Den mänskliga faktorn – risk och räddning i tekniksamhället

Av , , Bli först att kommentera 0

Vi kommer aldrig att få veta den exakta orsaken till varför andrepiloten Andreas Lubitz på Germanwings flight 4U9525 – en Airbus A320 på väg från Barcelona till Düsseldorf – låste in sig ensam i cockpit, ignorerade sin kaptens bultningar och rop om att öppna dörren, och sedan aktivt lät flygplanet med 150 människor ombord sjunka tills det kraschade på en avlägsen plats i de franska alperna.

På de bevarade bandupptagningarna från cockpit ska normala andetag gå att höra från Andreas Lubitz ända till slutet. Men från det ögonblick att medpiloten lämnade honom för att gå på toaletten, sade inte Lubitz någonting mer. Han levde, men hade stängt ute omvärlden, och eftervärlden, från sina inre motiv, avsikter och stämningar, för gott.

Tysta andetag i cockpit från en pilot som av allt att döma medvetet valde att störta planet och orsaka sin och 149 andra människors död, och alltmer förtvivlade försök från resten av besättningen på andra sidan dörren att ta sig in och förhindra den katastrof de anade var på väg; så tycks de sista minuterna på planet ha löpt ut, innan det tragiska och för alla anhöriga hjärtskärande slutet.

Spekulationerna om Andreas Lubitzs motiv och psykiska hälsa har rasat i världens medier de senaste dygnen. Ömsom med underbyggda genomgångar byggda på fakta och försiktig expertis. Ömsom med pladdriga gissningar i brist på substans att rapportera direkt efter tragedin. Att han den aktuella dagen ska ha varit sjukskriven, möjligen för psykiska problem, men dolt detta för sin arbetsgivare, är små ledtrådar men långt ifrån heltäckande eller logiska förklaringar till hans fasansfulla handling.

De varningar som framförts mot att slentrianmässigt, okunnigt och slarvigt stämpla och tabubelägga psykisk ohälsa genom att koppla det som en självklar bakgrund till denna tragedi, är högst motiverade. Eventuell depression, som medicinskt tillstånd, har ensamt mycket lågt förklaringsvärde eller relevans i det här sammanhanget.

Det återstår så många frågetecken kring händelsen, att det lär dröja en längre tid innan någon säker slutsats kan dras överhuvudtaget. Varför gick inget att ana i förväg? Vad var den utlösande orsaken? Men oavsett vad som till slut går att kartlägga och slå fast, och vad som kommer att förbli villrådighet, ett öppet sår av något oförklarligt för de anhöriga i sorgearbetet, så kommer den här flygkatastrofen att för alltid kopplas till den mänskliga faktorn, inte fallerande teknik.

När den mänskliga faktorn plötsligt placeras mitt i cockpit, hos en pilot som agerar medvetet destruktivt, inte begår ett oavsiktligt fel, vänder det mer än andra flygkatastrofer de senaste åren, och mer än ständiga terrorhot, drastiskt upp och ner på mycket av det säkerhetsarbete som dominerat inom flygbranschen sedan terrorattackerna i USA 2001.

En av utgångspunkterna har varit att skydda piloterna från intrång utifrån. Nu var det just ett sådant säkerhetssystem och en sådan säkerhetsrutin som möjliggjorde kraschen, när planets kapten inte längre kunde ta sig in i cockpit.

I dagarna ändrar därför flera flygbolag reglerna, och gör det obligatoriskt att ingen pilot ska få lämnas ensam i cockpit. Men det alla med kännedom om flygbranschen alltid vetat, men sällan betonat, är att inget tekniskt system i världen någonsin kan bli helt säkert och gå att lämna utan mänsklig kontroll, och att inget system i världen som står under ett uns av mänsklig kontroll någonsin går att isolera från den mänskliga faktorn.

Just flyg är visserligen statistiskt sett ett oerhört säkert sätt att resa. Men vi lever inte i ett helt riskfritt samhälle. Vi lever i ett samhälle som på nästan alla områden bygger på ett samspel mellan rationella riskbedömningar och djupa, grundläggande förtroenden även för medmänniskor vi inte alls känner. Samhället skulle inte fungera på något annat sätt.

Avvägningen mellan automatiserade tekniska säkerhetssystem och mänsklig kontroll som sista garanti, mellan skydd mot sabotage och möjlighet till spontana räddningsinsatser vid sidan om rutiner, mellan trygghetsåtgärder och en acceptans av risker som en naturlig del av livet, är en balansgång vi aldrig kommer att slippa. Det gäller all mänsklig samvaro. Riskbedömningar, riskmedvetenhet, tillit och förtroenden är i ständigt samspel. Vi lyssnar, tar reda på fakta, försöker göra personliga val utifrån läggning, känslor och värderingar + men att leva med risker kommer vi inte ifrån, hur vi än gestaltar vår vardag.

Det vi måste bli bättre på, som bland annat psykologen Gerd Gigerenzer visat i sin uppmärksammade och läsvärda bok ”Risk Savvy: How to Make Good Decisions” (2013), är att utveckla vår egen riskkompetens. Vår förmåga att bedöma och förhålla oss till, välja mellan, olika typer av risker, reella och inbillade. I takt med den tekniska utvecklingen, och automatiseringen av många verksamheter, kommer den förmågan, och vår acceptans av den mänskliga faktorn som en del av livet, att ställas på prov av nya slag. När litar vi hellre på tekniken? När på medmänniskan? När på de stora systemen? När på de personliga gemenskaperna? Hur ser ansvar ut i tekniksamhället?

Slutsatsen många som tänker djupare kring detta drar är ganska tröstande: Hur svårt det än kan vara efter en tragedi, eller i en samtid präglad av våld och terror på många håll, gör vi klokt i att minnas att den levande, oberäkneliga mänskliga faktorn räddar långt fler liv än den skördar.

