Antingen går man in i den här lösningen fullt ut, söker rädda den och sitter tillsammans i regeringen. Står och faller med helheten. Eller så låter man bli och talar om vad man vill istället. Medborgarna har rätt till en regering som det går att utkräva ansvar av, skriver jag i veckans lördagskrönika.

***

Att det (1) skulle komma en ekonomisk kris under den här mandatperioden, med epicentrum i kommuner och regioner, har varit uppenbart länge. Redan för flera år sedan stod det klart att en svår prövning väntar i början av 2020-talet, nationellt som lokalt.

Trots det slösades valrörelsen 2018 i hög grad bort på annat.

Och att (2) den halvhjärtade utformning som samarbetet fick mellan socialdemokraterna, miljöpartiet, centerpartiet och liberalerna, skulle leda till en demokratiskt otillfredsställande situation, insåg de flesta när januariavtalet presenterades.

Med bara två av partierna i regeringsställning och de andra två i ett slags ”nästan, fast ändå inte, kanske senare, tittut och bara ibland”-tillvaro i ett tvehågset ingemansland mellan regeringsmedverkan och oppositionsarbete, blir det omöjligt för medborgarna att veta vem som ansvarar för vad.

Att dessutom sittande regeringar tidvis styrt med oppositionens budget, både under denna och förra mandatperioden, bidrar ytterligare till en tilltagande förvirring.

Vem står för helheten när reformer inleds som sedan alla plötsligt opponerar emot? När finansiella förutsättningar och organisatoriska förändringar frikopplas från varandra, och beslutas från två helt olika håll, går inte ursprunget att spåra.

De här två sakerna tillsammans – sämre tider som partierna inte sökt mandat att hantera och en hopplöst grumlig regeringsfråga – gör att det för en demokrati helt avgörande ansvarsutkrävandet omöjliggörs i svensk inrikespolitik just nu. Samtidigt som en extremt långvarig, delvis konstgjord högkonjunktur övergår i ekonomisk stagnation.

Vilka av de fyra partier som nu utgör regeringsunderlag i riksdagen vill att samarbetet faktiskt ska lyckas, att det ska åstadkomma något konstruktivt, förändra något i inrikespolitiken? Vilka vill bara att det ska ta slut på ett sätt som går att skylla på de andra?

Det är nästan omöjligt att hitta någon som vill bekänna sig utan undanflykter till det man skrivit under. Ständigt smygs det in reservationer, tvås det händer, sneglas det på nödutgångar och hänvisas det till andra. Gång på gång betonar partierna att de egentligen skulle vilja något annat. Hela tiden suckas att det här är en nödlösning, mer än ett samarbete med konstruktiva utgångspunkter.

Och vad vill egentligen M och Kd med sina regeringsambitioner, när deras enda väg till snabb makt verkar gå via en renodlad högerkoalition? De mumlar minst lika mycket på sitt håll om hur alternativen ska se ut, och har börjat kampanja mot saker de själva gick till val på 2018 när alliansen fortfarande existerade.

Ingen står riktigt och ärligt till svars för de reella möjligheter som finns.

Hur ska väljarna orientera sig då?

***

Kommunernas ekonomier är mycket ansträngda, de sociala spänningarna stora, brottslighet och våld ett allvarligt problem på många håll i landet.

Samtidigt står Sverige inför uppgifter som inte kan vänta: Klimatomställningen måste göras konkret och långsiktig, med stora – även offentliga – investeringar i forskning, hållbar teknik, infrastruktur och energiförsörjning.

Välfärden, socialförsäkringarna, arbetsmarknadspolitiken och skattesystemet måste uppdateras till en ny tid av digitalisering och automatisering.

Integrationspolitiken för att bryta segregation och få fler i jobb snabbare, måste utformas med en långsiktighet och grundlighet som går bortom skiftande dagsopinioner. Samtidigt kommer personalbehoven i skola, vård och omsorg, liksom i flera privata branscher, att bli akuta inom bara några år. Den matchningen måste fungera.

Rättsstaten behöver snabbt utrustas med resurser som återställer medborgarnas förtroende för demokratins förmåga att upprätthålla en grundläggande trygghet.

Försvars- och säkerhetspolitiken kommer att kräva tillskott, i takt med att den geopolitiska osäkerheten i vår region ökar och hoten från extremister och terrorister tar nya former.

Och att kultur- och fritidssektorn också behöver upprätthållas och helst stärkas på 2020-talet, är en hållning man inte behöver be om ursäkt för ens i hårda budgettider (fler konstverk, inte färre, borde vara ambitionen).

Självklart gör sådana långa listor att ekvationerna får svårt att gå ihop. Inte allt som är önskvärt kan förverkligas. Prioriteringar tvingas fram som går att utvärdera. Det i sin tur kräver att det politiska ledarskapet är kompetent, glasklart och begripligt.

***

Sverige behöver en regering som: (1) Vill regera och stå för någonting eget och sammanhängande, inte bara finnas till i nöd och ångest för att hindra andra. (2) Går att ställa till demokratiskt ansvar för en helhet när mandatperioden är slut. (3) Är så handlingskraftig som situationen i riksdagen tillåter.

Just nu saknas en sådan regering.

S, Mp, C och L måste bestämma sig. Vill de att samarbetet ska lyckas eller handlar det bara om att administrera ett kaos några år i väntan på en i så fall oundviklig högerregering?

Vill man att samarbetet ska bli framgångsrikt är det dags att bekänna färg. C och L måste gå in i regeringen, januariavtalet krympas till några utvalda, väsentliga och genomförbara punkter och samtliga fyra partier sluta två sina händer.

Klarar eller vill man inte det är det bättre att erkänna det direkt. Berätta parti för parti vad man planerar inför 2022. Börja förbereda för extraval, eller för det samarbete Expressens ledarsida efterlyst mellan S och M, eller för en variant av expeditionsministär av ensamma socialdemokrater. Den nuvarande situationen duger inte.

