Nuncio och Elitloppet

Av , , Bli först att kommentera 0

Nuncio, skriver Henrik Ingvarsson i Guidens Elitloppsnummer, är ”närmast svart som natten och vacker som en solnedgång dessutom”. Han är ”travaren vi drömmer om, år ut och år in, och ofta stannar det bara vid just drömmar. Men i år finns han med”.

Jag håller med. Nuncio är av den där sortens högmeriterade amerikanska fyraåringar som har en alldeles speciell utstrålning. Nu tror jag att Elitloppet kommer ett snäpp för tidigt för honom, och dåligt spår i försöket kan ge dåligt spår i finalen. Men Stefan Melander har fler rävar bakom örat än de flesta, och då han väljer att starta med Nuncio redan i år kan jag inte hjälpa att drömma om en insats som vi kommer att tala om under många år. Ett väldigt öppet år blir han till slut mitt tips. Och så hoppas jag att Royal Fighter med Jennifer Tillman i sulkyn går till final.

För övrigt är årets Elitkamp för kallbloden den mest spännande på åratal.

När korruption, girighet och själlöshet förstör fotbollen

Av , , Bli först att kommentera 0

Skandaler och missförhållanden kan avslöjas och åtgärdas. Brottslighet och oegentligheter kan uppdagas och åtalas. Korrupta ledningar kan ställas till ansvar och avsättas.

Organisationer och rörelser kan räddas ändå, reformeras, återhämta sig och hitta sina grundvärderingar igen. Är de inre strukturerna friska, vinner inte rötan mer än för stunden.

Härskar utbredd och total själlöshet däremot, en fullständig frånvaro av hållning och ryggrad, en komplett avsaknad av samvete och anständighet som sista droppe och påminnelse när ruttenheten blottas, då finns inget att rädda eller reparera.

Då är det bättre att lägga ned och börja bygga upp något nytt från grunden igen. Skapa helt nya organisationer och strukturer, med värdebaserade utgångspunkter och funktionärer med andra drivkrafter än egen makt och berikning.

I det ögonblick som Fifa i går, trots den senaste veckans brottsavslöjanden om gigantiska mutor och omfattande pengatvätt, återvalde Sepp Blatter som president, diskvalificerade sig det internationella fotbollsförbundet i nuvarande form slutgiltigt som organisation värd omgivningens förtroende, stöd eller pengar.

Den internationella fotbollen håller på att gå under av korruption, girighet och själlöshet. Det sistnämnda är det allra allvarligaste: själlösheten. Den har gripit kring sig i många år, under hela den period som förvandlat fotbollen till big business bortom alla tidigare föreställningar och mått.

Fifa bär inte hela,men en stor del av skulden.

Hade Fifa varit delansvarigt för något annat än den alltför okritiskt beundrade, som helighet behandlade globala fotbollsindustrin, hade medlemmar flytt och pengar dragits in för länge sedan.

Fifas rykte har varit uselt under många år. Sepp Blatters ledarskap har förvärrat ett system vars produkt och andas barn han var redan långt innan han valdes till president första gången 1998 och efterträdde João Havelange.

Hur världsmästerskapen det senaste decenniet hamnat där de hamnat – från den grumliga process som gav arrangörskapet till Tyskland 2006 fram till de ur människorättsynpunkt katastrofala besluten att tilldela Ryssland VM 2018 och Qatar VM 2022 – har varit omgärdat av spekulationer och misstankar.

Kombinationen av enorma kapitalsummor, nästan obefintlig transparens, auktoritära traditioner och en mer än lovligt vördnadsfull behandling, inklusive stora ekonomiska subventioner, från omvärldens sida, har varit en oslagbar gryta för den soppa som nu till slut kanske håller på att koka över och uppdagas.

Sepp Blatters omval i går till ännu en mandatperiod borde ha varit en moralisk otänkbarhet i rådande situation. Men Fifa har ingenting lärt och ingenting förstått. Huvudskälet till det är att ingen tung, mäktig aktör gått från billiga ord till kostsam handling. Upprördhet och kritik är en sak. Men för att visa allvaret i situationen på ett sätt som Fifa förstår krävs att förbundet förlorar de saker det och många av den internationella fotbollens huvudaktörer suktar efter mest, även på toppklubbnivå: makt, glans och pengar.

Nu är det dags att Fifa avlövas. De stora sponsorerna bör helt

dra undan sitt stöd från Fifa, och inte återvända förrän öppenhet, offentlighet och korruptionsbekämpning under ny ledning svept genom organisationen. Ett av många självklara krav är att beslutsprocessen bakom utnämningen av VM-arrangörer reformeras.