Ord inför helgen, 28 mars

Av , , Bli först att kommentera 0

”Radikal och reaktionär lever tillsammans som i ett/ olyckligt äktenskap,/formade av varann, beroende av varann./ Men vi som är deras barn måste bryta oss loss./ Varje problem ropar på sitt eget språk./ Gå som en spårhund där sanningen trampade!

V

Ute i terrängen inte långt från bebyggelsen/ ligger sedan månader en kvarglömd tidning, full av/ händelser./ Den åldras genom nätter och dagar i regn och sol,/ på väg att bli en planta, ett kålhuvud, på väg att förenas/ med marken./ Liksom ett minne långsamt förvandlas till dig själv.”

(Tomas Tranströmer, som med sitt bildspråk hjälpte läsare runt om i världen att veckla ut egna, inre vingar, och upptäcka livet från friare perspektiv, underifrån, ovanifrån och inifrån. Ur ”Klanger och spår”, 1966.)

Umeå skulle ha kunnat gå före

Av , , Bli först att kommentera 0

Beslutet i Umeås för- och grundskolenämnd blev det förväntade: Barn till EU-migranter får inte rätt till skolgång i kommunen, men ska erbjudas en alternativ verksamhet med omsorg och pedagogiska inslag. Besvikelsen är därmed stor hos dem som hade velat se fullt genomslag för FN:s barnkonvention och principen att alla barn har rätt att få gå i skola.

Även som kritiker av beslutet är det självklart att erkänna att frågan är svår och att majoriteten bakom beslutet uttrycker goda intentioner. Ändå kvarstår den starka känslan, bekräftad vid nykter analys, att Umeå utifrån kommunens egen värdegrund skulle och borde ha kunnat gå före i det här ärendet. Nu gick man visserligen i rätt riktning, men stannade halvvägs för att där passivt invänta en nationell översyn.

Här fanns ett utrymme för kommunen att göra det moraliskt och principiellt riktiga och modiga, som förebild, inte eftersläntrare. Att med ett eget ställningstagande visa för andra kommuner i landet att det går att låta barnkonventionen och skolplikten vara vägledande trots oklara andra regelverk. Att även barn som är offer för tusentals eländiga omständigheter har rätt till skolgång där de befinner sig under längre tid. Att alla i ett samhälle vinner på den grundläggande, generella solidaritet som barnperspektivet vilar på. Det hade kunnat bli ett viktigt, konstruktivt bidrag till en nationell diskussion om hur vi ska förhålla oss till hela den extremt komplicerade, svårbedömda situationen. Nu uteblev det.

Ändå finns det positiva tecken att ta fasta på, som inger visst hopp för att fortsatt debatt och nya erfarenheter lokalt och på andra håll i landet kan ge resultat + om frågan och principdiskussionen hålls levande. Av uttalanden inför och efter nämndmötet att döma finns det en öppenhet hos majoriteten för att åtgärden kan komma att visa sig otillräcklig, och att förändringar i nationella regelverk och riktlinjer skulle kunna leda till ett omtänkande. Gårdagens beslut utgör alltså inte streck i debatten.

Kanske kan även verksamheten som nu ska utformas bli ett första steg i övergången till det som måste vara en självklar del av all strategi för att motverka den diskriminering, den maktlöshet, den exkludering från utbildning och arbetsmarknad och den sociala och ekonomiska utsatthet efter sekel av förföljelser och missförhållanden, som skapat en tragisk men reell situation. Barnen som växer upp under dessa trasiga, svåra villkor ska, som alla andra, erbjudas skola och möjlighet till språk, tillhörighet, kunskap, personlig utveckling och framtidsperspektiv. Det är en rättighet för alla, giltig överallt, även i regelverkens halvhjärtade gråzoner.

Den onda cirkeln av utestängdhet, maktlöshet och hopplöshet måste börja brytas någon gång och någonstans.

Varför inte börja i det lilla, där vi kan hjälpa och principerna är glasklara? Umeås tvekan är onödig och bör inte få bli sista ordet.

Fel av Skatteverket att flytta kontor från Lycksele

Av , , Bli först att kommentera 0

Myndigheter som 2015 söker modernisera och rationalisera redan väl fungerande verksamhet genom att centralisera och urbanisera den, lider av svår 1900-talsnostalgi och en suspekt framtidsanalys. (Just so you know – internet och digitaliseringen är ingen fluga, och den digitala tidsåldern gör Lycksele jämförelsevis centralare och Umeå mindre centralt än tidigare.)

Men landsbygdens dilemma är att motiveringar av beslut att centralisera verksamhet kan vara hur svagt underbyggda, onödiga och slentrianmässiga som helst när de fattas; väl genomförda tenderar de lika fullt att snabbt bli självuppfyllande profetior.

Om landsbygden i Sverige ibland kan låta som ett vädjande jämmerskri av kontrafaktisk historieskrivning är skälet enkelt: Centraliseringsbeslut i sig skapar ofta den verklighet som anges vara orsaken till att de överhuvudtaget fattades. Centraliseringsbeslut är sällan motsträviga offer för en samhällsutveckling. Tvärtom är de ofta aktiva pådrivare av den. Nästan alltid till nackdel för landsbygden.

Stora, starka aktörer och institutioner kan med en nedläggning eller en omprioritering både förvandla de konkreta förutsättningar för en ort till det sämre och sända signaler till många andra, mindre aktörer, företag och investerare om var framtiden finns att söka. Klart att det får konsekvenser.

De följer inte utvecklingen så ofta som de leder den. Därför framstår ofta, i en slarvig historieskrivning, flyttar av verksamhet från en landsbygdsmiljö till en stad som ofrånkomliga i efterhand, sedan väl landsbygden drabbats av en negativ spiral i beslutens efterföljd.

