Dags för bekännelser

Av , , Bli först att kommentera 0

Jonas Morian bloggar i dag på temat ’Ute ur garderoben’ – med bekännelser av populärkulturella favoriter som man skäms för att erkänna att man har.

Jag tycker inte att hans är så belastande, möjligen med något undantag, men gillar bekännelsetemat.

Det känns som om det blivit dags även på denna blogg att bekänna några bistra sanningar (långt i från alla förstås) om vilka kulturella referensramar och kulturella upplevelser som format min världsbild…

1. Jag kan inte få nog av dokusåpor: Robinson hade en anhängare i mig från första stund och än i dag gäller: det kan vara den värsta skit som någonsin har sänts, men om programmet har dokusåpa-stämpel är chansen stor att jag sett något avsnitt i alla fall.

2. När jag gick på högstadiet var jag med i ett rockband (jag spelade bas) vars huvudnummer var "I Can´t Get No Satisfaction."

Under första låten på vår största spelning någonsin (Hembygdsgården i Färila en familjedag, här snackar vi klassiska konserter) satt pappan till en av de andra i bandet och vred med fingrarna samtidigt som han tittade uppfordrande på mig.

Jag förstod inte vad han menade, jag tyckte att jag spelade rätt hyfsat.

Efter låten förstod jag, här kan vi sätta rubriken chock utan att överdriva, vad han syftade på. Min högtalare var avstängd – av min bas hade inte hörts ett smack.

Jag vill fortfarande gömma mig när jag minns stegen bakåt till den högtalaren mellan första och andra låten och knäppet när jag slog på den och alla i hela publiken förstod.

Det förföljde mig som en blamagegud i många år.

Till fromma för svenskt musikliv och som ett bevis på mitt kulturengagemang slutade jag spela en kort tid därefter.

3. Windy-böckerna av Elyne Mitchell har i mig ett stort fan.

4. Jag har läst alla delar i Lucy Maud Montgomerys Anne of Green Gable-serie. (De är rätt många, jag tror sammanlagt tio stycken, men det är bara de första som håller hög litterär kvalitet)

Jag äger givetvis också videor med de tre tv-filmerna av Kevin Sullivan (inklusive den tredje, med ett av tv-produktionen påhittat händelseförlopp "Anne of Green Gables: The Continuing Story").

"I went looking for my ideals outside of myself and discovered it’s not what the world holds for you, it’s what you bring to it." Ja, ni förstår.

5. Jag tycker att Kevin Costner är en lysande skådespelare.

Det här behövde bli skrivet och berättat, som konsumentupplysning.

28 procent – nej det duger inte

Av , , 2 kommentarer 0

I dag har jag en liten signerat text på ledarsidan om snedfördelningen mellan män och kvinnor i regeringens utnämningar av statliga toppchefer:

’År 2003 satte den dåvarande socialdemokratiska regeringen upp som mål att hälften av alla statliga toppchefer skulle vara kvinnor.

I höstas tillkännagav Fredrik Reinfeldt i en intervju med Svenska Dagbladet att den nya regeringen inte skulle tillämpa någon sådan kvotering.

Men nu verkar man istället vara på väg att införa den gamla kvotering gällande maktpositioner i samhället som rått sedan, tja, tidernas begynnelse – nämligen att kvotera in män.

En genomgång som Svenska Dagbladet gjort visar att bara 4 av 14 som utnämnts till statliga toppchefer sedan regeringsskiftet förra året varit kvinnor.

Det är 28 procent. Den socialdemokratiska regeringen nådde aldrig sitt mål, men 2005 var det 41 procent kvinnor bland de utnämnda.

Alliansregeringen har tid till skärpning, men måste bekänna färg. Det finns inga ursäkter för en snedfördelning 72-28 mellan män och kvinnor i tillsättningen av statliga chefsjobb.

Avskaffade man socialdemokraternas mål om hälften kvinnor för att man inte tyckte att kvotering behövs, eller för att man ogillade grundtanken med en mer jämställd fördelning? Det senare vore ju en pinsamhet.’

Regnbågen svepte över Berghem och landade vid universitetet

Av , , Bli först att kommentera 0

Salman Rushdie skriver i underbara essän ’Ut ur Kansas’ (i samlingen ’Överskrid denna gräns’) om den allra första berättelse han skrev:

’Den handlade om en tioårig Bombaypojke som en dag råkar hitta början på en regnbåge, en plats lika gäckande som den slutpunkt där guldkrukan finns, och lika löftesrik.
Regnbågen är bred som en trottoar och byggd som en magnifik trappa. Naturligtvis börjar pojken klättra.’

