Industrijättar är vana vid att omgivningen kryper för dem

Av , , Bli först att kommentera 0

Det är sant, de sitter ofta i samma båt, och sällskapet är stort. Industrijättar är vana vid att omgivningen + däribland politiska makthavare och medier + kryper och fjäskar för dem i avgörande ögonblick.

Det är en underdånighet med rötter i gamla, av industrisamhället skapade, makt- och genusstrukturer. Den ger vissa branschintressen politiska fördelar, ekonomiska subventioner och ett inflytande över lagstiftningar som andra inte har.

Ett barndomsminne, en tår i ögonvrån över bolagets samhällsbetydelse, ett par bekymrade patriarker tillsammans på bild, i idealfallet en ägare och en facklig företrädare + och offentligheten faller pladask i ängslan och beredskap att tänja gränserna.

Till de mest arroganta exploatörerna av denna eftergivenhet, har länge fordonsindustrin hört. Vill vi sätta in den nya skandalen om Volkswagens miljöfusk i en bredare kontext, hotar det att klirra i många glashus. Förljugenheten är ett monster med åtskilliga Frankensteins bakom.

Volkswagen är inte den första biltillverkare som avslöjas med att ha manipulerat utsläppskontrollsystem för att kunna bryta mot miljölagar. Snarare tycks det handla om ett branschmönster, som uppenbaras gradvis.

Men fifflet med mjukvaran i miljontals av Volkswagens dieselmotorer, som gör att testresultat blir missvisande och döljer otillåtna utsläpp, är spektakulärt när det gäller omfattningen, hutlösheten och de potentiella ekonomiska, juridiska och politiska konsekvenserna.

VW:s framgångar på senare år gör det nya avslöjandet värre än de tidigare. Fordonsbranschens anspråk på att ha omfamnat ett innovativt miljöarbete för lägre utsläpp och klimathållbara transporter blir i ett slag mindre trovärdigt.

Vd:n Martin Winterkorn, som präglat en auktoritär och toppstyrd företagskultur, fick avgå nästan direkt. En förklaring som branschkännare har till skandalen är att VW på senare år stenhårt jagat kvantitativa resultat i ett race med Toyota om att sälja flest bilar globalt. Det har skapat en intern ledarfilosofi som prioriterat att pressa fram rätt siffror, även om de siffrorna inte återspeglat någon långsiktig eller strategisk substans.

Fler i den högsta ledningen offras sannolikt inom kort. Enorma företagssvärden har gått förlorade och andra bolag börjar granskas på liknande sätt. Ändå är det vi sett senaste veckan kanske bara prologen till en mer genomgripande upprensning av fordonsindustrin, inom vilken många aldrig riktigt accepterat miljöomställning som en möjlighet att rädda branschen långsiktigt, utan har fortsatt att se det som en ekonomisk belastning. Kanske resulterar det i en attitydförändring hos omgivningen nästa gång bilindustrin skickar lobbyister till Bryssel och nationella regeringar för att luckra upp kraven i framtida miljölagar.

Med största sannolikhet innebär VW-skandalen att dieseltekniken på nytt kommer att ifrågasättas, och att investeringarna i alternativa drivmedel, främst ellösningar, kommer att öka.

***

Men den här historien bör även betraktas ur ett annat perspektiv. Här känns större mönster igen. Om fordonsindustrin hörde till 1900-talets heliga branscher, har 2000-talet sina IT-jättar.

Man skulle kunna börja med en uppmaning: Gör inte om samma misstag av godtrogenhet och kryperi inför digitaliseringens giganter – Google, Facebook och de andra – som politik och medier länge hängett sig åt när det gäller industrialiseringens.