***

Vi var några relativt få som redan för sex-sju år sedan började argumenterade för att ett samarbete mellan S, L, C och Mp vore det bästa för landet, ett förstahandsalternativ, även långsiktigt. Att det är i gränslandet mellan liberaler, gröna och socialdemokrater som uppgörelser bör sökas det kommande decenniet. Under ännu längre tid har jag i VK drivit i linjen att liberaler och gröna bör upprätthålla nära kontakter. Jag tror fortfarande på det och hör till det kanske ännu mindre fåtal som skulle vilja se det här samarbetet överleva även in i nästa mandatperiod.

Det är visserligen, om man studerar opinionsmätningarna närmare, inte helt uteslutet. Men tendenserna går uppenbart åt motsatt håll. Det vore löjligt att förneka. Och om inte ens de fyra partierna själva tror på samarbetet, finns det förstås inga skäl för väljarna att göra det. Bara som samlad, beslutsam regering, som inte ber om ursäkt och som inte hela tiden hamnar på defensiven i självmotsägelser, skulle de ha möjlighet att fungera opinionsbildande och återta initiativet.

Just därför är det halvdana uppträdande som socialdemokrater, miljöpartister, centerpartister och liberaler ägnat sig åt ända sedan januariavtalet lanserades, så olyckligt. Jag trodde inte på det då och tror inte på det nu. Tyvärr har alla farhågor besannats och en lovvärd idé hamnat i vanrykte.

Antingen går man in i den här lösningen fullt ut, söker rädda den och sitter tillsammans i regeringen. Står och faller med helheten. Eller så låter man bli och talar om vad man vill istället. Att ha styrande partier som klamrar sig fast vid en allians enbart i defensivt syfte, och i uppenbar vånda, leder till elände för alla inblandade.

Medborgarna har rätt till en regering som det går att utkräva ansvar av.

*******************

Några tidigare krönikor på samma tema:

Snart skiftar stämningen, är Sverige rustat för kris?

Förljugen valrörelse följs av bister verklighet

Stackars nästa regering, den får ett elände

Är nästa statsminister att gratulera?

Sverige behöver en ny regering, inte en halvmesyr

Dags för ett nytt kapitel i svensk politik

Inled samtal mellan S, C, L och Mp på en gång

Så här skulle en lösning på regeringsfrågan kunna se ut

Slösa inte bort valrörelsen

Sök samarbete över blockgränsen

Västerbottens minnen, del 6

***

Utan eldsjälar som Lisbeth Eklund i Innertavle, hennes och andras hembygdsforskning, hade Västerbotten glömt viktiga erfarenheter och saknat sin historia. Utan allt det som de hjälpt till att bevara via arkiv och muntliga berättelser, hade framtidens konstnärer, författare, musiker, teatermakare och filmare inte haft samma källa att ösa ur och söka i.

Lisbeth Eklund (1936-2005) var en av initiativtagarna till byaboken ”Innertavle genom tiderna” som gavs ut 1992. I förordet till boken skrev hon: ”Alla har vi säkert någon gång undrat hur det varit i vår hembygd före vår tid. För att ta reda på detta startade en studiecirkel i Vuxenskolans regi, med temat ”Ett sekel i Umeås bygder””.

Det är ofta så det börjar i bygderna, med en undran om rötterna. I boken återgav Lisbeth själv några av sina tidiga minnen. Under rubriken ”När mamma var postombud” berättar hon om hur hon som 11-åring fick börja hjälpa sin mamma med sysslorna i posten. Lilly och Helge Olsson var Lisbeths föräldrar, och posten hade flyttats till deras gård 1946. I samband med det utsågs Lilly till nytt postombud, med 45 kronor i månaden som lön.

Direkt fick dottern börja hjälpa till på lediga stunder. Vid posten, som öppnade 07.30 på morgonen (postbussen anlände från Umeå vid 06.45) samlades bönderna efter att de kört sina mjölkflaskor ut till vägbryggorna i väntan på mjölkbilen. Där pratade man och skvallrade.

Det kunde bli mycket folk i farstun, och stressigt, mindes Lisbeth, för dem som arbetade med att sortera posten, räkna pengar, stämma av utbetalningskort och ta fram kvittenser. ”Särskilt vintertid när det var skönare att stå inomhus”. Vid storhelgerna blev mängden paket och kort extra stor.

En person som gjorde intryck på Lisbeth var Ida Molin som brukade få försändelser ända från Amerika. När hon fick sina paket, som färdats så långt, ”öppnade hon alltid och vi fick något gott därifrån”.

Ett annat speciellt minne, skrev Lisbeth, ”var en gammal man som var blind. När folkpensionen kom fick jag hjälpa honom med att tala om vilka sedlar det var han fick. Sedan fick jag förtroendet att stoppa ned pengarna i portmonnän, vilket gjorde att jag kände mig betydelsefull.”

En ytterligare uppgift var att gå runt och ta upp tidningsprenumerationer. Då kunde det bjudas på sötsaker, eller en ”en slant” som tack. Och de besöken, konstaterar hon vid sin återblick, ”gjorde förstås att kontakten med folket i byn blev mycket god”.

När det var skola fick hon även ta med posten till lärarna. Bland annat upp till småskolläraren som bodde som i ”ett litet dockhem” under takåsen, och till folkskolläraren som kunde bjuda på en ”liten pratstund och även något gott ibland”. Det senare, noterar Lisbeth, ”förekom ju inte senare under skoldagen”.

Att hjälpa till med posten förankrade henne i den by och det lokalsamhälle hon sedan hjälpte att minnas sina rötter.

Gå till arkiven, där är inte tråkigt en sekund.

***********

Det här är sjätte delen i en bloggserie under namnet ”Västerbottens minnen”. Tidigare delar finns att läsa här:

När Viola, 12 år, gick som getare i Tegelträsk, sommaren 1927

Umeå universitet har folkbildningens pionjärer i Västerbotten att tacka för mycket

När doktor Ångström i Lycksele klagade på snöröjningen

Kommer dag, kommer råd, sa Mimmi i Tegsnäset

Dragspelaren som underhöll bröllop och smet ur finkan

Har vi lärt något av historien? Frågan svävar tungt över samhällsdebatten. Men ställer vi den på rätt sätt, på allvar? Det vill säga till oss själva?

