Här har beslutsfattarna och de mest privilegierade privata aktörerna ett stort ansvar att inte utnyttja de slutna rummen och de informella genvägarna bara för att de finns där, att inte leverera fullbordade fakta till medborgarna, för att det blir minst krångel så.

En ny urban miljö, med det gemensamma offentliga rummet som en viktig del, kan inte kommenderas fram. En stadsmiljö måste växa fram, ytterst skapas av medborgarna själva varje dag. Det utesluter inte stora projekt. Lokaldemokrati är inte liktydigt med handlingsförlamning, att de som är emot alltid har rätt. Men dit hör också insikten om när det är läge att ta ett steg bakåt och lyssna i insikt om att politisk och ekonomisk styrka inte är liktydigt med avgörande argument. Och att egen lyhördhet skapar lyhördhet även hos andra; så kan man lära att ge, ta och mötas på bättre sätt. Visionen kan inte särskiljas från lokaldemokratin och den öppna debatten.

Där finns den stora utmaningen för Umeå – skärpt av de diffusa och slutna processer som präglat flera stadsplaneringsärenden inför 2014. Utmaningen, skrev jag i våras, till nytänkande kan inte bara gå i en riktning.

”Politik är inte bara förankring av svar uppifrån, utan framför allt en skapande, intellektuell process underifrån. Den öppna källkoden som hållning var, så har det tolkats, i första hand en uppfordran till beslutsfattarna själva, att bryta med gamla vanor, att kasta en blick inåt; ett löfte om att, för att citera Willy Brandts berömda ord ”våga lite mer demokrati”. Har politiken i Umeå gjort den egna, inre resan, inför 2014?”

Den stora granskning av arbetet inför 2014 som inletts på VK:s kultursida berör i hög grad den aspekten – delaktigheten nerifrån, kultur som ”ett för demokratin nödvändigt samtal om samhället och människan”, som Sara Meidell skrev i dag.

Det är viktigt att återkomma till ständigt. Umeås nya översiktsplan är tilltalande, men bara en plan.

Klarspråk om den förlegade blockpolitiken

Av , , Bli först att kommentera 5

I lördags meddelade både miljöpartiets gruppledare i riksdagen Mikaela Valtersson och partiets nyss avgångna språkrör Maria Wetterstrand att de lämnar riksdagen i höst.

Mikaela Valtersson, som i våras kandiderade till posten som språkrör men förlorade mot Åsa Romson, skrev samma dag en debattartikel i Dagens Nyheter där hon uppmanar miljöpartiet att mer aktivt bryta med blockpolitiken, släppa fixeringen vid socialdemokraterna och vara öppna för tanken om regeringssamarbete med både moderaterna och socialdemokraterna.

Det är ord som i kritiken av blockpolitiken och slentrianmässiga låsningar har relevans för fler än bara miljöpartiet.

När Wetterstrand och Valtersson lämnar riksdagen förlorar miljöpartiets riksdagsgrupp två framträdande företrädare som utmärkt sig för en resultatinriktad beredskap att samarbeta åt olika håll i politiken. Efterföljarna gör klokt i att lyssna på deras råd.

Alliansen och miljöpartiet har gjort flera genomtänkta och välkomna uppgörelser de senaste åren bland annat kring arbetskraftsinvandring och integrationspolitiken.
Det är ett samarbete som bör utvecklas till fler områden under mandatperioden, och som gärna får rymma en utsträckt hand till socialdemokraterna när uppgörelser med bärighet över flera mandatperioder är önskvärda.

Miljöpartiets nya språkrör och allianspartiernas ledningar får inte låta kortsiktig prestige och blockpolitisk slentrian låsa inrikespolitiken de kommande åren. De trevare och försiktiga försök till nya samtal som anats under sensommaren mellan regeringen och miljöpartiet visar att insikten om både möjligheterna och allvaret i det parlamentariska läget finns där.

Även om ett utökat samarbete inte är populärt överallt internt, vare sig inom allianspartierna eller miljöpartiet, är det rätt väg att gå, och en strid värd att ta.

Synd och bekymmersamt är det dock, att ledande politiker ofta först vågar tala klarspråk om sina erfarenheter och slutsatser, och utmana interna tabun, när de redan är på väg att avgå. Låt inte det bli en vana.

Pappa vet bäst vs farfar visste bättre?

Av , , Bli först att kommentera 5

Åtta riksdagspartier är på sikt fler än som får plats med tanke på fyraprocentspärren, och inget i dagens läge tyder på att det stora antalet små riksdagspartier automatiskt ger en vitalare idedebatt än ett läge mer något färre och något större partier. Samtidigt är det inte heller lyckat för idedebatten om två partier blir helt dominerande. Svensk politik söker en balans mellan sådana ytterligheter just nu. Kring det resonerar jag lite i den här lördagskrönikan.

————————————————

Pappa vet bäst vs farfar visste bättre?

Det är den gamla dängan: i kristider söker sig väljarna till traditionella auktoriteter. Moderaterna vs socialdemokraterna i den ekonomiska debatten just nu är lite som: pappa vet bäst vs farfar visste bättre. Sambos, särbos, småsyrror och småbrorsor, göra sig icke besvär när vinden viner runt knutarna och fogarna knakar.

Enligt opinionsmätningarna stärker de två största partierna åter långsamt sina dominerande ställningar inom regeringsalliansen respektive oppositionen, medan flera av de minsta riksdagspartierna, både inom regeringen och oppositionen, kämpar för sin överlevnad.

Det är inget exklusivt svenskt fenomen, utan går igen i nästan alla demokratier. När läget ute i världen är osäkert, i synnerhet när den globala ekonomin krisar, men det egna landet fortfarande klarar sig hyfsat, tyr sig väljarna ofta instinktivt till beprövade alternativ, de största partierna

Moderaterna vs socialdemokraterna blir åter den klassiska förtroendeduellen: statsminister vs oppositionsledare, finansminister vs största oppositionspartiets ekonomiska talesperson.

