Letterman, slutet på en era och en förändrad offentlighet

Av , , Bli först att kommentera 0

Ellen Degeneres har berättat om det. David Letterman har berättat om det. Jerry Seinfeld har berättat om det. Många upplevde det på samma sätt: När ridån sköts åt sidan i NBC:s tv-studio i Burbank, Kalifornien, och scenen låg öppen för deras allra första framträdande hos The Tonight Show med Johnny Carson, var det ett allt eller inget-ögonblick. Att få uppträda hos Carson kunde avgöra en hel karriär – lyfta eller sänka den.

Komiker hade tid att formas, härdas, göra fiasko, resa sig igen och långsamt lära sig hantverket kväll efter kväll på klubbar som The Comedy Store i Los Angeles. Miljöer där redan etablerade namn som Richard Pryor blandades med då nya spolingar; Letterman, Seinfeld, Jay Leno, Roseanne Barr, Whoopi Goldberg, Robin Williams och många andra blivande scenpersonligheter. The Comedy Store och liknande platser var tuffa och ibland brutala skolor för unga komiker. Men ett debutuppträdande i Tonight Show, var på 1970- och 80-talen det verkliga examensprovet.

Letterman (1978) fick vänliga ord av Carson, och en ny inbjudan direkt under pågående sändning. Seinfeld (1981) fick det eftertraktade, med tiden legendariska ok-tecknet från Carson bakom skrivbordet, och uppmanades ta emot publikens applåder en gång till. Degeneres (1986) fick komma fram och sitta med som gäst i fåtöljen efter sina stå up-minuter redan vid första besöket och höra beröm från Carson för sin smarta humor – en hedersutmärkelse. För alla tre var det ett avgörande genombrott. Att lyckas hos Carson var en biljett till framgång i branschen. Att misslyckas var i värsta fall att se en ridå dras igen för gott.

Det börjar nog för yngre generationer bli svårt att förstå vilken helt dominerande ställning och vilket inflytande ett enskilt tv-program kunde ha på den tiden. Konkurrensen om uppmärksamheten var begränsad. Placeringen i en kanal och på en bestämd plats i en tablå hade enorm betydelse. Offentligheten hade bara några få, stora gemensamma torg för agendasättande underhållning. Relativt få fick chansen att synas där, men nästan alla vände blickarna mot dem.

Att äga rutan i en viss kanal, med ett visst program, på en viss sändningstid gav makt, kändisskap och möjligheter att påverka människors samtalsämnen som inget vi kan jämföra med i dag.

Vid sidan om prestige och komplicerade personliga relationer, var det ett av skälen bakom den bittra, extremt uppmärksammade strid som utbröt mellan tidigare vännerna David Letterman och Jay Leno i början av 90-talet om vem som skulle få efterträda Johnny Carson som programledare för Tonight Show.

Letterman, som under tio år hade lett den talkshow som sändes direkt efter Tonight Show på NBC ville ta över, men det var Leno som fick frågan. En djupt besviken Letterman lämnade NBC för CBS där han erbjöds en egen talkshow, sänd från New York på samma tid som Tonight Show. Kampen mellan Letterman (åt det mer intellektuellt sarkastiska hållet) och Leno (åt det mjukare, folkligare hållet) rasade sedan under nästan 20 år, i en era när tablå-tv blomstrade.

Fortfarande 2009-2010, när ett nytt inflammerat bråk bröt ut om vem som skulle leda Tonight Show, eller åtminstone ha ett program på starttiden halv toiv – den här gången mellan Leno och hans efterträdare Conan O’Brien – fick det stor uppmärksamhet. De offentliga torgen hade redan då blivit betydligt fler, mindre till storlek och mer utspridda. Den tekniska utvecklingen hade redan börjat göra möjligheterna att distribuera innehåll mycket större än i den traditionella tv-epoken. Ingen tv-show kunde längre vara lika dominerande. Ändå ansågs det fortfarande som en stor sak att dominera en viss sändningstid.

Letterman, som i sitt program drev skadeglatt med konflikten mellan Leno och O’Brien, sade i samma veva om Carson Dalys sena show på NBC med sändningstid halv två på natten: ”Att ha en show som startar 01.30 är nästan exakt samma sak som att inte ha en show.” Det var en vass elakhet, men till viss del förlegad.

