Hägglund – den siste industrisocialisten i Umeå

Den som inte hört Jan Hägglund långsamt och pedagogiskt uttala orden ”syntetisk diesel, baserad på biomassa”, vet inte vilka kvaliteter industrisocialistisk valrörelseprosa kan ha.

”Syntetisk diesel, baserad på biomassa” är punkt ett i den del av arbetarpartiets valmanifest som handlar om industrisatsningar och ökat miljömedvetande för Umeå. Arbetarpartiet vill se satsningar på grön industriell produktion – och omfattande samordning av forskning, produktion, distribution – i regi av samhällsägda storföretag. Det rör sig alltså om ett socialistiskt parti på riktigt.

Men det riktigt intressanta – idéhistoriskt – återfinns i den här meningen, hämtad ur samma manifest: ”Det är denna typ av långsiktiga tillväxtmotorer som vi vill ställa mot makthavarnas kulturdrivna tillväxt.”

Notera bejakandet av det klassiska tillväxtbegreppet. Arbetarpartiet i Umeå fastslår med en intellektuell ärlighet som man sällan hittar lika oreserverat på vänsterkanten i svensk politik längre, att långsiktig, industribaserad tillväxt och långsiktiga resurser till välfärden + alltså skapandet av resurser och fördelandet av resurser + hänger ihop. (Låt mig säga att jag som liberal inte för ett ögonblick tror att socialismen vore bra på att skapa resurser, men analysen är redig.)

Partiet ser ingen motsättning mellan miljö och tillväxt eller miljö och industri. Hägglund anser tvärtom att ett av Umeås problem är den snobbism som ser ner på industriproduktion och vill förvandla Umeå till en handels- och konferensstad.

Hägglund distanserar sig gärna i samtal från föreställningen att Arbetarpartiet + tidigare Offensiv, tidigare Rättvisepartiet socialisterna + är ett ”vänsterparti” i någon enkel mening. Det är den socialistiska samhällsanalysen som ska stå i centrum, inte placeringen på en skala. Socialism – inte vänsterism. Och – blunda nu Hägglund – faktum är att arbetarpartiet i Umeå och nyliberala kritiker av kommunalt slöseri med skattepengar på prestigeprojekt har en del instinkter gemensamma.

I takt med att i medierna inflytelserika vänsterdebattörer börjat avlägsna sig helt från en klassisk socialistisk samhällsanalys och istället fastnar i teatrala, självupptagna aggressioner och kortlivade modejargonger utan rötter och själ, framstår arbetarpartiets kärva, trägna, långsamma socialistiska röst som både en relik och något ganska befriande eget där ute på kanten.

Hägglund tar sin samhällsanalys på största allvar, och utstrålar en genuin vilja att vara saklig. Även om man inte delar hans ideologiska utgångspunkt, är det en källa till respekt, intresse och fortsatt uppmärksamhet. Hans ensamma mandat i fullmäktige gör mer nytta för Umeås debatt än otaliga, anonyma rösttryckare i andra partier.

Så varför har partiet bara ett mandat i Umeå, och varför är det svårt att se det växa? Nu kommer vi till kritiken och baksidan: De ständiga namnbytena á la kommunistiska fraktionsstrider på 70-talet, att de alltid tycks ha kampanjbord och materialutdelare överallt – som om medlemmarna är lite för ivriga – de outtalade anspråken på att representera de enda hederliga i en omvärld av vilseledda, konspirationsteorierna som tenderar att lätta från verkligheten: Arbetarpartiet är sin egen värsta fiende, har saboterat sitt rykte med mindre genomtänkta aktioner under årens lopp och utstrålar gärna något slutet, introvert. Då växer aldrig stödet. Då känner väljarna att det ensamma mandatet räcker.

Kerr – med motstridiga instinkter på vardera axel

Veronica Kerr är den enda av toppkandidaterna i Umeå som skyltar med titeln ”statsvetare”. Det signalerar ett intresse för politikens teori, inte bara dess praktik. Och kristdemokraterna i Umeå framstår ibland, det gällde redan på Anders Sellströms tid, som fullmäktiges mest formalistiska och noggranna parti – på ett sätt som man normalt förknippar med makthavare som vill hålla (nästan överdriven) ordning och reda på begrepp och beslutsprocesser.

