Det är så här det börjar

Av , , Bli först att kommentera 6

Det är så här det börjar, när fascismen försöker ta över inifrån.

I Vita huset styr nu en anhängare av tortyr. Muren mot Mexiko ska byggas. Trumps rådgivare, tidigare chefen för högerextrema Breitbart News, Steve Bannon – som häromdagen uppmanade medierna att ”hålla käften” – ska ges en plats i USA nationella säkerhetsråd. Ett totalstopp för det amerikanska flyktingmottagandet införs 120 dagar framåt. Under 90 dagar ska resenärer från sju länder med övervägande muslimsk befolkning – Iran, Irak, Libyen, Somalia, Sudan, Syrien och Jemen – inte längre ges visum till USA. Och hjälpsökande från krigets och den humanitära katastrofens Syrien ska hindras att nå USA på obestämd tid.

Även om det svider i ögonen, får vi inte falla för frestelsen att titta bort, tänka på annat, tala om något trevligare eller kisa så desperat att alla framstår som lika goda kålsupare.

Det finns ingen omväg runt eller genväg förbi den nakna kamp om institutioner, lagar, våldsmonopol och regelverk, som väntar i västvärlden kommande fyra år.

Donald Trump som USA:s president representerar en typ av makthavare som inte kan väntas ut eller skämtas bort, utan som måste bromsas, bemötas och ringas in med demokratins alla medel, politiskt och juridiskt, för att det öppna, liberala, demokratiska rättssamhället ska kunnas räddas.

Utifrån den insikten måste motståndet organiseras, göras seriöst, förbli nyktert, undvika egen extremism och hållas brett och inkluderande. På olika nivåer, i olika allianser och med olika tidsperspektiv.

Har inte nationella och internationella institutioner ryggrad nog att stå emot, har inte Trumps republikanska parti substans nog att via representanthus och senat säga stopp i tid, har inte ledare i andra länder omdöme nog att gå ihop i ett gemensamt motstånd, har inte medier självbevarelsedrift nog att titta upp från Twitter och avstå från de värsta formerna av själlös klickjournalistik, lyckas inte organisationer och arrangörer hålla egna, sekteristiska tendenser i schack – då har Trump goda utsikter att befästa sin makt, tvinga motståndet till resignation och få många efterföljare i både USA och Europa de kommande decennierna.

Makten formar och skapar normer, förskjuter gränser, bryter upp tabun och får opportunister att flockas kring grytorna. Och det är om makten – den verkliga, institutionella – striden står.

Brygden av rasism, främlingsfientlighet, auktoritär nationalism, antiliberalism och identitetspolitik som Donald Trump gjort till sin, med många aningslösa hjälpredor från höger och vänster, går varken på kort eller lång sikt att förena med ett öppet, liberalt, demokratiskt samhälle där mänskliga rättigheter står i centrum.

Men i värsta fall kan den inom bara några år börja bli norm för västvärldens debatt och politik, åtminstone i högre grad än någon kunnat föreställa sig. Tendenserna finns där redan.

Åtskilliga i den svenska debatten har, om vi ska vara ärliga, flörtat med liknande stämningar som Trump de senaste åren:

Ropen på stängda gränser och andrum i kombination med varningen om en annars förestående samhällskollaps.

Beskrivningen av ett för stort inflöde av invandrare och flyktingar som ett slags kollektivt abstrakt hot mot lag, ordning, välfärd, ekonomi, pensioner och nationella värderingar.

Indelningen av människor mot deras vilja i kollektiva kategorier och identiteter, som anses väga tyngre än individuella egenskaper och erfarenheter.

Och idén att extrema krafter bäst hålls i schack om man släpper in dem i olika former av regeringssamarbeten, ger dem ökad institutionell makt och ökat ansvar och sedan hoppas att de ska ta reson.

Trumps första vecka som president, är ett av många tecken på hur aningslös de teorierna är.

Nyfascismen, liksom kommunismen och andra i grunden totalitära ideologier, kommer aldrig att erkänna det komplexa och nyanserade i människor liv, aldrig vilja se målkonflikter och kompromisser, aldrig söka sätta sig in i andra erfarenheter, aldrig förstå svagheter och ömsesidiga beroenden i relationen till andra. De kommer, när de ges chansen, alltid att sträva efter den totala underkastelsen, den totala kontrollen, den totala identiteten, det totala på alla områden, så långt det går och omgivningen tillåter.

Donald Trumps USA är förstås inte dömt att gå i den riktningen. Där finns starka demokratiska institutioner som kan, och sannolikt kommer att, hålla emot. Men om motståndet ändå skulle utebli, om resignationen snabbt skulle slå till, kommer han att fortsätta i samma stil som han börjat, hänsynslöst.

***

”Every human being must be viewed according to what it is good for. For not one of us, no, not one, is perfect. And were we to love none who had imperfection, this world would be a desert for our love.”

(Thomas Jefferson)

Inga tidigare presidenter i USA:s historia är enkla att ha som förebilder, och alla har syndaregister, ibland svåra och långa. Donald Trump ska inte förvandlas till en karikatyr eller reduceras på samma sätt som han reducerar andra. Det är viktigt att ha i minnet. Men det betyder inte att den sakpolitik han vill driva och den ideologiska grund han står på, inte ska kallas vid rätt namn.

Självklart rusar nu de till som framför allt verkar arga över att kritiken mot Trump är för hård som vill ge upprördheten över honom ett slags töntstämpel, men som inte verkar ha så mycket att säga om den sakpolitik han faktiskt börjat bedriva med full kraft. Så inleds en anpassning.

Nåja, det var väntat. Att vilja avdramatisera de nyauktoritära – om det så är Trump, Putin, Erdogan eller någon annan – att vilja relativisera förtryck och övergrepp, ligger i tiden.

Värre är att det under ytan på de förtvivlade, förbannade protesterna mot Trumps sakpolitik – juridiska, politiska, fysiska, mediala – redan börjar anas en första våg av vemod i västvärlden.

Inte för att 2000-talet fram tills nu skulle ha varit utan ett förfärligt mörker av hyckleri, jävelskap och katastrofer, eller att USA:s roll i världen, inte heller under Obama, skulle ha varit lätt att välkomna eller bejaka.

