Spela schack, pyssla och lär barnen att utan möda går det inte

Av , , Bli först att kommentera 4

Schack, sade den ungerska stormästaren, schacklegenden och expertkommentatorn Judit Polgar under det tionde partiet i New York natten till fredag mellan världsmästaren Magnus Carlsen från Norge och utmanaren Sergey Karjakin från Ryssland, ”ger barn så mycket känslomässigt och socialt”.

Det kan, påpekade hon, fylla en viktig roll i dag, när så många människor sitter med sina mobiler och läsplattor. Schack som kreativ, social aktivitet, och som en hjälp i utbildningen, fungerar inte bara i ett rum framför ett fysiskt bräde. Det är också ett utmärkt, skapande, givande sätt att umgås på över stora avstånd: hitta vänner, mötas och dela intressen med andra via internet. Schacket är djupt förankrat i 2000-talets digitala utveckling.

Karjakin hade just i sitt tolfte drag aktiverat svarts dam från e7 till f6, när Judit Polgar – en av schackets viktigaste ambassadörer sedan decennier tillbaka – sade sina eftertänksamma ord. Den spanska öppningen var på väg att gå över i ett komplicerat mittspel. Världsmästaren Carlsen, som efter den bittra förlusten i det åttonde partiet rusat ut från en presskonferens i okontrollerad frustration, såg lugn ut på ytan när han grunnade på sitt trettonde drag. Men han tog lång tid på sig. Och ännu mera tid. Då och då med en orolig grimasch. Tittar man på reprisen kan man se hur hans stol skakar lätt av det intensiva tänkandet.

Det är det fina med en schacksändning som pågår i över sex timmar, att det finns gott om tid för samtal och reflektioner. Om partiet, om livet. Att studera ansikte och kroppsspråk hos en schackspelare i världseliten som försjunkit i koncentration kan vara som att ana en hel roman bubbla under ytan. Mitt i analysen av kombinationer, sjuder oro och förhoppningar inombords.

För dem som tittar på, är själva dragen – omedelbart analyserade av starka, kraftfulla dataprogram – bara en del av fascinationen. Det mänskliga är viktigare. Schackdatorer svettas inte, grimascherar inte, lider inte, njuter inte. Och ler inte så lättat som Carlsen gjorde efter att han vunnit det tionde partiet och utjämnat ställningen i VM-matchen.

Under mer än hundra år har frågan diskuterats, huruvida schack i första hand ska ses som vetenskap, konst eller ett spel. Men kanske ligger dess allra största värde i de pedagogiska möjligheterna. Som övning av koncentration, minne, självständighet, analysförmåga, uthållighet, logiskt tänkande, kreativt skapande och tryggheten i att kunna hantera både motgång och medgång.

Schack kan hjälpa till att utveckla en ung människas insikter om att ansträngning är en förutsättning för friheten i att lära sig något, bli bättre på ett intresse, klara av något speciellt. Möda, bara genom möda, går det. Utan den är all uppmuntran, allt stöd och all kärlek under läroprocessen otillräckligt. Vilket brutalt svek, att inte berätta det, i omtanke och tålamod, för barn i tid: att slit och nötande krävs för nästan allt man vill lära sig.

Och man behöver inte spela för seger och matt. Schack kan vara ett gemensamt sökande efter de intressanta dragen i ett visst läge, en spännande öppningsvariant eller lösningen på ett klurigt problem. Brädet är en integrerande mötesplats, även över språkgränser, som går att använda till mycket. Har kidsen tålamod att sitta koncentrerade framför pjäserna en stund – fysiskt eller digitalt – finns hopp.

***

Det är lite som med pyssel, en annan pedagogisk guldgruva. Jag brukar skriva om det varje år. December som pysslets månad. Så här lyder en del av min återkommande appell – pyssla för livet!:

”En viktig, men inte särskilt uppmärksammad funktion högtider fyller är som ursäkt för människor att ägna sig några veckor åt hantverk och pyssel de inte är professionellt skolade i, sällan behärskar mer än hjälpligt, inte söker status genom och aldrig kan motivera med någon ekonomisk nyttokalkyl. Syslöjd, träslöjd, bakning, dekorering, stöpning, allt vad som tänkas kan.

Allt det som en gång i tiden var livsnödvändigt, för det mesta oglamoröst vardagsslit i många hem, men som de senaste 200 åren allt mer spjälkats upp till antingen avancerade konstarter, storskaliga, mekaniserade industrier eller frivilliga hobbyverksamheter. Helgförberedelserna ger människor en chans att ge sig i kast med för varje generation ännu lite mer bortglömda färdigheter.

Årets sista månad utlöser ett entusiastiskt, osäkert, ibland frustrerat knåpande som uppladdning till en verklig amatörernas julafton. Det är en gigantisk kulturhistorisk minnesövning. (…)

Hobbyhantverk lär oss den pedagogiska sanning som annars i dag bara är fullt ut accepterad inom idrotten: att övning ger färdighet, att den som vill få uppleva lyckan över att behärska något måste offra mycket tid och slit, gå igenom många motgångar, innan genombrottet. Hobbyhantverk lär oss också att även om inte alla kan bäst och briljant, så kan alla försöka utifrån sina egna förutsättningar. Och vi påminns om vilken inre tillfredsställelse det skänker att faktiskt färdigställa egna projekt, fullfölja avsikter och idéer och se dem växa fram.

