Bertil Enstöring, Facebook och de nya byarna

Av , , Bli först att kommentera 9

Facebook som förändras, vem är enstöring, var drar vi våra gränser och hur agerar vi i de nya byarna – rubriken anger väl vad krönikan handlar om i stort: frågeställningar som internet och de sociala medierna skapar.

På slutet lördagskåserar jag lite mer avslappnat om hur det kan gå till på tidningarnas redaktionsmöten, apropå våra nya, uppkopplade liv.

———————————————————

Bertil Enstöring, Facebook och de nya byarna

Vägbygge rakt genom trädgården? Nedlagd närbutik? Ja, ja, men har du sett förändringarna på Facebook?

Vem är egentligen vår tids Bertil Enstöring? Och vad angår det oss vem som är eremit? Eremiten i dag är inte nödvändigtvis den som likt Bertil i Skrot-Nisse och hans vänner flyr till ett avlägset fyrtorn för att få vara ifred. Det kan lika gärna vara den som inte är uppkopplad, inte har några nätidentiteter, inte deltar i några sociala medier. Fyrtornet 2011 kan vara frånvaron av en mobiltelefon, förmågan att skita fullständigt i vad någon bloggat om.

Beroende på hur vi själva lever våra liv kan vi uppfatta andra som frånvarande, osynliga, avskärmade.
Om de inte dyker upp för att höra senaste snacket på jazzklubben i Umeå. Om de inte syns i periodpauserna på Björklövens hemmamatcher. Eller – så är det – om de inte finns på Facebook eller Twitter.

De som är vana vid att vara närvarande i de gamla, lokala etablissemangens salonger blir provocerade vid tanken på att en del väsentligheter i dag utspelar sig i andra forum. Och de som inbillar sig att den nya tidens modemedvetna sociala trender är liktydigt med allt som sker i samhället kommer att stå lika snopna när de inser att gamla, klassiska mötesplatser på intet sätt spelat ut sina roller.

Mångfalden och valfriheten har blivit större helt enkelt, tack och lov. Det har tillkommit nya sociala sfärer, och därmed också ett slags nya privatsfärer.

Allt fler människor tillbringar allt större tid med de sociala medierna. Det är på väg att bli de nya byarna, i vissa avseenden socialt, kulturellt och politiskt relevantare än de fysiska trakter och kvarter vi faktiskt bor i. Det kommer att ställa demokratin och medierna inför en hel del nya frågeställningar, där gamla instinkter och vanor inte längre nödvändigtvis leder rätt.

Vilka som flyttar in och bort ur våra flöden, hur de fungerar, hur skvallret går, hur vägar och möteslokaler hålls i ordning och vad de har för regler och begränsningar väcker väldiga diskussioner. Det är lika självklara debattämnen som snöröjning, närservice och vägprojekt.

Hur personer använder exempelvis Facebook, Twitter eller Google+ skiljer sig förstås kraftigt åt från fall till fall. Men de sociala medierna håller på att bli självklara utgångspunkter för mycket – en infrastruktur som blir allt svårare att ignorera, oavsett om man går, cyklar, åker bil eller tar tåget.

Johan Ingerö på Svenska Dagbladets ledarsida formulerar det bra:

”Den som var vuxen när samhället blev uppkopplat ser ofta internet som ett snillrikt och användbart redskap. Men inte heller mer än så. Den som var ung, eller rentav inte kan minnas tiden före nätet, betraktar det snarare som en del av en självklar infrastruktur. Som Drottninggatan, treans busslinje eller västra stambanan. Med andra ord en plats där man visserligen inte kan vara helt privat, men för det mesta ändå ifred.”

Men när nya typer av sociala, kulturella och politiska gemenskaper växer fram, stormar också intressen fram och tar för sig. Nya maktkamper uppstår, gränsdragningsproblem mellan det privata och det offentliga, mellan vinstintresse och idealism, mellan möjligheter och rättigheter, uppstår i nya former. Vem har makten, hur ser de nya hierarkierna ut och på vilka villkor är jag villig att medverka?

En av veckans stora snackisar, med stora uppföljningar i de traditionella medierna, har varit de planerade förändringarna på Facebook – ny form, nya inställningar, enligt de flestas bedömningar sämre integritet för den enskilda användaren. Som upplevelse av en förändring i vardagen kan det faktum att nya användare av musiktjänsten Spotify i framtiden måste ha registrerade Facebook-konton, att Facebook lämnar ut information om sina användare till andra även när vi är utloggade, att grundinställningen att alla ska få se allt om varandra, i dag väcka samma engagemang som stora fysiska infrastrukturprojekt.

Många funderar nu öppet på om de ska säga upp sina Facebook-konton. Men de funderar över det på, just det, Facebook.

Det kokar ned till en klassisk fråga: är man beredd att betala priset i form av utanförskap, mindre möjligheter att närvara i salongerna där många av de viktigaste diskussionerna förs, där hierarkier skapas och kulturellt kapital skrapas ihop, för att stå upp för vissa principer? Hur väger vi långsiktiga risktaganden mot praktisk nytta?

Var drar vi gränserna, när går för mycket makt och kontroll förlorad? Hur mycket är vi beredda att lita på några få enskilda aktörer som tack för att de byggt upp verksamheter som berikar vår vardag?

För ett par veckor sedan fick det tyska Piratpartiet nästan 9 procent i delstatsvalet i Berlin. Det säger något om en ny tids politiska infallsvinklar. Piratpartiets stöd i en av Europas studenttätas städer beror inte på de svar de ger, utan på de frågor de ställer, som andra försummat.

Vi vinner frihet och ger upp frihet. Gränserna förskjuts, heliga kor käkas upp, normer förändras. Vi är vana vid att med fingertoppskänsla och visst kurage hantera förändringar i våra fysiska byar. Har vi samma medvetenhet på nätet?
Det pågår ett samhällsexperiment. Frigörande och svårt, men på allvar. Förr eller senare kommer vi att tvingas titta djupt in i oss själva och svara på frågan: till vilket pris? Det behöver inte betyda att man tackar för sig, det kan också betyda att man närvarar ännu mer. Pionjärtidens obekymrade nybyggarentusiasm viker för samhällsbyggets epok, på ont och på gott.

**************************

Till sist…

…vill ni veta hur det går till på en tidnings redaktionsledningsmöten? Många kommer nog att känna igen det från andra arbetsplatser. Det är inget att hymla om, det är ett SM i gluttande på mobiler, med ett möte som hissmusik i bakgrunden.

Det är ett ständigt sneglande (i smyg var tionde sekund, öppet en gång i minuten) på mobilerna framför på bordet. Måste någon vänta i fem minuter börjar panikångesten lysa i ögonen. Fötterna går som symaskiner.

Nyhetsfolket är värst förstås. De är såna, de kan inte hjälpa sig. De tror att jorden ska gå under om de stänger av telefonen en halvtimme (eller snarare: de är rädda att jorden ska ha gått under utan att de fått reda på det.)

Politiska redaktörer, surmulna i ett hörn, har ingen större anledning att kolla på mobilen. Ledaren om jordens undergång går snabbt att skriva, den ligger förproducerad i byrålådan, kort och koncis: ”Vad var det vi sa!”. Men eftersom det alltid finns prestige mellan olika avdelningar på en tidning – nyheter, sport, kultur, ledare, nöje, familj, vi betraktar varandra med ömsesidig tolerans som utomjordingar – vill vi inte verka mindre upptagna eller efterfrågade, så vi andra kollar också mobilerna(typ att bakgrundsbilden finns kvar).

När någons mobil plingar till av ett äkta meddelande har ägaren läst av det snabbare än Gert Fylking kan ropa ”äntligen!”.

Flest pling på mötet vinner och sitter säkert till nästa program.

Den som får ett så viktgit samtal att det måste besvaras i annat rum går direkt till säsongens final.