Men det hot som nu tornar upp sig, är ändå av ett allvarligare slag. Och det ligger nära till hands, att drabbas av nedslagenhet och sorg. Över ett plötsligt skifte i nyauktoritär riktning. Över att behöva ta avsked av en framtidstro. Över att tvingas ge upp framsteg och förhoppningar om åtminstone ett uns av gemensam solidaritet med andras värsta lidanden, om en grund av tolerans och frihet, om miljöansvar och individualism, om resor, rörlighet, handel, globalism och mångfald, som kanske var oss kärare och mer oreflekterad, än vi förstod.

En sådan resignation, allvarlig och medveten men ändå på något sätt förlorad och hjälplös, väntar i kulissen; en resignation, som kan vara så lockande vacker, rofylld och befriande en kort stund, innan den brutala verkligheten, med sin konkreta maktutövning, med sina följder, med sina mornar efter, gör sig påmind igen.

Den första motståndshandlingen i dag, för humanism och medmänsklighet, är att stå resignationen emot. Resignationen underskattar och glömmer bort alla de processer, initiativ, insatser och verksamheter som utanför, nedanför och bortom politiken, över gränser och på fria, öppna mötesplatser, formar och lägger grunden för ett samhälles framtid.

Den här maktkampen är oundviklig. Men den har bara börjat och den är långt ifrån förlorad.

***

(Krönikan har även publicerats i VK och på vk.se. Den här bloggen används i första hand som textarkiv.)

Det outforskade gränslandet mellan makt, etik och artificiell intelligens

Av , , Bli först att kommentera 3

”Vem drömde mig?/ Vem spelade mig?/ Vem sjöng min sångs tonart?/ Vem lånade mitt namn?/ Vem iklädde sig min skugga?/ Vem ropade ”jag” genom min mun?”

Dikt av Bertil Malmberg (1889-1958)

***

Flera av 2000-talets svåraste tekniska, politiska och moraliska vägval kommer att göras i det outforskade gränslandet mellan makt, etik, robotisering och artificiell intelligens (AI). Finns det gränser som inte bör överskridas? Var och av vem ska de i så fall dras? Vad är fri vilja, var är ansvarsutkrävande, i ett automatiserat samhälle?

Oavsett hur man ser på AI som fenomen, kommer nästan alla delar av samhällslivet att ställas inför liknande frågeställningar. På det medicinska området. Inom militär och polis. Vid exploatering av naturresurser. När det gäller utbyte mellan människor över gränser av idéer och information, eller fysiska kommunikationer av olika slag. I system för debatt och medial bevakning. Kanske även för beslut som rör anställningar, försäkringar och ekonomiska relationer.

Intelligens är ett extremt sammansatt begrepp, som rymmer många olika delar. Och huruvida maskiner någonsin kommer att kunna bli intelligenta, medvetna och självständigt agerande på ett sådan generellt och komplext sätt att det går att jämföra med människor, har varit föremål för diskussioner sedan sekel tillbaka.

Men digitalisering, automatisering och big data öppnar upp för samverkande system, och ett slags vidsträckt maskinell intelligens, av helt ny omfattning. Sannolikt kommer diskussionen om både algoritmer och enklare former av AI inom något decennium att närma sig områden där grundläggande frågor måste ställas även om demokrati, våldsmonopol och rättssamhälle.

I vilket läge är vi beredda att anförtro en del av makten över liv och död, över upprätthållandet av regler och ordning, över våldsmonopolet, kanske rent av över våra rättigheter, till maskiner?

När det gäller våldsmonopolet kan vi redan ana vartåt det lutar, om etiken inte hänger med. Drönare får en allt större militär betydelse, inte bara för bevakning, utan även för dödliga attacker i rättsliga gråzoner.

Det är kanske bara en tidsfråga innan beväpnade robotar sätts in i större omfattning för att lösa även polisiära uppgifter. När övervakningssystem får möjligheter att kombinera videoupptagning med ansiktsscanning, personuppgifter och databaser, kommer frestelsen till automatiserade insatser att öka ytterligare.

Lägg till en dimension av AI, och marken gungar. Just därför är behovet av djupare diskussion, med etiska perspektiv, stort och akut.

***

Ett tänkvärt försök att närma sig frågeställningarna finns i Kim Stanley Robinsons SF- roman ”Aurora” från 2015.

Berättelsens utgångspunkt är enkel. Ett så kallat generationsrymdskepp, sänt från Saturnus år 2545, är på väg till solsystemet Tau Ceti för att där grunda en mänsklig koloni på en av planeternas månar. Skeppet, som när romanen inleds varit på väg under 159 år, är befolkat av drygt 2000 människor – ättlingar till den ursprungliga besättningen – bosatta i 24 olika, ekologiskt självständiga biomer. Ingenting är, utan att jag vill avslöja detaljer, enkelt eller självklart efter det.

Som alltid hos Robinson handlar mycket om den ekologiska och sociala dimensionen i mänskligt samliv. Men ett centralt tema handlar om skeppets extremt utvecklade artificiella intelligens. En allt övervakande superdator som inte bara får rollen som berättare i romanen, utan också blir en i viss mån självständigt agerande överpolis. Programmerad för att förhindra revolter som hotar expeditionens existens.

Om någon försöker använda skeppets ”skrivare” – man föreställer sig enorma, extremt avancerade 3D-skrivare – för att tillverka vapen, kan skeppet göra dem obrukbara.

Planerar besättningsmedlemmar att agera mot de demokratiska reglerna på skeppet, kan superdatorn stoppa dem genom att stänga in dem och minska syret i rummet där de befinner sig tills de ger upp.

Upplopp kan den avbryta genom förlamande ljudchocker.

Skeppet, som blir allt mer självreflekterande, ser i kritiska lägen till att lagarna efterföljs. Försök att omprogrammera det, att ge superdatorn andra utgångspunkter, har tidigare generationer gjort omöjliga.

Robinson har i en intervju med space.com sagt att han egentligen inte tror på AI, men att det var en lockande berättaridé, i synnerhet som kvantdatorer skapar helt andra möjligheter än klassiska datorer. Tankeleken är fascinerande. Vem ska ha den yttersta kontrollen? Utifrån vilka ideologiska grundvalar ska en maskin programmeras? Vad ska vara möjligt att omprogrammera för nya makthavare, och vad ska vara låst?

De politiska, filosofiska och etiska diskussionerna har halkat efter de tekniska framstegen. Dags att börja jaga ifatt.

***

(Krönikan har även publicerats i VK och på vk.se. Den här bloggen används i första hand som textarkiv.)