Tiderna har förändrats. När Letterman, efter över 30 år som programledare – oförtrutet genom kontroverser, skandaler och en hjärtoperation – om en knapp månad sänder sitt sista program, symboliserar det en förändrad offentlighet och slutet på en era. Att Jimmy Fallon (som nu leder Tonight Show, återförd till New York efter 42 år på västkusten) eller Stephen Colbert (Lettermans tänkta efterträdare) ska få samma inflytande som sina föregångare, är svårt att tänka sig.

För oss som är gamla nog att ha haft David Letterman som en favorit i många år, men unga nog för att inte minnas någon tv-epok utom honom, kommer det att bli tomt när han och Paul Shaffer lämnar rutan i vår. Men det är i mycket bara generationsnostalgi. Principiellt betraktat, är utvecklingen inget att sörja. Genom nya plattformar och ny teknik kommer långt fler till tals i dag. Mångfalden hos upphovsmakarna sett till kön och bakgrund är intressantare än den manliga likriktning som rått. Utbud och kontraster har blivit större.

Ska man nämna en enstaka, men viktig problematisk aspekt på det som sker, är det att de gemensamma offentliga torgen, och samtalen, som alla följer nästan inte finns längre. Påskyndat av utvecklingen på sociala medier ökar de från varandra isolerade bubblorna. Om det borde vi tala oftare och mer kritiskt. Men lösningen är förstås inte att vrida klockan tillbaka, utan istället att bättre förstå och granska vår egen tids förändrade offentlighet – farorna och möjligheterna. I det lilla återspeglar talkshow-världen ett stort, pågående medialt och kulturellt epokskifte.

************************

(Krönikan finns även utlagd på vk.se. Den här bloggen används i första hand som textarkiv.)

Ord inför helgen, 25 april

Av , , Bli först att kommentera 0

”Klockan har tydligen stannat./ Den har struntat i tidens lopp./ Den borde ha sagt något annat/ men jag måste ha glömt att dra opp./ Där jag sitter i sängen och rimmar/ vet jag icke i detta nu/ om jag åldrats med åtta timmar/ eller klarat mig undan med sju.”

(Alf Henrikson, dagsversen ”Diktarens morgonsång”)

”Historieskrivaren drömmer/ så snyggt vid sin skrivmaskin./ En komplicerad sanning/ blir lätt en enkel doktrin./ Slagsmål och människoöden/ drunknar i filosofin.”

(Alf Henrikson, dagsversen ”Efteråt”)

Riv Europas murar – med fri invandring som mål

Av , , Bli först att kommentera 0

I den bästa av världar skulle ingen människa tvingas fly sitt hem på grund av krig, förföljelse och fattigdom, men alla människor skulle få flytta fritt, i obegränsad migration, till andra länder, andra kontinenter, andra miljöer.

Fri migration och öppna gränser skulle göra världen rikare, fredligare, säkrare och humanare. För despoter, fundamentalister, organiserade förbrytare, människosmugglare, terrorister och politiska extremister finns det inte något farligare än individuella och universella mänskliga rättigheter – till vilka hör rätten att rädda sitt liv, söka frihet och sträva efter lycka. Demokratins, rättsstatens, toleransen, och frihetens fiender vinner alltid på varje stängd gräns, varje mur, varje sortering av människor i välkomna och ovälkomna, existensberättigade och icke existensberättigade, vi och dem, rätt klass och fel klass, korrekt åsikt och inkorrekt åsikt, nyttiga och onyttiga, trogna och otrogna; varje rättslös gråzon av död och lidande för vilken ingen vill eller vågar känna sig ansvarig.

Ibland hjälper det att formulera långsiktiga visioner klart och renodlat, hur vi föreställer oss den bästa av världar, för att våra djupaste principer ska gå att diskutera ärligt.

Visioner och långsiktiga mål löser inte akuta kriser, räddar ingen drunknande i dag och är i sig inga pragmatiska svar på vad som behöver göras för stunden och utifrån de politiska förutsättningar som råder. Men det hjälper även för krisinsatser, när de utformas och organiseras, att veta på vilka värderingar de ska grundas, vad syftet är, vad det är vi vill.