Att just de två nu håller på att mötas i en blandning av konkurrens och samarbete, ger frågan dagsaktualitet. De traditionella biltillverkarnas modeller kopplas upp till internet, big data och övervakningsekonomin, samtidigt som det i Silicon Valley arbetas på att automatisera framtidens fordonstrafik genom förarlösa bilar av ett helt nytt slag. Här uppstår steg för steg maktkoncentrationer, ekonomiska intressegemenskaper och tekniska beroendeförhållanden av ett helt nytt och delvis förödande slag, svåra att genomskåda utan expertkompetens. Medierna i västvärlden bejakar samma typ av processer för sina branscher, och inordnar sig i en entydig hierarki. Ett antal IT-bolag tenderar att bli orörbara.

Samma båt, många platser.

Vid sidan av de enorma möjligheter teknikutvecklingen skapar, uppstår svåra dilemman av principiell karaktär. Riskerna för maktmissbruk, övergrepp och korruption är uppenbara. Om alla inflytelserika aktörer knutit sina verksamheter, sina investeringar, sin omvärldsanalys, sin fåfänga och sina egon stenhårt till samma maktstruktur, vem ställer då obekväma motfrågor om själva systemet, vem gör den oberoende kontrollen? När digitala system utformas för att strömlinjeforma informationsflöden som ska bekräfta människors redan existerande världsbilder, maximera deras kortsiktiga tillfredsställelse, föra dem samman med likasinnade och befästa deras potentiella konsumtionsmönster? När både beslutsfattande och rapportering bygger på system som kontrolleras av koncerner till vilka alla andra står i ett tekniskt och ekonomiskt beroendeförhållande?

Framtidens skandaler – kopplade till några fås makt över big data, hemliga algoritmer och digitala manipulationer av debatt, nyheter, konsumtion, arbetsliv, samhällsservice och kultur – lägger vi redan grunden till.

Att inte delta, inte underordna sig den maktstrukturen, kommer att betraktas som subversivt, och bestraffas direkt eller indirekt. De största profitörerna där bakom kommer att skratta tills de får ont i magen av hur lätt det är att dupera en värld. Tills de jättarna också faller en dag, efter att ha gått för långt.

Har vi lärt oss något, på allvar?

Jag tvivlar.

Ord inför helgen, 26 september

Av , , Bli först att kommentera 0

”Antagligen kan det aldrig förklaras/ varför de som klottrar, kletar och knådar/ plötsligt känner sig övertygade om/ att strecket de drog,/ krumeluren de gjorde,/ ordet som uppenbarade sig/ var det rätta./ En del frestas då tro att ett högre pekfinger/ styr våra lekfingrar./ Säkert bedrar de sig./ Det var bara något inne i dem själva/ som lade sig till rätta/ – som skatan i sin riskoja/ en senvinterdag/ medan snöflingorna ännu oredigt/ virvlar omkring.”

(Ur Werner Aspenströms diktsamling ”Tidigt en morgon”)

Det finns inga ursäkter för ett nytt europeiskt svek

Av , , Bli först att kommentera 0

Ett drag som hela tiden gått igen i västvärldens utveckling sedan det sena 1700-talet, skriver den tyske historikern Heinrich August Winkler i inledningen av sitt stora, betydelsefulla fyrbandsverk om västvärldens historia från antiken och fram till i dag – ”Geschichte des Westens” (2009-2015) – är att ”det normativa projektet och den politiska praktiken” ofta stått i ett motsatsförhållande till varandra.

Grundläggande principer om demokrati, frihet, medborgerliga rättigheter och alla människors lika värde, senare även miljömål och sociala mål, har gång på gång trampats ned och ignorerats: När makt, privilegier och intressen stått på spel. När rasism och imperialism tagit över. När nationalism, patriarkat och militarism krävt sitt. När våldsromantik letat ursäkter.

Det gäller för såväl Europa som USA, och präglade från början de två stora revolutionerna: 1776 i Amerika och 1789 i Frankrike.