Reinfeldt vs Juholt.

Borg vs Waidelich.

Vem känns mest regeringsduglig, mest erfaren, mest omdömesgill, vem anförtror man en statsbärande ställning? Ställs frågan så hamnar lätt de största partierna i centrum, de som styr nu och dem vars föregångare brukade styra förr. Mindre partier, trots att de kanske har mer utförliga svar, hamnar i skymundan.
Problemet är förstås att varken pappa eller farfar alltid vet eller visste bäst, och ibland inte vet eller visste varken ut eller in.

Det som belönas är inte nödvändigtvis handlingskraft, utan förmågan att undvika att göra dumheter. Under förra finanskrisen var det de länder vars regeringar höll huvudet kallt som klarade sig bäst. Men det är ingen generell regel i kristider. Ibland behövs politiska ledningar som vågar bryta mönster och ta de stora greppen medan tid och utrymme fortfarande finns. Så att det två största partierna nu åter börjar dominera i opinionen är inte överraskande, men behöver inte heller vara goda nyheter.

I går publicerade Dagens Nyheter en stort uppmärksammad opinionsmätning från Synovate där fyra (!) av de nuvarande åtta riksdagspartierna hamnade under fyraprocentspärren: hade det varit ett valresultat hade det inneburit bye bye för kristdemokraterna, centerpartiet, vänsterpartiet och sverigedemokraterna.

Opinionsmätningar mitt under en mandatperiod när det är långt till nästa val, regeringsalternativen är oklara och partierna inte ber om förtroende för något ska inte övertolkas, knappt ens tolkas alls. Det är helt andra faktorer som ger ledtrådar om opinionsläget inför nästa val. Och mätningar som avviker från de flesta andra, ska betraktas med ännu större skepsis.

Men DN:s mätning är intressant inte för vad den säger om opinionsläget – M och S håller ställningarna, Fp och Mp går bäst av de mindre partierna, Kd, C och V har haft det kärvt länge och Sd har tappat under sommaren – utan därför att den i spektakulär form illustrerar en nästan matematisk sanning som förr eller senare kommer att hinna ikapp ett eller flera av de mindre partierna: åtta partier i riksdagen (plus ytterligare ett i Europaparlamentet) är på sikt för många och inte motiverat såsom samarbetena ser och har sett ut.

Om inte partier som ligger nära varandra idémässigt och i många sakfrågor är mogna nog att släppa prestigen och gå samman, kommer väljarna att sköta sållningen på egen hand och förpassa något av dem ut ur riksdagen, vilket är en sämre lösning med tanke på de traditioner och olika geografiska profiler som bär upp olika partier. Opinionsmätningarna skvallrar om att det senare håller på att ske.

Föreställningen att det är upp till olika block eller regeringsalternativ att själva på något sätt styra de inbördes styrkeförhållandena är lite suspekt. M och S behöver inte be andra partier om ursäkt för att de är stora. Och blir ett parti så litet i mätningarna att “deras” regeringsalternativ klarar att få ihop en majoritet ändå ligger det partiet riktigt illa till, för då sätter ingen kamrat fyra procent-effekt in.

Ofta framförs åsikten att många, små partier ger större idérikedom. Men det finns inget i dagens läge som tyder på att åtta riksdagspartier föder fler idéer än ett fyra- eller fempartilandskap skulle göra.

När de fyra allianspartierna i regeringen i dagarna samlas på Harpsund för att slutförhandla inför höstbudgeten, i ett läge när de stora greppen på försummade framtidsområden efterlyses av många, har synfältet smalnat av så till den grad att striden står om sänkt restaurangmoms vs sänkt skatt för pensionärer. Inget ont om de frågorna, men som argument för varför det skulle behövas fyra allianspartier är det tunt. Det rödgröna regeringsalternativet, nu upplöst och saknat av få inom S, Mp och V, inför valet 2010 var inte heller något lyckat exempel på hur många partiorganisationer stimulerar idédebatt.

Troligen står svensk politik inför ett epokskifte, när en gammal blockpolitik luckras upp och samarbetsalternativen blir fler och mer flexibla – också för att undvika att exempelvis främlingsfientliga krafter får vågmästarroll.

Men att konstatera att ett parti blivit irrelevant eller inte behövs eller inte får plats i riksdagen längre är inte detsamma som att säga att dess företrädare och perspektiv inte längre behövs. Ett parti kan försvinna utan att dess aktivaste företrädare och profilfrågor – som kan gå vidare, söka nya plattformar och tas upp av andra – gör det.

I vissa fall kan enskilda politiker, krav och perspektiv rentav få större genomslag efter en förändring där de gått från att vara isolerade i ett ständigt krisparti till att drivas i ett lite större parti, som därigenom också förändras och vidgas.

För förankring och representativitet – även geografisk sådan – har valsystemet större betydelse än antalet partier. Man kan tänka sig att ett fyra- eller fempartilandskap, där inget av partierna behöver oroa sig så mycket för fyraprocentspärren, kan bli ideologiskt vitalare och mer genomtänkt än ett åttapartilandskap där fyra bara håller näsan knappt över vattenytan, med den profileringsnöd det medför.

Föreställningen att man måste isolera specifika intressen och detaljerade ideologiska prefix i en mängd olika, renläriga partier uppradade bredvid varandra, strider mot den breda, öppna folkrörelsetanken och förebådar i själva verket partiväsendets undergång.

Det finns tvärtom fördelar med något färre, men större partier: olika perspektiv och grupper får lättare att berika varandra i direkta möten, den geografiska förankringen blir bredare, sekttendenserna försvagas, behovet av kortsiktiga utspel för att rädda partiers existens minskar.