Vi andra sitter kvar, grubblar i hemlighet över nästa Wordfeud-drag med bittra miner och undrar vad vi gjort för fel.

(Vad mötet handlade om får vi läsa i protokollet efteråt, var det någon som antecknade?)

Pamparna vi upprörs över (och röstar på) – och vem tar över efter Holmlund?

Av , , 1 kommentar 12

Pamp är ett av de vanligaste skällsorden i den politiska debatten. Men vi har ett kluvet förhållande till pamparna i politiken, med många motstridiga känslor, för i själva verket kan starka lokala ledare, som inte blir nervösa av motvind, vanligtvis räkna med starkt stöd i valen. Det är inte alls en självklart negativ egenskap när rösterna läggs.

Det finns ofta ett slags underförstådd överenskommelse mellan förtroendevalda och medborgare, som kan uppfattas som hycklande, men som är lika gammal som demokratin, om att pamparna får stöd i valen och skäll däremellan.

Om den ritualen resonerar jag lite i den här krönikan, som också handlar om Lennart Holmlund, samarbetet mellan S och V i Umeå och spekulationerna om vem som så småningom ska bli Holmlunds eftertädare inom S. Jag tycker att åtminstone en kandidat har visat att hon är beredd.

———————————————————————-

Pamparna vi älskar att uppröras över (och rösta på)

Jädra pamp, att bete sig illa!

(Måtte han stanna en mandatperiod till.)

Nej, nu har det snart gått för långt!
(Fast inte riktigt än, man vet ju vad man har.)

Han lyssnar inte alls utan bara kör över oss hela tiden!

(Vilken tur att vi har honom.)

Ungefär så tror jag att man kan sammanfatta många väljares motstridiga, både motsträviga och hemligt tacksamma, syn på ledande kommunalpolitiker genom åren och runt om i landet. Vill man förstå lokala valresultat som kan synas gå på tvärs mot stämningar och uttryck i den offentliga debatten och i de lokala medierna – när politiker som varit i blåsväder, som kritiserats för uppträdande och uttalanden, utan problem vinner väljarnas förtroende på nytt – måste man minnas den dubbla, självmotsägande hållning vi ofta har till makthavare.

Det finns ofta en outtalad, underförstådd och cynisk – hycklande om man så vill – överenskommelse, som ingen vill erkänna högt, mellan förtroendevalda och medborgare. De ledande beslutsfattarna förväntas vara lomhörda för krav, orädda för småstormiga opinioner, rätt buffliga inför lobbyister, lycksökare och naiva idealister, tuffa nog att säga nej eller ja även när det utlyser kritisk, självsäkra nog att stå emot mediadrev, välorganiserade särintressen, gnälliga tidningsskribenter och andra viktigpettrar, konservativa byggnadsföreningar, processlystna fågelskådare, ivriga tjänstemän och andra som söker väcka upp opinion och sätta egna agendor.

Beslutsfattarna ska hålla koll på läget och ha grepp om situationen, och samtidigt få saker gjorda, driva igenom projekt, nå resultat hålla den lokala utvecklingen igång – även när en massiv kör i den offentliga debatten protesterar. Så ser samförståendet ut: väljarna vill ofta både få äta kakan och skälla på den. Men en pamp får det gärna vara – valresultaten på kommunala nivåer ända sedan demokratin infördes bekräftar det.

När gudarna vill straffa någon uppfyller de hans eller hennes önskningar, sägs det. Något av det går igen i kommunalpolitiken: ångesten som kan lysa ur ögonen på den frasglade, pratglade kritiker som plötsligt får se sitt eget förslag bli antaget, eller som får se ett bekämpat projekt skrotas, och som därmed kommer i en ansvarsposition, blir medansvarig, som plötsligt måste svara på frågor om konsekvenser, prioriteringar, utfall, målkonflikter. Inget kan sjunka så snabbt som axlarna och hållningen på den evige kritiker som tvingas ta ansvar för ett beslut.

Det finns en sådan dimension i den politiska debatten: ibland vill inte interna kritiker i partierna få medhåll, utan bara få lufta kritiken i hemlig förhoppning att de ledande politikerna ändå ska våga stå på sig och göra det nödvändiga – och det som vanligtvis sedan också belönas av väljarna i demokratiska val.

Man medger det inte högt, men alla förstår hur det ligger till. Och när nya ledare väljs inom partierna är det ett av de hemliga kriterierna: de ska vara robusta nog att stå emot tryck, att säga obekvämheter och driva igenom beslut, även när alla runt omkring dansar krigsdans och ropar om pampfasoner och toppstyre. Man väljer någon som man vet inte kommer att lyssna för mycket på en. Det hela är neurotiskt, auktoritetsbundet, förvirrat och kanske inte särskilt vackert, men en historia lika gammal som de demokratiska folkrörelserna.

Det har varit en ritual med väldefinierade roller – ni tar ansvar, men får stå ut med att anklagas för svek. Alla partier, även de mindre, är utan undantag präglade av samma fenomen. Erkännandet får politikerna sedan när de avgår eller varit i pension ett antal år. En statsman är en politiker som dött eller avgått för tjugo år sedan, den regeln gäller nästan alltid.

För att göra en lång historia kort: det är nog inte trots att han är som han är, utan just för att han är som han är, som Lennart Holmlund blivit vald att styra Umeå ända sedan 1994.

Hur problematisk den iakttagelsen än kan kännas för hans kritiker, är den obestridlig. Och det är i högsta grad relevant när man börjar spekulera kring tänkbara efterträdare till Holmlund i Umeå. För ett av kraven, underförstått, aldrig uttalat, aldrig erkänt, på hans efterträdare kommer att vara att den är tillräckligt mycket pamp för att inte vaja i vinden, inte få darriga knän när tidningar, tv, radio och andra aktörer blåser på, utan får något gjort. För det är vad väljarna brukar förvänta sig av ett kommunalråd: tålamod att respektera kritik, men inte så dåligt självförtroende att minsta storm leder till eftergifter.

Men först: att det ska vara en lokalpamp i år, och alla år, är bara halva sanningen. För väljarnas gunst är inte given. Det finns gränser och brytpunkter. När politiska ledare suttit för länge, blivit alltför bekväma i makten och börjar glida alltför långt bort från regelverk och transparens, när de börjar utnyttja sina positioner för att tysta och straffa motståndare, när arrogansen blir för stor, när de inte längre tar ansvar för demokratin, när de alltså inte längre följer den underförstådda ritualen, då kan väljarna göra det till ensamt mål i ett val att rösta bort dem.

Exempel på sådana som blivit så mycket pamp att väljarna fått nog, finns det också gott om runt om i landet. Att vara pamp och populär samtidigt är en svår balansgång.

Demokratin utövas inte bara på valdagen, utan också under mandatperioderna, och handlar inte enbart om vad det formella ger rätt till, utan har också med hållning, ödmjukhet och attityder därutöver att göra. Även det kommer de som väljer Holmlunds efterträdare att vara medvetna om.

Det har väckt uppmärksamhet och fått många att höja på ögonbrynen de senaste dagarna att tekniska nämndens ordförande i Umeå, vänsterpartisten Lasse Jacobsson, i sin roll överklagat ett av byggnadsnämndens beslut angående Renmarkstorget till Länsstyrelsen.

En hel del, även socialdemokraterna närstående iakttagare, viskar om att vänsterpartiet i kommunen håller på att ta över showen, andra förundras över hur till synes bristfälligt samtalsklimatet är mellan socialdemokraterna och vänsterpartiet trots att man kommit överens om att styra tillsammans.

Det må vara hur det vill, men jag är övertygad om att den aspekten – socialdemokraternas ställning och makt att få sista ordet – kommer att finns med när socialdemokraterna funderar kring Holmlunds efterträdare.

Vem av de socialdemokrater i Umeå som nämns oftast i spekulationerna om Holmlunds efterträdare – Christer Lindvall och Åsa Ögren har väl de inre startspåren i finalen – har haft tillfälle att utåt demonstrera de här olika egenskaperna oftast på senare tid?