Vi står inför decennier av avgörande migrations- och integrationsdebatter i Sverige och Europa, där många viktiga vägval kommer att göras. Det skulle vara en stor förlust om de vägvalen fortsätts gjordes utifrån föreställningen att vårt lyckliga välstånd måste skyddas genom sorterande och delvis stängda gränser, en politik som ofrånkomligt leder till tragedier av det slag vi nu ser utspela sig på Medelhavet.

Fri migration och öppna gränser är det enda ideal som på sikt går att förena fullt ut med ett försvar av individuella och universella mänskliga rättigheter och en vägran att sortera in människor i olika kollektiv, en vägran att värdera vissa liv högre än andra.

Långt fler av Europas länder måste därtill erkänna och inse att vår privilegierade ekonomiska och politiska situation, och den nöd och det kaos som råder i de regioner från vilka miljoner människor nu söker fly, till del vilar på historiska brott och europeisk utsugning av enorma proportioner. Tanken att vi nu skulle kunna stänga om oss, och njuta vårt välstånd i likgiltighet inför vad som sker utanför Europas gränser, är makaber. På kort sikt har vi en absolut moralisk skyldighet att ta på oss kostnaderna och de politiska utmaningar som ett långt mer omfattande flyktingmottagande, innebär inledningsvis. Vad vore vårt välstånd värt, om vi inte använde det för att rädda liv som vi kan rädda, och som vi utifrån de värderingar vi bekänner oss till har en plikt att rädda? Vi måste hjälpa.

Men fri migration och öppna gränser skulle över tid, och tämligen snabbt, enbart ha stor, positiv betydelse för välståndet och välfärden. Framtidsprognoser och erfarenheter talar helt för det. Vi har alltså egentligen väldigt lite att förlora på att riva Europas murar, med fri invandring som mål. Christian Dahlgren i Östgöta Correspondenten, som hör till dem som skrivit bäst om detta senaste veckan, kommer med en nyttig påminnelse: ”Författaren Stefan Zweig, boende i dubbelmonarkin Österrike-Ungern, skriver i sina memoarer: ”Vi kunde leva mer kosmopolitiskt, då hela världen stod öppen för oss. Vi kunde resa utan pass och tillstånd, vart vi ville, ingen förhörde oss för att utröna vår politiska inställning, härkomst, ras och religion”. Så var Europa innan 1914. Första världskriget gjorde slut på friheten.”

Dahlgren skriver också, och jag kan bara instämma: ”För det andra är EU:s snåla syn på migration är sanslös ekonomisk dumhet. Begränsningar av människors globala rörlighet är det största handelshindret i världen, som vida överträffar kostnaderna för restriktionerna på handeln med varor och kapital. Forskning visar att om migrationen vore fri skulle vinsten bli en global fördubbling av BNP (se exempelvis Journal of Economic Perspectives, nr 3, 2011). Tänk vad det hade betytt för Europas välstånd om vi välkomnat migrationen, och bättre anpassat våra system till att inkludera den nya arbetskraften, istället för att hålla människor utestängda och i värsta fall låta dem bli havets rov.”

Liberala visioner om fri invandring och alla människors lika värde utlöser, som vi vet, en oerhörd vrede på många håll – från extremvänster till extremhöger. Men jag tror att vi bedrar oss själva om vi av taktiska skäl söker undvika eller skjuta upp den alla mest grundläggande frågan. Oavsett hur lång vägen dit är, och den kommer att pröva oss, och oaktat hur starkt det politiska motståndet är, och det är vilt: Är fri invandring en självklar vision för Sverige och för Europa? Är det ditåt vi bör sträva, i varje migrationsdebatt, i varje ny reform, varje räddningsaktion? Mitt svar är ja.

Kan Hillary Clinton motbevisa fördomarna?

Av , , Bli först att kommentera 0

Franklin D. Roosevelt hade, skrev liberale filosofen Isaiah Berlin i en berömd essä där han jämförde Roosevelt med Winston Churchill, en kuslig känsla för inte bara rörelser i den allmänna opinionen i USA, utan också för i vilken generell riktning det större mänskliga samhället utvecklade sig.

