Vad partierna hoppas och fruktar inför riksdagsvalet

Av , , Bli först att kommentera 0

Vad partierna hoppas och fruktar inför riksdagsvalet:

Moderaterna:

Läget: Är enligt alla mätningar på väg att förlora regeringsmakten, men har två företrädare i Reinfeldt och Borg med höga förtroendesiffror.

Vad de hoppas: Att valet ska handla om förtroende, kompetens och Sveriges internationella anseende som föredöme + och att väljarna ska förknippa det med regeringen, inte en modell allianspartierna och socialdemokraterna kompromissat fram tillsammans.

Vad de fruktar: Skulle både Reinfeldt och Borg försvinna efter en valförlust kommer M att tvingas ta igen ett decenniums undertryckt idédebatt och omvärldsanalys. Det kan bli kaos.

Dilemma: De nya moderaterna har en övergripande idé och den heter Reinfeldt och Borg. Om 2014 blir ett idé- och vägskälsval, står M dåligt förberett.

Sakfrågor: Arbetslinjen, regeringskompetens och ordnade statsfinanser.

Spekulation: När överger M hoppet om alliansen och satsar på att maximera det egna partiet stöd istället?

***

Socialdemokraterna:

Läget: Är enligt alla mätningar på väg att få ett vagt regeringsbildaruppdrag, men är livrädda för frågan om vilken regering de i så fall eftersträvar.

Vad de hoppas: Att väljarna ska uppfatta Löfvens ledning som ett slags logisk fortsättning på eran Reinfeldt/Borg. Med mer S-profil och S-retorik, men utan stora experiment eller kursomläggningar i sikte. Det ska ge ett väljarstöd som tillsammans med Mp garanterar statsministerposten.

Vad de fruktar: Att väljarna ska förknippa S-makt med vänsterpartiet, inskränkt valfrihet, försök att höja skatter för låginkomsttagare och konstig utrikespolitik. Att 2010 ska gå i repris.

Dilemma: S är det mest ideologiskt splittrade partiet i svensk politik. Bara utsikten till maktposter att fördela kan hindra konflikterna från att koka upp.

Sakfrågor: Löfven som trygg industritillväxtvänster, inte flumvänster.

Spekulation: Vågar Löfven gå till val på att bilda ren S-minoritetsregering?

***

Miljöpartiet:

Läget: Goda opinionssiffror och med ambitioner att smida nya väljarallianser. Men också som vanligt myspartiet för alla som inte vågar ta ställning + ibland en dödskyss i valrörelser.

Vad de hoppas på: Att partiet för första gången, tack vare klimatfrågan nya status, ska lyckas omsätta sympati mellan valen till stöd på valdagen.

Vad de fruktar: Ödet som drabbade de tyska gröna. De såg ut att gå mot en jätteframgång. Sen fick vänsterfalangen leda valkampanjen, och partiet uppfattades som besserwisseraktigt, förbudsivrande och tillväxtfientligt. Nu är det åter förbundsdagens minsta parti.

Dilemma: Det är klurigt att permanent locka liberala väljare när stora delar av den egna medlemsbasen ligger till vänster om socialdemokratin.

Sakfrågor: Klimatomställningen som politik för moderna industrijobb och skolan som Fridolins område.

Spekulation: Har nya partiledningen tillräcklig intern tyngd för att orka med regeringsställningens speciella krav?

***

Folkpartiet:

Läget: Stabil storstadsbas och respekterade ministrar, men Fp riskerar bli mindre än alla oppositionspartier.

Vad de hoppas: Att ett framgångsrikt Europaparlamentsval ger positiva rubriker, och FP blir enda alliansparti att få ökat stöd jämfört med 2010.

Vad de fruktar: Skolfrågan är inte längre en valvinnare, jobbfrågan tas om hand av M och S, småföretagarfrågorna blir C:s revir, valfriheten Kd:s och kärnkraftsvurm lockar inte väljare över blockgränsen när Löfven är S-ledare. Att Fp plötsligt ska stå tomhänt.