Det europeiska fotbollsförbundet Uefa bör redan nu inleda processen att lämna Fifa, sluta legitimera nuvarande system och söka få så många som möjligt med sig i arbetet med att bygga upp ett alternativ. Kanske räcker redan förberedelserna som markering för att Fifa ska rensa upp internt.

Och fotbollsintresserade världen runt måste göra klart för alla fotbollens makthavare, nerifrån och upp, att gränsen är nådd, och inte okritiskt acceptera den internationella fotbollens brottslighet som något oundvikligt men uthärdligt, en liten fläck i glittret från stjärnorna och de stora matcherna.

För att fotbollen håller på att förstöras av själlöshet och girighet, att förenings- och folkrörelsedimensionen försvagats dramatiskt, är givetvis inte enbart Fifas fel. Det vore att hitta en alltför enkel syndabock.

Den europeiska toppklubbfotbollen, inklusive ungdomsfotbollen, skulle må bra av att titta sig själv i spegeln av åtskilliga skäl. Hur sund är den i sin kärna när det gäller människosyn, ekonomiska makt- och ägandestrukturer och demokratisk praktik?

Tidigare i vår kritiserade Christian Streich, tränare av lilla, charmiga bundesligaklubben Freiburg (som åkte ur förstaligan i år) och en av europeisk fotbolls mest sympatiska karaktärer, att pengar och affärsintressen håller på att beröva fotbollen dess genuina mänskliga dimension.

Sporten, glädjen och det lokala mötet mellan människor som engagerar sig för sin förening står inte längre i centrum, utan kommers, varumärken, en själlös handel med spelare och en alltmer desperat sponsorjakt för att hänga med på en hysteriska transfermarknader som gärna söker sig så långt ner i åldrarna.

Det tål att tänka på för en självgod idrott som gärna smyckar sig med folkrörelseetiketten när det passar, men för sällan lever upp till den i praktiken.

Teknisk fascination överskuggar etiska diskussioner

Av , , Bli först att kommentera 0

I sommar ska Googles förarlösa bil, IT-jättens satsning på ett fordon helt styrt av dataprogram, laserteknik och nedladdade kartor, göra testpremiär på allmän väg i Kalifornien. Det är något decennium, mycket utveckling, radikalt nya trafiklagstiftningar och rejält sänkta kostnader bort ännu, men att våra vägar i framtiden kommer att fyllas av automatstyrda bilar, med allt högre maxhastigheter, där ingen i normalläget har händerna på ratten, står utom tvivel.

Inom fartygsindustrin och sjöfarten handlar en del av framtidsdiskussionerna om fjärrstyrda fartyg, drönarskepp, utan någon besättning, manövrerade från centraler på land via radar, satelliter och med hjälp av kameror.

En av fördelarna – förutom rena besparingar – framhöll Oskar Levander, vicepresident för innovation, ingenjörskonst och teknologi hos Rolls Royce i en BBC-intervju tidigare i år, vore att eventuella pirater inte skulle kunna ta någon gisslan eller själva kontrollera fartygen. Men den internationella lagstiftningen kommer att bli extremt komplicerad.

Inom service- och tjänstesektorn pågår experimenten med robotar och automatisering för fullt, även på områden där en robotisering tidigare skulle ha varit helt tabu. Till och med robotar som sällskap och tröst inom omsorgen – en försiktig utfasning av den mänskliga närvaron som oersättlig kvalitet – finns med i framtidsspekulationerna.

Hushållsmaskiner, apparater och andra system i hus och lägenheter kommer i framtiden att kunna fjärrstyras på helt nya sätt – en app, ett lösenord och en inloggning och du kommer att kunna sätta hemmet i febril verksamhet medan du själv sitter på bussen.

De militära drönarna som ett personal- och kostnadseffektivt sätt att utföra för den egna sidan riskfria spaningsuppdrag i farliga eller svårtillgängliga regioner, men också attacker – inklusive avrättningar från skyn – håller på att förändra den tekniska och etiska grundvalen i modern krigföring. Otäcka, oacceptabla rättslösa gråzoner har redan skapats inom ramen för det så kallade kriget mot terrorismen.

I de militära drönarna investerar ett antal länder trots det stora utvecklingssummor. Men det är bara en tidsfråga innan även terrorgrupper börjar använda samma teknik och utnyttja den rättslöshet som redan skapats.

De civila drönarna kommer, givetvis, att spela en väldigt positivt roll på många områden. Vid räddnings- och katastrofinsatser av olika slag. Som hjälp vid komplicerade transporter. Vid behov av civil rekognoscering från luften. Inom jord- och skogsbruk. Men luften kommer att fyllas av dem, stora som små, svårmanövrerade som lättmanövrerade – och många kommer att användas i helt andra syften. För övervakning, smygfotografering, integritetsintrång, practical jokes. Drönarna kommer att locka i många sammanhang när traditionella gränser för etik och respekt plötsligt kan överträdas på ett nytt sätt.