Med ”seismografisk precision” tycktes hans nervsystem registrera samtidens ”inre strömningar, skälvningar och komplicerade omvälvningar”. Majoriteten av medborgarna, konstaterade Berlin, såg detta – ”några med entusiasm, andra med dysterhet eller bitter indignation”. Denna egenskap gav Roosevelt en ovanlig förmåga att vara hemmastad inte bara i samtiden, utan också i framtiden, och att ”veta vart han var på väg, med vilka metoder och varför”.

Av USA:s presidenter under efterkrigstiden har bara två, på gott och ont, varit i närheten av Roosevelts instinktiva, seismografiska känsla för samtidens stämningar, oro och rörelser: Ronald Reagan och Bill Clinton. Reagan var nästan 70 år gammal när han valdes till president, Clinton bara 46 år. En kandidats ålder ger alltså dålig vägledning för hur väl den förstår underliggande rörelser och trender i ett samhälle. Men breda väljargrupper söker fortfarande efter politiker som inte bara teoretiskt, utan också mänskligt instinktivt förstår människors liv + politiker som kombinerar värderingar, idéer, medkänsla med andras öden och personliga erfarenheter, och som har förmågan att omsätta det i politiskt ledarskap.

När republikanske senatorn från Florida Marco Rubio, 43 år gammal, annonserade sin presidentkandidatur tidigare i veckan gjorde han det med ett angrepp på demokraten Hillary Clinton, 67 år gammal, som lanserade sin kampanj ett par dagar tidigare.

Nästa års presidentval, sade Rubio, är ett ”generationsval” för ett nytt amerikanskt århundrade. Han varnade för att gå tillbaka till ”ledare och idéer från förr”. Hillary Clinton avfärdade han som en ledare från i går som vill föra USA bakåt i tiden.

Med undantag för Jeb Bush, son till en underskattad president, bror till en med rätta utskälld president och representant för en anrik politisk dynasti, kommer alla Clintons motståndare att använda liknande retorik för att avfärda henne. En idélös och trött rest från ett nu åldrat etablissemang som förlorat kontakten med det amerikanska samhällets vardag och utmaningar på 2000-talet, i verkligheten utanför Washington och New York – så kommer hon att karaktäriseras.

Invändningarna att hon är för mycket etablissemang och saknar idéer för framtiden viskas redan fram från det demokratiska partiets vänsterflygel och vrålas fram från större delen av det republikanska partiets alla falanger.

Eftersom Hillary Clinton har djupare och längre politisk erfarenhet + först som rådgivare åt Bill Clinton under den långa guvernörstiden i Arkansas och under åtta turbulenta år i Vita Huset, sedan som senator 2001-2009 och som utrikesminister 2009-2013 + än några andra kandidater, tvingas mycket av kritiken mot henne att kretsa kring att hon inte längre har någon känsla för sin tids nya strömningar, skälvningar och omvälvningar. Det är en orättvis anklagelse i flera avseenden, men en som Clinton, trots stor kampanjkassa och känt namn, måste motbevisa om hon ska ha en chans att vinna väljarnas förtroende. Hos andra kandidater kommer andra typer av viktiga erfarenheter, bland annat hos yngre generationer att stå i centrum.

Clintons politiska engagemang har präglats av flera stora skiften i amerikanskt samhällsliv – ideologiskt, ekonomiskt, tekniskt, utrikespolitiskt – från 1960-talet och fram till i dag. I hennes kandidatur finns spår från ett halvt sekels händelser, kamper, triumfer och trauman. För att på ett övertygande sätt kunna svara på frågan varför hon vill bli president, måste Clinton visa hur just hennes erfarenheter från dessa tidigare epoker i USA:s efterkrigstid ger henne idéer för och förståelse av de nya skiften som landet är inne i just nu.

När byar och kommundelar förvandlas till det glömda Umeå

Av , , Bli först att kommentera 0

Kanske säger det något om perspektiven i Umeås debatt och var de olika etablissemangen har sina navlar. Flytten av en upphöjning på Rådhustorget några meter från en plats till en annan på samma torg har väckt långt mer upprördhet och åsamkat djupare ångest – vår tids fascism liksom – än den gradvisa och utdragna förskjutning av makt, resurser och framtidsmöjligheter som äger rum från kommundelar och byar in till centrala Umeå.

Söker man demokratiska underskott och framväxande maktklyftor i kommunen ger dock en titt på Umeås egen stad-land-problematik viktigare uppslag.