Dilemma: Partiledaren är bunden till skolfrågan, men efter PISA-undersökningen är det inte en given plusfaktor.

Sakfrågor: Skolan ändå, ingen reträtt, demokratifokus i utrikespolitiken och kärnkraften som bra för klimatet.

Spekulation: Skulle partiet våga en koalition med S och Mp? Och när tar Birgitta Ohlsson över som partiledare?

***

Centerpartiet:

Läget: Allvarligare än nånsin. Kris i opinionen och rådlöshet internt över varför så få ser C som relevant längre.

Vad de hoppas: Att Annie Lööf ska bli 2014 års comebackstory när storstadscenter och landsbygdscenter inte uppfattas som motstridiga budskap, utan som en spännande kombination.

Vad de fruktar: Att väljarna inte ser dem som nödvändiga längre och låter dem åka ur riksdagen.

Dilemma: Den gamla väljarbasen försvinner i takt med samhällsomvandlingar, någon ny är inte i sikte ännu.

Sakfråga: Företagarklimatet, minskad småföretagarbyråkrati och kopplingen land-stad.

Spekulation: Har centerpartiet något att hoppas på från kamrat 4 procent?

***

Kristdemokraterna:

Läget: Som det alltid är med Kd, kamp mot spärren, till synes helt bortglömt och med en ändå lika glad partiledare.

Vad de hoppas: Att det ska finnas rum för ett socialkonservativt parti kritiskt mot liberala ledarsidor, förbudsmentalitet och vänsterpekpinnar, men som ändå håller en anständig linje i solidaritets- och flyktingfrågor och kan vinna köksbordsväljare från både M och S.

Vad de fruktar: Att det utrymmet inte finns och att exempelvis partiets luddiga syn på homosexuellas ställning ska ses som en hycklande krock med kritiken av pekpinnar och förbud i övrigt.

Dilemma: Det kan bli mycket svårt att förena Kd:s snäll-snällare-snällast-mot-alla-ängslighet i många frågor och en spetsig reglerings- och statskritisk profil med amerikanska förlagor.

Sakfrågor: Ja till familjen, nej till genusfeministkomplexet, kvoteringar och individualiserad föräldraförsäkring.

Spekulation: Är möjligen Kd det alliansparti som skulle tjäna mest på att gå sin egen väg i valrörelsen?

***

Vänsterpartiet:

Läget: Börjar stabilisera sig under Jonas Sjöstedts ledning, gradvis och utan ”effekter” har stödet vuxit.

Vad de hoppas på: Att kampanjen mot vinster och valfrihet ska göra V till partiet som äger den debatten, att partiet har opinionen med sig och att många väljare ska se frågan som prioriterad.

Vad de fruktar: Att gamla och unga diktatursvärmare (Kuba), och våldsromantiker ska tvinga Sjöstedt att släcka bränder och kämpa mot fördomar kring partiet hela valrörelsen

Dilemma: Kräver V regeringsmedverkan är det en gåva till alliansens som kan få den att vakna från de röktas rike och vinna igen. Avstår V från att kräva regeringsmedverkan kan partiet uppfattas som irrelevant och isolerat.

Sakfrågor: Sjöstedt går all-in i enfrågestil på nej till vinster i välfärden.

Spekulation: Hur hårt kommer V att gå åt miljöpartiet under valrörelsen?

***

Sverigedemokraterna:

Läget: Ligger stadigt på opinionsnivåer över valresultatet 2010. Allt tyder på att Sd får fler riksdagsmandat 2014.

Vad de hoppas: Att etablissemanget ska visa sig inkompetent i försöken att ”ta debatten”, att diskussionen om integration och invandring ska sänkas till en nivå där bara Sd trivs och att pajkastningen mellan övriga partier om vilka som är mest lika Sd ska fortsätta tills ingen ser skillnad, så att Sd kan presentera sig som ett parti som andra.