Överraskande utmanare för Merkel i Tyskland

Av , , Bli först att kommentera 0

Både det franska socialistpartiet och de tyska socialdemokraterna står inför något av ödesval i år: tilltufsade, nederlagstippade och ideologiskt osäkra. Men de har valt helt olika sätt att välja sina toppkandidater.

Socialisterna i Frankrike har, liksom sina konservativa motståndare, bestämt sig för en öppen process, där olika kandidater ställer upp i ett primärval. Nästa söndag möts premiärministern Manuel Valls, med mittenprofil, och tidigare utbildningsministern Benoit Hamon, med vänsterprofil, i en avgörande omgång, som kommer att prägla socialisterna för lång tid.

I Tyskland har SPD, slitna av dåliga opinionssiffror och rollen som juniorpartner i regeringskoalitionen med kristdemokratiska CDU/CSU, valt den traditionella, slutna varianten. Det har på många sätt varit upp till partiledaren Sigmar Gabriel själv att bestämma både tidpunkt och namn.

Senaste veckorna har de flesta utgått ifrån att Gabriel, trots kritik av hans fladdriga ledarstil, själv skulle ta på sig att utmana kristdemokraternas ledare Angela Merkel i höstens förbundsdagsval. Men i veckan kom beskedet att Gabriel avstår från kandidatur, avgår som partiledare och tar över som utrikesminister i den nuvarande regeringen, när Frank-Walter Steinmeier blir förbundspresident.

Istället får Europaparlamentets nyss avgångne talman, Martin Schulz, ta över som toppkandidat och partiledare för SPD.

Jag har haft en svag punkt för Gabriel, och gillat hans sätt att analysera aktuella sakfrågor. Men han har inte, under sina sju partiledarår, lyckats vinna väljarnas förtroende. Det råder inget tvivel om att Schulz, som trots sin långa erfarenhet är oprövad i inrikespolitiken, på den punkten blir en betydligt svårare motståndare för Merkel

Sociala frågor om välfärd, trygghet och framtidens arbetsmarknad efter den digitala strukturomvandlingen, engagemang för det europeiska samarbetet och kamp mot den framväxande högerextremismen (i Tyskland representerat av nya partiet AFD), kan bli hans profilfrågor. Det skiljer honom inte avsevärt från Gabriel. Men Schulz kan agera friare i valrörelsen än vad Gabriel, efter flera år som minister i samma regering som Merkel, skulle ha kunnat.

Mycket av valrörelsen kommer att kretsa kring olika tänkbara regeringskoalitioner, beroende på hur starka de mindre partierna – de gröna, liberala FDP som hoppas på comeback, vänsterpartiet och AFD – blir.

Men den tydligare konflikt som nu väntar mellan de två stora partierna kan ge nytt liv åt tysk inrikesdebatt. En seger för Merkel känns, hennes stora förtjänster till trots, inte längre given.

***

(Krönikan har även publicerats i VK och på vk.se. Den här bloggen används i första hand som textarkiv.)

***

Några fler krönikor på temat:

Pressen ökar på Merkel – måtte hon stå emot

Merkel och potatissoppa istället för macho och cigarr

Merkel både vinnare och förlorare

Storseger för Angela Merkel

Beethovens teatraliska femma mot Bachs vältempererade klaver

Tonårsrevolution mot morsan Merkel

Den ädla konsten att fungera tillsammans

Pragmatiker skördar vad ideologer sår

Lovvärda ambitioner och hållna tummar

Delstatsval i Berlin med konsekvenser (2011)

Roger Federer, Venus Williams och idrottens hjärta

Av , , Bli först att kommentera 0

”Till och med Roger Federer”, skrev Brian Phillips i New York Times förra hösten, ”blir gammal”. Och världen skälvde, när vår barnsliga tro brast, att Federer var för evigheten.

För som Phillips noterade: ”…while art and sport both extend the reach of our imaginations, only one of them can sustain the illusion for long.”

Alla atleter åldras så småningom. Även de som har lyckan att få vara skadefria. Tiden hinner ikapp dem. Fångar in deras kroppar. Sliter ner dem. Avslöjar vid maximal ansträngning den ofullständighet som är varje människas. Och får dem till slut att likna oss andra: Frustrerade, ängsliga, en gnutta långsammare, en aning tröttare, en smula bräckligare än förr.

Till slut ser man den nästan i deras ögon: hjälplösheten. När det de kunde i sömnen inte längre fungerar. När erfarenhet, insikter och slughet inte längre väger upp krämpor, smärtor och stelhet. När andra, yngre kan det bättre. När beslutet snart måste fattas, att avsluta en karriär som gett identitet, möjligheter och berömmelse, och slå upp ett nytt, ovisst kapitel i livet.

Men hur ska vi, undrade Phillips, när en svår knäskada just tvingat Federer inleda ett flera månader långt uppehåll, ta till oss nyheten att detta gäller även den som vi trodde var det magiska undantaget? När han som försonar oss med våra egna, skröpliga kroppar får se sin egen kropp falla – ”hur ska vi kunna förlika oss med det?”

***

Årets Australian Open i tennis har gett oss tron åter, om så bara för några veckor. Inför den här säsongen hade jag, som många andra tennisfans, några varma förhoppningar: Att Serena Williams (för en längre krönika om henne, se ledarsidan 1/9 – 2015) ska få vinna sin 23:e och slutgiltigt bli erkänd som den bästa genom tiderna. Att Roger Federer ska få lyfta en Grand slam-buckla till. Att Venus Williams ska få spela en stor final på nytt. Att Rafael Nadal ska besegra sina egna nerver och sin egen trasiga kropp en sista gång och slippa se sin karriär tyna bort.

En sådan säsong, för de gamla, redan eller snart trasiga legenderna, och sedan kan de unga löftena börja ta över. Och det har, så här långt, varit en underbar turnering i Melbourne, för oss som drömmer om lyckliga slut och en sista dans.

Federer, som fyller 36 år i höst och gjorde sin första professionella match 1998, har återkommit som om ingenting har hänt. Han har gått fram till semifinal genom att på vägen värma upp mot två kvalspelare, kliniskt avfärda 31-årige Tomas Berdych i tre raka, strategiskt nöta ner 27-årige Kei Nishikori i en femsetare och elegant göra det nödvändiga mot 29-årige Mischa Zverev – som för mindre än två år sedan inte ens var rankad bland de 1000 bästa i världen, men som trots oräkneliga skador inspirerats till comeback av sin extremt lovande lillebror, 19-årige Alexander Zverev – i tre snabba set.

