Präktiga Umeå bör klättra ner från sin höga häst

Av , , Bli först att kommentera 0

Och präktiga Umeå, alltid lite ädlare och medvetnare än alla andra, har förstås ingenting att lära som vanligt, utan bara saker att lära ut. Är det så?

Det gick som ett lokalt jubelrop genom medier och sociala medier i början av veckan när resultaten från Europaparlamentsvalet rullade in: Umeå är den kommun i landet där sverigedemokraterna fick lägst stöd, 4,38 procent.

Sedan haglade flosklerna + fina Umeå, röda Umeå, radikala Umeå, toleranta Umeå, progressiva Umeå. Det var ingen hejd på självbelåtenheten stundtals. Nu skulle myterna om Umeås världsunika alternativunikhet (om den är så tolerant alla gånger kan diskuteras) kramas ur till sista droppen, för nu fanns det statistik som stöd, svart på vitt.

Vet ni i vilken svensk kommun Sverigedemokraterna fick näst lägst stöd den här gången?

Tänk rött, tänk radikalt, tänk tolerant, tänk progressivt.

Rätt svar: Danderyd (4,45 procent). Danderyd, en kommun ofta hyllad i Umeå som en besläktad, progressiv själ.

Plats tre på den här listan? Lidingö (4,95 procent).

Plats fyra? Åre (5,05 procent)

Kan det vara något annat än Umeås självtillskrivna politiska exklusivitet, som förklarar varför Sd inte lyckades vinna så mycket stöd här jämfört med i övriga landet? Något som Umeå har gemensamt med Danderyd, Lidingö och Åre. Något som också ger en aning om på vilket sätt och på vilka områden grogrunden för främlingsfientlighet, hat och intolerans måste angripas långsiktigt och effektivt?

Kan det ha med sociala och ekonomiska faktorer, med maktfaktorer, med strukturella faktorer, att göra? Kan det vara så att i relativt sett välmående, rika, priviligierade, rörliga och högutbildade kommuner, har Sd svårare att locka stöd än i andra miljöer? Är nyckeln till att motverka grogrunden för högerextremism, här som i övriga Europa, jobb, välfärd, ekonomisk utveckling, social rörlighet och positiva framtidsutsikter för marginaliserade miljöer långt från politisk, ekonomisk och medial makt.

Självklart är det så, den analysen har gjorts tusentals gånger. Men Umeå, det medvetna, progressiva Umeå, väljer skickligt att glömma bort den aspekten när det lokala valresultatet analyseras och ”umebon” ska definieras som ett enhetligt och upphöjt unikum i Sverige.

Gjorde Sd ens ett dåligt val i Umeå? Man kan hävda – givet allt det breda engagemang mot främlingsfientlighet som funnits i Umeå under det senaste året – att Sd fick oväntat och oroväckande högt stöd här.

Måttet ”procentenheter lokalt jämfört med övriga landet” är inte det enda relevanta.

Tre partier lyckades vinna fler väljares stöd i Umeå den här gången än i riksdagsvalet 2010, trots att det lokala valdeltagandet i riksdagsvalet 2010 låg på över 87 procent och i Europaparlamentsvalet på bara 57 procent.

Det tre partierna var miljöpartiet, feministiskt initiativ och sverigedemokraterna.

I Europaparlamentsvalet 2009 fick Sd i Umeå 492 röster (1,15 %)

I riksdagsvalet 2010 fick Sd här 1747 röster (2,31 %).

I söndags fick de 2270 röster (4,38 %).

Tillsammans med Mp och F! var Sd de enda i Umeå som ökade sitt antal röster den här gången. Det som växer i övriga Sverige, växer också i Umeå, på gott och ont. Risken är att präktiga Umeå, upptaget med att rätta till sin medalj som politiskt mest medvetna kommun, missar en del av det som växer även här lokalt, och därför börjar slarva med analyserna och motstrategierna.

Det har överhuvudtaget härskat en aningslöshet och politisk inkompetens i stora delar av debatten sedan Sd:s intåg i riksdagen. Under den nyss avslutade valrörelsen agerade många som om den strategiska kärnan i arbetet mot främlingsfientlighet och intolerans ska vara att visa engagemang på usch-bort-skolgårdsnivå, vinna flest gilla bland likasinnade och övertyga de redan övertygade ännu mer.

Den strategin har, försiktigt uttryckt, varit ett råfiasko från början. I alla fall om ett viktigt mål i kampen mot högerextremismen formuleras politiskt, maktpolitiskt. Det vill säga: att hålla ytterkanterna borta från beslutsmakt genom att agera så att de partier som företräder dem och de idéer de företräder får så lågt stöd i valen som möjligt.