Vad de fruktar: Att allmänna missnöjesväljare som via Sd vill peka finger åt ”hela skiten” tänker till när det blir val och ser vad den nationalistiska politiken skulle kosta Sverige i form av sämre ekonomi, färre jobb, brutalare samhällsklimat och dåligt rykte.

Dilemma: Hur mycket Jimmie Åkesson än försöker putsa partiets yta, spricker den gång på gång och blottar den aggressiva främlingsfientlighet som är Sd:s sammanhållande drivkraft.

Sakfrågor: Nej till invandring och mångfald. Lag och ordning-retorik riktad mot minoriteter.

Spekulation: Sd kommer att stå mer i centrum nu än 2010. Hur klarar partiet av det på lokala nivåer?

***

Valrörelsen i Sverige 2014 kan bli svårare att överblicka än någon tidigare. Låt värderingarna lysa vägledande.

Den ytliga journalistiken, som får kattungar att dö

Av , , Bli först att kommentera 0

Någon skrev skämtsamt, jag har glömt bort vem, att varje gång medier slår upp en Twitterstorm eller Facebookstorm som viktiga för samhällsdebatten, eller låter sin nyhetsvärdering styras av dem, dör en kattunge.

Jag är benägen att hålla med. På rak arm kan jag knappt komma på en enda person jag känner till som inte förminskat, fördummat och banaliserat sig själv på exempelvis Twitter. Skulle man inte veta att de inblandade (och man själv) har fler sidor än de rätt odrägliga som kommer till uttryck i såna sammanhang, vore det lätt att tappa tron på människor (allra mest på sig själv).

Formen, tempot och umgänget tenderar att locka fram de närvarandes sämre egenskaper. Flockbeteende. Feg cynism. Ett maniskt behov av att inför redan helt likasinnade markera tillhörighet och moraliskt tolkningsföreträde på rätt sida av varje debatt. Aggressivitet. Dryghet. Hånfullhet. Kort uppmärksamhetsspann. Fåfänga. Förnämhet. Kotterism. Snobbism pudrad med ironi. Hermelinrynkade näsor åt avvikande personer med fel smak, fel sätt att vara, tala eller uppträda. Ett militant försvar av de egna forumen mot kritik. Liknelserna mellan Twitterstormar och talkörerna i Life of Brian saknar inte grund.

Prova att ta en paus några månader från politik-, lobbyist-, kultur- och medieeliternas moderna, digitala vuxenskolgårdar, och sedan titta in igen, och upplevelsen riskerar att bli deprimerande. Hur kunde möjligheterna missbrukas i den här omfattningen?

Storögda medier med dassigt självförtroende – darriga i knäna av skräck att inte hänga med i sin tid – har börjat lägga sig platt i en övervärdering av iscensatta stormar och kampanjer. Sätt rätt rubrik på skiten bara, provocera fram något, härja, vandalisera, och det räknas. Det slås upp. Det får dominera. Likgiltigt bakgrund.

Det forsar förtroendekapital ur redaktionerna varje gång en sensations- eller indignationsrubrik bygger på sociala medier-fenomen, men saknar substans och hållbarhet i mer än en timme.

Jag har själv hållit pinsamma, rödkindade anföranden och skrivit hurtiga, okritiska texter på temat, hur positiva de nya sociala medierna är. De har fortfarande många goda sidor. Genomusla är de förstås inte. Och frestelsen för en medierepresentant att bejaka nya trender snabbt och fullt ut är stor när branschen kämpar.

Men jag har en växande, obehaglig känsla av att vi var lite godtrogna. Att vi slängde en del gammal, försiktig tröghet överbord i panik som vi borde ha varit mer rädda om. Och att vi missbedömde hur de nya forumen uppfattas utanför de trånga, inre etablissemangskretsarna. Medier som sökte folklighet riskerar att hamna på ännu längre avstånd från medborgarna än tidigare.

Men Twitterstormjournalistik är en symbol för ett allvarligare missförhållande än bara att medier förlorar i anseende.

