Landsorten bör utmana storstäderna i nytänkande

Av Ola Nordebo, 29 augusti 2009 kl 10:12, Bli först att kommentera

Min lördagskrönika den här veckan handlar om bilden som växer fram av en politisk opinionsklyfta mellan storstadsregionerna och landsorten, plus en liten historisk parantes om Hjalmar Branting som utgångspunkt för påståendet att det svider i socialdemokratins innersta när stockholmarna vänder partiet ryggen.

Jag vet inte om formen för krönikan blev helt lyckad, men här är den i alla fall:

———————————————

Utmana storstäderna i nytänkande

Nästa års valrörelse kommer att handla mycket om storstadsregionerna. Inget parti med ambitioner att spela en nationell roll har råd att framstå som fientligt inställt till landets växande urbana centrum. Det är i Stockholm, Göteborg och Malmö med omnejder som etablerade partier kan triumfera eller kapsejsa så att det märks. Risken finns att allt annat – resultat i landsbygdskommuner – noteras som kuriositeter i riksrapporteringen.

…tro inte att socialdemokratins ledning tar så lätt på vad nollåttorna tycker och tänker. Det svider i socialdemokratins innersta när stockholmarna i val och opinionsmätningar vänder partiet ryggen som något i allt högre grad ointressant och mossigt. Tro inget annat än att förluster i Stockholm plågar den högsta partiledningen långt mer än framgångar i exempelvis norrlands inland glädjer den. Det har inte enbart med enkel valmatematik att göra. Huvudstaden och dess politiska liv har alltid spelat en mycket viktig roll för socialdemokraterna…

Tidigare i år berättade tidningen Riksdag & Departement att de tre storstadslänen enligt Valmyndighetens preliminära prognos vid nästa val för första gången får en majoritet av riksdagsmandaten. Det blir konsekvensen om Västernorrland, Värmland och Jämtland tappar var sitt fast mandat och dessa sedan tillfaller Stockholms län, Västra Götaland och Skåne.

Ett sådant parlamentariskt epokskifte är en ofrånkomlig följd av en samhällsutveckling där det urbana håller på att ta över som allenarådande politisk norm och referenspunkt i riksdebatten, medan landsbygden marginaliseras och i bästa fall tolereras, utan att tas på särskilt stort allvar.

…när socialdemokratin första gången upphöjde sin stämma i Sveriges riksdag skedde det från Stockholmsbänken, och i viss mån på ett liberalt mandat. 1896 valdes Hjalmar Branting, som första socialdemokrat in i riksdagen efter en valrörelse i Stockholm som av Leif Kihlberg betecknats som den “livligaste och över hela landet mest uppmärksammade sedan stora tullstridens dagar”…

Norrland, med den starka ställning som konservativa, förändringsskygga socialistiska krafter har här i kontrast till storstädernas mer liberala stämningar, utmålas allt oftare som en motsvarighet till republikanernas sista fästen på den konservativt dominerade landsorten i USA. Det är inte bra för Norrland.

Även framträdande socialdemokratiska debattörer drog sådana paralleller efter förra höstens amerikanska presidentval. S-bloggaren Magnus Ljungkvist skrev exempelvis:

“I den glesbefolkade landsbygden frodas konservatismen. I storstadsområdena söker man det nya. Där längtar man efter den förändring som genomsyrat Obamas kampanj. Skillnaden mellan landsbygd och urbaniserade områden finns också i den svenska politiken. (…) Det blåa stråk som följer E4:an genom Sverige är också de mest urbaniserade tillväxtområdena. Det är här som Alliansens förändringsretorik fann fäste. Socialdemokraterna bygger sin väljarbas i glesbefolkade områden där förändringsbenägenheten är mindre och det finns en stark konservativ strömning.”

…eftersom socialdemokraterna inte hade några utsikter att lyckas med en egen lista fick Branting, som vid flera val tidigare, trots annan partitillhörighet kandidera på en liberal lista. Med 822 röster valdes han där in i riksdagen som fjärde namn i femte kretsen (Maria och Västra Kungsholmen)…

Bilden är, som vi vet, förenklad och orättvis mot Norrland, som är långt mer mångbottnat och långt mer politiskt spännande än den socialdemokratiska retoriken här kan ge sken av. Men visst fångar den också ett övergripande mönster som går att utläsa i valresultaten.

…Nils-Olof Franzén gör i sin Branting-biografi det rimliga antagandet att eftersom så få av kroppsarbetarna hade rösträtt “vågar man förmoda att många av de 822 var liberalt sinnade småborgare eller intellektuella”…

I sommarens Europaparlamentsval blev socialdemokraterna bara fjärde största parti i Stockholms stad. I den senaste opinionsmätningen får partiet runt 20 procent i huvudstaden. Nervositeten är stor bland socialdemokratiska kommunpolitiker i Stockholm att det egna partiet därför ska gå till val på en utpräglad vänsterpolitik, som tilltalar partiets kärntrupper i Norrlandskommunerna, men gör att partiets utsikter att vinna ökat stöd i Stockholm blir obefintliga.

För en vecka sedan gjorde fyra av de nervösa ett uppmärksammat utspel på DN-debatt där de bland annat krävde att arbetsförmedlingen ska avskaffas, att det ska bli lättare för fler att bo i eget hus eller bostadsrätt, att valfriheten på skolområdet ska värnas och att LAS bör göras omi grunden. Jämför det med hur Västerbottens socialdemokrater brukar låta.

