Varför hyckla: Brexit visar på en grundläggande värderingsstrid

Av , , Bli först att kommentera 0

Donald Trump kallade resultatet lysande. Marine Le Pen talade om en seger för friheten. Jimmie Åkesson beskrev det som en stor framgång. Geert Wilders välkomnade det som en vägvisare för framtiden. Sarah Palin twittrade om det som en god nyhet. Och Vladimir Putin betecknade det med stor skadeglädje som ett förståeligt resultat.

Många, från den yttre högern till den yttre vänstern, kommer nu att försöka utmåla resultatet i Storbritanniens folkomröstning om EU som en ädel och modig folklig markering mot en europeisk politisk elit.

Det kommer att nickas, länkas och blinkas – med våta fingrar i luften – om att nog är de lite hjältar ändå, alla som nu spyr sin galla över det europeiska samarbetet och drömmer om starkare nationella identiteter och gränser.

Visst går de till överdrifter, men man måste ju förstå och lyssna till deras vrede – så kommer ramsan från de snabbanpassliga och vackliga att gå.

I andra vågen kommer, med underförstådda kopplingar till migrations- och flyktingfrågan, och till den svenska debatten, en rad skribenter att beskriva det som ett slags klarsynt, realistiskt motstånd mot en europeisk gemenskap som gått för långt. EU, lär det hävdas, har fördjupats för mycket, tappat kontrollen över gränser, börjat hota + förvisso inbillade + homogena kulturarv och rent allmänt blivit för liberalt.

Det vore uttryck för en farlig, naiv godtrogenhet om den bilden tilläts få fäste och lämnades oemotsagd. I synnerhet som vi står på tröskeln till, eller redan befinner oss mitt uppe i, en ödesdiger kamp om den liberala demokratin och det öppna samhället.

Reaktionerna på Brexit visar vilka krafter det är som framför allt jublar över att EU nu står inför en av sina svåraste kriser någonsin.

Självklart finns där också mycket seriösa inslag, relevant kritik mot områden och beslut där unionen gått för långt eller hamnat snett och en viktig diskussion om hur en europeisk gemenskap måste vara utformad och prioritera för att fungera med många medlemsländer. Alla lämna-röster kan inte definieras eller klumpas ihop som uttryck för samma stämningar, även om de förenas i ett gemensamt valresultat.

Europeiska Unionen, dess institutioner och medlemsländer bör ha med en stor dos självkritik i analysen av Brexit. EU fungerar för dåligt, prioriterar ofta fel, ägnar sig åt sådant som det inte bör ha med att göra och har stora problem med sin demokratiska legitimitet på viktiga områden. Allt det måste också bli en väsentlig del av debatten det kommande året. Storbritannien har varit en betydelsefull röst i just den diskussionen.

Men låt er inte luras, och glöm inte bort det stora perspektivet: kärnan i Brexit, det som eggat lämna-kampanjen och varit dess effektivaste buskpropaganda, är den nationalism, den främlingsfientlighet, den ekonomiska populism, den rädsla för mångfald, och det allmänna förakt för det öppna, toleranta, moderna liberala samhället, som driver och eggar höger- och vänsterextremer runt om i Europa. I demonstrationer, nätdebatter och, långt värre, snabba parlamentariska framryckningar. De är samma andas barn.

Vallokalerna i Storbritannien hade knappt stängts förrän lämna-sidans ledande företrädare började distansera sig från sina egna löften om välfärden, invandringen och ekonomin. De hade bluffat vilt, i ett förakt inte bara för sakfrågan, utan också för den demokratiska processen. Även det har de gemensamt med de många reaktionärer som nu hoppas att det europeiska fredsprojektet ska ha gått in i en avvecklingsfas, till förmån för starkare nationalstater.

Ibland behöver man inte krångla till det, utan kan utgå ifrån det som sägs och kalla saker vid deras rätta namn. Först när man faktiskt inser vad det är som pågår, går det att agera medvetet, vaket och klokt för att värna de grundläggande värden som hotas. Ska man börja någonstans i den här frågan är det där: den knappa segern för Brexit är en triumf för reaktionära antiliberaler, och en extremt dålig nyhet för både Europa och Storbritannien.

Vad tjänar vi på att hyckla om det? Här råder en grundläggande konflikt, och här pågår en politisk värderingsstrid som kommer att prägla decennier framåt.

***

Hur de praktiska frågorna ska hanteras, och de mycket komplicerade, svåra förhandlingar om det brittiska utträdet som nu väntar, är däremot en annan sak. Där finns det, även av de ovan nämnda skälen, alla anledning för EU att behålla en konstruktiv attityd.

De kvarvarande medlemsländerna bör visa ödmjukhet och inte falla för frestelsen att genom stenhårda villkor straffa utbrytaren eller söka använda Brexit för att statuera ett exempel.