En av veckans nyheter var att komikern Soran Ismail – politisk känd för sitt engagemang mot Sverigedemokraterna – tvingas lämna ett programledaruppdrag i Sveriges radios P3 med motiveringen att SR tycker att han är för uttalat politisk.

Debatten är inte ointressant, men bakvänd. Och motiveringarna till beslutet från SR:s ledning har varit principiellt svajiga, delvis klumpiga uttryck för en förljugen självbild. Som om åsikter vore oförenliga med eller aldrig förekommande i public service.

Ibland kan det vara värt att vända på perspektivet, när det kommer till konsekvensneutral journalistik. Öppenhet med och ärlighet om åsikter är sällan ett problem. Då kan man förhålla sig till det, värdera den intellektuella och journalistiska hederligheten, välja och välja bort. Villkoren är klara. Man kan bli förbannad, men vet vad som gäller.

Dolda agendor däremot, ensidighet under falsk flagg, anspråk på att uppfattas som objektiv och höjd över ställningstaganden – objektivitet som journalistisk livslögn – är problematiska. När vissa perspektiv, dogmer, ideologiska förklaringsmodeller och språkbruk tas för givna, eftersom de delats av en stor majoritet inom politiskt homogena utbildningar, redaktioner eller kotterier, kan det kantra helt. De som ser sig själva som representanter för den goda sidan, tror ofta att de själva är objektiva, granskande och alla andra suspekta, tyckande. Såna fenomen är värda fler diskussioner än enskilda aktörer som är vidöppna med var de står.

Det är svårt att se Soran Ismails glasklara hållning som ett problem i sammanhanget, givet det program han leder och den sakfråga och de värderingar det gäller. Men programledarroller i just Public service ställer unika krav, svåra att jämföra med något annat. Det är också en viktig skillnad mellan allmänt engagemang för sakfrågor å ena sidan och konkreta partipolitiska syften och valresultat å andra sidan.

För opinionsbildningen mot rasism är det kanske bättre att en debattör som Ismail kan driva den i en fri roll fram till ett val, än en krampaktig, nedtonad, lätt hycklande kompromiss. I stort är den lösning som valts därför praktiskt mer tilltalande än alternativen, även om public service-ledningen presenterat den illa, och andra aktuella fall – som att Daniel Nordström på Arbetarbladet i Gävle inte skulle få sitta med i en panel i P4 – är obegripliga.

Men oroväckande däremot, när det gäller arbetet mot främlingsfientlighet och nationalism i Sverige, och i Europa, detta år, är att medier ägnar så mycket ryggmärgsenergi och uppmärksamhet åt banala, hysteriska bråk på Twitterstormsnivån. Det är inte en nivå där viktiga debatter kan vinnas, sakfrågor förklaras och samhällsproblem granskas på allvar.

Ord inför helgen, 15 februari 2014

Av , , Bli först att kommentera 0

”Tidens gång” (1955) är inte Eyvind Johnsons mest genomarbetade roman. Den är kantigt skissartad, hittar aldrig sin form. Men läser man den som korta prosabetraktelser, framträder kvaliteter. Det här är några rader jag läst nattetid senaste veckorna, i övergången mellan dygnen, mellan det som gick fel och det som kanske kan gå bättre igen:

”Men ett ögonblick har man illusionen. Livet forsar, tynar, gnisslar, skriker och viskar och susar i salighet och allt får ordning och mening, det onda, det goda, mörker och ljus, allt i balans: konstens ögonblick.

Så försvinner hägringen, den är luft som bryter ljusstrålar, spegelbilder från det avlägsna. Så faller blyklumpar och guldklimpar huller om buller, mönstren förvirras, byggnadsställningarna rasar tvärs genom molnen, tyngdlagen är i verksamhet. Ditt liv.

Men ögonblicket strax före är fint: känslan av vila i intet, av balans.”

Kampen om att vara Umeå

Av , , Bli först att kommentera 0

Jag svär, titta en kommunpolitiker djupt i ögonen och du ska bakom nämndrutinpragmatikern upptäcka en frustrerad, försmådd ideolog + inspärrad sedan ungdomsförbundsdagarna + som bara längtar efter uppmärksamhet och plats. Kanske har de redan mer utrymme än de – och andra – anar.