På alla de här områdena gäller att fascinationen inför teknikens möjligheter tillåts överskugga etiska diskussioner och principiella överväganden om regler och rättsläge. Tekniken rusar fram, men den demokratiska debatten hänger inte med, eller är för godtrogen.

Vad händer med ansvarskänsla, ansvarsutkrävande och etiska grundvalar i samhället när moraliska val, prioriteringar och handlingar i ett krisläge är förprogrammerade och robotiserade? När en förarlös bil slutar att fungera utan att passagerarna hinner reagera, eller dataprogrammet själv måste ”välja” mellan att köra över en fotgängare eller krocka med en cyklist?

Vad händer med bedömningar, val och försiktighetsprinciper kring rutter och miljö, liksom rättsläge, när fartyg styrs på distans utan fysisk koppling mellan fartyget och ledning?

Vad händer när ditt uppkopplade hem kidnappas av hackare, och goes bananas? Hur påverkar det människors syn på samhälle och medmänniskor, och modet att ställa anspråk inom vård och omsorg, när apparater börjar ta över en del av tillsynen hos dem utan makt att kräva annat?

Vad händer med tillit och integritet när våra privatliv börjar invaderas av ett ständigt hot från kringflygande drönare som missbrukas av offentliga eller privata aktörer för övervakning och intrång? När brottslingar, inklusive våldsbrottslingar, börjar använda små drönare som vapen? Hur ska rättsväsendet agera när en större hobbydrönare i ren olycka faller ner och orsakar allvarliga skador? Vilka behörighetskrav bör ställas på den som styr en drönare? Speciellt körkort? Ålder?

Och är vi förberedda på mardrömen när insatser med militära drönare ökar våldsamt i en kapprustning, och ingen internationell rätt finns att hävda därför att demokratier hörde till dem som svek först och inte stod emot gråzonernas lockelser?

Teknikens utveckling är fantastisk på många sätt och lovar gott för framtiden på otaliga områden. Men det finns också stora faror. Fascinationen inför möjligheterna får inte överskugga vårt behov av etiska och rättsliga diskussioner om risker och nödvändiga gränser.

Ny ledarpodd i samarbete med Folkbladet

Av , , Bli först att kommentera 0

I dag kör VK:s ledarsida och Folkbladets ledarsida igång en gemensam ledarpodd under namnet Politikdynamik.

Det är jag och Folkbladets politiska chefredaktör Linda Westerlind som varje vecka tillsammans ska kommentera, diskutera och betygsätta det politiska livet i Västerbotten, Sverige och världen: vad var viktigt, vad upprörde, vad värmde, vad var kuriöst?

Vår förhoppning är att mötet mellan ett liberalt perspektiv och ett socialdemokratiskt perspektiv ska bädda för intressanta diskussioner kring aktuella frågor.

Linda Westerlind är en växande stjärna inom svensk opinionsjournalistik, med skarp blick för samtiden och texter i Folkbladet som väcker debatt, på traditionellt vis och i moderna digitala former. Många av VK:s läsare känner redan till och läser henne dagligen.

Jag hoppas att vår nya ledarpodd ska bli underhållande och spännande för både VK:s och Folkbladets läsare att följa framöver.

För att lyssna på podden kan ni ladda ner den till via en podd-app till mobiltelefonen – sök på PolitikDynamik – eller lyssna via vk.se. Välkomna att höra av er med synpunkter, förslag på ämnen och egna åsikter.

Skam att omvärlden inte gör mer för att stoppa IS

Av , , Bli först att kommentera 0

Flickor kläs av nakna, ställs ut på marknader, delas in i olika kategorier och säljs som sexslavar eller lämnas över till IS-ledare. Systematiska våldtäkter, tvångsaborter, prostitution och trafficking är en del av IS-skräckväldets ekonomiska och ideologiska strategi.

Det är FN:s särskilda sändebud Zainab Hawa Bangura som i en TT-intervju med henne och utrikesminister Margot Wallström berättar om detta, och om situationen i de områden av Irak och Syrien som kontrolleras av de islamistiska terroristerna.

Hon återger vittnesmålet från en 21-årig kvinna som såldes 22 gånger till olika män och ”varje gång tvingades genomgå en operation för att ”återställa oskulden””.

Zainab Hawa Bangura säger att hon aldrig tidigare ”sett denna nivå av brutalitet och grymhet” och anser att extremismen är den största utmaningen för det internationella samfundet i kampen mot sexuellt våld.