Enhandsbackhanden har inte rasat ihop. Förstaserven är fortfarande en av de mest effektiva på hela touren. Han hinner med att hålla baslinjen och ta bollen på halvvolley med ren träff om det krävs. Forehanden seglar ibland, men biter periodvis som i fornstora dagar. Hans subtila finess, och aura på banan, förblir förstås oöverträffad, vilket underlättas av att han alltid – oavsett motståndare – har ett massivt publikstöd. Även om han tenderar att bli nervös när det närmar sig set- och matchbollar, ser han lugnare ut än på flera år i avgörande lägen.

Och kroppen verkar hålla ihop.

Federer må åldras som vi andra, men inte utan kamp. ”Jag förlåter inte mig själv för nästan något misstag”, sa en ung Federer till en journalist vid ett tillfälle. Men den stränga perfektionismen har inte sänkt honom, av ett skäl som jag ska återkomma till på slutet

Jag tror inte att han vinner hela turneringen, även om de snabbare banorna i Melbourne i år ger honom en fördel, men jag kommer att tugga sönder naglarna och blotta alla ticks jag har, så länge hoppet lever.

Och det är som Andy Rodick sade till Eurosports Catherine Whitaker i The Tennis Podcast igår: en ny final mellan Federer och Nadal – som övervunnit ännu en av sina många skadeperioder – skulle kunna bli tennishistoriens ”mest betydande match någonsin”.

***

En ännu mer hjärtevärmande marsch genom turneringen fram till semifinal har, lite i skymundan, tidigare världsettan och niofaldiga grand slam-vinnaren Venus Williams – som blir 37 år i sommar och gjorde sin proffsdebut 1994 (!) – stått för. Williams drabbades 2011 av den autoimmuna sjukdomen Sjögrens syndrom, tvingades byta livsstil, hade svårt att upprätthålla sin träning och var nära att helt sluta med tennisen.

Men hon har – som en av världens mest respekterade spelare – ödmjukt, insiktsfullt och lågmält kämpat vidare. Öppen och ärlig men inte självömkande om sina besvär och med väldigt skiftande resultat från månad till månad.

För sin uthållighet och sitt tålamod belönades hon förra året med en semifinal i Wimbledon. Det fanns de som trodde att hon skulle kunna vinna hela turneringen. Och nu hägrar en final i Australien, kanske rentav mot lillasyster Serena (jämnårig med Federer).

***

Till kvartsfinal på damsidan har även Mirjana Lucic-Baroni, fyller 35 år i mars, gått. Hon gjorde sin debut på touren som 15-åring 1997 som ett stort löfte, och blev året efter den yngsta spelaren någonsin att vinna en titel i Australien Open, när hon vann dubbelklassen tillsammans med dåvarande världsettan Martina Hingis (som också är aktiv, snart 37 år gammal).

1999 var Mirjana Lucic-Baroni i semifinal i Wimbledon, där hon förlorade mot Steffi Graf. En lysande och lång karriär tycktes ligga framför henne.

Men efter att ha drabbats av svåra personliga problem vid sidan om banan – hon har senare berättat om en traumatisk barndom och anklagat sin pappa för att ha misshandlat henne fysiskt och mentalt – tog framgångarna slut. Hon var i princip borta från proffstennisen under flera år. Först 2007 gjorde hon comeback, och nu har hon nått sin största framgång på 19 år.

***

Alla de här spelarna började sina karriärer i mitten av 1990-talet som representanter för de framstormande, unga tonåringarna i en sport där 17-åringar regelbundet nådde världseliten. För många av dem alldeles för tidigt. Nu symboliserar de den moderna världstennisens nya demografi, där ålder, erfarenhet, mognad och härdad insikt om sportens olika dimensioner betyder mer än någonsin.

Några av de som nu i Australien charmar oss ännu en gång, har fått betala ett högt pris på vägen under sina karriärer, fysiskt eller psykiskt – med pressen, hetsen och kraven i unga år från en ofta hysterisk omgivning. Men de har alla på lite äldre dagar hittat en djupare kärlek till sin idrott, som kanske inte fanns där från början.

Och det har gjort dem bättre, och tennissporten mognare.

En del som har näsorna begravna i resultatstatistik och rankinglistor har frågat sig, under rätt många år nu, varför Roger Federer inte slutat spela, i takt med att de stora segrarna blivit färre, och andra tagit över högst upp på världsrankingen? Varför tackar han inte för sig, när han inte är på topp längre?

Men som fler och fler börjat inse, och de som känner honom bättre länge hävdat, är skälet till att han fortfarande spelar nog väldigt enkelt: Kärleken till idrotten, lyckan det ger honom att spela tennis, tacksamheten över att fortfarande få göra det han tycker är roligt varje dag.

Av det kan vi lära något viktigt, när vi talar med barn och ungdomar om fysiska aktiviteter, om fritid och intressen, om den glädje som alltid måste vara idrottens själ och hjärta.

***************

(Krönikan har även publicerats i VK. Den här bloggen används i första hand som textarkiv.)

Hotfullt och vulgärt när Trump tar över i Vita huset

Av , , Bli först att kommentera 5

För varje ord i Donald Trumps intellektuellt taffliga, retoriskt vulgära och ideologiskt aggressiva installationstal som USA:s president, skrumpnade förhoppningen att ämbetets allvar skulle kunna få honom att mogna, visa andra sidor av sig själv eller höja sig till värdighet och ärlighet.

Nya makthavare får alltid opportunister att flockas i medvinden. Många har redan, mot bättre vetande, börjat tillskriva Trump något slags folklig sanning och relevans, beskriva honom som en representant för en tidsanda att acceptera, en outsider med något viktigt att berätta.

Gå inte på den bluffen. Ingenting i hans kampanj, hans val av medarbetare och regeringsledamöter, hans uttalanden efter valet eller hans anförande i dag, tyder på att han är värd att ta politiskt på allvar som något annat än ett hot med fascistisk anstrykning mot demokrati, humanism och internationalism.

För värre än den låga retoriska nivån, är förstås att installationstalet också var oroväckande i nästan allt som sörjigt antyddes av sakpolitik och idéburna vägval. Bara några aspekter så här kort efter ceremonin:

En navelskådande, okunnig, främlingsfientliga nationalism som ekar av 1900-talets sämsta stunder. Ett förakt för institutioner, vetenskap, samtal och kompetens, som hotar att bromsa och sabotera framsteg på många områden, inte minst när det gäller miljö och klimat.