Den franska revolutionen svek sina egna ideal nästan omedelbart. Scenerna 1789 skulle inspirera efterföljare och anhängare runt om i Europa mer som en möjlighet till och dröm om frihet, jämlikhet och broderskap, än som en faktisk historisk realitet, där principer snabbt förrådes.

Den amerikanska oavhängighetsförklaringen, ett av grunddokumenten för de mänskliga rättigheterna, skrevs till delar av slavägare i ett nytt land som skulle behöva nästan 100 år till och ett inbördeskrig för att förmå sig till att förbjuda slaveriet, och åtminstone 200 år för att ens formellt avskaffa det inhemska rasförtrycket i stora delar av samhället. Och redan själva förklaringen, mest berömd för orden:

”We hold these truths to be self evident: that all men are created equal; that they are endowed by their Creator with certain inalienable rights; that among these are life, liberty, and the pursuit of happiness”, rymde mindre kända, i efterhand bortglömda rader som ångade av rasism och aggressiva utfall mot kontinentens ursprungsbefolkning, indianerna.

De båda världskrigen, fascismen, nazismen, kommunismen, folkmorden och Förintelsen hör alla 1900-talet och västvärlden till. 2000-talet har sett nya svek ta form. Vi kanske bara har sett början på dem.

För de historielösa och otåliga som förtvivlar över alla bakslag som ägt rum sedan den arabiska våren för fyra år sedan, kan det vara värt att påminna om att den demokratiserings- och moderniseringsprocess som upproren drömde om där, tog väst flera hundra år – fyllda av krig, imperialism, svek, folkmord, oföreställbara andra grymheter och förtryck – att förverkliga på allvar.

En gnutta europeisk självkritik, självinsikt och ödmjukhet inför hur svåra och komplicerade sådana processer ofrånkomligen är, hur lång tid de tar och vilka enorma mängder offer de skördar när reaktionärerna slår tillbaka, kunde vara på sin plats.

Men Heinrich August Winkler visar också något annat i sin breda, kritiska, granskande och ändå i grunden sympatiserande genomgång av västvärldens idéutveckling. Drivkraften bakom den ständigt avbrutna, men ändå återupptagna gången mot demokrati, mänskliga rättigheter, välståndssamhällen och internationellt samarbete har varit den ständigt återkommande förmågan till värderingsburen självkritik, principiella korrigeringar av den politiska praktiken och en enträgen fortsättning i många olika former och av många olika krafter, vanligtvis underifrån, för de grundläggande idéer som stått i högtidsdokumenten makthavarna velat glömma. Förmågan till självkritik och självkorrigeringar – vilket förutsätter fri debatt, rättsstat och mångfald – är viktiga utgångspunkter för alla demokratiska samhällen.

Så ser det historiska arv ut av erfarenheter, skuld, skam, men också viktiga principer, på vilket även den Europeiska Unionen vilar. Är det något den historien lär oss är det detta: Värderingar, målsättningar och ideal kan finnas nedtecknade, antagna och hyllade i alla formella sammanhang, men ändå svikas i praktiken, när andra instinkter och intressen tar över, med katastrofala följder.

Vi ser, på en politisk nivå, ett sådant svek utspelas just nu i Europa, när flyktingkatastrofen driver fram patetisk nationalism istället för solidariskt samarbete. Även om det finns motkrafter, som i praktisk handling och organisation visar vad Europas värderingar 2015 borde gå ut på och leda till, så är den sammantagna bilden dyster.

Många länder, undantagen är förskräckande få, sviker medvetet och kalkylerande sitt humanitära ansvar, vill blunda med sina välstånd tätt intill brösten, för andra människors lidande och flykt. Murar reses, taggtråd dras och främlingsfientliga krafter växer i opinionen och går mot större parlamentarisk makt, likgiltigt vilka fruktansvärda tragedier som utspelar sig vid Europas gränser.

Och EU synes oförmöget att samla sig till beslut om ens små, gemensamma åtaganden.