Från Sävar till Hörnefors. Från Bullmark till Kasamark. Från Holmsund/Obbola till Tavelsjö.

Hur mycket som än byggts och förändrats i centrala stan de senaste åren, är det i kommundelar och byar som framtiden verkligen börjar stå på spel. I det som är möjlig gryning och det som är långsam nedgång. I det som talar för och det som talar mot.

Söker man samtidens intressantaste möjligheter, men också mest ödesdigra, hotande förluster, ska man vända blicken bort från de högsta byggkranarna och följa de tilltagande tjälskotten ut från tätorterna istället. Det gäller Umeå på ett alldeles speciellt sätt.

Varje kommundel och varje by här är unik, med egna villkor och historiska arv. De brottas inte med exakt samma problem, och har inte exakt samma framtidsutsikter.

Men de delar ett gemensamt öde: att tillhöra det glömda Umeå. I en kommun som nästan aldrig uppmärksammas för sin omfattande landsbygd, utan bara för sin urbana kärna. Det är synd, för Umeå blir intressantare – som samtid

och som kultur- och näringshistoria – om man gör resan genom hela kommunen. Och kanske har den resan aldrig varit så tankeväckande som just nu, för umebor såväl som för besökare.

Till följd av både politiska beslut och allmänt centraliserande trender i samhällsutvecklingen, har Umeå blivit en av de kommuner i landet som har den allra största mångfalden av livsmiljöer att visa upp. I få andra kommuner finns så stora kontrasterna mellan utpräglad landsbygd och ett centrum med nästan storstadsambitioner. Men även landsbygdsmiljöerna skiljer sig åt från varandra på dramatiska och livfulla sätt. Här finns kust och inland, här finns älvlandskap och skogsbyar. För dem som söker fast boende, eller fritidshus och sommarstugor, finns mycket att välja mellan i Umeå, inom ramen för en och samma kommun.

Umeå är på det sättet intressantare som modell för en tänkbar stad-land-samverkan i Sverige och det svenska samhället, än som självbelåtet, storurbant undantag i Norrland.

Just kontrasterna är kanske också den allra bästa konsekvensen av de annars fortfarande omstridda kommunreformer och sammanslagningar som skapat dagens utspridda Umeå. Därför är det skevt och olyckligt att så mycket mer energi ägnas åt att diskutera den förvisso angelägna och viktiga frågan hur det urbana Umeå ska gestaltas de närmaste åren, jämfört med frågan hur framtiden för Umeås landsbygd ser ut.

Låter man sig färgas av okunnighet och myter i Stockholmsdominerad media och populärkultur, är det lätt att tro att centrum är den ensamma motorn i utvecklingen, och de småskaliga omgivningarna en kvardröjande belastning som krånglar till service, organisation och ekonomi. Det vore inte bara en slarvig, utan direkt felaktig historieskrivning.

Umeås utveckling har haft många olika centrum de senaste decennierna. Kommundelar och byar har bidragit med viktig befolkningstillväxt, med företagsamhet och kultur- och föreningsliv, som tillsammans med ett allt mer urbant centrum skapat ett Umeå som kan erbjuda en större mångfald än tidigare. Helheten av både stad och land inom kommunen har visat sig vara betydelsefull.

Att det finns levande byar i kommunen, gör stadskärnan attraktivare, och tvärtom. Och i Umeås egna framtidsplaner spås bland annat därför kommundelarna en ganska god framtid.

I takt med den tekniska utvecklingen ökar möjligheterna för boende, karriär och småföretagsverksamhet på landet. Antalet nödvändiga kompromisser och försakanden har blivit färre.

Men det som snabbt glöms bort, när konkreta beslut fattas, är vilken avgörande betydelse inte bara närheten till skolor, lokalt befintlig, grundläggande social och kommersiell service och hyfsad infrastruktur (i vår tid inte minst pålitligt och snabbt bredband) har för känslan av livskvalitet på en modern landsbygd, utan också närheten till beslut och makten över lokala miljöer.

Läggs för mycket lokal service ner eller centraliseras nås förr eller senare en smärtgräns där ingen längre vågar investera och satsa utanför de centralare delarna. Fokuseras för mycket av kommunens framtidsdebatt på några kvarter i stadskärnan, skapas det glömda Umeå runt omkring. På det förlorar alla. Mot den bakgrunden borde nedläggningen av kommundelsnämnderna kanske ha fått mycket större plats i förra årets kommunala valrörelse.