Samtidigt finns det en brytpunkt någonstans, i ett proportionerligt system, där antalet livskraftiga partier blir för litet för att en mångfald perspektiv fortfarande ska få genomslag. Var den brytpunkten finns mellan dagens åttapartisystem och ett lika oönskat tvåpartisystem – där valet alltid bara står mellan far och farfar – verkar för tillfället intressera väljarna mer än partierna i kris.

Om surfplattor, e-böcker och varför det är bättre nu

Av , , 2 kommentarer 9

Surfplattor, smarta mobiltelefoner, e-böcker och e-lösningar som de gamla demokratiska folkbildningsidealens drömverktyg, och som landsbygdens hopp, är utgångspunkten för den här krönikan; men också faror och kvarstående missförhållanden, risken för att teknik ska kidnappas och låsas in. Att ett verktyg är genialt betyder inte att det kommer till fri användning på de villkor man skulle hoppas. Men det vore reaktionärt att förneka framstegen och påstå att det var bättre förr. Med teckning av Niklas Eriksson i papperstidningen.

——————————————————

Om surfplattor och varför det är bättre nu

Jag vet inte om läs- och surfplattorna är här för att stanna. Men jag hoppas det. Man behöver inte vara tekniknörd, ha sålt sin själv till Amazon, ha ett religiöst förhållande till Steve Jobs, tro att Googles drivkraft uteslutande är att göra gott, ladda upp en ny film på YouTube varje dag eller tillbringa sitt liv på de sociala medierna för att se det uppenbara: tack vare internet, mobiltelefoner, läsplattor och mobila bredband har gamla demokratiska folkbildningsideal och folkrörelseambitioner plötsligt, efter över ett sekel, fått sina drömverktyg.

Om och hur de verktygen används, och vem som till slut får makten över dem på vilka villkor, är en nog så viktig och öppen fråga, som dämpar euforin. Men jag förstår inte dem som rynkar på näsorna och koketterar med sitt motstånd mot teknikutvecklingen i sig, eller mot e-böcker, e-tidningar och e-lösningar i största allmänhet, som hotades någon kär gammal ordning värd att försvara.

Det som pågår är en demokratisering av möjligheterna till läsning, kultur, kommunikation, debatt, skrivande, nyhetsinhämtning och nyhetsskapande, som varit otänkbar för bara ett par decennier sedan. Den nya mobila tekniken möjliggör för människor att vara intellektuellt och kulturellt aktiva på egna villkor i vardagssituationer och livssituationer där det tidigare var omöjligt. Det som varit ett ekonomiskt, socialt och kulturellt privilegium för vissa yrkesgrupper och vissa samhällsgrupper med gott om tid, stora resurser och närhet till maktcentra av olika slag – och därför inbäddat i exkluderande ritualer – har blivit möjligt för långt fler mycket oftare och med större spontanitet.

Fortfarande finns ekonomiska hinder för många människor att ta del av dessa möjligheter, ett tekniskt utanförskap existerar som kan få negativa följder för demokratin och samhällsdebatten. Men det krävs en särskild form av historielöshet för att tycka att det var bättre förr och inte glädjas över framstegen som skett.

Vad man föredrar är givetvis en fråga om personlig smak, vanor och situationer. Men för mig är e-böckerna, för att ta det som exempel – åtminstone den dag inom en närmare framtid då de är möjliga att låna smidigt på bibliotek – överlägsna pappersböckerna, på de flesta sätt. Man kan bära med sig hur många man vill – även när man cyklar – söka lättare i dem, växla mellan olika böcker och jämföra, skaffa ovanlig litteratur direkt utan att behöva vänta veckor på en omständlig beställning och köpa fler själv tack vare lägre kostnader.

Och ljudböcker möjliggör en läsning och ett tidsutnyttjande, exempelvis för cyklister eller småbarnsföräldrar, som annars vore omöjligt. De nya smarta mobiltelefonerna är en informations- och kommunikationsrevolution i det tysta framför allt för dem med ont om tid, krångliga livssituationer och stressiga jobb.

Den mobila tekniken och de framväxande e-lösningarna sparar tid, sparar plats, förkortar avstånd, minskar kostnader, förbättrar miljön, demokratiserar och ökar tillgängligheten till information och debatt, stimulerar möten över gamla gränser, jämförelser mellan här och där, dagliga utbyten av perspektiv. Något lite borde det väl höja pulsen.

E-boken, ljudboken och läsplattan kommer så småningom att bli vår tids bokbuss, lika snillrik som sin historiska föregångare. Den som tror att framtidens bibliotek till största delen handlar om att värna pappersboken och pappersboksläsandet, så låter det ibland, som det sett ut de senaste hundra åren har inte förstått mycket av de utmaningar som väntar. Det geniala med folkbiblioteken handlar inte om lojalitet med tillverkningsmaterial och distributionsformer, utan om det demokratiska tillgängliggörandet av bildnings- och kulturvärden.

Framtidens bibliotek måste möjliggöra samma demokratiska och jämlika tillgång och vägledning – till litteratur och forskning, oavsett i vilken form den distribueras, som biblioteken i dag.

Sviker biblioteken där, fångas de av nostalgi och förvandlas till museer över ett visst fysiskt sätt att läsa, kommer de att bli gradvis allt mer irrelevanta, till stor förlust för samhället.

Det snobbiga kramandet av pappersböcker – lysande i sin epok, allt mer opraktiska och omständliga i dag – och avfärdandet av e-böcker som något lite vulgärt och pinsamt, påminner om hur adelsherrarna kramade sina privatbibliotek innan folkrörelsernas mödosamma boklådor började bryta ned bildningshierarkierna.

Men att en utveckling är löftesrik och välkommen, betyder inte att den är problemfri eller att den avskaffar gamla missförhållanden. Sociala och ekonomiska klyftor i samhället kommer att föras över in i en ny teknisk verklighet och skapa nya maktstrukturer, nya kotterier och nya utanförskap, där inflytande i samhällslivet även fortsättningsvis beror på en plats i hierarkierna.