Unionens värdegrund – som borde få fler att börja tala högt och på allvar om ett uteslutningshot mot exempelvis Ungern – visar sig väga lätt i den politiska praktiken. Några få länder och regeringschefer gör hedervärda försök att påminna om möjligheten att lära av historien och göra rätt från början, men om det politiska Europa som helhet är det lätt att känna förtvivlan just nu.

Det må vara ett gammal mönster som går igen, men det finns inga ursäkter för ett nytt svek.

Ord inför helgen, 19 september

Av , , Bli först att kommentera 0

Göran Sonnevi, förstås, en europeisk höst som denna. De här raderna är ur ”Det omöjliga” (1975):

”och långt nere, snart tvåhundra/ år tillbaka/ rörde sig en ny musik/ som en fri möjlighet/ för då enstaka människor/ som kanske kunde/ någonstans någongång/ bli oändligt många/ Rörde sig som det ljusa spelet av löv i träd/ sett underifrån, tidigt/ med luften ännu klar av sömn/ och ljuset stigande/ som lätthet,/ solen/ utan tyngd Molnen/ som små fartyg, små/ över det oändligt djupa, ogenomskinliga/ havets klarhet,/ med segel, lyfta/ som hela skogarnas/ dansande lövträd -/

Djupt inne/ i det ofria Europa/ föddes denna musik -”

Tal på manifestationen Refugees welcome i Umeå

Av , , Bli först att kommentera 0

I söndags arrangerades manifestationen Refugees welcome i Döbelns Park i Umeå. Jag hade förmånen att få vara med och säga några ord, tillsammans med de andra som talade och sjöng, och har fått frågan om jag kan lägga ut det jag sade på nätet också.

Det här var mitt anförande. (Det talade ordet gällde):

”Det finns en fin, gammal tradition i många länder, som ni kanske har praktiserat också, att när någon flyttar in ny i ett hus eller ett rum, när nya människor kommer till ett grannskap, så hälsar man dem välkomna, i all enkelhet, med bröd och salt.

Bröd och salt som gåva, för att bringa lycka till det nya hushållet.

Bröd och salt som symbol för livets nödtorft. Det är inte mycket, men finns det på bordet och i skåpet så finns det hopp för framtiden.

Framför allt är brödet och saltet ett sätt att säga välkommen till en gemenskap som man skapar där och då, en enkel gest för att visa att nu finns vi där för varandra, i ett nytt tillsammans.

Men förutsättningen för att det ska vara möjligt, att det mötet ska uppstå, är att människor överhuvudtaget släpps in och får en chans att komma fram med livet i behåll.

Vi tittar ofta tillbaka på historiens katastrofer och illgärningar och frågar oss varför inte fler engagerade sig för att stoppa dem.

Varför inte fler ville se vad som pågick när människor led och dog.

Vi frågar oss förfärat hur så många av dem hade resurserna och möjligheterna, som hade tid och plats, kunde välja att stänga dörren om sig för att slippa behöva ta ansvar för att hjälpa andra människor i nöd.

Ofta är det över likgiltigheten, ointresset och cynismen som historiens dom faller hård.

Vi upplever just nu, i världen och i Europa och i Sverige, en sån stund i historien. Den största flyktingkatastrofen sedan andra världskriget pågår samtidigt som främlingsfientlighet och rasism håller på att få institutionell politisk makt runt om i Europa. Och den här gången är det på oss ansvaret faller.

Alldeles för mycket i debatten just nu handlar om konsekvenserna av flyktingkatastrofen för oss i de rika länderna, hur ska vi hantera allting, vilka följderna blir för oss, om vi kan klara av det.

Det är fel perspektiv.

Vi har inte bara att bekämpa öppen rasism, främlingsfientlighet och hat mot minoriteter, utan vi måste också – kanske framför allt – bekämpa vår egen inneboende, djupt sittande instinkt att titta bort, att tänka på annat, att säga att det där angår inte oss; att göra oss bekväma i föreställningen att vi ändå inte kan göra tillräckligt, och kan vi inte göra tillräckligt kanske det är meningslöst att göra något alls.