Några decennier senare ser man nedgången, men glömmer hur den medorsakats av åtgärder från exempelvis offentliga myndigheter, åtgärder som inte varit framtvingade av yttre omständigheter, utan som genomdrivits av andra skäl men sedan i sig förändrat både omständigheter och samhällsutveckling.

Vid en slö återblick kan besluten därför framstå som rationella. Tur att de fattades i tid, se hur det gick! Så får också de inledande centraliseringarna många små efterföljare + trull trapp tripp.

Och kvar står landsbygden, som inte söker passivt stöd, men som gärna vill slippa bli aktivt motarbetad, med ett frustrerat, vemodigt, med tiden bittert ”what if?” + vad hände kunnat bli, om inte?

I ljuset av det ska Skatteverkets motivering av beslutet att flytta ett skattekontor och trettio jobb från Lycksele till Umeå ses.

Med de historiska erfarenheterna som varnande exempel ska kraven på att beslutet dras tillbaka framföras. För självklart bör Lycksele göra en stor sak av detta, och givetvis bör de få stöd i sina protester från övriga regionen + inklusive Umeå, som inte är eller bör vilja vara en ö, vare sig ekonomiskt, politiskt eller kulturhistoriskt.

Det tycks nämligen i Skatteverkets fall handla om centralisering som en gammal ovana, med en dåligt uppdaterad omvärlds- och framtidsanalys.

Den tekniska utvecklingen de senaste åren, och den ökade digitaliseringen av samhällslivet, har ökat, inte minskat, möjligheterna att hålla kvalificerade verksamheter decentraliserade, rekrytera arbetskraft till mindre orter, upprätthålla kompetens och samordna insatser över geografiska avstånd.

Framtidens utbildning, företagande och tillväxt kommer att äga rum i en av digitaliseringen starkt präglad och geografiskt betydligt mer flexibel kontext + där behovet av stora, centrala kontor minskar. Argumenten för att centralisera jobb fysiskt och geografiskt till stora enheter har därför blivit dramatiskt svagare under 2000-talet, och kommer att bli ännu svagare de kommande decennierna.

Därtill kommer att en offentlig myndighet som Skatteverket har ett ansvar att åtminstone inte agera regionalpolitiskt destruktivt, när de rationella skälen i övrigt, tekniken, näringslivets omvandling och samhällsutvecklingen talar mot flytt av kontor från Lycksele till Umeå. Även för att bevara en regional kompetens och insikt om den här delen av landet inom en myndighet som Skatteverket, är det viktigt att bevara en närvaro på fler platser.

En övertro på centraliseringens välsignelse är dåliga nyheter för hela Västerbotten + en del av landet vars styrka och framtid ligger i kontraster och samverkan mellan livsmiljöer och verksamhetsmiljöer av helt olika slag, det urbana, den stadsnära landsbygden och glesbygden.

Det är alltså dåliga nyheter även för Umeå, som stärks, inte hämmas, av att höra till en västerbottnisk och norrländsk helhet och gemenskap.

Skatteverkets beslut gäller Lycksele, men drabbar hela regionen, och borde som symbol för ett slentrianmässigt centraliseringstänkande väcka oro på många håll i Sverige.

Det här är värt en fight, i offentligheten och i de informella korridorerna. Beslutet går att tänka över, förändra och dra tillbaka. Argumenten med utgångspunkt i 2000-talets tekniska och ekonomiska verklighet, inte 1900-talets gamla centraliseringsovanor, talar till Lyckseles och landsbygdens fördel.

Låt tiggarnas barn gå i skola i Umeå

Av , , Bli först att kommentera 0

Det här är mina skäl till varför jag – trots alla praktiska problem och svåra avvägningar – tycker att tiggarnas barn ska erbjudas skolgång i Umeå. Varför ett sådant beslut vore det mest solidariska med extremt utsatta, unga människor som har väldigt få på sin sida, och nästan alla intresse- och maktstrukturer emot sig. Och varför ett sådant beslut skulle ligga betydligt mer i linje med FN:s barnkonvention än andra tänkbara insatser.

De här barnen – som finns här, som behöver utbildning nu, som har alla omständigheter i övrigt emot sig – har rätt till en skolgång. De finns bland oss, i en marginaliserad närvaro, sårbarhet och diskriminering som vi varken kan eller borde vilja blunda för. Oavsett juridiskt läge försätter det oss som lokalsamhälle i en moralisk skyldighet att försvara dessa barns rättigheter mot de omständigheter som råder.

Alla samhällssystem måste ge utrymme för sprickor och revor där insatser kan göras i nödlägen. även när insatserna inte täcks av regelverk och inte går att formalisera i för stor omfattning. Regelverk är viktiga, men inte en yttre gräns där ansvar och realiteter tar slut. Vi får hjälpa där vi kan.

Ett barns skolgång är inte ett privilegium som man kan dra in eller välja bort för några. Det är en rättighet, för alla. Att ge de här barnen chansen att få nya kunskaper och möjligheter till livsval, makt och utveckling för framtiden, genom skolan, är därutöver en viktig insats för att förebygga och bekämpa just de missförhållanden på andra håll i Europa, som skapat den rådande situationen. Att låta barnen gå i skola är inte så mycket en konsekvens av tiggeriets utbredning, som en av många nödvändiga insatser för att bekämpa tiggeriets orsaker. Allt blir bättre och ingenting blir sämre på den punkten, om de hemlösa migranternas barn tillerkänns rätten till en skolgång.

Men det här är ingen anklagelse mot dem som kommit till andra slutsatser om vad lagen säger eller vad som är praktiskt möjligt när det gäller att låta barn till hemlösa migranter gå i skola.