…men basen utanför de röstberättigade var långt bredare. I sitt sirliga hyllningsporträtt av Branting i två band beskriver Zäta Höglund scenen när valresultatet blev känt: “När namnet Branting lyste fram från Dagens Nyheters transparent skallade detta namn som ett fältrop genom den tusenhövdade massan där nedanför och fortplantade sig från mun till mun, åtföljt av stormande hurrarop hela gatan ned”…

Sådana utspel får alltid mer traditionalistiska socialdemokrater att ifrågasätta de pragmatiska nytänkarnas egentliga partitillhörigheter och fräsa åt “stockholmare”. Det är svårt att föreställa sig hur Mona Sahlin ska kunna hålla samman sitt parti i en valkampanj som har något vettigt att säga om ett så centralt område som valfrihet och entreprenörskap inom välfärdssektorn när motsättningarna är så stora. Väljer hon att stöta sig med partikamraterna i Stockholm eller i Norrland?

…när urstockholmaren Branting på midsommarafton 1923, som åldrande och av alla läger uppburen statsman, höll ett vackert tal vid invigningen av Stockholms stadshus, lyste hans emotionella band till huvudstaden och dess speciella politiska betydelse igenom: “…men livskraften och framtidsförhoppningarna bero ytterst på att vi icke äro, vi medborgare i Stockholm, blott några hundra tusen tillfälligt sammanskakade sandkorn, utan fastmer alla inbördes förbundna med tusen band som hålla oss ihop och i vilkas nätverk livets safter strömma. (…) Vårt stadshus är symbolen för vår stad, som vi alla ägna vår särskilda kärlek inom ramen av det gemensamma fäderneslandet.” …

Det är ett rent internt och högst kuriöst socialdemokratiskt problem. Ett parti som rekommenderar en rikspolitik åt storstadsregionerna och en helt annan åt landsorten är på väg mot intellektuell bankrutt. Den spagaten är omöjlig. Tyvärr har socialdemokratins regionala splittring fått fler även i andra läger att sprida myten om att det finns dynamiska storstäder respektive sömniga landsortskommuner som inte kan lyftas av samma politik. Det är förstås nys. Är det bra här är det bra där, är det dåligt där är det dåligt här.

Norrland borde inte gilla, bör inte acceptera och får absolut inte ge stöd åt bilden av landsorten som en konservativ, bakåtblickande, socialdemokratisk bromskloss. Vi har långt bättre traditioner än så. Det finns inga skäl att låta storstadsregionerna ensamma göra anspråk på rollen som föregångare och nytänkare.

Lindellhallen i skymningstimmen

Av Ola Nordebo, 28 augusti 2009 kl 10:04, Bli först att kommentera

Tog en promenad kring universitetscampus i går kväll. Lindellhallen är verkligen lyckad arkitektur. Den har kvaliteter som verkar hålla även över tid.

Dagtid kan den kanske ibland ge ett litet blekare intryck utifrån; men i första skymningstimmen, när den lockar med sitt speciella sken, är det helt enkelt vackert.

Kul när en ombyggnation ger ett fräscht intryck inte bara vid invigningen, utan också senare när man vant sig vid den.

Reinfeldt och jättemackan

Av Ola Nordebo, 28 augusti 2009 kl 08:34, Bli först att kommentera

Min ledarkrönika om Fredrik Reinfeldts tal på moderaternas stämma i går:

———————————————–

Fredrik Reinfeldt och jättemackan

När en politiker håller ett så upphöjt, allt omfattande, ”det här ska låta rätt i de flestas öron, inte skrämma någon och inte lämna ett uns syre över i mitten för motståndarna”-tal som Fredrik Reinfeldt höll på moderaternas stämma i går, kan det gå riktigt snett.

Intrycket kan, om substansen saknas, bli att budskapet är, med Bilbos ofta citerade ord i Sagan om ringen: ”like butter scraped over too much bread”.

Men det är en risk som alla partier med ambitionen att få en statsbärande ställning måste vara beredda att ta. Dilemmat är oundvikligt.

Fredrik Reinfeldt smörade på en jättemacka i går, och det är ofrånkomligt att lagret blev tunt. Huruvida väljarna litar på att statsministerns upphöjda tonfall har försänkningar i verkligheten och täckning i kommande politiska förslag, blir en ren fråga om företroende.

Pratar han i molnen eftersom molnen till skillnad från marken är fria från jobbiga intressekonflikter, obekväma frågor och beslutsångest? Eller formulerar han en pragmatisk, trovärdig grundval för ett mångårigt moderat regeringsinnehav motsvarande det socialdemokraterna innehade i mitten av 1900-talet?

I genren inbjudande statsmannatonfall är Fredrik Reinfeldt ensam på banan i svensk inrikespolitik just nu. I genren konkreta svar på besvärliga frågor däremot är han – Saab-affären undantagen – inte alltid så övertygande.