Att visa engagemang är bara ett, ibland banalt, första steg i en lång, komplex strategi för att åstadkomma något politiskt. Man kan visa engagemang på hundratals sätt. Men bara ett mindre antal leder till önskade resultat. Ännu färre har med politiska makt- och sakfrågor att göra.

Ibland står de mest demonstrativa sätten att visa engagemang i direkt motsättning till de politiska mål engagemanget säger sig ha. När kontraproduktiva metoder sammantaget gynnar de partiers valresultat som demonstrationerna riktar sig mot.

Och när motaktioner, badande i yttre konsensus, fastnar i ytligheter, och aldrig bidrar till eller tar debatten där den är som svårast och måste vinnas, så är det frågan om de inte snarare uttrycker en naiv underskattning än en överskattning av det politiska hotet från extremismen i Europa.

Kampen för demokrati, mångfald, öppna gränser och tolerans måste lyftas till en högre nivå av svårare, trögare, mer frustrerande, men konkret, långsiktig politik, inom en ram av anständighet, solidaritet och humanism.

Och inbillat torrskodda Umeå gör klokt i att klättra ner från den höga häst man så jublande svingade sig upp på i veckan.

Ord inför helgen, 31 maj

Av , , Bli först att kommentera 0

En av de vackraste dikterna om läsning och att läsa heter ”Boken” och är skriven av Gunnar Harding, (ur samlingen Innerstad, 2009):

”Att papper kan betyda så mycket,/ ljudet av det när du bläddrar i boken,/ andhämtningen under dina fingertoppar/ förväntansfull – som om du varit efterlängtad/ av någon som suttit ensam länge i ett bortglömt rum/ och bara kan bli fri genom dig./

Ett matt ljus faller från väggarna./ Du måste under tystnad närma dig/ en förväntan som kan vara din egen,/ och med ens sitter någon/ i den tomma stolen framför dig,/ någon som vet allt om dig./

Ett ögonlock lyfts/ och du urskiljer dig själv i ett öga/ med en färg som inte är din,/ men blir din, något innerligt,/ en innebörd, och en fot,/ ja, kanske också en fot/ som tar ett steg mot dig.”

Försök inte strö blomblad över farligt läge i Europa

Av , , Bli först att kommentera 0

 Valresultat går aldrig att bortförklara och sällan att avdramatisera. Och det finns ingen anledning att försöka strö blomblad eller glitter över gårdagskvällens besked från den Europeiska unionens medlemsländer om det politiska stämningsläget i Europa.

Tvärtom bör man avstå från varje ansats att skönmåla som tröst, rota i detaljerna efter avvikelser för ett tappert “trots allt” eller vissla lugna måndagsvisan till morgonmackan som om ingenting hänt.

För det som hittills kunnat tonas ned som farhågor, onda aningar och otäcka möjligheter börjar ta form som en maktrealitet. Extrema partier med extrema avsikter – främlingsfientliga, auktoritära, revolutionära, anti-intellektuella, nationalistiska, historierevisionistiska, syndabocksjagande – får nu ökat inflytande inte bara på debatt och stämningsläge, utan i form av konkret institutionell makt på EU-nivå.

Det är en avskyvärd utveckling, och det effektivaste sättet att i tid mobilisera långvariga och politiskt effektiva motkrafter är att erkänna hur det faktiskt börjar se ut. Om gårdagens politiska landskap blir en ny norm, som etablerar en skiftad dagordning för Europa, låter nya problemformuleringar, perspektiv och skuldbelägganden bli utgångspunkt för mer av debatten, då är vi inte längre på väg in i något som hotar att bli farligt längre fram – då är vi redan mitt uppe i alarmläge.

43.1 procent av de röstberättigade i EU:s medlemsländer deltog i årets val till Europaparlamentet. 2009 låg valdeltagandet på 43,0 procent. Det är en försumbar skillnad, som ändå innebär att valdeltagandet den här gången ökade för första gången sedan direktvalet till parlamentet infördes 1979 (då knappt 62 procent gick och röstade i en union med nio medlemsländer). I Sverige ökade valdeltagandet till över 50 procent.