Den senaste månaden har IS gjort nya militära framryckningar i både Syrien och Irak. I veckan tog terrorgruppen kontrollen över staden Palmyra i Syrien och avrättar nu systematiskt motståndare som inte hunnit fly. IS har också erövrat viktiga gränsposteringar mellan Irak och Syrien, för att kunna operera friare mellan länderna. Tidigare i maj överföll man även irakiska staden Ramadi, och börjar på nytt komma hotfullt nära Bagdad.

Även om en del av de erövrade områdena inte har särskilt stor strategisk betydelse på lång sikt, och IS tryckts på defensiven det senaste halvåret, har de senaste veckorna varit ett nytt, beklämmande bakslag för den internationella koalition som direkt eller indirekt samarbetar för att militärt besegra IS.

Och även om de politiskt och humanitärt katastrofala och komplicerade situationerna i Syrien och Irak gör att militära insatser ensamt alltid kommer att vara otillräckliga, är det naivt att tro att IS ska gå att stoppa utan långt större och mer genomtänkta militära insatser från omvärldens sida.

Var är protesterna, uppropen och indignationen mot världssamfundets relativa passivitet inför den omänsklighet som IS står för? Var är kraven på militära hjälp för de människor som systematisk förslavas och mördas?

I jämförelse med mycket annat som brukar bli föremål för enorm vrede, högljudda krav och stora arrangemang, väcker IS och deras skräckvälde ett tämligen svalt engagemang.

Det är inte första gången som försiktigheten och tittandet åt annat håll breder ut sig, just när kampen för demokrati, mänskliga rättigheter och mångfald, och mot slaveri, massmord och förtryck, skulle behöva stöd som allra mest. Det avslöjar att mycket av det som sägs och skrivs i högtidston, exempelvis som tom ritual på internationella kvinnodagen, är betydelselösa, riskfria floskler. Det är en skam att omvärlden inte gör mer, även militärt, för att stoppa IS.

Ord inför helgen, 23 maj

Av , , Bli först att kommentera 0

”Du säger: sörj icke för morgondagen! – gläd dig åt stunden! – Ja väl, men ett större mål hägrar dock nu för oss: – att vi må kunna säga: gläd dig åt morgondagen! – ty därförutan skall stundens glädje förbittras för dig och blifva ett tomt skryt, ett rus före striden.”

I dag bortglömde, men lika fullt intressante romanförfattaren, diktaren, dramatikern och kritikern Tor Hedberg (1862-1931) i skriften ”Glädje!” från 1889.

Jag är svag för Hedbergs lite bleka, men kloka och humanistiska författarskap, framför allt några av hans dramer. Men han var bortglömd redan i sin samtid. Det är, skrev Holger Ahlenius i en bok om Hedberg 1935, ”vederhäftighetens, äkthetens och försynthetens, men på samma gång också överreflexionens och temperamentslöshetens sedvanliga lott i en på starka affekter och effekter inställd nutidsvärld”.

Och det var redan många decennier före Twitter.

Hälsofanatism och livsstilshysteri som göder förakt för svaghet

Av , , Bli först att kommentera 0

(Om ni hatar krönikor som innehåller ordet ”jag” kan ni hoppa fram en och en halv spalt i texten utan att missa något.)

2000-talet Första gången jag såg bokstavskombinationen LCHF trodde jag att det var ett innebandylag.

Jag kunde inte skita mer i senaste inredningstrenden.

Jag kunde inte skita mer i vilka vitaminer müslifrukten jag aldrig har hört talas om innehåller; kaninfoder som kaninfoder.

När jag hör ordet gym osäkrar jag min chipspåse.

Snusförbud är ”lägga näsan i blöt”-lobbyns definitiva triumf över vanlig, anständig respekt för människors privatsfär.

Mediernas försök att göra det till hurtfrisk plikt att cykla med ett leende i ur och skur, får mig att återvända till kollektivtrafiken för luft och frihet.

Hälsofascistövervakningsappar i mobilen som inte går att radera säger allt om det som är fel i vår tid. Att de fungerar som försäljningsargument antyder att civilisationens undergång är nära.

Varför var skolårens barn- och ungdomsteater tvungen att vara så förljuget, insmickrande barnslig? Kunde de inte ha försökt indoktrinera oss med öppna, raka kort istället?

Jag vill inte höra superkändisens tio bästa tips för en fräschare andedräkt och fler vänner på Twitter.

Jag vill inte veta hur man skyddar sig mot åskan.

Jag vill inte ha receptet på den lätta men mustiga middagen som gör mig till kvarterets Jamie.