För inte ens han har hittat någon mirakelväg i inrikespolitiken där alla konflikter plötsligt avskaffats. Reinfeldt talar om att lyssna till människors vardagsproblem – men de är ofta motsägelsefulla. Medborgarnas önskemål spretar i alla riktningar. Någon konsensus existerar inte. En övergripande ambition kan förverkligas på olika sätt. Kring vägval och metoder står ofta de hetaste diskussionerna.

Då räcker det inte för en politiker att bara tala om den där övergripande visionen de flesta är överens om, när konkreta ställningstaganden måste göras i frågor där oenigheten är stor.

Vad vill alliansen med socialförsäkringarna, arbetsmarknadslagstiftningen, arbetsgivaravgifterna, integrationspolitiken, integritetspolitiken, försvarspolitiken, kulturpolitiken, familjepolitiken, biståndspolitiken, utnämningspolitiken, klimatpolitiken?

Det är inte alltid lätt att veta.

Att alliansen vinner förtroendemätningarna beror mycket på att tillståndet inom den rödgröna oppositionen är så erbarmligt. Men tittar man närmare på vad alliansen lämnat för egna besked inför 2010, som går utöver det man gick till val på 2006, framträder en minst sagt osäker bild. Det är förstås möjligt att huvuddragen kring arbetslinje, sänkta skatter för låginkomsttagare, kunskapsskola och förnyelse av välfärdssektorn från 2006 räcker till seger även 2010, givet oppositionens irrfärder vänsterut. Men att reprisera är en låg ambition.

Reinfeldts tal angav en huvudinriktning för svensk politik som låter bra och som de flesta kan skriva under på. Just det är problemet. Som besked till väljarna är det trevligt, men vagt och otillräckligt.

Biståndet och enprocentmålet

Av Ola Nordebo, 27 augusti 2009 kl 08:43, Bli först att kommentera

Det är positivt att debatten om hur svenska biståndspengar används hålls vid liv. Att allt inte stått rätt till i den principiella utformningen och praktiska tillämpningen av biståndspolitiken kan ingen förneka.

Men det betyder inte att exemplen på missbruk är belägg för att allt bistånd är meningslöst eller att biståndet borde minskas. Det är svammel. Låt inte debattörer som bara blir engagerade när de får kräva sänkt bistånd få sätta dagordningen.

Enprocentmålet är viktigt och värt att försvara.

Ted Kennedy

Av Ola Nordebo, 27 augusti 2009 kl 08:39, 2 kommentarer

På dagens ledarsida skriver jag lite om Ted Kennedy:

——————————————————

Ted Kennedy – en uthållig liberal lagstiftare

Inflytelserika politiska dynastier – fäder, söner, syskon, släktingar, så småningom makar och döttrar, i invecklade, utbredda och över flera generationer bestående nätverk – är ett yngre fenomen i amerikanskt statsliv än i svenskt.

Men ända sedan självständighetsförklaringen 1776 har dynastier spelat en viktig, motsägelsefull, fängslande och ifrågasatt roll även i USA:s politiska utveckling.

Från The Adamses under den unga republikens första 150 år till The Clintons och The Bushes under senare decennier kantas en krokig väg av otaliga dynastier – nationella och regionala.

Störst populärkulturell lyskraft av dem alla har, mest omskriven och mytomspunnen är – förstås – Kennedy-klanen.

En del kanske tror att det började med brödraskaran John F, Robert och Ted. Men de föddes in i ett partipolitiskt etablissemang. Både deras farfar och deras morfar hade varit framstående politiker, och fadern innehade flera tunga uppdrag – bland annat som ambassadör i Storbritannien. Managen var krattad och förväntningarna på den nya, privilegierade, äregiriga generationen Kennedys stora från början. När äldste brodern Joseph Patrick Kennedy, Jr omkom i en flygolycka under andra världskriget, den första i en lång rad tragedier att drabba Kennedy-familjen under 1900-talet, sattes hoppet till näst äldste brodern John F Kennedy.

Vad som följde var några av de mest dramatiska, hoppingivande, progressiva, men också gång på gång desillusionerande decennierna i USA:s historia, med morden på JohnF Kennedy 1963, MartinLuther King Jr 1968 och Robert Kennedy 1968 som mörka ögonblick. Kennedy-klanen stod i centrum både som popglitter och ond, bråd död, både genom kändisflams och djupt seriösa politiska gärningar.

Under hela den eran – genom alla omvälvande prövningar – fanns Ted Kennedy, den yngste brodern, den ende av dem som skulle få leva till sin ålderdom, han som avfärdades som en lättviktare i jämförelse med tungviktarna John F och Robert, med i skuggan av, men alltid nära sina omsvärmade bröder.

När han avled i går, 77 år gammal, efter en tids kamp med cancern, skrev Richard Lacayo på time.com en minnesruna med rubriken: “The Death of Ted Kennedy: The Brother Who Mattered Most”. Han kallar honom för en av de främsta lagstiftarna i USA:s historia.

Joe Klein, också på Time, beskriver ett möte han hade med Ted Kennedy 1970: “But he was frightened of more profound things as well — overwhelmed by his own humanity in the face of his brothers’ immortality, convinced that he’d never measure up, that Joe and Jack and Bobby had been the best of the Kennedys.”

