Mona Sahlin: ’Jag hoppas att han skäms ordentligt.’

Av , , Bli först att kommentera 0

Sedan jag började på VK för lite drygt ett år sedan har jag aldrig fått så mycket medhåll och så många positiva reaktioner som efter kritiken av Lennart Holmlunds sexistiska historia.

Frågan som ställs är: vad kan man ha för förväntningar på ett ledande kommunalråd när han uppträder i sin politiska roll?

Två av de märkligaste och mest irrelevanta sidospåren i denna debatt har ju gällt dels huruvida historien är humoristisk eller inte (jag tycker inte det, men det har inte ett dyft med saken att göra, det är dess budskap som är relevant), dels buskisartister och radiopratare – de drar ju sexistiska skämt, så vad är problemet med att Lennart Holmlund gör det?

Lennart Holmlund är den högste representanten för en kommun och en hög representant för ett parti som båda tar uttryckligen avstånd från den typ av sexism som kommunstyrelsens ordförande skrattar åt i sin historia och vars spridning han fortsätter att försvara i sin blogg.

Lennart Holmlunds inställning till sexism går alltså på tvärs mot vad hans eget parti tycker i frågor om jämställdhet och vad Umeå kommun vill arbeta för.

Problemet är alltså hur han – en högt uppsatt politiker, inte en buskisartist eller radiopratare – uppträder i sin politiska roll: klyftan mellan ord och handling, mellan budskapet ena dagen och budskapet nästa dag.

Kommunalrådet själv tycks fortfarande inte förstå det sexistiska i ett skämt som går ut på att en kvinna ges bort sexuellt som handelsvara eller belöning åt någon för ett utfört mord på statsministern (ett skämt jag vidhåller är märkligt när det framförs av en högt uppsatt socialdemokrat med tanke på Sveriges närhistoria av statsrådsmord, men Lennart Holmlund verkar inte förstå den problematiken heller).

När Jan Björklund för några veckor sedan med rätta bad om ursäkt för ett sexistiskt språkbruk under sina år i militären sade Mona Sahlin till Dagens Nyheter: "Jag hoppas att han skäms ordentligt. Han borde göra bot genom att åka runt hos militären och tala om jämställdhet."

Om hon blev tillfrågad och inte tog några partipolitiska hänsyn kan man ju bara ana vad hon skulle tycka och tänka om Lennart Holmlunds oförmåga till självkritik.

Och för att ingen ska förledas att förväxla Lennart Holmlunds inställning till sexism med socialdemokraternas inställning återger jag gärna vad kommunalrådets eget parti skriver om jämställdhet på sin hemsida:

"Vi socialdemokrater kan aldrig acceptera den ojämlikhet som råder mellan könen. Vi vill synliggöra och bekämpa de maktstrukturer som underordnar kvinnor och som bevarar ojämlika villkor i samhället. Målet är att kvinnor och män ska ha samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter inom livets alla områden. Genusordningen är ett tydligt ojämlikhetsmönster i samhället. Den skapar en systematisk över- och underordning mellan könen och skapar ojämlika livsvillkor för kvinnor och män."

Om Lennart Holmlund ägnade lite mindre tid åt att vara nöjd med sin historia och lite mer tid åt att studera det egna partiets åsikter skulle han kanske börja förstå vad kritiken handlar om.

Stjärnhimlen över Umeå

Av , , Bli först att kommentera 0

Några av de bästa barndomsminnena har med stjärnhimlen att göra.

Sena vinterkvällar ute på någon av åkrarna bjöd på en alldeles gnistrande, klar bild av det som inramar oss. Lätt knarr från snön under stövlarna och hundarna som nosade omkring någonstans i mörkret – annars bara stillhet och svindlande perspektiv.

Ikväll stod jag en stund och betraktade stjärnhimlen över Umeå. Som förr blir det väl aldrig, men det var ett ögonblick av stillhet.