Nu hör ju jag till de kritiska viktigpettrarna i medierna, men när jag häromveckan läste Åsa Ögrens replik på en av artiklarna i VK:s granskning av kulturhuvudstadsprojektet om stadsplaneringen var min omedelbara känsla: här skriver en blivande kommunstyrelseordförande som gärna vill göra klart att hon är beredd att ta över. Det var något i tonfallet, helhetsgreppet, oviljan att prata bort vad det handlar om, kärvheten, som väckte den känslan.

Ta det som en gissning.

Låt Fadwa Mohammed Hussein få stanna

Av , , Bli först att kommentera 6

VK berättade i lördagens tidning på nyhetsplats om 18-åriga somaliska flyktingen Fadwa Mohammed Hussein i Blattnicksele, Sorsele, som nu hotas av utvisning. Migrationsverket anser att hennes dialekt tyder på att hon kommer från en annan del av Somalia än hon uppgett och avslår därför flickans ansökan om uppehålls- och arbetstillstånd.

Gång på gång tvingas man ta sig för pannan inför den inhumana svenska utvisningspolitiken och dess obegripliga jakt på rättsosäkra skäl att skicka bort människor som har uppenbara humanitära skäl att få stanna, som börjat rota sig socialt och som mer än något annat vill stanna här.

Varför skulle Sverige överhuvudtaget vilja skicka bort Fadwa Mohammed Hussein – en ensam flicka som fruktar för vad som ska hända henne om hon utvisas, som är välkommen här och som behövs här, till ett ovisst öde?

Fall som detta visar att något fortfarande är allvarligt fel i svensk asyl- och flyktingpolitik. Migrationsverkets tillämpning av lagstiftningen leder ständigt till nya upprörande beslut, och politikernas oförmåga – eller ointresse – att komma till rätta med regelverk som medger inhumana utvisningar består oavsett maktskiften.

Självklart borde Fadwa Mohammed Hussein få stanna. Låt henne få stanna.

Därför bör palestinierna få ett ja i FN

Av , , 1 kommentar 11

Palestiniernas ansökan om medlemskap i FN och erkännande av en palestinsk stat är ämnet för veckans lördagskrönika. Jag anser att FN bör säga ja till ansökan, för palestiniernas skull, israelernas skull och hela regionens skull, men resonerar även lite kring debatten om frågan.

———————————————

Därför bör palestinierna få ett ja av FN

I dag lämnade palestiniernas president Mahmud Abbas in en ansökan till FN om fullvärdigt medlemskap för, det vill säga ett erkännande av, staten Palestina. Det är en ansökan FN har goda skäl att säga ja till, Sverige bör stödja och både Palestinavänner och Israelvänner, faktiskt i en anda av lättnad, borde välkomna,
Tiden för en palestinsk stat är inne. Palestinierna har rätt till den och har förtjänat förtroendet, och fortsatt väntan har inga utsikter att föra något positivt med sig; inte för israelerna och inte för palestinierna.

Värdigheten och anständigheten, men även cyniska politiska kalkyler – proisraeliska såväl som propalestinska – talar för att det här steget förtjänar stöd. Den övriga händelseutvecklingen i Mellanöstern och i Nordafrika under 2011 har förändrat förutsättningarna för fred mellan Israel och palestinierna på ett delvis kaotiskt, men framför allt och på sikt, hoppingivande sätt.

När förtryckarregimer, som den i Egypten, försvinner och många olika, länge undertryckta stämningar får lite friare rum pyser det givetvis ut även mer hatfyllda tirader och enstaka upplopp. Och vidriga regimer som i Iran gör sitt bästa för att utnyttja situationen för egna syften. Men omvärlden måste bevara lugnet, perspektiven och tilltron till styrkan i demokratiska processer.

En långvarig fred måste bygga på mödosam försoning mellan regionens folk, inte på anspänd status quo mellan auktoritära ledningar. Och även palestinierna har inspirerats av den arabiska våren, med egna krav på frihet och självbestämmande – gentemot sina egna ledare, men också, och självklart, gentemot omvärlden som lovat dem en egen stat. Det finns glädje, stolthet och förhoppningar i ögonen på de palestinier som nu blickar mot FN. Det är en stämning för omvärlden att ta fasta på, i områden där annars alltför ofta vrede, syndabocksjakt och frustration dominerat.

En försoning mellan demokratier som erkänner varandras existens är oändligt tåligare än fredsavtal mellan auktoritära regimer som håller situationen i ett krampaktigt järngrepp. Förr eller senare måste en sådan process ta sin början, inuti de berörda länderna, växa fram underifrån i en folklig debatt och i en insikt om vad självbevarelse, fred och välstånd kräver – och omvärlden bör ge det stöd den kan åt demokratiska, toleranta krafter.

Man ska självklart inte vara naiv. Den palestinska aktionen i FN är ensidig. Den bryter mot det som länge varit den tänkta förhandlingsvägen fram till en tvåstatslösning. Den är medvetet provokativ gentemot Israel och USA. Den kommer att få stöd av några av FN:s grymmaste och mest antisemitiska regimer. Och en del i debatten, även i svensk debatt, tycks drivas mer av oresonligt hat mot Israel än välvilja gentemot palestinier.

Den enögdheten, den besattheten, som tyvärr sällan ifrågasätts i svenska medier på det sätt som vore rimligt, är alltid en bedrövelse att bevittna.
Det är de som i varje upptänkligt läge vill demonstrera mot och bojkotta det som längre varit regionens enda demokrati, men som sällan har något att säga om, aldrig demonstrerar mot och aldrig kräver bojkott av brutala diktaturer så länge förtryckarna uttalat vänder sig mot judar eller amerikaner.

Stor hänsyn måste i alla beslut tas till Israels utsatta situation i regionen. Israels säkerhet måste försvaras mot varje form av demonisering och angrepp. Antisemitismen som driver Israelhatet får aldrig accepteras, lika lite som någon annan form av rasism. De som nu badar i sin vanliga aggressiva ensidighet kan vi lämna därhän. Blir det fred i Mellanöstern kommer de att hitta andra svepskäl för sitt hat.

Men det är inte det palestinska folkets skuld eller ansvar. Och att palestinierna har självutnämnda vänner som ger deras sak dåligt rykte – vilket ju även gäller för Israel – är inget giltigt argument mot kraven på en egen stat för palestiniernas del.

Något perfekt ögonblick, något i alla avseenden förberett, avspänt läge, för ett nytt genombrott i den sedan länge havererade fredsprocessen kommer inte att uppstå.
Risken är tvärtom att en fördröjning ytterligare ett år, eller flera år, bara kommer att försvåra försoning och fred ännu mer. Erfarenheterna efter det historiska fredsavtalet i Oslo 1993 visar hur sällan parterna är på allvar och konstruktivt intresserade av en fredsprocess samtidigt.

Ibland, ofta, har det varit palestiniernas ledning som med korruption och bristande förhandlingsvilja fört olycka över sitt folk och inte förmått hindra terror mot Israel.
Ibland, lika ofta, har det varit Israel som med aggressiv bosättarpolitik, blockader, ensidiga aktioner och oproportionerliga vedergällningar raserat det lilla hopp om fred som funnits.

Den ena olyckliga aktionen har avlöst den andra, på båda sidor – och vid bara mycket få ögonblick har fredsviljan dominerat hos alla parter samtidigt.

Bill Clinton, som vet mer än de flesta om fredsprocessens möjligheter och omöjligheter, och om hur palestinierna kan vara sina egna värsta fiender, har i ett tal i dagarna lagt skulden för ett uteblivet fredsavtal på den israeliska premiärministern Benjamin Netanyahu, och menar att Israel inte har haft en mer konstruktiv, palestinsk förhandlingspartner än den nuvarande regeringen under Abbas. Clinton nämner attentatet mot Yitzhak Rabin och Ariel Sharons stroke, som de två tragedierna för modern Mellanösternpolitik.