Vi har att bekämpa den likgiltighet, den uppgivenhet och det ointresse som till slut lämnar fritt spelrum för hatet, våldet och de stängda gränserna.

Ingenting av det här är enkelt, när man betänker bakgrunden och skälen till att de här mötena hålls. Det här, att vi samlas på en plats, demonstrerar och talar, är på sätt och vis den lättaste delen i alltihop.

Det riktigt svåra återstår, när vi går härifrån; för organisationer och aktivister i det praktiska, för oss alla i debatten som ska värna grundläggande värderingar, för de politiska beslutsfattarna.

Men förutsättningen för att vi överhuvudtaget ska kunna ta oss an de utmaningar som väntar, med lösningar om vilka vi sedan kan föra en debatt, där vi inte behöver vara överens om allt – förutsättningen för att det alls ska vara möjligt, är att vi enas om vår moraliska skyldighet, i en rik och privilegierad del av världen, att öppna både ögonen och gränserna för den flykt undan lidande som pågår.

De två viktigaste budskapen i det här arrangemanget för mig är, för det första, att ingen människa är illegal, och för det andra, att det ligger en enorm betydelse och tyngd i det lilla, lilla ordet ”välkommen”.

I handen som bjuder in, inte handen som motar bort.

Ordet välkommen skapar möjligheten till en gemenskap, och markerar att solidaritet och ansvaret att hjälpa inte kan stanna vid en gräns när andra människor lider och dör på andra sidan av den. Utan välkommen som första instinkt, första handling, första vägval, kommer vi att sitta med stängda gränser och bakom stängda dörrar, och i slutändan stå för vår tids största svek.

Riv murarna, stoppa utvisningsärendena, klipp upp taggtråden, öppna gränserna.

Ta sedan fram brödet och saltet och säg till de nyanlända: välkomna. Vad kan vi göra för – varandra? Hur kan vi hjälpa – varandra? Tillsammans.

Tillsammans är alltid svårt, aldrig lätt; men att ett tillsammans eftersträvas är själva förutsättningen för all demokrati och medmänsklighet.

Ingen människas kamp för överlevnad kan någonsin vara illegal.

Öppna Europas gränser – och hälsa de nödställda välkomna.”

Damer och herrar över 65 – kroppen och den nya ålderdomen

Av , , Bli först att kommentera 0

”Damer och herrar över 65”, heter en finstämd, livsklok och rörande dokumentärfilm från 2002. Den handlar om det projekt tyska danskonstnären Pina Bausch drog igång i slutet av 90-talet, när hon sökte efter människor från 65 år och uppåt, utan tidigare professionella danserfarenheter, för en ny iscensättning av hennes klassiska sjuttiotalsföreställning ”Kontakthof”. Det blev ett fantastiskt experiment: äldre människor som via dansen upptäcker sig själva, sina kroppar och sina relationer till andra på nytt, i ett skede när många fruktar att livet börjar ta slut.

Det var ett ingenmansland för mig, verkligen ett ingenmansland, berättar en av deltagarna, om upplevelsen. En kvinna berättar om hur hon fick diagnosen bröstcancer och direkt efter premiären lades in på sjukhus för operationer, men hur viljan att vara med på fler föreställningar hjälpte henne att bli frisk och ta sig tillbaka till livet.

När ålderdomen handlat om några sista, slitna, passiva år i väntan på slutet, har den åldrande kroppen varit ett utdraget förfall att stå ut och förlika sig med, i ett långsamt avsked. Bara i minnena har den dansat som förr. Bara i återblickarna har den äldre människan haft sina stunder; de som definierar ett liv och lägger rälsen rak redan i ungdomen, ut mot en ofrånkomlig horisont, i nytta, plikt, med på sin höjd ett par tidiga revolter mot allt som begränsar.

