Umeå bör planeras för vintermånaderna

Av , , 1 kommentar 6

Min lördagskrönika den här veckan tar upp en käpphäst hos mig: att Umeås centrala delar bör planeras för att fungera under den långa vintern:

————————————

Umeå bör planeras för vintermånaderna

Det snackas mycket om Umeå som sommarstad. En del nyinflyttade studenter får ett lätt bekymrat tonfall och börjar irra med ”vi ses till hösten när terminen börjar igen”-blickar i riktning mot flygplats och busstation.

De som bott här lite längre tenderar snarare att betona hur mycket bättre det blivit på senare år; är de inflyttade från Skellefteå på typ 80-talet eller 90-talet ackompanjeras den iakttagelsen gärna med någon liten jämförande gliring norrut längs kusten.
De bilburna och sommarstugefolket bryr sig kanske bara marginellt om frågan, för den som har smultronställen och lokalkännedom når Västerbottens somrar sällan sina höjdpunkter i någon urban miljö, utan vid hav, sjöar eller älvar runt om stan.

Men hur intressant diskussionen om Umeå som sommarstad än må vara, är den naturligtvis närmast att betrakta som en fotnot jämfört med den långt viktigare frågan: hur är Umeå som vinterstad?

Hur fungerar Umeå som urban miljö under den större del av året när det inte finns värme, grönska och ljusa sommarnätter som skänker allt ett försonande skimmer? Hur fungerar Umeås centrala delar för besökare när det är iskallt, mörkt, blött och ofta krångligt att röra sig utomhus?
Vilka känslor utlöser tanken på ett stadsbesök de kalla månaderna, om man inte tillhör dem som tycker att rinnande näsor, snö inför kragen, blötslask på golven innanför varje dörr, av- och påklädning med overall på barnen var femte minut och ständig halkrisk är höjden av stadsplanering och karaktärsdanande socialrealism?

Sommaren i Västerbotten är svårslagen oavsett vad man jämför den med. Och en sommarstad är ändå lätt att älska, just eftersom det är sommar. Kroppen får energi. Det gäller inte längre att skydda sig mot klimatet, att hålla yttre förutsättningar stången, utan om att hämta in kraft, fylla på sinade förråd – och då ser man, som det heter i visan, allt med lite andra ögon.

Det är först den här tiden på året när de tyngre snövädren börjat dra in och mörkret lägrar sig tidigare och tidigare, som planeringen av en stads centrala delar prövas på allvar. Och Umeå centrum är inte särskilt vinteranpassat. Umeå behöver fler inomhusmiljöer, och en vitalare blandning av kommersiella och icke-kommersiella mötesplatser. (Om glaskuben på Rådhustorget är en föraning gör jag tummen upp).

Ofta när diskussioner förs om staden mellan broarna så illustreras det med sommarbilder. Vi föreställer oss gärna hur det kommer att te sig de där korta månaderna när vattnet verkligen glittrar och även vanligt, fruset folk kan gå i kortärmat. Men det är hur Staden mellan broarna fungerar vintertid som är det väsentliga, vilka mötesplatser den erbjuder då, i realiteten.

Balticgruppens senaste presentation för kajområdet, och de diskussioner och spekulationer som följt har varit synnerligen genomtänkta utifrån det perspektivet. Det har varit planer för Umeå året runt, inte bara för Umeå som det presenteras i turistbroschyrer med glassätande människor i solglasögon under blommande björkar. Vintermånaderna är vår vardag, för vilken staden måste planeras.

Väder och vind är förstås inte allt, inte ens det väsentliga. Det är människors aktiviteter, folkrörelser och föreningar, kultur och idrott, social samvaro och politiska projekt, som skapar värme och ljus vintertid i Västerbotten. Även företagare och entreprenörer med affärsverksamheter och service som ser behov, fångar upp trender och skapar attraktiva utbud i stadsbilden, gör en lång vinter mer levande.

Men i slutändan har också den övergripande, politiskt styrda stadsplaneringen betydelse: transporter, hur och var människor med olika förutsättningar bor, vilka miljöer och mötesplatser som står till förfogande på vilka villkor. Och då är betydelsen av en levande stadskärna – som den yttersta sammansmältande mötesplatsen – inte att underskatta.

För en levande stadskärna behövs kombinationen av socialt och ekonomiskt osegregerat, centrumnära boende, kommersiella, konkurrensutsatta miljöer och icke-kommersiella mötesplatser med kulturell prägel som är klimatmässigt tillgängliga året runt. Alla är viktiga för att helheten ska bli rätt, och det är inte minst de öppna, tillgängliga, breda kulturella mötesplatserna som är för få i dag vintertid.