Det hjälper oss till insikt om hur mycket det ger att fullfölja och göra färdigt något, inte ge upp halvvägs och kasta sig mellan ständiga nya infall.

Hobbyhantverk lär oss också om material – tyger, garner, trä, plåt – hur de känns, hur de används vad de kostar, på ett sätt som gör oss till mer medvetna medborgare och konsumenter.

Även om de skulle sucka och stöna kan vi knappast göra barn en större tjänst inför julen än att tvinga på dem lite hantverkspyssel. Kanske fastnar de inte för något direkt, men barnahänder har gott minne.”

****************

(Krönikan är även publicerad på vk.se. Den här bloggen används i första hand som textarkiv.)

Slösa inte bort tid med att blunda för det hot som tornar upp sig

Av , , Bli först att kommentera 3

Ibland är det onödigt att krångla till det. Ibland skymmer det bara, med i sten huggna, men irrelevanta bortförklaringsmodeller. Ibland är valresultat precis så eländiga som de ser ut.

Demokratiska valrörelser är alltid komplexa, rymmer många aspekter. Men så väldigt svårt är det faktiskt inte att sammanfatta vad som hände den här gången. Även om det är otäckt, får vi inte blunda för eller lockas att försköna det som utspelat sig inför öppen ridå.

Det enda som verkligen på allvar skiljde Donald Trump från alla andra, republikanska som demokratiska, kandidater, det som gjorde honom unik, var kombinationen av hans oförblommerade främlingsfientlighet, hans sexism, hans okunnighet, hans vulgära stil och hans brist på kvaliteter för ämbetet.

Det var knappast på sin ekonomiska politik, jobbpolitik, sjukvårdspolitik eller utbildningspolitik, som han vann både primärvalen och presidentvalet.

Han segrade i första hand genom att uppvigla till rädsla för, hat mot och skuldbeläggande av minoriteter, främlingar, avvikande, de redan mest nedtryckta.

Hans kampanj handlade inte om en frigörelse underifrån, utan om ett försvar ovanifrån av gamla, ärvda privilegier, mot svarta, latinos, frigjorda kvinnor, muslimer och hela det moderna samhällets mångfald. Maktanalyserna de senaste dagarna, av Trumps seger, har på sina håll varit bedrövligt aningslösa.

Vägrar vi att erkänna det som skett, vägrar vi minnas hur hans kampanj såg ut och att han är ett uttryck för en tidsanda som finns även i Europa, även i Sverige, kommer vi inte heller att kunna mobilisera rätt motkrafter när Trumps antiliberala själsfränder tar sats i fler länder.

Vindflöjlar finns det ju alltid gott om. Och de som knappt kan dölja sin egen glädje, sin iver över ytterligare en antiliberal triumf, har förstås fest nu. Men det är oroväckande att även andra vill släta över att en grundläggande konflikt råder om det demokratiska, öppna samhällets överlevnad.

För allvarligt: På vilka frågor, alla de viktigaste frågorna, om strukturomvandling, globalisering, utanförskap, ekonomi, arbetsmarknad, energipriser, stad och land-kontraster, välfärd, miljöförstöring, matvanor eller utrikesministrars mejlkonton – är rasism, sexuella trakasserier, tortyr, fängelsehot mot motståndare, krav på inreseförbud för alla som bekänner sig till en viss religion, nedmonterad sjukförsäkring, klimatförstöring och nya murar mot omvärlden legitima, rimliga, tänkvärda svar?

Är rasism och kvinnohat ett logiskt sätt att uttrycka missnöje mot etablissemang på? Menar Trumps tillskyndare på allvar, att han hade något vettigt, konstruktivt, klassmedvetet, något enda framkomligt, att säga om ovanstående frågor? Ibland blir det bara fånigt, när det uppenbara ska förtigas.

Även om Trump skulle visa sig bli den mildaste av presidenter, är en allvarlig skada redan skedd: Extrema krafter har fått bekräftat att hatiska budskap, som vädjar till de lägsta av instinkter, kan vinna val.

Det är ett hot med fascistiska drag som tornar upp sig. Slösa inte bort tid med att blunda för det.

******************

(Krönikan har också publicerats på vk.se. Den här bloggen används i första hand som textarkiv.)

Se den bittra sanningen om Trumps triumf i vitögat

Av , , Bli först att kommentera 3

Donald Trumps seger i det amerikanska presidentvalet lämnar en världsbild i spillror för stora delar av västvärldens politiska, akademiska, kulturella, ekonomiska och mediala etablissemang.

Han insåg att något var möjligt, som de flesta av oss, även majoriteten bland ledande republikaner i USA, trots allt trodde skulle visa sig omöjligt: Det går att vinna hela val på att uppträda medvetet främlingsfientligt, sexistiskt, intolerant, konspirationsteoretiskt, auktoritärt, vulgärt och hatfyllt, utan ens en yta av värdighet eller humanism.

