USA:s presidenter – plats 15, doktrinen

Av , , Bli först att kommentera 0

I dag är det dags för en av de där presidenterna som förevigats genom en egen doktrin. Plats…

15. James Monroe 1817-1825 – republikan (i 1800-talets mening)

Monroes namn lever vidare genom den s.k Monroe-doktrin han presenterade 1823 som slog fast kravet att den nya världen skulle hållas fri från europeisk kolonisation, fri från de europeiska staternas politiska och militära anspråk. Monroes tid i Vita Huset brukar benämnas "The Era of Good Feeling" på grund av det lugna välstånd som rådde under perioden. Hans popularitet var inte att ta mista på – i valet 1820 vann han alla elektorsröster utom en.

Av mer betydelsefulla politiska händelser under Monroes ledarskap kan nämnas USA:s övertagande av Florida från Spanien och den s.k Missouri-kompromissen om slaveriet som för flera decennier höll spänningarna och motsättningarna mellan slav- och icke-slavstater i schack.

Monroe tillhörde den första generationen amerikanska ledare och delar lite av de stora grundarnas glans och rykte, utan att vara deras jämlike. Han får inta 15:e plats på min lista.

15. James Monroe (1817-1825) – republikan (i 1800-talets mening)
16. Dwight D Eisenhower (1953-1961) – republikan
17. Ulysses S.Grant (1869-1877) – republikan (i 1800-talets mening)
18. Ronald Reagan (1981-1989) – republikan
19. Chester Alan Arthur (1881-1885) – republikan (i 1800-talets mening)
20. James Knox Polk (1845-1849) – demokrat (i 1800-talets mening)
21. Jimmy Carter (1977-1981) – demokrat
22. William McKinley (1897-1901) – republikan
23. Stephen Grover Cleveland (1885-1889, 1893-1897) – demokrat
24. George Bush (1989-1993) – republikan
25. William Howard Taft (1909-1913) – republikan
26. Benjamin Harrison (1889-1893) – republikan (i 1800-talets mening)
27. Rutherford B Hayes (1877-1881) – republikan (i 1800-talets mening)
28. John Calvin Coolidge (1923-1929) – republikan
29. Martin Van Buren (1837-1841) – demokrat (i 1800-talets mening)
30. Richard Nixon (1969-1974) – republikan
31. Herbert Hoover (1929-1933) – republikan
32. Gerald Ford (1974-1977) – republikan
33. Andrew Johnson (1865-1869) – demokrat (i 1800-talets mening)
34. Franklin Pierce (1853-1857) – demokrat (i 1800-talets mening)
35. Millard Fillmore (1850-1853) – whig
36. John Tyler (1841-1845) – whig
37. Zachary Taylor (1849-1850) – whig
38. James Buchanan (1857-1861) – demokrat (i 1800-talets mening)
39. James Garfield (1881) – republikan (i 1800-talets mening)
40. Warren G Harding (1921-1923) – republikan
41. William Henry Harrison (1841) – whig

Favorit i repris: flygplan som landar och lyfter

Av , , Bli först att kommentera 0

Här kommer en blogg i repris som jag skrev 1 juni i år:

Flygplan som landar i Umeå och lyfter från Umeå

Jag gillar att se flygplanen från Stockholm dyka upp plötsligt på himlen och sedan långsamt sjunka ned mot landning i Umeå.

Och jag gillar att se dem lyfta igen, söka sin korridor i lufthavet och börja marschen ned mot huvudstaden.

Då stannar jag upp i andäktig fascination, nästan varje gång. Även när helikoptern landar på sjukhusets tak, en vardagshändelse, följer jag den med blicken så långt jag kan.

Flygplan i blickfånget är som ett litet fönster mot världen, en ständig påminnelse om att människor rör på sig – av tusentals olika anledningar – att det finns vägar hit och vägar bort.

I de ögonblicken tänker jag inte på miljöfrågor eller klimataspekter, utan på rörlighet och gränslöshet.