Även i en fråga som stadsplanering kommer alltså aspekter som det allmänna företagsklimatet, synen på privata investerare och ambitionerna i den lokala och regionala kulturpolitiken att hamna i centrum och berika varandra. Av de första tecknen efter kommunvalet att döma stundar kärva, mer socialistiska tider för privata aktörer i Umeå, med de negativa följder det kommer att ha på sysselsättningen, ekonomin och kvaliteten och tillgängligheten för hjälpbehövande inom den sociala servicen.
Till det nya hotet mot Umeå som tillväxt- och välfärdskommun finns anledning att återkomma mer i detalj framöver.

Men frågan är om just stadsplaneringsfrågorna i Umeå behöver drabbas av samma dogmatiska låsningar? Oaktat förra veckans heta känslor mellan Balticgruppen och Vänsterpartiet talar några faktorer talar för att det inte borde behöva bli så:

(1) Kulturhuvudstadsåret 2014 lägger fast en ödesmättad horisont för besluten. Antingen står något färdigt till dess, eller så får allt skjutas upp i fyra år.

(2) Stadsplaneringsfrågorna är inte lika ideologiska som exempelvis synen på företagare. Det finns ingen blockpolitik i Umeå på området. Varken vänsterpartierna eller allianspartierna har låst sig på ett sätt som skulle omöjliggöra breda uppgörelser kring exempelvis Staden mellan broarna.

(3) Staden mellan broarna borde på en och samma gång tilltala dem som värnar progressiva, öppna, icke-kommersiella kulturmiljöer och en demokratisk tillgänglighet i centrala staden, dem som vill se en arkitektonisk upprustning av området ner mot älven och dem som vill se fler entreprenörer satsa på att utveckla stadskärnan. Det finns något för alla i visionerna från Balticgruppen, och det borde bädda för ökad partipolitisk prestigelöshet.

(4) Och för dem som gillar politiska spekulationer: Lennart Holmlund är inne på sin, sannolikt, sista mandatperiod som kommunalråd, och torde även ha skaffat sig en del internt manöverutrymme inom sitt eget parti i utvecklingsfrågor efter att ha gett efter för uttalade eller outtalade interna krav på tillväxthämmande vänsteruppgörelser i andra frågor. Han skulle säkert inte ha något emot att avsluta sin period som kommunalråd med ett invigningshattrick i form av vägpaket, kulturhuvudstadsår och Staden mellan broarna.

Men om det väntar ett efterlängtat genombrott för stadsplaneringen i Umeå bör utgångspunkten vara vinterstaden. Vi behöver fler varma, tillgängliga, människovänliga och gärna sammanhängande inomhusmiljöer där vi kan mötas och röra oss under de mörka månaderna. Lämna slaskiga och vindpinade torg-romantiken kvar på 1900-talet.

Balticgruppen vs vänsterpartiet

Av , , 4 kommentarer 11

På dagens ledarsida skriver jag några rader om bråket mellan Balticgruppen och vänsterpartiet.

————————————————-

Både Balticgruppen och vänsterpartiet borde tagga ner lite

Förvisso: rollfördelningen i bråket mellan Balticgruppen och Vänsterpartiet är inte direkt dramaturgiskt subtil. Handlar det inte om två världar som kraschar? En framgångsrik entreprenör vs ett socialistiskt vänsterparti. Skulle inte konflikten kunna introduceras av en sådan där vibrerande speakerröst som brukar inleda boxningsgalor: I blå ringhörna, i röd ringhörna, get ready to rumble, osv?

Nej, tack och lov är det inte så enkelt. Demokratin fungerar inte så. Krister Olsson och Tamara Spiric rör sig i samma, komplexa värld, vare sig de vill eller inte. Det är det fina med det kapitalistiska välfärdssamhället: där måste vi kunna umgås över tid, genom skiftande politiska klimat, utan att bryta band, kasta glåpord mot eller sluta tala med varandra. Det finns inga ringhörnor. Både Olsson eller Spiric borde tagga ner lite.

Å ena sidan: det är bra, och sker allt för sällan, att lokala företagare berättar om hur det faktiskt är att driva företag: vardagen, villkoren, problemen. Socialistisk vulgärpropaganda mot entreprenörer har fördummat och förgiftat debattklimatet i decennier, till stor skada.

Det är möjligen en insikt som aldrig kommer att drabba vänsterpartiet, men på fler och växande företag som genererar tillväxt och privata jobb hänger framtidens välfärd. Och utan regionalt förankrade kapitalister med samhällsengagemang som går utöver enbart de egna boksluten dör en kommun snart sotdöden. Att företagare talar om vad konsekvenserna av en socialistisk politik skulle bli för deras möjligheter att satsa och investera, är helt i sin ordning.