Idol, individualism och rysande själar

Av , , 1 kommentar 0

Min lördagskrönika den här veckan har rubriken: Idol, individualism och rysande själar:

’Idol, individualism och rysande själar

I framtiden kommer alla att vara världsberömda i femton minuter, lyder ett klassiskt citat av Andy Warhol. Det har med tiden börjat leva sitt eget liv. Den senaste variant jag hörde löd: i framtiden kommer alla att vara världsberömda för femton personer.

Men redan Hjalmar Söderberg beskrev i Doktor Glas varför våra egon inte låter hälsan tiga still: ’Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.’

De raderna kan förklara hela tidevarv.

Varje kväll den senaste veckan har jag, i stort sällskap, slagit på ett både lockande och motbjudande, tankeväckande och ytligt, fängslande och förljuget, gripande och stereotypt tv-program: Idol.

Varför sitter man där och fascineras, också fjärde året? Det rymmer förstås många dimensioner på en rad olika nivåer, både som underhållning och som samtidsfenomen. Känslan Idol väcker hos tittarna liknar nog ibland det lindansarens på cirkus väcker – det kan se lite stappligt och nervöst ut, men måtte det gå bra, och vad modiga de är.

Ofta framträder unga människor som vill bli kända nästan till vilket pris som helst, vars själar sannolikt ryser lite extra för vardagens upplevda tomhet. Med hjälp av Idol hoppas många kunna snabbspola fram en karriär där målet, inte vägen, är mödan värd.
Det finns inget principiellt att invända mot vare sig ambitioner eller vägval. Och de som når längst kan ofta rättfärdiga det med stora kvaliteter. Jag tittar gärna.

Men lyfter man blicken från de enskilda deltagarna och betraktar det hela ur ett bredare perspektiv, symboliserar Idol en övergripande utveckling i samhället som är svårare att bejaka reservationslöst.

Att vara känd har förstås sedan länge blivit långt viktigare än att känna till eller att känna efter. Att vara någon har blivit viktigare än att kunna något. En människas framgång mäts allt oftare i hur mycket strålkastarljus hon fångar upp, inte i hur mycket ljus hon själv sprider omkring sig.

För inställningen att inlärning, kompetens, hantverksskicklighet och bildning kräver möda, strävsamhet, ansträngning och uppoffringar är förståelsen ibland begränsad.

Insikten om att det varken är vägen eller målet, utan själva mödan i sig, som är förutsättningen för utveckling och framsteg, riskerar att gå förlorad.

I vårt land tar sig de här attityderna en del konstiga och på sikt skadliga uttryck.

För hur värderar vi människors samhällsinsatser i Sverige, när det kommer till kritan? Låt mig spetsa till det: Om någon vinner miljoner på V75, triss eller bingolotto är hjältestoryn omedelbar (och inget fel med det).
När någon genom entreprenörskap, kompetenshöjning, hårt arbete eller framgångsrikt företagande lyckas få pengar över slår jantelagen plikttroget till.

Om någon blir obeskrivligt förmögen genom idrottsframgångar eller populärkultur frossar tidningarna i porträtt av lyx och glans. När politiker får höjd lön ligger skandalrubrikerna redo.

Och att låginkomsttagare nu får skattesänkningar, att vardagsslit i otacksamma jobb skulle ges skattelättnader i enlighet med klassisk arbetslinje, verkar omöjligt att etablera som ett faktum. Det tycks strida mot hårt fastslagna trossatser.

När jag skriver de här raderna på fredagskvällen sneglar jag åter mot Idol på tv:n. Jag tror att jag vet nu varför programmet fängslar så: det visar individualister som tillåts bejaka sin egen utveckling i ett land där jantelagen har varit en konstitution.

Men Idol har också fått dispens från jantelagen eftersom situationen är så fjärran från slitande människors vardag. Den individualismen är utan betydelse för vårt sätt att värdera utbildning, arbete, företagande och välfärd där det verkligen betyder något.

