Tvättpulver, Titanic, tvärbana och OS

Av , , Bli först att kommentera 2

När OS hölls i Stockholm 1912, vad skrev egentligen VK om idrott på den tiden? Jag har kollat i arkivet och läst några månaders VK från den sommaren för hundra år sedan. Det här var vad jag hittade.

Till de lite allvarligare frågorna om OS-arrangemangen ur ett politiskt perspektiv och som maktspel med lite dystra framtidsutsikter, ska jag återkomma i en ledarekrönika nästa vecka.

Här ett dyk ner i Västerbottens tidningsvardag för 100 år sedan och vad OS-rapporteringen hade att kämpa med.

————————————————

Tvättpulver, Titanic, tvärbana och OS

Att kalla den stort uppslagen vore att ljuga. Men den fanns där i alla fall, återkommande under spelens huvudveckor, VK:s rapportering från OS i Stockholm 1912.

Den trängdes bland annonser för korv, vattenledningar, banker, cykelreparatörer, hattar, musikinstrument, M.P. Erikssons ”juridiska byrå i Åsele”, distriktsmästerskap i tiokamp i Hörnefors, ”Lycksele Nya Automobilkonsortium”, tapeter i Nordmaling, ”Dödsskeppet Marockos undergång” – ett ”uppsakande äventyrs- och kärleksdrama” på Röda kvarn, ”Monéns Drakpulver. Nutidens bästa tvättmedel! Gör tvätten bländande vit!”, kappor och kavajer, en ny affär i Tvärålund.

Den trängdes bland notiser om utrikespolitik från USA (Theodore Roosevelt och den amerikanska inrikespolitiken analyseras), Portugal, Danmark, Filippinerna, Tyskland, ja från hela världen, en notis om och resandeströmmen till Visby från Stockholm denna sommar (!). Nya uppgifter om Titanics undergång ges återkommande utrymme. Lever kapten Smith fortfarande? Ett rykte går, rapporterar VK 25 juli.

Den trängdes bland inlägg om försvarspolitiken, het de åren, om fjällbefolkningens livsvillkor, om rösträtt för kvinnor (fil. kand Anna Grönfeldt skriver en längre artikel i frågan i maj), insändare om nykterhetsfrågan, rapportering om gruvarbetarnas villkor, om skolbarnens mat, om landstingspolitiken, om ”skolväsendet i länets kustsocknar”.

I en polemik på temat ”sport och alkohol” kritiserar VK Svenska Dagbladet och ifrågasätter huvudstadstidningens bildningsnivå. Plötsligt redovisas en baptistkonferens i Sundsvall.

I en kontaktannons under rubriken ”Norrländskor” söker en ”nykter och redbar” 40-årig smålänning en glad och ädel ”flicka eller änka – hälst från landet och med änkla vanor” för äktenskap. ”Finns något kapital skadar ju inte”, tillägger smålänningen.

Den trängdes bland artiklar där Gustav Rosén bemöter länsnotarien Sven Hallström i ett ärende.

Ett av de intressantaste, och längsta, inläggen denna sommar hade kontraktsprosten i Åsele Johannes Arbman om lappmarkens problem och möjligheter. Han tar bland annat upp huruvida en inlandsbana eller tvärbana vore att föredra i järnvägsfrågan och förordar en tvärbana som nyttigare. Vissa debatter tar aldrig slut, och har pågått längre än vi kan ana.

Och så då, mitt i allt detta, redogörelser från de olympiska spelen i Stockholm; från tennis, skytte, segling, hästtävlingar, maratonlöpningen.

"De olympiska kappseglingarna avslutades i dag med en omsegling för de båtar, som hade samma poäng. En svag ostlig vind rådde och vindstyrkan var ungefär 4 meter i sekunden." Sedan följer omedelbart resultatlistan.

Rapporteringen var saklig, men torrt redovisande, och ger en läsare som hundra år senare försiktigt, nästan utan att andas, kikar i de spröda exemplar som bevarats, ingen som helst överblick eller känsla av storartad idrottshändelse.

Klippen skulle ge dagens professionella, granskande och berättande sportredaktioner gråa hår när skribenten får OS på hemmaplan att låta som sjö- och väderrapporten en onsdag. Bilder saknas givetvis. Temperament och utsvävningar, sparade VK åt andra ämnen.

Men ibland tillåtes något utöver resultatredovisandet. Om tennisens första dag: "Vennergren, som tränat mycket på sista tiden, och f.n. kanske är den bästa svensken, vannlätt efter ett omsorgsfullt och vackert spel."

Mot slutet av spelen gör VK en genomgång av vad den internationella pressen skrivit om spelen. Tyska tidningar här och var kritiska, men ändå med ”månget vackert erkännande” av spelens förlopp. Engelska tidningar nästan undantagslöst positiva. Gensvar även i Frankrike.

Och så refererar VK, överraskad av berömmet från väster, vad Norska Morgonbladets B.W Nörregård skrivit om att spelen gett Sverige omvärldens sympati:

”De tusentals människor från alla världens land, som strömmat till Stockholm och ha rest genom landet, komma att ta med sig ett begrepp om detta. De komma att fatta hur det har gått till att detta avsides belägna, folkfattiga land har kunnat arbeta sig fram till och i över 100 år behålla platsen som en av Europas ledande stormakten. (…) Detta är väl värt de stackars hundratusen som spelen kunna ha brakt i underskott. Bara i reklam är det mera värt.”

Men de olympiska spelen var redan på den tiden även ett spektakel och en kuliss, och VK oroade sig trots allt för kostnaderna och den fortsatta användningen av arenorna, när festen väl var över. I sin slutkommentar om spelen skriver VK (parallellerna till dagens arenadebatter runt om i landet är påtaglig):

”Vem skall förvalta stadion? Vad blir stadions framtid öde? Se där en fråga som framställer sig nu när olympiska spelen är över. Efter olympiska spelens slut förvaltas den dyrbara ägendomen av Sentralförbundet för idrottens främjande. En fråga, som, så viktig den är, icke har fått någon lösning är frågan om stadions ekonomi i framtiden. Givetvis blir det mycket dyrbart att underhålla den väldiga byggnaden.”

VK oroar sig för att skötseln av gräsmattorna kostar flera hundra kronor i veckan och för personalkostnaderna, men anser att stadion är ett ”statsintresse” och förutspår: ”i sista hand blir det väl också staten som tar det ekonomiska ansvaret på sig.”

Det blev en av de finaste tv-scener som finns, tycker jag, när Gert Fredriksson på ålderns höst, kring sekelskiftet, intervjuades i Sveriges televisions dokumentär om århundradets idrott. Han berättade hur han, sexfaldig OS-guldmedaljör och sjufaldig världsmästare i kanot, fortfarande i 80 års-åldern på ensamma turer ibland kunde ta sikte på något längre fram, låtsas att det var OS-final igen, att det fanns motståndare tätt omkring och så försökte höja farten, ta i lite extra, för att komma först till ”mållinjen”.

Ensam ute på vattnet, 40 år senare, ohjälplig tävlingsmänniska in i det sista och som ett barn i fantasin om den stora triumfen, i en lek som jag tror varenda idrottande tioåring kan känna igen sig i, och de flesta av oss cyniska trötta mitt i livet-slöfockar, som när vi tror att ingen ser, ger efter för frestelsen att utkämpa en spurtstrid i OS-finalen på cykelturen, eller skjuta det avgörande målet i fotbolls-VM med en sten på ungarnas grusplan, eller avgöra Wimbledon med en otagbar retur hemma framför spegeln.
Bättre kan idrottens lycka och innersta drivkraft inte beskrivas, än i Gert Fredrikssons lilla ankedot.

Med det, med Gert Fredriksson i kanoten ute på vattnet, har de nu inledda spelen i London inte mycket gemensamt, och ändå allt gemensamt.

Det är vad som ytterst ger dem legitimitet, får oss att följa sändningarna. Det är vad som driver de flesta deltagare. Och det är samtidigt vad det storpolitiska maktspelet kring arrangemangen hotar att kasta mörka skuggor över.

Till det, idrottens fest och de olympiska spelens politiska baksida, blir det anledning att återkomma de kommande veckor.

Han förändrade Västerbotten. Och Västerbotten förändrade honom.