Trump har konsekvent vädjat till människors sämsta instinkter, och spelat skickligt på vår tids sociala medie-logik. Hans kampanj har närts av en odefinierad, men stark aggression inför det moderna samhället, inför mångfald och jämställdhet, inför öppenhet och tolerans. Istället för att betrakta skandalösa uppträdanden och uttalanden som plumpar i protokollet, något att ursäkta och bortförklara, har Trump gjort dem till sitt adelsmärke.

Så har den strategi sett ut, som fört en inkompetent och obalanserad kandidat till världens mäktigaste ämbete.

Nu kommer många – även i Europa – att söka vindskydd bakom den våg av nyauktoritär nationalism och populism som rullar över västvärlden.

Man kommer att söka tona ner det skandalösa i Trumps kampanj. Söka andra, mildare förklaringar. Det misogyna föraktet av Hillary Clinton kommer att slå nya rekord, efter ett resultat för henne som självklart inte kan beskrivas som något annat än ett historiskt fiasko.

Så småningom kommer man att söka hitta något positivt i alltihop, tala om behovet av förändring, för att inte behöva erkänna det uppenbara: Trumps kampanj för att bli USA:s president har varit en av de mest obehagliga någonsin, och den har gett honom en storseger. Inte trots det som gör honom olämplig, utan tack vare det.

Självklart finns det fler, mer komplexa och nyanserade skäl till det, även för Trumps anhängare överraskande entydiga, valresultatet. Men all förskönande hänvisningar till allmänt missnöje, ekonomiskt och socialt utanförskap, frustration i finanskrisens spår, missar det väsentliga, den viktigaste lärdomen: Trump har ryckt fram med ett destruktivt, auktoritärt och isolationistiskt budskap, med udden i hög grad riktad mot minoriteter, med ett underliggande förakt för jämställdhet, bildning, kultur, vetenskap och internationalism.

Det vore oerhört farligt, om analysen fick stå oemotsagd, att missnöje på något sätt legitimerar och ursäktar främlingsfientlighet, sexism och en tro på auktoritära patriarker. Klassperspektivet har i det här fallet bara begränsat förklaringsvärde. USA:s presidentval 2016 rymde andra, otäckare aspekter som vi inte bör blunda för.

Som Paul Krugman skriver i en snabb, uppmärksammad kommentar hos New York Times:

“We thought that our fellow citizens would not, in the end, vote for a candidate so manifestly unqualified for high office, so temperamentally unsound, so scary yet ludicrous. We thought that the nation, while far from having transcended racial prejudice and misogyny, had become vastly more open and tolerant over time. We thought that the great majority of Americans valued democratic norms and the rule of law. It turns out that we were wrong.”

***

I Europa laddar nu, i växande eufori och övermod, de populistiska, främlingsfientliga rörelserna för att följa i Trumps spår. Risken är överhängande för att ännu fler hämningar släpper, för ett ännu grövre tonläge hos dem som vill avskaffa det öppna, liberala samhället, i kommande valrörelser runt om inom EU.

Hittills har det funnits en uppfattning, att det krävs ett visst mått av återhållsamhet och hyfs, av putsad yta, för att kunna vinna en egen majoritet. Trumps seger ställer det antagandet på ända, eller rubbar det åtminstone. Även i Sverige kommer detta att påverka samhällsdebatten. Motkrafter och förebyggande arbete mot en liknande utveckling här, måste mobiliseras i tid.

Självklart har demokraterna en skyldighet, när han tar över makten, att ge Donald Trump en chans att visa vad han vill och går för, vara beredda till samtal och bedöma förslag och utnämningar på korrekta meriter.

Och det är viktigt, som alltid, för alla som sörjer det här resultatet, att ändå söka ödmjukt lyssna på djupet till de stämningar, erfarenheter och upplevelser, som fått människor att rösta fram en viss kandidat. Inte som eftergift inför framtiden, utan för att bättre förstå samtiden.

Demokratiska utslag har alltid mycket viktiga saker att berätta, även för dem som hoppas på ett annat utslag nästa gång.

Men framför allt är det Trump och hans närmaste rådgivare – liksom de republikanska ledare i kongressen som kommer att ha möjligheter att begränsa den blivande presidentens handlingsutrymme – som står inför ett vägval. Att antingen fullt ut försöka använda presidentmakten i den destruktiva anda som kampanjen bedrevs, eller att, trots allt, försöka att åstadkomma någon form av seriöst, balanserat styre, med en respekt för kompromisser, förhandlingar och inkluderande sammanhållning.

Redan uppträdandet från Trumps och hans anhängares sida mot Hillary Clinton, mot demokratiska motståndare, mot medierna och mot andra länders regeringar, kommer att ge en första aning om vilket slags president Trump vill vara

Även mycket annat står på spel, ur ett svenskt perspektiv: Hur USA ska uppträda internationellt, respekterar avtal och väljer sina allierade. Hur den amerikanska, och därmed globala, ekonomin kommer att kunna utvecklas de närmaste åren. Det kommer att ta lång tid innan konsekvenserna, en del säkert mer komplexa än vi anar i dag, av valresultatet klarnar ordentligt.

Men inget blir bättre av att vi inte ser den bittra sanningen om Trumps kampanj och triumf i vitögat. Vad den ytterst handlade om, vad som drev den, gav den näring, i en farlig, oroande och sorglig stund för det demokratiska, öppna samhället.