Därför kan det vara värt att påminna: glöm inte att folkbildningens och de tidiga folkrörelsernas Sverige också byggde på individualism. Det lär oss den klassiska svenska arbetarlitteraturen.

Den individualismen var grundad i tron på självförverkligande genom kompetens och kunskaper. Den bejakade att människan utvecklade sina unika egenskaper tillsammans med andra som sökte sina unika egenskaper. Det var en individualism med utgångspunkt i inre möda, i självkänsla, inte i kvantitativ bekräftelse utifrån.

Innan jantelagen tog över snuddade individualismens och gemenskapens fingertoppar vid varandra och tände en gnista som värmde samhället en stund i den kämpande demokratins barndom. Kan vi skapa en modern motsvarighet är mycket vunnet.’

Lennart Holmlund talar om veganer och läktare

Av , , Bli först att kommentera 0

Lennart Holmlund svävar ut i det ena absurda, irrelevanta försvarstalet efter det andra med anledning av kritiken mot hans sexistiska skämt – nu handlar det visst om veganer, läktare och VK:s ledarsida.

Jag vet inte helt vad detta rör sig om, men misstänker att vi måste gå tillbaka till ett tidigare sekel för att hitta förklaringen och att det ger ordet långsint en ny dimension.

Men för att även Lennart Holmlund ska förstå vad diskussionen handlar om så ska jag vara väldigt tydlig på några punkter:

Lennart Holmlund får berätta vilka historier han vill, men han får också ta ansvar för innehållet i dem och vara beredd att få kritik om attityden i hans historier som i det här fallet uppenbart strider mot det han påstår sig stå för politiskt. Holmlund är en sådan där makthavare som tenderar att bara bry sig om det fria ordet när det gäller honom själv, men aldrig när det gäller hans kritiker.

Lennart Holmlund kan publicera inlägg hur han vill på sin blogg, men vanligtvis publicerar han samma inlägg på vk.se som på sin s-blogg. Den här gången gjorde han det inte. Den givna följdfrågan är varför? Anade han kanske att den inte var något han vill stå för inför en bredare publik?

Att vulgära historier tydligen är vardagsmat i officiella sammanhang och Lennart Holmlunds umgängeskrets gör ju inte direkt kritiken mot att han återger dem i rollen som Umeås ledande kommunalpolitiker mindre relevant.

Börja förbereda er på abstinensbesvär

Av , , 2 kommentarer 0

Efter en vilodag var det i natt dags för en ny omgång av schack-VM.

Vi börjar nu närma oss slutet av turneringen, så ni som blivit beroende av mina små bloggrapporter om de senaste resultaten bör börja förbereda er på abstinensbesvär inom kort.

Så här gick det i natt:

Peter Svidler ½-½ Viswanathan Anand
Alexander Morozevich 1-0 Alexander Grischuk
Vladimir Kramnik 1-0 Peter Leko
Levon Aronian 0-1 Boris Gelfand

Anand har fortfarande greppet, Kramnik (som spelade ett imponerande katalanskt parti mot Leko) och Gelfand (semi-slav som svart mot Aronian) befäste sina toppositioner på övre halvan, Morozevich (som vann ett engelskt parti efter nästan stilrent, klassiskt spel) tog ett par kliv uppåt.

Jag gillar när det blir andra öppningar än enbart e2-e4.

Och i natt så bjöds det på två d2-d4-partier och ett c2-c4-parti. Alla de tre blev också spännande och ledde till avgöranden, endast Ruy Lopes-duellen mellan Svidler och Anand slutade med snabb remi.

Och jag är inte ensam om att gilla Morozevich, New York Times schackblogg skriver:

’The only players in the field who have been consistently giving their best have been Anand, who has four victories and no losses, and Morozevich who astoundingly has been involved in seven decisive games (three wins, four losses), with only five draws. Morozevich may not be consistent, but he is entertaining. Maybe they should give him some sort of prize for being the most fun to watch.’