Kerr är kanske också den av gruppledarna i Umeå som jag skulle ha lättast att se i en ledande tjänstemannaroll.

Samtidigt är hon en av dem som utstrålar minst reservation och ängslan inför den politiska valrörelsepolemiken och det politiska rackarspelet.

Den kombinationen, man kan även säga motsättningen, i hennes och hennes partis lokala framtoning är både en möjlighet och en risk.

Det finns politiker som älskar folkrörelsedimensionen i partiarbetet, som brummar underbart i vardagslunken och det långsiktigt stillsamma på tvåans växel, men som börjar hacka och tjuta när de ska växla upp och hinna med i en valspurt.

Och så finns det politiker som framför allt bejakar valkampanjstämningar, ordfäktningar och maktkamper, och som spinner harmoniskt, entusiastiskt några månader på femmans växel, men inte klarar ett långt motlut i regnväder efter valet.

Möjligen är kristdemokraterna det parti i Sverige, av de mindre, som inom sin organisation rymmer de största kontrasterna på den punkten. Där finns både de tvångsmässiga bråkstakarna och de nästan olidligt artigt väluppfostrade.

Det har med partiets speciella idégrund och organisatoriska rötter att göra. Ett parti som kommer ur ett dogmatiskt, isolerat förflutet, och just därför kämpar extra hårt för att ses som öppensinnat och pragmatiskt, kan skifta häftigt mellan oförskräckthet – ”vi har ändå medieetablissemanget, kulturvänstern och de liberala ledarskribenterna emot oss, so let´s go, let´s be provocative, let´s tell some truths!” – och överdriven taktisk ängslighet – ”vi är misstrodda från varje håll, så låt oss undvika alla provokationer och konflikter, låt oss bli omtyckta och gosiga!”

Så växlar Kd ofta mellan att vara de som å ena sidan alltid vill det snällaste och mest godhjärtade (och mest harmlöst intetsägande) i varje fråga och å andra sidan de som snabbast kan få blodet att koka över hos motståndarna.

Jag tror att Kerr – som är en av de bästa partipolitiska bloggarna i Umeå – och Kd i Umeå, under denna valrörelse har dessa ytterligheter viskandes i vardera öra. Hon viker inte från sitt kristdemokratskap, får inte ångest över att hamna i gräl och har inget emot att provocera vänstern, men närmar sig ibland frågor på ett formellt tjänstemannavis, med nervositet över att bli feltolkad.

Vad får väljare, utanför de trogna kärntrupperna, att lägga sina röster på Kd i Umeå? Hoppas de på en kristdemokratisk mission i vänsterstad? Vill de rösta på något slags medmänsklig, ofarlig, snäll kompetens? Tycker de att Kd behövs som socialkonservativt alternativ till moderaterna? Är det kristdemokratiska idéperspektivet en fördel eller nackdel, något som omgärdas med fördomar som måste motbevisas eller något allmänt accepterat som ger partiet dess själ? Teorierna är många, även inom Kd. Kerr har ett Angela Merkel-ideal på den ena axeln och ett Margaret Thatcher-ideal på den andra. Är det en perfekt mix eller en dubbelhet dömd att skära sig till slut?

Vågar centern någonsin att söka tippa vågskålen?

I början av strategispelet Civilization får man välja vilken historisk civilisation man vill utveckla från första byn, genom de olika epokerna och in i modern tid. Varje civilisation har speciella tyngdpunkter, ledare och enheter som ger fördelar på vissa områden och nackdelar på andra. Beroende på vilken man väljer kan utvecklingen – tekniskt, politiskt, vetenskapligt, kulturellt, militärt – ta vitt skilda banor.

Alla profiler har någon form av slagsida. På ett par punkter måste man oundvikligen bestämma sig för att låta det bästa bli det godas fiende, i ett vågstycke och experiment, ett ögonblickets illusoriska entusiasm.

Den perfekta balansen finns inte. Funnes den skulle spelupplevelsen snabbt bli sval och smal.

I verklighetens politik är den perfekta balansen också en hägring. De som söker den, utan att någonsin lacka ur, framstår gärna som alltför ängsliga, överflödiga och lite snusförnuftiga.