Hillary Clinton har brister – men må hon vinna i morgon

Av , , Bli först att kommentera 0

Övergången från kampanj till regeringsansvar, från kandidatur till ämbete, är sällan vacker. Det handlar snarare om krasch, än om inbromsning. De någorlunda igenkännbara rester som finns kvar, när vrakdelarna från kampanjens löftesslott samlas ihop i foajén till Vita huset, är utgångspunkten för varje presidentskap.

Den som vinner ett presidentval kommer, när segerpartyt är över, tacktalen hållna och konfettin bortsopad, att rusa med högsta hastighet rakt in i en snårskog av rötter, grenar, buskage, kvistar och stenar i form av maktdelningsprinciper, politiska styrkeförhållande i senat och representanthus, juridiska instanser, budgetförutsättningar, medial bevakning, oväntade internationella händelseutvecklingar.

Håll för ögonen på barnen, det kommer att bli smetigt. Beroende på om man delar eller avskyr en kandidats ambitioner är det en trygg eller frustrerande insikt. Skillnaden mellan att söka ett mandat och förvalta ett mandat är stor. Det som avgör hur ett presidentskap värderas efteråt, är vad som uträttades, inte vad som drömdes.

Alla som vinner politisk makt efter en hård valrörelse ställs inför samma dilemma. Blixtsnabbt ska nedväxlingen ske, från visioner i den bästa av världar och de vackraste av anföranden, till vad som är möjligt att genomföra, kompromiss för kompromiss, desillusion för desillusion, i en hård, motsträvig, otacksam politisk verklighet.

Ofta är ämbetets formella maktbefogenheter – de realistiska möjligheterna att påverka utvecklingen på olika områden – mycket mer begränsade i omfattning, än vad både anhängare hoppats och motståndare fruktat.

Och det makt som ges förändrar en politiker. Det går sällan en rak linje från den person som inleder en kandidatur till den som avslutar en presidentperiod. Mycket hinner hända.

***

Så oavsett om det blir Donald Trump eller Hillary Clinton som vinner morgondagens amerikanska presidentval, ger deras kandidaturer bara vissa aningar om hur deras tid vid makten kan komma att gestalta sig. Presidentvalet är bara ett av många viktiga val i natt, och delar av den amerikanska samhällsutvecklingen avgörs utom räckhåll för den politiska makten.

Clintons ekonomiska investeringsplaner. Trumps utlovade skattereformer. Clintons idéer om högre utbildning. Trumps migrationspolitik. Deras skilda synsätt på internationella samarbeten, klimatpolitik, jämställdhet, kriminalvård, högsta domstolen och aborter. Allt kommer att bromsas upp radikalt när valrörelsen väl är över, reformer slipas ner, program hackas upp, ambitioner krympa, bluffar synas.

Hur mycket en president kan förverkliga av sina ursprungliga löften beror både på hur skicklig hen är på att skapa allianser, välja sina strider, övertyga allmänheten och samarbeta över partigränser, och hur majoritetsförhållandena i kongressen kommer att se ut.

***

Med det sagt, står ändå mer på spel i det här presidentvalet än på mycket länge. Det har mindre med Hillary Clintons kvaliteter och meriter än med Donald Trumps totala olämplighet för presidentposten att göra.

Trump skulle, även i en utspädd version, kunna åstadkomma stor skada inte bara för USA, utan för hela världssamfundet, med sin isolationism, oberäknelighet, vulgaritet, främlingsfientlighet och sitt förakt för internationella avtal, regler och samarbeten. För det liberala, demokratiska, öppna samhället – redan under attack – skulle en seger för honom få horisonten att mörkna.

Det är lätt, i slutet av en lång valrörelse, att glömma alla plumpheter, vedervärdiga uttalanden och patetiska uppträdanden. Men det är sant som sagts, att han förmodligen är den sämsta kandidaten någonsin från något av de stora partierna i USA.

Hillary Clinton är ingen perfekt kandidat, långt därifrån. En perfekt kandidat har aldrig ställt upp i ett presidentval. Efter snart ett halvt sekel och flera olika roller i offentligheten, längs många frontlinjer, har hon politiska ärr, fåror och även mindre smickrande kapitel i sin biografi av opportunism, åsiktsbyten, hemlighetsmakeri och berikning. Visa mig den erfarna politiker, med samma långa meritlista, som inte har det.

Clinton har en någorlunda intellektuellt hederlig, genomtänkt och balanserad syn på de problem det amerikanska samhället står inför när det gäller social sammanhållning, rasism, vikten av att den ekonomiska utvecklingen, även efter digitalisering och automatisering, kommer fler till del i form av jobb, utbildning, sjukvård och tryggare privatekonomi.

Hennes utrikespolitik och syn på USA:s plats i världen är vida att föredra framför Trumps. Hon inser miljöfrågans betydelse. Vid en oförutsägbar kris har hon ett beprövat omdöme, en självkontroll och en tuffhet som Trump saknar.

Hon är, sammantaget, en av de bättre presidentkandidater som USA sett.