Jag vill inte ha renare hud. Jag har vant mig vid att vakna och somna med självförakt.

Jag har inget hopp om att få blommorna att överleva semestern.

Men varför göra det enkelt för sig eller vara konsekvent. Jag är organiserad helnykterist och vill att Sverige ska hålla fast vid en restriktiv, solidarisk alkoholpolitik, med gårdsförsäljningsförbud och en kritisk attityd till alkoholindustrins kampanjer.

Jag är övertygad vegetarian, tycker att miljö och etik borde få fler att sluta med eller äta mindre kött, och hoppas att skolorna i Vännäs hittar ett sätt att lyckas med den vegetariska dagen.

Jag är för att man begränsar barns tid framför dataspelen och tv-apparaterna, och skickar ut dem i solen eller regnet, för att det gör dem gott.

Ingen kan stå längre än mig framför juicehyllan på ICA i grubbel över vilken sort som kanske ändå är vägen till lycka, harmoni och nystart i livet. Jag tror allt som står på paketens baksidor. På vägen från müslihyllan till yoghurthyllan förvandlas jag från rebell till lättlurat godtrogen drömkonsument.

Och jag kunde inte vara mer intresserad och nyfiken på de hetaste handarbetestrenderna + vad är inne, vad är rätt?

***

(Hälsar nytillkomna läsare, nu är det tryggt att fortsätta.)

Ibland är det en balans på knivseggen: Vad är en eliternas livsstilshysteri och hälsofanatism som göder förakt för svagheter och egenheter, begår övergrepp på den personliga integriteten och skapar en ytlig, steril människosyn? Och vad är legitima insatser och styrmedel för att skydda samhället mot allvarliga skador och hjälpa människor att bli friskare och leva säkrare och hållbarare? Vad är legitimt att argumentera för och uppmuntra till, men principiellt vidrigt att söka styra politiskt med tvång, hot och straff?

Det är en klassisk frihetsdebatt. Hur stor är rätten till enligt vissa mått mätt självdestruktiva beteenden? Hur kan man förhindra att de små, välmenta, goda stegens tyranni övergår i förtryck och ofrihet så gradvis och långsamt att vi upptäcker det först när det är för sent?

Just nu är det de små stegens tyranni som är det största hotet. Illusioner om den rätta livsstilen, den perfekta hälsan och existensen av en yttre genväg till inre lycka, får politiker, företag, medier och myndigheter att förskjuta gränserna alltmer till nackdel för människors personlig integritet. Är ändamålet gott anses medlen helgade. Tuta, kör och tvinga.

Åtgärder, regelverk, övervakningssystem och mediala pekpinnar för en reformerad människotyp för maximal hälsa och trendmedvetenhet har mindre och mindre tålamod med människors brister, trötthet, egenheter och kamp för att överhuvudtaget ta sig genom dagen.

En eliternas – ofta tidskrävande och dyra – livsstil ska överföras till så många som möjligt, med misstänkliggörande av dem som inte följer påbuden eller lyckas upprätthålla fasader helt intakta.

För ungdomar, som är fullt utsatta för de sociala mediernas vardagspropaganda i samma anda, kommer det att komplicera självbild och självacceptans enormt, själsligt och kroppsligt.

När big data, algoritmer och övervakningsregister i ett digitaliserat samhälle börjar koppla ihop den moralismen, det indirekta föraktet för svaghet, med företags, försäkringsbolag, bankers och myndigheters beslutsfattande – det är bara en tidsfråga – så är vi ute på ett sluttande plan.

Vi ägnar för mycket energi åt en yttre jakt på perfektion, och för lite åt att försöka se kvaliteterna, uppoffringarna och det fantastiska hos människor just som ofulländade, ibland fula, ibland svaga, ibland töntiga, ibland irrationella individer.

När politik, ekonomi och kultur förenas i en dröm om den ovanifrån reformerade, dygdiga, uppfostrade dockfiguren – värna era liv!

Pojkarna glöms ofta bort när jämställdhet och genus diskuteras

Av , , Bli först att kommentera 0

Den som har viss inblick och skolning i genusvetenskapen vet att det perspektivet, tillämpat i analyser på alla livets områden, är ett av de demokratiskt viktigaste och mest intellektuellt frigörande framstegen i forskning och samhällsdebatt de senaste hundra åren.

Genusperspektivet, den kritiska medvetenheten om könsstrukturer, bör vara närvarande, obligatoriskt och grundläggande för all slags utbildning och pedagogik. Från förskola till universitet. Genuspedagogisk verksamhet ska inte vara något man väljer aktivt och söker sig till, som experiment. Det ska finnas överallt i skolans vardag, som en självklar del av värdegrunden – som varje barns rättighet.

