Varför tycker centerpartiet och kristdemokraterna plötsligt illa om varandra?

Vad var det som gick snett mellan centerpartiet och kristdemokraterna? Varför är deras relation i dag, på ledarnivå såväl som på medlemsnivå, sämre än kanske någonsin?

Ett ömsesidigt förakt, färgat av bitterhet och besvikelse, har ersatt en tidigare avspänd förtrolighet.

Men snälla vänner, vad har hänt?

Man glömmer det lätt, men C och Kd, stod ju under period varandra så nära och hade så mycket gemensamt att det gick att tala om ett slags syskonskap.

Även om det inte låg sammanslagning i luften, var det ingen slump att just de två partierna, det då stora centerpartiet och det då mycket lilla Kds, lyckades samarbeta i ett par dramatiska skeden av svensk politik under 1970- och 80-talen.

Det kanske inte handlade om kärlek, men även ett frivilligt resonemangsäktenskap kräver en särskild form av samförstånd och respekt på viktiga punkter. Mellan dem fanns det nog av båda, i idérötter och instinkter, för att sätta konkreta avtryck.

Inför folkomröstningen om kärnkraft 1980 stod de tillsammans med vänsterpartiet bakom linje 3 – nej till utbyggnad och avveckling av alla befintliga reaktorer inom 10 år.

Inför riksdagsvalet 1985 ingick de en valteknisk samverkan som till den socialdemokratiska regeringens stora vrede möjliggjorde för kristdemokraternas ledare Alf Svensson att vinna ett riksdagsmandat, sedan en betydelsefull plattform och erfarenhet för både honom och hans parti.

De hade båda folkrörelsernas sätt att organisera sig, mötas och rekrytera, och en förankring i miljöer långt borta från storstädernas etablissemang.

Och så fanns där gemensamma drag av civilisations- och framstegskritik (i stämningar som för övrigt inte skiljde sig överdrivet mycket från dem som präglade miljöpartiets tillkomst).

Förvaltarskapstanken kunde få olika beteckningar, och ta sig både radikala och konservativa uttryck, men fanns där som en grundhållning både centerpartister och kristdemokrater kände dragning till.

Det talas inte så ofta om hur djupt förankrade Thorbjörn Fälldins världsbild och språkbruk var i kristendomen. I den bottnade han, mer än vad kanske många känner till idag.

Att han var präglad av en tro bröt fram med all kraft i kärnkraftsfrågan när han, som många vittnat om, även under regeringsförhandlingarna 1976, snabbt kunde förvandlas från resonerande, lugn bonde till högstämd, känsoladdad predikant, så snart uranet kom på tal.

De två, bonden med händerna begravda i jorden och predikanten med händerna sträckta mot himlen, delar ju ibland varsin sida av samma mynt.

Centerpartiet, rotat i en jordbruksrörelse, och kristdemokraterna, framväxt ur frikyrkor, hade alltså goda förutsättningar att förstå sig på varandra. De delade också länge upplevelsen av att bli utsatta för det politiska, mediala och kulturella etablissemangets illa dolda nedlåtenhet.

I mycket skilde sig också deras sätt att närma sig politiska problem fundamentalt åt från socialdemokrater, liberaler, moderater och vänstersocialister.

Fälldins centerpartister och Svenssons kristdemokraterna möttes i ett läge när båda partierna var på väg att förvandlas, om än utifrån helt olika styrkeförhållanden.

Centerpartiet befann sig i en gradvis nedgång från de 25,1 procent man fått i valet 1973 och skulle inte gå framåt i ett val igen förrän på 2000-talet, efter att ett tag ha riskerat att åka ur riksdagen helt. Kristdemokraterna gick i tålmodig väntan på det genombrott som slutligen skulle komma 1991, när man fick 7,1 procent i valet och som nyblivet riksdagsparti fick vara med att bilda regering direkt.

***

Efter valet 2018, sedan alliansen brakat samman och ett konservativt block börjat formeras med M, Kd och Sd, samtidigt som C gått in i januarisamarbetet med socialdemokraterna, miljöpartiet och liberalerna, tycks C och Kd ha allt mindre till övers för varandra

I synnerhet partiernas nya sympatisörer, de som kommit till C under Annie Lööfs partiledarskap och de som kommit till Kd under Ebba Buschs partiledarskap.