Å andra sidan: hur mycket i Krister Olssons uttalande handlar om företagsklimat i allmänhet? Vad han hävdar är att V motarbetat just Balticgruppens projekt i Umeå och att han inte är beredd att acceptera ett sånt arbetsklimat. Nog låter det lite: får vi inte som vi vill tänker vi inte vara med. Okej, men då är det så. För en aktör med Balticgruppens inflytande, som inte haft svårt under vänsterstyren förr, är det olämpligt att recensera ett valutslag innan mandatperioden ens inletts eller någon politik börjat föras.

Krister Olsson syftar väl på ärenden under politisk kontroll. I så fall är det svårt att gråta med, även om man känner stark sympati för Balticgruppens visioner. I demokratiska ärenden kan inga speciella hänsyn tas till om någon har idéer och stora resurser samtidigt. Beslutsfattare måste ha integritet nog att hålla på regelverken – det är också politiskt ledarskap. Det är surt med långbänkarna i Umeå. Men de konservativa krafterna som slår vakt om det bestående är starka, och ännu har ingen majoritet lyckats samla sig kring exempelvis Staden mellan broarna. Att skylla det på den lilla vänsterpartistiska minoriteten i fullmäktige är orimligt.

Balticgruppens förankring, vilja och otålighet att åstadkomma saker är en mycket positiv kraft i Umeå. Vi ska vara glada för att en så stor privat aktör är emotionellt engagerad i stadens utveckling. Det behövs fler, inte färre, som Krister Olsson. Men även han får generöst tåla att inte allt går som på räls, att ibland mycket lite går som på räls. Så måste det vara.

Det kommer nya val i Umeå, det kommer andra majoriteter. Då blir det andra som får visa tålamod och generositet. Men det lokala demokratiska ansvaret bär vi alla tillsammans, i med- som motgång.

Flabba inte för mycket åt fördomarna om Norrland

Av , , 14 kommentarer 16

Min lördagskrönika den här veckan diskuterar lite kring bilden av Norrland och norrlänningar.

———————————————-

Flabba inte för mycket åt fördomarna om Norrland

Det kan låta humorlöst och överkänsligt, men jag tror att vi ska akta oss för vilka regionala klichéer och fördomar vi lämnar oemotsagda, accepterar eller rentav låter prägla vår egen självbild.
På nyhetsplats i torsdagens VK stod en mycket intressant artikel om kulturgeografen Madeleine Erikssons kommande avhandling som visar hur bilden av norrlänningen som tystlåten, osofistikerad, omodern och tärande bakåtsträvare har funnits i olika varianter sedan urminnes tider, och som ständigt återskapas i ny tappning i medier och populärkultur.

Det handlar, säger Madeleine Eriksson i artikeln, om maktrelationer, om hur centrum och periferi definieras som motpoler och om att den urbana storstadsmänniskan i sin bild av sig själv som framgångsrik, tolerant och kreativ behöver formulera en negativ motsats, och att då norrlänningar och landsbygdsbor ofta pådyvlas den rollen.
I värsta fall blir de stereotypa föreställningarna om Norrland till självuppfyllande profetior. För glesbygden återstår då inget annat än att lyfta fram det vilda och glesa, för att spela sin biroll i pjäsen formulerad av storstädernas manusförfattare.

I mina ögon träffar analysen rätt i hjärtat av en problematik som ständigt borde lyftas fram i diskussionen om Norrlands och landsbygdens framtid. För när fördomen först accepteras och sedan övergår i självbild, är slutet nära.

Talande är också, vilket Madeleine Eriksson lyfter fram, hur exempelvis Umeå i det sammanhanget får en dubbelroll – landsbygd gentemot Stockholm, men också en funktion som ställföreträdande Stockholm i relation till övriga Norrland. Umeås framgångar och attraktionskraft formuleras gärna i urbana termer, med ett underförstått avståndstagande från exempelvis inlandet som en kontrast. Hierarkierna reproduceras regionalt längs samma värdeskala – ju mer glesbygd, desto sämre.

Det är en våghalsig balansgång: att försöka försvara Norrland med att säga att det inte alls är så landsbygdsaktigt, att det är ganska urbant (vilket det punktvis är, som i Umeå), att det inte alls är så omodernt och mossigt. Man accepterar värdeorden med det urbana som norm och glesbygd som något problematiskt, och försöker överleva genom att distansera sig från det senare. Det är en strategi som i slutänden kommer att drabba inte bara inlandet, utan också kuststäderna.