Storbritanniens beslut att lämna EU kommer att kosta jobb, välstånd, konkurrens och handel även i övriga Europa, och allra hårdast drabba redan socialt och ekonomiskt utsatta grupper, med ännu ökade spänningar till följd.

Därför bör både EU:s och Storbritanniens förhandlare göra vad de kan för att hitta avtal, juridiska lösningar, mötesforum och nya samarbetsformer som minimerar skadeverkningarna för ekonomin och arbetsmarknaden. Det handlar om mycket större frågor än bara tillfälliga valutasvängningar och ras på börserna.

Självklart kan inte Storbritannien – eller de delar som finns kvar när Skottland på nytt sagt sitt om en eventuell självständighet – få plocka russinen ur kakan eller räkna med att få samma inflytande och förmåner som tidigare, om man inte är berett att dela på ansvar och förpliktelser. EU ska inte lägga sig platt.

Men Storbritannien är fortsatt mycket viktigt för det europeiska samarbetet, och båda parter har allt att vinna på att det ömsesidiga politiska, ekonomiska och kulturella utbytet blir så stort som de nya omständigheterna medgör.

Det vore katastrofalt om Brexit blev den vägvisare för framtiden som extremisterna och populisterna nu hoppas. EU bör göra sitt för att inte ont ska bli värre.

Som författaren och journalisten Timothy Garton Ash, som med sorg kallar Brexit för det största nederlaget i hans politiska liv som engelsk europé, skriver i The Guardian: Storbritannien kan inte lämna Europa. ”Det har alltid varit ett europeiskt land, dess öde oupplösligt förbundet med kontinentens, och det kommer alltid att förbli det.”

De två själarna i mitt bröst, skriver Garton Ash, den engelska och den europeiska, kanske nu kommer i konflikt med varandra. ”Men precis som Storbritannien alltid kommer att förbli ett europeiskt land, så kommer jag, vad som än händer, att förbli en europé”.

Låt det börja där, när det mörknar, i insikten om en gemenskap, ett gemensamt ansvar och en gemensam mångfald, som inte får tas för given. 2016 är inget år då missmodet och uppgivenheten får ta över.

****

(Krönikan har varit publicerad på vk.se. Den här bloggen används i första hand som ett textarkiv.)

 

En farlig, växande känsla av politisk hemlöshet

Av , , Bli först att kommentera 1

När en majoritet bestående av socialdemokraterna, moderaterna, miljöpartiet och sverigedemokraterna i tisdags antog den nya asyllagstiftning som de flesta remissinstanser in i det sista varnat för, blev en redan vanskött mandatperiod ännu värre.

En kort sammanfattning av förändringarna ger en entydig bild av vad syftet med lagen är: Åtgärder vidtas som gör det svårare för familjer att återförenas och begränsar möjligheten till anhöriginvandring. Istället för permanenta uppehållstillstånd införs tillfälliga uppehållstillstånd på tre år för personer med flyktingskäl och 13 månader för alternativt skyddsbehövande. Med undantag bara för kvotflyktingar eller de som kan uppvisa egen försörjning. Bestämmelsen om uppehållstillstånd på grund av synnerligen/särskilt ömmande omständigheter ska ersättas med hårdare regler. Övriga skyddsbehövande ska inte ha rätt till uppehållstillstånd. Sveriges utlänningslag anpassas till EU:s miniminivåer.

Det är ett lagpaket som hotar att få starkt negativa konsekvenser för nyanländas möjligheter att etablera sig i Sverige, i lokalsamhällen och på arbetsmarknaden. Asylsökande som är skilda från sina familjer får det jobbigare att komma över trauman och svåra upplevelser genom den osäkerhet som de nya reglerna medför. Och det riskerar att komplicera och förlänga ärendehandläggningen hos Migrationsverket.

Att regeringen och delar av oppositionen trots det driver igenom förslagen har en helt annan förklaring: Det handlar om en lagstiftning som är utformad för att avskräcka nödställda och hjälpsökande att försöka ta sig till Sverige.

Svensk inrikespolitik är just nu som ett kantrande skepp där den tunga lasten lossnat, sprängt repen och far omkring hejdlöst och oförutsägbart nere i lastrummet. Utan stadga eller hållning. Det finns väldigt få stabila konstruktioner som går att lita på. Minsta vindpust kan få konsekvenser.

Med stövlarna djupt i allehanda ryktesspridning och hörsägen, med blicken riktad stint på opinionsmätningar och i konsekvent ointresse för rekommendationer från dem som arbetar med frågorna, fullföljer nu fyra riksdagspartier en okontrollerad, panikslagen omsvängning som förvandlar svensk asylpolitik till ett mörker i mörkret.

Det är säkert populärt på kort sikt. I präktiga statsmannatoner om ansvar, realism och nödvändig anpassning till en förändrad värld har asyllagen fått stöd av alla de som sökt utmåla asylrätt och human flyktingpolitik som något naivt, godtroget och abstrakt, på långt avstånd från verkligheten.