De förskjutningar i den europeiska opinionen som ägt rum de senaste fem åren, och som valresultatet blottlade i går, kan alltså inte avfärdas som en följd av sjunkande deltagande eller minskat engagemang inom EU. De förändringar som går att fastslå är reella. Till dem hör att högerextrema Nationella fronten blev största parti i Frankrike med kring 25 procent av rösterna – mycket allvarligt med tanke på Frankrikes tyngd inom hela EU. Främlingsfientliga Dansk Folkeparti vann i Danmark med kring 23 procent. I Storbritannien såg populistiska UKIP ut att bli störst, vilket inte bådar gott för Storbritanniens EU-debatt de närmaste åren. I Grekland fick nynazistiska partiet Gyllene Gryning runt 10 procent. I Sverige gick Sverigedemokraterna fram till över nio procent.

Dessa dystra besked vägdes bara delvis upp av att främlingsfientliga krafter backade i några andra medlemsländer.

Resultatet i Sverige bjöd förutom Sd:s dystra intåg i Europaparlamentet – sannolikt framhjälpt av mycket välmenande men politiskt delvis kontraproduktiva protestaktioner runt om i landet de senaste veckorna – även på en historisk framgång för Feministiskt initiativ som med lite över fem procent nu tar plats i Bryssel, och kan blicka med vissa förhoppningar på riksdagsvalet. Genom mandatet i Bryssel – omsättningen av opinionsstöd i valsedlar + har F! garanterat en framträdande roll även i höst, och det feministiska perspektivet lär inte försummas av övriga partier en gång till.

Tyvärr bjöd gårdagen också på ett nederlag för Piratpartiet – korrekt beskrivet av Sam Sundberg i Svenska Dagbladet som ”Europas mest progressiva kulturparti” – som nu får lämna parlamentet i ett läge när det behövs som mest.

I övrigt är det lätt att utse de stora vinnarna i Sverige – miljöpartiet med över 15 procent och ett nytt mandat. Och de stora förlorarna – moderaterna med bara 13,5 procent och ett tappat mandat. Även folkpartiet minskar – från tre till två mandat – trots att partiet med 9,9 fortfarande ligger högre i Europaparlamentet än i rikspolitiken.

De för ett par månader sedan nederlagstippade centerpartiet och kristdemokraterna höll ställningarna väl, och ökade + liksom vänsterpartiet + marginellt till strax över sex procent och behåller sina enda mandat. Socialdemokraterna, med en relativt svag toppkandidat, gjorde som vanligt ett dåligt Europaparlamentsval, men undvek till skillnad från M att tappa något.

Gav gårdagskvällen någon antydan om vartåt det lutar i höst var den inte uppmuntrande för regeringsalliansen.

Men Europaparlamentsvalet är för viktigt för att tolkas som en opinionsmätning inför nationella val. Och den kris som tornar upp sig, är en gemensam europeisk uppgift att bemästra.

Nu måste alla liberala, socialdemokratiska, konservativa, gröna och feministiska krafter i Europa – som tillsammans utgör en stor majoritet och som trots sina olikheter och skilda ideologier är hyfsat enade kring ett antal viktiga grundläggande värderingar om demokrati, humanism och öppenhet – ta sitt ansvar i en gemensam vägran att låta hatmånglarna ta över debatten, dagordningen och problemformuleringarna.

Prioriteringarna måste vara glasklara de närmaste åren, för att gårdagskvällens anblick av framryckande extremkrafter inte ska visa sig bli en prolog till något ännu värre, utan fortfarande kunna förvandlas till en visserligen skrämmande, men dock parentes i efterkrigstidens Europa.

Det är allvar nu.

Gå och rösta på söndag i ett försvar av demokratin

Av , , Bli först att kommentera 0

”Människor utanför Europa”, skrev den bosniske författaren Andrej Nikolaidis i brittiska The Guardian häromveckan, ”verkar inte ha något problem att definiera vad Europa är. Människor på Majdan-torget i Ukraina dog med ordet ”Europa” på sina läppar; människor från Europas periferi, som jag, väntar i kö för att få bli EU-medborgare; immigranter från Afrika drunknar i Medelhavet under försöken att ta sig till Europa.”

Men det tycks, fortsatte han, ”som om outsiders och européer menar olika saker med ”europeiska värderingar”. Hegel skrev att hemligheten med de gamla egyptierna var en hemlighet för de gamla egyptierna själva. Det kanske är så att europeiska värderingar är en hemlighet för européerna också.”

”Jag känner nästan bara människor som i hjärtat ser sig som européer”, skriver Stockholmsfödde, italiensk-tyske journalisten Giovanni Di Lorenzo, vars föräldrar gifte sig i Skottland, i veckans nummer av Die Zeit. Europa med sin mångfald av länder, språk och landskap har en identitetsskapande kraft.