Många tror att idépolitik är liktydigt med monsunliknande konflikter och monumentala paroller. Men skyttegrav där och skyttegrav här är en ytlig syn på idéernas roll i politiken. Erik Helmerson skrev några intressanta rader häromdagen på DN:s ledarsida:

”Egentligen är de stora ideologierna, visionerna, i sig ganska ointressanta. När de är nykläckta och bara omhuldas av stjärnögda akademiker och avantgardistiska debattörer saknar de konkret betydelse. Det viktiga är vad som finns kvar när de filtrerats genom partier och vanligt folk.”

Det är halva sanningen. Praktisk politik är ofta en historia om nyanserna som finns kvar efter många filter. Men för att något ska kunna silas fram, och det pragmatiska beslutet inte vara fullständigt principlöst, krävs att det finns en hög halt av idéer och visioner inledningsvis. Någon måste tillföra och stå för ett ideologiskt råmaterial i början.

Jag återkommer ofta till vad den tyske socialdemokraten, numera vice förbundskanslern Sigmar Gabriel konstaterade när han tillträdde som ledare för sitt då vilsna och håglösa parti 2009:

(1) Om socialdemokratin ska kunna vinna val måste den fortsätta befinna sig i politikens mittfåra, för det är där väljarna delar ut regeringsmandatet.

Men (2) istället för att bekymra sig om var den ideologiska mitten är och söka anpassa sig till den, bör en socialdemokrati med självkänsla alltid ha utgångspunkten att politikens mitt är där socialdemokratin utifrån sin samhällsanalys och värdering anser att den bör vara; det vill säga mer till vänster än vad exempelvis kristdemokrater anser.

Även om den inte räckte till valseger för hans eget parti, är Gabriels formel snillrik och tänkvärd, och tillämpbar för alla partier som vill vara både ideologiska och regeringsbärande samtidigt. Du ska varken söka eller överge mitten, utan dra mitten till din egen ideologiska utgångspunkt, vara mitten. Skillnaden mellan att söka anpassa sig till mitten eller att söka definiera var mitten borde vara, är viktig i gränslandet mellan pragmatism och ideologi.

För stora partier är det alltid svårare. En skarp, mer kompromisslös ideologisk profil minskar vingspannet och förmågan att hålla ihop bredare väljargrupper. Samtidigt krävs ideologisk tyngd och tanke, för att kunna påverka hur det politiska landskapet formas.

Mot den bakgrunden kan man förstå den subtila – skillnaderna är inte stora, men inte heller obefintliga – dragkamp som inletts i Umeå mellan Hans Lindberg (S) och Anders Ågren (M), om positionen som bäraren av umeandan. Båda hävdar indirekt att de står där Umeå står och brukar stå, att de utgör mitten. Men de är inte ense om var den mitten legat under epoken Holmlund och ligger i dag – lite mer till vänster eller lite mer till höger + var väljarna delar ut det lokala regeringsmandatet.

Samtidigt öppnar en sån duell – som främjar utpräglat pragmatiska tongångar + utrymme för de mindre partierna att bli ideologiskt tillförande, att stå för råmaterialet. Vad kommer Tamara Spiric (V), Peder Westerberg (FP), Mattias Larsson (C) Veronica Kerr (Kd) och Nasser Mosleh (Mp) att elda på med?

Det är inget ointressant val Umeå står inför.

Fem goda skäl att bli vegetarian

Av , , Bli först att kommentera 0

1. Om alla blev vegetarianer över en natt, skulle – erkännes – problem uppstå. Men faktum är att det vore bra för miljön och hållbarheten om fler än i dag gick i vegetarisk riktning, och minskade på köttätandet. Till skillnad från somligt vindkänsligt, tramstrendigt halvdravel som i medierna framställs som moraliskt miljöfinare än annat, är minskat köttätande en vettig, enkel, rationell handling för bättre miljö. Och vill man inte bli vegetarian på heltid, är det för en medveten konsument skillnad på kött och kött när det gäller ursprung, transporter och produktion, ur både miljö- och djurhållningssynpunkt.