Inte för att den gamla nämndorganisationen var någon frälsning eller andra arbetssätt är otänkbara. Utan för att den debatten berörde en av kommunens intressantaste framtidsfrågor: Vad kommer att hända med Umeås landsbygd de närmaste 20 åren?

Alla ledande kommunpolitiker har tankar och funderingar kring detta. Kanske har vi andra för sällan ställt dem frågor om det som sker utanför centrum.

Ord inför helgen, 11 april

Av , , Bli först att kommentera 0

”Han gladde sig åt att se så många olika sorters ansikten medan han här, i sin tidiga mannaålder, sökte sitt eget; något som berättare ständigt söker natt och dag. Ansikten är munnar som talar, som berättar också när de tiger, är slutna. Rörelser skriker ut hemligheter, livets hemligheter. Steg är goda berättare, så som de ilar, släpar, hasar, hoppar, jämrar eller sjunger. Kärror är utmärkta conteurer, spårvagnar reciterar märkliga verser. Flämtningar är ypperliga berättelsemedel, fint material att tolka. Varje torg är ett sjok berättande prosa men inte heller så dumt som berättande, stämningsrika verser: torg, sorg, borg, torgkorg och så vidare. Livet finns! skrek livet i honom (…) Jag lever, tänkte han, och höjde blicken och såg moln från väster driva in över Bordeaux. Jag har hela långa livet framför mig, eller hur, va?”

(Ur Eyvind Johnsons ”Livsdagen lång” – ett av hans mest lyckade försök att i romanform arbeta med flera olika tidsåldrar samtidigt.)

Ord inför helgen, 4 april

Av , , Bli först att kommentera 0

”Inte alls så plötsligt som jag i barndomen uppfattade det ligger den höstplöjda åkern snöfri. Gradvis försvinner snötäcket. Kvällen kommer med sitt köldsvep och natten får allt att stanna upp. Den låter skaren stänga till med sitt skarpa lock. En tid pågår en stilla kamp. Så småningom avgår dagsmejan med segern. Fälten ligger hudlöst nakna och genomsköljs av smältvatten.

Dikena har blivit små bäckar. Åar och sjöar sväller över sina bräddar. Stora fält ligger under vatten, inte bara i sänkor och på låglänta marker. Ett tjockt snötäcke går inte upp i rök. Det är enorma mängder vatten som är på drift. Någonstans måste det ta vägen. Eftersom det ännu inte är så varmt är avdunstningen ringa. Plötsligt kan också vårregnen komma loss. Det är som om vattenmassorna intar fälten från alla håll. Nu ligger det första viktiga skedet framför oss. … Bönderna går omkring på backen och spanar. (…) ”Intet är som väntans tider/vårflodsveckor, knoppningstider…” säger Erik Axel Karlfeldt.”

(Ur ”Åkrarna vi ärvde”, av Margareta Ekarv, 1985)

Decemberöverenskommelsen var ett haveri i svensk politik

Av , , Bli först att kommentera 0

Som medialt ståhej var den minnesvärd, presskonferensen 27 december 2014 där ledarna för sex riksdagspartier tillsammans presenterade noga samordnade skenargument, halvsanningar, fegheter och vantolkade valresultat, som vore de höjden av statsmannakonst och klokskap.

Men att den så kallade decemberöverenskommelsen (DÖ) mellan socialdemokraterna, miljöpartiet och de fyra allianspartierna var ett principiellt haveri, och ett historiskt misslyckande för alla inblandade, stod klart redan när detaljerna i uppgörelsen punktades upp.

DÖ är ett pinsamt försök att ignorera ett komplicerat valresultat som omöjliggjort fortsatt blockpolitik. När inget redovisat regeringsalternativ var i närheten av egen majoritet eller ett politiskt mandat, blev det syntax error både här och var i partier och medier. Den mandatfördelning väljarna beslutat om vid valurnorna fick underkänt av missnöjda etablissemang. Och DÖ blev det slutliga beviset på hur blockpolitiken fick väga tyngre än respekten för demokratin.