Kanske borde jag tänka mer på utsläpp och bränsleförbrukning, men fascinationen inför flyget sitter djupt.

När jag var i Berlin senast stannade jag upp på gångvägen som ledde från planet in i ankomsthallen för att se ett plan som taxat ut på startbanan lyfta.

Till slut kom en säkerhetsansvarig och sa åt mig att gå in. Människor som är alltför fixerade vid lyftande flygplan ter sig naturligtvis lite suspekta i vår tid, utlöser rädsla.

Kanske är det för att min mormor bor i närheten av Bromma flygplats och jag därför hela livet varit van vid att på nära håll se flygplan som sakta sjunker mot landningsbanan eller med vrålande motorer drar på för stigning upp mot molnen eller den blåa himlen.

Det känns hemvant.

Går man längs Bällstavägen (där busstrafiken ett tag stoppades sedan bussar blåst över på fel sida vägen av sidvindar från flygplan) bort mot Solvalla får man nästan planen i huvudet.

Lite otäck är det när man ser dem på håll och känslan kryper på en att de kommer att missa landningen med några tiotals meter och dimpa ned just där man går.

Kanske är det för att jag någonstans inombords trots allt är flygrädd.
Kroppen är inte riktigt övertygad om att människan kan flyga, därför fascinerar det så när flygplanens väldiga konstruktioner visar att det går utmärkt.

Jan Troells film ’Så vit som en snö’ om aviatrisen Elsa Andersson är förstås en höjdare.

USA:s presidenter – plats 16, nästan bortglömd

Av , , Bli först att kommentera 0

I dag har det blivit dags för en på många sätt nästan bortglömd president i denna ranking. Plats…

16. Dwight D Eisenhower 1953-1961 – republikan

Det finns gestalter i den amerikanska historien som på något sätt borde ha varit presidenter, men aldrig blev det.

Framträdande namn som Benjamin Franklin, Alexander Hamilton, Henry Clay och Adlai Stevenson för att nämna några. Det säger en hel del om Eisenhowers solida popularitet hos väljarna att han två val i rad inte bara lyckades vinna över utan ganska enkelt avfärda en sådan kapacitet som den sistnämnde Stevenson.

Den suveränt effektiva kampanjfrasen ’I like Ike!’ sammanfattade de flesta amerikaners syn på den man som lett de allierades segrande trupper in i Europas ruinlandskap på vägen mot Tyskland. Man gillade Eisenhower, han ingav respekt och trygghet på det gamla, traditionella vis ett krigstrött folk längtade efter.

Som president kom han att symbolisera den andhämtning av måttfull, men utpräglad konservatism som USA under femtiotalet gick igenom efter de många reformåren under Roosevelt och Truman.

Det är svårt att tycka illa om Eisenhower. Hans samlade formella meriter är oöverträffade, hann stil var sympatisk och mänsklig, hans politiska program trist men inte upprörande, punktvis nästan progressivt. Men som någon spännande, eggande statsman framstår han inte.

Hans år i Vita Huset blev lite av ett väntrum i den amerikanska politiska historien, men det räcker ändå till en 16:e plats.

16. Dwight D Eisenhower (1953-1961) – republikan
17. Ulysses S.Grant (1869-1877) – republikan (i 1800-talets mening)
18. Ronald Reagan (1981-1989) – republikan
19. Chester Alan Arthur (1881-1885) – republikan (i 1800-talets mening)
20. James Knox Polk (1845-1849) – demokrat (i 1800-talets mening)
21. Jimmy Carter (1977-1981) – demokrat
22. William McKinley (1897-1901) – republikan
23. Stephen Grover Cleveland (1885-1889, 1893-1897) – demokrat
24. George Bush (1989-1993) – republikan
25. William Howard Taft (1909-1913) – republikan
26. Benjamin Harrison (1889-1893) – republikan (i 1800-talets mening)
27. Rutherford B Hayes (1877-1881) – republikan (i 1800-talets mening)
28. John Calvin Coolidge (1923-1929) – republikan
29. Martin Van Buren (1837-1841) – demokrat (i 1800-talets mening)
30. Richard Nixon (1969-1974) – republikan
31. Herbert Hoover (1929-1933) – republikan
32. Gerald Ford (1974-1977) – republikan
33. Andrew Johnson (1865-1869) – demokrat (i 1800-talets mening)
34. Franklin Pierce (1853-1857) – demokrat (i 1800-talets mening)
35. Millard Fillmore (1850-1853) – whig
36. John Tyler (1841-1845) – whig
37. Zachary Taylor (1849-1850) – whig
38. James Buchanan (1857-1861) – demokrat (i 1800-talets mening)
39. James Garfield (1881) – republikan (i 1800-talets mening)
40. Warren G Harding (1921-1923) – republikan
41. William Henry Harrison (1841) – whig