Av , , Bli först att kommentera 6

Om en nykterhetsagitator som vandrade runt i Västerbotten under tio års tid 1899-1909 och sedan skrev en än i dag mycket underhållande bok om sina möten och erfarenheter, handlar den tredje delen i min krönikeserie "50 skäl att fascineras av Västerbotten". Det är norrländsk roadmovie som bara väntar på att göras, en skarp, dråplig och rapp berättelse om ett Västerbotten i förvandling för drygt hundra år sedan. I papperstidningen i morgon med teckning av Niklas Eriksson på temat.

De två inledande delarna finns här:

Hällnäs sanatorium – dödens, livets och berättarnas väntrum

Lomsjö: pirater i etern och byn som alltid har en bra story på gång

————————————————-

Han förändrade Västerbotten – och Västerbotten förändrade honom

"En av de första dagarna i juli 1899 anträdde jag en affärsresa till övre Norrland. Före afresan från mitt hem i Norrköping meddelade jag en ordensbroder, att det var min afsikt att söka anställning som talare i något av de norrländska distrikten. "Gör det icke"; sade han, "du kan aldrig härda ut i den förfärliga köld som lär härska däruppe, för att nu icke tala om den mängd vargar och björnar som finnas där, och för vilka du nog komme att råka ut. Och så lär det bara vara lappar som bor där."

Så inleder nykterhetsagitatorn Emil Öster 1909 en märkvärdig berättelse i boken ”Tio års vandringar i Västerbotten i Goodtemplarordens tjänst : 1899-1909”, en skildring av hans insatser för att bilda nykterhetsloger och värva nya medlemmar i Västerbotten under ett decennium.

Emil Östers skildring är en skarp, dråplig och rapp berättelse om ett Västerbotten i förvandling för drygt hundra år sedan. De många besöken i byar och bygder – han verkar ha varit nästan överallt – bildar tillsammans ett vittnesmål om ett helt landskap i rörelse mot en ny tid. Hans mission gällde nykterheten, men hans berättelse är större än så, och folkrörelsernas verkan i landskapet var alltid djupare än de övertygelser som drev dem.

Emil Östers berättelse, det är det första man slås av, har spänsten i behåll, nästan förunderligt med tanke på åldern och genren. Det är resereportage, skrönor, förmanande tal, skryt, temperament och gott humör i obekymrad blandning. Han måste ha varit ett sjutusan till energiknippe.

Hans uppgift blev att vandra kring i byarna för att med hjälp av anföranden och organisationstalang bilda nykterhetsloger och värva nya medlemmar. Det var inte populärt i alla stugor. Hett kunde det gå till.

Det går på tok redan i Röbäck första hösten, vars ungdom han påstår är ”vida bekant som rå och ohyfsad samt begiven på dryckenskap.” Röbäckspojkarna, skriver han, brukade samlas på aftnarna ”utefter landsvägen och mer än en blev utan vidare dragen ur åkdonet och genompryglad, innan han fick fortsätta resan.” När han håller sitt första anförande där uppstår ”vilt tumult” och en sten kastas genom fönstret och utlöser ”vild panik”.

Först sedan ordningsmakten ingripit, dömt den skyldige till 150 kronor böter och domaren hållet ett ”gripande förmaningstal till den unge mannen, vilket han sent ska glömma”, så blir det ordning i Röbäck igen, enligt Emil Öster. ”Efter den betan blev”, skriver han som en snabb försoning med byn, ”Röbäcks bybefolkning som omskapad, ungdomen började uppträda mera hyfsat och flera av byns äldre personer slöto sig till logen.” (Benny Karlsson har spunnit på det i en krönika en gång)

I Täfteå får han problem igen, där några berusade män stör hans tal, tar fram karamellstrutar och, skriver Öster, började ”bombardera både mig och varandra med karameller.” Men kvällen slutar väl och 16 personer lovar att återuppta logearbetet.

Så där håller det på, i varje by händer något eller iakttar han något speciellt, roligheter, värme, kyla, motstånd, fylleslag, högtider, knivslagsmål. Ofta går det trögt. I Tallsjö verkar han inte ha väckt någon större entusiasm.

På väg till Vilhelmina och Mikaelihelgen ramlar han i myren, ”men ingen skrattade, ehuru jag tror det skulle sett nog så lustigt ut”. Han berömmer logen och ordenshuset i Rundvik som ”fostrat en skara ungdom till dugande män och kvinnor”.  I Öre störs han under sitt tal av en äldre person, ber om tystnad men konstaterar det vara omöjligt att få till stånd nykterhetsarbete i byn. I Baggböle, där han får övernatta i ett rum hos en familj, knackar det på fönstret sent en lördagskväll och en ung man ber honom låsa upp och släppa in honom. Det visar sig vara en friare i tron att husets dotter, inte en gästande nykterhetstalare, sover där.

I Kolaboda tillbringar han sin första jul hemifrån. ”På julafton gingo mina tankar oupphörligt till mitt 100 mil längre söderut belägna hem”. 1904, på våren, får han sin första sjukdom och tvingas söka läkarhjälp i Umeå. Vid ett annat tillfälle behöver han massage efter överansträngning.

Om Skellefteå skriver han på ett ställe att det inte finns något som inger en Skellefteåbo en större panisk förskräckelse än ordet socialist. Det har ju förändrats med tiden. Kärlek börjar alltid med bråk, som man säger.

Han tycks besöka varenda känd och okänd plats i Västerbotten, i en tid när det tog tid och kraft att resa. Han är i Byske, i Jörn, i Ava, i Olofsfors, i Lövånger och Dorotea, i Ormsö och Gummark, i Hjoggböle och på Holmön, i Stensele och i Örträsk, i Malgovik och Bygdsiljum. Överallt.

Han har, som även Per Runeson noterade på VK-kultur för några år sedan, återkommande problem med kyrkan och prästerna (en intressant krock mellan två rörelser som så småningom ofta skulle flyta ganska nära varandra, och ibland strömma gemensamt, i Norrland). Men det finns undantag. Kyrkohedern Bjurberg i Fredrika ”är absolutist”, använder icke ”tobak i någon form” och dricker endast ”12 koppar kaffe pr år”.

Han framför även allmänpolitiska synpunkter:
”Bolagsväldet har häruppe skapat en fattig proletärklass. (…) Vad Wästerbotten och hela Norrland i övrigt behöver, är tiotusenden nya egna hem, en ny självägande bondeklass, delvis uppväxt ur ett brutet bolagsvälde, samt därigenom, att kronans ägovidder, på vilka finnas den bästa skogen och god jord i stor utsträckning, öppnas för kolonisering.”

Det är nya byar och möten på varje sida. Emil Öster sammanfattar själv facit efter tio år, med viss fåfäng noggrannhet: han har färdats 3620 mil, hållit 2445 föredrag som åhörts av sammanlagt 171 400 personer. Han har förberett eller bildat 99 loger och värvat 2486 nya medlemmar.

Medlemstalen för nykterhetsrörelsen på det nationella planet uppvisar samma expansion: från 88 426 medlemmar 1899 hade den svenska nykterhetsrörelsen växt till 145 653 medlemmar 1909. (Uppgifter hämtade ur Hilding Johanssons ”Den svenska godtemplarrörelsen och samhället”, 1947)

Att så många sökte sig till rörelser där kärnverksamheten handlade om politiska reformkrav och folkbildningsmål, och där man ingick i ett nationellt och internationellt organisatoriskt sammanhang långt utöver den egna byn, fick stor betydelse på sikt.

Folkrörelserna hade en stor betydelse för att väcka människor till självmedvetenhet och ge människor självförtroende att ta för sig, ta ansvar för sin situation och kräva sin rätt och – inte minst viktigt – upptäcka varandra på nya sätt och bortom tidigare, ganska snäva geografiska gränser.

Liksom de lokala dagstidningarna, konsten, litteraturen och nya industrinäringar några decennier senare skulle bidra till att belysa landskapen, synliggöra dem, betona deras värden och ge dem röst i nya sammanhang, så spelade de tidiga folkrörelsernas insatser runt om i landet en viktig roll för att skapa en känsla av regionala sammanhang och gemenskap för människorna som bodde där.