Hur kunde så många, så länge, runt om i Europa, nicka instämmande åt, ansluta sig till och hitta ständigt nya ursäkter för fascismens framväxt på 1920-talet och Hitlers och nazismens döds- och förintelseslära fram till andra världskriget?

Hur kunde så många privilegierade studenter, senare inflytelserika makthavare och debattörer, på 1960- och 70-talen kokettera med sin kult av Maos kommunistiska folkmord och kulturella förstörelsemani?

Allt det har debatterats ingående, kanske till leda.

Men världen har trots det betraktat många katastrofer med likgiltighet även senare. Ständigt tvingas nya generationer rikta frågan till stabila etablissemang befolkade av människor på höga hästar:

Hur kunde ni då, när ni hade chansen att göra motstånd på riktigt, ryckas med så i er tids vanvett? Hur kunde ni vara så förljugna att ni hatade er egen trygga frihet mer än andras hjälplösa förtryck? Varför lockades ni så starkt, när ni ställdes inför ett val, av det antidemokratiska, intoleranta och auktoritära? Vad fick er att samlas under despoternas fanor, eller leta skäl att avdramatisera och relativisera deras ogärningar?

Och vad får er att hävda att ni är bättre och finare, än era motsvarigheter i vår tid?

Det röda universitetet, hä, hä, flabb, flabb? Hur mycket granskning tål de gamla studentmiljöerna och studentrörelserna här utifrån dagens demokratiska normer? På vilken sida stod ni egentligen, när massgravarna fylldes i utopiernas namn, när sexismen och brutaliteten rasade i den progressiva kulturkorridoren, när den liberala demokrati som ni i dag bekänner er till utsattes för era egna dagliga glåpord?

Eller USA som den liberala demokratins räddare på 1900-talet? Hur mycket rasförföljelse på hemmaplan, hur många fascistiska kupper i världen, hur mycket hyckleri, hur brutala Vietnambombningar, tål liberalers romantiska Amerikabild?

Vi är ovana vid att ställa oss själva frågor av det slag vi slentrianmässigt slänger iväg till motståndare. Men trovärdigheten skulle vara större hos dem som intensivt varnar för historiens återkomst, om de inte bara tog konflikten när fiendebilden är enkel, utan också när den kommer jobbigt nära de egna nätverken, de egna flödena.

För när vi återvänder till historiens stora svek, blir det väldigt mänskliga. Inte banala nödvändigtvis – jag är inte säker på att det är rätt ord – men mänskliga, och därmed lättare och viktigare att lära av. Egenintressen när det verkligen gäller. Medlöperi när det börjar löna sig. Masshysteri i längtan efter renhet och entydighet, men på lagom distans till verklighetens målkonflikter. Mycket förblir sig likt.

***

Omständigheterna är lite lyckligare, i delar av världen. Välståndet större, framstegen fler och förhållandena stabilare trots allt. Men katastroferna i det förflutna, som borde ha vaccinerat oss mot upprepningar, tycks framför allt locka oss till bombastiska deklarationer, snarare än till eftertanke och ödmjukhet. Vi smyger undan det faktum att även samtiden är full av brott som ibland ursäktas just av dem som sitter på makten eller anser sig representera det goda, civiliserade, upplysta och framskridna.

Jag tror inte att vår tid, vår politiska, kulturella och mediala offentlighet, har särskilt mycket att vara stolt över när det gäller moralisk resning, globala demokratiska instinkter eller intellektuell hederlighet.

Vi sviker nog, ljuger, hycklar, blundar, relativiserar och bedriver apspel, med samma cynism som många gjort före oss. Söker bevara den varma känslan i magen hellre än att leta upp de svåraste frågorna. Och söker så länge det går, för profitens, slagordens eller profeternas skull, att ignorera de riktiga offren. De som kämpar och lider långt från makt och privilegier.

Det är ett skäl till etablissemangens kris just nu. Så fort vi öppnar munnen och börjar mästra, förutsätter allt fler att vi inte är riktigt ärliga, att vi håller oss med dubbla måttstockar. Det upplevs inte som genuint. När behovet av principfasthet är som störst, tar bekvämare instinkter över. Förutsägbarheten är enorm i debatten, när det gäller vem som ska ta till orda när. Det går igen i många grupper. Att ha ena ögat stängt och andra ögat uppspärrat är en stark instinkt för dem som är aktiva i samhällsdebatten och söker tillhörighet snarare än idéer.

***

Skulle ni ha prioriterat affärer med historiens värsta bödlar, hellre än klarspråk om deras brott? Skulle ni ha ägnat era inhemska samhällsdebatter åt nästan allting annat, än de auktoritära, globala hoten mot demokrati och mänskliga rättigheter? Skulle ni ha anpassat er av praktiska skäl, hellre än att riskera ett motstånd i idéernas namn?

Förmodligen.

Västvärldens ängsliga sätt att förhålla sig till Kina under de senaste tio åren, illustrerar varför vi ska vara försiktiga med att döma tidigare generationer med allt för mycket sentida hybris.

***

Tidigare i veckan publicerade det internationella journalistnätverket ICIJ – där bland andra SVT ingår – dokument som avslöjar de vidriga förhållanden som råder i den kinesiska regimens gigantiska koncentrationsläger i provinsen Xinjiang. Där plågas och torteras fångar, framför allt muslimska minoritetsgrupper, i strid med alla konventioner. Straffas och utsätts för hjärntvätt på de mest förnedrande sätt. FN uppskattar att minst en miljon människor fängslats i lägren.

Det är det värsta uttrycket för den totala övervaknings- och indoktrineringsstat som kommunistregimen med tekniskt stöd från väst söker inrätta i hela landet, i den kinesiska vardagen, och sedan med imperialistiska metoder få internationell uppbackning för.

Men upprördheten i västvärlden är, jämfört med allt annat som får det att koka i debatten här, begränsad. Intresset förstrött. Protesterna pliktskyldiga. Manifestationerna få och små. Facklorna försvunna. Lavinen av indignerade krönikor och pekpinnar uteblir.

Och demokratiska ledare aktar sig på tisdag noga för att gå så långt i sin kritik av Kinas totalitära, aggressiva samhällsmodell, att konkreta, lukrativa kontrakt och investeringsmöjligheter hotas på riktigt.