Men en trovärdig kandidatur ger som sagt bara en vag aning om hur ett presidentskap sedan blir. Clinton har brister, en del av dem djupa, som hon måste övervinna i Vita huset efter en seger för att kunna leva upp till ens de mer ljumma förväntningar en skeptisk allmänhet har på henne.

En av dem som kritiskt, men bäst, sammanfattat hennes komplexa politiska personlighet, är Carl Bernstein, i sin 2007 utgivna Clinton-biografi. Så här löd hans slutrader då:

”Nästan alltid har Hillary stått för bra saker. Men det finns ofta ett gap mellan å ena sidan hennes övertygelser och ord och å andra sidan hennes handlingar. Det är här som Hillary gör en besviken. men saken är ännu inte avgjord. Hon har fortfarande tid att visa vem hon är, att utföra de saker som gör henne speciell, i stället för att frukta dem eller kamouflera dem. Det skulle vi alla vinna på, för det som finns inom henne kan ha potentialen att förändra världen, om än aldrig så lite.”

Må hon vinna i morgon.

*******************************

(Krönikan är även publicerad på vk.se. Den här bloggen används i första hand som textarkiv.)

Grand Hotel-debatten och hyckleriet

Av , , Bli först att kommentera 3

Något i upprördheten över att Grand Hotel låtit sverigedemokraterna hyra lokaler för en gala med europeiska högerpopulister stör mig. Inte för att kritiken skulle sakna grund. Sällskapet som samlades i Stockholm var en extremt antiliberal grupp, som det inte går att förhålla sig likgiltig till.

En stor, mäktig aktör som Grand Hotel borde, av värderingsskäl, ha ställt in när de insåg vad det var för möte som planerades. Nu får de leva med en berättigad misstro. Hur andra kunder förhåller sig till det, är inte irrelevant.

Det som stör är att kritiken känns så godtycklig, slumpmässig, yrvaken och poserande, när man betraktar den i en samtida, politisk kontext. Är det verkligen detta som förtjänar dagar av mobilisering, när så mycket annat, större, farligare, smutsigare i främlingsfientlighetens och nationalismens gränstrakter, ägnas axelryckningar?

För ilskan mot att europeiska högerpopulister av politiskt obehagligt slag träffas i vissa lokaler – det är deras rätt att träffas – står i kontrast till den likgiltiga acceptans som råder bland de flesta partier och många opinionsbildare, över att samma populisters idéer om migration och nationalism håller på att omsättas runt om i Europa av beslutsfattare från höger till vänster. De som festade på Grand Hotel, har ju, bedrövligt nog, medvind i dag.

Den humanitära katastrofen i Syrien förvärras. Situationen i Irak är djupt allvarlig. I Turkiet – Nato-medlem och kandidatland för inträde i EU – etablerar regimen en ny diktatur. Människor fortsätter att dö på flykt över medelhavet.

Samtidigt handlar debatten i Sverige mest om hur människor i nöd ska kunna hållas borta härifrån. Åtskilliga av de som upprörs över Grand Hotel, försvarar i sak en migrationspolitik som i väsentliga delar påminner om gamla krav från Sd och deras galagäster.

Det här är – om man vill bränna gigantiska mängder indignation och uppmärksamhet på en enskild händelse – helt fel debatt. Den kommer att bli en opinionsmässig fälla, av det slag som Sd:s motståndare ofta traskar ner i.

De främlingsfientliga skrattar så de gråter över stormen. Och de kan presentera skrattårarna som martyrtårar, eftersom vreden riktar sig mot att och var de möttes, inte mot den politiska omvälvning de samlar sig till. Var ett sunkigt arrangemang hålls är en bagatell, jämfört med den iskalla nationalism som stänger gränser vid humanitära katastrofer.

Sett till det hot som främlingsfientligheten utgör mot det öppna, demokratiska, liberala samhället i Europa är Granddebatten att sila mygg och svälja kameler.

Men kanske är det värre än så. Att haka på upprördheten nu ger somliga chansen att dölja att de i sak redan inlett reträtten inför och anpassningen till den politiska populism som rycker fram.

*************************

(Krönikan har även publicerats på vk.se. Den här bloggen används i första hand som textarkiv.)

Europa försöker släcka ljusen och glömma de döda

Av , , Bli först att kommentera 2

På Allhelgona smyckas gravar med ljus och blommor, till minne av de döda, mot glömska och förtvivlan. Det är en helg för insikt om livets mörker och ljus, och närvaro i saknaden. Allhelgona är stunden för det allra innersta, sköra, egna, och för ett varandra, ett tillsammans i sorg och tröst.

Det är ingen Allhelgona-dikt, men jag tänker vid det tända ljuset, på några rader hos Harry Martinson:

”Från Takalan har jag kommit för att ta avsked./ Det finns en höst i vinden som också är vandrarens./ Många år har gått sedan vi sist satt här./ Trädet har inte samma löv./ Vi har inte samma hår eller hud./ Vad vi först märker är det frånvarande och de döda./ Vår skara är nu bara tre./ Bland dem som vandrat bort genom passen/ är Li Ti./ Han målade vackra flodstycken och bäckar på Regnbergen./ Han omkom på en resa genom Lao-hu-Nan-passen. (…)

När vi nu samlas vi tre som överlevat,/ låt då visdomen vila./ Må de speglade minnena uppklinga i lutan./ Låt oss långsamt dricka av vinet och spela den vemodiga/ sången/ om den ensamma Vattenlyktan på Lu-floden.”