Men, konstaterar Di Lorenzo också, ”det är med mig som med de flesta engagerade européer som jag känner: inför Europaparlamentsvalet uppstår inte ens en antydan till lidelse. Man går, om alls, och väljer av pliktkänsla.” EU:s fundament, skriver Di Lorenzi, av fred, frihet och välstånd, är fortfarande av oskattbart värde. Men de räcker inte längre ensamma för att väcka entusiasm för Europatanken.

Problemet med det är inte den nyktra syn på institutioner som en sval och distanserad hållning återger. Problemet är istället att de populistiska, främlingsfientliga, nationalistiska, delvis antidemokratiska krafter som mobiliserar inför årets Europaparlamentsval + i ett dramatiskt försök att vinna institutionell makt inom EU + då kan uppfattas som ensamma i debatten att stå för heta känslor och puls, om än med hatiska, destruktiva utgångspunkter.

I en kort, snabb valrörelse med lågt valdeltagande och många myter i omlopp + där en oengagerad majoritet slentrianmässigt stannar hemma, men där de som söker syndabockar i minoriteter utnyttjar sociala och ekonomiska slitningar i samhällen för att mobilisera färre, men trogna anhängare + är risken överhängande att extremister plötsligt får oväntat genomslag i form av ökat väljarstöd och fler mandat.

Det i sin tur kan få etablerade partier, stressade av valnederag, att hamna i panik och börja anpassa budskap, förslag och samhällsanalyser till fördomar, polarisering och skrämselretorik.

Plötsligt har extremisterna inte bara vunnit mandat i beslutande församlingar utan också getts makt att definiera på vilka villkor det offentliga samtalet förs.

Så skapas ett sluttande plan. Därför är det så viktigt att många går och röstar på söndag, på anständiga kandidater i anständiga partier som må vara oense om mycket, men som tillsammans värnar om vissa grundläggande värden. Demokrati, mänskliga rättigheter, mångfald, tolerans, en humanistisk människosyn, fri rörlighet och en ekonomisk politik för välstånd som medel mot fattigdom, arbetslöshet, sociala slitningar.

Det goda samtalet, den demokratiska processen, eftertanken, toleransen och respekten för andra, är alltid svalare och trögare, inledningsvis, än det auktoritära hatets svart-vita världsbild, ensidighet och brutalitet.

Svaret på hotet från extremisterna – de som vill resa nya gränser igen, stänga ute, skicka tillbaka, försvåra för rörligheten, inskränka rättigheterna för minoriteter, börja dela in människor i välkomna och icke-välkomna, i fullvärdiga och i mindervärdiga, flörta med auktoritära läror från förr – får inte vara att låta de krafterna bestämma tonfall, problembeskrivningar eller sätt att diskutera. Istället måste de som vill arbeta för demokrati och öppenhet själva våga ta greppet också om de svåraste problemen.

I EU 2014 handlar det bland annat om: De sociala följderna av finanskrisen. EU:s skamliga murar utåt och vämjeliga flyktingpolitik, som inte bara är inhuman i sig, utan också kommer att stå EU självt dyrt kommande decennier när behovet av invandring och mer arbetskraft växer. Nödvändigheten av en principfast liberal utrikespolitik som inte sviker när det gäller som mest. Ett försvar av den personliga integriteten mot övervakningssamhället. Nya idéer för investeringar som ökar den ekonomiska konkurrenskraften i EU:s krisområden. Behovet av en förnyelsebar energiförsörjning för att möta klimathotet.

På alla dessa områden finns det stor ideologisk spännvidd mellan partier och kandidater inom ramen för en demokratisk och humanistisk gemenskap. Behovet av de främlingsfientliga är noll.

Den allra största utmaning som Europa står inför just nu, är hotet från dem som med hat, stängda gränser och intolerans vill äventyra de stora framsteg den europeiska gemenskapen fört med sig i form av demokrati, fred, välståndsutveckling, ökad mångfald och öppnare gränser. Låt inte de krafterna vinna på söndag.

”Det är djärvt att säga: vi alla. Det betyder att alla ska ha lika rätt till frihet. Den rätten har inte alltid varit erkänd. Den är det inte överallt ännu. Den kan inte bevisas. Den vilar på en tro att alla har något väsentligt gemensamt, som vi kallas mänskovärde. Och den tron ligger djupast i botten på all demokratisk bekännelse.” (Ernst Wigforss, i en valskrift 1948.)