Av alla fullmäktigepartier i Umeå är centerpartiet kanske det som vore svårast att typecasta i ett Civilization-sammanhang, att förknippa med bestämda ensidigheter och slagsidor som skiljer sig starkt åt från andras, att tillskriva hänförelsen som krävs för att driva en principfråga så tveklöst det bara går, likgiltigt om det uppfattas som obalanserat.

Centerpartiet i Umeå uppträder ofta som att det vill vara myntets båda sidor samtidigt. Att inte låta det bästa bli det godas fiende är ordspråket som skulle kunna hänga broderat ovanför partilokalens kaffebryggare.

Utan att ha räknat på saken är magkänslan att inget annat av fullmäktigepartierna i Umeå på senare år provocerar fram så få repliker i lokala ärenden, eller har så svårt att bli kärnfullt citerade efteråt, som just centerpartiet.

Det är som om C ofta varken tillhör en ideologisk majoritet eller ideologisk minoritet i sakbataljerna, utan är lite både och; ibland varken eller. Det kloka och lite mesiga kan vidröra varandra.

Av alla fullmäktiges gruppledare finns det ingen som så saknar egenskapen politisk grälsjuka, otålighet och fåfänga, som Mattias Larsson.

Få kan charma en kongresspublik lika skickligt som han. Eller sammanfatta ett ärende lika lugnt och utan att klösa i sår, så att ingen omedelbart protesterar mot orimliga vantolkningar.

Men för ett parti och en toppkandidat som inte tillhör den styrande majoriteten, och alltså inte kan gå till val på att balansera fram kompromisser utifrån en styrkeposition, är det inte nödvändigtvis enbart positiva egenskaper.

Centerpartiets historiska och uttjatade dilemma, förstärkt för varje decennium som den gamla landsbygden tappat i styrka och förändrat karaktär, är partiets ideologiska osäkerhet.

Centern bottnar inte, jämfört med andra partier, i bestämda principer så mycket som i bestämda miljöer. Samhällsanalysen utgår ofta från kartor och geografi, värderingen av olika bygder, inte övergripande ekonomiska, politiska, sociala stridsfrågor.

Det har förändrats på senare år, när C på riksplanet mer förbehållslöst bejakat en marknadsliberal inställning, återlanserat ett försvar av exempelvis den privata äganderätten och vidgat profilen i moderna livsstilsfrågor.

Men på lokala nivåer runt om i landet är centerpartiet mindre ideologiskt spetsigt, och mer pragmatiskt trubbigt – av övertygelse och tradition. Det gör att centern kan uppfattas ha färre riktiga profilfrågor, där man vill driva på en förändring eller säga tvärnej, än andra lokala partier. Och då blir de profilfrågor som finns kvar, helt avgörande.

I Umeå dominerar centerpartiet ett område av debatten: Det som har med byarna, kommundelarna och ytterområdena att göra, lokal service och små enheter på avstånd från Umeå centrum. Umeås egna landsbygdsfrågor, skulle man kunna säga. Den rymmer viktiga principiella dimensioner om småskalighet, decentralisering och mångfald, och berör ekonomi- och tillväxt utifrån ett annat perspektiv än det många andra fastnar i. Där har centern sin uppgift.

Problemet är att såna ärenden lätt ses som isolerade, punktvisa och intressanta bara för de direkt berörda. Då är väljarunderlaget begränsat. Om inte Mattias Larsson lyckas förklara varför byafrågor är viktiga kommunövergripande, även för Umeås centralort, kommer relativt få att lyssna. Om bilden i övrigt är av ett parti med oklar funktion och drivkraft, räcker inte frånvaron av grälsjuka som skäl för en röst.

Larsson måste få Umeås inre landsbygdsfrågor att kännas ideologiskt heta, upprörande och ödesmättade för fler umebor. Söka tippa vågskålen i debatten snarare än att instinktivt värna balansen.

Umegröna: Först i Mångsbodarna – stukade i Mora

Om miljöpartiet i Umeå vore en Vasaloppsåkare, skulle det ofta vinna spurtpriset i Mångsbodarna, men börja halka efter när täten når Eldris. Optimistiska i Sälen, där debatten börjar, men stukade i Mora, där besluten klubbas, har varit grundmönstret senaste åtta åren för de gröna i umepolitiken.