(Ur Vagnen, 1960)

***

I minnet av dem som tagits ifrån oss, i skenet vid deras gravar, ligger också ett hopp och ett löfte om att inte glömma. Jag vill påstå att ceremonin rymmer ett inslag av uppfordran för dagen efter, och för här och nu, att inte glömma heller det som sker mitt framför ögonen på oss, bland de ännu levande.

I vår politiska samtid råder motsatt strävan. Europa söker nu glömma både de döda och de döende, som regeringar och skanderande opinionsbildare inte längre anser angår oss. Blåsa ut ljusen så att inget ska flimra i natten och locka hjälpsökande hit. Omtolka eller radera ut historiska erfarenheter av europeiska krig och folkmord ur minnet.

Säkra låsen så att gravarna fylls någon annanstans, i fattiga, förtryckta, raserade regioner där inget motstånd kan organiseras, hellre än att kostnader och ansträngningar ökar en aning här där det är rikt, stabilt och tryggt, och där resurserna finns.

I Turkiet – landet med vilket EU upprättat avtal för att hålla flyktingar borta – avskaffar regimen nu de sista resterna av demokrati och rättsstat. Protesterna från EU:s medlemsländer förblir begränsade. Ett skäl till det, är att avtalet inte får riskeras.

Amnesty slår i en ny rapport larm om att flyktingar och migranter i Italien vid kontroller utsatts för slag, el-chocker och sexuell förnedring i EU-stödda mottagningscenter.

På medelhavet har hittills i år, enligt UNHCR, 4220 migranter och flyktingar drunknat. Det lugn vid gränserna som nu beskrivs i Sverige, den kontrollerade situation som lovordas, beror alltså inte på att situationen för de nödlidande blivit bättre, utan på att Sverige bestämt sig för att struntar i deras öde.

För den märkliga allians av nykonservativ nationalism och förljugen, nostalgisk folkhemsvänster som tillsammans tagit greppet även om svensk samhällsdebatt är de humanitära katastroferna utanför landets och unionens gränser, av marginellt intresse jämfört med kraven på ytterligare åtgärder för att till varje pris se till att människor söker sig någon annanstans.

När en flyktingkatastrof hotar efter den – på alla sätt efterlängtade – befrielsen av Mosul från IS-terrorn, är den svenska regeringens oro framför allt att nya flyktingar ska nå Sverige.

Den misär som förväntas i Irak, används istället som argument för fortsatta gränskontroller. Alla de åtgärder som vidtagits för att göra det svårare för flyende att ta sig till Sverige, eller återförenas med sina familjer, anses få legitimitet i takt med att eländet på andra håll i världen ökar.

Så till den grad har perspektivet förskjutits på bara ett par år. Katastrofernas konsekvenser ska hållas så långt utom synhåll som möjligt, eller beskrivas i uppgivna, relativiserande termer som får en ansträngd situation i Sverige att framstå som mer upprörande än det som driver människor på flykt.

***

Det var många, kan vi konstatera i dag, som hycklade på de senaste årens manifestationerna för ett solidariskt flyktingmottagande. Engagemanget, modet och den intellektuella hederligheten stod inte pall för mer än några månaders nationalistisk skrämselpropaganda och ett oklart opinionsläge.

Först tystnade många av motrösterna. Sedan började allt fler glida i betoningar. När pendeln svänger, kan det gå snabbt.

Nu används ett skenheligt försvar av välfärdsstaten i syfte att skapa panikstämning inför tanken på fler flyktingar. Som om skulle svenska inrikespolitiska misslyckanden sedan decennier när det gäller bostäder, arbetsmarknad och vård bero på fördrivna, hotade människor från Syrien eller Afghanistan.

Som skulle inte Sverige kunna satsa på många områden samtidigt, om bara idéerna om hur det bör göras, och kan kombineras med integrationspolitik i flera, gradvisa, odramatiska steg, fanns. Saknas idéerna har det inte med antalet nyanlända att göra.

Det har blivit på modet att raljera över asylrätt och solidarisk flyktingpolitik som något naivt och godtroget i en hård värld. Argumentationen har förskjutits snabbt: Nu låter det även från etablerade debattörer som om flyktingar sökte sig hit i första hand för att utnyttja ersättningssystem, begå brott och utöva förtryck.

I de viktiga och självklara ropen på ökade resurser till polis och socialtjänst för att komma till rätta med allvarliga missförhållanden, exempelvis i storstädernas förorter, slängs det nu regelbundet in indirekta misstänkliggöranden av asylsökande – ofta flyende från islamistisk terror – som grupp.

Det kollektiva skuldbeläggandet har gått från något skamligt till vardag i svensk press. Ofta från samma kretsar som i övrigt med kraft vänder sig mot identitets- och strukturtänkande.

Den befängda, historielösa föreställningen har slagit igenom att ett samhälles resurser är ett statiskt nollsummespel, där hjälp till nyanlända per definition gör alla andra fattiga. Ofta från samma kretsar, som annars brukar ha insikter om hur välstånd och arbete genereras långsiktigt i en ekonomi. Vågen av krav på stängda gränser i välfärdens namn bygger ofta på intellektuellt begränsade analyser av hur ett samhälle utvecklas över tid.