Ord inför helgen, 24 maj

Av , , Bli först att kommentera 0

”Ingen har någonsin lyckats att skapa ett epos över freden. Vad är det med freden som gör att den inte begeistrar över längre tid och att det knappt går att berätta om den? Ska jag ge upp nu?”

(Gamle Homer i filmen ”Himmel över Berlin”)

***

”Engagera er, – det gäller er värld!/

Och ni ensamma, ni har hela makten!”

(Författaren Erika Mann i den antifascistiska Kabarén ”Die Pfeffermühle” 1933.)

Fyra bra kandidater att kryssa på söndag

Av , , Bli först att kommentera 0

Fyra bra kandidater att kryssa på söndag i Europaparlamentsvalet

Fredrick Federley – centerpartiet. Vänta nu – what?! Nu måste väl ledarsidan ha rökt på ordentligt. Federley – är inte det Stureplansstekaren som fört centerpartiet från idyllen på koängen ner i helvetets nedersta krets – d.v.s Stockholms innerstad?

Låt er inte luras av det där med Stureplan. Inte ens om han skulle försöka, kan han dölja det: politiskt är Federley en lantis. I de svarta solbrillorna speglas en höhässja och ett kosläpp.

Skulle jag välja en att hålla linjetalet om landsbygdens framtid skulle jag be Federley. Inte för att allt är invändningsfritt, utan för att perspektiven ofta är de rätta och för att allt är värt att förhålla sig till intellektuellt.

Det är givande just nu – i många partier – att fler börjar upptäcka hur bondbyn och stadskvarteret har mer gemensamt än man kan ana.

Och så håller han, kanske viktigare på söndag, en principfast, konstruktiv och sympatisk linje om EU:s migrationspolitik och värnet av mångfald och tolerans.

Som motkraft till främlingsfientlighet och nationalism, är han övertygande.

Jasenko Selimovic – folkpartiet. Men vad ska han till Bryssel att göra? Marit Paulsen sitter ju redan där, kommer att vinna personvalet igen och Selimovics starkaste sida är väl att skriva principglödande debattinlägg på hemmaplan som utmanar den svenska ankdammen och får framför allt yttre vänstern att skvätta invektiv mot Radioteaterns tidigare chef, som haft fräckheten att komma ut som något annat än socialist.

Att sitta på ett parlamentsmandat och lirka för kompromisser, är det hans grej?

Jag vet inte, men Selimovic har en ovanlig begåvning för att komma fram till den ideologiska kärnan, det väsentliga och viktiga, i framför allt aktuella utrikespolitiska konflikter. Skulle jag välja en att hålla linjetalet om EU:s utrikespolitik för demokrati och mänskliga rättigheter, skulle jag be Selimovic.

Han blåser in ny substans och moralisk kompass i det uttjatade men livsviktiga temat om EU som fredsprojekt.Som motkraft till antidemokratiska läror och principlöshet i Europapolitiken, är han övertygande.

Isabella Lövin – miljöpartiet. Det där med att rädda fisken har hon väl redan fått så stort gehör för som det bara går? Varför en mandatperiod till? Hur mycket mer än ett stort genomslag på ett bestämt område kan en enskild parlamentariker hoppas på? Vore det inte bättre att ge andra chansen, andra profilfrågor – fiskarna i all ära?

Så kanske det vore, om Lövins ställning bara vore kopplad till en insats – redan prisbelönad. Men det är att underskatta hennes betydelse både som en initiativkraftig parlamentariker med inflytande långt utöver sitt eget mandat, och som en vägröjare för en bredare uppskattning av EU i Sverige. Skulle jag välja en att hålla linjetalet om EU:s betydelse för miljö och klimat, skulle jag be Lövin.

Hon – en journalist som rymde en begåvning för resultatinriktad politik – är något så ovanligt som en svensk miljöpartist som bejakar EU:s existens. Genom att visa vad en effektiv, korridor-street smart parlamentariker kan åstadkomma i Bryssel med kompetens och övertygelse i sak, är hon övertygande.

Amelia Andersdotter – piratpartiet. Det är piratpartiets tråkiga öde, att dess anhängarsvans ibland avslöjar ett så obalanserat behov av slarviga konspirationsteorier och aggressiva fiendebilder att det ger hela projektet dåligt rykte även hos dem som är sympatiskt inställda. Men nya partier behöver många år på sig att mogna organisatoriskt och någonstans måste de börja, så det är inget att haka upp sig för mycket på. Piratpartiet tillför ett engagemang mot övervakningsstaten och ett frihetligt synsätt på informationssamhället som behövs.