Om Ingvar Näslunds nominering och politikerbloggarna

Av , , Bli först att kommentera 0

Stort grattis till kollega Ingvar Näslund på vk.se för nomineringen till Stora Journalistpriset.

Anders Ågren skrev nyss om sitt bloggande som politiker.

Även ur mitt perspektiv som opinionsjournalist och opinionsbildare i dagspressen har de lokala politikerbloggarna, givevis av delvis helt andra skäl, inneburit något mycket positivt.

Framför allt har de inneburit en vitalisering av den kommunalpolitiska debatten och en större insyn och närhet för medborgarna när det gäller hur de ledande politikerna i Umeå arbetar, resonerar, samarbetar och bråkar: det bidrar till en helhetsbild som blir möjlig att diskutera och debattera för fler.

Här är två kommentarer som jag gjort tidigare i år med anledning av just politikerbloggarna på vk.se:

Från 29 maj:
’Bloggandet levar och påverkar’

och från 28 februari:
’Löjlig kritik, givetvis bra att politiker bloggar’

Skämtar Anders Sellström om klädkoder i fullmäktige?

Av , , 1 kommentar 0

Jag erkänner, jag kunde inte hålla mig: för hur ska man kunna låta bli att delta i debatten när det kommer frestande inlägg som detta av kristdemokraternas gruppledare i Umeå Anders Sellström?

Han vill införa – åtminstone inofficiella – klädkoder i fullmäktige och förfasas över att någon har trasiga kläder eller att någon annan ser ut som ’Skogsmulle’.

Allvarligt, jag måste bara svara – att bekämpa mossiga, snobbiga klädkoder som utgår från vissa av det rådande etablissemangets normer trodde jag var något som vi redan hade klarat av.

Varför ska Anders Sällströms klädsmak bestämma vad andra förtroendevalda har på sig, varför skulle just hans klädsmak stå för seriositet och allvar medan ett par trasiga jeans skulle stå för något annat?

Är det verkligen med den typen av moralism som kristdemokraterna vill presentera sig som ett modernt parti?

Kläder och utseenden har betydelse i politiken, det sänder signaler, absolut. Och att vara förtroendevald är ett mycket viktigt uppdrag.

Låt oss bejaka att det finns en mångfald och en valfrihet i hur vi som individer och medborgare väljer att manifestera det vi tycker är viktigt, låt oss slå vakt om en vidsynthet som är öppen, tolerant och nyfiken, inte skapa en enhetlig, sluten, utestängande och trångsynt kollektivism som tvingar alla att bära slipsar.

Ibland undrar man ju om en del politiker överhuvudtaget vill ha någon förnyelse och föryngring i det politiska arbetet?

Men kanske är Anders Sellström bara ironisk?

Favorit i repris: Botniabanan startskott, inte slutpunkt

Av , , Bli först att kommentera 0

Här kommer en första så kallad "favorit i repris"; ett inslag jag tänkte köra under den här veckan när jag ägnar mig åt annat än att skriva.

Det är ett blogginlägg som jag skrev 27 april tidigare i år om Botniabanan:

"Att Botniabanan byggs färdigt är inte slutpunkten utan startskottet

I väntan på att Botniabanan nu så småningom ska nå fram till Umeå kan det finnas skäl att påminna om varför den är efterlängtad.