Men framför allt utgår de från moraliskt orimliga jämförelser. Det är debattens kärna.

När människor torteras, förföljs och dör utanför EU:s gränser har den rika världen ett ansvar att använda sitt välstånd, i en privilegierad situation, för att rädda människor, även till en inledande kostnad och ansträngning.

När humanitära katastrofer inträffar, kommer en solidarisk flyktingpolitik alltid att ställa ett samhälle, organisationsförmåga, ekonomi och institutioner, inför ett ökat tryck inledningsvis. Och på lite längre sikt kommer behovet av det vi brukar kalla för en fungerande integrationspolitik – ekonomiskt och socialt – att bli ännu större.

Men sett till Sveriges samlade intäkter och möjligheter att lösa sådana problem är flyktingfrågan av marginell betydelse. Att den hamnat så totalt i centrum har inte med sakförhållanden, utan med opinionsstrategier att göra.

Väldigt få av de under decennier grodda problem som finns inom vården, polisen, skolan har med asylpolitik att göra. Och de ställningstaganden som krävs mot religiösa patriarkat, hedersförtryck och extremism, för det sekulära samhällets grundprinciper, i alla miljöer, för alla individer, utgår från samma värderingar som försvaret av solidariskt flyktingmottagande och mänskliga rättigheter.

Europa plågas av en navelskådande, främlingsfientlig nationalism som vill stänga in både tanke och engagemang bakom gränser, och som inte vill erkänna att det västerländska välståndet medför ett moraliskt ansvar även för människor bortom våra egna gränser.

Man vill glömma de döda och de döende. Släcka ljusen. Stänga in sig. Inte se andras förtvivlan, inte söka hoppet bortom mörkret. Det är ynklig tid.

**********************

(Krönikan har även publicerats på vk.se. Den här bloggen används i första hand som textarkiv.)

Näthatet och dess nyttiga idioter i kampen om digitaliseringens själ

Av , , Bli först att kommentera 0

De tog inte till våld. Ingen skrek okontrollerat. Några fick till och med något artigt, civiliserat över sig, när den de näthatat i grova ordalag plötsligt stod framför dem i dörren. De flesta visade sig leva i tämligen trygga, stabila miljöer, vara ekonomisk och socialt väletablerade i samhället och utan några desperata livshistorier. Men framför datorn, på Facebook eller Twitter, i mejl eller kommentatorsfält, häver de ur sig nästan vad som helst.

I det senaste numret av Der Spiegel står ett fascinerande reportage om hur den tyska miljöpartisten Renate Künast bestämde sig för att åka hem till och söka prata med några av de som skrivit hatfulla inlägg om henne på internet.

Künast är inte vem som helst: 60 år, erfaren och ärrad från många strider sedan 1970-talet. Tidigare partiordförande och regeringsledamot. Van sedan ungdomen att stå emot verbal machobrutalitet. Utan någon sårbar karriär att riskera.

Så hon åkte, som andra gjort före henne, hem till hatarna. De blev paffa, förvånade. Betydligt mer defensiva i det fysiska mötet än i skyddet av ett tangentbord. Alla var beredda att samtala, vilket Künast framhäver som en positiv erfarenhet. Men att döma av mötena som redovisas är det med hennes digitala förföljare som med många av de som sänker debatter på internet: Deras oro, deras vrede, deras hat, deras svart-vita världsbilder, deras vulgariteter, deras uppfattningar om vart samhället är på väg, nästan allt bygger på hörsägen, rykten, fördomar, myter och okunskap.

Ändå utstrålar de inte, det är den bild läsaren får, någon större lust att få sitt hat stört av fakta, erfarenheter eller nyanser. Man har också känslan av att de flesta skulle skriva ungefär samma saker igen, om de visste att de slipper att stå till svars för det. Och som Spiegel konstaterar, fick Künast hedervärda, modiga experiment inget lyckligt slut. Natten efter skrev en ny hatare på hennes webbsida: ”Dö, Renate Künast”.

Det kommer att fortsätta. Näthatet är som gjort för vår tids digitala debatt och ekonomi, med snabba belöningssystem, en ständig produktion av offentligt redovisade åsikter och en total frånvaro av vad Die Zeits Harald Martenstein, i ett kåseri om varför man bör undvika Twitter, kallar ”skyddsrum för privata dumheter och vredesutbrott”.

Hatet, fördomarna och grovheterna är ju inte nya. Tidigare hölls de bara i mindre kretsar. Nu kan de spridas på ett omedelbart, hämningslöst, och offentligt, sätt, och får därmed större inflytande, än dumt fylleprat vid middagsbordet, lättare glömt dagen efter.

Det blir inte bättre av att medier, ibland aningslösa inför vilka krafter man spelar i händerna, tenderar att rusa efter varje litet sociala medier-drev, varje samling knutna nävar, varje rubrikvänlig konflikt, varje opinionsmätnings ögonblicksstämning, som potentiella klickmagneter. I stället för att bidra till samtal som får verka över tid, som låter insikter, och motsättningar, mogna fram. Künast är en av mina hjältar den här veckan.