Men vilka är det, egentligen, som låtit sig styras av abstraktioner, naiv omvärldsanalys och bristande verklighetsförankring?

De som beskrivit Sverige som ett land på randen till kollaps och velat att Sveriges solidaritet, engagemang och förpliktelser ska göra halt vid gränsen, i väntan på att andra länder som i ett under av plötsligt dåligt samvete och ny humanitet ska börja ta sitt ansvar?

Eller de många, inklusive hjälporganisationer och fackföreningar vilkas medlemmar bär den tyngsta bördan när påfrestningarna i mottagningen av hjälpsökande ökar, som tvärtom vädjar om att Sverige ska upprätthålla asylrätten och en human migrationspolitik?

När fler människor befinner sig på flykt undan fasor samtidigt som främlingsfientlighet och nationalism växer i många länder, vilken reaktion är då mest verklighetsförankrad och klarsynt: Den att även här stänga gränserna och söka skrämma bort människor med en brutal asylpolitik, eller den att i det läget mer än någonsin stå fast vid humanitet, asylrätt och solidaritet?

Regeringen, och dessvärre i ännu högre grad moderaterna, tycks ha förlorat nerverna inför den främlingsfientliga, aggressiva propaganda som vill stämpla flyktingmottagandet 2015 som en outhärdlig börda, ekonomiskt, etiskt och politiskt, för Sverige.

Med stressade hänvisningar till vissa uppmätta trender i opinionen – inte till valresultat, tunga organisationer, föreningar, näringsliv, forskningsinstitutioner eller andra annars så viktiga instanser – flyr de nu hals över huvud gamla principer och värderingar.

Det de lämnar efter sig. vid sina övergivna positioner är mångas förlorade tilltro till värderingar, hållning och principer i politiken.

Jag tror att det var länge sedan så många samhällsengagerade människor kände sig lika hemlösa i det svenska politiska landskapet som 2016. Inte för att det saknas enskilda partier och enskilda politiker som står pall där den räddhågsna populismen skövlar ner tidigare prioriteringar. Utan därför att det nu helt saknas trovärdiga, sammanhängande regeringsalternativ i svensk politik, för alla som i den nya asyllagen ser ett en gräns överskridas.

Svensk inrikespolitik mår inte bra. Blockpolitiken har havererat. De stora partiernas första försök att orientera sig i en ny parlamentarisk tid har varit lika eländiga. De partier som en liberal kan sätta sitt hopp till i dag, saknar trovärdiga koalitionsalternativ.

Samma upplevelse finns även på andra håll. Liberaler, socialdemokrater, gröna, socialkonservativa – det finns stora grupper som står politiskt hemlösa just nu. Som ser tidigare lojaliteter brista, som på sina respektive håll kämpar med en svår känsla av att ha fått nog, i en leda och trötthet till politiken. Det döljs kanske tillfälligt av utbrotten i enskilda mätningar till stöd för stängda gränser. Men det som präglar ett samhälles politiska liv, debatt, värderingar, stämningar och förtroende över tid, går inte att fånga i kortsiktiga opinioner. Det går inte heller snabbt att avläsa i Facebooktrådar eller andra sociala mediebubblor där bedömare i dag hänger som förhäxade.

Hur människor reagerar som utifrån ideal lägger ner tid på ett långsiktigt, moget samhällsengagemang, i solidaritet med, respekt för och tilltro till andra, är något djupare och mer betydelsefullt, även för valresultat.

Beredskapen till insatser för vardagsdemokratin hotar att minska för varje nytt svek.

****

(Krönikan har varit publicerad på vk.se. Den här bloggen används i första hand som ett textarkiv.)

 

Brexit vore en triumf för reaktionära, antiliberala krafter

Av , , Bli först att kommentera 0

”Den stora frågan”, noterade Storbritanniens premiärminister Harold Macmillan i sin dagbok den 4 februari 1963, några dagar efter det att Frankrikes president Charles de Gaulle lagt in ett veto mot den brittiska ansökan om medlemskap i Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG), ”förblir, ”vad är alternativet?” till den Europeiska Gemenskapen.” Om vi är ärliga, fortsatte han, ”så måste vi säga att det finns inget”.

Som Alstair Horne skriver i sin läsvärda bok ”Harold Macmillan. Volume II: 1957-1986”, förblev misslyckandet att nå ett brittiskt medlemskap i föregångaren till dagens EU, Macmillans största nederlag. Det skulle dröja tio år till, och ett franskt styre utan De Gaulle – för vilken Macmillan trots konflikter hyste respekt – innan Storbritannien 1973, samtidigt som Danmark och Irland, kunde ansluta sig till EEG.

Man tvingades alltså inte till medlemskap, man lockades inte in motvilligt eller likgiltigt, utan hade arbetat hårt under tio års tid – och under flera olika regeringar – på att få komma med.