Ett ointresse och en likgiltighet inför uppgörelser, förhandlingar, avtal och samarbeten, deras innehåll och historia, som kommer att allvarligt försvaga det internationella samfundets möjligheter att arbeta konstruktivt och förebyggande i krissituationer.

En extrem ekonomisk protektionism som, om den faktiskt drevs igenom, över tid allvarligt skulle skada sysselsättning, välstånd och utveckling i både USA och omvärlden. Det visar hur hans omtalade investeringsprogram – extremt övervärderat i debatten – bygger på lösan sand, med risker för ytterligare social oro och sociala spänningar när besvikelsen över en avslöjad bluff så småningom bubblar upp till ytan.

En uttrycklig likgiltighet inför förtryck, övergrepp och humanitära katastrofer i omvärlden, som kommer att uppmuntra auktoritära regimer runt om i världen att bli ännu värre.

Det är som Josef Joffe skrev i Die Zeit tidigare i veckan, att Trumps världsbild kan sammanfattas i fem ord: ”Bort med den liberala världsordningen!”.

Installationstalet bekräftade den dystra slutsatsen.

Ingen stil. Ingen substans. Inte ens någon avväpnande charm eller försiktig ödmjukhet som erkänner det faktum att han fick miljontals färre röster än sin motståndare i valet och alltså helt saknar mandat att i bombastiska ordalag tala om ”en historisk rörelse av ett slag som världen aldrig tidigare skådat”.

Ett särskilt farligt inslag i Trumps retorik är att han ständigt försöker väcka människors lägsta och mest småsinta instinkter. Som alla som påstår sig tala i ”folkets namn” (singular) är även Trump framför allt ute efter att skapa splittring, separatism och en hotfull stämning mot oliktänkande och minoriteter.

Där Abraham Lincoln i sitt första installationstal vädjade till de bättre änglarna i vår natur, vädjar Trump konsekvent till fördomar, misstro och aggressivitet.

Det gör att de enstaka raderna om sammanhållning, enighet och solidaritet snarare låter som hyckleri eller hot än försök till försoning och inkludering. Bara dem som underordnar sig hans världsbild får rymmas innanför taggarna.

Om han inte ens minuterna efter sitt tillträde, när även bittra motståndare artigt applåderar och lyckönskar honom runt omkring, förmår skapa en gnutta samling, hur ska det då bli när politikens vardag tar vid?

Jag vet att det på sina håll anses lite omodernt och töntigt, att kalla reaktionärer vid deras rätta namn. Men ibland måste det göras ändå. Det är för de här stunderna, vi sparar de stora orden.

Trumps väg från kandidat till president har varit pinsam, inkompetent, förljugen och framgångsrik från början till slut.

Den kombinationen gör honom så farlig. Ingen enskild har större makt än honom nu. Och i Europa laddar liknande krafter för motsvarande angrepp på det liberala samhället även här.

Det går inte att vara säker på något. David Remnick i The New Yorker skriver klokt:

”Med andra ord, konstitutionen är inte i sig ett oöverkomligt hinder för den auktoritära lockelsen. Som Obama påpekade vid sin sista presskonferens, är det en distinkt skillnad mellan debatter om sakfrågor och ögonblick när ”grundläggande värderingar står på spel”. En president kan försöka strama åt friheten, komma med rasistiska dekret, skrämma och påtvinga. Och, om det blir fallet, så kommer det att vara upp till oss beslutsamma medborgare att försvara republiken – att kräva, som Franklin, sade, att vi bevarar den”.

Ett sådant arbete, ett sådant motstånd, måste vara politiskt till sin kärna, även i Europa. Det kan inte föras med manifestationer, klickkampanjer och kändisupprop – några av de mest överskattade inslagen i vår mediala samtid – som främsta medel, utan måste gå långt djupare än så.

Det måste bygga på en ideologisk medvetenhet, ha en maktanalys, söka sina rötter i ett folkrörelsetänkande, minnas våra bästa änglar och aldrig någonsin – när främlingsfientlighet och nationalism vädjar till våra sämsta instinkter – tappa modet.

***

(Krönikan har även publicerats i VK och på vk.se. Den här bloggen används i första hand som textarkiv.)

Med främlingsfientligheten som regeringsunderlag

Av , , Bli först att kommentera 0

Moderaterna har haft det på tungan länge, utan att riktigt våga öppna munnen. Men nu blev det inre trycket, från djupare regioner i partiet, så stort att bekännelsen slank över läpparna.

Även om utspelet ger ett stressat intryck, kanske det var på tiden, att det blev sagt som hittills bara antytts. När man skippar mummel och omskrivningar blir det lättare att diskutera och ta ställning.

Anna Kinberg Batras besked på dagens presskonferens, att moderaterna skulle välkomna en möjlighet att få regera med sverigedemokraterna som regeringsunderlag, tydliggör en av de nya och principiellt viktiga konfliktlinjer som råder i svensk politik sedan förra valet: Synen inom etablerade partier på främlingsfientlighetens representanter som samarbetspartner, som väg till makten, som ”trots allt bättre än alternativen”-stöd.

Är sd som regeringsunderlag, och alltså indirekt med vetorätt över många beslut, en oproblematisk och ofrånkomlig konsekvens av nuvarande parlamentariska läge, en avslappnad fråga om matematik och mandat? Eller ett oacceptabelt ideologiskt svek som bidrar till att göra extremism och rasism rumsrent?

Den konflikten skär rakt igenom flera partiorganisationer och bryter upp tidigare någorlunda sammanhållna ideologiska läger av socialister, liberaler och konservativa.

Den moderata partiledningen kan sannolikt räkna med stöd för sin nya linje både internt och från en del inflytelserika opinionsbildare i den nykonservativa, nationalistiskt präglade stämning som har medvind i samhällsdebatten.

Men låt dem inte blanda bort korten.

Moderaternas vilja att legitimera och avdramatisera Sd som regeringsunderlag, som vore det vilket parti som helst, är ett i grunden ideologiskt ställningstagande, med konsekvenser för hela samhällsutvecklingen, inte en teknisk fråga om parlamentarisk matematik för själlösa, samvetslösa mandatminiräknare.

Det går inte att skilja önskemålet om Sd som stödparti från den framryckning som pågår runt om i västvärlden av främlingsfientlighet, nationalism och auktoritära lockelser.

Även i Sverige pågår redan en uppenbar anpassning till det tidigare otänkbara, och en förskjutning av normer, språkbruk och perspektiv i Sd:s riktning på migrationsområdet.