***

En av de som skrivit intressant om detta, är den uppmärksammade, koreanske kulturfilosofen Byung-Chul Han, professor vid Universität der Künste i Berlin. I hans essä ”I svärmen. Tankar om det digitala” finns skarpsynta resonemang om varför den missbrukade digitaliseringen bidrar till att ytlighet, kortsiktighet, sönderfall och likriktning tar över offentligheten.

Komprimerad, komplex men insiktsfull framstår ”I svärmen” som ett tänkvärt försvar av hemligheten, mötet, eftertanken, långsamheten, möjligheten till skam och mognad, av ett medborgarskap och demokratiskt samtal utom räckhåll för de digitala marknads- och maktstrukturernas logik av kvantifiering och kontrollbehov.

Han kritiserar ”totalprotokolleringssamhället”. Registreringen av allt vi gör, vad vi söker och läser, hur vi umgås, vart vi reser, vem vi träffar. Ett system av övervakning, big data och gillalogik som förändrar demokratins förutsättningar, hur vi ser på andra och oss själva, och vad vi är beredda att prisge för att inte hamna utanför.

Han analyserar hur representativitetens epok går mot sitt slut, och får ge ”vika för presensen eller sampresentationen”. Färre vill erkänna någon som sin representant, och tålamodet med processer som tar tid försvinner. ”Det försätter den representativa demokratin i trångmål. De politiska representanterna framstår inte som sändare utan som hinder”. Det kan öka delaktighet och transparens, men kan också skapa ”förflackning”, opportunism, konformism och kortsiktighet. Representationen fungerar ofta ”som ett filter, som har en mycket positiv verkan”, skriver han, och nämner kulturell och journalistisk verksamhet.

Och så den här viktiga, insikten: ”Förtrolighet hör nödvändigtvis till den politiska, det vill säga strategiska kommunikationen. Om allt genast blir offentligt, så blir politiken oundvikligen andfådd, kortsiktig och späs ut till prat. Den totala transparensen påtvingar den politiska kommunikationen en tidslighet, som omöjliggör en långsam, långsiktig planering. Det är inte längre möjligt att låta saker mogna.”

Lägg det på minnet.

Den digitala ekonomin lockar också till en narcissism, där vi stänger in oss. ”Smartphonen är en digital apparat, som arbetar med ett komplexitetsfattigt input-output-modus”, skriver Byung-Chul Han. Den får oss att glömma ”bort hur man tänker komplext. Den leder också till en förtvining av beteendeformer som kräver en temporal längd eller långsynthet. Den främjar kortsiktighet och närsynthet och eliminerar det långa och det långsamma”. Det ständiga gilla skapar ett rum av ”positivitet” som förminskar erfarenheten av andra och det negativa. Det som avviker och stör bländas bort. Information finns i överflöd, men inte kunskap. I det s.k. ”upprördhetssamhälle”, där skitstorm och skandalisering blir nya maktmedel, genereras ingen framtid.

Byung-Chul Hans varnar för att digitaliseringens kommersialism förvandlar medborgare till konsumenter. ”Snart kommer internet antagligen ha ersatt vallokalen fullständigt. Då äger val och köp rum på samma bildskärm”. Den digitala friheten hotar att bli en illusion.

Även vänskapen som idé förändras. I den digitala tidsåldern”, skriver han om Facebook, ”totaliseras det additiva, räkningen och det räknebara. Till och med sympati räknas i antal gilla. Det narrativa förlorar starkt i betydelse. I dag görs allt räknebart för att man ska kunna omvandla det till prestationens och effektivitetens språk. På så vis upphör allt som inte är räknebart att finnas.”

***

Jag håller inte med om allt han skriver, och det är en orättvis vrångbild av digitaliseringen som helhet. Men den här typen av analys borde läsas av alla framtida studenter, som motgift till samtidens värsta, mest naiva trendtugg. Många politiker, journalister, akademiker och offentliga debattörer tenderar, eller känner sig tvingade, nästan hetsade, att gång på gång scrolla sina av algoritmer slimmade sociala medieflöden upp och ner, i stället för att tänka efter, samtala i lugn och ro med människor eller läsa kvalificerade texter som tillför kunskap, perspektiv, erfarenheter.

I den felprioriteringen, går mycket förlorat.

Första timmans statistik är det som räknas i dag. Otåligheten, ytligheten och stressen ökar. Snabba belöningar söks i febrighet. Vi ska inte hyckla: Näthat, populism och extremism har många nyttiga idioter på sin sida.

 

***********************

(Krönikan har även publicerats i VK. Den här bloggen används i första hand som textarkiv.)

Några ytterligare krönikor på liknande tema:

Olika ved, samma eld. Ada Lovelace, konsten, matematiken och algoritmernas tidsålder

Längtan efter ett humanistiskt samtal

Stöd kraven på att Snowden ska benådas

Bristen på ett språk att mötas sårade i 

Dags att gaska upp oss – ett sekel av framsteg att kämpa för

Jordskalv i norr och vårt behov av gemensamma torg

Föraktet för människors svaghet, i de små stegens tyranni

Låt oss inte bli de digitala jättarnas nyttiga idioter

Industrijättarna är vana att omgivningen kryper för dem