Marknaden för de mobila lösningarna hotas att fastna i nya monopol, inlåsningar, kontroll- och regleringsinstrument som ger några få stora, globala, ekonomiska aktörer och övervakningsfixerade stater enorm och orimlig makt, där medborgarna tvingas in i en passiv konsumentroll där valet står mellan att helt acceptera en aktörs lösning och världsbild eller hamna utanför. De absurda patentstriderna som rasar just nu mellan surfplatte- och mobiltelefontillverkarna visar hur mycket de anser står på spel.

Brutala, oacceptabla lokala produktionsförhållanden för att få ner priserna har redan uppmärksammats i flera fall och kastar en skugga över prisbilden som man inte får glömma.

Upphovsrättsproblematiken lurar också som en hämmande faktor för kreativiteten och gränslösheten. Piratpartiet har inte alla lösningar och är politiskt ofta sina egna snubbeltrådar, men de ska ha en stor eloge för att ha brutit upp ett antal slentrianmässiga mentala och intellektuella spärrar i synen på informationsdelning, som fortfarande styr lagstiftning och rättsskipning. Hur vägen framåt bäst formas må de visa strida om, men det är uppenbart att försvaret av den gamla ordningens detaljer snart nått vägs ände.

I många avseenden är det samma gamla, råa värld som förut.

Ändå finns det skäl för entusiasm över möjligheterna. Inte minst ur ett landsbygdsperspektiv. För landsbygden är det en helt ny chans att till livskvalitet, trots avståndet till kulturella och politiska centrum. För den som vill följa en nationell eller internationell debatt i olika medier eller utanför de traditionella medierna, söka eller dela information, ta del av nyheter utan tidsfördröjning, går det i dag lika bra från Västerbottens inland som från Stureplan, ibland kanske rentav bättre.

Den fysiska närvaron kommer fortfarande att spela en stor roll för idéutbyte, debatt och för makthierarkier och givetvis för förståelsen av andra länder och miljöer – men inte i samma exklusiva form som tidigare. Centrum- och periferiproblematiken kommer inte att försvinna, men förändras. De gamla hierarkierna kommer att ersättas av nya, men de nya kommer inte att behöva bli lika betongfasta som de gamla. Det blir inte lika givet längre utifrån vilka aspekter centrum och periferi, makt och maktlöshet, närvaro och utanförskap, ska definieras, tack vare de mobila lösningarna.

Titta tjugo år tillbaka i tiden och jämför. Det var inte bättre förr. Det är bättre nu.

Partners när det passar – förtryckare när de störtas

Av , , Bli först att kommentera 10

Gaddafis fall och utvecklingen i Libyen är utgångspunkten för den här kortare krönikan. En till ledarkommentar om händelsetutvecklingen finns även här av Karin Rebas. Min krönika knyter an till den här betraktelsen från i vintras.

———————————————–

Partners när det passar – förtryckare när de störtas

Bilderna från Libyens huvudstad Tripoli går runt i världen som ett glädjebesked om att ännu en förtryckarregim är på väg att falla, detta turbulenta, hoppingivande år av förändring och omvälvning i Nordafrika.

Stats- och regeringschefer i demokrati efter demokrati skyndar att uttala sin lättnad över Muammar Gaddafis nederlag och lova sitt stöd för en kommande återuppbyggnad av landet. Det är naturligtvis både rätt och ärligt menat. Men precis som fallet var när de gamla regimerna i Tunisien och Egyptens föll, är det en glädje med grumlig förhistoria.

Söker man bilder i arkivet på Muammar Gaddafi kan man bland annat få se honom småprata med andra, varmt leende statsledare vid exempelvis G8-mötet i L’Aquila i Italien 2009.

USA:s president Barack Obama, FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon, EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso, Frankrikes president Nicolas Sarkozy, Italiens premiärminister Silvio Berlusconi – de är där allihop. På ett gruppfoto syns även en viss Hosni Mubarak. EU:s kontakter med Gaddafis regim på senare år i gränsfrågor har varit skamliga.

När det passar, när någon förment stabilitet anses stå på spel, när ekonomiska intressen kräver det, när någon ideologisk etikett utlöser härskarlojalitet hos revolutionsromantiker på distans – då sluts ögon och öron för förföljelserna, för skriken från cellerna, från alla tystade och förnedrade.

Då skakar delegationerna hand med despoterna, då bedyras respekt. Kanske är det ofrånkomligt, men hyckleriet bör kallas vid sitt rätta namn. Hela utvecklingen i Nordafrika under året, fantastisk i sin kraft och sina hoppingivande perspektiv, kastar ett obarmhärtigt avslöjande ljus över västvärldens dubbelmoral.
Inte kommer någon västregering att sätta något på spel, riskera någon relation, till stöd för de fångna i, låt säga, Kina eller Saudiarabien, framöver heller.

Nu väntar svåra, avgörande år för de länder som befriat sig från sina förtryckare. Demokratiseringsprocesser är komplicerade och behöver, enligt all historisk erfarenhet, tid på sig. Risken för bakslag och nya, blodiga regimer, finns alltid. Omvärlden måste nu göra allt för att stötta de krafter som arbetar för demokrati, mänskliga rättigheter, fred och tolerans. Även om det skulle kännas ovant.