Jag tycker inte att frågan är enkel. Vi ska akta oss för att peka finger åt bekväma håll eller låtsas som om att det bara finns en enda moraliskt godtagbar hållning. Vi ska också akta oss för att märka ord på ett sätt som gör att ingen vågar diskutera ämnet i öppen eftertanke och sökande attityd av rädsla för att bli belagd med en slarvig formulering.

Det här är ett område som vi borde uppmuntra många att bidra till diskussionen på. Utifrån olika infallsvinklar, stämningslägen och erfarenheter. Även med ovana och inte särskilt slipade betraktelser inledningsvis. Vi måste, som samhälle, lära oss närma det här området på en massa nya sätt. Ge människor tid i den dialogen att mogna till nya nyanser och nya kunskaper. De som arbetar nära med frågorna vet att det handlar om något extremt komplicerat. Låt oss vara öppna för att det här är en svår läro- och omställningsprocess för alla inblandade, så ökar chansen till gehör för en grundläggande tolerans och solidaritet.

Få ärenden är så svåra att hantera för politiker som tiggeriets konsekvenser när det väl kommer till konkreta, principiella systembeslut långt svårare än den privata välgörenheten som en slant i koppen innebär. Oavsett hur goda avsikter och hur starkt medmänskligt engagemang som finns gemensamt i utgångsläget, kan man komma till olika slutsatser om vad som är rätt strategi för att minska utsatthet på kort sikt, och dess orsaker på lång sikt.

Det finns inga enkla lösningar. De som hävdar det måste anse att den rådande situationen är oproblematisk, något man utan betänkligheter bör göra permanent.

Ingen som tror på generell välfärd, mänskliga rättigheter och alla människors lika värde kan rimligen tycka att målet för de åtgärderna ska vara att utgå från tiggeri som något ofrånkomligt vars orsaker är huggna i sten, och bara att acceptera. Självklart vore ett samhälle där ingen tvingas till tiggeri alls mer medmänskligt än ett samhälle där tiggeriet existerar som en fast beståndsdel och konsekvens av permanenta förföljelser av minoriteter.

Man måste följa flera tankespår samtidigt: Hjälpa tiggarna, och arbeta lokalt, nationellt och inom EU för att motverka och förebygga den förföljelse och de sociala och ekonomiska missförhållanden som skapat djup, utbredd diskriminering av minoriteter i flera Europeiska länder. Att avskaffa den systematiska diskrimineringen av romer i ett land som Rumänien, och där skapa en fungerande marknadsekonomisk välfärds- och rättsstat med inkluderande utbildningssystem och arbetsmarknader, är viktiga krav. Grundproblemen finns i tiggarnas hemländer och regeringarna där måste ställas till svars.

Men vi kan inte vänta med att göra det lilla vi kan lokalt för att hjälpa offren för dessa missförhållanden, bara för att det finns ett större bakomliggande orsaker. Umeå skulle, det är jag övertygad om, bli ett bättre samhälle av att försöka lösa problemen på det mest välkomnande, generösa, inte det mest reglementsenliga, sättet.

Det skulle inte bli enkelt eller gå utan bakslag. Behovet av extra insatser och särskild kompetens skulle öka. Krav på barnens närvaro för möjlighet till ordnad undervisning vore självklara.

Men vilken fantastisk utbildning för livet och 2000-talet det skulle vara för skolbarn i Umeå att uppleva en sån insats på nära håll. Det svåra, tidskrävande och krångliga behöver inte vara hämmande, utan kan vara en viktig del av ungdomars förberedelser för långa liv, där mycket kommer att hända dem eller deras nära.

Vi har råd, tid och skyldighet att erbjuda tiggarnas barn skolgång i Umeå så länge de är här, och jag tror att vi skulle bli ett bättre samhälle för alla om vi försökte få det att fungera.

Pionjär hamnade snett: vad hände med Ida Tarbell?

Av , , Bli först att kommentera 0

Krönika om en legendarisk grävjournalist

***

När hon reste sig i skolans sal för att ta emot publikens hyllning var hon 81 år gammal, sjuk i Parkinson, med darrande händer, utmattning, orolighet och depression som symptom, och med ett i många politiska kretsar dåligt rykte. Men de långa, entusiastiska ovationerna från 300 närvarande i Titusville, Pennsylvania, en januaridag 1939 berörde Ida Tarbell – legendarisk pionjär för grävande, undersökande journalistik och för kvinnor i tidningsvärlden – så mycket att hon inte längre, skriver Kathleen Brady i sin Tarbell-biografi, ”kunde dölja sina tårar”.

Jag har skrivit i 40 år eller mer, sa Ida Tarbell till åhörarna i sitt tackord, ”men aldrig tidigare har någonting sådant här hänt”. Inte heller i historieböckerna har oreserverade hyllningar till Tarbell varit särskilt vanliga. Och det har sina skäl, som är både fascinerande, vemodiga och intressanta.

Tarbell var visserligen inte ovan vid erkännanden. Hon var en av de mest omtalade amerikanska journalisterna under första halvan av 1900-talet. Hennes granskande, källbaserade, kritiska artikelserie i inflytelserika McClure Magazine med start 1902, om oljebolaget Standard Oils korrumperade monopol och dess magnat John D Rockefellers affärsmetoder anses ännu i dag som ett av de första och främsta exemplen på en ny tids välorganiserade, systematiska, undersökande arbetssätt. Hon uppfann, skriver Steve Weinberg i ”Taking On the Trust: The Epic Battle of Ida Tarbell and John D. Rockefeller” (2008), en ny form av journalistik.