Det är sant, som ofta sägs, att Storbritannien redan från början stödde –framväxten av den europeiska gemenskapen, men utan att själv vilja delta i det. Storbritannien såg positivt på samarbetsavtalen och försoningsprocessen mellan Tyskland och Frankrike, men betraktade det inte som någon egen hjärteangelägenhet.

Ett skäl till det var, som Financial Times utrikespolitiske kommentator Gideon Rachman skrivit, att Storbritannien av uppenbara skäl kom ut ur andra världskriget med en helt annan syn på både europeisk politik och den egna nationalstatens betydelse än exempelvis Västtyskland.

När Storbritannien slutligen sökte gå med i EEC, var drivkraften ekonomisk, inte politisk. Det är en skillnad som består än i dag mellan britternas syn på EU och den som råder i Frankrike och Tyskland.

Även under de resultatlösa förhandlingarna i början av 1960-talet krävde Storbritannien undantag och specialregler som villkor för sitt medlemskap. Och efter 1973, har landet återkommande ställt sig utanför delar av samarbetet, även i stora frågor som exempelvis Schengen och euron.

Den här sommaren, när Storbritannien går till folkomröstning om sitt medlemskap i EU, är det därför frestande att måla upp bilden av ett alltid och från början EU-skeptiskt land, som högst motvilligt, och utan engagemang deltagit i samarbetet under 43 års tid.

Det är alltså en ofullständig beskrivning av Storbritanniens relation till Europeiska unionen. Vad som är lätt att glömma – som en viktigt historisk aspekt på Brexit-debatten – är att Storbritannien redan i början av 1960 var högst angeläget om att få bli medlem.

En brittisk ekonomi som började tappa mark jämfört med utvecklingen för EEC-länderna gjorde att många i Storbritannien tidigt efter det att Frankrike, Västtyskland, Italien, Belgien, Nederländerna och Luxemburg undertecknat Romfördraget 1957, förstod värdet av att vara med aktivt, på insidan av den europeiska gemenskapen. Med rätta, som det skulle visa sig.

Även under perioden mellan 1963 och 1973 fortsatte Storbritannien att pressa på, genom diplomatiska trevare och nya försök – konsekvent avvisade av De Gaulle – att vinna franskt stöd för ett brittiskt medlemskap.

I folkomröstningen om medlemskapet som hölls 1975, efter vissa omförhandlingar av de brittiska villkoren, vann ja-sidan stort. Det var logiskt, sett till bakgrunden. Storbritannien har med tiden vunnit mycket, både politiskt och ekonomiskt, på sitt inträde i den europeiska gemenskapen.

***

Debatten inför den brittiska folkomröstningen nästa vecka har haft fula inslag av historielöshet, populism, främlingsfientlighet och nationalism. De få riktigt genomtänkta argument som brexit-sidan har – kopplade till relevanta missförhållanden i dagens EU, överstatlighet och byråkrati – spelar en begränsad roll. Det grova och vulgära dominerar.

För alla som inser sambanden mellan demokrati, ekonomisk utveckling för jobb, välfärd och social sammanhållning, handel och rörlighet över gränserna, internationellt samarbete, ett vårdande av historiens mest framgångsrika fredsprojekt och möjligheten att vinna stöd för en – i dag sorgligt avlägsen – solidarisk europeisk flyktingpolitik, är det självklart att stödja dem som arbetar för att hålla Storbritannien kvar i EU. Den hållningen går utmärkt att förena med en annars kritisk syn på många av EU:s prioriteringar.

Om de brittiska väljarna nästa vecka bestämmer att Storbritannien ska lämna det europeiska samarbetet, skulle politiker som Donald Trump, Vladimir Putin och Marianne Le Pen jubla. Många inom extremvänstern och extremhögern skulle hysa nytt hopp om en kommande omvälvning som välter ”hela skiten”, alltså stabila, demokratiska, marknadsekonomiska, rättssäkra välfärdssamhällen, över ända.

Och andra antiliberala krafter skulle stämma in i jubelkören. De som gärna gömmer sig, relativiserar eller pratar om annat när hoten mot demokratin, de mänskliga rättigheterna och mångfalden blir konkreta och kräver tydliga ställningstaganden.

Alla de som ständigt bespottar den helhet som på riktigt betyder något för att värna tolerans, frihet, fred, välstånd och jämlikhet – mödosamt uppnådd av socialdemokrater, liberaler, gröna och konservativa i växeldragning, med både konflikter och kompromisser kvar inom demokratins ramar.

Brexit skulle vara en triumf för många reaktionära strömningar, och för Europas sämsta instinkter. Ett bättre skäl för Storbritannien att säga fortsatt ja till medlemskap i EU är svårt att tänka sig.

Microsoft, Linkedin och en inte helt övertygande affär

Av , , Bli först att kommentera 2

Mjukvarugiganten Microsoft köper webbtjänsten och yrkesnätverket Linkedin för saftiga 26,2 miljarder dollar, i hopp om att kunna greppa framtiden i svansen och svänga med.