2. Betona att du är vegetarian och du behöver aldrig, vid middagar, vara rädd för att inte bli tilltalad och utfrågad av övriga bordet. Om du kombinerar det med helnykterism, är du garanterad femton minuter av bordsberömmelse varje gång. Egot njuter.

3. Utbudet är godare, och urvalet mycket bättre och mer varierat än för tio-tjugo år sedan. Testa en månad.

4. Bill Clinton har blivit vegan.

5. Det är ett etiskt ställningstagandet som stimulerar djupsinniga, hisnande filosofiska diskussioner om människan, naturen och ekologin.

Schiller kan påminna om Europas bästa ideal

Av , , Bli först att kommentera 0

Min akademi, 18 idolporträtt, 9 Friedrich von Schiller (1759-1805)

***

Lungan befann sig i ett ”nekröst, grötigt och desorganiserat” tillstånd. Hjärtat saknade muskelsubstans. ”Gallblåsan och mjälten var onaturligt förstorade”. Njurarna var ”upplösta i sin substans och fullständigt förvuxna”.

”Under dessa omständigheter”, noterade läkaren som obducerade diktaren och filosofen, 45-årige Friedrich von Schillers döda kropp i Weimar 9 maj 1805, ”måste man förundra sig över hur den stackars mannen kunnat leva så länge”.

Filologen Heinrich Voss, som fanns med Schiller under dödskampen, konstaterade att endast diktarens ”oändliga själ” förklarade hur han hade kunnat överleva de sista åren.

Och var det inte, skrev tyske författaren Rüdiger Safranski 2004, i en fin bok om Schiller och idealismen, just Schiller själv som talat om hur det är själen som bygger sig sin kropp.

”Det lyckades honom uppenbarligen att genom sin skapande entusiasm hålla sig vid liv långt efter kroppens förfallsdatum”.

Hyperaktiviteten under alla år, anspänningen, sjukdomarna och vedermödorna; Schiller var svett, elände och feber, ofta i underläge, där näre vännen, inspiratören, konkurrenten och Weimarkollegan Goethe var upphöjd, oantastlig värdighet, blickande nedåt från olympen.

”Den luft som var välgörande för Schiller”, mindes Goethe mot slutet av sitt liv i samtal med Johann Peter Eckermann, ”var som gift för mig”. Men kanske är Schillers verk precis av den anledningen långt mer givande och utmanande att närma sig för dagens publik och läsare. Teaterstyckena från den unga åsknedslagsdebuten med Rövarna, en kastad handske mot allt tyranni, till ett sent, Shakespeareskt verk som Maria Stuart, dikterna, breven och avhandlingarna – hans korta men intensiva gärning sammanföll med en uppbrottstid där upplysning, frigörelser, revolutioner och nya besvikelser, förändrade många europeiska samhällen i grunden. Under ytan på den översvallande, svulstiga stilen finns en glasklar, realistisk, principfast politisk Schiller som inte tappat i relevans när det jäser och sjuder, när frihetsideal ska förverkligas, försvaras eller återtas.

Han ville att människan skulle frigöras och myndiggöras genom skapandets kraft, estetisk ideal och estetisk fostran. Själslig frigörelse genom spel och konst förebådar en fysisk och politisk frigörelse. Ett europeiskt kulturhuvudstadsår, likaväl som en progressiv samtidskritik av ytlighet, yttre statusfixering och kortsiktiga prioriteringar, kan söka sina rötter i Schillers optimistiska, men krävande människosyn.