Artikelserien om Standard Oil blev inte bara omdiskuterad, utan fick också stor politisk betydelse. Den skyndade på ett helt epokskifte i amerikanskt samhällsliv och ekonomi. Hon var en grävpionjär i den nya generation journalister som lade grunden för den progressiva eran i USA:s politik kring förrförra sekelskiftet, när företagsmonopol och missförhållanden började avslöjas och kritiseras med ny skärpa. En övergång och ett uppvaknande som skildrats fint bland annat i Doris Kearns Goodwins ”The Bully Pulpit” från 2013.

Hon skrev som frilansskribent även omfattande och uppmärksammat om arbetsliv och arbetsmarknad inom den nya industrin. Hon återfanns som korrespondent i Europa efter första världskriget, på plats under fredsförhandlingarna i Paris, och kom med skildringar av utsatta barn i krigsdrabbade städer.

Som biografförfattare och historiker ägnade hon ett flertal böcker åt Abraham Lincoln, och bidrog till att förnya och modernisera den vid det laget tämligen stagnerade Lincoln-litteraturen.

Hennes meritlista är lång.

Om man nöjer sig med att summera de delarna av hennes yrkesliv, förefaller det obegripligt hur Ida Tarbell kunde ha så dåligt rykte, framför allt i progressiva och tidigt feministiska kretsar. Hur hon kunde uppfattas som en kvinnofientlig bakåtsträvare. Hon, av alla?

Men så var det. Tarbell var, när hon fällde sina tårar vid den lokala hyllningen 1939, mer van vid kritik och ifrågasättanden, nära nog fördömanden, än vid beröm.

Och det finns i alla återblickar på Ida Tarbells liv och gärning, en motiverad reserveration, en nödvändig återhållsamhet, ett slags sorgkantad besvikelse eller bara en förlägen tystnad inför hennes paradoxalt nog reaktionära, fördomsfulla politiska ställningstaganden i frågor som rörde just kvinnors rättigheter och ställning.

Hon var inte bara likgiltig till kampen för kvinnors rösträtt, utan en aktiv och organiserad motståndare till kvinnorösträtt. Långt ifrån att uppmuntra andra kvinnor att följa i hennes fotspår med självständiga yrkeskarriärer, uppmanade Tarbell – själv ogift – kvinnor att ägna sina liv åt hem, barn och man.

Vänner, släkt och journalistiska medkämpar från förr hade svårt att förstå hennes ställningstaganden i de frågorna. Var hon för gammal och ur takt med sin tid, som kända feministen Helen Keller gissade (i så fall ändå en usel ursäkt – Susan B Anthony föddes 1820)? Eller hamnade hon helt enkelt snett i frågan tidigt och var sedan för prestigestyrd för att ändra åsikt, som andra trodde? Eller bubblade obearbetade, komplexa minnen från en barndom i USA:s jobbiga 1860-tal upp till ytan?

Ida Tarbell är en fascinerande och krånglig person, just genom sin motsägelsefullhet. Man grubblar över henne, som över alla personer som gör betydelsefulla, progressiva, genomtänkta, briljanta eller kloka insatser på ett område, men som är omdömeslösa, slarviga och totalt inkompetenta på andra.

Framstående skådespelare, författare och musiker som obekymrat hyllar kommunistiska folkmördare och våldsläror, och får applåder från delar av etablissemanget för det. Lysande filosofer som när de ägnar den praktiska dagspolitiken intresse blir till nazistiska medlöpare. Skickliga företagsledare som tillfrågade om samhällsproblem avslöjar bottenlösa fördomar och värderingar på tvärs mot marknadsföringens gull. Idrottsutövare som i uttalanden på helt andra fält än det egna visar att proffs på en sak inte är detsamma som proffs på allt. Historien och samtiden känner många exempel.

Och tvärtom, givetvis – mycket oftare – när människor växer i anseende och aktning när de visar engagemang och kunskap på överraskande områden man inte tidigare förknippat med dem.

Människor är komplexa, och sällan felfria, men heller aldrig utan förtjänster. Den insikten är både trist och tröst. Ett gott skäl till ständig, vaksam, osentimental självkritik och ett vaccin mot alltför passiv tro på auktoriteter.

Ida Tarbell var en av den grävande journalistikens vägröjare, en modig, självständig människa, och i vissa frågor en bakåtsträvande reaktionär. Vi kan lära av henne i båda avseenden, som förebild och som varnande exempel. Hon duger inte till monument, men till eftertanke. Vad hände med Ida Tarbell? Vad händer kanske med oss? Att titta sig i spegeln och ställa den frågan är ibland modigare än att kasta första stenen.

”…och Gud vet när hjortronen mognar i skogen”

Av , , Bli först att kommentera 0

Min akademi, 18 idolporträtt, del 18, om  Elsa Björkman-Goldschmidt (1888-1982)

***

Den var helt och hållet vikt åt den mörka delen av året, skriver Elsa Björkman-Goldschmidt i underbara memoarboken ”Den värld jag mött” (1967), om Folkbildningsförbundets verksamhet på landsbygden. Föreläsningsresorna, minns hon, ”började på senhösten med dimmor, frost och halka och slutade med vårljus och tjälskott”. Och i övre Norrland, där hon resta under flera av krigsvintrarna, upplevde hon en gästfrihet vars prioriteringar skiljde sig från städernas:

”Annorlunda var det i övre Norrland. Ute i ödebygderna kallades hotellen allmänt för ”Gästis” + varför denna skämtsamma form blivit så populär är outgrundligt + och där upplevde man ibland att vänligheten var större än den pinsamma renligheten. När jag en gång frågade om det här verkligen var rena lakan, fick jag till svar att frun kan vara alldeles lugn, det är bara jägmästarn som legat på dem.”

Men å andra sidan, konstaterar hon också, ”var man inte heller så petnoga med betalningen uppe i höga norden. Jag uppvaktades en morgon med kaffe på sängen och en bricka innehållande ett helt smörgåsbord. ”Var inte rädd, frun lilla, priset blir bara som för kaffe med bröd, men vi tänkte att det kanske skulle smaka!””