Syftet är förstås att underlätta snabbare och miljövänligare transporter och resor inom en region och vidare till andra delar av landet, öka näringslivets konkurrenskraft, stimulera en dynamisk arbetsmarknad och möjligheten att rekrytera kompetens genom bättre kommunikationer, öka attraktiviteten för etableringar och inflyttningar i den här delen av landet och binda samman tillväxtområden med varandra till vinst för alla.

Men även om infrastruktursatsningar av det här slaget skapar förutsättningar för en positiv utveckling i regionerna, så utgör de i sig aldrig hela lösningen.

Råder andra missförhållanden när det gäller företagsklimat, arbetsmarknad, livsmiljö, offentlig service eller regional utveckling så räcker det inte med en modern järnväg.

Brister det i politiskt ledarskap, saknas öppenheten för nya idéer, kärvar det i samarbetet mellan olika orter – då kommer Botniabanan visserligen ändå att vara en tillgång, men inte alls på det sätt som var tänkt.

Faran finns att politiker och andra ledande aktörer fastnar i en ramsa om att när bara Botniabanan står färdig så kommer ett språng i de kommuners utveckling som ligger längs sträckningen automatiskt.

Risken är att man blir bekväma och avvisar alla varningssignaler om att allt inte går som på räls heller i tidigare framgångsrika städer med hänvisningar till Botniabanan.

I själva verket är den här stora satsningen – som ju i ärlighetens namn inte är särskilt populär i andra delar av landet – lika mycket en uppfordran och utmaning, som en lösning.

Botniabanans ankomst till Umeå får inte ses som slutpunkten, utan startskottet på projektets egentliga innehåll.

Att bevisa att regionen har en potential som är den här infrastrukturen värdig och som förvandlar de storslagna projektbeskrivningarna till en framgångsrik vardag kommer att kräva många idéer, mycket entreprenörskap, ett rikare utbud och utbyte längs sträckan och politiska kraftansträngningar och politisk insikt av ett nytt slag."

Förvirrat i DN om bloggar och ledarsidor

Av , , Bli först att kommentera 0

Eftersom jag förbjudit mig själv att skriva dagsaktuella kommentarer de här dagarna så tänker jag inte skriva något, ens i egen sak, inte en endaste rad, om Bertil Torekulls synnerligen konstiga och intellektuellt mindre ambitiösa inlägg på gårdagens DN-debatt om ledarsidor.

Inte ett ord från mig om hur underlig hans argumentation var. Om den artikeln kommer jag alltså inte att skriva en endaste rad på bloggen – det var bara det jag ville få sagt.

DN hade fler texter som var ute och cyklade i går. Den här artikeln om de politiska bloggarna tänker jag inte heller skriva om. Särskilt initierad kändes den ju inte, om man säger så, mer snett är svårt att hamna i en slutsats, men jag tänker inte kommentera den.

Som representant för traditionell opinionsbildning i dagspress skulle jag annars ha kunnat intyga utan omsvep och helt prestigelöst att ett ansenligt antal politiska bloggar spelar en mycket stor roll även för exempelvis många av oss på landets ledarredaktioner.

Men jag skriver inget dagsaktuellt denna vecka, inte en rad som sagt, utan ber i det sistnämnda ämnet att få hänvisa till detta blogginlägg istället.

USA:s presidenter – plats 17: ’plus he won the Civil War’.

Av , , Bli först att kommentera 0

Här kommer en av de presidenter som jag rankar mycket högre på min lista än vad som vore rimlig i en entydig ’presidentranking’. Jag är överraskad att Ulysses S Grant kom så här högt upp, med tanke på hur lågt han brukar rankas normalt bland USA:s presidenter.

Men det var givetvis hans karriär innan Vita Huset som spelade roll – och möjligen hade jag sett någon dokumentär om amerikanska inbördeskriget i samband med att jag gick igenom presidenterna.