***

Schiller var i sitt försvar av friheten och sin insikt om frihetens ansvar en klarsynt filosof för tiden. Min favoritscen bland Schillers dramer återfinns i Don Carlos, uppgörelsen mellan Kungen och Markisen av Posa – toleransens och humanitetens försvarare – i tredje akten. Utöver kravet: ”Giv oss tankefrihet!”, är de här orden de mest berömda:

”På mynten präglar staten sanningen – de sanningar den tål. Och varje stämpel förkastas, som ej helt är denna lik.

Men vad som gagnar staten – är det också för mig tillräckligt? Får min broderskärlek sig låna till att stympa mina bröder?

Vet jag min broder lycklig – innan han fått tänka?

Nej, Ni bör ej välja mig, Ers majestät, att dela ut den lycka Ni präglat åt oss. Ty jag måste vägra att mångla ut vad som tycks mig förfalskat.

Jag kan ej bliva kungatjänare!”

***

Men han var inte naiv, utan insåg att friheten förde krav på ansvar och mognad med sig. Förnuft och känsla måste utgöra en helhet. Han såg tidigt hur den franska revolutionen höll på att slå över i frihetens motsats, med våld och förtryck. Frihetens äventyr, skriver Safranski, var Schillers passion.

Sjuklige Schillers ord och döve Beethovens musik – dikten ”Hymn till glädjen”, tonsatt i sista satsen av nionde symfonin – kallas i dag som bekant för Europahymnen. En hymn om förbrödring och frihet som skapar något som går utöver, och förenar betydligt mer än, vad förutsättningarna för dess tillkomst egentligen borde tillåta. Sämre symbolik kan man tänka sig för en europeisk union inne i ett kritiskt skede av sin historia och

Eller kommer de etablerade partierna, så må de vara socialdemokratiska, liberala, gröna eller konservativa + grupper som trots alla svek och spänningar för det mesta är förenade i ett slags demokratisk gemenskap – att låtsas som om allt är normalt? Kommer de att utgå ifrån att Europaparlamentsvalet blir ett marginalfenomen den här gången också? Att Europadebatten är oförändrad? Och utifrån det driva nationella valrörelser som käbblar om småttsmått i navelidyllen, medan allvarligare hot av ett nytt, epokskiftande slag tornar upp sig?

Det vore ett misstag Europa inte har råd med.

 

**************************”

Del 1, om Klaus Mann, återfinns här: Ensamheten efter barrikaderna

Del 2, om Althea Gibson, återfinns här: En vilja starkare än förtrycket

Del 3, om Eleanor Roosevelt, återfinns här: Ett liv för politik och passioner

Del 4, om Pierre Trudeau (1919-2000), återfinns här: Show, substans och orädda idéer

Del 5, om Alessandro Scarlatti (1660-1725), återfinns här: När allt var nytt: musiken som får hjärtat att stanna – och slå igen

Del 6, om Marion Dönhoff (1909-2002), återfinns här: ”Var liberala och toleranta”

Del 7, om Lars Magnus Ericsson (1846-1926), återfinns här: Minns vägen till svenska välståndet

Del 8, om Karin Boye (1900-1941), återfinns här: Som en flaskpost med varningar från mörka år

Del 9, om Friedrich von Schiller (1759-1805), återfinns här: Schiller kan påminna om Europas bästa ideal

Del 10, om Bobby Kennedy (1925-1968, återfinns här: Från Joe McCarthy till Martin Luther King

Del 11, om Lise Meitner (1878.1968), återfinns här: Ett liv för vetenskap och upptäckter

Del 12, om Selma Lagerlöf (1858-.1940), återfinns här: Nu var det 1858 – om en resa in i det moderna Sverige

Del 13, om Marina Tsvetajeva (1892-1941), återfinns här: Otämjbar poet i katastrofernas århundrade

Del 14, om Joseph Lister (1827-1912), återfinns här: Lågmäld, klarsynt och uthållig, möjliggjorde han modern kirurgi

Del 15, om Bill Watterson (1958- ), återfinns här: En pojke, en tiger och ett snille med serievärldens största integritet

Del 16, om Pina Bausch (1940-2009), återfinns här: Dansa, dansa, annars är vi förlorade!