Affären säger mycket om hur 2000-talets globala ekonomi håller på att förändras av digitalisering och big data, och hur svårt det är till och med för de största aktörerna att förutspå nästa stora utvecklingssprång. Är köpet smart eller desperat?

Företag med nästan obegränsade resurser i ryggen, sina innovativa glansdagar bakom sig och affärsmodeller som lever på allt äldre meriter, riskerar lätt att börja agera stressat och släpphänt. De kan chansa grovt och ofta, just därför att de på både kort och halvlång sikt har råd med fiaskon som skulle sänka alla andra. Några rekorduppköp här. Några jätteinvesteringar där. Och så lite strömiljarder över allt som rör sig och verkar lovande.

Men att investera massor på många olika områden utan ett tydligt hjärta eller en stark övertygelse bakom den egna strategin – att söka ligga i framkant av maximalt antal trender samtidigt, i hopp om att träffa rätt förr eller senare – är inte nödvändigtvis hållbart ens för dem med gigantiska reserver. Även för det företag som har möjlighet att betala överpris på överpris i en rad spektakulära uppköp, förblir ett överpris ett överpris.

Huruvida Microsofts 26,2 miljarder dollar för Linkedin är för mycket eller inte har diskuterats det senaste dygnet. Microsoft erbjuder ungefär 196 dollar per aktie. Det är långt över nuvarande aktiekurs, efter en period av viss stagnation för Linkedin. Men betydligt lägre än vad yrkesnätverket värderades till för ett år sedan.

För Microsoft är lockelsen att knyta till sig ett ett nätverk omfattande 430 miljoner användare – även om aktiviteten på Linkedin, som är ett nätverk för yrkeskarriärer och rekryteringar, inte på något sätt kan jämföras vare sig till omfattning, status eller kommersiell potential med den på exempelvis Facebook – uppenbarligen större än rädslan för att investeringen ska visa sig bli en ytterligare felsatsning.

Microsoft har det senaste decenniet gradvis tvingats överge sin tidigare starka, framgångsrika, enormt lönsamma, men under 2000-talet allt mer hämmande, fokusering på mjukvarutillverkning för persondatorer, med operativsystemet Windows som viktigaste produkt. Istället söker man nu med tung andhämtning jaga ikapp det marknadsförsprång konkurrenter som Apple, Google och Facebook har när det gäller hårdvaror, mobiler, onlinetjänster och sociala nätverk.

Köpet av Nokias mobiltelefonenhet 2013 för 7,2 miljarder dollar blev ett misslyckande och har lett till hård kritik i efterhand mot Microsofts dåvarande vd Steve Ballmer.

Under den nya vd:n Satya Nadella har uppköpsstrategin fortsatt, men med en bredare, mer genomtänkt och mer realistisk ansats för hur Microsofts mjukvarukompetens ska göras relevant i en ny tid, och för många olika plattformar.

Nu vill han med köpet av Linkedin genomföra sin största affär hittills. Helt övertygande känns den inte.

*******************************

(Texten har publicerats på vk.se och i VK. Den här bloggen används i första hand som textarkiv.)

Energiuppgörelse som mynnar i ett rungande: ”vi får väl se!”

Av , , Bli först att kommentera 0

Uppgörelsen om energipolitiken mellan socialdemokraterna, miljöpartiet, moderaterna, kristdemokraterna och centerpartiet följer vid det här laget välkända och motsägelsefulla mönster.

Den rymmer samma kluvenhet som allianspartiernas kompromiss kring kärnkraften 2009 och alliansregeringens energipolitiska förslag 2010. De har alla varit överenskommelser mellan starkt skiftande verklighetsuppfattningar – mellan kärnkraftsanhängare och kärnkraftsmotståndare – som mynnat i rungande, gemensamma ”vi får väl se!”.

Hindren för nyinvesteringar i kärnkraft har tagits bort. Samtidigt som beslutsfattarna betonat att de förnyelsebara alternativen är framtiden, att kärnkraften ska bära mer av sina egna försäkringskostnader och att ny kärnkraft inte ska subventioneras.

Den uppgörelse som nu presenterats bygger på givande och tagande. Målet slås fast att Sverige år 2040 ska ha en 100 procent förnybar elproduktion. Stora satsningar ska ske på de förnyelsebara alternativen, deras driftsvillkor och utbyggnad. Bland åtgärderna finns att skatten på vattenkraft ska sänkas, systemet med elcertifikat förlängas och elnäten moderniseras.

Allting tillspetsas dock av den heta debatt som förs om vilka förnyelsebara energislag som egentligen är önskvärda. I formuleringen om en helt förnyelsebar elproduktion fram till 2040 betonas också att det ”är ett mål, inte ett stoppdatum som förbjuder kärnkraft”. Följdriktigt ges kärnkraftsindustrin nu bättre ekonomiska villkor när effektskatten avvecklas, med början nästa år.