Det vore onekligen synd och ologiskt om piraterna skulle åka ur i första valet efter Snowdens stora avslöjanden. Det är också av betydelse att en ung generation av övervakningsmotståndare får tid på sig att bilda nätverk och samla erfarenhet i beslutande församlingar.

Som en av den generationens starkare löften är Amelia Andersdotter övertygande.

Ord inför helgen, 17 maj

Av , , Bli först att kommentera 0

Några gripande rader ur en dikt av danska poeten Pia Tafdrup (”Vems händer?” ur samlingen Tarkovskijs hästar, på svenska 2007 i tolkning av Jan Henrik Swahn) om det krångliga åldrandet, de sista årens väg bort, och om värmen som ett ögonblick löser upp avståndet och förvandlar den till ren närhet.

”Vi lyssnar till min fars andetag,

avläser ansiktets minsta skiftning,

en rynka i pannan, ett ögonlocks skälvning,

smärta, inte smärta?

Utanför står världen i blom.

Rusig av mediciner

lyfter min far

upp armarna framför sig – frågar,

vems händer är det?

Jag fattar hans händer.

– Det är dina,

men nu håller jag om dem med mina.”

När vägen till hjälp är kantad av tabun och fördomar

Av , , Bli först att kommentera 0

”Den självmordsnära människan upplever helt och hållet sin smärta. Vi måste ta henne på orden och respektera henne med hennes upplevelse. Det hindrar inte att det fullständiga svaret på varför en människa tar sitt liv aldrig går att få.”

Så skriver professorn, läkaren och specialisten på allmän psykiatri och socialmedicin, Jan Beskow i boken ”Självmord och självmordsprevention. Om livsavgörande ögonblick”. (2000)

Och för en människa som vaknar upp på en intensivvårdsavdelning, efter ett självmordsförsök, efter beslutet att ”nu och för evigt skära av alla sina band till andra människor”, är det första hon vill, trots att hon kan se helt avvisande ut, skriver Beskow, ”att någon aktivt skall ta kontakt med henne, bry sig om henne. (…) Ja, hela hennes handling är en vädjan till andra om just detta: att åter få möta en medmänniska, att bli en del i mänsklig gemenskap, men också att bli förstådd.”

För den som fått hela sin självbild ”utsuddad”, är det särskilt viktigt att få bli en social varelse igen, genom andras närvaro och förståelse, trots att de yttre signalerna till omgivningen kan uppfattas som bortmotande eller avdramatiserande. Det avslöjar också vad som alltid måste vara en central del i samhällets förebyggande arbete mot självmord.

Statistiken kan aldrig bli exakt, med de mörkertal och gråzoner som finns, men även lågt räknat tar fler än 1000 människor livet av sig varje år i Sverige.

Antidepressiva läkemedel och högre kompetens inom psykiatrin har inneburit en minskad andel självmord bland vuxna de senaste decennierna. Men bland unga har utvecklingen snarast gått åt fel håll. Och självmord är fortsatt en dödsorsak vanligare än många andra vi ägnar betydligt mer debatt och uppmärksamhet.

Självmordsbeteende kan ha många olika underliggande orsaker, både akuta och långvariga. Ofta handlar det om en komplex uppsättningen faktorer som interagerar med varande, framhöll Socialstyrelsen och Statens folkhälsoinstitut i utredningen ”Förslag till nationellt program för suicidprevention + befolkningsinriktade och individinriktade strategier och åtgärdsförslag” (2006).

Till de, ibland samverkande, faktorer som WHO European Ministerial Conference on Mental Health (2005) räknat upp hör:

+ psykiatriska faktorer som allvarlig depression, schizofreni, användning av alkohol och andra droger, samt ångesttillstånd.

+ biologiska faktorer.

+ ogynnsamma livshändelser som förlust av någon älskad person, förlust av arbete.

+ psykologiska faktorer som interpersonella konflikter, våld, erfarenheter av fysisk misshandel, känslor av hopplöshet.

+ sociala faktorer och miljöfaktorer inklusive tillgänglighet till självmordsmetoder (skjutvapen, gifter o.s.v), social isolering, ekonomiska svårigheter.

***

Självmord är alltid en personlig tragedi och katastrof för de närmast drabbade. Men det är också ett samhällsproblem med en folkhälsopolitisk dimension, som borde diskuteras oftare och öppnare.

Insikten om vilka behov som finns krävs för att resurser ska ges till, eller åtminstone inte dras in från, psykiatrin, socialtjänsten, skolhälsovården och forskningen.