Folkbildningspionjären Oscar Olsson (han ”med skägget”) skrev i boken ”Femtio års godtemplararbete i Sverige 1879-1929:

”Före 80-talet hade menige man i bonde- och arbetarkretsar levt efter det gamla ordet: ”när en var sin syssla sköter, går det bäst, evad oss möter”, och levt därefter på det sättet att hans intressen inte gärna sträckt sig utöver den snäva ramen av de personliga och familjeintressena. Åtminstone gingo de sällan utöver sockengränsen. Tack vare Godtemplarorden sprängdes dessa trånga gränser för tiotusental efter tiotusental av svenskt småfolk, som i en stor social fråga komma fram till en verklig känsla av samhällssolidaritet och samhällsintresse.”

Emil Öster och andra folkrörelseslitvargar lärde känna Västerbotten, men hjälpte också Västerbotten att till viss del upptäcka sig självt.

Om alla detaljer är helt sanna i det Öster skriver, kan man nog ha sina tvivel på. Är han rättvis i sina hårdaste omdömen? Knappast. Kringvandrande politiska agitatorer och storfiskare har en del gemensamt: med åren växer gäddorna och dråpligheterna i omfång och dramatik. Men gäddorna fanns. Och dråpligt var det säkert ofta.

Hur var han som människa, de åren när han drog runt? Det kan man förstås bara spekulera kring.
I förläggaren och översättaren K.J Bohlins förord till en svensk utgåva från 1892 av den berömde amerikanske nykterhetstalaren John B Goughs mest kända tal, ”Eko från talarstolen” – en bok som Emil Öster torde ha känt till och läst då K.J Bohlin var en av dem som gett honom referenser med upp till Norrland – karaktäriseras Goughs så här:

”Han hade en ståtlig figur. Hans flytande tal, hans dramatiska förmåga, gripande allvar och sällsynta begåvning att rycka åhörarne med sig och förmå dem att skratta eller gråta, gjorde, att han tog skarorna med storm”.

Det var en beskrivning av en förebild även för de svenska nykterhetsagitatorerna på den tiden.

Jag föreställer mig för egen del Emil Öster som en blandning av sträng moralist, bullrande charmör och driven fixare, som kunde ”ta folk”. Förmodligen var han trevligare, bjöd på mer glimt i ögat, i goda vänners lag, än i mötet med dem han uppfattade stå i vägen för nykterhetsarbetet. Säkerligen hade han en svartvit världsbild när det kom till alkoholfrågan.

En pragmatiker i organisationsärenden, en dogmatiker i sakärenden. Så tänker jag mig honom. Och som en kraftfull, självsäker, fåfäng och alltid underhållande talare, som åskådliggjorde sina tal med preparat, planscher och bilder.
Men om det kan man bara gissa. Att det märktes när han vandrade in i en by, kan man utgå ifrån.

Och hur väl fångar han, där han hastar i ofta väglöst land från ort till ort, från möte till möte, stämningar och sedvänjor i de olika byarna? Bo Johansson från Vilhelmina skrev en betraktelse om Öster och hans bok i VK i september 1990, och noterar bland annat:

”I Emil Östers bok ges, som sagt, också glimtar från snart sagt varenda by under 1900-talets första decennium i Västerbotten och södra Lappland. Alla dessa glimtar och noteringar bildar tillsammans en den tidens ”Västerbottens-profil” (…) I många fall beskriver Emil Öster i sin bok det han tycker karaktäriserar respektive by han besökt och människorna där. I den mån jag råkar känna till några av de där byarna i dag så är det nästan anmärkningsvärt hur Emil Östers beskrivningar ännu förefaller vara giltiga.”

Hans förhållande till just lappmarken är värd att nämnas. Det går igen på flera ställen i boken, man kan nästan ana ett slags inre monolog, hur han relativt snabbt övervinner, korrigerar och aktivt börjar argumentera mot de fördomar han bar med sig från sin omgivning söderöver och från kusttrakterna av länet. Fördomar om lappmarkerna och människorna där. Hans egna erfarenheter gav honom andra intryck. Han fick gensvar inåt landet och trivdes bra där:

”Det skulle dock icke komma att dröja länge, förrän det blef mig klart, att den på kommunikationer så vanlottade lappmarksbon i språk, seder och intelligens stod mycket högre än kustlandsbon”.

För just det tidiga föreningslivet i Vilhelmina fick Emil Öster, som Eric-Oscar Oscarsson konstaterade på VK-kultur 2006, en bestående betydelse. Lisa Johansson-Sandberg beskriver i skriften Folkbildningsminnen situationen i Vilhelmina i slutet av 1800-talet när det gäller läsning så här:

”Skolväsendet var bland allmogen ett nästan okänt begrepp. Visst fanns det folk som kunde läsa och som hade råd att låta sina barn gå i skola. Det var rika bönder som sände sina barn, när någon flyttande lärare kom till byn och som samlade barnen i något bondkök. De fattiga barnen måste stanna hemma. Kanske tärda av läshunger lyckades de i alla fall lära sig en bokstav här eller där.”

Det var med det som bakgrund folkbildningsarbetet och föreningslivets olika projekt tog fart.
I Vilhelmina fick Emil Öster också kontakt med Elsa Laula, en av de viktigaste förkämparna för samernas rättigheter. Hon avbildas också i boken, som en viktig person.

Och så blev det nog med tiden, som långa vandringar brukar vara, lika mycket en inre resa, som en yttre; en kamp inte bara mot andras fördomar, utan också mot egna. På de sista raderna i boken klingar ett sentimentalt bekännande fram i tidens ton, en tydlig markering av vilka bygder han kände starkast för efter tio år i Västerbotten:

”Då jag nu ser tillbaka på de 10 årens vandringar i Västerbotten och tänker på all den kärlek och det tillmötesgående som kommit mig till del, glömmas så lätt mödorna, farorna och motståndet, och jag måste då erkänna, att dessa år varit de lyckligaste i mitt liv. Jag känner dock ofta en dragning till fjällen och den enkla befolkningen där. Kanske står jag än en gång däruppe betraktande de underbara vidderna från fjällen eller talar ett sanningsord för fjällens barn."

Emil Östers vandringar är en norrländsk roadmovie som väntar på att göras. Hugade unga filmmakare i Västerbotten har i hans anekdoter, och epoken som ger dem färg, ett rikt lokalt material att ösa ur.

Raderna på filmaffischen kan vi väl bjuda på redan nu:

Han kom med ett uppdrag och en övertygelse. Han förändrade Västerbotten. Och Västerbotten förändrade honom.

Mellan intetsägande superpartier och renlärig intolerans

Av , , Bli först att kommentera 2

Mellan intetsägande superpartier och renlärig intolerans – en lördagskrönika, här lite längre än i papperstidningen, om balansen för de etablerade partierna i det svenska partiväsendet och faran med att både vara för stort och intetsägande och för litet och renlärigt.

Jag resonerar, vad gäller det sistnämnda, lite om att man bör passa sig för alltför renläriga partier och att väljarna har goda skäl att förhålla sig skeptiska till dem som är  övertygade om att ha sett ljuset.

Ställer man krav på för sträng ideologisk eller annan renlärighet inom en organisation – med ett indirekt, nästan moraliskt, underkännande av dem som har andra bakgrunder, åskådningar eller livsstilar än vad man själv – är steget inte långt till att man också börjar efterlysa samma slags renlärighet bland medborgarna i stort.

——————————————————–

Mellan intetsägande superpartier och renlärig intolerans

"Borgerligt superparti" är ett uttryck som man kan skrämma frisinnade ledarskribenter med så att de aldrig vågar släcka lampan igen. Folkpartiets ekonomiskpolitiske talesman Carl B Hamilton har vid ett par tillfällen de senaste veckorna argumenterat för att de fyra allianspartierna borde slås ihop till ett enda – just det, knäna skakar, fingrarna hittar knappt tangentbordet – ”borgerligt superparti”.

Jag är varken borgerlig eller någon vän av superpartier, och jag ska återkomma till varför jag inte tror att en sådan sammanslagning vore lyckad vare sig för svenskt politik som helhet eller allianspartiernas utsikter att behålla regeringsmakten tillsammans, om det är det de vill.

Men Hamiltons förslag har den stora förtjänsten att vara seriöst, intressant, konkret och ärligt, och alltså i högsta grad värt att diskutera. För det sätter fingret på en mycket öm punkt både i det krisande, överansträngda svenska partiväsendet och det alltmer stingsliga, lama allianssamarbetet.