Elsa Björkman-Goldschmidt (1888-1982) var författare, journalist, grafiker och under nästan trettio år ledamot av Samfundet De Nio.

För den västerbottniska kulturhistorien blev hon betydelsefull när hon i samband med en föreläsning i Fredrika 1940 upptäckte då okända folkskolläraren Berta Hanssons målningar + ett möte hon ägnar ett helt avsnitt och skildrar med värme och skarpsyn i ”Den värld jag mött”.

Men framför allt var hon en outslitlig folkrörelsemänniska som under decennier gjorde stora insatser, inte minst för Röda Korset i Sverige och ute i Europa. Folkrörelserna och folkbildningen var resande verksamheter som knöt ihop landet och hjälpte bygder att både upptäcka varandra och förstå sig själva djupare.

Till de sammanhang där Björkman-Goldschmidt föreläste hörde, utöver Folkbildningsförbundet och Röda Korset, även Rädda Barnen, Husmoderföreningarnas årsmöten, Fredrika Bremerkretsar, Fogelstads Kvinnliga Medborgarskola, Malmös Damklubb, Nathalia Ahlströms diskussionsklubb i Göteborg och evenemang i samband med Bokens Dag. En ”färgrik och vidsträckt minnespark att vandra i.”

I ”Den värld jag mött”, tredje delen av memoarserien, skildrar hon sina upplevelser som föreläsare i norr – som barn hade hon bott en tid i Boden och Luleå – med en blick som är inkännande, men inte okritisk: ”Här i Sverige låser vi kylan ute och bommar igen för stormarna – söderut solar man sig på gator och torg, kryper på sin höjd in i ett primitivt skjul under de hetaste timmarna; på caféer, bistroer, pubs och trattorior samlas man och lär sig att umgås och att dela jordbävningens vådor. Jag upplevde styrkan av hemlivet i svenska bygder, men fick någon enda gång en oresonlig lust att störa ordningen, att öppna dörrarna för världens stormar. Ensamheten har så många skiftande ansikten.”

På ett ställe berättar hon om en debatt ”högt ovanför polcirkeln” med en ung präst från Lund, som visade sig vara brinnande nazist. Men, bekänner Björkman-Goldschmidt, ”både begreppen debatt och diskussion är alltför svaga uttryck för våra sammandrabbningar. Han glömde de kristna kärleksbudskapen, jag all god uppfostran, och våra åhörare rodnade och bleknade men lyckades inte få in ett ord … jag pekade på hans skrivbord och uppmanade honom att gå dit och på fläcken skriva sin avskedsansökan.”

Efteråt kände hon lättnad över att ha sjungit ut, trots hårda ord. ”Den här unge prästen kring fyrtiotalets början ovan polcirkeln kunde inte veta att några av dem som nu i sydligare länder rycktes från hem och familj och kanske pinades till döds var mina nära vänner; att andra som jag kände skalv av ångest vid varje bultning på dörren. Och att jag tyckte att jag borde ha stått vid deras sida istället för att befinna mig i denna ovetande vita snövärld. Ännu kan jag se norrskenet som flammade vid himlaranden den kvällen.”

***

Det finns böcker man blir lycklig i magen av, redan när man skymtar titeln och ryggen i bokhyllan. De ställs där man ser dem ofta. En läsupplevelse kan vara så stark att man för resten av livet förknippar enskilda bokexemplar med vissa stämningslägen, platser, människor i ens närhet som betydde mycket eller – jag har ett sånt exempel från mina tonår – vad man helt banalt råkade äta under läsningen. (Peter Hoegs ”Berättelser om natten” + äggkvällsmacka med mycket salt vid köksbordet. Varför Charlotte vänder sig om mot pojken i slutet av ”Försök med kärlekens varaktighet”, får vi aldrig veta, men jag tyckte att jag aldrig hade läst något så fängslande och jag minns hur mackan smackade varje gång jag tar det nu slitna exemplaret av novellsamlingen i handen.)

Litteratur behöver sannerligen inte tilltala för att vara betydelsefull. De usla böcker man stöter på, illa skrivna, tematiskt ointressanta, politiskt omdömeslösa eller intellektuellt frånstötande kan vara minst lika formande. Litteratur man känner motstånd inför tvingar till vaknare läsning och ett aktivt, kritiskt förhållningssätt, snarare än beundrande, njutbart medhåll. Böcker vi älskar kan, vid underdånig läsning. bli alltför vägledande. Dåliga böcker kan fungera nyttigt frigörande. Sök alltid upp även det som bär emot, i hela livet.

Men i bokhyllorna hemma, där blicken sveper varje dag, vill åtminstone jag ha de där böckerna som utlöser glädjen i magen. Till dem hör ”Den värld jag mött”. I ett brev från Boden 1908 till en gammal klasskompis, skrev den 20-åriga Elsa: ”Nu har fjällfloden kommit, timmerflottningen har börjat och Gud vet när hjortronen mognar i skogen.”