Ted Kennedy hade inte sina bröders karisma. Kring hans namn stod inte det speciella skimmer som tragiska mord på framstående politiker skapar. Men efter 46 år i senaten som en betydande liberal lagstiftare på områden som medborgerliga rättigheter, utbildning och socialpolitik, och efter decennier som tung, omstridd liberal opinionsbildare i den amerikanska samhällsdebatten, finns det fog för påstående att han till slut blev den av bröderna Kennedy som lämnade det största politiska arvet efter sig.

Ted Kennedy hade, med de uppenbara mänskliga brister som ackompanjerade hans enastående förtjänster i en sammansatt personlighet, sannolikt inte haft en chans att göra politisk karriär om han varit ung i dagens hetsiga medieklimat. Det kan vara värt en tanke eller två.

Mot slutet av sin karriär kunde han luta sig mot unika erfarenheter från ett halvt sekel amerikansk politik. Uthålligheten var makalös. Det ligger stark symbolik i att han går bort just när sjukförsäkringsdebatten – hans hjärtefråga – i USA närmar sig ett nytt avgörande. Andra får föra det arbetet vidare.

Unken rättsuppfattning i våldtäktsdebatt

Av Ola Nordebo, 22 augusti 2009 kl 09:44, Bli först att kommentera

Min lördagskrönika den här veckan handlar om de senaste dagarnas våldtäktsdebatt:

——————————————–

Unken rättsuppfattning i våldtäktsdebatt

Det har under veckan från en del håll hävdats att debatten kring kammaråklagaren Rolf Hillegrens kontroversiella uttalanden om vad som är våldtäkt och inte spårat ut; att en pöbelstorm uppstått som vill förvägra en åklagare hans yttrandefrihet.

Ser man till det som skrivits i tidningar och på politiska bloggar, och sagts i radio och tv, är det påståendet trams.

Debatten har stundom varit beklämmande. Men inte av det skälet. Det som varit beklämmande är att en del ledande debattörer, företrädesvis inom den konservativa sfären, faktiskt inte förmått se att Hillegrens stenåldersaktiga syn på vad män har rätt att göra mot kvinnor inte bara är illa i sig, utan därtill direkt diskvalificerar honom för uppgiften att som åklagare handlägga sexualbrott.
Att Hillegren ges andra arbetsuppgifter av sin chef vid City åklagarkammare i Stockholm, är rätt inte därför att han har yttrat en kontroversiell åsikt vilken som helst, utan därför att hans uttalanden avslöjar en uppenbar inkompetens i och olämplighet för den egna yrkesrollen.

Två uttalanden av Hillegren har väckt reaktioner. Som kommentar till två kontroversiella friande våldtäktsdomar i Högsta domstolen sade han i förra veckan:

”När man säger våldtäkt tänker man mest på riktiga ruggiga våldtäkter. Men tar man en man och en kvinna som känner varandra och kvinnan säger att hon inte har lust i dag, men mannen kör ändå. Visst är det oschysst, men kanske inte värt två års fängelse. Det liknar mer en ordningsförseelse.”

I ett försök att försvara sig mot den skarpa kritiken för liknelsen med ordningsförseelser skrev han några dagar senare i SvD:

”Att inte ha samlag mot någons vilja är en utmärkt umgängesregel som dock passar bättre i etikettböcker än i lagböcker.”

Här handlar det inte – som en del patetiska försök att ärerädda kammaråklagarens grymtande gjort gällande – om juridiska spetsfundigheter och intressanta nyanser. Här handlar det om ett renodlat ställningstagande för rätten att ha samlag mot någons uttryckliga vilja utan att rättssamhället överhuvudtaget ska ha med saken att göra. Då har en gräns passerats, bortom vilken det måste finnas vissa konsekvenser.

Rolf Hillegren är givetvis i sin fulla rätt att företräda sina åsikter i offentligheten och kräva att mäns överordnade ställning över kvinnor ska vara vägledande för rättssamhällets syn på våldtäkter. Men i rollen som handläggare av just sexualbrott kan han inte rimligen få fortsätta. Det har med professionell trovärdighet och lämplighet, inte yttrandefrihet, att göra.

Frågor om juridisk beviskraft, brottsrubriceringar och straffskalor på det här området hör, som även några av Hillegrens skarpaste kritiker påpekat, till de mest sammansatta och svåra som finns. De ställer utredare och domstolar inför stora utmaningar. De misstänkta brottens karaktär skapar oundvikligen juridiskt snåriga situationer. Det lär ingen kunna förneka, och är ett av de starkaste argumenten för att ytterligare resurser och prioriteringar bör läggas ned på att göra utredningar av sådana fall så effektiva, gedigna och rättssäkra som möjligt.

Debatten om behovet av en eventuell samtyckesparagraf har också visat att det utifrån samma grundvärderingar går att komma till ganska olika slutsatser om exakt hur lagstiftningen ska se ut. Kring allt detta förs och ska föras en kvalificerad, illusionslös och öppen debatt.

Men för att något vettigt ska komma ur den måste debatten föras inom ramarna för vissa grundläggande principer: att sexuella övergrepp mot någons uttryckliga vilja är ett allvarligt brott, inte en etikettfråga eller ordningsförseelse, och att kvinnor inte är mindre värda än män. Om vi inte ens är överens om det lär det dröja innan samhället hinner framåt. Om vi hela tiden ska behöva lotsa enskilda ärkereaktionärer upp från stenåldern in i 2000-talet innan vi går vidare med brådskande debatter på en mer seriös nivå blir situationen ohållbar.
Och om våldtagna kvinnor riskerar att behöva lämna sin anmälan till en åklagare som offentligt uttalat sig om just våldtäkter i stil med Hillegren är vi långt från ett rättssäkert förfarande.