Och det som avslöjat mest om tillståndet i svensk partipolitik i allmänhet och alliansen i synnerhet, har varit just de stressade reaktionerna inifrån alliansen på Hamiltons förslag.

Har man på så kort tid sett så många ömsesidiga avståndstaganden mellan politiker som man trodde ändå stod varandra hyfsat nära – en sådan renlärig rädsla för lite spretigt sällskap – sedan den yttre vänstern på sjuttiotalet utnyttjade alfabetets alla möjligheter för att exakt definiera vem som tillhörde vilken marxistisk fåra?

Det har nästan varit så att man skulle kunnat misstänka att Hamilton fått i uppdrag av oppositionen att lufta förslaget om partisammanslagning för att avslöja hur splittrad regeringsalliansen är internt.

Att stämningen inom alliansen är mindre bra och att den ömsesidiga misstron mellan allianspartierna är stor, kommer inte som någon överraskning.

Folkpartisterna, centerpartisterna och kristdemokraterna är gemensamt skitsura på moderaterna – som de uppfattar som för tröga, för stöddiga, för idélösa och, kanske värst av allt, för populära.

Moderaterna i sin tur inte är särskilt intresserade av vad de opinionsmässiga småglina där nere runt benen tycker – ”alla dessa utspel, vad ska de vara bra för?” – men är allt mer irriterade över att Fp, Kd och C inte bara kan sitta stilla och vara tacksamma, medan moderaterna tar hand om väsentligheterna.

Folkpartister är i allmänhet jättenervösa att behöva bli förknippade med konservativa, helt otidsenliga kristdemokrater mer än nödvändigt och därmed tappa status i kulturradikala kretsar. Kristdemokrater å sin sida tycker i allmänhet att folkpartisterna är skenheliga sociala ingenjörer som bara väntar på att få löpa amok med pekfingervalser på intet ont anande småbarnsfamiljers köksbord.

Och centerpartister och folkpartister kan inte nog betona hur olika man är, tänker och alltid varit – snobbiga akademiker de ena, obegripliga bönder de andra.

Allt det där är välkänd, ofrånkomlig gammal skåpmat och har inte hindrat allianspartierna från att trots allt inneha regeringsmakten tillsammans i snart sex år. De kommer av allt att döma att söka förnyat förtroende tillsammans 2014.

Det måste alltså, skulle man anta, finnas något som de i det aktuella politiska läget anser förenar och har större relevans och tyngd, än det som skiljer åt. Och man kan utgå ifrån att allianspartierna inte anser att det som skiljer dem åt är så komprometterande att det får dem att skämmas för samarbetet i sig.

Söker man stöd för ett bestämt regeringsalternativ för en tredje mandatperiod i rad, går det inte med bevarad trovärdighet att uppträda som om det vore något enbart tillfälligt och nödvändigt ont. Stå för det eller lämna det, är en rimlig uppmaning. Fråga de rödgröna hur trovärdigt väljarna tyckte det var inför förra valet när tre partier som uppenbart hade svårt att tåla varandra försökte låtsas vara bästa polare.

Ändå har ett antal alliansföreträdare den senaste veckan varit väldigt bråttom, bråttom-angelägna om att betona att just deras parti minsann står för ett antal goda värderingar och traditioner, och sätt att se på människor, som skulle vara hotade vid en sammanslagning. Underförstått: de andra vill något helt annat, egentligen. Man vill inte bli rymmas inom samma organisation. Och, föga överraskande för oss som själva har ungdomssynder att bearbeta av renlärighets- och prefixsjukan, har hoten kommit om utbrytningar och nya partibildningar.

Jag har egentligen inga invändningar mot grundresonemangen bakom detta. Allianspartierna representerar alldeles uppenbart olika ideologiska och organisatoriska traditioner – och har historiskt sett ofta stått på motsatta sidor i viktiga sakfrågor – som skulle bli urvaskade om man slog ihop alla fyra partier till ett enda.

Superpartier med dröm om egen majoritet brukar dessutom inte ha särskilt mycket att tillföra samhällsutvecklingen eller idédebatten, utan snabbt bli maktapparater för maktens egen skull. Korruptionen ligger alltid på lut och superpartier för nästan ofrånkomligt en stelare blockpolitik med sig. Och om alliansens problem nu är att den uppfattas som lite förbrukad och idéfattig, lär det inte bli bättre om man låser fast den i en partikonstruktion som drömmer om att bli vad socialdemokraterna brukade vara.

Socialdemokraternas, även internationellt sett häpnadsväckande, långa maktinnehav och breda väljarstöd under efterkrigstidens första decennier går hur som helst inte att upprepa, men – och det är viktigare – är inte heller något att ha som förebild. Socialdemokraterna har de senaste åren varit på gränsen att slitas sönder helt av motsättningen mellan å ena sidan nostalgiska förhoppningar om att på nytt bli ett superparti med 45 procent av väljarna bakom sig och å andra sidan dogmatiska fraktioners stränga krav på en renlärighet som partiet aldrig haft och som står i direkt motsättning till varje form av brett folkrörelsearbete.

Alliansen – och kanske framför allt moderaterna – har mer att lära i förebyggande syfte av den krisen för S de senaste åren, nu möjligen långsamt övervunnen, än av partiets osunt dominerande ställning på 50- och 60-talen.
Så motståndet mot att förvandla fyra spretiga allianspartier till ett enda ”borgerligt superparti” har stort fog för sig. Det skulle bevara en redan förlegad blockpolitik som hellre bör motverkas,.

Det som stör, däremot, är sättet som motståndet tar sig uttryck på; den uppenbara rädslan för att ett parti ska få för stor spännvid, rymma olika grupperingar och samhällsperspektiv, vara tvunget att bära upp den krångliga bredd och konflikter som de klassiska folkrörelserna hade att och lyckades hantera så väl.

Den nervösa längtan efter renlärighet som kommer till uttryck i nästan alla svenska partier i dag står i motsättning till folkrörelsearbete. De svenska partierna är mycket små sett till antalet aktiva medlemmar, och i så måtto sedan länge inga folkrörelser längre. Men de arbetar utifrån folkrörelsernas gamla organisationsstrukturer och det proportionella valsystemet i Sverige är i hög grad utformat utifrån föreställningen om fungerande folkrörelsepartier.

Det är faktiskt, så länge folkrörelsemodellen står som något slags förebild, om än i mindre skala, viktigt att partierna inte blir för små och för internt likriktade. Bredare medlemsbas ger fler röster, kompletterande perspektiv, starkare lokalorganisationer med djupare rötter i lokalsamhället och robustare självmedvetenhet, större opinionsmarginaler och bättre möjligheter att stå pall i debatten utan att drabbas av krisstämningarnas destruktiva mekanismer.

Partier som vill vara något mer än rena kampanjapparater kan inte vara färdiga, givna, dogmatiska svar från början, lika lite som passiva, viljelösa anslagstavlor för omvärldens önskemål där allt handlar om att lyssna.

(Det är ett av skälen till varför exempelvis folkpartiet och centerpartiet borde slå sig ihop – en rationell anpassning till redan existerande realiteter där helheten förmodligen blir bättre och livskraftigare än delarna kommer att vara om ytterligare ett decennium mangel i den statiska blockpolitikens logik – och sedan söka ett mer aktivt samarbete med miljöpartiet i ett nytt partilandskap bortom blockpolitiken.)

När för få deltar i partiernas inre liv, eller när alla redan är överens om att de har rätt eller ingen har någon bestämd, ”helig” uppfattning överhuvudtaget, omöjliggörs till slut allt idéarbete.

Renlärighet och ideologisk medvetenhet är motsättningar över tid, eftersom idéarbete aldrig är något för alla tider avslutat. Och partier är nästan alltid per definition pragmatiska till sina syften. Så argumentet att det finns vissa ideologiska klyftor mellan olika grupper är inte i sig ett argument mot att de kan samsas i ett och samma parti. Hyfsat breda partier måste ofrånkomligen hantera sådana motsättningar och låta sig berikas av dem.

För renläriga partier ska man tvärtom passa sig. Väljarna har goda skäl att förhålla sig skeptiska till dem som är alltför övertygade om att ha sett ljuset.