Norrbotniabanans impopularitet i övriga landet är ett första varningstecken. Accepterar de norrländska kuststäderna schablonbilden av Norrlands inland, kommer de själva att omfattas av samma fördomar när Stockholmsetablissemanget kikar uppåt landet med politiska stjärnkikare.
Norrland står och faller som en helhet, där både det urbana och glesbygden spelar viktiga roller, men inte kan kämpa mot varandra i en från Stockholm utformad livsstilshierarki där Norrland som helhet placeras längst ned.

I grunden handlar det om makt, hur makt kodas. Det är ett gammalt tema här i lördagskrönikorna, men tål att upprepas: Bilden av norrlänningen får betydelse för hur makthavare, företagsledare, intresseorganisationer, debattörer och journalister i övriga landet ser på Norrland, för hur makten fördelas och dagordningen sätts inom partierna, för hur företag och stat investerar, för vilken typ av investeringar som riktas hur, för självbilden i Norrland, för var ungdomar ser sin framtid när de drömmer.

Norrland får inte fastna i och bejaka en stereotyp biroll när medier, debattörer och makthavare berättar högt ovanifrån, grötmyndigt och med utpräglat storstadsperspektiv, om Sveriges olika delar. Ibland sker det med närmast fradgande förakt. Ibland sker det med den drypande blandningen av kolonial nedlåtenhet och det okunniga medlidandets dödskyss, där glesbygden vanställs och sedan till sentimental bakgrundsmusik ges offerroll och får fungera som projiceringsyta för allsköns storstadsnostalgi kring döende livsformer.

Ibland är obetänksamma glesbygdsaktörer alltför villiga att bekräfta just den bilden och blända ut allt det positiva runt omkring som motsäger och nyanserar den: Mångfalden av människor, företagsamheten och framgångssagorna från storindustri till innovativa entreprenörer, de lokala civilsamhällena, öppenheten inför omvärlden, kulturlivet, tryggheten, de internationella forskningsmiljöerna. Slår vi på tv:n reproduceras bara den andra bilden av oss norrlänningar som kvarglömda eftersläntrare. Det är ibland som om modet att stå emot stereotyperna sviker oss.

För att spetsa till det, för att göra det konkret: skrattar vi för oreserverat åt, låt säga, Pistvakt som en legitim bild av Norrland är vi snart förlorade. Egentligen tror jag inte att det har så mycket med en enskild tv-serie eller show att göra, men det är ett exempel jag ofta stöter på i samtal om Norrland. En del norrlänningar älskar det, andra tycker intensivt illa om det, och oroväckande många stockholmare låter fiktionen styra verklighetsuppfattningen. De som tycker mest illa om den schablonbilden av norrlänningen är enligt min erfarenhet människor i glesbygd, som till det yttre symboliserar de miljöer det drivs med, men som ser sig orättvist, opåkallat förlöjligade, sina miljöer felkodade på ett nedvärderande sätt.

Utan att ha någon synpunkt på enskilda program tenderar jag att hålla med om den övergripande trenden. Norrlandsklichéerna, rättare sagt försöken att ge dem loserstämpel, stör mig allt mer. Driften med landsbygden utifrån ett storstadsperspektiv – makthavarperspektiv – känns som en lyx vi inte har råd att bejaka.

För tro inget annat än att schablonbilderna i populärkultur, reportage och jargong sår frön av tvivel, sätter sig i bakhuvudena, finns med djupt nere i det emotionella beslutsunderlaget när investeringar ska göras, projekt prioriteras, regionala behov vägas mot varandra. Fastnar stereotypen på näthinnan, fastnar förr eller senare även skrattet i halsen. Det har framhållits som ett av de stora värdena med den högre utbildningen i Norrland att framtida makthavare som studerat här en tid och sedan drar söderut igen får med sig en något mer nyanserad bild av hela regionen. Men man kan inte förlita sig enbart på det, på öar av ljuva minnen hos centralmakten. Ibland måste man säga ifrån, gå emot gappflabbet, trots risken att förstöra stämningen.

Alla de där stereotyperna om hur folk är där och där, hur de och de grupperna beter sig och tänker, är intimt förbundna med maktförhållanden, hierarkier, status och rentav föreställningar om närande och tärande. De får konsekvenser, kulturellt, politiskt och ekonomiskt. Vi får se upp i Norrland, hela Norrland, så att vi inte är för fördragsamma och börjar spela med, när klichéer och fördomar kommer med sina kletiga etiketter. Riv av dem, vi behöver inte tåla dem.

Vilka lyfts fram som hjältar?

Av , , 1 kommentar 7

Min lördagskrönika den här veckan handlar lite om hjälteideal:

———————————————————-

Vilka lyfts fram som hjältar i samhället?