När Tucholskypriset för 2019 nyligen skulle delas ut i Stockholm till den fängslade förläggaren Gui Minhai, stod svenska regeringen och kulturministern upp hedervärt mot protesterna från den kinesiska kommunistregimen. Det var välkommet och ärligt menat.

Men i stödet till Hongkongs demokratirörelse blir det direkt mer inlindat, svajigare, tar längre tid, kräver att situationen eskalerar ytterligare.

Antalet tydliga ställningstaganden mot förtrycket i Kina, mot den kinesiska samhällsmodellen i sig, är mycket få från våra politiska ledares sida, jämfört med alla andra frågor och andra länder som får dem att flockas med stora ord, allvarliga miner och teatraliska utspel i olika sociala medie-flöden.

Även i det höga näringslivet är den yta av politisk medvetenhet man annars marknadsför i jakt på goodwill som bortblåst när det handlar om otäcka regimer i länder där profit finns att hämta om man sköter sina kort rätt. Att vilja det rätta har sina gränser.

Det har inte särskilt mycket med politisk färg att göra. Det är ett fenomen över hela västvärlden och över många partigränser. Möjligen spelar det också en roll, att många ledande institutioner, exempelvis i Sverige, har präglats av dem som för femtio år sedan blundade för, romantiserade eller ursäktade Kinas dåtida brott mot mänskligheten. Det bär emot att lära av gamla misstag, när de kommer för nära.

***

Så i ett läge, när en mobilisering för demokrati, medborgerliga rättigheter, rättsstat, personlig integritet, pressfrihet, ekologiska livsbetingelser och internationell solidaritet behövs nästan akut, försvagar vi våra argument genom att söka smita undan de lärdomar vi verkligen borde dra allra först från historien. De som är jobbiga för våra egna högtidsord. Men om vi vill bli trovärdiga i försöken att göra det bättre den här gången, får vi inte fly till sådana dubbla måttstockar. Det håller aldrig.

De värsta av allt är kanske, att vad vi verkligen upptäcker vid en sådan självkritik, är hur svårt det måste ha varit för många i ansvarsposition redan då. För alla dem som brukar få (berättigade) bannor för medlöperi och ynklighet i efterhand.

Det är ju verkligen inte enkelt det här. Hur ska vi förhålla oss till att en viktig del av den internationella ekonomi på vilken vårt välstånd vilar – exempelvis möjligheterna att värna välfärd, investera i forskning och kultur och finansiera klimatomställningen – är beroende av affärsmässigt goda relationer till ännu en av historiens smutsiga förbrytarregimer? När reser vi oss upp och säger att det räcker nu, kosta vad det kosta vill?

Ett givet svar finns inte. Plötsligt upptäcker vi hur det kunde komma sig, att så många svikit genom åren. Det är svårare att vara en hjälte när priset är som högst, och väldigt många inte vill bli störda med irriterande frågor, än att vara det decennier senare när alla sitter och är överens framför historieböckernas svarta kapitel.

Har vi lärt något av historien? Mindre än vi vill erkänna.

**************

Några tidigare krönikor på temat:

Stöd demokratirörelsen i Hongkong

Vilken väg väljer Kina?

Glöm inte Liu Xiaobo

Västvärldens hyckleri om Saudiarabien

Partners när det passar – förtryckare när de störtas

Säg som det är istället

Västerbottens minnen, del 5

***

Han var bygdespelman och buse i en och samma person, verksam i trakter där levande folkmusik och starka personligheter sedan länge gått hand i hand. När det stundade bröllop eller dans i förra seklets ungdom, lär det ha varit Nils-Isaksa-Edvins dragspel man frågade efter.

Jag har inte lyckats få reda på så mycket mer om honom, än det som står i byaskriften ”Kålaboda förr och nu” från 1978. Där berättas dock att Edvard Nilsson, som han egentligen hette, kom från Vebomark och var en färgstark person som de äldre i Kolaboda fortfarande mindes anekdoter om när boken skrevs.

Förutom att vara en ”erkänt duktig dragspelare” med många uppdrag, var Nils-Isaksa-Edvin också en ”slagskämpe av stora mått”. Vid ett tillfälle åkte han in i ”finkan i Ånäset”, men var snart ute igen efter att ha lyckats rymma ”genom skorstenen”.

Vem är förvånad? Det där vet vi väl sedan länge: om metalscenen är ett tillhåll för svärmorsdrömmar under argsint yta, är folkmusiken ett näste för rumlare i fårakläder.

***

Kolabodas egna bygdespelmän och deras många olika instrument under 1900-talet blev en del av det rika västerbottniska musikarvet. Åtskilliga från varje generation nämns i byabokens musikkapitel, där det dessutom går att läsa om hur de lokala danssätten skiftade genom åren. Från det tidiga 1900-talets hambo, vals, schottis och kadrilj, via 20-talets tango, foxtrot och slowfox, fram till 40-talets jitterbug, 50-talets twist och 60-talets shake.

Och en ”byns skald” fanns också, i form av Olga Andersson, som ofta anlitades för att ”dikta visor” till födelsedagar och bröllop, men som även skrev andra visor att sjungas till gitarr.

I såna miljöer såddes fröna till det senare svenska musikundret.

***********

Det här är femte delen i en bloggserie under namnet ”Västerbottens minnen”. Tidigare delar finns att läsa här:

När Viola, 12 år, gick som getare i Tegelträsk, sommaren 1927

Umeå universitet har folkbildningens pionjärer i Västerbotten att tacka för mycket

När doktor Ångström i Lycksele klagade på snöröjningen

Kommer dag, kommer råd, sa Mimmi i Tegsnäset

Operation nedmontera Stefan Löfven har inletts inom socialdemokratin. Några med inflytande internt har bestämt att till nästa val ska S ha en ny ledare. Låga opinionssiffror, impopulära kompromisser och sakpolitisk vilsenhet har fått panik att spridas. Skulle den övergå i resignation, är spelet över. I partiet som var världsmästare i demokratiska maktspel, går instinkten djupt att agera i tid när det börjar barka.

Det är nästan uteslutande så, att när en diskussion drar igång, via anonyma läckor och uttalanden, om en partiledares ställning, är det internt som missnöjets finns och skiftet förbereds.