Ställer man krav på för sträng ideologisk eller annan renlärighet inom en organisation – med ett indirekt, nästan moraliskt, underkännande av dem som har andra bakgrunder, åskådningar eller livsstilar än vad man själv – är steget inte långt till att man också börjar efterlysa samma slags renlärighet bland medborgarna i stort. Fattar de inte sitt eget bästa?!

Argumentationen går ungefär så här: Vi vill det som är gott och rätt, de andra tycker inte precis som vi, alltså vill de det som är ont och fel, åtminstone ibland. En nyansskillnad på marginalen omtolkas snabbt till en klyfta i värderingar och människosyn, till en fråga om att vilja väl eller illa. Och när sedan riktiga extremister dyker upp i debatten är alla stora värdeord redan förbrukade och förslösade på petitesser.

Därför rasar samhällsdebatten så ohyggligt snabbt ner i den tröttsamma ritual där debattörer inte argumenterar i sak, utan anser att den egna, underförstådda godheten, och de andras underförstådda illvilja, per definition avgör frågan om vem som har rätt och fel. Och när sedan riktiga extremister dyker upp i debatten, när det verkligen handlar om djupa värderingsklyftor, är alla stora värdeord redan förbrukade och förslösade på petitesser.

De som inte orkar med att det spretar lite, att människor är krångliga nog med att inte smälta in i senaste trenden eller det som i de egna kretsarna uppfattas som så självklart att det knappt ens behöver diskuteras, riskerar snabbt att fastna i en av politikens farligare fällor: drömmen om att bryskt förändra människor utifrån egna preferenser om hur man bör vara, tänka, agera, se ut och prioritera, vilka som duger och vilka som ska bort, vilka som är ”vi” och vilka som är ”dem”, vilka som är välkomna och vilka som är främmande.

Det är en av de saker som gör att demokratin inger trygghet just när det kan upplevas som frustrerande för de otåliga: den är tämligen trög i förhållande till pöblar, trender, populismer, sekter, eliter och etablissemang, och långt mer lyssnande och eftertänksam än enskilda debattörer med en stark tro på sin sak anser nödvändigt. Förändringar tar tid, men just det skyddar också för ensidighet.

De svenska partiernas chans till överlevnad är varken är som superpartier med dröm om egen majoritet eller små renläriga, självrättfärdiga klubbar för helt likatänkande. Kanske har de svenska partierna i nuvarande organisationsform ingen större framtid överhuvudtaget, kanske väntar slimmade kampanjpartier runt hörnet, vilket kommer att väcka frågor om det proportionella valsystemet. Men i väntan på, eller rädsla för, en sådan utveckling bör de etablerade partierna söka bevara det bästa och friskaste från de folkrörelsetraditioner de föddes ur.

Dit hör nyfikenheten på och fördragsamheten med lite avvikande åsikter, perspektiv och sätt att vara på. En diskussion förutsätter att inte alla är överens från början. En gemensam ståndpunkt som formats av och stått pall för interna meningsutbyten är starkare och pålitligare än den förutfattade meningen som ingen runt bordet ifrågasatte.

Bevare svensk politik för ett ”borgerligt superparti” och för partier med socialdemokraternas efterkrigsdominans som ideal. Men alliansen måste titta sig i spegeln och bestämma sig för om den står ut med sig själv eller inte. För väljarna är det en relevant information.

Hällnäs sanatorium – dödens, livets och berättarnas väntrum

Av , , 2 kommentarer 13

Om Hällnäs sanatorium handlar andra delen i min lilla krönikeserie "50 skäl att fascineras av Västerbotten". Första delen handlade om byn Lomsjö och kan läsas här.

———————————————

Hällnäs sanatorium – dödens, livets och berättarnas väntrum

”Och det var inte heller så tyst och stilla i huset som man kunde tro. Människor viskade, skrev, tassade i sommarnattens ljusa mörker. Flera låg och plågades, många låg och längtade. Han kände av det. Själv ville han inte ligga och vrida sig och tvingas till passivitet. Han ville andas in hela huset, dess atmosfär, bedöma sina möjligheter i det och ana något av sin framtid. Var det här en plats där han kunde växa, eller en plats där han måste krympa?”
(Ur inledningen av Carl Axel Gyllenrams roman ”Libido. Ett kärleksdrama” som utspelar sig på Hällnäs sanatorium och utkom 2011.)

”Högt, ståtligt, imponerande reser sig centralsanatoriet i Hällnäs”, skrev VK om invigningen 25 mars 1926, ”synligt vida ut över nejden. Dess uppgift är också en av de största: kamp mot folkefienden, tuberkulosen, som särskilt inom vårt län skördat så många offer. Vi har därför all anledning att känna oss belåtna nu, när sanatoriet äntligen är färdigt. Det behövs, och det skall säkerligen också för många av dem, som bygga och bo inom västerbottniska landamären, bliva till verklig hälsa, styrka och glädje.”

Tuberkulosen for hårt fram i norra Sverige. Sanatoriet var resultatet av decenniers diskussioner om hur man skulle kunna bekämpa sjukdomen. Det tillkom i tidens typiska blandning av framstegsanda, teknikfascination (den moderna röntgenapparaturen hade kostat 17 000 kronor informerade överläkare Aronson de närvarande journalisterna) och sociala prövningar. För människorna var det en stor hjälp, som alla hoppades aldrig få behov av.

I anslutning till sanatoriets medicinska funktioner, patienternas rum (vid invigningen med plats för över 200 patienter, senare utvidgat till över 300 vårdplatser) och uppehållsmiljöer, fanns det mesta: apotek, bad, bageri, glasmästeri – en modern jätteanläggning. Och tuberkulosens förlopp gjorde att vistelsen där kunde bli lång.

Matsedeln från sommaren 1926, återgiven i Lars-Gösta Wimans utomordentligt informativa historik ”Hällnäs sanatorium vid Vindelälven 1926-1959”, låter oss ana en vardag:

Måndagar: 07.45 var det förfrukost med välling. Sedan frukost bestående av smör, bröd, ost, stekt sill, kokt potatis, mjölk och kaffe. Middagen bestod av dillkött på kalv, kokt potatis, blåbärssoppa och skorpor. På eftermiddagen kaffe eller te med bröd. Till kvällsmat havregrynsgrön, smör, bröd och anjovis. På tisdagen byttes sillen ut mot ståndkorv, och dillköttet ut mot sillbullar och korintsås.
Resten av veckan serverades det bland annat stekt strömming, falukorv, kroppkakor och ungspannkaka.

Dödens väntrum, kallade Sven Stolpe sanatorierna i en roman 1930. Men det var inte bara kval och instängdhet. Sanatorierna kunde vidga perspektiven också, bli en plats för intellektuell stimulans, stora frågor mitt i hostan. Det var ingen slump att Thomas Mann på 1920-talet valde just ett sanatorium för sin stora idéroman Bergtagen. Men de norrländska sanatorierna hade patienter med annan, vanligtvis enklare bakgrund, och blev sina egna, kanske både mer jordnära och mer fromma, idémyllor, i fattiga och religiösa bygder.

”En port ut mot livet” heter avsnittet i Birgitta Holms Sara Lidman-biografi om den unga Lidmans vistelse i på sanatoriet i Hällnäs. Det var bland annat där hon, präglad av hemmiljöns religiositet, träffade fritänkande författarkollegan Martina Nord (senare Nilsson), och påverkades djupt. Och det var där hon lärde sig dansa foxtrot, och från religionens förbjudande hållning kom till beslutet att ge sig ”världen i våld, ha roligt och vara ung”. Och så böckernas värld, i sanatoriets bibliotek. ”Våra sanatorier den tiden var inte bara Dödens Väntrum; de var sannskyldiga högskolor för glesbygdens barn”, skrev Sara Lidman 1996. (Citat ur Holms biografi).

Sanatorierna var också präglade av naturromantik från början, i tron på den friska luften, de avlägsna miljöernas läkande kraft. ”Man ville gärna bortse från vardagens triviala verklighet, den skrämmande döden, och fly in i en fantasivärld av drömmar och mystik”, påpekar Lars-Gösta Wiman.