Israels förbehåll mot Hamas är självklara, och delas av alla demokrater. Men den nuvarande israeliska regeringen är inte ute efter en fredsuppgörelse som ger palestiniernas långsiktiga förutsättningar att bygga upp en stabil stat, utan framför krav som den vet att inte heller de förhandlingsvilliga hos motparten kan gå med på. Det är en destruktiv hållning.

Det finns inga rimliga skäl längre, inga goda argument om fred och säkerhet, för att förvägra palestinierna de rättigheter, den frihet, det ansvar, de skyldigheter och den historiska upprättelse en egen stat innebär.

I en tröstlös, fastkörd fredsprocess kan ett erkännande av Palestina vara precis det som behövs, för att ge stöd åt rätt krafter hos palestinierna, beröva extremister skenargument, sända en signal i precis rätt ögonblick om god vilja från Israel till en region i omvandling, tvinga Israel till konstruktiva förhandlingar och skapa ett tryck på den palestinska ledningen att lösa sina problem och leva upp till sina löften.

Det finns inget förhandlingsklimat att förstöra mellan Israel och palestinierna i dag. Det måste skapas på nytt, och grunddragen till uppgörelse är formulerade av otaliga fredsförmedlare från både USA och Europa.

En tvåstatslösning är enda vägen till långsiktig fred och frihet. Palestinierna har fått löfte av omvärlden om en egen stat. Det är dags att infria det löftet.

Det här dramat, med sina kval, sina motsättningar och all denna bitterhet, utspelar sig i en kulturellt dynamisk region som egentligen har storartade förutsättningar för välstånd, utveckling och blomstring, för att bli ett beundrat exempel på samlevnad och försoning. Två stater bredvid varandra, som erkänner varandra, hjälper varandra och samarbetar är vägen dit. Den vägen har varit hopplöst lång, men det finns ingen annan. Palestinierna har förtjänat ett ja i FN.

Så kunde det låta innan kvinnor fick rösträtt

Av , , Bli först att kommentera 8

90 år har gått sedan kvinnor fick delta i val med allmän och lika rösträtt för första gången i Sverige. Om det handlar den här krönikan, med teckning i papperstidningen på temat av Niklas Eriksson.

—————————————

Så kunde det låta innan kvinnor fick rösträtt

Ett jubileumsblad från Liberala kvinnor i Västerbotten citerar vad Konservativa Umebladet skrev när liberalen Anna Grönfeldt 1910 blev fullmäktigeledamot i Umeå:

”En vänstervriden rösträttskvinna dimper ned i staden och pratar smörja på några valmöten. Genast är det frisinnade partiet berett att ta emot henne med stora famnen och ge henne plats på stadsfullmäktigelistan utan att veta vad hon duger till.”

Så kunde det låta. Grönfeldt – som i dag kanske är mest för att redan 1914 ha motionerat om en flygplats i Umeå och som 82 år gammal fanns med vid invigningen av Umeå flygplats 1962 – blev tillsammans med konservativa Helena Ljungberg första kvinna att väljas in i Umeå fullmäktige. Frisinnade Västerbottens-Kuriren, denna tidning alltså, förteg å andra sidan, enligt en historik från moderata kvinnor i Västerbotten, helt invalet av Ljungberg.

I år är det 90 år sedan kvinnor fick delta i val med allmän och lika rösträtt för första gången i Sverige. Kampen för politisk likställighet och rättfärdighet hade varit lång, trög och komplicerad. Det politiska genombrottet kom 1918, beslutet fattades formellt 1919 och de nya rösträttsreglerna tillämpades för första gången 1921. Men det var många decenniers arbete som kulminerade de åren. Kvinnorösträtten symboliserar ett stort skede av modernisering, radikalisering och demokratisering av det svenska samhället.

Vill man dela in historien i epoker kan man med fog tala om de fyra decennierna mellan 1880 och 1921 som demokratins långsamma, men grundligt förberedda, genombrott i Sverige.

Den sammanfaller med de stora folkrörelsernas framväxt – som gav kvinnor bättre möjligheter än tidigare till organiserat politiskt arbete, även om det vore falskt att tala om jämlikhet i vad som fortfarande var utpräglat patriarkala miljöer – folkbildningens rotslag och de organiserade liberala och socialdemokratiska organisationernas mognadsprocesser. Politiskt går det att tala om de radikala studentrörelserna i början av 1880-talet som ett perspektivskifte av kanske ännu större konkret betydelse än 1968.

När den liberala regeringen under ledning av Karl Staaff lade fram en proposition om rösträtt för kvinnor – nedröstad i första kammaren – 1912, sade högervilden Johan Thyrén i första kammaren:

"Kvinnorna ha nog lika mycket förstånd som männen (…) men de ha inte så lätt att hålla sin känsla fri från förståndet. De bli lättare byten för agitatorer. De rösträttsbegåfvade kvinnorna skulle bli ytterst inbjudande för politiska företagare, på samma sätt som nyanlagda stationssamhällen inbjuda till tomtjobberi."

Och i andra kammardebatten sade ledamoten Nyström: "Intet europeiskt land af någon betydelse har velat befatta sig med denna sak. Om kvinnornas intresse för politik kan jag icke ge något allmänt omdöme, ty det skulle förutsätta en mycket stor bekantskapskrets. Men jag har skäl att antaga att det icke är så synnerligen stort."

Det var logiskt att de avgörande besluten om rösträtten som gjorde den lika och allmän – med några mindre undantag, ofta glömda men likväl störande, gällande bland annat skatteförpliktelser och fullgjord värnplikt, som avskaffades etappvis de kommande decennierna – till slut drevs igenom av en regeringskoalition mellan liberaler och socialdemokrater (under ledning av pitebördige Nils Eden). Det moderna Sverige utgår från det som förenade de två rörelserna – trots spänningar – under perioden: arbetet för demokrati och grundläggande sociala reformer.
För in i det sista bekämpades reformdemokratin av antidemokratiska krafter långt ute till höger och vänster.

De konservativa, samlade kring kungamakten och invanda privilegier, hade under decennier sökt bromsa den allmänna och lika rösträtten, minimera framstegen och motarbeta parlamentarismens grundprinciper.

Och vänstersocialistiska revolutionsromantiker, som bröt sig ut från socialdemokratin och snart skulle bekänna färg i sitt stöd av Sovjetdiktaturen, blev allt mer rasande på den orubbligt demokratiska, svenska socialdemokratin ju närmare regeringsställning den kom.

När Hjalmar Branting i sitt berömda rösträttstal i riksdagen 1918 betonade – ”vi har alltid i hela vår politik sökt driva det uppnåeliga till gagn för arbetarklassen. Det har vi gjort på det fackliga området såväl som på det politiska, och arbetarklassen har i stort sett funnit sig väl därutav.” – var det ett budskap till kritikerna inom den yttre vänstern.

Men även en del av argumenten från förespråkarna är värda att återge ur genusperspektiv. Som det här citatet av självaste socialliberalen Adolf Hedin, som Föreningen för Kvinnans politiska rösträtt, postumt lät trycka upp på ett brevkort i samband med en kampanj på 1910-talet: "Jag vill av hela min själ att kvinnorna skola få politisk rösträtt. Jag vill det därför att vi komma ingen vart med de största svårigheter samhället har att kämpa mot utan kvinnans icke underordnade hjälpande utan ledande andel däri – uppfostran, fattigvård och all den verksamhet där den mjuka handen, den blida rösten, den vackra blicken få små tillgångar att räcka till, under det att männen med stora summor ej uträtta något varaktigt."

(Riksdagscitaten är hämtade från den liberala filmbokshistoriken ”Människan. Rättvisan. Friheten”.)