Del 17, om Margaretha Krook (1925-2001), återfinns här: Fenomenet Krook, vrede och prestationsångest

Del 18, om Elsa Björkman-Goldschmidt (1888-1982), återfinns här: ”…och Gud vet när hjortronen mognar i skogen”

 

Aktiv dödshjälp – nödvändig frihet eller något att frukta?

Av , , Bli först att kommentera 0

Är aktiv dödshjälp den stora, återstående frihetsreformen för människans myndiga makt att bestämma över sin egen kropp och sitt eget öde, sin värdighet och sitt liv? Ett erkännande av människors rätt att aktivt välja ett slut utan obeskrivliga plågor, maktlöshet och förnedring?

Eller är det en otäck utveckling på tvärs mot läkaretikens hjärta? Ett överrationellt ingrepp som förringar människovärdet och framtvingar omöjliga gråzoner mellan formell frivillighet och dold ofrivillighet? Ett smygande tvång till godtyckliga beslut; förskjutna värderingar kring det heligaste som finns?

Jag har hört kloka, djupt humanistiska människor, med stora insikter i ämnet, ibland personliga erfarenheter av situationen, argumentera övertygande och dramatiskt för båda ståndpunkterna. Jag har också hört genomteknokratiska, ytliga standardredogörelser för båda hållningarna.

Frågeställningen är inte ny, förstås, utan har funnits med i alla civilisationer. Men i en epok när människor i den rika världen lever längre och längre, de medicinska framstegen skapat nya, svåra, avslutande livsfaser – tidigare nästan aldrig förekommande – och gamla tabun om människa, identitet och kropp ifrågasätts, kommer frågan om aktiv dödshjälp att bli en av 2000-talets etiskt viktigaste och svåraste diskussioner. Tidskriften Der Spiegel, med god känsla för vilka dilemman som det finns ett behov av att fördjupa och lyfta fram, ägnar sin temaartikel i veckans nummer, som kom i går, åt just dödshjälpsdebatten. ”Döden”, skriver Spiegel, ”är en privatsak, den är det allra mest personliga som finns. Men den berör stat och samhälle.” På många sätt.

Att ingen kan rädda sig till en hållning enbart genom hänvisning till fakta och erfarenheter gör det extra uppslitande. Aktiv dödshjälp är – vad de etiska djupen i problematiken angår – inte överhuvudtaget att jämföra med vanlig palliativ vård för ett så lindrigt och smärtfritt slutskede som möjligt, eller med beslut om avslutande av livsuppehållande åtgärder. Aktiv dödshjälp ställer den allra svåraste frågan om liv och död, om värderingar och rättigheter, på sin yttersta spets.

Det är ingen slump att den vanliga politiken, och de politiska partierna, har oerhört svårt att ens närma sig ämnet. Ingen medial konfliktlogik i världen tillåter någon att prata tillräckligt länge för att komma till punkt och få med alla nyanser på ett sånt område. Och att gå in i det via femsekundare, käcka paroller och valslogans vore under all värdighet. När många medieaktörer dessutom tycks nästan besatta av att hurtfriskt mana sina läsare/tittare/lyssnare till hälsosammare och sundare livsstilar för förlängda liv, skär sig de allvarliga och komplicerade avvägningarna bakom aktiv dödshjälp mot den övriga mediedramaturgin. Så diskussionen förs nästan uteslutande inom den medicinska professionen och inom filosofin. På hög nivå, men också utan att sätta särskilt många spår i den allmänna samhällsdebatten.

Det är illa. I takt med att människor i uppmärksammade fall – och de lär bli mångdubbelt fler – börjar ta saken i egna gråzonehänder, kommer frågan att tvinga sig på beslutsfattare, medier och allmänhet. Och därför finns det alla skäl – oavsett om du vill tillåta aktiv dödshjälp eller vill behålla förbudet – att bejaka en öppnare, djupare etisk debatt om livets slut och den svåraste av avvägningar. Själv känner jag obehag inför ämnet, men inser att det inte är någon hållning.