Alkohol och föräldraskap, och nu semester

Av , , Bli först att kommentera 0

Efter en vecka i höstförkylningens tecken lyckades jag i går kväll samla ihop mig tillräckligt för att vara moderator för en mycket intressant samtalskväll om alkohol och föräldraskap på Backens familjecentral, arrangerad av IOGT-NTO, KRIS, VLN, NBV och Blå Bandet. Många kloka, tänkvärda och personliga saker blev sagda i ett svårt men ständigt aktuellt ämne.

Efteråt, i väntan på bil hem, stod jag och tittade lite på stjärnorna. Det gjorde jag nästan varje kväll som barn, som vuxen och stadsbo blir det inte lika ofta. Men det är lika betagande varje gång, och jag får direkt lust att leta fram Peter Nilsons böcker i bokhyllan.

Nu väntar några veckors semester från tidningen för min del när jag ska pyssla med annat. Därmed kommer även aktiviteten på bloggen att sjunka till det minimala. Kanske kommer det något blogginlägg ändå, men annars återkommer jag om en månad med nya krafter.

Går det att skapa ett urbant glitter i Umeå?

Av , , Bli först att kommentera 0

(Uppdaterad med citat) När jag var lantisbarn var väl det tryggaste och friaste som fanns att om sommarkvällen se skogen avteckna sig som en fond på andra sidan åkrarna och bara vagt i bakgrunden höra några enstaka bilar på landsvägen en halv kilometer bort, knastret på grusvägen om man tog en promenad ner mot bäcken, hundarna som löpte genom något snår.

Senare, sedan en björn sprungit över gårdsplanen en sen kväll, smög sig en viss irrationell vaksamhet mot misstänkta ljud inifrån skogen in över kvällspromenaderna, i synnerhet in på hösten när det börjat mörkna tidigare och fantasin fick större spelrum.

Nu förtiden, efter ett och halvt decennium som i huvudsak stadsbo, tycker jag fortfarande att naturen vinner de ljusa sommarkvällarna. Om det är en skog i bakgrunden, en älv eller insjö, kanske havet, spelar ingen stor roll – men att se den ljusaste natthimlen tona bort över naturen inger en speciell känsla.

Resten av året däremot, i synnerhet mörka höst- och vinterkvällar, tycker jag att det urbana glittret som bara fortsätter i fjärran med nya hus, nya kvarter, byggnader, broar och stadsdelar, inger en större trygghet och känsla av tillhörighet. Att se tusentals fönster lysa, eller ana skenet från dem, att se gatlyktorna marschera genom en stad, att höra ett visst permanent brus från människor på väg någonstans, har något rogivande över sig – även om det naturligtvis är en romantisering av staden och inte hela sanningen om den urbana vardagen.

Tomas Tranströmmer har fångat den speciella stämningen bäst i dikten "Schubertiana" som inleds så här:

"I kvällsmörkret utanför New York, en utkikspunkt där man med en enda blick kan omfatta åtta miljoner människors hem.
Jättestaden där borta är en lång flimrande driva, en spiralgalax från sidan. Inne i galaxen skjuts kaffekoppar över disken, skyltfönstren tigger av förbipasserande, ett vimmel av skor som inte sätter några spår."

Och som lite längre ned har de fantastiska raderna:

"Jag vet också – utan all statistik att just nu spelas Schubert i något rum därbora och att för någon är de tonerna verkligare än allt det andra."

Det gäller även, i det långt mindre formatet, för Umeå.
Jag brukar fundera på hur vyn in mot eller ut från de mer centrala delarna av Umeå kommer att te sig när Ön är bebyggd, när husen på Öbacka strand är byggda, när kanske ytterligare någon högre byggnad tillkommit mitt i stan. Och hur har det utvecklat sig om femtio år?
Ett mer urbant ljusglitter kommer kanske att lysa upp staden på ett tilltalande sätt under de mörka månaderna, jag är böjd att hoppas på det. Eller så river det, som några varnar för, bara bort den stadsnära naturvyn utan att ersätta den med något vettigt.

VW, Porsche och BMW

Av , , 1 kommentar 0

Jag har inte körkort och kan ingenting om motorteknik (jag åkte som yngre något år kring på en gammal moped, sällan har någon så okunnig åkt kring på moped).
Men jag har trots det, av någon anledning och säkert överraskande för trogna bloggläsare som är vana vid stickspår som trav, tennis, schack och virkning, ett visst intresse för bilbranschen, koncernernas utveckling, strider och problem, märkesevolutionen, designlösningarna, lanseringen av nya modeller osv. Artiklar om sådant har en trogen läsare i mig.