Alla har de senaste åren trott och sagt att det är de andra som minsann kommer att få se vad uppgörelserna i realiteten innebär. En lång, klimatsmart och lönsam framtid för kärnkraften med helt nya reaktorer? Eller bara en avveckling av kärnkraften inom några decennier, eftersom nya reaktorer utan subventioner och utan någon lösning på avfallsfrågan vore ekonomiskt vansinne och en miljöpolitisk omväg?

Partier som bråkat och velat om detta sedan 1970-talet har kunnat skaka hand över ett och samma dokument genom att helt enkelt avstå från att formellt försöka förutspå framtiden.

Miljöpartiets tolkning av den nya förslaget skiljer sig helt från moderaternas, trots att båda ställer sig bakom samma text. Och från var sitt håll kritiserar kärnkraftsvännerna i liberalerna och kärnkraftsmotståndarna i vänsterpartiet, uppgörelsen. Givetvis med helt olika tolkningar av den.

Man behöver inte nödvändigtvis se all denna motsägelsefullhet som något negativt. Vad politiken gör på energiområdet är att avvakta utvecklingen, ekologiskt, tekniskt och ekonomiskt, i ett läge med många målkonflikter och svåra avvägningar i skärningspunkten mellan klimat, landskapsmiljö, energiförsörjning och konkurrenskraft.

Min uppfattning är fortfarande att kärnkraften är en ändlig, osäker, smutsig och dyr energikälla i en tid där utvecklingen av de förnyelsebara alternativen går allt snabbare. Investeringar i nya reaktorer vore varken ekologiskt försvarbart eller samhällsekonomiskt rationellt.

Jag tror att kärnkraftsskeptikerna kommer att få rätt. Men få förnyelsebara alternativ är utan problem. Och klimathotet, med nödvändigheten att radikalt få ner utsläppen av växthusgaser, har satt kärnkraftsdebatten i ett delvis nytt ljus. Jag har inget problem med en energipolitik över blockgränsen som på just den punkten avvaktar och säger ett: ”vi får väl se!”

*********************************

(Texten har publicerats även i VK och på vk.se. Den här bloggen används i första hand som textarkiv.)

Tappra vid fronten eller maktfullkomliga i tornen?

Av , , Bli först att kommentera 0

Lyssnar man till centralbankernas och den expansiva penningpolitikens starkaste supportrar kan man få bilden av tappra, ensamma direktioner vid fronten som med sina bara händer (styrräntor, stödköp av obligationer och värdepapper, retoriska utspel med centralbankernas prestige i ryggen) kämpar mot undergång och kaos.

Som håller stånd så gott de kan för att ge politiska beslutsfattare tid att bygga upp mer robusta, långsiktiga förutsättningar för jobb, välstånd, investeringar, tillväxt och social sammanhållning.

Men när centralbankernas ledningar vänder sig om i kritiska lägen, med dåliga besked och dystra prognoser vinande kring öronen, för att se hur det går för politikerna, för att se hur de sliter och skyndar sig, syns bara hängmattor, långbänkar, tvehågsenhet och populism.

Regeringar utnyttjar sällan den tidsfrist penningpolitiken kan ge dem för strukturreformer, strategiska satsningar, ökad konkurrenskraft och ordnade finanser. Och när penningpolitikens konstgjorda andning rosslar över kontinenterna, men inte följs upp av riktig politik som tar itu med de grundläggande problem som orsakade krisen, då väntar bara ännu större och värre krascher.

Skulle det inträffa, lyder försvaret, så är det inte centralbankernas fel, utan de politiska beslutsfattarnas. Penningpolitiken kan hjälpa till att skjuta upp de värsta konsekvenserna, men inte lösa några missförhållanden.

Sådana nyanser fanns även med i Europeiska centralbankens ordförande Mario Draghis uttalanden i förra veckan när han åter försvarade ECB:s hållning och presenterade centralbankens nya prognoser för 2016 med en BNP-tillväxt inom euroområdet på 1,6 procent för 2016 och en inflation på 0,2 procent.

Det var i båda fallen lite mer optimistiska prognoser än dem som gjordes i mars, trots den hämmande osäkerhet som råder bland annat kring Storbritanniens EU-medlemskap inför sommarens folkomröstning.

Men ECB, manade Draghi underförstått inför journalister när han gick över till mer allmänna resonemang, kan inte göra allting själv. Regeringar måste ta sitt ansvar för åtgärder av det slag som ökar produktiviteten, gynnar investeringar och förbättrar infrastrukturen.

Lyssnar man, å andra sidan, till centralbankernas och den expansiva penningpolitikens argaste kritiker kan man få bilden av direktioner som på eget bevåg, utan demokratisk legitimitet, går långt utöver sina mandat i extrema stimulanser som bestraffar sparare, urholkar framtidens pensioner, snedvrider investeringar och i största allmänhet belönar ansvarslöshet, vanstyre och nya spekulationsbubblor. Allt medan politikerna, även i den versionen, inte får något substantiellt gjort.