Hur ett samarbete eller ett parlamentariskt underlag är sammansatt, får följder för vilka sakfrågor som går att göra upp om, vilka kompromisser som är möjliga, vilka eftergifter som blir nödvändiga och vilka problemformuleringar som blir förhärskande.

Om en regering ledd av moderaterna eller socialdemokraterna behöver Sd:s välsignelse för att överleva kommer den förda politiken, utredningsuppdrag, prioriteringar och retorik att se helt annorlunda ut, jämfört med vad som skulle bli fallet med en blocköverskridande regering där liberala, socialdemokratiska och gröna utgångspunkter skulle mötas, skava mot och berika varandra.

Det parti som tycker sig ha så mycket gemensamt med Sd i migrations- och integrationspolitiken att ett parlamentariskt stöd är välkommet och inte tabubelagt, ger naturligtvis Sd ett växande inflytande även över andra områden: ekonomi, näringspolitik, utrikespolitik, försvarspolitik, skolpolitik, rättspolitisk och miljöpolitik. Jimmie Åkesson har ju inga skäl att lägga sig platt.

På inget av de områdena, inte på en enda punkt – skulle därför ett samarbete med och en legitimering av Sd gå att motivera ur ett liberalt perspektiv.

En blocköverskridande lösning vore i alla avseenden att föredra. Inte bara som nödvändigt ställningstagande mot främlingsfientlighet och nationalism, utan också för möjligheten att överhuvudtaget bedriva en konstruktiv politik för social sammanhållning, stärkt rättssamhälle, levande landsbygd, energiomställning, ekonomisk utveckling, fungerande arbetsmarknad efter den digitala strukturomvandlingen, ambitiösa miljömål och en anständig utrikespolitik.

Skärningspunkten mellan liberala, gröna och socialdemokratiska perspektiv är oprövad som regeringsunderlag, men det mest intressanta som finns just nu i en trist och tröstlös inrikespolitik. Och det är ett sådant samarbete som är huvudalternativet till moderaternas nya strategi. Förr eller senare måste de svenska partierna dra upp huvudena ur sanden igen, och ta en titt på 2000-talets realiteter.

Svårigheterna att komma överens för partier i en blocköverskridande allians vore inte större än vad som varit fallet vid tidigare flerpartiregeringar. Konfliktfrågorna skulle delvis vara andra, men det skulle i sig kunna ha en stimulerande effekt. Och det skulle skapa en stark konservativ opposition i form av M och Kd, och en socialistisk opposition i form av V, som lämnar Sd mer marginaliserade än i dag.

Först när mittenpartierna på allvar formulerar ett alternativ till den patetiska, parlamentariska situation som råder sedan 2014 kan vi veta hur opinionsutvecklingen skulle se ut bortom blockpolitikens låsningar och myter.

Ett försök till uppgörelser mellan exempelvis S, Mp, C och L skulle inte ha tillräckligt stöd hävdas det ständigt. Hur vet ni det? Det har ju inte prövats, den har ju inte formerats och blivit möjlig att bedöma, värdera, söka sig till. Opinionsmätningarna i dag säger ju inget om en sådan koalitions väljarpotential, eftersom inga av partierna säger sig vara beredda att ens glänta på dörren. Istället styr och ställer ytterkanterna över dagordningen.

Tanken, som tycks föresväva många just nu, att man måste avväpna främlingsfientlighetens partier genom att först ta över stora delar av deras politik, okritiskt köpa deras problemformuleringen och sedan låta dem få ännu större formell makt, är befängd.

Tvärtom borde uppgivenheten, eftergifterna och det nervösa hoppet om konsensus trots allt, hos de övriga partierna, ersättas med tydligare, idéburna ställningstaganden.

Syna opinionen, ta det till öppen debatt, låt det gå till konflikt, gå till votering på allvar, sätt in prestige och trovärdighet med full kraft för det öppna, liberala samhället, istället för att få panik över varje ny, svårtolkad opinionsmätning.

Det är hoppingivande att både centerpartiet och liberalerna snabbt avvisade moderaternas förslag, även om det hade kunnat ske med ännu starkare principiell betoning.

Alliansen har hur som helst börjat spela ut sin roll som ett relevant regeringsalternativ i svensk politik, på samma sätt som den gamla blockpolitiken inte längre ger någon ideologisk vägledning i de stora framtidsfrågorna för 2000-talet. Dagens pressade, hos andra oförankrade moderata besked understryker det på nytt.

Men, säger andra: det kanske inte behövs något allianssamarbete framöver, för att göra en moderat till statsminister. Är moderaterna, efter att nu ha råkat säga a, beredda att snabbspola framåt några år redan nu och våga göra även b? Det vill säga: Vill moderaterna, möjligen med kristdemokratiskt stöd, spekulera i att en allians mellan endast konservativa och sverigedemokrater har potential att få egen majoritet i nästa val?

Opinionsmätningarna antyder, dessvärre, att utsikterna för en sådan koalition att lyckas bli största regeringsalternativ inte vore helt hopplösa. Även om det förstås känns mycket osannolikt, har ju en del valresultat i andra länder senaste året också känts osannolika på förhand.

Det skulle ju stå moderaterna fritt att testa, och göra dem oberoende av liberala partier. Förmodligen vore det för magstarkt och för tidigt även för dem som jublar i hemlighet över att Reinfeldt-epoken nu sopas bort, men vi har knappast hört sista ordet i frågan ännu inför nästa val. Mycket hinner hända och fler tabun hinner överges på ett år i dagens politik.

Underskatta inte den förskjutning som pågår.

Slutsatsen här på ledarsidan från i höstas, när det började bli uppenbart vad moderaterna hade på tungan, gäller fortfarande: Antingen bryts blockpolitiken på allvar eller så blir nästa regering väldigt beroende av Sd. Och när konservativa börjar antyda att det senare kanske vore att föredra, eller åtminstone inte vore värre än något annat, måste liberaler ta entydig, principiell ställning mot att ett främlingsfientligt parti ska ges inflytande över regeringsarbetet.

En bibehållen blockpolitik till priset av Sd som regeringsunderlag vore ett historiskt misstag.

***************

(Krönikan har även publicerats i VK och på vk.se. Den här bloggen används i första hand som textarkiv.)