Det där lilla extra när Norrland får oväntat besök

Av , , 2 kommentarer 7

Besöksnäringens betydelse för och ställning på landsbygden, lokala attityder till turister och servicetänkande, villigheten att göra det där lilla extra för tillfälliga besökare, är något som ofta diskuteras, inte minst i Norrland. Ofta förs det fram kritik mot bristande servicevilja på landsbygden. Om de frågorna skriver jag i veckans lördagskrönika. Flera intressanta inlägg i tidningar och bloggar på senare tid berör samma eller liknande teman. Några exempel:

Jakob Mjöbring skriver i ett blogginlägg på Brothers in reklam – "Brist på fantasi eller bara ren trötthet?" – om just denna fråga med utgångspunkt i Västerbottens inland: http://brothersinreklam.blogspot.com/2011/08/brist-pa-fantasi-eller-bara-ren.html

Ola Theander, tidigare chefredaktör för Norran och återkommande Norrlandskrönikör på VK:s ledarsida, skriver om en liknande debatt angående Skellefteås centrum: http://olatheander.wordpress.com/2011/08/17/centrum-kan-utvecklas/

Dagens Nyheters kultursidor har haft en serie på temat, bland annat med den här artikeln av Po Tidholm om att landsbygden bara är intressant under turistsäsongen: http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/po-tidholm-halet-halsingland-landsbygden-bara-intressant-under-turistsasongen

 

Min krönika:

————————————————–

Det där lilla extra när Norrland får oväntat besök

”Det norrländska näringslivet skall år 2020, förutom konkurrenskraftiga basnäringar inom skog, metall och verkstadsindustri, vara känt i Sverige, Europa och världen för att ligga långt framme och vara pionjärer inom morgondagens kunskaps-, tjänste- och upplevelsebaserade näringsliv.”
Norrstyrelsen 2009 i rapporten: ”Vision och mål för
näringsliv och innovation i Region Norrland”

Ända sedan jag blev politiskt intresserad och började följa debatten om den svenska landsbygden utanför de tre storstadsregionerna, är det en synpunkt som ständigt återkommer, framför allt runt om i Norrland. Inte i officiella tal eller uttalanden, men i samtal och småprat: det handlar om bristen på servicevilja som ibland blottas i bemötande och attityder hos företag och offentliga aktörer på landsbygden inför turister och andra som tillfälligt bryter vardagsmönstret.
Det kan komma fram i vittnesmål från frustrerade besökare eller i sidokommentarer från lokala politiker och företagare som insett att deras bygder och städer inte alltid visar sin bästa sida när chansen ges.

Anekdoterna, vridna till nidbild, brukar handla om:
…företag på hundra meters avstånd från varandra som inte informerar turister och besökare om varandras existens därför att den ena ägaren är sur på den andra ägaren sedan ett bråk på skolgården på tidigt sjuttiotal.

…företag och offentliga informationsbyråer som vid en detaljerad fråga inte har någon koll på varken orten eller regionen utan läser innantill i de kortfattade broschyrer besökaren redan håller i handen, utan extra information.

…affärer som stänger och drar ned rullgardinen på sekunden 16.59.59 när stängningstiden är 17.00 oavsett om en bil precis rullar in på parkeringsplatsen eller inte, och oavsett hur arbetstiderna ser ut för gästarbetare i stora industriprojekt som ger bygden nya chans till uppsving.

…platser där allt kostar lite extra och är omgärdat av förhållningsregler, i en grundstämning av misstro mot, inte glädje över, tillfälliga besökare.

Liknande vittnesmål är vanligare än man tror, även när man skalar bort det som är rent, ohjälpligt gnäll.

Upplevelsen av sådana märkliga bemötanden i metropoler omvandlas ofta i imponerade anekdoter om det kaxiga, coola, gapigt urbana, som snarare stärker storstädernas dragningskraft. Det är vad besökarna förväntar sig, i en ömjukhet inför metropolen.

Motsvarande upplevelser på landsbygden, som förväntas anpassa sig som besöksmål på ett helt annat sätt och som ofta bara får en chans att göra intryck, tenderar att belönas med ”aldrig mera dit”-kommentarer.

Men så är det. Man kan gnälla över orättvisan i att landsbygden måste anstränga sig tre gånger så mycket för att få en tredjedel av det erkännande som storstaden får, eller så kan man acceptera att så är fallet och agera utifrån det.

I sin slutrapport 2004 ”Inlandet har möjligheter”, till den dåvarande regeringen, skrev den statliga Inlandsdelegationen bland annat:

”Av speciell betydelse för Inlandet är att den så kallade natur- och kulturturismen antas växa tre gånger så snabbt som den klassiska turistnäringen i Europa. Gleshet, naturupplevelser, fiske, jakt och andra utomhusaktiviteter är exempel på attraktioner som lockar både inhemska och utländska besökare och som utgör en avsevärd konkurrensfördel för Inlandet. För att rätt utnyttja fördelarna krävs något av en kraftsamling, där turistnäringens olika aktörer, både offentliga och privata, enas om en gemensam strategi och ett samlat agerande. De många små utbudsorienterade turistföretagen har allt för ofta karaktären av försörjningsföretag och ger inte det lyft som Inlandet med dess unika värden förtjänar.”

Den svenska landsbygden, dess stora småstäder som Umeå och Skellefteå, dess mindre tätorter och byar, rymmer många exempel där service, flexibilitet och viljan att få människor att känna sig välkomna, är större än någonstans i en större, självbelåten storstad. Det har också blivit bättre med åren. Kommuner och företag samarbetar mer prestigelöst, information förfinas, utbud utvecklas utifrån efterfrågan.

Men det finns mycket kvar att göra, och det handlar i hög grad om attityder och självbild.

Nidbilden är inte rättvis, när den lämnas ensam som enda bild. Lika lite ger välmenande skildringar i storstadsmedia av landsbygdens bistra, orättvisa öde någon helhet. Nedlåtenheten är blind på ena ögat, medlidandet är blint på det andra. Generaliserar gör båda.