 

***************************’

Del 1, om Klaus Mann, återfinns här: Ensamheten efter barrikaderna

Del 2, om Althea Gibson, återfinns här: En vilja starkare än förtrycket

Del 3, om Eleanor Roosevelt, återfinns här: Ett liv för politik och passioner

Del 4, om Pierre Trudeau (1919-2000), återfinns här: Show, substans och orädda idéer

Del 5, om Alessandro Scarlatti (1660-1725), återfinns här: När allt var nytt: musiken som får hjärtat att stanna – och slå igen

Del 6, om Marion Dönhoff (1909-2002), återfinns här: ”Var liberala och toleranta”

Del 7, om Lars Magnus Ericsson (1846-1926), återfinns här: Minns vägen till svenska välståndet

Del 8, om Karin Boye (1900-1941), återfinns här: Som en flaskpost med varningar från mörka år

Del 9, om Friedrich von Schiller (1759-1805), återfinns här: Schiller kan påminna om Europas bästa ideal

Del 10, om Bobby Kennedy (1925-1968, återfinns här: Från Joe McCarthy till Martin Luther King

Del 11, om Lise Meitner (1878.1968), återfinns här: Ett liv för vetenskap och upptäckter

Del 12, om Selma Lagerlöf (1858-.1940), återfinns här: Nu var det 1858 – om en resa in i det moderna Sverige

Del 13, om Marina Tsvetajeva (1892-1941), återfinns här: Otämjbar poet i katastrofernas århundrade

Del 14, om Joseph Lister (1827-1912), återfinns här: Lågmäld, klarsynt och uthållig, möjliggjorde han modern kirurgi

Del 15, om Bill Watterson (1958- ), återfinns här: En pojke, en tiger och ett snille med serievärldens största integritet

Del 16, om Pina Bausch (1940-2009), återfinns här: Dansa, dansa, annars är vi förlorade!

Del 17, om Margaretha Krook (1925-2001), återfinns här: Fenomenet Krook, vrede och prestationsångest

Ord inför helgen, 14 mars

Av , , Bli först att kommentera 0

”Att tiga är ett drama som inte bara gäller tyrannierna. Det gäller oss alla. Att tiga: det är en tillflykt undan fördömandet av det som sker, en metod att komma ifrån den pinsamma insikten, att göra försoning med ondskan uthärdlig, att undvika ansvar med ett inte alltför stunget samvete. I tyrannierna är tigandet en ohygglig nödvändighet, hos oss är det en skam.”

(Herbert Tingsten)

Hedervärt beslut om Saudiarabien

Av , , Bli först att kommentera 0

Hur definierar vi vinnare och förlorare i politiken?

Regeringen har beslutat att inte förlänga det hårt kritiserade och principiellt skamliga militära samarbetsavtalet med Saudiarabien. Det kommer att få konsekvenser, det kommer att kosta, det kommer att skapa diplomatiska förvecklingar, det kommer att få förolämpade tyranner att hojta och hota + och det är det värt. Beslutet tog tid och värkte inte fram under omedelbar enighet inom regeringen, men blev till slut det principiellt rätta, modiga och anständiga. Här stod grundläggande värderingar på spel, viktigare än alla ekonomiska exportintressen.

Några, i regeringslägret framför allt miljöpartiet, har kämpat hårdare än andra för att få ett slut på avtalet. Det är logiskt att utgången betecknas som en framgång för dem.

Men jag kan inte se annat än att det även borde föranleda en eloge till dem + i regeringslägret framför allt socialdemokraterna + som låtit sig övertygas under diskussionernas gång, som lyssnat och tagit intryck, om än tandagnisslande, och som gått med på ett vägval de inte var tvärsäkra om inledningsvis. Är det inte så vi vill att det demokratiska samtalet ska fungera? Att meningsutbyte och debatt har betydelse. Att allt inte bara är rollspel, utan tankeprocesser och förhandlingar på riktigt. Att partiledningar går att påverka inifrån och utifrån, med resonemang och upplysning. Och att det inte är tabu ens för regeringschefer att faktiskt, relativt prestigelöst ändra ståndpunkt när andra har de starkare argumenten.

Två karaktärer i den politiska debatten som skrämmer mig mer än andra:

(1) De som darrar och svajar med varje vindpust, varje trendjargong, varje litet kändisutspel, varje liten kritisk tidningsartikel, varje liten länkningskampanj. De som inte vågar hävda någonting ensamma inför ett motstånd, utan alltid flyr till närmaste eller mäktigaste talkör i dagsdebatten, för att inte sakna hejarklack och ryggdunkar.

De som knycklas ihop vid minsta temperaturhöjning, aggressivitet eller frasradikalt tonläge. De som är så desparat ängsliga inför tanken på att inte höra till de ädlas, starkas, rättas, hårdas eller coolas gäng, att de skyr varje fri, oberoende, odefinierad yta.

De som alltid blir lekdon i de högröstades, gapigas och medialt armbågsstarkas tjänst, på bekostnad av de röstsvaga och marginaliserade.

Vindflöjlarna + helt opålitliga när de har rätt, bara patetiska när de har fel, utan substans i krislägen, lätta offer för de omdömeslöst tvärsäkra som råkar sätta agendan just då + som aldrig förändrar någonting, bara låter sig förändras. De som inte vågar hävda en linje över tid och på grundval av övertygelse, utan kan dyka upp lite var som helst.

Att söka bygga något med deras politiska principer och hjärtan är att mura med luft och dimma.

(2) De som aldrig ändrar sig, som står statyer i sina uppfattningar, omvärldsanalyser, fiendebilder och slagord; onåbara för nya erfarenheter, andras uppfattningar eller samhällets utveckling.

De som förväxlar fasta värderingar med halsstarrighet, principiella övertygelser med tillfälliga bedömningar.

De som alltid har tänkt färdigt redan från början. Som aldrig förstår politiken och det demokratiska samtalet som en intellektuell och öppen process, möjlig att fördjupa tillsammans med oliktänkande, med människor som kommer från andra bakgrunder, som levt i andra miljöer och som har andra idéer. De som blir skräckslagna inför tanken på att erkänna att de haft fel.

De som sätter en ära i att betrakta alla avvikande uppfattningar som idiotier. De självrättfärdiga, arroganta och orubbliga, de i sina egna ögon felfria.

Verkligheten kan tjoa och vifta, skrika på hjälp, framför dem hur mycket den vill. Omvärlden kan förändras i grunden. Där en puls borde slå har tiden stannat och ståndpunkterna frusit.