Det som slutligen bröt ned det konservativa motståndet mot demokratin i Sverige, var händelserna ute i världen, mot slutet av och direkt efter första världskriget. Revolutionen i Ryssland skapade en dramatisk bakgrund som visade på hur det kunde sluta om reformer uteblev, och kejsardömets kollaps i Tyskland visade att gamla troner kunde vältas över ända. Den svenska högern insåg med både gnisslande och skakande tänder vad klockan var slagen, och gav vika, för att förebygga en mer långtgående omvandling som kunde hota även monarkin.

Sedan 1921 har mycket hänt i Sverige, även på jämställdhetsområdet, med reformer för ökad jämlikhet, bättre möjligheter för kvinnor på arbetsmarknaden, i näringslivet och inom utbildningsinstitutionerna, ett etablerat genusperspektiv i samhällsdebatten och en stadigt växande andel kvinnor i beslutande församlingar. Samhällsutvecklingen med generell välfärd, kulturradikalism, frigjordhet, strukturomvandlingar, större valfrihet, mångfald och ekonomisk tillväxt har betytt mycket även för jämställdheten.

Men ännu består löne- och maktklyftorna på arbetsmarknaden och i näringslivet, liksom motståndet mot privat företagande inom kvinnodominerade branscher och skillnaderna i uttaget av föräldraförsäkringen. Och de stela könsrollerna lever och frodas.

Någon kvinna som statsminister har Sverige aldrig haft, och inget talar för att det ska ske under nästa mandatperiod heller. Då är det 2018, snubblande nära hundra år sedan rösträttens genombrott. Många är pigga på att tala mot kvotering av olika slag. Det kan man göra, men i så fall vore det klädsamt om man började med den mest uppenbara och långvariga kvoteringen: den av män till maktpositioner.

Vad man dock bör sluta en historisk återblick med är en internationell utblick i dag. På förfärande många håll har ingenting hänt när det gäller kvinnors rättigheter. Vittnesmålen är hjärtskärande, varje dag, om förtryck i traditioner och religioners namn, massvåldtäkter som vapen och djupa könsorättvisor. Fattigdom, miljöförstöring och utebliven tillväxt drabbar ofta kvinnor hårdast, och även i många stabila länder är kvinnor utestängda från inflytande.

I en tid av omvälvning får inte demokratiska krafter blunda eller tiga inför kvinnoförtryck, inte titta bort för att slippa en konflikt. Ett samhälle som förvägrar kvinnor grundläggande rättigheter är inte fritt.

Delstatsval i Berlin med konsekvenser

Av , , 1 kommentar 2

Bara för skojs skull, om det är någon bloggläsare som delar mitt intresse för tysk inrikespolitik (jag brukar mest låta det komma till uttryck på twitter annars), så kommer här är en snabbanalys, trots att alla röster ännu inte räknats, av kvällens delstatsval i Berlin, som jag suttit och följt via tysk tv under kvällen.

Att piratpartiet kommer in i parlamentet med över 8 procent och att FDP åker ut med kanske inte ens 2 procent av rösterna är de stora nyheterna.

SPD (strax över 28) gör ett okej val, trots knapp tillbakagång, och kan regera vidare, men tappar den tidigare majoriteten tillsammans med vänsterpartiet (lite över 11), som också backar lite, och måste nu söka ny samarbetspartner.

Antingen kommer SPD att bilda koalition med de gröna (lite över 17) som gick framåt starkt jämfört med 2006, men som ändå gjorde ett klart sämre val än de och de flesta hade trott för ett halvår sedan, eller så inleder SPD ett samarbete med CDU (lite över 23), som gick framåt något och gjorde ett för Berlinförhållanden bra val som näst största parti. Ett planerat motorvägsbygge är största tvisten mellan SPD och de gröna, som annars ligger närmare varandra i Berlin än SPD och CDU.

Borgmästaren och SPD:s ledare Klaus Wowereit har sagt i kväll att han vill föra samtal med båda de aktuella partierna, och både de gröna och CDU är intresserade av ett samarbete med SPD. Där lär en del list och rackarspel följa de kommande dagarna som ett led i förhandlingarna. En koalition bestående av SPD och gröna är i sak troligast, men det är fortfarande i skrivande stund osäkert om det kommer att räcka till egen majoritet för dem i parlamentet när mandaten fördelas.

För redan problemtyngda CDU/CSU-FDP-regeringen nationellt i Tyskland ökar valresultatet i Berlin och FDP:s fortsatta sammanbrott problemen ytterligare, och spekulationerna om nyval, som krävs av både SPD och gröna, lär tillta. Å andra sidan kan resultatet i Berlin ha en disciplinerande effekt på FDP, som om de jagar fram en regeringskris och ett nyval, hotar att försvinna helt ur förbundsdagen. Här är en intressant artikel i Der Spiegel om varför försiktiga Angela Merkel, som ändå har hyfsade förtroendesiffror i behåll, kanske ändå skulle ha en del att vinna på att våga nyval, om hon skulle tröttna på det panikslagna FDP. För EU är alltså valresultatet på delstatsnivå i Berlin av rätt stor betydelse. FDP:s kris kan knappast överskattas, den är både ideologisk och personell, och deras tidigare socialliberala bas har nog snart helt vandrat över till de gröna, som i Tyskland är ett utpräglat mittenparti numera (något som paradoxalt nog kan ha kostat dem lite lokalt väljarstöd den här gången i relativt vänsterdominerade Berlin).

Vilken roll piratpartiet kommer att spela framöver och om det här var en engångshändelse lär det också spekuleras mycket om framöver. Just Berlin är förmodligen den stad i Tyskland där piratpartiet har bäst förutsättningar att vinna stöd, och att valdeltagandet ligger ganska lågt kan också ha hjälpt, så det är oklart om det betyder något för nästa förbundsdagsval. Men nu får de en ny plattform som de inte haft tidigare i landet och kan deras ledande företrädare övertyga i sina nya positioner kan de säkert få ett ökat stöd även på andra håll.

När det gäller kanslerkandidatfrågan inom SPD är det min gissning att Klaus Wowereits chanser – han räknas som vänsterfalangens kandidat i partiet – trots att han sitter säkert som borgmästare, minskade ikväll, då SPD hoppats på ett lite bättre valresultat trots allt. I synnerhet som Wowereit förlorade i sitt valdistrikt. Och att därför chanserna för tidigare finansministern Peer Stenbrück eller partiledaren Sigmar Gabriel (som jag gillar) ökade.

Man kan även anta att diskussionen kring och inom de gröna om partiet ska sikta på att bli regeringsbildare med egen kanslerkandidat inför nästa förbundsdagsval dämpas i och med Renate Künasts misslyckade försök att utmana Wowereit som borgmästarkandidat i Berlin. Hon går nu tillbaka till förbundsdagen och sin roll som en av partiets gruppledare där.

Inom vänsterpartiet Die Linke, som visserligen hade befarat ett större valnederlag, lär debatten om de internt kraftigt ifrågasatta språkrören Gesine Lötzsch och
Klaus Ernst fortsätta när man nu förlorar sin regeringsställning i Berlin. Det kan även komma att påverka förhållandena mellan de resultatinriktade pragmatikerna i partiet som vill söka regeringsansvar och den mer dogmatiska, yttersta vänsterfalangen.

Det är spännande dagar i tysk politik. Och om nästa förbundsdagsval verkligen dröjer till 2013, mandatperioden ut, återstår alltså att se.

För många ledamöter i Västerbotten och alliansen fast i packisen?

Av , , Bli först att kommentera 7

Har Västerbotten för många riksdagsledamöter och har alliansregeringen frusit fast i polarisen? Det är frågeställningarna i veckans lördagskrönika.

——————————————————————

För många ledamöter från Västerbotten och alliansen fast i packisen?