Modern servicenäring på landsbygden handlar inte om att uppfylla stereotyper eller bekräfta förutfattade meningar, inte om att göra det lokala livet till en kuliss som finns där för turismens skull. Det vore en passiv anpassning till en hierarki med landsbygden placerad längst ned. Landsbygdens möjligheter ligger att kombinera de fördelar som naturen och det småskaliga ger, med hög servicenivå och innovativ teknik. Och i att lyfta fram det som pågår där året om, också i form av utveckling och förändring, inte vad som pågår där en viss årstid därför att någon kommer dit då. Självmedvetenhet och rak rygg går utmärkt att kombinera med välkomnande service.

Norrland måste också i ännu högre grad påminna om den regionala helheten, som rymmer både urbana öar och utpräglad glesbygd, och allt däremellan, i synnerhet när kommunikationerna förbättras och utformas just i regionförstorande syfte.

Men det finns, vågar jag påstå, i alla svenska kommuner, inklusive Stockholm, en klyfta mellan självbilden och omvärldens uppfattning om vad som bjuds lokalt. Det är ofrånkomligt. Det är också lätt att tro att ett objektivt sett attraktivt utbud räcker, när det ofta för den enskilda besökaren är någon liten detalj som symboliserar en grundattityd, ett förhållningssätt, en syn på service, som dröjer kvar i minnet.

Men det handlar inte bara om den klassiska besöksnäringen. Även upplevelsen hos alla som bor på en ort permanent eller under tillfälligt jobb påverkar dess rykte, när berättelser och hågkomster sprids som ringar på de sociala vattnen.

I sin skrivelse om inriktningen av verksamheten hos det nya Inlandsinnovation AB, skriver regeringen.

”Näringslivet i norra Sveriges inland behöver diversifieras ytterligare. Det finns ett behov av att förstärka förutsättningarna för utveckling av små företag liksom etablering och utveckling av större verksamheter för att skapa en dynamik som leder till ömsesidig utveckling för olika kategorier av företag.”

Samma villkor gäller förstås även i kuststäderna. Med de stora investeringar som nu görs i basnäringarna och i ny infrastruktur får de nordligaste länen det kommande decenniet en gyllene chans även när det gäller service- och upplevelsenäringarna. Men attityder, villigheten att göra det där lilla extra och våga motbevisa fördomar, kan inte planeras fram. Det är upp till oss själva.

Tåg i hela vida Västerbotten – visioner och farhågor

Av , , Bli först att kommentera 19

Tågsatsningarna inom Västerbotten och i Norrland – visioner och farhågor – är ämnet för den här krönikan. I papperstidningen som vanligt med teckning av Niklas Eriksson.

————————————–

Tåg i hela vida Västerbotten

Så här ser visionen ut, för hur den miljövänliga tågtrafiken ska återerövra, förändra och vitalisera de lokala och regionala kommunikationerna till, från och inom Västerbotten.
I måndags inleddes den nya tågtrafiken mellan Lycksele och Umeå, som när allt är färdigt ska ha stopp i Vännäs, Vindeln och Hällnäs – och förhoppningsvis även i Tvärålund.

Utbyggd pendeltågstrafik mellan Umeå och Vännäs ska inledas i december, med många dagliga turer, och förutsättningarna finns för en naturlig fortsättning ut till Holmsund.

Möjligheten finns också, om trafiken Umeå-Lycksele får respons och upprustning av den gamla tvärbanan sker, till fortsatt trafik från Lycksele upp till Storuman, med anslutning till inlandsbanan, som det finns skäl att ge nytt liv, vilket ger helt nya utsikter för kommunikationerna mellan Norrlandskusten och Norge.
För ett år sedan invigdes Botniabanan, och när flaskhalsarna byggs bort söderöver och Norrbotniabanan äntligen förverkligas norrut, finns rationella förutsättningar för miljövänliga nord-sydliga transporter i ett dubbelspårssystem tillsammans med den gamla stambanan.

Spana och dröm ett antal decennier framåt och lägg järnvägstrafik över en ny Kvarkenbro till ekvationen, och ingenting är sig riktigt likt längre, i positiv mening. Regionförstoringstanken blir en realitet inte bara för kusten utan också för inlandet. Möjligheterna ökar att bo i mindre landsbygdskommuner, men arbeta, studera eller shoppa på annan ort, utan ett alltför tungt och – när bensinpriserna går upp – dyrt bilberoende i varje läge.

Men det ger även, något jag ofta tycker glöms bort när umeperspektivet får dominera, kustborna, inte minst studenter som kanske inte ens har tillgång till bil eller rötter i inlandet, att lättare och mer regelbundet ta del av hela länet och upptäcka vad andra kommuner har att erbjuda. Lycksele en solig lördag, är inget dumt utflyktsmål för en umebo, men upplevs av många som för krångligt. Tågtrafiken, där cykeln kan tas med och där åktiden kan utnyttjas aktivt exempelvis via internet, gör att Umeå och inlandet kommer närmare varandra.

Tåg inom och genom Västerbotten kors och tvärs, för gods och människor, åt söder och norr, åt väster och öster, internationellt, nationellt och framför allt regionalt. Låter det för bra för att vara sant? Många menar att det är precis vad det är.

Så här kraxar olyckskorparna om den nya pendeltågstrafiken inom länet, och entusiaster gör klokt i att lyssna på dem också, för att undvika misstag som gör att de får rätt:

Tågen kommer, förutspår de, att rulla halvtomma och svindyra, eftersom det för de flesta ändå är mindre krångligt och riskfyllt att ta den bil man hur som helst behöver äga och kör nästan av princip.Samtidigt dras den ordinarie busstrafiken mellan stationerna ner och tvingar dem som faktiskt hade velat fortsätta åka kollektivt till arbete och skola att åka ännu mer bil.