Men de som någon gång deltagit i samhällsdebatten med de utgångspunkterna vet också att företrädare för genusperspektivet i offentligheten ibland är den insiktens värsta fiender, genom dogmatism, sekterism och intellektuell ohederlighet. Ofta med aggressiva avfärdanden av alla som inte är socialister, eller inte åtminstone bekänner sig till en vänstertillhörighet.

De gillar inte att höra det – ingen gillar att höra det – men det är alltid lättare att kräva normkritik av andra, svårare att tillämpa den på en egen sfär av likatänkande uppfyllda av föreställningen om ett självklart moraliskt tolkningsföreträde. Helighet och vetenskap går dock lika illa ihop som självgott kotteri och normkritik. Även om det gör ont när illusioner brister, finns det ingen annan råd än att påpeka att det brister i genusmedvetenheten även hos kretsar som gör anspråk på att behärska genusanalyser bättre och finare än andra.

En olycklig konsekvens av det har under en längre tid varit att en av de grupper där många offer för stereotypa könsroller och genusstrukturer i samhället återfinns, ofta glöms bort när jämställdhet debatteras: pojkarna.

Stereotypa könsroller drabbar också pojkar, precis som flickor, hårt. Genusstrukturernas fängelse förpestar många pojkars hela uppväxter – tvång, mobbing, grupptryck, kroppsideal, personlighetsdrag som måste döljas, svagheter som inte tolereras och en vuxenvärld som inte ser lidandet. Men ofullständiga genusanalyser och jämställdhetsinsatser gör fortfarande – trots alla intyganden om motsatsen – obegripligt ofta halt vid pojkar. Envist delar många fortsatt in, definierar och indirekt skuldbelägger barn utifrån könstillhörighet: en grupp där, en grupp här. Därför ignoreras ofta att jämställdhet lika självklart borde handla om pojkars frigörelse från stereotypa könsroller som flickors.

Alla pojkar som inte passar in, motsvarar förväntningarna eller anpassar sig till omgivningens och vuxenvärldens patriarkala normer om hur pojkar förväntas vara, kan höra till de allra ensammaste. Ingen vinner cred och ryggdunkar i rätt kretsar på att ta upp deras situation till debatt.

Men ska man peka ut en politisk bortglömd grupp i dagens samhälle som börjar gå en problematisk framtid till mötes, är det faktiskt pojkarna. De halkar efter allt mer när det gäller skolresultat och utbildning, och kan bli morgondagens frustrerade förlorare på arbetsmarknaden. Vi borde uppmärksamma det i tid.

Genusperspektivet har befriat, väckt och demokratiserat mycket i samhället. Varför är vi så dåliga på att tillämpa det även i ett engagemang för de bortglömda pojkarna?

Gör robotiseringen människor överflödiga eller friare?

Av , , Bli först att kommentera 0

Historien är konkret. Innan Henry Ford införde det löpande bandet i sin bilfabrik i Detroit år 1913 (inledningsvis hade fordonen dragits med rep från monteringsstation till monteringsstation) tog det en arbetare 20 minuter att montera ett svänghjul. Efteråt, med hjälp av löpande bandet och en ny arbetsdelning, hann 15 arbetare med att montera 60 svänghjul på samma tid. Uttryckt i produktivitet innebar det en ökning med fyrahundra procent, bara för den detaljen i tillverkningen av T-forden.

De sänkta produktionskostnaderna gjorde det möjligt för Ford att höja sina anställdas löner, korta deras arbetstider, skapa mer ordnade arbetsförhållanden, sänka priserna för konsumenterna – och samtidigt öka företagets vinster sensationellt mycket.

Det löpande bandet – som inte var Fords uppfinning, och redan börjat utvecklas inom bland annat slakteribranschen och vapenindustrin – och Fords omvälvande företagsstrategi bidrog, har det sagts, direkt och indirekt till att förändra och prägla industrialismen i västvärlden, ekonomiskt och socialt. Den exploderande bilismen och konsumtionssamhället hade i sig stora följdeffekter på människors liv.

Trots att strukturomvandlingar ständigt gjorde enskilda jobb överflödiga, och konjunkturväxlingar skapade panik på vägen, var utfallet starkt positivt för USA:s välstånd decennierna kring förförra sekelskiftet.

Tekniska innovationer tillsammans med omfattande infrastruktur, väldiga naturtillgångar, bredare tillgång till investeringskapital, bättre utbildningar och inte minst en stor invandring, skapade en enorm ekonomisk utveckling mellan inbördeskriget och första världskriget.