Utan att googla nu: hur många av Västerbottens riksdagsledamöter kan ni räkna upp namnen på? Och om ni kan namnen, vilka frågor brukar de driva? I vilka utskott sitter de? Om det var svårare än väntat behöver inte ledamöterna från länet deppa ihop. Problemet med okända folkvalda ser inte bättre ut någon annanstans. Det gäller alla delar av landet och alla partier. Och doldisskapet är ibland större än vad de i de flesta fall hårt arbetande politikerna förtjänar (ibland även helt förtjänt, dessvärre).

Alliansregeringen påminner allt mer om ett polarskepp som ramats in av och frusit fast i packisen, och nu förlorat makten att styra över sitt eget öde.
Statsminister Fredrik Reinfeldts regeringsförklaring vid riksmötets öppnande i veckan förstärkte intrycket: nu driver man långsamt i väderstreck som större meteorologiska och geologiska förlopp i världspolitiken och världsfinansen, och minoritetsregerandets utmaningar, bestämmer, i väntan på att skeppet ska brytas sönder av trycket från isen och sjunka så att slädarna måste packas och expeditionen splittras upp i mindre grupper, eller att skeppet ska räddas av någon plötslig ränna öppet vatten och få ny styrfart.

Just Västerbotten har på senare år snarare haft en överrepresentation av nationellt ledande politiker med regional förankring, så problemet har inte varit lika påtagligt här. Men nu har debatten på nytt dragit igång om det inte vore dags att radikalt minska på antalet ledamöter i Sveriges riksdag.

I veckan gick ett antal ganska tunga företrädare för moderaterna och socialdemokraterna ut med krav att riksdagen borde bantas. Man motiverar det med att många ledamöter är anonyma och mest fungerar som röstboskap utan inflytande eller initiativförmåga. Problemet är av naturliga skäl mest påtagligt i de största partigrupperna, men debatten återkommer regelbundet.

Men hoppet om rännan minskar, det ter sig som en tidsfråga innan skeppet måste överges för nya färdmedel och kanske delvis nya färdkamrater. Moralen verkar sisådär på sina håll, när frostskadorna gör sig påminda hos dem med tunnast och mest slitna kläder, och hierarkierna inom expeditionen blir uppenbara. Några vintrar till, sedan är det 2014 och senast då ställs frågor på sin spets. Polarexpeditioner har sin karga charm, men också tydliga bäst före datum.

Ibland kopplas liknande krav ihop med funderingar om Sverige borde gå över till majoritetsval i enmansvalkretsar för att stärka de folkvaldas mandat och relation till väljarna, på partiapparaternas bekostnad. Tankegångarna är inte utan substans. Det ligger mycket i kritiken av de anonyma ledamöterna, deras oklara mandat och den låga nivån på debatterna i riksdagen. Ändå vore det olyckligt med en radikalt bantad riksdag, framför allt för Norrlands del.

Att alliansens ledning trots det har kvar väljarnas förtroende är ingen paradox. Även fastfrusna expeditioner behöver ledarskap och kan föda sina hjältar. Ett internationellt svep med blicken visar vad dåligt ledarskap kan ställa till med. Tendenserna har funnits länge, men sedan valet har alliansregeringen helt gått över till att förvalta och reagera på händelsernas gång, utan större ambitioner att bryta loss och försöka utmana väder och vind i något stort, dramatiskt risktagande.

Regeringen driver i packisen, sköter vardagssysslorna och bidar sin tid – och långsamt blir det allt mer oklart vad man bidar tiden för. Men som förtroendemätningar visar finns det inga andra politiker eller partier som väljarna tycker vore mer lämpade för just bidandet och avvaktandet.

Reinfeldt och Borg är som klippta och skurna för rollerna som allvarliga, sammanbitna ledare för den lilla tappra expeditionen Sverige, omgiven av den globala finanskrisens isiga vindar och mörka polarnatt. Deras retorik blir alltmer frostbiten, men går hem i ett läge när en osäker omvärld sänker förväntningarna på mer.

En riksdagsledamot som reducerar sig själv till lobbyist för det egna länet, eller tror att antalet skrivna motioner är ett mått på inflytande, gör varken nytta för länet (eftersom det inte är så man uppnår konkreta resultat) eller kommer ifråga som seriös kandidat för tyngre nationella uppdrag (vilket på sikt är betydligt viktigare även för hemlänet).

Men att det finns makthavare med en annan regional och lokal förankring – även om den inte dominerar varje uttalande – än bara i storstäderna är viktigt för hela landet, då perspektiven blir fler och landsbygdens erfarenheter skapar insikter som berikar den nationella politiken.

Och liksom det proportionella systemet i bästa fall håller fler frågor och infallsvinklar levande i debatten, så skapar den regionala förankringen fler ingångar för människor med olika bakgrund till politiken, än fallet skulle vara om makten helt försköts till en effektiv, tajt, resursstark elit i Stockholm.

Expeditionsledarna Reinfeldt och Borg läser av mätinstrumenten, säger något allmänt om väderläget, besiktigar matförråden, manar till återhållsamhet, men utan asketism, doserar lite om andra expeditioners misstag och vädjar om lugn, ansvar och sammanhållning. Inga experiment, inte utmana ödet, acceptera läget som det är och göra det bästa av situationen, men utan riskfyllda försök att trotsa ödet eller vrida det i annan riktning.

Storstadsdominansen kommer att öka, av demografiska och mediala skäl, år för år. Erfarenheter från andra håll i landet kommer att få ännu sämre genomslag än i dag. Skulle antalet riksdagsledamöter halveras är det många delar av landet som får långt till närmaste, inflytelserika rikspolitiker.

Alliansregeringen vill inte längre vara händelsen i sig i svensk politik, inte vara den som tar initiativ och gestaltar, utan bara ett pålitligt tickande i bakgrunden, som farfarsuret på väggen man tar en eftermiddagslur till. Några områden präglas fortfarande av reformgrepp – skolpolitiken är ett sådant – men i övrigt är det tunt.

Och oppositionen vill vara göken som regelbundet hoppar fram, gal och hindrar alla från att gå ner i djupsömn, utan att särskilt många ser galandet som ett regeringsalternativ. Det väntar en förvaltarbudget nästa vecka som kommer att kritiseras av en opposition utan något eget alternativ.

I ett sådant läge, mellan tickandet och galandet, borde mycket av initiativet förskjutas från regering och partiledningar till enskilda ledamöter. Nu har de utskåpade chansen att sätta agendan, väcka nya perspektiv, färga debatten, rycka åt sig uppmärksamheten, bygga upp egna plattformar, stärka riksdagsledamotskapets betydelse i svensk politik. Det kräver individuellt kurage, mod och kompetens, och det kräver att partiapparaterna vågar släppa kontrollen lite, bortom tomma partifloskler och intern kollektivism. Men det är också ett rimligt krav om inte kritikerna ska ges rätt.

Har Västerbotten för många riksdagsledamöter? Svaret är nej. Den regionala förankringen har ett stort värde, skulle man krympa riksdagen skulle det framför allt vara landsbygdens insikter som tystnade i riksdebatten. Men det är upp till, och hög tid att, de ifrågasatta ledamöterna visar att de existerar, att de kan, att de vill något själva och att de inte är överflödiga.

Gnälliga bilister vs arroganta cyklister i umetrafiken?

Av , , Bli först att kommentera 9

Bilister och cyklister och fotgängare i Umeå och deras relationer när Umeå går mot en ny trafikepok är ämnet för den här krönikan, som försöker ha glimten i ögat lite i en ibland alltför gravallvarlig debatt. Och ja, mitt perspektiv är i huvudsak cyklistens, även när jag kritiserar en del cyklisters beteenden, eftersom jag inte har körkort själv.

Och så avslutar jag med en notering angående gåstråket på Kungsgatan.

——————————————————————————-

Gnälliga bilister vs arroganta cyklister i umetrafiken?