Just nu pågår ett avancerat maktspel inom Porsche-familjen och mellan Volkswagen och Porsche. Spiegel International har en artikel som sammanfattar vad det handlar om. Och som bonus för dem som läser tyska: en intressant intervju med BMW-chefen Norbert Reithofer i Die Zeit.

Kanske dyker höstens stora snackis upp i en bisats

Av , , Bli först att kommentera 0

I en signerad text på dagens ledarsida skriver jag om dagens begivenhet i riksdagen, framför allt statsministerns regeringsförklaring:

’Kanske dyker höstens stora snackis upp i en bisats

Även för inrikespolitiska freaks and geeks hör en statsministers regeringsförklaring till det tråkigaste som finns. Att lyssna till en regeringsförklaring är lite som att tvingas plöja igenom bruksanvisningens förnumstiga detaljer, och vänta i oändliga timmar på att batterierna ska laddas, när man just köpt en flashig elektronisk pryl och bara otåligt vill kasta sig över play-knappen.

Jag har varit med några gånger live på riksmötets öppnande – en gång som student i färd med att skriva en magisteruppsats i teatervetenskap om den fascinerande ceremonin runt omkring, ett par gånger som politisk journalist.
Själva regeringsförklaringen har varit en kollektiv eftermiddagsslummer varje gång, en paus mellan terminsstartpigga spekulationer i korridorerna före och skvallrigt och lite flåsigt minglande i gamla riksdagshusets sammanbindningsbana efteråt.
Det har inte varit statsministrarnas fel. Genren är retoriskt hopplös, det konstitutionella syftet glasklart, men utan leende i mungipan.

men det har faktiskt sin kärva tjusning att åtminstone ett politiskt tal om året är befriat från retoriska måttstockar – att torra besked står i centrum.
Erfarenheten säger att den som läser bruksanvisningen först och ger batterierna den tid de behöver har roligast på sikt. En regeringsförklaring kan säga mer än tusen snuttintervjuer. Formella avsiktsförklaringar har tyngd.

Riksmötets öppnande som ceremoni är annars nu för tiden ett par koncentrerade konstitutionella punkter på dagordningen inpackade i flera timmars månghövdad, traditionsrik, bitvis reaktionär, bitvis progressiv och i alla händelser oerhört genomarbetad ritual där en nationell självbild iscensätts. I år förväntas också breda FRA-demonstrationer prägla dagen – hur blir intressant att se.
Visst gör den klokt som har tid och kan, att lyssna i eftermiddag. Visst skruvar också jag på tv:n, men kanske först när svansandet för monarkin är förbi och statsministern intar talarstolen.
Vem vet, kanske dyker höstens stora snackis upp i en bisats, när vi minst anar det, mitt i tredje gäspningen.’

FRA-frågan och mognadstestet

Av , , Bli först att kommentera 0

Regeringen har några utmärka veckor bakom sig.
Den senaste tidens budgetlansering har varit första gången under mandatperioden som alliansen verkligen haft initiativet över dagordningen och varit ordentligt på offensiven när det gäller verklighetsbeskrivning och prioriteringar.

Samtidigt har socialdemokraterna långsamt börjat erkänna, om än bara indirekt och utan ryggrad nog att stå för det öppet, att man inte bara haft fel på en rad områden under förra mandatperioden utan fortsatt att ha det i den måttlösa oppositionsretorik man ägnat sig åt sedan förra valet.
För varje konkretisering som kommit om den socialdemokratiska politiken har intrycket växt att man söker närma sig den politik som alliansen gick till val på och nu genomför. Problemet för Mona Sahlin är förstås att hon inte kan bilda något trovärdigt regeringsalternativ kring en sådan politik så länge som vänsterpartiet hör till det tänkta regeringsunderlaget och hennes eget parti inte är med på förnyelsens noter. Det är en förklaring till den motstridiga retoriken och de dubbla budskapen. Nu börjar det avslöjas, och lätt hantera lär det inte bli för s-ledningen.

Regeringen och alliansen har inte haft ett sådant gynnsamt läge sedan valrörelsen.
Om det inte vore för FRA-frågan. Och det är av allt att döma en lika stor reservation nu som i våras.
Regeringen har chansen att dominera höstens debatter helt, men då måste man ge sig i den fråga där man hamnat allra mest snett och valt att ösa in prestige på ett sätt som är omöjligt att begripa. FRA-frågan kommer inte att försvinna. Det nyvaknade integritetsengagemanget är ingen tillfällig trend.

FRA-frågan kommer, på goda grunder, att kasta en skugga över, vissa dagar helt dominera, debatten ­ tills det att regeringen och alliansledningarna erkänner det berättigade i den hårda kritiken, backar från sin tidigare linje och accepterar kraven på exempelvis en bred och grundlig parlamentarisk utredning av hela området.

Det är något av ett mognadstest för regeringen och alliansledningarna.