Mot bakgrund av den kritik som länge funnits mot hur illa rättssystemet och polisen ibland bemöter våldtäktsoffer och utreder våldtäktsfall är Hillegrens uttalanden överhuvudtaget en påminnelse om att det pågående arbetet inom rättsystemet med att komma till rätta med sådana attityder måste fullföljas.
Hillegren är i sitt extrema synsätt knappast längre representativ för mer än en mindre klick bakåtsträvare inom rättssystemet – men hans uttalanden vittnar om vilka forntidsattityder som våldtagna kvinnor fortfarande riskerar att möta från enskilda myndighetsrepresentanter, även på höga nivåer.

Misstanken som åter luftas att åsikter liknande Hillegrens funnits med som delförklaringar till kontroversiella våldtäktsdomar de senaste åren är oundviklig. Redan det visar hur ifrågasatt rättssamhällets trovärdighet är på den här punkten.
Den största vreden över Hillegrens uttalanden borde därför rimligen finnas bland de av landets poliser och åklagare som dagligen i sina gärningar försöker visa att de fördomar som finns mot respektive kår på det här området allt mer saknar berättigande.

Men det finns också en vidare politisk aspekt på den senaste veckans turbulens, om man i bedömningen av den debatt som förts även tar en titt på en del som förekommit i så kallade, och vanligtvis anonyma, nätkommentarer. Antifeminismen i Sverige är i dag så upphetsad, obalanserad, historielös och paranoid att den inte förmår upptäcka en unken människosyn ens när den upprepar sig gång på gång i det offentliga samtalet. Det är värt att minnas när den lite småvulgära propagandan mot feminism och genusstudier från högerhåll breder ut sig.

För dem som inte anser att det fortfarande finns djupgående maktstrukturer i det svenska samhället som missgynnar kvinnor borde den gångna veckans debatt ha varit en väckarklocka. En ökad genusmedvetenhet har visserligen gjort att det går åt rätt håll på de flesta område. Gamla förtryckande mekanismer arbetas bort steg för steg, kunskaper och insikter om könsroller och maktstrukturer fördjupas – det har den gångna veckan också visat. Men de som arbetar för att vrida klockan tillbaka har inte gett upp.

Vilhelm Moberg och vissa dagar

Av Ola Nordebo, 19 augusti 2009 kl 09:32, 1 kommentar

Vissa dagar får man en säregen lust att skynda till bokhyllan och läsa Vilhelms Mobergs "Därför är jag republikan" på nytt.

200 år av fred är stort. Varför monarkin som institution ska stå i centrum för det firandet förblir en obegriplighet.

Den svåra konsten att tolka en valseger rätt

Av Ola Nordebo, 18 augusti 2009 kl 08:35, 2 kommentarer

I en signerad text på dagens ledarsida skriver jag lite friare till formen och med några korta ögonkast på historien lite om den svåra konsten att tolka en valseger, något Barack Obama nu kämpar med:

————————————–

Den svåra konsten att tolka en valtriumf rätt

Att tolka ett valseger på rätt sätt kan vara lika viktigt – och lika svårt – som att vinna ett val.
Frestelsen att, med jublet och talkörerna från valvakan ringande i öronen, övertolka väljarnas besked, läsa in för mycket i några få procentenheter, kan föra politiska ledare på irrvägar.
Men även de som i triumfens ögonblick blir för ödmjuka, försiktiga och räddhågsna – nästan uppträder som om de egentligen inte vunnit valet överhuvudtaget – kan lätt bli offer för en brölande, bitter och revanschsugen oppositions försök att lamslå de nya makthavarna.

(När Barack Obama nu står inför sin djupaste kris hittills blir det uppenbart att han inte är säker på vilket förändringsmandat han och det demokratiska partiet fått av de amerikanska väljarna.
Var förslagen till sjukvårdspolitiska reformer ett viktigt skäl till hans valseger? Eller var det något väljarna ogillade men inte lade särskilt stor vikt vid när de, av andra skäl, röstade på Obama?
När han satte hårt mot hårt och – på mycket goda grunder i sak – satsade all prestige på en sjukvårdsreform: hade Obama då tolkat valresultatet rätt, eller hade han läst in saker i det som inte finns där?
Genom frenetisk kritik, delvis vulgär, och skrikiga attacker på offentliga möten, har republikanerna sökt förmedla en bild av Obama som helt ur takt med väljarna. Och Obama har plötsligt tappat greppet om dagordningen, pressats till eftergifter. De närmaste månaderna avslöjar vems tolkning av valresultatet som är rätt. Har Obama övertolkat sitt mandat, och det kan vara så, lär det få negativa återverkningar för resten av mandatperioden. Har han läst av stämningarna rätt, blir det en historisk framgång.)

De politiker och partier som lyckats bli framgångsrika och effektiva över längre tid har ofta haft både en försiktigt finstämd och en burdust osentimental känsla för hur ett valresultat ska tolkas – och hur det absolut inte ska tolkas.