Många egna utspel och förslag, mycket flit i det offentliga samtalet, men ingen verklig makt i rummen och diskussionerna där avgörandet sker. Inget riktigt djupt inflytande, inga hållfasta allianser med andra, ingen tydligt strategi för att hitta bredare stöd som lyfter initiativ till förverkligande.

I politikens långa färd + lokalt som nationellt – från förslag till beslut, från ensam idé till majoritet, är det lätt att fastna halvvägs, om man saknar valla, strategi och support för hela loppet. Den som syns och agerar mest i början, är sällan den som tar hem det till slut.

Eller uttryckt på ett annat sätt: de ledamöter som kan påvisa kvantitativ politiska aktivitet – många motioner, många tal, många artiklar, många frågor – är ofta dem som befunnit sig längst från makt och inflytande bakom kulisserna. Det är ibland inte effektivt arbete som syns som fina staplar i tabellerna, så mycket som maktlöshet.

Mellan yttre, mätbar aktivitet och reell påverkan över besluten, råder ofta ett direkt motsatsförhållande. Politiker vars ansträngningar syns mest utåt kan vara dem som lämnat minst spår efter sig i sak. Antingen för att de är i tydlig opposition, för att ingen lyssnar på dem eller för att de saknat maktstrategier.

Att en riksdagsledamot skrivit många motioner och interpellationer bedöms i politiskt initierade kretsar därför snarast som något negativt, ett oroväckande tecken.

Riktigt på samma sätt fungerar det inte i kommunpolitiken. Där är yttre ledamotsaktivitet ofta högre värderad, eftersom det offentliga samtalet på lokal nivå inte är lika kompakt, stereotypt och överbefolkat som på nationell nivå.

Och vilket slags flit väljarna borde värdera högst + enskilda, isolerade initiativ eller effektivt, reellt inflytande + är en svår fråga. Båda typerna behövs. Många visioner börjar i opposition, långt från makten, för att först över tid förvandlas till norm och självklarheter.

Men för miljöparti i Umeå har tiden kommit när partiet rimligen borde vara extremt trött på spurtpriser i Mångsbodarna, och omättligt suget på doften i Moraparken av väntande lagerkrans.

Nasser Mosleh, tänkvärd och sympatisk att prata politik med – kanske skulle han vara den intressantaste sommarprataren i radio av fullmäktiges gruppledare – borde, liksom sitt parti, längta efter att få vara med och styra i en lokal regeringsallians.

Där V med sina sju mandat ibland nästan tycks ha mer att säga till om, ideologiskt och principiellt, än S med sina 25 mandat, framstår Mp med sina sex mandat stundom som mer isolerat än något annat fullmäktigeparti, förutom arbetarpartiets ensamma ledamot.

Universitetsstaden Umeå borde egentligen vara hemmaplan för miljöpartiet, minst lika mycket som, om inte mer än, för vänsterpartiet. Det faktum att Umeå är en tillväxtstad och + trots budgetproblem – har relativt stora resurser, gör miljöfrågan extra laddad här. Där man skapar och gestaltar nytt i en stad, kanske med lösningar för femtio år framåt, prövas de vackra orden om hållbar planering. Då måste man finnas med när besluten tar form. Kluvenhet till regeringsansvar är inte förenligt med ansvarstagande för miljön, när ställningstaganden görs som lägger fast förutsättningar för flera decennier.

Skälet till att de gröna underpresterar i umevalen, får igenom förhållandevis lite och har svårt att bilda koalitioner, är uppenbart, hur illa miljöpartisterna än tycker om att höra det: Den interna splittringen, osäkerheten var makten i partiet ligger, den personella turbulensen, har slitit på förtroendet. Miljöpartiet uppfattas som fullmäktiges mest svårbedömda parti.

Att åstadkomma en större grad av stadga i partiets inre liv, och att för partiets räkning nå djupare, mer kontinuerligt inflytande över de formella besluten, hellre än mer uppmärksamhet för isolerade förslag, är den utmaning Nasser Mosleh och Mp står inför.

Att inte fastna halvvägs i det slitiga långlopp mellan idé och resultat, som all politik är.