I synnerhet en socialdemokratisk partiledare i Sverige sänks inte utifrån, inte av motståndare och inte av medier, om det inte redan börjat i de inre rummen någonstans.

Och erfarenheten säger att när debatten väl är där, när partistyrelsens möten livebevakas, när ledaren inte syns till mer än nödvändigt, är det ofta bara en tidsfråga innan något slags besked kommer.

Det är fair game. På en statsminister ska det ställas höga krav, även som maktspelare. Att vara personligt sympatisk är inte tillräckligt. Klarar inte Löfven den här krisen på egen hand, genom sina egna framträdanden, så är det som Expressens Torbjörn Nilsson skrev i en tänkvärd text i veckan: ”Han blev aldrig politiker.”

***

Ändå har jag svårt att se att Löfven skulle vara det stora problemet just nu. Vad vore vunnet i sak med en mer populistisk S-ledare, som börjar lova vilt utan täckning? Löfven är en osäker retoriker, dålig i intervjuer och oinspirerad i tal. Det är ingen nyhet. Han utstrålar inte heller i något läge ett starkt, bestämt ledarskap. Den kritiken, om det är det man söker, är berättigad.

Han bemödar sig för det mesta om att vara eftertänksam och korrekt – jag har en svaghet för hans stil – men han är inte slipad i sina framträdanden och flyr ibland i trängda lägen till besynnerliga, klumpiga uttalanden. Sant. En mer bländande retoriker skulle ha det lättare att låtsas att läget är under kontroll och svaren givna.

Men skulle det leda till större politisk långsiktighet och handlingskraft? Är det just Löfven som står i vägen för det många kritiker efterlyser? Jag är inte så säker. Löfven leder ett ovanligt (och välkommet) blocköverskridande samarbete, men med ett vanskligt, svårmanövrerat underlag i riksdagen. Det är en minoritetsregering som är sårbar. Ska den hålla fyra år – och ett extraval är inte att önska – krävs en balansgång som delvis utesluter näven i bordet-retorik. Utan Löfven, och hans positiva egenskaper, hade samarbetet nog aldrig kommit till stånd. I mina ögon är det värt ett visst tålamod och erkännande.

Västerbottens minnen, del 4

****

De hörde henne ofta säga: ”Kommer dag, kommer råd.” Mimmi Johansson (1898-1980) i Tegsnäset talade med en tillförsikt och en förtröstan som blev bemärkansvärd i det att den prövats av och besegrat ett långt livs hårda, osentimentala erfarenheter.

”För många verkar detta livsöde idag som helt ofattbart”, konstaterade de bybor i Tegnäset som 1992 efter långvarigt studiearbete gav ut ”Tegnäsboken”, om bygdens historia och samtid, umbäranden och utveckling.

Mimmi och Hilmer Johanssons kamp i Tegsnäset för att föda familjen påminde då, och påminner i dag, om ett Sverige dit välfärdssamhälle och trygghetsnät ännu inte nått.

Hur de fick ekonomin att gå ihop under de svåraste åren, med tre barn i huset, förundrade omgivningen.

Hilmer (1897-1963) var skogsarbetare från unga år men fick tidigt besvär av reumatisk värk. Den försvårades med tiden och trots flera vistelser under 1930-talet på kuranstalten vid Umeå lasarett gick det inte att hjälpa ”hans söndervärkta leder”.

41 år gammal fanns för honom inget annat val än en sjukpension som då berättigade till bara mycket knapp hjälp från samhället. En aning stöd kom från kommunen. Det ökade senare när bygden fick en ny kommunrepresentant. Men Hilmer och Mimmi tvingades arbeta extra för att få något kvar.

Ladugården med ett par kor gav mjölk som gick att sälja till mejeriet.

Hilmer kunde trots sina problem rycka in vid målning och tapetsering, bistå vid byns badhus och hjälpa till att tina upp frusna vattenledningar i byarna på vintern. Mimmi bakade och tvättade åt grannar. En av sönerna tog också som 14-åring ”drängplats sommartid hos en av byns bönder, där mat ingick i hans lön”, vilket gjorde att föräldrarna kunde spara in på egna matkostnader.

Det som gav dem kraft att fortsätta år för år var drömmen om att barnen skulle få en drägligare tillvaro och barnbarnen förhoppningsvis det ännu lite bättre.

Trots tunga dagar gav Mimmi och Hilmer därför aldrig upp, och ”ej heller skrek de ut sin nöd inför andra människor”. Med jämnmod, vittnar i Tegsnäsboken de som kände henne, tog Mimmi dagen som den kom och ”såg framtiden an”. Hon hann även ”uppleva mera av välfärden än sin make”, och var lycklig över att barnbarnen såg ut att få en ”bra start i livet”.

Med hennes och hundratusentals andras, liknande erfarenheter som grund, växte ett mer solidariskt, och friare, samhälle fram.

**************

Det här är tredje delen i en bloggserie under namnet ”Västerbottens minnen”. Tidigare delar finns att läsa här:

När Viola, 12 år, gick som getare i Tegelträsk, sommaren 1927

Umeå universitet har folkbildningens pionjärer i Västerbotten att tacka för mycket

När doktor Ångström i Lycksele klagade på snöröjningen

Om regeringen inte inom två veckor stoppar den planerade reformen av Arbetsförmedlingen vill vänsterpartiet tillsammans med moderaterna väcka misstroende i riksdagen mot arbetsmarknadsministern Eva Nordmark (S). Vik ner er eller lid förlust, är budskapet. Att vänsterpartiet räknar kallt med stöd även från kristdemokraterna och sverigedemokraterna vid en eventuell omröstning är underförstått.

Så nu ställs saker på sin spets i inrikespolitiken. För regeringen, som redan är hårt pressad. För centerpartiet och liberalerna, som inte heller vill ha ytterligare dramatik och som inte vill se för dem viktiga punkter i januariavtalet blockeras av vänsterpartiet och högeroppositionen. Att förändra Arbetsförmedlingen är centerpartiets krav. Men skulle den punkten falla riskerar liberalerna (som fortsatt ligger en bra bit under fyraprocentsspärren i opinionsmätningarna) att någon av deras hjärtefrågor ryker nästa gång.