…missförstå mig inte: Det finns gnygnälliga bilister vars temperament och självförtroende bakom ratten tyvärr inte backas upp av mognad, hänsynstagande och grundläggande trafikvett. Låt de sitta i en bilkö några minuter och det pyser inte bara ur avgasröret.
Men de allra flesta är inte sådana.

Ansedda och nyhetsledande tyska tidskriften Der Spiegel ägnar inte huvudartikeln i sitt senaste nummer åt eurokris, terrorhot eller världskonflikter, utan åt den dagliga och hårdnande kampen mellan bilister och cyklister på tyska gator. Umetrafikens små skärmytslingar på det temat är kanske knattefotboll med saft och bullar efteråt i jämförelse med de testosteronstinna Champions League-bataljer som pågår när bilar och cyklar kämpar om företräde i stad som Berlin. Men det är spänningar som kan växa även i de centrala delarna av Umeå.

…och det finns, åjo, råarroganta cyklister som inte verkar kunna en trafikregel, eller skiter i dem i något egomanisk demonstration av oklart vad, och gör sitt bästa för sprida oro i trafiken, för fotgängare, andra cyklister och förstås bilister. Nu kommer den mörka årstiden krypande – och obegripligt många umecyklister i stan lär cykla utan lyse även denna höst och vinter.
Men de flesta beter sig inte så.

Det går tufft till därute ibland, även umetrafiken har sina informella maktkamper i oklara situationer eller när aggressiva trafikanter testar gränserna på andras bekostnad.
Min dagliga erfarenhet på cykel i Umeå är att det är jämnt fördelat när det gäller farligt uppträdande, mellan cyklister och bilister.

…det finns ansvarslösa gångtrafikanter som bara går, vanligtvis med näsorna i sina mobiler och omdömet gömt i – jag vill inte spekulera i var.
Men de flesta, ja, och så vidare.

De senaste dagarna har bjudit Umeås trafikanter på det sämsta från två världar. Bilköer av för umemått ovanlig längd och intensitet sedan ett antal byggnationer sammanfallit i tid, och ett kraftigt, opålitligt regnande som gjort cykel till ett hopplöst krångligt och opraktiskt alternativ.

Nåväl, var stad har sina problem. De flesta tillväxtstäder skulle nog skatta sig lyckliga om deras vanliga bilköer såg ut som Umeås värsta. Och de flesta städers cyklister skulle förmodligen avundas möjligheterna att ta sig fram relativt smidigt på cykel utan ständig fara för olyckor, på det vis som är möjligt här. Allt kan bli bättre, men Umeå är en förhållandevis fridfull cykelstad.

…det finns säkerligen tokiga skatare och rullskidåkare också. En del föräldrar kör barnvagnar i affärer som hjälmförsedda kör andra slags fyrhjulingar. Men de är förstås undantag.

Varken tillfälliga bilköer (infrastruktur som inte underhålls eller utvecklas skapar långt större kaos över tid) eller regnet en höstvecka är särskilt intressanta problem på sikt. Båda är av övergående och i viss mån oundviklig karaktär. Man irriteras en stund, men mer är det inte.

…det finns även buffliga kommunalråd och ibland hävdas det rentav att det finns besserwisseraktiga ledarskribenter med Oraklet i Delphi-komplex, men det kan väl inte stämma?

Och huruvida det stämmer att många klagar kan säkert diskuteras. Att skilja mellan ”några muttrar” och ”många rasar” är en glädjedödaruppmaning, men om varje utropad folkstorm faktiskt existerade skulle vi vara ett djupt stört samhälle. Dessbättre tar de flesta vardagens små händelser med hyfsad ro, även långa bilköer och tutor, utan att vilja ge blommiga kalsonger-Beppe en Lars Ekborg-snyting.

Men under ytan på de senaste dagarnas debatt anas en annan fråga, med större konfliktpotential och avgörande betydelse för den framtida stadsplaneringen, inte minst i en stad som Umeå. Det handlar just om relationen mellan bilar och cyklar – och bilen som transportmedel fram till, men inte inom, en modern, miljömedveten stad.

Framtidens städer måste av både miljöskäl och sociala skäl byggas tätare och högre, med färre transportsträckor, och med utbyggd kollektivtrafik och åretruntcykling. Det kommer att förändra relationer och hierarkier i trafiken – och ställa andra krav på ansvarstagande även från cyklisters sida till trafikregler och medtrafikanter.

Umeå, med sitt centrum som urban ö i omgivande landsbygd, skiljer sig åt från storstäder, då bilen för många här är en nödvändighet för livskvalitet och frihet, något ingen kollektivtrafik kan kompensera för. Men även Umeå går mot en ny trafikepok, där gamla instinkter utmanas.

…och helt apropå: Gåstråket längs Kungsgatan fungerar inte bra när det är mycket folk, på grund av cyklister som kör för fort och slarvigt. Det kan inte vara mening att man inte ska kunna släppa barn fria där av rädsla att de ska bli påkörda. Gatan uppfattas – inte minst av äldre, som inte lätt kan ta snabba steg åt sidan – som onödigt stressig. Cyklister och fotgängare har också en komplicerad relation.

När världens blickar vändes mot New York

Av , , Bli först att kommentera 5

Tio år har gått sedan terrordåden mot New York och Washington 2001. Om det handlar veckans lördagskrönika.

Några aktuella lästips på temat:

New York Times har en bra samlingssida här.

Peggy Noonan skriver gripande om New York här.

Die Zeit har en samlingssida här.

————————————————————

När världens blickar vändes mot New York

Ibland minns man något så intensivt att man glömmer bort vad det faktiskt var som hände. På söndag är det tio år sedan terrordåden mot New York och Washington utfördes. Nästan 3000 människor med olika nationaliteter, trosuppfattningar och livsöden dödades i ett direktsänt undergångsinferno som – hur motbjudande det än är att skriva – skulle förändra världen.

Bilderna av World Trade Centers brinnande och kollapsande tvillingtorn i New York har etsat sig fast i det kollektiva minnet. Diskussioner återvänder fortfarande dit; för att hitta förklaringar till olika politiska händelser tio år senare; för att diskutera den bottenlösa, tålmodiga ondska enskilda människor kan visa sig förmögna till, trots att omgivningen inte lägger märke till något särskilt; men också för att minnas det hjältemod – terrorns motsats – som ledde brandmän att rusa in kaoset för att leda räddningsarbetet när andra flydde därifrån. Många av dem dog när tornen rasade.

Vi är ofta alltför snabba med våra utropstecken. Men 11 september 2001 hände något som delade in historien i ett före och ett efter. Åren som följde är knivskarpa i rapportering och dokumentärer. Åren före 2001 blir suddiga och vaga när vi försöker beskriva dem, de skymtar bara otydligt bakom rökmolnet över Manhattan.

Men när en händelse blir så omskriven och genomanalyserad som terrordåden i september 2001, är det lätt att man till slut även förlorar själva ursprungshändelsen ur sikte. Då är det frestande att bara diskutera annat, passa på att utnyttja frågan för andra syften, ta chansen att zooma in detaljer, blåsa upp dem och klippa bort resten.

Det kan, i det här fallet och i svensk debatt, handla om hur en paranoid, djupt reaktionär antiamerikanism eller en paranoid, djupt reaktionär islamofobi, söker ta över återblickarna på 11 september och via olika typer av kollektiva skuldbeläggningar förvandla dåden till något annat än de var.

Vi kommer att se det i diskussioner kring tioårsdagen, hur en del vill utmåla dem som något nästan oundvikligt, ett självpåkallat straff av det amerikanska samhället eller som inledningen på ett civilisationernas krig. De gamla vanliga politiska agendorna rullar på som hade inget hänt. Förundran över fundamentalisternas groteska världsbild och rekvisita kan slå över i en fascination som bländar ut de vidrigaste grymheter. Terrorister, likgiltigt hur de motiverar sitt mördande, kan alltid räkna med nyttiga idioter i efterhand.