Vilka lyfts fram som hjältar i ett samhälle? Vilka insatser hyllas, kring vilka personer skapar medier och folkmun snack och sus? Vilkas handlingar, liv och karriärer fängslar, romantiseras och presenteras som förebildliga i hyllningsreportage, hovporträtt, idolbilder och rubriker?

Veckorna när nobelpristagarna – banbrytande forskare, kvalificerade författare, modiga politiskt aktiva – meddelas känns ofta som en välbehövlig paus från en deprimerande vardag av ytliga, lätt vulgära och snuttifierande hjältebilder i samhällsdebatt och medier.

Plötsligt hyllas människor för epokgörande vetenskapliga upptäckter, för avancerade kulturinsatser, för långvariga politiska engagemang och risktaganden. Det är en veckas frist från jantelagens skepsis mot högre utbildning och plugghästar, från snuttifieringens olust inför det som inte går att sammanfatta i några få tecken och kommersialisera med grovhuggen marknadsföring, från politikerföraktets dryga nedlåtenhet mot människor som offrar tid och kraft på att arbeta med samhällsfrågor i organiserad form.

Resten av året är det helt andra hjältebilder som dominerar. Inget fel på dem: idrottsstjärnor, populärmusiker, filmskådespelare, kungligheter, komiker, programledare, dokusåpekändisar, lottovinnare, lättciterade aktivister, osv. Men det som är påtagligt är hur stark misstänksamheten är mot andra kategorier av också framgångsrika, aktningsvärda personer: de som lyckats med en företagsidé, de som utbildat sig och fortsatt med vetenskaplig verksamhet, de som visat seriösa politiska kvaliteter och fortfarande är aktiva.

De måste alltid genomgå ritualen att först be om ursäkt, att visa sin vanlighet, att banalisera sig själva, att försäkra att de också är intresserad av fotboll och öl, att betona att de inte tror att de är något, att de inte gör anspråk på att vara förebilder, allt på ett sätt som inte andra kända aktörer behöver, eftersom medierna i andra fall står på kö för att berätta om framgångssagorna, om det som sticker ut och är annorlunda.

Den kock i Sverige som lagar ovanlig mat lever farligt som inte inledningsvis i en intervju betonar att han eller hon naturligtvis gillar husmanskost. Det är ett lustigt exempel på när jantelagen blir norm. När en stad blir utnämnd till kulturhuvudstad anstränger sig alla till det yttersta att betona att året inte får bli finkulturellt (vilket är bra rent språkligt, då uttrycket är oanvändbart, men populistiskt och fegt i sak).

Undantag, med hjältar av annat slag, som Christer Fuglesang, finns, men de är få. Värst är det förstås om någon samtidigt är både högutbildad, har blivit rik som privat företagare och dessutom är politiker – då får medierna fnatt i försöken att så tvivel om vederbörandes karaktär och bakgrund.

För ett samhälle är det på sikt negativt om den typ av karriärer och insatser som är av avgörande betydelse för hur resurser genereras till välfärd, kultursektor, civilsamhälle och nyinvesteringar konsekvent ifrågasätts som suspekta och osympatiska.

Då tappar ett land när det gäller innovationer, när det gäller bildningsnivå, när det gäller företagsamhet och när det gäller kultur. Då blir ett land fattigare och sämre förberett på nästa våg av strukturomvandlingar och samhällsförändringar, som vi vet kommer att komma, eftersom historien aldrig sett något annat.

Vad ser barnet som står på skolgården och drömmer om sin framtid?
Hur definieras framgång i livet? Hur respekteras träget lönearbete i det tysta och oglamorösa, hur respekteras förverkligande av en idé eller ett intresse genom eget företagande, hur respekteras utbildning och kunskap? Väger sånt någonsin lika tungt som idrott, kändisskap, glamorös börd eller den ultimata folkhemsprestationen att bli rik genom tur i spel eller skraplotter?

I det relativt framgångsrika Sverige år 2010 är det en sak att oroas för: att vi fortfarande, och trots två vunna val för allianspartierna, i hög grad lever på gamla ekonomiska meriter och inte ägnar tillräcklig uppmärksamhet åt hur framtidens välstånd måste förberedas och grundläggas.

Då är synen på akademiker, på forskare, på lärare, på författare och, inte att förglömma, på företagare, en viktig del.
Jantelagen har länge styrt just synen på entreprenörer i svensk samhällsdebatt. Både nyhetsmedier och politiska debattörer med socialistiska förtecken har haft som standardmall och instinkt att betrakta småföretagare som något suspekt, som små folkefiender i en marxistisk grundanalys, som något på sin höjd nödvändigt ont. Storbolagsdirektörer och fackpampar har låtits hålla hov, småföretagare behandlats illa.