Den stora tågsatsningen skulle alltså – krax, krax – få till följd att bilåkandet ökar och kollektivtrafikservicen försämras längs sträckorna. Det vore onekligen – krax, krax – ett dyrt sätt att öka utsläppen, fördjupa bilberoendet och minska landsbygdens attraktionskraft på. Attityder, praktiska realiteter och ett glesbefolkats läns geografi gör drömmen om pendeltågstrafik på storstadsvis ohjälpligt fåfäng.

Något facit finns inte, kristallkulan lämnar öppet för både sydnäktergalar och olyckskorpar. Jag tror att vi tågentusiaster gör klokt i att lyssna noga på farhågorna också, framför allt dem som rör busstrafiken – denna alltid lite underskattade kollektivtrafikform– genom orterna mellan tågstationerna. Pendeltågssatsningen i länet är en riktig prioritering både ur utvecklings- och miljösynpunkt, och den bör – för att bli en framgång – fullföljas med nya sträckor och fler lokala stopp som ännu inte är beslutade eller enbart är avlägsna förhoppningar. Den regionala tågtrafiken hör hemma i varje vision värd namnet om den moderna landsbygden. Men det betyder inte att succén är given.

Den kollektiva lokaltrafiken till, från och mellan stationerna är viktiga faktorer. Attityden till kollektivtrafik i en av goda livskvalitetsskäl bilälskande del av landet är en annan. Det är lätt att, fri från budgetansvar, rita ut visionära tåglinjer på kartan som skulle ge Västerbotten ypperliga förutsättningar. Men beslutsfattare och resenärer – som måste få vardagen att gå ihop, som måste hålla sig till det uppnåeliga, inte det perfekta – kommer att få kämpa sig igenom många målkonflikter och svåra balansgångar det kommande decenniet.

Visionen är dock onekligen tilltalande.

Chans att bredda de långsiktiga perspektiven

Av , , 1 kommentar 13

Oron i världsekonomin kräver större säkerhetsmarginaler även för Sveriges del inför 2012. Därför har nu även statsminister Fredrik Reinfeldt och finansminister Anders Borg dragit slutsatsen att en del av alliansregeringens utlovade reformer måste skjutas på framtiden, trots att den svenska ekonomin i grunden står stark.

Det gäller, sade de två moderaterna på en presskonferens i går, det femte jobbskatteavdraget, sänkt skatt för pensionärerna och höjd brytpunkt för statsskatten. Även andra reformer kan behöva anstå.

Beskedet är i ljuset av den ekonomiska turbulensen runt om i världen logiskt och väntat. Men det finns sannolikt fler skäl än bara behovet av säkerhetsmarginaler i budgeten bakommoderatledningens försiktighet.

Det parlamentariska läget är oklart, och spekulationerna har pågått ända sedan i våras om huruvida oppositionen i form av S, Mp, V och SD har haft för avsikt att gå samman för att stoppa just det femte jobbskatteavdraget, och huruvida regeringen då skulle vara beredd att ställa frågan på sin spets, med risk för nyval. Den konflikten uteblir nu, och det torde med tanke på den finansiella oron hälsas som något välkommet av de flesta.

Välkommet vore det också om i första hand allianspartierna och miljöpartiet tog tillfället i akt att skapa ett konstruktivt samtalsklimat och söka utgångspunkter för ansvarsfulla uppgörelser kring ekonomi, skatter och småföretagarpolitik. Förutsättningar borde finnas för breda, prestigelösa samtal även med socialdemokraterna om exempelvis socialförsäkringssystemen och strategiska satsningar på infrastruktur och forskning.

Till ansvarstagande i en osäker tid hör – här faller ett delat ansvar på alliansen, miljöpartiet och socialdemokraterna – att bryta med en destruktiv blockpolitik.

Det femte jobbskatteavdraget är inte fel, men inte heller den mest angelägna reformen för tillväxt och småföretagande när utrymmet för satsningar så småningom återvänder. Allianspartierna och delar av oppositionen får nu en chans att bredda perspektiven och bekänna färg.

Noliamässan – frestelser och insikter

Av , , 1 kommentar 7

Noliamässan i Umeå (det här året) är utgångspunkten för den här lite mer personliga betraktelsen i veckans lördagskrönika.

———————————————————

Noliamässan – frestelser och insikter

Nolia är förstås stora pengar, stora affärer, resursslöseri, krassa intressen, hårdkommers och ett delvis sanslöst, planlöst konsumtionsfrossande, för att inte tala om parkeringskaos – allt det där stämmer. Man ska inte vara naiv. För kritiker av det moderna samhället på jakt efter empiriska belägg måste Noliamässan onekligen vara värd inträdespengen. Och apropå inträdet: att betala för att få handla, ska det vara på det viset? (Sverker, var är du?)

Men det är inte hela sanningen, och inte den viktigaste sanningen, om Nolia. En del av kritiken mot arrangemang av det här slaget och dess många besökare är elitism, fördomar, historielöshet och nedlåtenhet ovanifrån av tröttsammaste slag.

Jag älskar hantverksmarknader med virkat, täljt, stickat, broderat, sytt, målat och svarvat, jag skulle vilja köpa allt om jag kunde. Men jag hör också till dem som knappt vågar gå fram och ta en titt. Jag hör till dem som kretsar patetiskt så där lite på avstånd från borden och stånden.

Det är samma varje gång. Man är nyfiken, men har dåligt samvete över att man förmodligen ändå inte kommer att handla, och så håller man sig till mittgången och trängs där med andra hämmade. Jag skulle ju inget hellre än att vilja titta närmare, kolla på material och detaljer, beundra i handen några ögonblick, ställa frågor om hur det går till, hur de gör, hur de lärde sig, berömma hur skickliga de är och vilka viktiga traditioner där bär vidare.

Men att sedan bara gå utan att köpa något, det känns i hantverkshallen som om man lämnade en besvikelse efter sig, som om man lovat något man inte kan hålla.
I det ögonblicket spränger insikten fram att Nolia inte är en utställning, utan en marknad, att det handlar om företagsamhet, ofta norrländskt förankrad småföretagsamhet grundad i hantverkskompetens och lokala traditioner som på Nolia har sin största scen. Luften dallrar av förhoppningar, men också av viss rädsla, viss ångest.