Också för moderaterna och kristdemokraterna närmar det sig skarpt läge. Underskatta inte deras dilemma. De stapplar nu in i en raffinerad dans vid randen till ett extraval som, om det går så långt, skulle tvinga dem svara på frågor de just nu söker undvika. Hur ska den konservativa regering vara utformad som de i praktiken skulle eftersträva med Sd som en del av underlaget? Vilka ska annars ingå aktivt i koalitionen, givet att centerpartiet knappast är intresserade om M och Kd fäller just deras reform och liberalerna nog inte är pigga på att tvärvända i panik? Och om Sd skulle bli ensamt större än M och Kd tillsammans, vilket inte är helt otänkbart vid ett extraval i nuläget, hur ska de då undvika att Åkesson ses som logisk regeringschef?

***

Egentligen är det bara V och Sd som kan luta sig tillbaka och slappna av, oavsett hur de kommande 14 dagarna utvecklar sig.

Att Arbetsförmedlingen, och svensk arbetsmarknadspolitik, måste reformeras är uppenbart för de flesta som tar  arbetsmarknadens klyftor, orättvisor och utanförskap på allvar. Där har centerpartiet en poäng, som de inte behöver be om ursäkt för.

Men sättet som reformen nu genomförs är slarvigt och oförberett. Jag har tidigare här på ledarsidan kritiserat att hanteringen riskerar ”hafsiga, godtyckliga förändringar som drabbar landsbygden värst”.

Även varningarna för oseriösa aktörer bör tas på allvar. Inte för att helt stoppa varje förändring, utan för att få det nya att fungera från början. Istället för att stressa på och låsa frågan i prestige kopplad till januariavtalet, borde en så viktig, central punkt inför 2020-talet utredas noga och genomföras i om möjligt bredare samförstånd.

Vänsterpartiet ställer fem krav för att inte väcka misstroende. Reformen ska utredas i grunden innan beslut. AF ska finnas över hela landet. AF ska få mer resurser 2020. Stöd till funktionsnedsatta ska säkras. Och ett nytt system ska inte bygga på fristående aktörer inom ramen för lagen för valfrihet.

Av de kraven är det egentligen bara det sistnämnda som blir svårsmält för centerpartiet, De fyra första borde inte orsaka konflikt. Hela reformen skulle hur som helst må bra av mer tid och genomlysning. Att låta det gå till omtag vore bara en tillfällig och ingen större prestigeförlust för regeringssamarbetets partier.

Det här är inte en punkt i januariavtalet värd att riskera en fälld minister eller ett extraval på.

Regeringsunderlaget i riksdagen är bräckligt, men förtjänar en chans under hela mandatperioden. Då måste S, Mp, C och L välja sina strider med omsorg. Avstå från den här.

Västerbottens minnen, del 3

****

Doktor Johan Ångström blev med tiden en Lyckselekändis. Han föddes 1813 i Hässjö socken i Medelpad, där pappan med samma namn verkade som brukspredikant. Mamman hette Catharina Thunberg. Barnens utbildning var ett viktigt mål i familjen. Det satte spår. Den skulle bli en av landets lärda.

Johans ena broder, Anders, blev professor i fysik med kontakter och rykte i hela Europa, utvecklade spektroskopin och var under en tid rektor för Uppsala universitet. Andra brodern, Carl Arendt, blev ingenjör och prisad professor i tillämpad mekanik vid Teknologiska institutet i Stockholm, var medlem av Kungliga Vetenskapsakademien och utvecklade maskiner, säkerhetsanordningar och undersökningsmetoder för järnverk och gruvnäring.

Själv var Johan redan som ung en berest botanist, med utfärder till Norge, Finland, ryska Karelen och ryska Lappmarken. Mossläktet Ångstroemia är uppkallat efter honom.

Examen som medicine doktor och fältkirurg tog han i Uppsala, innan han 1853, 40 år gammal, anlände till Lycksele och tillträdde den länge vakanta tjänsten som provinsialläkare för Lycksele och Åsele lappmarker.

Lycksele kyrkby bestod inte av särskilt många hushåll, men hela distriktet hade ungefär 13000 invånare, varav omkring 1000 var samer. Det står att läsa i en text av Hans Almqvist om ”Sjukvårdens utveckling i Lappmarken” (återgiven i jubileumsskriften ”Västerbottens läns läkarförening 1902-2002”). Några patienter dagligen hörde till rutinerna. Annars var resorna många mil till resten av distriktet, bland annat på vårvintern för att utföra vaccinationer, en viktig del av provinsialläkarens uppdrag. Han hade också att kontrollera ”allmän hälsovård, vara observant på uppkomna epidemier, övervaka smittkoppsympning, ha tillsyn över barnmorskor och Apotek samt företa rättsmedicinska besiktningar.”

Det fanns sedan 1826 en barmarksväg till Umeå, ”med färjeställe vid Karonsbo”. Vägar till omkringliggande kyrkbyar, och andra kommunikationsmedel som telegraf och telefon, skulle däremot dröja några decennier till. Så vintervägarnas skick var avgörande för möjligheten att ta sig ut, exempelvis med släde 25 mil till Tärna. Och de vägarna var inte i bra skick.

Ångström, som stannade i Lycksele 15 år, innan han flyttade till Örnsköldsvik (där han dog 1879), vände sig till myndigheterna med beskrivningar av hur illa det var ställt. I ”Om tider som svunnit. Historiska glimtar från Lappmarken och Lycksele”, av Wolmar Söderholm från 1973, återges en av hans redogörelser:

”Endast sällan, utom när det blir bekant att någon högre ämbetsman kommer att resa vägen fram, begagnas plog, och ofta inte ens då, utan bönderna köra efter vägen med en lätt släde, eller också göra de sig ej ens besvär därmed, utan en person går vägen fram på skidor för att utmärka var den finnes – och därmed anses plogningen undanstökad.”

Varje tid har sin snöröjning.