Den nya långtgående penningpolitiken, anser dess motståndare, gör bara ont värre, och är ett huvudproblem i sig.

Inga stimulansmiljarder i världen hjälper, om de flesta andra förutsättningar för en bättre ekonomi saknas. Det som var skadat och ihåligt från början, förblir det.

När Draghi i april på en pressträff vädjade om tålamod och mer tid för penningpolitiken att börja verka, och samtidigt varnade för att kritik av centralbankens trovärdighet bara bromsar åtgärdernas effektivitet och därför skapar behov av ännu mer expansiva insatser, så hörde hans kritiker en maktfullkomlig, dogmatisk röst från centralbankens torn som vill slippa invändningar.

Sanningen ligger väl som alltid någonstans mittemellan, i ett världsekonomiskt läge som är mer komplext än på länge.

Många små besked och tendenser – ofta motstridiga – skapar tillsammans den bild av världsekonomin som institutioner och analytiker försöker fånga och tolka i sina prognoser.

En lovande utveckling på USA:s arbetsmarknad med utsikter för ökande löner och pris som på nytt väcker spekulationer om kommande höjningar av styrräntan, vilket i sin tur har betydelse för dollarns värde och de låne- och exportberoende länder vilkas ekonomier på olika sätt påverkas av den.

Oljekartellen Opecs val på senaste mötet att, åtminstone inte ännu, sätta något tak för medlemmarnas oljeproduktion med de – uteblivna – konsekvenser det får för det låga oljepriset.

De vacklande tillväxtprognoserna från Kina i ett läge när alldeles för många redan börjar glömma hur osäker den kinesiska ekonomiska situationen förblir.

Den turbulenta inrikespolitiska situationen på många håll i Latinamerika.

De småpositiva konjunkturbarometrar som presenterades av FAZ i veckan för Tyskland och Frankrike.

Den omöjliga uppgiften att förutspå hur digitalisering och automatisering – där stora möjligheter trängs med en del allvarliga risker – kommer att påverka länders arbetsmarknader, skatteintäkter och sociala trygghetssystem.

Och över alltihop hela tiden den geopolitiska osäkerhet som svåra krig och konflikter runt om i världen skapar.

I ett svåröverblickbart läge är det lockande att stirra sig blind på det enkla och mätbara, som ett ränteläge.

Men det är också talande hur helt olika ideologiska läger kan vara överens om en iakttagelse:

Att politiken i många länder, och inte minst inom Europeiska unionen, är för passiv, beslutsvag och inte förmår ta sitt demokratiska ansvar på ett sätt som inger förtroende och motverkar framväxten av extremism, främlingsfientlighet och sociala spänningar.

I det vakuum som uppstår när politiken är handlingsförlamad eller förljugen vänds intresset mot de som har makten över kortsiktiga verktyg och instrument. Ett av de verktygen är penningpolitiken.

Det har länge varit den här ledarsidan hållning, att ett för stort fokus på de stora centralbankernas räntebeslut, stödköp och prognoser alltid är illavarslande och demokratiskt osunt.

Centralbankerna fyller viktiga funktioner, ska vara oberoende och har ett stort inflytande. Men de är inga magiker, och förr eller senare måste ansvaret och initiativet föras tillbaka till politiken, samhällsdebatten och de folkvalda.

Det är där kriser kan lösas, prioriteringar göras utifrån värderingar och principer, förutsättningarna för välstånd och välfärd värnas och demokratin hållas levande.

Står centralbanker i centrum, mår politiken dåligt.

***************

(Krönikan är även publicerad i VK:s papperstidning. Den här bloggen fungerar i första hand som textarkiv.)

 

Var glupskt nyfiken på andra människors erfarenheter

Av , , Bli först att kommentera 4

Ivan Turgenjev, skrev franske litteraturvetaren André Maurois i sin bok om en av den ryska realismens viktigaste författare, ”förstod livets grymhet; han sökte icke maskera den med en konstlad optimism; men han tvivlade aldrig på den mänskliga naturen. Han vet att om man sticker ned sonden på djupet av dessa själar, vilkas yta verkar så grumlig, lyckas man i de flesta fall leta fram en eller annan ren känsla.”

Orden fångar något väsentligt i hela den ryska litteraturen, ändå från Pusjkin till Pasternak.

Men gemensamt för nästan alla de betydande ryska författarna – ett drag som förenar annars så helt olika pennor som exempelvis Dostojevskijs och Achmatovas – är att de också visste att om man sticker ner sonden, må ytan te sig aldrig så klar, i människors eller epokers själar, grumlas och försvåras bilden förr eller senare.

Där finns alltid något kvar att upptäcka, att fånga, att befria, att studera närmare. I konflikt som i kärlek. I tjocka romaner eller förtätad lyrik.