New York symboliserar mer än någon annan stad mångfald och tolerans. Att slå till där var naturligt för dem som mer än något annat hatar att människor som är olika, tycker olika, tror olika och ser olika ut, lever sida vid sida. Tioårsminnet av attentatet bör därför börja med en påminnelse om just vilket bestialiskt massmord det rörde sig om.

Men en återblick kan inte stanna vid det. Så mycket har hänt som en följd av 11 september att tioårsminnet är ett viktigt tillfälle att dra slutsatser av hela decenniet.
Jan Roos skriver i senaste numret av Die Zeit att det gått så lång tid nu att vi inte längre lever i världen efter 11:e september, utan i världen efter världen efter 11 september. Det ligger mycket i det.

Terrorhotet finns kvar. Regelbundet genomförs nya dåd. Gång på gång avslöjas nya, ibland långt gångna planer. Inför tioårsdagen är oron stor att något ska hända i USA. Det är hot det öppna samhället måste göra mycket för att marginalisera, men aldrig kan skydda sig helt mot.
Men att terrordåden 2001 förändrade världen, bortom ruinerna, har framför allt med reaktionerna efteråt att göra.

Många gick i fällan och spred just den ”vi och dem”-misstro, undergrävde det öppna samhället på just det ”med eller mot”-sätt, som terroristerna önskat. Andra tog chansen att plocka fram reaktionära program eller gamla krigsönskemål (Irak) ur byrålådorna, med kampen mot terrorn som ursäkt.

Vid en tillbakablick på det gångna decenniet är inte allt som hänt med relation till 11 september deprimerande. En del finns på pluskontot: den vedervärdiga talibanregimen i Afghanistan har störtats. Fler länder tar sitt ansvar för att bekämpa terrornätverken och förebygga terrorns grogrund. Otaliga krafter runt om i världen har – det glöms lätt bort – mobiliserats för tolerans, mångfald och förståelse över kulturella och religiösa gränser. Ny teknik har brutit ned gränser, förenklat kommunikation och förkortat avstånd till stor vinst för all demokratisk solidaritet.

Men i många avseenden har de gångna tio åren varit ett förlorat decennium. Mänskliga rättigheter och rättsprinciper hamnade långt ned på även demokratiernas prioriteringslistor i de smutsiga, skamlösa operationer som gick under rubriken ”kriget mot terrorismen”. En nervös, auktoritär massövervakningsiver bröt ut med terrorhotet som förevändning.

Den stora ekonomiska och politiska kris som plågar USA i dag, är till delar en följd av hur George W Bushs presidentskap utvecklades åren efter 2001.
Fördomar och aggressiv främlingsfientlighet, framför allt riktad mot muslimer, fick fäste i många västländer och har fört in främlingsfientliga partier i parlament runt om i Europa, som lever på att hålla misstron vid liv. Oskyldiga har fått lida av trakasserier, misstänksamhet och diskriminering, på grund av sina namn eller sin tro.

Det är ofrånkomligt att ställa frågan hur världen hade utvecklats om USA använt den internationella solidaritet man hade i ryggen direkt efter 11 september för andra syften än som skedde, och om några av de ofantliga summor som lagts ner på militära insatser, hade investerats i andra globala projekt – för demokratiarbete, sociala satsningar, kulturutbyten, forskning, miljöomställningar. Det hade sannolikt marginaliserat terrorn långt mer, och stärkt USA:s ställning betydligt.

Upproren i Mellanöstern och Nordafrika under året – kanske inledningen på en ny epok i historien – lär oss just det, att kampen mot terrorismen inte i första hand är militär, att den inte är någon kamp mellan civilisationer eller religioner och att den måsta vara värderingsburen. De folkliga resningarna i Nordafrika med krav på demokrati och frihet, och många olika grupper fredligt sida vid sida, kan vara det hårdaste slaget mot både militanta islamistiska och islamofobiska terrorfantasier hittills.

När omvandlingen kom till regionen var det inte någon talibanrörelse som drev på, utan en modern frihetsrörelse med uppträdande och mod som tvingar också västländer att titta sig i spegeln och förklara sina fördomar om regionen och sina skändliga, hycklande, mångåriga samarbeten med de förtryckarregimer som nu störtas.

Upproren kan fortfarande gå snett, kväsas av militärstyren, kidnappas av antidemokratiska krafter och sluta i ny intolerans. Men något är satt i rörelse som varje mödosam övergång till demokrati och rättsstat kräver. Och med tanke på hur lång tid, århundraden, som processen tagit för USA och Europa, med ohyggliga katastrofer på vägen, vore det arrogant med bristande tålamod inför vad som sker i Nordafrika.

Det kommer att ta decennier, men det har börjat – och det växte fram underifrån. Islamistiska fundamentalister och islamofober står avslöjade.
Terroristerna kommer inte att ge upp, men drömmen om demokrati och frihet är alltid starkare och det öppna samhället alltid mer uthålligt. Och ur ruinerna i New York, mångfaldens stad, växer något nytt fram.

Det är Umeå som är bra för Ikea

Av , , 3 kommentarer 9

Ikea kommer till Umeå för att det är bra för Ikea, inte av något annat skäl. Det är den goda nyheten för Umeå, att staden, med sina egna kvaliteter, är viktig för Ikea. Och även om det är en banal iakttagelse kan den vara värd att upprepa när hallelujastämning råder. Det är utgångspunkten för den här krönikan.

Niklas Eriksson har gjort en briljant teckning till morgondagens papperstidning med sin illustration av Ikea-nyheten.

—————————————————–

Det är Umeå som är bra för Ikea

Ikea kommer till Umeå för att det är bra för Ikea, inte av något annat skäl. Det kan låta som en banal iakttagelse, men jag tror att det är viktig att upprepa, så att ryggar kan räta på sig som nu kröker i onödan. Det är Umeå – en växande, populär studentstad där flyttlassen rullar kors och tvärs varje år inför terminerna – som är viktigt för Ikea. Därför kommer Ikea hit. Inte som välgörenhet gentemot kommunen.

Nu utesluter förstås inte det ena det andra. Att Ikea kommer till Umeå är ett plus sett till jobb och handel för Umeå. Och Ikea är intensivt efterlängtat hos många umebor av andra konsumentbetonade skäl, som inte alltid är rationella; men vilka känslor är rationella här i världen. Den här etableringen är enormt populär i stan på ett emotionellt sätt.

Men för Umeås långsiktiga utveckling är nyheten om det ökande nyföretagandet i Västerbotten mångdubbelt viktigare. Framtidens nya jobb skapas av många små, i notisform, inte av enskilda stora till jätterubriker. Jag vill även drista mig till att påstå att de planerade, utskällda kulturpolitiska satsningarna i kommunen kommer att vara betydelsefullare över tid, än att en enskild kedja slår upp portarna.

Det finns faktiskt något både tänkvärt och problematisk i den hallelujastämning som råder efter Ikea-beskedet. Kanske har det med de överdrivna utropen av tacksamhet att göra, attityden av nästan underdånighet som inför räddare i nöden. Kommuner med stark framtidstro ska inte falla ner i alltför passiva tacksamhetskänslor inför enskilda stora företag. Det kan lätt bli till en dålig vana, som leder tankar och prioriteringar fel.

Reaktionerna på Ikeas ankomst säger något om att Umeås självbild kanske inte alltid stämmer överens med de som formuleras i officiella kampanjer. Ikea-jublet är ett litet återfall i den gamla tron att enskilda etableringar ska lyfta Umeå en gång till, som under förra seklet. Det kommer inte att ske, och vi bör vänja oss av vid tanken.

Det är Umeå som är bra för Ikea – också därför att Ikea är efterlängtat hos konsumenterna här. Om någon står i en beroendeställning, så är det Ikea till Umeå. Och det är den goda nyheten, att en sådan stor, skicklig aktör känner att den behöver vara närvarande i Norrlands största stad.

Det är Umeå, med sina egna kvaliteter, som är Beatles.