De var för många dödens väntrum, men också berättarsjälarnas väntrum. Tuberkulosen återkommer i Torgny Lindgrens berättelser. Sanatorierna har fött litteratur och format författare. För den med vakna sinnen och lyckan att tillfriskna till slut, gav tiden där erfarenheter inte bara för resten av det egna livet, utan också för berättelser om andra. Det verkar finnas något i miljön och i upplevelserna av den sjukdomen som lockar även berättare ut nya generationer att återvända i tid och rum, även sedan anläggningar lämnats öde eller fått andra funktioner.

Och hur skulle det kunna vara annorlunda? Sanatorierna samlade och isolerade svårt sjuka människor, med fysiska och psykiska lidanden, och ändå ett glödande hopp om bättring, om återseenden eller upptäcksfärder. Anläggningarna blev tryckkokare av osäkerhet, spänningar, frustration, attraktioner, ensamhet och nära relationer. De både frös tiden och hettade upp den till oanade temperaturer.

Medicinhistoria och kulturhistoria. Förste överläkaren vid sanatoriet i Hällnäs, Anders Aronson, var gift med den blivande författaren Stina Aronson. De kom till Hällnäs från sanatoriet i Sandträsk i Norrbotten, där Anders också verkat som överläkare. Stina Aronson skulle senare återge den norrländska sanatoriestämningen i novellsamlingen ”Sång till polstjärnan” 1948 och fånga den svåra väntan för en nära anhörig i genombrottsromanen ”Hitom himlen” 1946, i några av litteraturens bästa Norrlandsskildringar.

Sanatorievården i Hällnäs avslutades 1959, men anläggningen användes fortsatt för lungsjukvård, så småningom för missbrukarvård. Senare gjordes försök att bedriva konferensverksamhet där. Under några år har delar av anläggningen fungerat som boende åt bärplockare. Nu är framtiden oviss. Småverksamheter i det lilla formatet och tappra försök att hålla liv i anläggningen kan förstås inte undanröja intrycket att det är byggnader som inte kommit till sin rätt i nya sammanhang. Kanske är det oundvikligt, om än sorgligt. Kanske hittar någon ny ägare ett genialt koncept. Men det är på sätt och vis inte det viktigaste.

Det är en anläggning som kan få den mest luttrada investerare att vakna kallsvettig om natten, dra upp benen till hakan och ropa på mamma. En storskalig lösning på ett problem som inte längre finns. Men den är också en kulturskatt, en ovärderligt minne. Dit kan berättare söka sig, lägga örat mot väggarna och lyssna. De gråter och viskar därinne, och skrattar och busar. Väggarna bär på hemligheter, men vill berätta. De är skvallerbyttor.

Jag gillar småleendet i paragraf 2 i ”Ordningsregler vid Hällnäs sanatorium” från 1926: ”Iakttag ett lugnt och stillsamt uppförande och försök att taga tillvaron med gott humör.”

Ibland gör det gott att skratta åt eländet.

Så länge Hällnäs sanatorium står kvar, kan Västerbotten aldrig riktigt tystna.

Ilja Iljitj Oblomov i våra hjärtan

Av , , Bli först att kommentera 4

Oblomov, den litterära symbolen för lättja, letargi, apati, tröghet; oförmågan att resa sig upp mer än till hälften ur soffan, är ämnet för den här lördagskrönikan. För den som inte läst romanen, är det ett lästips för sommarsoffan.

Jag har nämnt Oblomov en gång förut här på bloggen, i ett annat sammanhang.

—————————-

Ilja Iljitj Oblomov i våra hjärtan

”Så snart han druckit sitt morgonte, lade han sig på sin soffa med huvudet stött på armbågen och låg där och tänkte och tänkte utan att skona sina krafter, tills huvudet slutligen blev trött och tungt och hans samvete sade honom att han gjort nog för denna dag för det allmännas bästa. Först då kunde han besluta sig för att vila från sina mödor och byta ut denna tröttsamma ställning, som hörde ihop med hans arbete, mot en bekvämare.”
(Ur Ivan Gontjarovs roman ”Oblomov”, 1859)

Oblomov – i ett och ett halvt sekel har huvudpersonen i Ivan Gontjarovs roman fått symbolisera lättja, letargi, apati, tröghet; oförmågan att resa sig upp mer än till hälften ur soffan. Begreppet ”oblomoveri” – myntat på romanens sista sida och vidarefört av litteraturkritikern Nikolaj Aleksandrovitj Dobroljubov i uppsatsen ”Vad är oblomoveri?” samma år – har blivit ett begrepp för den helt övermannande håglöshet, olusten att fatta några som helst beslut och ta några som helst initiativ, som väl slumrar i de flesta av oss.

Oblomoveriet är ständigt närvarande som hot eller frestelse livet igenom, och när det tar över helt kan det få förödande konsekvenser.
Men är Oblomov skurk eller hjälte?

”Och då älskade Oblomov att drömma sig bort, att leva i sin egen nyskapade värld. Han var icke främmande för mänskligheten, för dess sorger och elände, han kunde gråta bittert över dem i sin själ, han kunde lida outsägligt, han kunde känna en oändlig längtan någonstans långt bort – och det var väl i grunden upp till den värld dit Stolz en gång velat föra honom med sig… Då rann milda tårar nedför hans mjuka kinder…”

En roman är aldrig en tidlös klassiker när den skrivs, utan har alltid rötter i en bestämd tid och plats. Man måste börja där, för att förstå vad författaren såg kring sig. Oblomov, som förblir liggande genom hela romanens första del, dryga 170 sidor, står som en symbol för den ryska adeln vid mitten av 1800-talet; ett historiens väntrum när tsarväldets gamla godsägarfeodalism börjar skava mot en accelererande industrialism och utmanas av nya politiska rörelser. Det var författarens egen epok, som han både gisslade och tjänade.

Gontjavov, född in i adeln som son till en välbärgad köpman, och själv stillsam ämbetsman till yrket, lär inte ha saknat släktskap med sin mest kända litterära skapelse, om än på rätt sida gränsen av den totala passiviteten. Men Gontjarovs roman hade inte blivit en klassiker om den inte fångat något med giltighet i alla tider, ett fenomen med räckvidd långt utanför de ryska godsen, med relevans för varje själ.

Oblomoveri har också hunnit bli en referens i de mest skilda sammanhang, inte bara inom litteraturvetenskapen, den specialiserade psykiatrin eller i specifika skildringar av den förrevolutionära epoken i Ryssland.

”Det kunde också hända att han uppfylldes av vrede över världens ondska, över människornas lastbarhet, lögner och förtal, och han kunde känna en varm önskan att upplysa världen om det onda, tankarna korsade varandra i hans huvud, de böljade fram som havets vågor och mognade gång på gång till en eller annan ädel föresats, blodet sjöd, pulsarna bultade, musklerna spändes, föresatserna blev till en okuvlig längtan — och med strålande ögon ligger han där, han ändrar ställning en gång och två, han reser sig upp till hälften, han sträcker fram handen och ser sig inspirerad omkring, och i detta ögonblick kunde man verkligen vänta sig att denna ädla strävan skulle utlösa sig i handling, man väntar sig ett stordåd…”

Bor det en Oblomov inom dig? Säger du att han aldrig viskat i ditt öra, är jag tveksam om jag tror dig. Men Oblomov är en inre följeslagare, som vi inte gärna berättar om.

De där dagarna när det känns som en oöverstiglig kraftansträngning att överhuvudtaget kliva upp ur sängen, när instinkten är att dra ihop sig inombords och gömma sig för omvärlden, när varje oväntad påstötning eller plötsligt krav utlöser ångest och kval, när varje ansats till handlingskraft dör innan den fått oss ens ur soffan. Man kliver väl upp ändå, går till plikterna, hur de än ser ut, men Oblomov skriker av protest hela vägen ibland. Oblomov är med, gäspar, frågar viskande om det är värt det.

Vi lever fortfarande i en tid när det kan ge status att tala om kroppsliga krämpor men svävar stora tabun kring själsliga tillstånd – trots att den psykiska ohälsan kartläggs allt bättre. Och länge avfärdades psykisk ohälsa som ett lyxproblem, vilket det var i så mening att bara de rikaste hade råd och skyddsnät nog att kunna känna efter. Det skapade ett tigande kring frågan i övriga samhället, inom slitsamma yrken med sämre villkor och tuffare miljöer där problem hade behövt uppmärksammas.