Överenskommelsen slår fast att ingen blocköverskridande regering är möjlig inom överskådlig tid, oavsett hur väljarna röstar. Den odlar myten att blockpolitiken fortfarande uttrycker den viktigaste sakpolitiska skiljelinjen i svensk politik.

Det är sorgligt att insikten saknas om behovet av idédebatter och reforminitiativ som utgår från något annat än stelnade, irrelevanta, fördummande blockpolitiska fantasier.

För möjligheterna för en blocköverskridande regering bestående exempelvis av S, MP och ett eller flera mittenpartier att fungera är sakpolitiskt varken större eller mindre än de var för alliansregeringen i utgångsläget 2006. På många områden är samsynen större över blockgränsen än inom de så kallade blocken.

Både nya ideologiska kontaktytor och konfliktlinjer – kring arbetsmarknad, skattesystem, näringspolitik, miljöpolitik, integrationspolitik, migrationspolitik, välfärdspolitik, valfrihet, demografi, stad och land, hela listan – skulle göra svensk politik gott. Att låta nya idé- och intressekonstellationer berika och skava mot varandra i samarbete och reformprojekt vore vitaliserande för hela samhällsdebatten.

Det vore intressant att låta de liberala, socialdemokratiska och gröna perspektiven mötas i regeringsansvar för att se om de kan stimulera varandras bästa och blockera varandras sämsta sidor. Eller undersöka vilka gemensamma ansatser som kan få en modern konservatism och en modern miljörörelse att börja samtala öppenhjärtigt utan fobier.

På motsvarande sätt förs de intressantaste och frankaste debatterna ofta när socialdemokrater och vänsterpartister är i konflikt med varandra. Eller när konservativa och liberaler hett ifrågasätter varandras prioriteringar.

Blockpolitikens skiljelinjer och koalitioner har allt mindre idépolitisk relevans för 2000-talets samhällsutmaningar. Att de ändå dominerar får till följd att samma debatter tenderar att gå i ständiga repriser, i tramp på stället.

Av alla sätt som fanns att undvika nyval och fortsatt hålla sverigedemokraterna politiskt isolerade, två viktiga mål, var DÖ därför ett av de sämsta tänkbara. Sd bekämpas med konstlade former för riksdagsarbetet, inte med aktiv politik för att undanröja de missförhållanden som exploateras för främlingsfientlighet, hat och hets mot minoriteter.

Nu går S-Mp-regeringen, som en följd av DÖ, mycket längre vänsterut i uppgörelser med V än vad som hade behövt vara fallet och än vad Stefan Löfven ens sökt mandat för. Samtidigt som allianspartierna i odrägligt hög grad svamlar om och binder sig vid begreppet ”borgerlig”, med sargad trovärdighet som både opposition och regeringsalternativ. Inget av partierna bakom överenskommelsen mår bra av den.

Hur klokt var det av av folkpartiet och centerpartiet att avhända sig chansen till stort sakpolitiskt inflytande, när priset blir att ett antal av deras hjärtefrågor går förlorade till V, och Mp gradvis återvänder till en fast vänsteridentitet? Det är som om det vore likgiltigt för Fp och C hur politiken utformas fram till 2018.

Och hur bekväma med DÖ kommer socialdemokrater och miljöpartister att känna sig om det skulle bli ett lika vagt regeringsskifte till alliansens fördel nästa mandatperiod, efter ett val som inget blockalternativ vunnit?

De nuvarande styrkeförhållandena i riksdagen rymmer många möjligheter till stabila regeringsunderlag med mittenförankring och uppgörelser om hur det öppna, demokratiska, marknadsekonomiska välfärdssamhället kan utvecklas, utan skadlig anpassning till politikens ytterkanter.

Det är, för att ta ett aktuellt exempel, blockpolitiken som mest fördröjer en ny bred skattereform där lapptäcket skulle kunna avskaffas, men gynnsamma förutsättningar för jobb och innovationer i framtidsbranscher ändå skapas, och skatteväxlingar, inte höjt skattetryck, skynda på omställningen till en förnyelsebar och hållbar tillväxt.

Det är blockpolitiken som förhindrar förändringar inom ramen för den svenska modellen för en mer inkluderande arbetsmarknad med lägre trösklar in till jobb för grupper som i dag stängs ute.

Blockpolitiken ger allt sämre vägledning i alla frågor där behovet av nya politiska initiativ och idéer är som störst.