Historien skrivs alltid med en hårsmåns marginal

Av , , Bli först att kommentera 3

Historien skrivs nästan alltid bara med en svettig hårsmåns marginal. Efteråt tar vi lätt epoker, moraliska föreställningar, rättigheter, samarbeten och institutioner för givna. Som om det var ofrånkomligt att de uppstod. Som om nästan alla stått bakom dem hela tiden. Det är ett slarvigt sätt för ett samhälle att minnas sitt förflutna på.

Den viktigaste lärdomen från tidigare generationers kamp är en helt annan. Det som med tiden tycks ha mognat till konsensus och normer, hängde kanske i begynnelsen på bara några enskilda röster eller enskilda människors mod, engagemang, hänsynslöshet, kompromissberedskap eller principfasthet. Och det är inte annorlunda i dag.

Vi vet förstås att enhällighet, historiens rena tapeter och lyckliga slut, aldrig existerat. Filmer, tv-serier och böcker påminner oss om enskilda insatser, speciella skeden, när det stod och vägde. När maktkamper utkämpades. När frigörelse pågick under obönhörligt motstånd.

Ändå tenderar vi att glömma de där dagarna, veckorna, månaderna som föregick genombrotten eller katastroferna. Hur allt stod på spel. Hur utgången var helt oviss. Hur många höll andan och bävade. Och hur splittrad, kaotisk och svårtolkad situationen var för dem som befanns sig mitt uppe i den.

Segrarna skriver historien, men släpphänt och slafsigt. Och delsegrar tolkas snabbt som evighetstriumfer.

Vare sig vi talar om mer djupgående, ideologiskt präglade beslut i specifika sakfrågor, enskilda personers insatser eller avgörande demokratiska valresultat som i dramatiska skeden förändrat eller befäst strukturer: gäller det inte krig och kungar, är historielösheten normalt stor. Grova föreställningar finns, men nyanserna är borta.

Så luras vi ofta att i konstruera en föreställning om konsensus i efterhand, lycklig harmoni efter slutsignalen, kring de största framstegen.

Det kan skapa en farlig illusion om den historiska utvecklingens ofrånkomliga riktning och vunna segrars evighet.

För tror man att de stora framstegen i historien, de smärtsamma bakslagen, besluten som skapade ett före och ett efter, var ofrånkomliga, sänker man lätt garden när samtidens reaktionärer plötsligt tar greppet om debatt och institutioner. Mycket har skrivits om vilket misstag det var att tro att fascism och kommunism skulle ha förpassats till historiens skräphög. Antiliberala, totalitära läror fortsätter att hitta anhängare och nyttiga idioter.

Nu är stängda gränser, syndabocksretorik och nationell inåtvändhet stämningen i tiden. Viktiga val väntar i Frankrike och Tyskland. Orkar tillräckligt många stå emot?

I Sverige är anpassningen i sak och tonfall till en nygammal främlingsfientlighet – en närmast manisk och klickvänlig upptagenhet vid flyktingpolitiken – i full gång. Bland flera partier och många debattörer.

I själva verket är det ju som Alex Voronov skriver klokt i senaste Frisinnad Tidskrift:

”Under de senaste 20 åren har det, med västerländska mått, höga svenska flyktingmottagandet skett parallellt med stärkt ekonomi. Reallönerna har stigit med 60 procent, Sveriges sysselsättning är nu EU:s högsta och statsskulden har mer än halverats i förhållande till BNP. Den offentliga sektorn har aldrig haft så mycket pengar som nu, hur man än räknar. Utanförskapet, andelen svenskar som försörjs med olika typer av ersättningar, var förra året det lägsta som har uppmätts i SCB;s årsserie från 1990. (…) När många asylsökande kommer under kort tid utsätts de offentliga systemen för påfrestningar – inte tal om annat. Faktum är dock att ingen myndighet, frivilligorganisation eller facklig företrädare för berörda yrkesgrupper som socialsekreterare, har föreslagit att problemet löses bäst med mer tillslutna gränser. Tvärtom utsattes den nuvarande asyllagen för en unikt samstämmig sågning i remissomgången. Den nya, restriktiva flyktingpolitiken gör inte Sverige till ett bättre land, bara till ett mer ängsligt.”

Man kan tillägga att de två länder som kritikerna ansett haft för öppna gränser de senaste åren – Tyskland och Sverige – hör till dem i Europa med även i övrigt allra högst social trygghet och livskvalitet. Vilket inte kan sägas om många av de slutna, stängda länder som debattörer vill se Sverige härma.

Ändå befinner vi oss mitt uppe i en sanslös och destruktiv larmretorik.

Men den här typen av politiska krislägen, när decennier av uppnådda framsteg hotas, är ju inget nytt. Det är bara att det är vår tur nu, att välja om och vad vi engagerar oss för, och inse att varje enskild insats, varje enskilt försök att bidra till perspektiv, bildning, fördragsamhet och humanism i det offentliga samtalet, har betydelse.

För att återvända till två av veckans ämnen: Trump och Brexit – med maktskiftet bara några dagar bort i Washington och efter Theresa Mays tolvpunktsplan för Storbritanniens utträde.

Det europeiska samarbetets framväxt har varit kontroversiellt från början. Det har drivits framåt under djupa konflikter i alla medlemsländer. Varje fördrag, varje underskrift, har fått det att koka. Även i dag brett uppburna lagstiftningar föddes under glåpord och dramatiska förhandlingar. Många misstag har begåtts längs vägen.

Att Franklin D Roosevelt skulle förbli president fram till och föra USA in i andra världskriget var långt ifrån givet. John F Kennedy, som anses symbolisera ett epokskifte i amerikansk politik, var på vippen att förlora mot Richard Nixon 1960.

När Martin Luther King höll sitt I have a dream-tal 1963, inledde han med att gå tillbaka till Lincolns beslut att avskaffa slaveriet ett sekel tidigare, som en påminnelse om att förtrycket av de svarta, segregationen och våldet, trots det överlevt i ännu ett sekel. 2017, efter åtta år med Barack Obama i Vita huset, brottas USA fortfarande med det arvet. Att Trump nu tar över är en ny påminnelse om att kampen aldrig vanns, bara fortsatte vara nödvändig.

I framtiden kommer Obamas beslut att korta straffet för visselblåsaren Chelsea Manning att ses som klokt, humanistiskt och framsynt. Men just nu råder djup splittring kring det.

Så är det, i fråga efter fråga, epok efter epok. Historien skrivs med en hårsmåns marginal. Låt det inge oro. Låt det egga till engagemang.

***************

(Krönikan har även publicerats i VK och på vk.se. Den här bloggen används i första hand som textarkiv.)