”Men då ser han himlen rodna i väster, dagen lider mot sitt slut och med den lägger sig också Oblomovs överspända krafter till ro, stormen bedarrar, blodet flyter åter lugnt i hans ådror, huvudet blir nyktert som förr. Långsamt och tankfullt vänder sig Oblomov på rygg och blickar vemodigt ut genom ut genom fönstret, följer sorgset solen där den går ned bakom det stora fyravåningshuset.
Hur många, många gånger han sett denna solnedgång!”

Hur kommer de sociala medierna att påverka, förstärka eller försvaga, sådana tabun? Vem vill störa i idyllen, med att berätta att det känns skit och blir värre? Forskningen är bara i början av att undersöka hur nya normer skapas i de sammanhangen, där instinkten är att presentera en yta som inte förstör stämningen, som inte känns för svårhanterlig, svårsmält.

Är Oblomov skurk eller hjälte? I en aktivistisk epok när den personliga hälsan och de personliga livsstilsvalen håller på att politiseras, och byråkratier och beslutsfattare kasta intresserade blickar på vad vi äter, hur vi rör oss, vad vi unnar oss – kanske Oblomov är på väg att gå från att symbolisera ett entydigt förfall, en flykt från ansvarstagande, till att också få ett slags status som motståndshjälte.

Inte så att han saknat lovsångare genom åren som ryckt honom ut ur kontexten av dåsig rysk överklass och sett honom som en radikal protestledare mot hets och jakt på effektivitet och lönsamhet. Kanske blir den tolkningen vanligare framöver?

Oblomov inte bara som symbol för ett hopplöst fall, utan också som ett medvetet val, ett slags vägran att vara alltför flitig och framgångsrik, åtminstone i delar av vår vardag? Men också som ett vittnesmål om att ytan är just en yta, och att det finns en värld där bakom, och att det inte bör tabubeläggas att den sällan är bara idyllisk.

Vore Oblomov en bra symbol i sådana sammanhang, en ur sitt sammanhang lätt skruvad referens i debatter om arbetsliv och arbetsförmåga? Jag vet inte. Någon förebild är han inte. Men han finns inom oss vare sig vi vill eller inte.


”Och så, om morgongen, började livet ånyo med sina drömmar och sina planer!”
 

Lomsjö: pirater i etern och byn som alltid har en bra story på gång

Av , , Bli först att kommentera 7

50 skäl att fascineras av Västerbotten, är namnet på en ny krönikeserie för det kommande året som jag kör igång i och med denna krönika.

Tanken är att varje vecka framöver ta upp någon plats, historia, person eller anekdot i Västerbotten eller ur Västerbottens historia och skriva några rader om det. Inga breda sammanfattningar, stora upptäckter eller genomgripande teser, utan mindre iakttagelser och noteringar om ditt och datt från bygdernas, orternas och städernas historia som återfinns i landskapen, kvarteren eller skrifterna. Sånt jag eller andra som tipsat mig, fascinerats av, helt enkelt, och som speglar de större sammanhangen och utvecklingslinjerna indirekt.

Förhoppningsvis kan både nyinflyttade läsare och läsare som bott i länet hela sina liv, upptäcka en del intressanta berättelser och platser under seriens gång, eller påminnas om sådant de redan kände till.

Först ut är byn Lomsjö, på vägen mellan Åsele och Dorotea, och en märklig episod i svensk radiohistoria. Del 2, om något helt annat, kommer nästa vecka.

—————————————

Lomsjö: tårar, ryssmattor och brödrapirater i etern

PÅ PINGSTAFTONEN den 31 maj 1952 var det roliga slut. Rubriken i VK den 3 juni det året, sammanfattar den sensationella upptäckten: ”Skogsarbetarbröder i Lomsjö var eterns mystiske främling”. Efter nästan ett års tids gäckande av medier, myndigheter och andra radioamatörer hade den populära piratsändaren – som rönt alltmer intensiv uppmärksamhet över landet och blivit en riktig snackis – avslöjats.

UNDER NAMNET ”Black Peter” hade någon på hösten 1951, om kvällarna efter klockan tio, börjat sända illegalt över 80-metersbandet. I huvudsak bjöd Black Peter, som kunde höras runt om i Sverige, på populär musik som den dåtida monopolradion – en enda kanal – inte ansåg ingick i uppdraget.
Omständigheter och radioröstens dialekt hade gjort det uppenbart att sändaren hörde hemma någonstans i Norrland, men var visste man inte. Ett tag trodde man att Black Peter fanns i närheten av Kramfors. Aftonbladet skickade ut ett eget flygplan till Ångermanland med en pejlare för att hitta den mystiske svartsändaren.
Men det var Lomsjö som skulle skrivas in i den svenska radiohistorien.

Nybyggarland är nästan alltid någon annans gamla land, med en mörk konflikt om rätt och tillhörighet; historier om övergrepp, missämja i generationer och bara ibland försoning. Lomsjös utveckling har kanske inte varit så dramatisk, men börjar med samma konflikt. Skriften ”Lomsjöbygden” från 1980 (en källa till byns historia liksom boken ”Lomsjö och Lomsjöborna” som kom häromåret), berättar att Erik Eliasson kom till Lomsjö 1738, utan nybyggesrätt. Lomsjömarkerna ”ägdes före nybyggartiden av en renägande same, Arvid Larsson, som vinterbetesland.” Först efter många turer fick Eliasson sitt s.k.frihetsbrev 1746. ”Enligt sägnen bodde han med sin stora familj de första sju åren i en koja nere vid sjön. ”När han fick bärga den första kornskörden grät han av glädje.””

POLISEN OCH PERSONAL från Telegrafverket lyckades så småningom systematiskt lokalisera sändaren till byn i Åseleskogarna, och snart visste de vilken gård det handlade om. När de knackade på dörren till ladugården, som dolde sändarrummet, hade John och Gunnar Figaro, 24 och 26 år gamla, just avslutat en sändning. Den ännu varma utrustningen röjde sista tvivlet om att polisen hittat rätt. Bröderna erkände tämligen omgående.

ATT DET INTE kom som någon överraskning för övriga byn att det handlade om just bröderna Figaro, framgår av källorna. Bröderna trodde att någon måste ha angett dem, men polisen hävdade att det enbart var pejlingsspaning som gett resultat.
I Västerbottens Folkblad dagarna efter återges att byborna länge känt till vad som pågick och att Gunnar Figaro (som byggt utrustningen) talat med en av grannarna och att han då lovat denne ”att han skulle få höra fin musik om han slog på radion på en viss våglängd. Så gjordes och Gunnar spelade Nya Värmlandsvalsen för sin specielle lyssnare”.

I KARIN NORDBERGS artikel i tidskiften Västerbottens temanummer om radio 1995 berättas om hur traktens invånare hållit tyst om vad de vetat och ”uppenbarligen skyddat de båda bröderna, när misstankarna började riktas emot Åseletrakten och Lomsjö”.

För Västerbottens-Kuriren berättade John Figaro (som skött snacket under sändningarna) att de funderat på att skaffa sändarlicens, men att de tyckte att proven för amatörsändare varit för svåra och därför börjat ”praktisera illegalt för att öva upp sig” och att de sänt under nio månader på 80-metersbandet ”för att roa sig” och ”så ofta de hade tid och lust”.

DET FANNS i pressen och hos myndigheterna vissa kalla kriget-farhågor att den illegala radiosändningen hade kopplingar till spionverksamhet. Men Black Peter var följden av nördigt teknikintresse hos två egensinniga, unga skogsarbetare, och av ett missnöje med monopolradions tråkiga sändningar. Karin Nordberg skriver: ”Som så många andra landsbygdsbor ansåg bröderna Figaro, att radion sände alldeles för mycket seriös musik och på tok för lite dansmusik och annan lätt underhållning.”

I Lomsjö står anekdoterna på kö. I Lomsjöbygden, skriften, finns noteringen om hur handlaren Daniel Petter Persson en gång under andra halvan av 1800-talet köpte mjöl från Ryssland, s.k ryssmattor, för 20.000 kronor (!), och fraktade upp det från Nordmaling med hjälp av 12 hästar. En bryggstuga packades full från golv till tak.

Där berättas att det första flygplanet landade på Lomsjön 1928. Där nämns hur sista sömmerskan, Adele Romby, flyttade till Sundsvall.