DÖ var ett haveri i svensk politik. Sverige riskerar att stå inför en förlorad mandatperiod, trots att valresultatet gav goda möjligheter till nya synteser och framåtblickande ansatser på blocköverskridande grund. DÖ bör rivas upp och blockpolitiken brytas. Det finns ingen tid att förlora.

Franska presidentvalet 2017 ett ödesval

Av , , Bli först att kommentera 0

Nu har de prövat allt, och till det yttre är förutsättningarna för en åtminstone kortsiktig europeisk konjunkturuppgång bättre än på länge.

En extremt, nästan desperat expansiv penningpolitik från centralbankernas sida för att pumpa igång den tröga och av djup misstro präglade kapitalmarknaden går naturligtvis inte spårlöst förbi. Slutnotan kan bli hög och efterspelet surt, men i första skedet märks framför allt stimulanseffekten. Pumparna glöder redan, och Europeiska centralbanken lovar mer – allt för att få igång någon form av investeringar igen.

Ett mycket lågt oljepris frigör resurser i ekonomin för företag och konsumenter och ger dessutom, genom att dämpa inflationsrisken, penningpolitiken ytterligare handlingsutrymme.

En svagare eurokurs hjälper exportindustrier i euroländerna. Samtidigt gör den spådda återhämtningen i världsekonomin och ett fortsatt okej läge i USA att efterfrågan hålls uppe.

Om det allt överskuggande målet för 2015 är att få igång den europeiska ekonomin med jobb och tillväxt även i eurozonens krisländer – även med metoder som kan få allvarliga, negativa följdverkningar senare om de inte används för att rätta till grundproblemen – är läget inte så nattsvart som man skulle kunna befara.

Som Europeiska centralbankens chefsekonom Peter Praet påpekade i mars är den chans till uppgång som möjligen går att skönja i konjunkturbarometrarna fortfarande är av ”cyklisk, inte ”strukturell” karaktär.

Den långtgående penningpolitiken är alltså inte tillräckligt underbyggd inom EU av reformer för bättre fungerande arbetsmarknader, stabila skatteintäkter, social sammanhållning och konkurrenskraftigare näringsliv i krisländerna. Men eurozonen så svältfödd på positiva tecken sedan finanskrisen, att politiska ledare i EU:s medlemsländer kommer att kasta sig över minsta antydan till ljusning i horisonten.

Det som går att göra på konstgjord väg för att stimulera fram länge eftersatta investeringar i innovationer och infrastruktur och ge nationella regeringar lite mer tid för långsiktiga, ordnade strukturreformer, har nu prövats. Räcker inte det, är det dags att börja förbereda sig för skräckscenarier, inte bara ekonomiskt, utan också politiskt, i Europa de närmaste åren.

För den mest allvarliga följden av fortsatt ekonomisk kräftgång i Europa skulle bli politisk och social, och ta sig fortsatta och ännu kraftigare uttryck även i valresultat, maktförskjutningar från mitten till politikens ytterkanter och ökat inflytande för extrema krafter i beslutande församlingar, på nationella nivåer och i den Europeiska unionen.

Ska man peka ut ett ödesval i Europa de kommande åren, bortom Storbritanniens, är det presidentvalet i Frankrike 2017.

De franska lokalvalen förra veckan bekräftade på nytt att den högerextrema Nationella fronten och dess ledare Marine Le Pen växer i styrka och organisation för varje år.

Det är kanske inte sannolikt, men inte längre uteslutet, att Nationella fronten hinner bli Frankrikes största parti i opinionen fram till presidentvalet 2017, och att en presidentkandidatur från Le Pen därmed bara skulle gå att besegra genom att de övriga partierna enas om en i dagsläget inte särskilt trolig gemensam strategi i de olika valomgångarna.

Skulle den franska ekonomin försvagas ytterligare, president Francois Hollandes impopularitet bestå och socialistregeringen under ledning av premiärminister Manuel Valls inte leva upp till sina löften om genomgripande reformer, ökar Le Pens chanser ännu mer. En fransk president Le Pen vore en mardröm för öppenhet, samarbete, utveckling och mångfald i Europa.

Underskatta inte vad som står på spel de närmaste åren, när konjunkturrapporterna kommer.