De demografiska förändringarna håller gradvis på att skapa en ny ålderdom i samhället. Eller rättare sagt: de håller på att avskaffa ålderdomen som vi känner den. Ålderdomen sedd i ljuset av olika sociala, kulturella, ekonomiska och kroppsliga kategorier, från vilken politik, samhällsplanering, välfärdssystem, arbetsmarknad, familjerelationer, demokrati, medier och kultur utgått, befinner sig i upplösning.

I takt med att människor lever längre, med bättre hälsa, friskare kroppar och aktiva år högt upp i åldrarna, blir det vi traditionellt sett som ålderdom en allt större del av det aktiva livet.

Generationer, sade Rudi Dutschke om 68-revolten, ska förstås som en tendens; inte som en hel kvantitet utan som en historisk kvalitet som försöker komma till uttryck. Det ligger något i det.

Alla våra föreställningar om utbildning som leder till yrkesliv som mynnar i pensionsår, kommer att ställas på ända. Det livslånga lärandet kommer att få en helt ny betydelse, när 60 årsdagen kan markera en mittpunkt mer än ett ett upplopp. Fixeringen vid människors yrkesidentiteter kommer att utmanas radikalt när ett yrkesliv sträcker sig över många tekniska och ekonomiska samhällsomvandlingar.

Pensionärsföreningar som marginaliserade sammanslutningar i en tydlig åldershierarki, kommer att påminna om ett 1900-tal vi lämnat bakom oss.

Den outtalade grundval som mycket av det svenska samhällets politiska beslutsfattande vilat på, nämligen att man ska bygga för och prioritera ungdomens framtid och ta hand om + i meningen vårda – de äldre som tack för trogen, men avslutad, tjänst kommer att framstå som demokratisk orimlig.

Men den nya ålderdomen kommer, för enskilda människor, även att vara en i högsta grad kroppslig upptäcksfärd, och under många decennier framåt en kamp och revolt mot gamla fördomar, stereotyper och myter. När det gäller självkänslan, självacceptansen, och blicken på andra. I en krönika om Pina Bausch i vintras skrev jag några rader som jag vill återkomma till:

”Dansen berör mycket som har det trångt i vår digitaliserade samtid, med alla artificiella, redigerade fasader – i reklam och på sociala medier. Att förstå och acceptera kroppen som ärligt uttrycksmedel och identitet, kommer att få ökad demokratisk och social betydelse, för samlevnad, jämställdhet, livsstilsfrihet och hälsa, i framtidens samhälle.

Den fula, dumma, krångliga kroppen, som är i vägen, som är fel, som man skäms över, som föder frustration och destruktivitet, som inte går att förena med gymmens och marknadsföringens ideal, de perfekta, postade, gillade ytorna. Just den kroppen, som genom att vara besvärlig och reell är uttrycksfullare, intressantare, ömmare och, ja, vackrare än några ideal. Dansen i Pinas anda hjälper oss en smula att förstå, acceptera och bejaka den. Dansa, dansa, med de kroppar vi har, i de liv vi lever, annars är vi förlorade.”

Den nya ålderdomens kroppslighet är, i den andan, ett ännu oupptäckt landskap som inte funnits tidigare. Pionjärerna är på väg ut i det, trevar sig fram. De kommer att ha mycket att berätta och lära ut.

Den stora, tysta ensamheten

Av , , Bli först att kommentera 0

Ensamheten på torgen, skolgårdarna, arbetsplatserna

***

I grunden är berättelsen inte bara selektiv, skrev José Saramago i sin alldeles stillsamma roman Elefantens resa, ”utan också behäftad med fördomar. För den hämtar ur livet bara det material som den finner intressant och som samhället tillskriver historisk betydelse, medan den ignorerar allt det andra, som kanske skulle kunna ge en sann förklaring till fakta och saker, till hela den här förbaskade realiteten. I verkligheten, och det säger jag er, har man det som romanförfattare, som diktare, som lögnare, bättre.”