(Socialdemokratins historia i Sverige har alltid varit lätt präglad av den motsättningen mellan realistiska, jordnära partiledningar, även i kommunerna, och frasradikala partifalanger i synen på vad som grundlagt socialdemokratiska valsegrar. När en intern socialistisk vänsterfalang kanske trott att väljarna gjort tummen upp för radikala samhällsexperiment har pragmatiska socialdemokratiska partiledningar för det mesta insett att en sådan uttolkning av resultatet skulle garantera en förlust vid nästa val.
Socialdemokratins ledning i Sverige var under sina glansdagar kanske rentav bäst i Europa på att tolka valresultat. Mona Sahlin ger tyvärr inget intryck av att vilja knyta an till den traditionen.)

Vilket budskap under valrörelsen utlöste den där sista, lilla, avgörande förskjutningen av opinionen till den ena eller andra sidans fördel? Vad gav väljarna klartecken för, vad sade de bestämt nej till?

(Det är också med den balansgången som alliansregeringen haft att brottas under mandatperioden. Relativt skickligt har man på flertalet områden, några sorgebarn undantagna, förmått att analysera sin egen valseger, utan att skynda fram bortom vad väljarna accepterade 2006 eller bli alltför passiva på områden där väljarna faktiskt bett om genomgripande förändringar.
Faran inför nästa val är dock att man förväxlar 2010 med 2006 och söker exakt samma mandat en gång till. Då glömmer man att varje nytt val kräver fräscha idéer, tydliga ställningstaganden i tidigare obesvarade frågor och en uppdaterad, självkritisk verklighetsbild. Vad som blir konsekvensen om man försummar ett sådant framåtblickande idéarbete bortom tidigare vinnarrecept kan Göran Persson upplysa om.)

Politiker utan genomtänkt uppfattning om vilket mandat, vilket konkret uppdrag, medborgarna egentligen tilldelat dem, får svårt att regera effektivt.

(De icke-socialistiska regeringarna i Sverige på 1970- och början av 1980-talet framstår, åtminstone i historieböckerna, som väldigt osäkra om vad de egentligen fått för mandat efter alla år i opposition.
François Mitterrand var visserligen en begåvad och tänkande politiker, utan tvekan, men hans första, och i efterhand kritiserade, mandatperiod som fransk president i början av 1980-talet visar hur oerfarna socialisterna i Frankrike var när det gällde att långsiktigt analysera en seger i ett presidentval efter decennier av nederlag.)

Partiaktivister inom det vinnande lägret vill gärna tro att det är de radikalaste, mest ideologiska budskapen som äntligen gått hem – det där som de kämpat för under alla år. Sällan är det sant. Om en partiledare ibland ser märkligt reserverad ut trots att röstsammanräkningen bara bjuder goda nyheter, kan det bero på insikten om att jublande anhängare övertolkar triumfens räckvidd.
Men ibland kan också en politisk ledare i oklara, svårtolkade lägen se ett tydlig mandat, ett historiskt tillfälle, som lite molokna partikamrater i första skedet missat.

(Som när annars ibland vankelmodige och tvehågsne Willy Brandt 1969 direkt på valkvällen insåg att tiden var mogen för en socialliberal koalition mellan SPD och FDP och med glöd drev igenom den trots motstånd inom högsta partitoppen.)

De som, på olika sätt, har en snabb och felfri fingertoppskänsla för valresultat blir svårslagna i åratal.

(Som genrens mästare Tony Blair, när Nya Labour kom till makten i Storbritannien 1997 eller föregångaren Margaret Thatcher efter de konservativas seger 1979 .)

Barack Obamas presidentskap står inför en avgörande höst.

Svininfluensan och risken för hysteri

Av Ola Nordebo, 15 augusti 2009 kl 08:20, 2 kommentarer

I min lördagskrönika den här veckan diskuterar jag lite å ena sidan och å andra sidan kring svininfluensan, svåra avvägningar, risken för hysteri och en massvaccinering som i alla fall inte är helt oproblematisk. Ett svårt ämne:

—————————————————————

Svininfluensan och risken för hysteri

Follow the Money, följ pengarna, är sällan ett dåligt tips när man vill förstå samhällsfenomen som vid första anblicken ger ett irrationellt intryck.

Jag hävdar inte att debatten om svininfluensan varit uteslutande irrationell eller att besluten om massvaccinering varit i grunden felaktiga. Risken finns att åtgärderna gör mer skada än nytta, men de kan också visa sig vara rimligt förutseende. Jag har respekt för att myndigheterna i sina rekommendationer hellre vill ta det säkra före det osäkra.

Vi befinner oss, som så ofta, i ett läge där vaksamhet inför nya hot bör samsas med skepsis inför undergångsprofetior. Inte bara hysteriska överreaktioner utan även aningslös passivitet har skapat elände i historien. Ingen vill bli anklagad i efterhand för att ha suttit med armarna i kors. Den rädslan, underblåst av medierna, har med åren lett till en viss nervös, stressad aktivism hos politiker och myndigheter.

Ibland har den tagit sig patetiska uttryck. Ibland har den varit direkt skadlig. Men ofta har den också, det glömmer man lätt, visat sig vara ganska framsynt och förnuftig.