**************

Det här är andra delen i en bloggserie under namnet ”Västerbottens minnen”. Tidigare delar finns att läsa här:

När Viola, 12 år, gick som getare i Tegelträsk, sommaren 1927

Umeå universitet har folkbildningens pionjärer i Västerbotten att tacka för mycket

”Europa måste lära sig maktens språk”. Det sade Ursula von der Leyen, Europeiska kommissionens nästa ordförande, i ett tal häromveckan inför Konrad Adenauer-stiftelsen i Berlin. Det påminde om Angela Merkels ord för ett par år sedan, efter en träff med Donald Trump och ett misslyckat G7-möte: ”De tider när vi kunde förlita oss helt på andra, är delvis förbi. … Vi européer måste ta vårt öde i egna händer.”

Von der Leyen syftade i sitt tal inte enbart, eller ens i första hand, på klassisk försvars- och säkerhetspolitik. En väsentlig del av hennes anförande handlade om klimatmål, forskning, handelspolitik och innovationer. Men den geopolitiska dimensionen fanns med som oundviklig bakgrund.

Bara några dagar tidigare hade Frankrikes president Emmanuel Macron gett sin starkt uppmärksammade intervju till tidskriften The Economist, där han betecknade Nato som ”hjärndött” och krävde – delvis i frustration över Europeiska Unionens svaga framtidsdebatt – ett starkare EU.

Allt mer tyder på att den säkerhetspolitiska världsordning inom vilken EU fötts och format, är under upplösning, utan att EU har några klara idéer om hur de framtida alternativen ser ut.

USA:s framtida vägval och prioriteringar är mycket osäkra. I hög grad, men inte uteslutande, på grund av Trumps katastrofala presidentskap. Man ska i sammanhanget inte glömma att USA:s långsamma vändning bort från Europa inleddes redan under Barack Obamas tid, med hans då nya strategi för ökat amerikanskt inflytande i Asien och Stilla havs-området. Att EU hotas av geopolitisk marginalisering, trots ekonomisk styrka, är alltså ingen ny insikt.

Men utvecklingen har blivit påtaglig under 2019. Auktoritära, antiliberala samhällsmodeller som den kinesiska under kommunistpartiet eller den ryska under Putin tar för sig allt mer, runt om i världen. Samtidigt som USA agerar motsägelsefullt och andra västdemokratier uppfattas vara vilsna och passiva.

Brexit-processen gör dessutom att en ofta självständig, viktig röst, Storbritannien, är på väg att gå förlorad i EU:s framtidsdebatt.

Europa riskerar därmed att hamna på efterkälken, säkerhetspolitiskt, men även när det gäller digitalisering, tekniska innovationer och inflytandet över hur en global ordning på 2000-talet ska se ut, med spelregler och institutioner.

För att inte tvingas helt på defensiven måste EU förmå hävda en självständig linje och värna intressen och värderingar gentemot nyaggressiva stormakter. Det kommer att kräva en djupare debatt om var EU ska prioritera fördjupat samarbete och samlad styrka – mer Europa – och var medlemsstater och regioner ska gå egna vägar. I diskussionerna inför EU:s långtidsbudget, måste det större perspektivet finnas med.

***

Men till överdriven pessimism finns inga skäl. Europa är, sade von der Leyen i sitt tal, attraktivare än vad vi inser. Även om EU skulle krympa och åldras, har människorna här något som auktoritära stater saknar, påminde hon: rättsstat, frihet, demokrati och en öppenhet för många olika livsstilar.

Det kan också ses som en varning till de delar av EU som nu själva sneglar mot eller börjat praktisera auktoritära styren, ofta i strid med EU:s fördrag.

En ny världsordning ställer Europa inför avgörande vägval, internt som externt.

Man röt i ena örat ett nästan auktoritärt ”skärp till er nu, sluta flumma runt, ta ert jävla ansvar”. Och viskade i det andra ett förföriskt ”låt oss förändra världen och göra den vacker, demokratisk, äventyrlig och underbar, med vetenskap, konst, musik, teater, litteratur och politisk aktivitet”.

Folkrörelsernas kultur- och bildningsarbete har alltid slitits mellan skötsamheten och upproret. Mellan förmaningen och leken. Mellan disciplinen och frigörelsen. Mellan det nyktra ansvarstagandet och den livsbejakande olydigheten.

Ändå i en flämtande, aldrig helt slocknad dröm om att de där ytterligheterna ska gå att förena. Inom människan och mellan människor.

Skulle jag, mot alla instinkter, svära en politisk trohetsed någon gång, skulle det vara till just den, kanske fåfänga, dröm som födde studiecirkeln, boklådan, amatörteatern, musikgruppen, källarlokalens kemiexperiment och alla udda föreningar där människor samlades för att lära sig nytt, lära känna varandra och lära känna sig själva.

Små, lokala gnistor som tände en ordnad eld av nya perspektiv, nya insikter, nya färdigheter och nya anspråk på makt, delaktighet och rättigheter. Aldrig helt ofarlig. Men inte en eld som brände ner rubb och stubb. Tändstickor i handen och eldsläckaren bakom ryggen, för säkerhets skull, den svenska medelvägen.

Kunskapens, medbestämmandets och frihetens rus, inom frikyrkorna även andlighetens odling, var målet. Som alternativ, i supbältet, till alkoholens falska och passiviserande smärtmedel.

Folkbildningen var stora nypor moralism, stora nypor rättighetskamp och stora nypor praktiskt, pragmatiskt nyttotänk. Folkbildningen skulle inte bevara samhället och rådande förhållanden, utan utveckla och förändra dem. Men till en högre nivå av framsteg, kvalitet och civilisation. Inte störta något i kaos och destruktivitet.

De mångas gemensamma insatser, här och nu, på plats och utan ego. Och de enskildas, inre, kanske hemliga, personliga drömmar om uppbrott och eget skapande, som senare skulle bli betydande författar- och konstnärskap.

Folkbildningen visste nog inte själv vad den egentligen ville allra helst, och det var dess räddning. Den fick spreta tillräckligt och tillräckligt länge, för att inte gå att likrikta och instrumentalisera till ett etablissemangets lydiga redskap. Det kom, kan man hävda, först senare, när staten och det offentliga kopplade närgånget grepp, och bidragsadministrationen blev ett styrmedel.