Jantelagen har länge gällt människor som engagerat sig politiskt och därför i mediernas ögon nästan automatiskt hamnat i kategorin troliga skurkar det gäller att "avslöja". Undantag har gjorts för äldre män som avslutat sina politiska karriärer och övergått till att tala illa om i huvudsak kvinnliga efterträdare – till dem, nästan aldrig en kritisk motfråga.

I bevakning av utbildningspolitik har både tongivande vänsterdebattörer och nyhetsmedier länge haft som utgångspunkt att lärande, kunskapsmål, bildningstraditioner och kvalitetsmått varit något smått reaktionärt. De senaste årens angrepp i vissa kommuner på läraryrket med förslag om att göra elevbetyg till utgångspunkt för lönesättningar har bubblat upp ur den tankesörja där de klassiska folkrörelsernas bildningsideal och jämlikhetsideal – och hur nära de hänger ihop – glömts bort.

Och forskningssatsningar har väl aldrig förärats en kampanj eller ett drev.

I det nya politiska landskap som växer fram hör det till de saker väljarna börjat få nog av och vill hålla borta från regeringsmakten. Inte minst det där med träget arbete bortom strålkastarljuset, även i form av företagande, har vunnit i aktning. Att med en skenhelig klasskampsretorik – trots proggetablissemang, Hollywoodskådespelare och medaljrika idrottsstjärnor som dragplåster i valrörelser – vara emot vinstdriven småföretagsamhet, kämpande entreprenörskap i nya branscher, kunskapsmål i skolan och lite större egenmakt även för människor med låga inkomster, är inte en gångbar linje för dem som vill få väljarnas mandat. Det är befriande.

Gamla mediesocialistiska föreställningar om hur motsättningar, hierarkier och privilegier i samhället ser ut, vilka som är mäktiga och vilka som sliter ont i det tysta, hur intressegemenskaper formas, krackelerar och ersätts av en mer nyanserad, mänskligt insiktsfull verklighetsuppfattning med socialliberala utgångspunkter. Då räknas hårt slitande småföretagare på första gången på länge till hjältarna.

I den nya bilden skulle man också önska att bildningsbärare och forskare oftare, åtminstone med någon promille av den positiva uppmärksamhet olika kändisar tillägnas, fick figurera i hjälteroller, som förtjänta av erkänsla för viktiga insatser, som tänkbara förebilder för barnet på skolgården.

Förhoppningsvis kan nobelprisveckorna varje år vara dropparna som urholkar stenen.

————————————

…för övrigt: litteraturpriset till peruanske författaren Mario Vargas Llosa och fredspriset till kinesiske regimkritikern Liu Xiaobo. Två utmärkta val av pristagare som markerar starkt stöd till demokrati och humanism.

Därtill var han nödd och tvungen

Av , , Bli först att kommentera 5

På ett ofta återgivet foto från hösten 1911 sitter Karl Staaffs andra liberala ministär samlad runt ett gemytligt sammanträdesbord. Det är elva statsråd, inklusive regeringschefen själv, som väntar på att fotografen ska få jobbet gjort.
Till Hjalmar Brantings sista socialdemokratiska ministär ett drygt decennium senare, 1924, var tolv statsråd kallade. Per Albin Hanssons första ministär 1932 innehöll också 12 statsråd.
I jämförelse med dagens regeringsapparat var dessutom dåtidens tjänstemannaskara kring regeringen försvinnande liten.

Det gick ändå. Man ska inte idyllisera hur regeringsarbetet fungerade på den tiden, det kan inte jämföras med dagens, eller påstå att de mångfaldigt större resurser som i dag står ministrarna till förfogande inte vore berättigade.
Men en sund skepsis mot när statsförvaltningen utvidgas slentrianmässigt är nästan alltid motiverad.

Det var efter andra världskriget som svenska ministärer började svälla ordentligt, först under Tage Erlander och sedan fortsatt under Palmes och Fälldins regeringar på sjuttiotalet. I dag är stora regeringar regel. En orsak är att skapandet av nya portföljer ofta varit ett sätt att tillgodose olika intressegrupper. Ministerposter har fått markera god vilja, belöning och tröst när splittring rått. Normalt är det därför ett svaghetstecken när problem hanteras genom fler statsråd.