Sett mot den bakgrunden bör vi känna viss ödmjukhet inför de svåra avvägningar som ansvariga beslutsfattare måste göra när ett problem av det här slaget uppstår.

Men med det sagt går det inte att komma i från att debatten och rapporteringen kring svininfluensan varit obalanserad, tidvis direkt hysterisk. Besluten som nu fattats om massvaccinering är inte, det vore en grotesk förenkling att påstå, oproblematiska. Och den årliga och farliga «vargen kommer och världen går åt fanders«-ritual som håller på att institutionaliseras och kommersialiseras i samhället har inte av tillräckligt många ifrågasatts som det kanske största hotet av dem alla. Vad beror obalansen och hysterin på? Varför ställs motfrågorna bara i marginalen?

Eller för att börja helt krasst: vilka tjänar på att vi blir skraja och okritiska? Det finns framför allt två grupper som har mycket att vinna på att nya utbrott av influensa beskrivs i så dramatiska och oroväckande termer som möjligt: de som säljer vaccin och de som säljer rubriker; läkemedelsbolagen och medierna.

Över det behöver man inte moralisera. Vinstintresse är en positiv och nödvändig drivkraft i samhällsutvecklingen. Men man bör, när den samlade bedömningen ska göras, vara helt på det klara med att varken vaccinfabriken eller den braskande löpsedeln står för de mest balanserade beskrivningarna av svininfluensan. Läkemedelsbolagen och rubrikmedierna, som båda vinner på att hålla oss nervösa, är en mäktig, indirekt koalition. Den måste balanseras upp för att inte debatten ska kantra.

Dessutom bör man komma ihåg att även myndigheter, organisationer och andra intressegrupper alltid kämpar för att rättfärdiga sina existenser. De vill framstå som centrala och viktiga, för att få behålla eller helst öka sina resurser och anslag.

Nej tack till uppmärksamhet kommer de aldrig att säga. Och när medborgare känner oro så får myndigheter, organisationer och andra auktoriteter större genomslag än annars. Alltså ligger det till viss del i deras intresse att inte helt tona ned ett tänkbart hot på sina ansvarsområden.

Inte heller kring det behöver man moralisera. Men man bör vara medveten om att det ska mycket till för att de – när allt ljus faller på dem – ska tona ned faran, lugna oss med budskapet att det finns tusen andra saker i världen och samhället som är långt farligare och hänvisa oss till andra instanser istället. Så går det inte till.

Lugna oss, om det är det rationella, får vi göra själva. Alltså kan vi inte heller ta enskilda myndigheters eller experters ord som den absoluta sanningen, hur mycket vi än litar på deras avsikter och kompetens.

Den debatt som nu äntligen kommit igång handlar förstås inte om vaccinering eller inte vaccinering i några absoluta termer. Att riskgrupper och utvalda yrkesgrupper, exempelvis inom sjukvården, ska vaccineras är en självklarhet. Att vissa företag, inte minst småföretag, på eget initiativ vill vidta förebyggande åtgärder är begripligt. Enskilda individer kan av olika skäl vilja vaccinera sig just i år och mot just denna influensa för att slippa obehag när nu risken att drabbas är större än andra säsonger. Framtagandet av och forskningen kring vaccin är viktigt inte bara för framtiden, utan även på kort sikt.

Den besvärligare frågan gäller massvaccinering av i princip alla medborgare. De motargument som forskare framför mot en alltför omfattande vaccineringskampanj handlar om att eventuella biverkningar, som kan vara allvarligare än influensan själv, inte hinner testas ordentligt i tid. Risken för resistens ökar i takt med paniken, om inte bara vaccinering utan också andra läkemedel sätts in hämningslöst, samtidigt som normala förebyggande åtgärder som hygien och kost glöms bort.

Nyttan av massvaccineringen måste ställas mot andra insatser för hälsa, medicinsk säkerhet och samhällsproduktion som samma pengar skulle möjliggöra.

Den långsiktiga effekten av vaccineringen har också ifrågasatts. Varje år bjuder nya undergångsscenarier. Kan vi skydda oss mot alla, vilka ska vi frukta mest? Ska vi massvaccinera varje år?

Till slut imploderar en sådan skräckslagen stämning tillsammans med ekonomin och när det verkligt allvarliga läget inträffar och en pandemi går från att vara ett kvantitativt problem till att bli ett akut medicinskt hot, är vi avtrubbade. Ropen om att vargen kommer har varit så många och slukat sådana väldiga resurser att ingen längre lyssnar.

De argumenten bemöts å andra sidan med påpekandet att det den här gången handlar om en ovanlig pandemi, inte en vanlig influensasäsong, och att ett tillfälle av massvaccinering för att mildra konsekvenserna för produktion och tillväxt därför är ekonomiskt rationellt för samhället.

Och så står man där, med kloka argument från experter på bägge sidor. Är svininfluensan ett undantagsfall som kräver speciella åtgärder, eftersom pandemiers kraft att lamslå ett samhälle aldrig får underskattas, eller en trots allt hanterbar influensavåg av ett slag som vi kommer att få vänja oss vid, eftersom sådant hör till livet, och som vi inte bör överreagera på? Hur ska man tänka när erbjudandet om vaccination kommer?