Det som är viktigt att komma ihåg, när man tittar tillbaka på folkbildningens pionjärer, och vill förstå de sista entusiaster som nu slåss för dess överlevnad på 2000-talet, är att de slets och slits mellan dessa olika drivkrafter.

”Den ensamma stugan har växt till by/ Och vildmark bär gyllene skördar” som min farfarsfar, frikyrkopredikant i Vitvattnet, Norrbotten, diktade på sin ålders höst, vid mitten av 1900-talet.

Mellan kärleken till det demokratiskt vildvuxna och värdesättandet av det som gick att skörda under ordnade former, rörde sig folkrörelsernas odlare.

***

Man kan göra ett nedslag nästan var som helst i Västerbotten, men varför inte utgå från arbetarrörelsen i Hörnefors. Där har det funnits många folkbildningskämpar genom åren, som inte låtit sig nedslås av motgångar, men som också brottats med frågan om vad grunduppdraget egentligen är.

ABF i Hörnefors blev en av otaliga lokala miljöer som gjorde Västerbotten till ett utpräglat folkbildningslän med ”unik omfattning”, för att citera Rolf Granstrand i tidskriften Västerbottens temanummer från 2005. Enkelt var det aldrig. ABF Hörnefors drog igång vid mitten av 1920-talet. Mötesordningen var lika oklanderlig som kampviljan stor.

29 mars 1925 valdes Carl Holmström till ordförande, Betty Backlund till kassör och Amanda Johansson till sekreterare. Det första mötet, läser jag i boken ”Folkrörelser och folkliv i Hörnefors” (1984), handlade om ”administrativa spörsmål och stadgar”. För, som bokens författare konstaterar: ”Ordning och reda är en stabil grund att arbeta utifrån också för en bildningsrörelse”.

Den inledande, lokala cirkeln handlade om ”kommunalkunskap” – en praktisk, politisk dimension var alltid viktig – och sedan gick man in på ”möteskultur”. I en annan tidig cirkel övade deltagarna sig på ”engelska språket”. Några år senare pågick studieverksamheter kring så olika saker som ”musik, matematik, esperanto, teater och därtill ett antal läs- och handarbetscirklar”.

Under 1940-talet hade ABF i Hörnefors studiecirklar om bland annat svensk socialpolitik, fackliga frågor, ekonomi, industriell demokrati, körsång, sångteori, och husmodersgymnastik. På 1950-talet tillkom ämnen som sexualkunskap, socialism, företagsekonomi, gitarrspelning, litteratur, navigation och schack.

Så där såg det ut, när det svenska samhället steg för steg demokratiserades och frigjordes i praktiken på 1900-talet, underifrån och från periferin in mot maktens centrum. Rösträttsreformerna var bara första steget på en lång väg, som folkbildningen först förberedde och sedan fortsatte. Den handlade aldrig enbart om politik, och den var aldrig helt opolitisk.

Det är ingen slump att exempelvis en liberal som Anna Grönfeldt (1879-1973), Umeå, som spelade en så viktig roll i länets rösträttsrörelse, också var ledande i Västerbottens folkbildningsarbete. Kring det berättade ekonomhistorikern Kerstin Norlander intressant tidigare i höst vid ett arrangemang på Folkets hus i Umeå, om rösträtten och Grönfeldt med anledning av den svenska demokratins hundraårsjubileum. Återblickarna avslöjar mycket.

***

Ellen Key (1849-1926) skrev vid början av förra seklet att folkbildningsarbete för att bli framgångsrikt och skapa förändring måste ske ”genom folket”, inte ”för folket”. Det fick inte användas som ett pekfinger eller en välvilja uppifrån, för att bevara gamla maktförhållanden. Eller, med hennes egna ord, ”bli ett stöd för gubbväldet” i stället för ”ett maktmedel för ungdomen.” Genom folket, inte för folket – det var avgörande.

Annars, varnade Ellen Key för över hundra år sedan – i ett Sverige som ännu inte var demokratiskt – ”kommer denna rörelse att bli ett nytt uttryck av den samhällshedrade jämnskalligheten, den samhällsbevarande försiktigheten och den samhällsräddande formalismen, som i överklassen numera göra sig breda på bekostnad av storsyn, vågsamhet och frisinne.”

Man kan ana en rottråd till Bengt Göranssons förmaningar i vår tid, om kulturpolitiken som ett slags motsägelsefull, organiserad anarkism.

Den balansgången har alltid ställt till svårigheter, viljan att upprätthålla både bredd och närvaro. Oscar Olsson (1877-1950), ”med skägget”, skrev i en av sina böcker, till försvar för arbetarrörelsens bildningsarbete, att folkbildningen självklart måste ”gå dit människorna samlas, till deras faktiska grupperingar efter intresse och samhörighet.”

Därför kan den inte vara strikt neutral eller stå över alla politiska läger. Folkbildningen måste, som han skrev, ingå i ”livets vatten”, inte bli en ”livstorkans förhärjande ökensand.”

Samla till gemenskap över gränser, ja. Men inte till den grad att all ställningstagande kraft går förlorad i samtidens ”politiska och sociala stridsbuller”.

***

Folkbildningens pionjärer går inte att tänka bort från 1900-talets gradvisa samhällsomvandling. De går inte heller att tänka bort från det moderna Umeå, med universitetet som hjärta i utveckling och tillväxt. Umeå universitet, liksom det lokala kulturlivet, har folkbildningstraditionen att tacka för mycket.

De politiska ledare som genom sina positioner nationellt arbetade hårt för att det nya universitet skulle hamna här, och de kommunala företrädare som, ofta under arga protester, kämpade för etablerandet av lokala kulturinstitutioner och konstinslag som i dag känns omistliga: Alla var de barn av folkrörelsernas tidiga bildningsarbete. Formade av det, av alla dess skiftande drivkrafter.

Längtan till uppbrottet. Känslan för ordning. Drömmen, alltid, om ett lite friare, rättvisare, kunnigare och vackrare samhälle.

********

Det här är andra delen i en krönikeserie under namnet ”Västerbottens minnen”. Första delen finns att läsa här:

När Viola, 12 år, gick som getare i Tegelträsk, sommaren 1927