I gårdagens regeringsombildning ökade Fredrik Reinfeldt regeringen från 22 till 24 statsråd. Orsaken var inte att han kommit fram till att två statsråd saknats tidigare, utan att han behövde ge det egna partiet en belöning för valframgången utan att reta upp de tre mindre allianspartierna. Så Fp, C och Kd fick samma antal statsråd som förut, medan M fick två nya.
Generositeten är en förnuftig strategi. Även om moderaterna skördade framgångarna så var det alliansen som enhet som vann valet. Reinfeldt gjorde vad han måste för att inte riskera dålig stämning i regeringen.

Men den utökade ministären är en påminnelse om alliansens inneboende problem: den består på sikt av för många partier, och obalansen mellan ett stort och tre små partier kommer att slita på sammanhållningen om inte samgåenden eller valtekniska samarbeten inleds mellan ett par av partierna. Alliansen har ett starkare folkligt stöd, men står inför en tuff period internt. Fler statsråd kan inte dölja det.

I övrigt bjöds inte några sensationer. De flesta ministerskiften känns rimliga, om än av förvaltande, snarare än nystartande, karaktär. Jämställdhets- och integritetsfrågorna behandlas snålt. Underligt är att inte en ny justitieminister tillsätts. Välkommet är dock att Birgitta Ohlsson får fortsätta.

Det nya landsbygdsdepartementet är klart bättre än ett jordbruksdito, men får inte leda tanken fel. Landsbygden behöver inte någon tröstpolitik ur nedlåtande Stockholmsperspektiv, utan en generell politik för nya jobb, småföretagande, fungerande infrastruktur, grön omställning genom innovationer och en kvalificerad utbildningssektor.
Då är Norrland vinnare.

Talmansröra och löftesbrott i riksdagen

Av , , Bli först att kommentera 9

Min lördagskrönika den här veckan diskuterar det parlamentariska läget, rörigheten i talmansfrågan, Björn von Sydows klokskap, alliansen missade chans och socialdemokraternas löftesbrott när det gäller Sd. Och så några slutord om två partier som borde gå ihop till ett.

————————————————

Talmansröra och löftesbrott i riksdagen

Det parlamentariska läget är följande: så länge de rödgröna håller sitt vallöfte att inte samarbeta med Sd eller räkna in Sd:s röster i sina egna parlamentariska strategier, kan alliansen i kraft av sin valseger och sitt starka väljarmandat styra som minoritetsregering – på samma sätt som socialdemokraterna gjorde under decennier – utan att på minsta vis vara beroende av sverigedemokraterna. Hur stort inflytande Sd får avgörs av den rödgröna oppositionens agerande, taktik och samvete.

Det är bara om socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet aktivt söker räkna in Sd:s stöd för ett eget budgetförslag eller i en misstroendeförklaring som regeringen kan falla. Alliansen behöver inte – tack vare valsegern, budgetreglerna och voteringsordningen i riksdagen – Sd:s aktiva stöd för att få igenom sin politik, men det gör de rödgröna. Och söker S, V och Mp en sådan omfamning av Sd som en del av oppositionens gemensamma riksdagsblock, lär det inte bli lätt för dem att möta väljarna med bevarad trovärdighet vid nästa val.

Alltså vore allt tal om misstroendeomröstningar och nyval från oppositionens sida ett ansvarslöst sätt av dåliga förlorare att upphöja Sd till större inflytande och betydelse än 5,7 procent av väljarnas stöd borde innebära. Det blir en anständighetsfråga de kommande åren för oppositionen att inte spela Sd rakt i händerna på det sättet.

Men när det gäller oförmåga att acceptera valresultat ser rollbesättningen inom oppositionen annorlunda ut sedan känslorna från valnatten hunnit svalna. Miljöpartiet, som första veckan efter valet mest fräste i riktning mot alliansen, tycks, som många av oss hoppades, ha landat i en mer ansvarstagande och resonabel hållning.
Beskedet från partiet i veckan att man är villiga att samarbeta med alliansen i asyl-, integrations- och flyktingpolitiken för att föra bort det området från Sd:s inflytande är välkommet. Det är så mycket som man kan begära kort efter valet, i synnerhet som alliansen inte lyckats enas internt om att erbjuda miljöpartiet en plats i ett breddat regeringssamarbete.

En uppgörelse om asyl- och integrationspolitiken mellan alliansen och miljöpartiet har förutsättningar att bli en ur socialliberalt perspektiv mycket intressant samling kring frågor där det slirat under flera mandatperioder. Alliansens och miljöpartiets uppgörelse om arbetskraftsinvandring hörde till förra mandatperiodens mest progressiva och utåtblickande.