Men en mer regelbunden diskussion skulle också kunna hjälpa mycket för att bryta ner tabun och fördomar som finns, och som står i vägen för hjälpen + hur effektiv den än är + att överhuvudtaget nå fram i tid.

Och en diskussion bör börja redan tidigare, i den ofta otåliga, oförstående synen på själsliga åkommor överhuvudtaget, på människor som trots att det inte finns några yttre, enkla skäl – ingen ond nacke, inget brutet – mår bottenlöst dåligt mitt ibland oss, utan att det går att känna på, linda om eller massera bort.

Där ryggskott kan ge uppmuntran och status, kan depression ge stämplar och besvärade blickar. Det är ett tabu som skördar offer.

Självmordsproblematiken är förstås långt djupare och mer medicinskt komplex än den som rör det större fältet av depressioner. Man ska inte slarvigt klumpa ihop dem som en given enhet; det vore att underskatta hur speciellt och svårt det förebyggande arbetet mot just självmord är.

Men det finns viktiga beröringspunkter mellan möjligheten att nå fram i tid med insatser vid en suicidrisk och samhällets allmänna attityder även till depressioner av olika grad. Alla riktade strategier bromsas över tid om det råder okunniga och ytliga föreställningar kring problemet.

Försök att förstå och respektera människors upplevelser av sina livssituationer, även när nästan allt vi ser på ytan, allt det rationella, allt det vi kan mäta, kanske synes tyda på något annat.

I en tid av strikt normerade livsstilsposer, under lätt ironiskt puder inför vaga bekantskapskretsar, i en tid av obönhörliga betygssättningar av människor i framgångsrika eller fiaskon, älskade eller hatade, förebilder eller skämmiga, blir lyssnandet utan poser och betyg en medmänsklig gest som kan få avgörande betydelse. Ibland anar vi inte hur stor.

Det blir ett sätt att säga välkommen till fler att berätta, på egna villkor, bortom normerna för lycka och framgång; ett sätt att visa någon att hans eller hennes upplevelse och närvaro är viktig och giltig för oss precis som den är. Så kan ett fotfäste skapas, som kanske går att nå.

Men så länge vägen till hjälp, medan tid ännu finns, är kantad av tabun, fördomar och oförstående, kommer vi att rädda färre liv än vi kan och borde.

Man vet inte alltid vad som värker, vad som håller på att bli outhärdligt, under ytan på människan bredvid.

Jag vill ha ostron för alla, sa röde Danny från Paris

Av , , Bli först att kommentera 0

När Daniel Cohn-Bendit – Dany le Rouge, röde Danny, studentrevoltens ledare i Paris 1968 – skickades ut ur Frankrike till tyska Frankfurt, tyckte han att radikalerna i grannlandet ”alla var så sammanbitna, jag fann dem alla så överideologiserade.”

”Eftersom jag kom från Frankrike”, har Cohn-Bendit – mångårig Europaparlamentariker för de gröna – berättat i en tv-intervju, ”tyckte jag om att äta ostron. Det är ju i Frankrike inte något borgerligt, utan alla samhällsskikt äter ostron, det är inte heller särskilt dyrt. Och jag sa: jag vill äta ostron!”. Men de socialistiska studenterna i Frankfurt, mindes han, såg ostron som något högborgerligt som borde avskaffas. ”Och jag svarade nej, jag vill ha ostron för alla!”

Den slitningen inom radikalernas led mellan livsnjutande och asketism, mellan det utopiska ”ostron till alla” och det försakande ”inga ostron till någon”, tog sig sedan under decennier synliga uttryck i kroppshyddan hos en av Cohn-Bendits vänner, Joschka Fischer.

Den lika briljante som odrägligt dryge machopolitikern Fischer var gaturevolutionären och taxichauffören som på 80-talet blev de grönas första delstatsminister, sedan steg för steg ledare för realistfalangen i partiet – ett växande hatobjekt för yttre vänstern – och 1998-2005 tysk utrikesminister i den första rödgröna regeringen på nationell nivå.

Genom åren i det politiska rampljuset växlade Joschka Fischer uppenbarelse fram och tillbaka mellan matglädjens tungvikt (mitt under mandatperioderna) och maratonlöparens senighet (lagom till valrörelserna).

Mötet mellan den utsvävande ostronupprorsmakaren från Paris och det frankfurtska stränga gravallvaret i 70-talets fransktyska,

efterrevolutionära studentkretsar återspeglar i det lilla också något av det som varit den europeiska gemenskapens recept ända sedan grundandet + ett givande och tagande mellan medlemsländerna utifrån skiftande traditioner och erfarenheter.