Där anges var den första sågen byggdes, troligen på 1750-70 talet, en enbladig ramsåg som drogs av ett skovejhjul. Där skildras märkliga bröllopsbestyr och hur kläddtvättningen gick till nere vid sjön före sekelskiftet.

Där berättas om postservicen och djurhållningen. Och om gårdfarihandlaren Erik Andersson från Mellanås, Grynberget, som var känd för sin ovanliga styrka och en gång efter ett vad bar hem en kastmaskin 1 1/2 x 1 1/2 x 65 cm) på ryggen genom "7 km väglöst land."

Där berättas om hur en ”bionisse” från Strömsund kom med sin tältbio på tjugotalet. Om musiken i byn. Och om tranan Kaj som hjälpte Lomsjös fotbollslag att vinna på hemmaplan.

Där berättas om en den äldre, religiöst lagde mannen, som stod vid sitt stugfönster när han för första gången fick se en bil: ”Men si på helvite, de kom en kärra oppätter landsvägen, en gubbe oppå men ingen häst.”

Där berättas så mycket mer.

75 DAGSBÖTER à 4 kr vardera, blev straffet för bröderna, som också blev av med all utrustning, vilket sved mest. De var stolta över sitt kunnande. Varför gjorde man det? ”Vi ville visa att vi kunde”, sa Gunnar senare i livet i intervju med Karin Nordberg. En drivkraft för så mycket här i världen.

******

Första radion i byn förresten, berättar Lomsjöbygden, köptes av Eva Olofsson 1928. ”Det var en 3 rörs Telefunken batteridriven, (anod och blyackumulator) med hörlurar. Första TV var nog Ingel Sundin 1960. Östersund var närmaste sändare och bilden blev därefter, många gånger bara skuggbilder”.

I byn med vyn är det alltid nån bra story på gång.

Almedalen, demokratin och värdigheten

Av , , 1 kommentar 6

Almedalsveckan sedd genom en kikare, är ämnet för den här lördagskrönikan.

————————————–

Almedalen, demokratin och värdigheten

Helmut Schmidt påpekade en gång att ”i ordet trovärdighet återfinns det betydande ordet värdighet. Demokratin behöver värdighet”.

De säger att Almedalsveckan är en orgie i lobbyism, pr-jippon, bortslängda skattemedel, intetsägande utspel och desperata försök att om inte få uppmärksamhet för ett evenemang så åtminstone bädda för egna karriärer. De talar om cyniska eliter som ler i mjugg över rosékindade godtrogna som tar spektaklet på allvar. De säger att det hycklas mycket under Almedalsveckan.

De har rätt.

De säger att Almedalsveckan är ett fantastiskt exempel på demokrati i praktiken, en möjlighet till samtal mellan människor som annars inte skulle ha träffats och lyssnat på varandra, till utbyte av idéer, åsikter och information som annars ingen skulle ha brytt sig om, till ömsesidig folkbildning mellan olika grupper i samhället, till möten med tillgängliga makthavare och inblick i annars slutna rum. De talar om en nördarnas revansch, en ovanlig vecka i bruset. De säger att Almedalen borde vara en förebild för andra länder.

De har rätt.

De säger att Almedalsveckan är ett sommarnöje för etablissemangen, en ursäkt för dem högst uppe i hierarkierna att träffas, hålla kontakten och ge varandra uppdrag i en annan miljö än Stockholm, under sken av att röra sig bland folket, som i stort är frånvarande och ointresserat, men finansierar det hela. De säger att i Almedalen är det många som inte har något av substans att bidra med.

De har rätt.

De säger att Almedalsveckan är en arena där även mindre aktörer, eller mindre regioner, har samma möjligheter som de stora jättarna att vinna mediernas och makthavarnas öron, om de har något som angår fler att visa upp; att Almedalen straffar slentrian och avmätthet, och belönar engagemang och fräscha perspektiv (och goda tilltugg) på ett prestigelöst sätt, där ingen utom besökarna får något gratis. De säger att i Almedalen vinner dem med goda argument och något att säga, att Almedalen är en möjlighet för alla som vill och tar chansen.

De har rätt.

Jag har aldrig besökt Almedalsveckan och har inga planer på att åka dit i framtiden heller. Men jag känner ändå ett behov av att, när det ska summeras, försvara arrangemanget som det ter sig genom kikaren. Inte för att det inte stämmer eller är oviktigt att påpeka, det mesta som kritikerna säger. Men för att det också stämmer och är viktigt, det som anhängarna betonar. Almedalsveckan i sig äger nämligen ingen värdighet eller ovärdighet, utan rymmer hela skalan. Det är de enskilda arrangemangen och de enskilda deltagarna som, var för sig, framstår som trovärdiga eller inte. Och vi som tar del av den på olika sätt får svara för hur vi förhåller oss till den.

För oss som följer det hela, men inte är på plats, har Almedalsveckan aldrig varit bättre eller mer givande. Eftersom det rapporteras, berättas, skvallras, citeras, fotograferas och streamas mer än någonsin, har man framför datorn förmodligen en långt bättre överblick över helheten och nyhetsflödet än dem som är på plats.
Men det har också ytterligare klargjort att Almedalsveckan bara till en del handlar om formella arrangemang, om budskap.

De som kommer hem därifrån har saker att berätta för alla som inte var där – för vi missar de ögonblick där veckan höjer tempot och, faktiskt, går på djupet: snacket i minglet, umgänget vid sidan av de välbevakade programpunkterna.
Men de som betraktat det på cynisk distans kan också hjälpa alla som varit där att sätta isolerade rapporter i perspektiv – för de som är där löper risk att tro att varenda kotte är där och förblindas av ritualer, som måste gå att motivera även efteråt. Almedalen är ett större fenomen än det som sker på plats, och ett mer komplext fenomen än det som når ut i nyhetsflödet och går att rapportera på ett enkelt sätt i efterhand.

På många sätt påminner det om ett stort idrottsevenemang. Det är viktigt inte bara för dem som faktiskt finns på arenorna. Tv-publiken är mångdubbelt större och de som inte bryr sig särskilt mycket alls är nästan alltid i majoritet. Men utan dem som är närvarande helt och fullt, dem som lever och svärmar hela året för denna enda händelse, dem som tar det på störst allvar, dem som skapar den fysiska inramningen, skulle ingen bry sig, för då skulle atmosfären utebli som ger allt ett sken av att för en stund utspela sig i universums centrum.

Vill man följa den stora händelsen effektivt och resultatkoncentrerat gör man klokast i att stanna hemma och följa direktsändningarna. Som enskild åskådare förlorad i mängden är det svårt att få grepp om helheten.

Men vi som inte bemödar oss om att närvara, som inte klär ut oss i utstyrsel, överreagerar på småsaker, poserar teatraliskt och får hänförda blickar, fascineras ändå av den teatrala helheten, stämningen som skapas av dem som är där. Vi kan skänka dem en tacksamhetens tanke, som ger sig hän, för de gör en del av jobbet åt oss, de avmätta, som njuter av händelser som får färg av andras engagemang.

Lite så är det också med Almedalsveckan. Den kan vara fantastiskt givande att följa på bekväm distans, där man kan koncentrera sig på vad man tycker är väsentligt och skippa annat. Men veckan skulle inte kännas relevant om inte många ”offrade” sig, var på plats och bidrog till ståhejet.

Det finns en annan aspekt på det hela, också. I en debatt som alltför ofta, och med mediernas benägna bistånd, trasslar in sig i utspel och hatretorik från ytterkanterna till vänster och höger, från dem som har despoter som idoler och vill rensa samhället och samhällsdebatten från oliktänkande och önskar andra ont, framstår Almedalsveckan som ett under av saklighet, civiliserat umgänge och – ja – värdighet. Det vimlar av sakfrågor, i överflöd.

I en miljö där man faktiskt oundvikligen fysiskt stöter på motståndare i debatten, dem man polemiserar med, tenderar argumenten att hyfsas och putsas från de värsta avarterna av vulgaritet och låghet. Det mest slentrianmässiga politikerföraktet tar en paus och sekteristerna framstår som lätt aparta.

För hat är Almedalen ingen bra plats. Vinner eller förlorar demokratin i värdighet under Almedalsveckan? Jag lutar åt det förstnämnda.