De flesta hantverkare, har jag fått lära mig, på mässor som Nolia har en realistisk syn på försäljningsmöjligheterna och gläds även över visat intresse och uttryck för uppskattning även när inget köps. Det värsta som kan ända är när ingen tittar, som fanns där inget av värde att se. Men jag hör till dem som smyger, som inte riktigt tar sista steget fram, som låtsas knappa på mobiltelefonen, bläddra i utställningskatalogen eller stå och spana efter någon bekant i vimlet, medan jag i själva verket tittar på armbanden, koftorna, kopparna och prydnaderna, i smyg, på ett par meters håll. Ack, dessa neuroser i gränslandet mellan konsumtionssamhället och något annat, större.

…ett tecken på mognad är kanske när man faktiskt köper bara en kär, genuin hantverkssak med sig hem, istället för att avstå från den och sedan i avtagande disciplin i takt med att blodsockret sjunker och omdömet grumlas, samla på sig krimskrams man egentligen inte alls var intresserad av för samma summa. Saker som man nästa år kommer att hitta i ett hörn under någon tidningshög, oanvända och bortglömda.

I somras var jag på en liten hantverksmarknad i Karsjö, vid Ljusnan, utanför Järvsö, med hantverksstånd, hästskjuts längs byvägen för barnen, musikunderhållning och kakbuffé till kaffet. Sådana småmarknader är på ett sätt Noliamässans motsats, en annan värld, småskalig, överblickbar och familjär.

Men den lokala mödan, kanske under en lång vinter, bakom många av produkterna, förhoppningarna bakom försäljningsstånden och den där rädslan för att ta sista steget fram hos några av besökarna, är sig ganska lik överallt.

Det är lätt att man inte ser de enskilda människorna för alla stånden. Omfattningen, utbudet, intrycken, trängseln och hetsen på de stora marknaderna kan göra att man missar det viktigaste – att Noliamässan består av många små aktörer som, även i form av samhällsinformation, tillsammans visar vilka resurser det finns här i regionerna, även ovan jord.

Det vackraste ord jag vet är industriell, sa Arbetarpartiets Jan Hägglund i Umeå fullmäktige i våras. Även som marknadsliberal med tro på entreprenörskap och företagsamhet kan man hysa liknande känslor, när finanskapitalistiska spekulationer högt ovan de flesta realiteter skapar hysteri.

Jag sammanfattade det så här för några år sedan:

”Piss off Gordon Gekko, och kom tillbaka Thomas Buddenbrook, allt är förlåtet. Eller: ut med den kortsiktiga och trolösa kvartalsgirigheten, in med de långsiktiga entreprenörerna och de stolta företagarna. Eller: substans och kvalitet vinner i längden.”

I en tid av finanskapitalistiska fantomsmärtor, är det något befriande med Noliamässans konkreta företagsamhet.

Överfyllda, svettiga saluhallar sommartid – där människor smaskar, sörplar och trängs, balanserar kaffekoppar och smältost på vackliga platstallrikar medan barnen där nere någonstans smetar glass på förbigåendes byxben – är förstås groteska, objektivt betraktat. Men de är ändå oemotståndliga med sin blandning av matkultur, traditioner och glädje hos utställarna över att få visa upp specialiteter. Och ju närmare man går, desto tydligare tar en bestämd doft över, kanske ett nybakat bröd, skiljer ut sig från mängden och väcker kulturhistoriska associationer.

Vi störtar in i de där saluhallarna, och till slut skyndar vi mot utgången, och vad var det egentligen som hände däremellan? Jo, nästa år gör vi om det. Svala, bekväma, rymliga, ordnade livsmedelsaffärer har vi tillgång till resten av året.

…jag har en svaghet för prylar i allmänhet, och en extra svaghet för elektroniska prylar. De kan nog komma till användning, någon gång, ska vi inte testa, bara den här gången, är min grundinstinkt, tills jag tittar upp från broschyren eller utställningsmaterialet och möter en skarp blick och en ordentlig tillrättavisning från någon närstående som fått nog.

Långt inne gömd under sociala fobier, otålighet redan vid första myggbettet och avsaknaden av eget körkort döljer jag en ivrig wannabe-åka landet runt i husvagn-campare. Jag hörde en bekant i veckan som berättade om ritualen att vid varje Noliamässa gå in i minst en av de flådiga nya husbilarna för att försäkra sig om att de fortfarande är trånga, krångliga, överskattade och att det vore skitjobbigt att sitta inpressad där längre än ett par timmar. Kanske är det surt sa räven, men mässor som Nolia lever även på vår attityd till rönnbären.

Och så är jag, när det kommer till marknader, lite godtrogen på det där naiva sättet: “ja, men har de tillverkat det och säljer det så är det nog en bra och användbar grej”. Nolia-mässan är för många av oss en grotesk lockelse och ett test av disciplin och omdöme, med allvarlig underton.

Man lär sig mycket av Noliamässan, om samhället, om sig själv, om beteendemönster, absurda prioriteringar och sociala hierarkier. Det är gammeldags folkfest och väloljad kommers. Det är, i vissa avseenden, en värld för sig, och inte enbart i positiv mening.

Men framför allt lär man sig – om man söker, vågar fråga och tar sig tid utan att skämmas – en hel del om hur mycket initiativkraft, hur mycket kompetens, hur många idéer, drömmar och hur mycket mod, det finns ute i de norrländska bygderna. För att möta allt det i deras hemmiljöer skulle vi behöva rulla många tusen mil längs småvägarna. Noliamässan samlar några av dem. De står kanske inte i centrum alltid, men de finns där, och inspirerar.