Även socialdemokraterna har lämnat ett liknande besked om samarbetsvilja på dessa områden. Men då socialdemokraterna de senaste 16 åren stått för den hårdaste och minst generösa asyl- och flyktingpolitiken av de hittillsvarande riksdagspartierna, och i liering med facket aktivt stretat emot arbetskraftsinvandring, är det inte givet i vilken mån de faktiskt skulle ha något vettigt och framåtsyftande att tillföra.
En kompromiss mellan bara allianspartierna och miljöpartiet, utan socialdemokraterna, skulle förmodligen bli mer sympatisk och liberalt principfast än en där socialdemokraterna ingår.
Men om även socialdemokraterna, på andra områden, som exempelvis utrikespolitiken, erkänner valresultatet och intar en konstruktiv hållning med målet att inte ge Sd onödigt parlamentariskt inflytande, har alliansregeringen goda skäl att generellt och genomgående uppträda samarbetsvilligt och konsulterande gentemot både Mp och S, inte minst i det framöver ovanligt betydelsefulla utskottsarbetet.

Både moderaterna och socialdemokraterna har betonat vikten av att det även fortsatt finns en tydlig opposition i riksdagen, så att inte den rollen tillfaller Sd. Det är insiktsfullt. Mona Sahlin bör eftersträva rollen som oppositionsledare i konflikt med regeringen. Alliansen ska inte kunna räkna med att vinna alla voteringar. Men möjligheterna för partierna att samarbeta i enskilda frågor, utan att det hotar rollfördelningen mellan regering och opposition, är mycket bättre än vad en dogmatisk vördnad av blockpolitik kan ge sken av. Mellan alliansen och Mp finns hygglig samsyn på flera områden. Att låta det märkas vore i bra i det rådande läget, likväl som för svensk politik på längre sikt. Och ett mer sansat samtalsklimat mellan S och M är alltid välgörande.

En god början från regeringens sida hade kunnat vara att ta fasta på det förslag många fört fram den senaste veckan: att låta meriter tala och socialdemokraternas Björn von Sydow bli talman.

Att han själv i veckan avstod från att kandidera för enbart oppositionens räkning, med motivering att han inte vill bli beroende av Sd-röster visar att han insett det parlamentariska läget. Det förstärker bara bilden av honom som bäst lämpad av alla i riksdagen för uppdraget. Det skulle därför ha varit en generös och motiverad gest från alliansen att erbjuda honom talmansposten. På det sättet hade man kunnat markera att den hur som helst på sikt förlegade blockpolitiken inte behöver vara så huggen i granit att den blir Sd:s bästa vän.

Nu blev det inte så. För det bär både alliansen och de rödgröna skuld. Men att de rödgröna, trots von Sydows kloka agerande, beslutat att göra ont värre genom att lansera en annan egen talmanskandidat, i hopp om att kunna tillfoga regeringen nederlag med hjälp av Sd, är värre än så. Det är att inleda mandatperioden med ett rungande löftessvek, i en fråga med stort symbolvärde.

Sahlins tidigare besked har varit att hon inte under några omständigheter – ”aldrig någonsin, aldrig någonstans!” skulle ge Sd ett sådant inflytande. Riksdagen hann inte ens öppna innan tongångarna blev andra och Sahlin började plocka in Sd-mandat i sin parlamentariska räkneram. Hur vägledande det blir för oppositionens agerande framöver är svårbedömt, men uppenbarligen är man inte principiellt främmande för att ge Sd chansen att välja och vraka i riksdagen. Någon annan tolkning av att S struntar i partikamraten Björn von Sydows hedervärda markering är svår att göra. Oroväckande är det under alla omständigheter.

——————————————

För övrigt…

Förhållandet mellan folkpartiet och centerpartiet skulle ha kunnat vara en film om lokala kulturkrockar i regi Lars Molin. Tänk mustiga repliker á la mjölkpallar, kungliga toaletter, kaffetermosar och badjävlar, i partipolitisk miljö. Fp och C, med föregångare, har haft svårt för varandra sedan ett sekel tillbaka. De förstår inte varandra. De odlar ett ömsesidigt, småsint misstroende. Hur länge har de råd med såna tramsigheter, när väljarbasen krymper och något av dem alltid ligger nära fyraprocentspärren?

Det rationella vore att de som bärare av viktiga och varandra närliggande perspektiv och idéer i svensk politik slog ihop sina organisationer till ett bredare, progressivt, idédrivet grönliberalt parti med god organisatorisk förankring i hela landet, större kontaktytor mot väljarkåren, bättre möjligheter att hävda sig gentemot de två stora S och M och goda utsikter att bjuda miljöpartiet intressant konkurrens om vilka som leder 2000-talets idédebatt. Sluta blänga på varandra, stärk liberalismen tillsammans i stället.