Kanske är det så till slut, att de flesta av oss, som inte tillhör riskgrupperna eller de speciella yrkesgrupper där vaccinering är det enda rimliga, har att fatta ett individuellt beslut. Så blir frågan om vaccinering mot svininfluensan nästan existensiell. Den har med vår syn på livets och människans villkor att göra, och den kommer, tror jag, att ställas ofta framöver. Vad är vi mest rädda för: årets influensa eller årets hysteri? Det är en rysligt svår avvägning. I slutändan finns det ingen som med allsmäktig trovärdighet och sanning kan göra den åt oss.

Vi måste, och det är nog bäst så, bestämma själva.

Ett färgstarkare Västerbotten i riksdagen

Av Ola Nordebo, 12 augusti 2009 kl 14:35, Bli först att kommentera

I en signerad text på dagens ledarsida skriver jag om varför det vore bra med fler utpräglade personvalskampanjer i Västerbotten inför nästa års riksdagsval:

———————————————-

För ett färgstarkt Västerbotten i riksdagen

”Jag var”, sade den tidigare tyske utrikesministern Joschka Fischer efter sin avgång som förbundsdagsledamot 2005, ”en av den tyska politikens sista Live-Rock’n’roller.
Nu kommer, i alla partier, playbackgenerationen.”

Som alla försök att skilja hela generationer åt i termer av framstående och mindre framstående, var också detta orättvist. Även om det känns roligare att söka utvalda YouTube-klipp på legendariska politiker från förr än på deras, som vi kanske tycker, lite blekare efterföljare, är det en vilseledande känsla.

Om trettio år är det dagens politiker – när de får glänsa i nostalgiska best-of-versioner, med vardagen bortredigerad – som är legenderna för dem som kommer sen.

Ändå är Joschka Fischers bild användbar, och ett litet korn av allmängiltig sanning rymmer den, även översatt till svenska förhållanden. Det är för mycket playback, och för lite live-rock’n’roll, i dagens parlamentariska arbete.

Det har inte något med den genomsnittliga kvaliteten hos nutidens politiker att göra. Den är sammantaget och åtminstone vad gäller sakkompetensen hög och stabil, på de flesta nivåer. Det har istället att göra med hur den av starka, mycket välregisserade, toppstyrda och disciplinerade partier dominerade demokratin har förändrats under decenniernas gång.

Strukturer och arbetssätt har uppstått inom partierna som belönar vissa egenskaper och bromsar andra. Den elaka bilden är att de karismatiska personligheterna, de självständiga tänkarna, de verbalt skickliga, fått minskat utrymme till förmån för de smidiga och förutsägbara, men för allmänheten mer anonyma kuggarna i partiapparaternas hjul. Riksdagen döms ut som en passiv och tråkig knapptryckarverksamhet.

Det är en förenklad bild, men helt orättvis är den, som FRA-fiaskot häromåret visade, inte. Undantagen, när enskilda ledamöter blir riktigt synliga och hävdar sin enskilda ställning, påminner bara om hur ovanligt det är att politiker agerar utifrån personliga mandat.

Man ska inte ha några illusioner om hur det såg ut förr. Men intrycket är att problemet med riksdagens anonymitet och marginalisering blivit större. Den regionalt förankrade personkoppling mellan rikspolitiken «på tv« och den enskilda väljaren håller på att försvagas. Ofta är ledamöter knappt kända ens till namn av väljarna i hemlänet, vars uppdrag de bär.

Människor som tidigare vore givna riksdagskandidater håller sig helt borta från politiken. Andra arenor lockar mer. Därtill kommer att mediernas politiska bevakning skyndat på en process där politikerrollen knappt går att förena med fullödig mänsklig individualitet. Vilka kommer att vilja utsätta sig för sådana uppdrag i framtiden, är en vanlig och berättigad fråga.

Det är ett stort problem, eftersom ingen arena kan jämföras i betydelse med de politiskt beslutande församlingarna. Som FRA-frågan visade kan de enskilda ledamöternas ställningstaganden och uppträdanden vara helt avgörande i samtidens största frågor.

Mönstret av tilltagande anonymisering måste brytas innan det är för sent. Kopplingen mellan väljare och vald i form av ett personligt mandat måste stärkas. Och i väntan på att personval utan spärrar införs borde fler ta saken i egna händer, stirra Jante i fejset och driva utpräglade personkampanjer.

Västerbottens politiker borde bli föregångare. Några har redan annonserat intresse för riksdagen 2010. Utmärkt. Fler måste ut på banan. Vi vill inte läsa namnen första gången i notiser om resultaten från partiernas nomineringsmöten. Vi vill se och höra ivriga, otåliga kandidater själva annonsera sina avsikter långt tidigare, mitt på scenen, utan att skämmas. Jantes fanclub kommer att bua, men långt fler kommer att känna respekt inför rakheten och öppenheten.

Det kommer att fördjupa debatten inför valet, det kommer att underlätta ett ansvarsutkrävande, positivt eller negativt, efteråt och det kommer att ge partierna ny energi. Väljarna måste tilltros förmågan att se skillnad mellan vad som är larv och vad som är substans. Men om politiker inte träder fram och med lidelse talar om varför just de – som individer – kandiderar för ett uppdrag undanhåller man väljarna viktig information.

Låt Västerbotten bidra med live-rock’n’roll, inte playback, i riksdagen.