Rätt att ersätta kursbetyg med ämnesbetyg

Gymnasieelever måste få en möjlighet att mogna och växa över tid. Komma igen även efter motgångar. Hitta förebilder och motivation som saknades inledningsvis.

Lärande är inte att redovisa kunskaper och disciplin som finns från början. Att förkovra sig är alltid, utan undantag, en tålamodsprövande process. För elev såväl som för lärare. Att lämna en aning andrum för utveckling är inte att sänka förväntningarna. Det är att förlänga engagemanget.

Du kan komma tillbaka, men det är upp till dig själv också. Inga utsträckta händer dras undan när det går snett, men kraven består.

Ingen inbillar sig att något sker över en natt, men är du inte beredd att kämpa på, utifrån dina egna förutsättningar, genom många timmars slit och tvivel, är det tröttsamt att höra om dina storslagna drömmar.

Besvikna blir vi inte om du misslyckas, aldrig. Ett nederlag, att inte nå fram, kan vara beundransvärt på många sätt, om bara ansträngningen fanns där. Men om du inte ens försöker, inte ens att ta ett litet steg framåt, inte ens när alla stöttar dig, inte ens vid en andra chans, då finns få ursäkter kvar.

Rätten att få misslyckas utan att allt är över, att få ta sig framåt även via krångliga omvägar, är central för kunskap i strikt mening, bildning i bred mening och kreativt skapande i vidaste mening. Människor kan överraska både sig själva och omgivningen. I ett kunskapssamhälle värt namnet, är inget betyg hugget i sten.

Sätter betygssystemet däremot en person under press direkt från början, med bestående spår, trots att ingen läroprocess ens hunnit ta fart, då sker en utslagning på helt andra grunder.

Därför är lärande över tid och livslångt lärare så viktiga begrepp för varje samhälle som vill hålla ihop och vara rättvist.

***

Att ämnesbetyg ska ersätta kursbetyg på gymnasiet har efterlysts av många, länge och på goda grunder. Inte för att skillnaden är så dramatisk som inledningen av den här krönikan kan ge sken, men för att ämnesbetyg är en bättre utgångspunkt för elevers utveckling över tid och för lärarnas roll under en sammanhängande utbildningsperiod.

Att relativ enighet råder kring ett önskemål och en problembild är dock inte detsamma som att det finns en färdig, genomtänkt lösning.

Utformningen av gymnasieutbildningarnas betygssystem är en komplicerad historia. Just valet mellan ämnesbetyg och kursbetyg har därför utretts i flera steg. Först via ett tilläggsdirektiv 2015 till den omfattande gymnasieutredning som lades fram 2016 och som konstaterade att ”…ämnesbetyg har en betydande potential att ge såväl elever som lärare bättre möjligheter”, men som nöjde sig med att rekommendera en fortsatt utredning av frågan.

Och nu i den betygsutredning som tillsattes 2018 och som överlämnades till utbildningsminister på måndagen.

Där står det bland annat:

”Utredningen anser att ämnesbetyg i en ämnesutformad gymnasieskola och gymnasiesärskola ger bättre förutsättningar för fördjupat lärande och lärande över tid och motivation för eleverna att genomföra utbildningen (…) Ämnesbetygen kan bättre spegla elevers kunskaper i ämnet som helhet än separata kursbetyg. De ger även lärare möjligheter att planera undervisningen utifrån ämnet som helhet.”

Ämnesbetyg kommer att kräva en översyn av hur kursplaneringen ser ut. Olika ämnen bygger på olika slags läroprocesser. Även det nuvarande kursupplägget har en del fördelar som bör tas tillvara vid en övergång till ett nytt betygssystem. Lärarfacken brukar lyfta fram matematik och språk som exempel på ämnen där enskilda kurser griper tag i varandra.

Risken för att ett sista slutprov får en alltför dominerande roll i betygssättningen, och därmed underminerar det reformen ska syfta till, måste också beaktas.

Men det är sant som det står i utredningen, att ”den kursutformade gymnasieskolan ”kritiserats för att vara fragmentiserad vilket bland annat har lett till att elever upplever att målet med utbildningen är att ”beta av” kurser snarare än lärande”.

Ämnesbetyg, klokt utformade och med stabila lärarkårer, kan bidra till att minska en sådan fragmentisering.

Andra inslag i utredningen är mer tveksamma. Att införa ett till betygssteg för underkänt – Fx – låter som en byråkratisk skrivbordslösning på ett problem som inte handlar om nyansen i en bokstav. Där måste det finnas en tillit till lärarnas förmåga att berätta för elever hur situationen ser, utan att ett underkänt delas upp i flera nivåer.

Lärarna har ju, tack och lov, många fler sätt än betyg att tala med eleverna om lärandets allvar, lärandets glädje och – ibland, ofta, nästan alltid – lärandets ständiga omvägar.