I går kväll svepte en vacker regnbåge över Berghem, från min utkikspunkt, och landade (eller började), precis vid universitetet, någonstans vid samhällsvetarhuset.

Jag fick lust att gå ut och leta efter trappan, eller guldkrukan, för varför inte ge sig hän åt sagan nu istället, när man försummade det som trotsrationellt barn?

På gården där jag växte upp brukade regnbågarna landa i ett skogsområde nedanför åkrarna.

Jag trodde inte på guldkrukan då, men sneglade säkert lite extra när promenaderna med hundarna förde dit.

Kulturpolitiken behöver utredas och diskuteras

Av , , Bli först att kommentera 0

Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth presenterade i dag direktiven till den nya kulturpolitiska utredningen och bjöd samtidigt in samtliga riksdagspartier att delta i en expertgrupp som ska vara involverade i utredningsarbetet.

Bred enighet när det gäller kulturpolitikens övergripande mål och inriktning är av stort värde, så förhoppningsvis finns det beredskap hos alla inbjudna att samtala utan alltför många floskler och ömsesidiga glåpord.

Men samtidigt måste man vilja något med kulturpolitiken också, ha en idé om vilka mål man arbetar mot och hur politiken bör vara utformad utifrån dagens förutsättningar för att nå dem.

Det får inte odlas någon myt om kulturpolitiken som ett harmlöst område utan problem, avvägningsbehov och intressekonflikter där alla kan enas i glatt, tankeslött samförstånd.

Det finns skillnader i synen på kulturpolitikens innehåll mellan regeringen och oppositionen, men traditionellt sett också, och inte minst kanske, mellan alliansens olika partier.

De skillnaderna får gärna synas och höras i ett utgångsläge, för att diskussionen ska ta fart och samförståndet bli ett slutresultat, inte ett ingångsvärde.

Det ska bli intressant att följa den kulturpolitiska utredningens arbete, och att se hur kulturministerns direktiv tas emot i första läget.

Schacket tappar magi när datorerna tar över

Av , , Bli först att kommentera 0

Just nu pågår den stora schackturneringen i Dortmund där en del av värdseliten deltar.

Nyligen avslutades en runda med uttagningsmatcher inför det kommande världsmästerskapet i Mexico City.

Men det rapporteras inte särskilt mycket om schack längre i medierna.

Kanske saknas rivaliteter och politisk symbolik att hänga upp de högst komplicerade och svårtillgängliga drabbningar som dragen på brädena egentligen utgör.

Det är symptomatiskt att det mesta på slutet handlat om fuskanklagelser och övervakningsnoja.

Eller kanske har datorernas utveckling fått schacket att tappa i magi och konstnärlig mystik sedan det blivit snudd på omöjligt för en hobbyspelare att besegra ett spelstarkt program.

För frågan är om schacket fortfarande kommer att fascinera när datorerna slutligen rusar förbi även den absoluta världseliten i spelstyrka.

Kanske är vi redan där – kommande matcher mellan världsspelare och schackprogram lär ge besked om perioden av relativt jämna matcher mellan exempelvis Kasparov och Deep Blue (1996 och 1997), Kasparov och Deep Junior (2003) och X3D Fritz (2003) eller Kramnik-Deep Fritz (2002 och 2006) nu ersätts av överlägsna segrar för specialpreparerade program.

Matchen mellan Michael Adams och Hydra (0,5 – 5,5) för ett par år sedan antydde en sådan utveckling.

Hur förs den politiska debatten i Umeå?

Av , , Bli först att kommentera 0

I dagens huvudledare fortsätter vi diskussionen om hur Umeå styrs.

En aspekt som inte ska underskattas är hur den politiska debatten förs i kommunen och vilka indirekta konsekvenser det får för Umeås övergripande utveckling och förhållningssätt till problem och utmaningar.

Huvudledaren slutar så här:

’En bidragande orsak till att Umeå börjar stå och stampa i det ögonblicket som nästa språng borde tas är också hur den politiska debatten förs inom kommunen.

Bristen på ordentlig opposition sedan valet gör att det offentliga samtalet i Umeå i stort blir tystare och mer räddhågset än det skulle behöva vara.

Samförståndsandan som man ofta hänvisar till – och som i grunden är positiv – blir allt oftare hämmande istället för kreativ när den inte förmår motverka bilden många har av ett lite grabbigt kärngäng i stadshuset.

Oppositionens invändningar riskerar att uppfattas som planlöst utspridda och osammanhängande, svåra för medborgarna att se ett mönster i. Då utmanas inte socialdemokraterna, då lyfter inte debatten, då vågar för få kliva fram och vidga diskussionen.