Länge var den stora kontrastmotorn i EU-samarbetet den som uppstod när Frankrike och Tyskland förhandlade fram kompromisser. Senare tillkom Storbritannien som ytterligare en tyngdpunkt. Efter den historiska utvidgningen österut har en öst-väst-dimension berikat unionen, men också skapat utmaningar vid toppmötena. Under finanskris ens år har många analyser handlat om spänningarna i politisk hållning och samhällstraditioner mellan de, vårdslöst uttryckt, nordligare medlemsländerna och de sydligare. Med Frankrike som nyckellandet alla väntar på.

Inför årets Europaparlamentsval, det med marginal intressantaste som hållits sedan Sverige blev medlem i unionen 1994, har ytterligare en nygammal dimension fått stor betydelse + den mellan Brysselinsiders och outsiders. Det handlar inte bara om klichébilden om klyftan mellan politiker och väljare, utan om klyftan mellan politiker som framför allt ger intryck av att identifiera sig med EU:s institutioner i ett utåtriktat försvar mot kritiker och de kandidater som ser EU-institutionerna som redskap bland andra för att bedriva sakpolitik.

På torsdagskvällen möttes i en duell för österrikisk och tysk tv toppkandidaterna för den konservativa respektive socialdemokratiska partigruppen i Europaparlamentet, Luxemburgs tidigare premiärminister Jean-Claude Juncker och Europaparlamentets nuvarande talman Martin Schulz. Båda hoppas genom valframgångar för sina partigrupper kunna bli EU-kommissionens nästa ordförande, något som är långt ifrån säkert även vid ett tydligt valutslag åt endera hållet. Skillnaderna även inom partigrupperna i synen på vad EU är, bör vara och bör ägna sig åt, är så stora att valresultatet kommer att bli svårtolkat i dragkampen om kommissionsmakten, i synnerhet som regeringscheferna fortfarande föreslår kommissionsordförande. Inga dueller mellan Juncker och Schulz lär ändra på det.

”Oinspirerande” kallade Europan Voice debatten och hade svårt att hitta skiljelinjer. De två, som uppskattar varandra på ett personligt plan, ”fick anstränga sig”, skriver Der Spiegel, för att hitta konfliktfrågor. Utöver skillnader i synen på skatteharmonisering mellan medlemsländerna – Juncker skeptisk, Schulz mer för – var det svårt att hitta stora kontraster mellan kandidaterna.

Nästan smålustigt blev det när Schulz, en Europaparlaments-insider som få, angrep Juncker, en EU-toppmötesveteran, för att vilja ha ett EU där besluten fattas i slutna rum, och Juncker svarade att första gången har träffade Schulz var i ett sån slutet rum.

Trots de hedervärda försöken att skapa en gemensam Europaparlamentsvalrörelse, dominerar de nationella forumen.

Ett problem i dueller mellan två som Schulz och Juncker är att båda i så hög grad representerar ett inifrånperspektiv på Bryssel. Mellan dem är svårt att hitta de där som skaver, de skilda åskådningarna som kan bli utgångspunkter för uppgörelser som förändrar något på djupet, innebär ett avgörande skifte i ärenden där EU-systemet kört fast. Och det gör att de är dåligt ägnade att ta de för Europas framtid livsviktiga debatterna mot intoleranta, främlingsfientliga och nationalistiska krafter som nu mobiliserar.

I en intervju med Der Spiegel säger 69-årige Daniel Cohn-Bendit, som lämnar parlamentet efter 20 år, att hela försöket med europeiska toppkandidater är förljuget. Men det europeiska perspektivet, konstaterar han, har aldrig varit så nödvändigt som i dag.

Ord inför helgen, 10 maj

Av , , Bli först att kommentera 0

Det finns en vacker dikt av turkiske poeten Oktay Rifat (1914-1988), ”Regnen”. Första raderna, i tolkning av Turhan Kayaoglu, går:

”Sedan kom regnen, cirkusartisterna gav sig av,/ på fältet utplånades spåren av tälten./ Den apelsinfärgade pojken, flickan med blåa bröst,/ vad blev det av dem! Så fort de försvann!/ Ett leende från sommaren dröjde kvar på väggarna,/ med döda bilder virvlande på gatan./ De gick inte, snarare flög solen/ med utsträckta armar. Oss sorgsna och tankfulla/ manade de till ett lättsammare liv.”