Den ryska litteraturen är glupskt, nästan hämningslöst nyfiken på allt som spretar, som är jobbigt och motsägelsefullt i människor. Kanske är det ett av skälen till varför den haft så lätt att fånga inte minst unga läsare, på väg att bryta upp från ungdom till vuxenliv, med de första skrubbsåren som kommer när ideal och drömmar börjar stöta emot en komplicerad verklighet, krångliga medmänniskor och egna tillkortakommanden.

***

Vi lever i en underlig och svårbedömd tid.

Å ena sidan är mångfalden, spretigheten och friheten större än någonsin på många håll i världen. Möjligheterna växer hela tiden att hitta både varma intressegemenskaper, till och med vänskaper, över långa avstånd. Samtidigt går det som aldrig förr att smaka på kontraster, pröva motsättningar, diskutera över gränser, på det lagom trygga avstånd som digitaliseringen erbjuder.

Å andra sidan pågår en irriterad, reaktionär, kulturell motreaktion, uttryckt genom olika slags extremrörelser i hela västvärlden, mot den liberala mångfalden, toleransen och friheten.

Förstärkt av den fysiska distansen och nervösa medier som börjar se sin ekonomiska framtid i snabba, upphetsade, rusiga klick, skapar de antiliberala rörelserna ett samtals- och debattklimat som utmärks av helt andra saker: Omedelbara, hårda ställningstaganden. Sensationslystnad. Intolerans mot avvikelser. Hat av oliktänkande. Ett hysteriskt felfinneri och ordmärkeri. Ständiga försök att döma ut människor som odugliga, vedervärdiga eller skrattretande.

Många diskussioner stannar kvar inom enfaldiga nätverk där deltagarna oreflekterat skriver och pratar nästan enbart för likasinnade, utan några avvikare i närheten. Kotterier som inte förmår se utanför sina egna navelsystem, fiendebilder och inlärda fraser.

Ibland är det de som talar mest om mångfald och normkritik, som är sämst på att praktisera det själva. Det saknas nyfikenhet på andra och andras perspektiv, på vad möten kan ge. Det saknas beredskap att faktiskt lyssna på dem som inte från början går att checka av mot enkla mallar.

Vi tenderar kanske alla att välja de trampade stigar vi känner bäst. Där vi vet att vi är välkomna och kan räkna med bekräftelse. De olika stigarna leder bort från varandra. Blir söndertrampade. Men vi som trampar märker det inte.

Det gör att mycket tid går förlorad. Intellektuellt öppna och hederliga diskussioner uteblir. Om ingen får tänka högt, reflektera fram och tillbaka, vara ofullständig och söka ord inför öppen ridå, blir det bara de tvärsäkra och arga, med uppbackning av sina stödtrupper, som vågar ta till orda. Resten flyr torgen.

Aktioner, fördömelser och demonstrationer för en redan befäst världsbild tar över. Bildningsprocesser, inläsning och samtal med oliktänkande ersätts av tusen dagliga inloggningar på slimmade, algoritmstyrda sociala medieflöden där ens världsbild med tiden riskerar att krympa till en hård, dogmatisk, fördomsfull och förutsägbar punkt, centrerad kring det som ger säkrast och snabbast kvantitativa cred inom det egna åsiktsnätverket.

Och där debatten går het handlar det ofta om ritualer där positioner och aktörer redan är kända och inarbetade. Många trängs på liten yta, de flesta springer efter samma boll, och få tänker en sekund eller en centimeter bortom instinkten att sparka på närmaste boll så snabbt det går.

Läsning, inlägg, tänkande och möda som istället kunde ha ägnats åt annat, spridits ut, täckt stora områden, gjort upptäckter och belyst sammanhang och sedan berikat varandra, ersätts av en totalfixering på ytliga men lockande snackisar. Först till kvarn!

Många som betraktar det utifrån vänder sig trött bort.

Ibland skulle vi alla i samhällsdebatten behöva någon som ropade: Sprid ut er för helvete. Sök de fria ytorna. Var självständiga. Var inte rädda för att hamna lite vid sidan om. Gå dit ingen väntar sig att du ska dyka upp. Ägna tid, kraft och möda åt sådant andra inte upptäckt ännu.

Mät inte det som ger kortsiktiga reaktioner på begränsad yta, utan det som betyder något på längre sikt, även om det kräver uthållighet och mod att vänta på bekräftelsen. Var glupskt nyfiken på andra människors erfarenheter, eftertankar och bästa argument. Leta inte efter fel, det första du gör, utan frön till nya insikter. Kanske till och med efter möjligheten till en oväntad förståelse eller mötespunkt.

Först då får även dina egna ställningstaganden – ibland i hårda konflikter, när inga kompromisser är möjliga, när klyftan mellan olika värderingar och sätt att se på människor är för stor – tyngd, mänskligt djup, substans och trovärdighet.

Stick ned sonden djupare.