Förhoppningsvis kan fortsatt kritik utifrån stimulera nya tankar och nya grepp. Umeå står inför stora utmaningar, inte bara när det gäller att övertyga omvärlden om stadens nuvarande kvaliteter och förtjänster, exempelvis som kulturstad, utan också när det gäller att skapa förutsättningar för nästa framgångslyft.

Stagnation kommer aldrig i ett slag och med buller och bång. Den smyger sig på långsamt och glanslöst när nya idéer saknar utrymme, initiativ rinner ut i sanden och bara de med goda kontakter till makten mår riktigt bra och orkar hålla ut.’

När majoriteten bor i städer

Av , , Bli först att kommentera 0

Vi närmar oss ett historiskt ögonblick.

Nästa år kommer fler människor att bo i städer än på landsbygden för första gången i världshistorien.

Eftersom riksmedierna ofta domineras av storstädernas etablissemang finns det väldigt många urbaniseringsromantiker i debatten.

Men det här är en utveckling med ofantligt många aspekter – både mycket positiva och mycket negativa.

Det går inte att sammanfatta skiftet i enkla termer av bra och dåligt – det beror helt på vilken utgångspunkt man har och vilken typ av land eller region som diskussionen gäller.

Om jag håller mig till Sverige: Landsbygdens växande möjligheter att hävda sig i kampen om invånare, småföretag och investeringar i takt med teknikens utveckling och globaliseringens nya perspektiv är ett tema som ligger mig varmt om hjärtat.

Jag ska återkomma till de här frågeställningarna med lite mer genomarbetade analyser framöver.

Allvarlig kritik mot Umeås planeringspolitik

Av , , 1 kommentar 0

Balticgruppens grundare och ledare Krister Olsson levererar i dagens VK allvarlig kritik mot kommunens planeringspolitik.

Han talar även om en arrogans och självgodhet bland de politiska ledarna och instämmer i kritiken av det bristande klimatet för entreprenörer i Umeå.

Mer ingående analyser och reaktioner lär följa, men det är spontant slående hur väl kritiken från Krister Olsson passar in i den övergripande bild av alltför ostrukturerad, ryckig och godtycklig planeringspolitik som många anser präglar Umeå.

Förhoppningsvis kan det här sätta ny fart på debatten om hur kommunen styrs och vad som behövs för att visionerna på olika områden inte ska stanna vid pappersprodukter.

Det behövs långt mer av helhetsgrepp och genomtänkta analyser även i planeringspolitiken om Umeå ska kunna växa till nästa nivå och få en stadsbild och en stadsplanering som eggar och inspirerar, men också håller långsiktigt.

Om Umeå ska kunna utmärka sig för en sammanhängande planering, intressanta satsningar och smarta lösningar krävs att debatten höjer sig minst ett snäpp.

Och framförallt så vore det välkommet om kommunledningen visade större vilja att lyssna på konstruktiv kritik.

Nöjdhet och belåtenhet med den egna politiken och oförstående inför andras missnöje är säkert en tillfredställande känsla, men föder inte idéerna för framtiden.

Inför ett treterminerssystem inom högre utbildning

Av , , Bli först att kommentera 0

Det är många frågor som diskuterats i högskole- och studentpolitiken den senaste tiden – studiestödssystemet, CSN, kårobligatoriet, utlandsstudier, kvaliteten på högskoleutbildningarna, examensrätten, hur styrelser utses vid lärosätena osv.

Ordföranden för Umeå studentkår Joakim Berglund bloggade tidigare i dag om studentpolitik här på vk.se.

Det är roligt att den debatten nu dragit igång på allvar utifrån lite nya förutsättningar.
Regeringsskiftet har också på ett tydligt sätt bidragit till att öppna upp perspektiven och få igång ett reformtänkande.

Jag tycker att man borde ta bort inkomstbegränsningarna för hur mycket en student får tjäna innan studiebidrag och studielån reduceras.

Det skulle stänga av den konstiga signal som samhället nu ger studenter – att de ska akta sig för att jobba och söka kontakt med arbetsmarknaden ’i förtid’.

Den som vill arbeta parallellt med studierna bör inte bestraffas, utan uppmuntras.

Och jag tycker att man snarast bör införa ett treterminerssystem.

Det skulle öka möjligheten till högre studietakt på ett rimligt och för de flesta gynnsamt sätt.
Och det skulle lösa en hel del av sommarproblematiken när det gäller inkomst, arbetslöshet och status för studenter som nu faller mellan stolarna på grund av stela regelverk.

Även CSN bör konkurrensutsättas i någon form för att ge bättre individanpassning och flexibilitet i systemet, även om det nog inte är någon lösning på problemen att lägga ned myndigheten, som trots allt blivit bättre på senare år, helt och hållet.