Kanske om du lutar dig fram, lägger örat mot deras politiska bröst, kan du ana ett blodomlopp inspärrat längst inne. Men chansen att få se en rörelse av liv är större om du söker kittla Standing Man på Rådhustorget.

”Löfven är den store förloraren”, har det hävdats på många håll efter regeringens beslut angående Saudiarabien. Jag har svårt att förstå den analysen. Något med terminologin stör mig. Vad utgör egentligen en seger och ett nederlag i en demokratisk process? Kan det inte vara en större vinst + inte alltid, men ibland + att vara öppen för att en förhandling och ett beslut kan gå i annan riktning än den åsikt man tog med sig in i processen? Intellektuell öppenhet, förmåga att prioritera bland sina strider och intresse för andras argument, är också kvaliteter att värdesätta.

I det här fallet fick de principfasta inom regeringen sin vilja igenom. Statsministern hörde inte till dem som drev den linjen, men var till slut öppen för att den skulle bli regeringspolitik. En betydande politiker, politiska rörelser och en demokrati som fungerar, måste förena båda principiell uthållighet och lyhördhet inför omgivningens bästa argument, i samspel, med känsla för vilka strider som är viktigast att ta.

Om dem som ändrar sig i principiell riktning efter en debatt överöses med loserstämplar, om vi skapar ett tabu inför intellektuell öppenhet på höga poster + missar vi då inte något viktigt i den demokratiska processen? Vad fostrar det för politiker, om alla krampaktigt måste klamra sig fast vid sin första tanke och bedömning? Löfven har en krånglig mandatperiod framför sig. Men i beslutet om Saudiarabien framstår han i mina ögon som en vinnare.

Dyrkan av FN del av Sveriges utrikespolitiska förljugenhet

Av , , Bli först att kommentera 0

Att bli invald som tillfällig medlem av FN:s säkerhetsråd borde för ett land som vill låta sin utrikespolitik vägledas av demokrati, fred, mänskliga rättigheter och feminism, gränsa till vanära. Det är åtminstone ingen merit. Det är definitivt inget som Sverige borde eftersträva.

Att söka vinna brett stöd inom FN-apparaten för en sådan kandidatur är ett smutsigt och förljuget spel. Det kräver att de flesta grundläggande värderingar offras på vägen till förmån för en moralisk hållningslöshet och en intern harmlöshet som utmanar så få som möjligt och inte omöjliggör ett strategiskt rövslickeri.

Allt i FN är inte värderingsmässigt ruttet och frånstötande. Organisationen spelar fortfarande en viktig, hedervärd roll på vissa områden. Delvis för att det är dit resurser går i brist på alternativ. Delvis för att det onekligen finns mycket kompetens, idealitet och trovärdighet inom några av FN:s verksamheter. Det stämmer nog fortfarande, det som sagts, att om FN inte fanns skulle det behöva skapas. I reformerad form, med tydligare värdegrund inte bara i högtidstal utan också när krig, massmord, nöd och förtryck pågår för fullt, skulle FN kunna bli den organisation dess företrädare söker lura oss att den är.

Men dit är det långt. FN utmärker sig i dag lika ofta för sin oduglighet, sina låsningar och sin handlingsförlamning, som för sin positiva betydelse. Sverige – med en alltid häpnadsväckande och självbedräglig övertro på sin egen moraliska ställning internationellt – gör inte mycket för att utmana förljugenheten som råder. Kontrasten mellan exempelvis Dag Hammarskjölds hållning och dagens FN-lednings obetydlighet är påtaglig. Just säkerhetsrådet symboliserar mycket av det som är fel med FN – regimernas, inte människornas. sammanslutning.

Hur någon med engagemang för demokrati, fred och mänskliga rättigheter, eller någon som vill se en feministisk utrikespolitik, kan tycka att en plats i FN:s säkerhetsråd ska vara en prioritet för Sverige, är därför svårt att förstå. Det anmärkningsvärda med FN är inte att en del blir rätt trots de många avskyvärda regimer som finns med när besluten fattas och det stormaktsspel som ständigt råder högt över huvudena på svaga generalsekreterare, utan att ett land som Sverige ännu 2015 kan ha en sådan naiv, okritisk syn på FN trots alla missförhållanden och allt hyckleri.

Ändå är det typisk för Sverige och en helig tradition av dubbelmoral i svensk utrikespolitik.

Att regeringens svåraste kris hittills – oförmågan att entydigt och omedelbart besluta att säga upp det skamliga avtalet om militärt samarbete med Saudiarabien – hänger ihop med ambitionen att vinna stöd för en svensk kandidatur till FN:s säkerhetsråd 2017-18, är talande och betecknande.

Att landets högsta näringslivselit i veckan på DN-debatt anslöt sig till samma moraliska axelryckning, i en vädjan om fortsatt militärt samarbete med Saudiarabien, bekräftar att principlösheten har många tillskyndare i etablissemanget.

Är Sveriges dyrkan av Förenta Nationerna och dess säkerhetsråd resultatet av en naiv syn på hur FN fungerar? Eller är den en konsekvens av neutralitetslögnens vana av likgiltighet inför frågor som rör demokrati och mänskliga rättigheter?

Är romantiseringen av det moraliskt och organisatoriskt delvis förfallna FN en blind fläck + man vill inte se? Eller är den ett medvetet hyckleri + man ser, men vågar inte ifrågasätta en helig och i offentligheten välgödd ko?

Kanske allt på samma gång.

Framtida historiker lär få reda ut den härva som Sveriges självbild utgör i utrikespolitiken; en förljugenhet som fortsätter att tvinga regering efter regering att svika ute i världen det man på hemmaplan, med pompösa men i praktiken tomma deklarationer, säger sig stå för.