Fordfabriken är ett exempel av många ur historien om hur automatiseringar ständigt förändrat hela samhällens livsvillkor. Vanligtvis har de höjt levnadsstandarden och ökat möjligheterna till självförverkligande för de flesta människor.

Men historien är aldrig enkel. Det finns alltid en baksida. Själv blev Henry Ford med sin antisemitism och sin dragning till fascism och nazism senare i livet politiskt svårt komprometterad.

Och det löpande bandet är inte bara ett exempel på en positiv utveckling där teknik, bättre arbetsvillkor och välstånd går oproblematiskt hand i hand.

Ett av syftena med Fords i andra avseenden progressiva anställningspolitik var att hålla fackföreningar borta, och vinna acceptans för en auktoritär, hierarkisk och genomkontrollerad arbetsmiljö. De jobb som försvann med massproduktionen, var ofta avancerade, stolta hantverksjobb. De ersattes av mekaniska, monotona uppgifter som inte krävde samma kvalifikationer. Högre lön till trots – enskilda arbetares betydelse för produktionen som helhet minskade.

En välståndsanalys och en maktanalys ger inte identiska resultat. Det är där politiken och demokratin kommer in.

Teknisk utveckling innebär att politikens viktigaste frågeställningar förändras. Industrialismens olika faser, från ångmaskinens revolution av gruv- och textilindustrin på 1700-talet, till vår tids omvälvande digitalisering, har alltid skapat behov av politiska reformer, åtgärder, regleringar och avregleringar.

Industrialismens århundraden – och de många strukturomvandlingar som ägt rum – sammanfaller i hög grad med demokratiseringens och de sociala och arbetsmarknadspolitiska reformernas långa historia. Utbildningsväsendena har förändrats radikalt. Socialförsäkringar av olika slag har etablerats och utvidgats. Välfärdssystem har vuxit fram, framför allt i Europa. Förhandlingsmekanismer mellan arbetsmarknadens parter har utvecklats och förfinats. Tillgång till kultur, idrott och andra fritidssfärer har gett möjligheter till djupare livsinnehåll, demokratisk debatt och kreativt skapande, fristående från arbetet.

Många av reformerna har haft till syfte att skapa trygghetssystem mot olyckor, sjukdom och arbetslöshet. Det i sin tur har underlättat den sociala marknadsekonomins förmåga att hantera teknikskiften som på sikt lett till ökat välstånd, högre löner och bättre arbetssituationer.

Automatisering och robotisering har, historiskt sett, frigjort människor snarare än gjort dem överflödiga. Under förutsättning att politiken hängt med, reglerat och avreglerat på rätt ställen, och nya branscher och typ av jobb skapats där gamla försvunnit.

Men processerna har aldrig varit enkla eller gått av sig själva. Det är kanske den viktigaste insikten att ta med sig, när vi nu går mot en genomgripande digitalisering och en våg av robotisering av många branscher. En del rapporter talar om att uppemot hälften av alla dagens jobb kan komma att vara automatiserade inom 20 år. Mot det väger även, i sig sympatiska, visioner som industri 4.0 och drömmen om nya kvalificerade ingenjörs-, operatörs- och programmerarjobb lätt.

Vad händer i ett samhälle när kopplingen mellan utbildning, yrke och löneutveckling bryts? När vinsterna från ökad tillväxt och produktivitet inte syns i form av högre levnadsstandard för bredare grupper? När medelklassjobb – erfarenhetsmässigt en ryggrad i demokratiska samhällen – försvinner i ny omfattning?

Hur kan vi ta del av digitaliseringens och robotiseringens alla frigörande och livsberikande möjligheter, och samtidigt värna det viktiga som uppnåtts i det demokratiska välfärdssamhället?

Utifrån den frågan borde vi diskutera näringspolitik, välfärdspolitik, arbetsmarknadspolitik, utbildningspolitik, migrationspolitik och miljöpolitik.

Alliansen i långsamt förfall – dags att avveckla den

Av , , Bli först att kommentera 1

Ur ett liberalt perspektiv har alliansen aldrig varit sämre och mer ointressant än nu.

Som ensamt regeringsalternativ är den överspelad. Som opposition inom decemberöverenskommelsens ram är den inte bara parlamentariskt vilsen, utan + hittills + också en av de ideologiskt mest slarviga och okoncentrerade svensk politik haft på länge. Fastklamrandet vid blockpolitiken, allianssamarbetet och den geggiga borgerliga etiketten hämmar dessutom idéarbetet och nytänkandet inom alla fyra partier, vilket är förödande efter åtta år i regeringsställning.