Vi lever i en tid av halvoffentliga vardagsberättelser om våra liv – våra yrkesliv och privata liv. De sociala mediernas ritualer, populärkulturens slappa men styrande människosyn, reklamens fingertoppskänsla för vad vi uppfattar som en framgångsrik tillvaro, och det oerhörda trycket från normer och alternativa normer, tvingar oss i allt högre utsträckning att bli små, dagliga självbiografiska författare.

Vi greppar efter roller att spela, och levererar förväntade repliker, för att inte stå så blottade i vår egenhet att vi blir osynliga. Vi diktar, med publicerade utrop, poser och ögonblick, en bild av oss själva inför våra bekantskapskretsar, grannar, vänner, kollegor, kanske till och med närmaste. Vi fyller ut skarvarna, retuscherar bort sprickorna, tiger om det svarta, gömmer undan skriket, lägger till drömda detaljer, söker mönstren som möter förväntningarna, som får berättelsen att falla på plats.

För de flesta är det en lycklig, och kanske till och med lite sann, lek. För andra är det bara ett tunt hölje kring den stora, tysta, ödsliga ensamheten; så som livet blir ibland, när det hamnar på avvägar. För några finns inte ens höljet. Jag undrar om vi inte skulle få ett mer medkännande samhälle om vi ägnade fler tankar åt de vardagsensamma, som inte lider fysisk nöd eller blir illa behandlade, men som har berättelser intill bröstet ingen lyssnar till, som aldrig får stå i centrum, som inte har någon som tittar förbi eller sänder en tanke.

Vi ser sensommarvimlet på Rådhustorget en lördagseftermiddag, eller de tidiga höstpraten på Renmarkstorget en lunchtimme; människor i rörelse eller i samtal. Man stannar upp en stund och växlar några ord, människor som vinkar till varandra, betraktar något tillsammans eller skyndar mot ett möte.

Men låt blicken söka det som avviker från mönstret vi diktar ihop, och helt andra torg träder fram. De ensamma punkterna mitt i rörelsen. Den ihopsjunkne på bänken, som sitter bort hela lunchen, dag efter dag, utan en enda kontakt. Den isolerade i hörnet på caféet som aldrig pratar med någon, för vilken mobilen aldrig plingar till. Tonåringen som söker ett enda skäl att tro att livet kommer att bli uthärdligt, att självförakt kan övervinnas, att det kommer att finnas andra som vill lyssna på riktigt och länge även till hen.

Vi ser barnen rusa, rasa och rasta kring på skolgården, en lycklig höstdag med kompisarna. Men titta efter motrörelserna, de som inte följer rytmen, och en tom blick, ett hängande huvud blir synligt, någon som trycker i ett hörn, utan ingångar till skolgårdens gemenskaper, som släpar en pinne i marken och räknar timmarna, räknar dagarna. Redan har hen lärt sig hur många, oändligt långa dagar ett år kan rymma.

Snegla mot skrivbordet i kontorslandskapet som ingen stannar till vid, som ingen tar en omväg för att kolla läget hos. Kollegan vars frånvaro bara upptäcks när en uppgift inte utförs.

Surfa fram genom Facebook- och Twitter-kontona, och se de många desperat osedda och marginaliserade.

Det är något med hösten som får den stora, tysta ensamheten i samhället att kännas, anas, värka, som en bortretuscherad tomhet mitt bland bilderna och berättelserna vi söker bekräftelse, rolltillhörighet och status med. Det finns en kvantitativ gillalogik i samtiden som hotar att göra oss till skumögda lögnare, som missar det viktigaste.

**********************

(Krönikan är också utlagd på vk.se. Den här bloggen används i första hand som textarkiv.)