Står institutioner och eftertanke pall i vår disruptiva tid?

Av , , Bli först att kommentera 0

 ”Lieutenant Awn sent a percentage of her earnings home to her parents, who used it to buy their younger child poetry lessons. Poetry was a valuable, civilized accomplishment.”

(Ur Ann Leckies SF-roman ”Ancillary Justice”)

***

Ta ett djupt andetag och räkna till tio i snöyran uppe på campus. ”Om det lärs ut på universiteten”, säger Florian Heinemann, grundare av Project A i Berlin, en riskkapitalfond med inriktning på e-handel, digital infrastruktur och mjukvara som service, ”är det redan förlegat.”

Med det tempo som råder i den tekniska utvecklingen blir en traditionell utbildning fram till examen – annars trumfkort på arbetsmarknaden – snabbt överspelat i viktiga framtidsbranscher. Innovationer avlöser varandra i en hastighet som gör att gamla institutioner och företag har svårt att hänga med.

Att hitta rätt personal för dem som vill ligga i framkant av digitaliseringen, är svårt. Därför känner sig Project A, berättar Heinemann i tyske publicisten Christoph Keeses nya bok ”Silicon Germany: Wie wir die digitale Transformation schaffen” (”Silicon Tyskland: Hur vi klarar den digitala transformationen”) tvungen att agera som ett slags utbildningsverksamhet. Man anställer människor med potential snarare än med formella meriter, och utvecklar dem sedan själva.

Även om detta kan låta förfärligt för vänner av traditionell, bred bildning, är det ett uttryck för attityder i tiden. Någonting pågår, som vi inte behöver bejaka, men måste förhålla oss till. Att värdet av en avslutad högre utbildning riskerar att sjunka när företag i vissa branscher hellre vill hitta talanger och forma dem själva än se dem slösa bort år på utbildningar av traditionellt slag, har diskuterats de senaste åren.

Många avfärdar tesen som nys. En högre utbildning har ju långt fler och djupare värden. Och det här gäller, trots allt, ännu så länge bara en begränsad del av arbetsmarknaden.

Ändå är det är värt att reflektera kring de förskjutningar som pågår i synen på vad som utgör värdefulla kunskaper och relevanta erfarenheter. Samhället står inför en förändring som inte får underskattas. Vi ska inte inbilla oss något annat än att bildning, mognad, eftertanke och långsiktighet har det trångt nu.

***

I takt med digitaliseringens genombrott har ”disruptiv” blivit ett modéord framför andra. Alla håller utkik efter disruptiva idéer som fundamentalt ändrar de tekniska och ekonomiska förutsättningarna, kundrelationer och beteendemönster, på en marknad.

Det är nästan omöjligt att få fram disruptiva idéer inifrån ett etablerat företag. Ledningar och medarbetare i sådana företag är bra på vanliga innovationer inom ramen för det befintliga. Men de klarar inte av att vara brutalt kritiska i förebyggande syfte mot själva grunden för sin egen hittillsvarande existens.

Och som Keese påpekar: Har man själv utvecklat en produkt, vet man orsakerna till att vissa skeva prioriteringar och kompromisser finns där, och avvisar grundläggande invändningar.

Därför blir det disruptiva brottet, och generationsskiftet, ofta så dramatiskt. En konsekvens av det kan bli att årtionden av erfarenhet, kunskap, eftertanke och insikt går förlorade i onödan.

Ett av motmedlen vore modeller för ett livslångt lärande på det digitala 2000-talet. Investeringar för kvalificerad, kontinuerlig utbildning genom hela yrkeslivet kommer att bli nödvändigt på ett helt nytt sätt.

Tankesmedjan Fores kom i slutet av förra året med en läsvärd antologi – ”Machines, jobs and equality” – om hur digitalisering, robotisering och artificiell intelligens kan påverka europeiska arbetsmarknader.

Anna Breman, chefsekonom på Swedbank, skriver där i sitt bidrag ”Diginomics and the productivity puzzle” att de snabba teknologiska förändringarna kräver reformer som gör det möjligt för anställda till aktiva utbildningssatsningar under hela yrkeslivet. Det livslånga lärandet kommer att öka i betydelse i framtiden, och universiteten kan behöva utveckla fler kurser för det syftet.

Nationalekonomen Georg Graetz vid Uppsala universitet skriver i sin text ”The impact of technological change on the labour market” att om någon i dag väljer att utbilda sig för ett speciellt yrke, finns risken att automatiseringen gjort det förlegat innan personen nått pensionsåldern. Utbildningsresurser måste finnas redo när förändringar ställer nya krav på anställda.

Även The Economist återkommer i veckans nummer, med temat ”Lifelong learning. How to survive in the age of automation”, till just det nya livslånga lärande som den teknologiska utvecklingen kommer att kräva.  Den klassiska modellen, skriver de, när man skaffar en utbildning i unga år, och sedan vidareutbildar sig i företag, håller på att bryta samman.

I dag är yrkesliv så långa och föränderliga att det inte räcker med att pressa in mer utbildning i början av dem. Människor måste få möjlighet att förvärva nya kunskaper genom hela sina karriärer. Det kommer att kräva radikala förändringar och nysatsningar inom utbildningsväsendet.

I kombination med globala e-kurser ställer den här diskussionen inte minst regionala universitet av Umeås karaktär inför såväl stimulerande som besvärliga frågeställningar.

***

Det sägs att vi även befinner oss i en tid av disruptiva, politiska förändringar, med valet av Donald Trump som det mest nedslående tecknet på att den förändringen hotar gå över styr även i stabila demokratier.

Det kanske är en för negativ parallell. Men i USA ställs nu hoppet till att institutioner och eftertanke ska stå pall i ett farligt läge, tills mer konstruktiva, humanistiska krafter hunnit med en egen förnyelse.

Försöken att hantera ett enormt, ofta ofrånkomligt, förändringstempo och samtidigt värna eftertanke, mognad och reflektion, kommer att prägla många områden under 2000-talet.

Det måste finnas utrymme, i den digitala omställningen – i synnerhet i den, med alla fantastiska möjligheter – att värna förståelsen av det sammansatta och komplexa i människor och händelser. Det brokiga som inte går att reducera till något enkelt beräkningsbart, inte kan skalas ner till en minsta gemensam nämnare, en första instinkt, ett omedelbart lönsamt, enda klick.

***************

(Krönikan har även publicerats i VK och på vk.se. Den här bloggen används i första hand som textarkiv.)