Det finns också, vill jag minnas (rätta mig om jag har fått detaljerna om bakfoten) en scen i tv-serien West Wing där de talar om Grant och C J säger:
’Grant works as an example in almost any situation. That’s Grant’s legacy.’

Varpå Toby muttrar: ’Plus he won the Civil War.’

Jag är på Tobys sida i den frågan.

Hur som helst, på plats…

17. Ulysses S Grant 1869-1877 – republikan (i 1800-talets mening)

Paul Johnsons skriver i sin bok om USA:s historia att Grant var den vinnare på slagfältet som en hårt pressad Lincoln behövde när inbördeskriget tycktes sluta i låst läge.

Han blev tillsammans med presidenten segerns organisatör och nordstaternas hjälte. 1868 ställde han upp som republikansk presidentkandidat och vann en ganska klar seger över den politiskt betydligt mer erfarne demokraten Horatio Seymore.

Grants åtta år i Vita Huset har blivit ohjälpligt förknippade med oegentligheter, ineffektivitet och korruption. Presidenten själv går fri från anklagelserna, men slagfältets mästare stod ofta handfallen och lätt tafatt i det politiska spelet, utan insikt om de missförhållanden som existerade också centralt i hans egen administration.

Grants presidentinsats rymmer dock en del plusposter, inte minst när det gäller lagstiftning om medborgerliga rättigheter.

Mot slutet av sitt liv arbetade hans trots sjukdom hårt med sina sympatiska, välskrivna och mycket lästa memoarer.

Hade jag bara tagit hänsyn till presidentperioden hade Grant hamnat betydligt längre ner på listan, men för sin samlade insats under inbördeskriget i ett avgörande, kritiskt ögonblick når han ända upp till 17:e plats på min lista.

17. Ulysses S.Grant (1869-1877) – republikan (i 1800-talets mening)
18. Ronald Reagan (1981-1989) – republikan
19. Chester Alan Arthur (1881-1885) – republikan (i 1800-talets mening)
20. James Knox Polk (1845-1849) – demokrat (i 1800-talets mening)
21. Jimmy Carter (1977-1981) – demokrat
22. William McKinley (1897-1901) – republikan
23. Stephen Grover Cleveland (1885-1889, 1893-1897) – demokrat
24. George Bush (1989-1993) – republikan
25. William Howard Taft (1909-1913) – republikan
26. Benjamin Harrison (1889-1893) – republikan (i 1800-talets mening)
27. Rutherford B Hayes (1877-1881) – republikan (i 1800-talets mening)
28. John Calvin Coolidge (1923-1929) – republikan
29. Martin Van Buren (1837-1841) – demokrat (i 1800-talets mening)
30. Richard Nixon (1969-1974) – republikan
31. Herbert Hoover (1929-1933) – republikan
32. Gerald Ford (1974-1977) – republikan
33. Andrew Johnson (1865-1869) – demokrat (i 1800-talets mening)
34. Franklin Pierce (1853-1857) – demokrat (i 1800-talets mening)
35. Millard Fillmore (1850-1853) – whig
36. John Tyler (1841-1845) – whig
37. Zachary Taylor (1849-1850) – whig
38. James Buchanan (1857-1861) – demokrat (i 1800-talets mening)
39. James Garfield (1881) – republikan (i 1800-talets mening)
40. Warren G Harding (1921-1923) – republikan
41. William Henry Harrison (1841) – whig

Dagens dikt

Av , , Bli först att kommentera 0

fäll bryggan över ditt motstånd
och se det flyta bort under dina fötter

någonstans dyker det upp igen

och om du sätter ett segel
springer pojkarna efter på avstånd
och skällande hundar vet inte bättre

du har vävt på ditt spegelvatten länge nog
låt nästa förort rensa i bråten

låt någon annan tyda oron som blev kvar
när du drog undan ditt ansikte

knyt skorna och vandra ut ur det
som tvingar dig tillbaka

vandra in i teckenspråket
som reser gran och tall om din kropp

– svep ångan om din dag