Moderaterna, folkpartiet, centerpartiet och kristdemokraterna var som regeringsalternativ 2006 – i en helt annan inrikespolitisk situation – något mer tillsammans än de var betraktade var för sig. Nu är det, snart ett decennium och många händelser senare, tvärtom. Alliansen som låst block i opposition begränsar möjligheterna för alla inblandade att stå för idéer, bedriva politik och påverka samhällsutvecklingen utifrån sina respektive traditioner och perspektiv.

Bakom kulisserna väntar olika former + många av dem intressanta på sina sätt – av konservatism och liberalism att få släppas fria igen, tillåtas ta nya strider, prioritera och formulera problem på andra sätt än under regeringsåren. Ofta är det mer som skiljer dem åt, än som förenar dem. Det är en ofta bortglömd poäng med att bryta blockpolitiken: det skulle inte bara skapa nya samarbeten, utan också nya konfliktlinjer.

När en allians mellan partier gör mer skada än nytta, både för de samarbetande och politiken i stort, är det dags att säga tack för det som varit och avveckla.

Mest oroande och upprörande inom alliansen just nu är tendenserna, glidningarna, förskjutningarna och lyhördheten åt fel håll i migrationsdebatten.

Under vintern och våren har kristdemokraterna, folkpartiet och, i går, moderaterna lagt fram snarlika förslag som i grunden går ut på att det ska bli svårare för asylsökande att komma till och stanna i Sverige.

Det är extra sorgligt mot bakgrund av att alliansregeringens uppgörelse med miljöpartiet om migrationspolitiken hörde till det allra bästa i svensk politik under förra mandatperioden.

Alla tre partier vill nu – om förslagen inte senare körs över av sansade partikongresser + införa tillfälliga uppehållstillstånd i asylprocessen, försvåra för anhöriginvandring och på olika sätt försöka få flyktingar att i lägre utsträckning söka sig till Sverige.

Den gemensamma utgångspunkten är att blanda samman migrationspolitiken helt med integrationspolitiken. Man söker blidka dem som vill lösa integrationsproblem genom att göra gränserna mer stängda och Sverige mindre öppet.

Det är uppenbart att det inte är liberalt stöd man söker vinna. Och att väldigt få i dag verkar vara beredda att riskera något och sätta in prestige och förtroendekapital för en liberal hållning i migrationspolitiken.

Varken krigen, fundamentalismen, terrorn, förföljelsen och flyktingkatastroferna ute i världen, som förpliktar oss moraliskt att hjälpa nödställda, eller det egenbehov av ökad invandring Sverige som nation har på lång sikt för att välfärden ska kunna värnas, sätts i centrum.

Hur man väljer att formulera ett problem, och vilka strider man väljer att ta, säger mycket om politiska rörelser.

Alliansen borde förstås med liberala principer om internationell solidaritet och öppna gränser som grund utmana den främlingsfientliga mytbildningen om invandring och flyktingmottagande som problem för det svenska samhället. Istället väljer flera partier ängsligt, stressat och med våta fingrar i vädret att söka kontakt med en opinion som vill minska migrationen.

Snacka om felprioritering och försatta chanser. Istället för att söka förändra opinionen och förskjuta debatten i liberal riktning – i ett skede när hela Europa hotas av reaktionära bakslag och extremrörelser – väljer man att acceptera Sd:s verklighetsbeskrivning som på något sätt relevant. Detta trots att ökad osäkerhet för asylsökande genom exempelvis tillfälliga uppehållstillstånd enbart försvårar en effektiv integrationspolitik med fokus på jobb, språk och utbildning. Att rekommendera minskad migration som lösning på integrationsproblem är att ge efter i farlig riktning.

Det finns hur många liberala strider som helst att ta 2015 + i opposition eller ännu hellre i blocköverskridande regeringsförhandlingar. En uppsjö av laddade framtidsfrågor att prioritera i konflikt med vänster och höger, att skapa sig fiender i.

För en liberal politik med tillväxt, konkurrenskraft, innovationer och entreprenörskap som något oreserverat positivt. För frihandel och frihandelsavtal. För Sveriges framtid som bildnings- och forskningsnation. För yttrandefrihet och upplysningstradition utan vetorätt åt terrorister. För valfrihet och privata alternativ inom välfärden. För rätten till personlig integritet i ett digitaliserat samhälle. För ett skattesystem med mindre lapptäcke och färre marginaleffekter. För en utrikespolitik med demokrati och mänskliga rättigheter som utgångspunkt överallt, även i närområdet. Och för öppnare gränser, större solidaritet med de som flyr undan krig och förtryck och en vägran att låta främlingsfientliga sätta dagordningen.

Liberalismen i svensk politik skulle stärkas om allianssamarbetet avvecklades och blockpolitiken bröts.