Självklart finns det en uppenbar, avgörande faktor som mer än någon annan göder indignationen: Partiernas helt skilda vägval i regeringsfrågan. Båda upplever att tidigare, centrala allianslöften brutits. (C har räddat Stefan Löfven som statsminister, Kd har öppnat för ett samarbete med Sd). I takt med att svekdebatterna triggas igång, startar en kapprustning av skuldbelägganden, som i sin tur får partiernas nätaktiva att tävla om att moraliskt diskvalificera den andra sidan.

I många andra aktuella frågor är det dock svårare att hitta skäl till den speciella vreden just dem emellan. I migrationsfrågan är skillnaderna i sak mellan flera andra partier fortfarande större än mellan C och Kd, även om de förra har en utpräglat liberal retorik och de senare låter allt mer konservativa. Den ensamt kan inte förklara bitterheten.

Fortsatt försöker såväl C som Kd att knyta an till sina rötter utanför storstäder och etablissemang, och uppmärksamma miljöer som glöms bort i en Stockholmscentrerad debatt.

Att centerpartiet ännu i dag kan få blänkande ögon och synas överväldigad av sin egen rättfärdighet i vissa frågor, i kontrast till annars jordnära, närmast antiretoriska kommunpolitiska traditioner, påminner om arvet från Fälldin.

Kristdemokraterna på sitt håll är ivriga att göra sig till självklara uttolkare av det nya intresset för konservatism, religiositet och andlighet, med en villighet att ge sig in i tidens kulturdebatter, gärna i polemik med liberaler.

Centerpartiets nya anhängare har färre fobier åt vänster och vill inte förknippas med konservatism. Kristdemokraternas nya anhängare har på motsvarande sätt färre fobier åt höger och börjar använda liberal som ett skällsord.

Där Fälldin och Svensson delvis överlappade varandra växer nu en klyfta fram.

Samtidigt försöker Kd på flera områden att angripa januarisamarbetet från vänster, även i gemensamma utspel med vänsterpartiet, med udden riktad mot centerpartiet – som utmålas som ett slags högerspöke i frågor om ekonomi och arbetsmarknad. Medan centerpartiet inte nog kan understryka hur Kd (och M) i sina uppgörelser med V och Sd överger gamla, liberala allianssträvanden.

Allt detta gör det nya partilandskapet ännu mer rörigt att beskriva. Centerpartiets och kristdemokraternas relation återspeglar en växande osäkerhet.

Alliansen är upplöst. Den processen inleddes redan långt före valet 2018. De gemensamma reformprojekten hade tagit slut. Nya samhällsproblem hamnat i centrum. Sverigedemokraternas framgångar tvingat fram principiella ställningstaganden i regeringsfrågan.

Det finns, alla försök att blåsa liv i begreppet till trots, ingen politisk borgerlighet. Den har aldrig funnits i svensk politisk historia – lika lite som det funnits en enhetlig vänster.

Mellan de tidigare allianspartierna råder egentligen inte större ideologiska eller personliga spänningar i dag än det gjorde på 1970-talet, under Fälldins regeringar. Skillnaden är att andra frågor nu står i centrum som aktiverar andra idé- och intressekonflikter.

***

Men mellan centerpartiet och kristdemokraterna har något förändrats i grunden. De som förstod varandra bättre än de flesta tål nu knappt att vara i samma forum.

Handlar det mest om personlighetskrockar, mellan partiledarna och mellan partiernas nya sympatisörer?

Eller att de är så pass lika varandra, med snarlika rötter som kittlat varandra genom åren, att känslan av prestige och svek förstärks bara av det skälet? Kan allt vara glömt igen efter nästa val?

Eller är konflikten mellan C och Kd ett tecken på att ett av eller båda partierna förändrats i grunden, och att nationella värderingsfrågor kopplade till regeringssamarbete och synen på Sd tagit över definitivt för lång tid framåt.

Har de blivit viktigare än erfarenheter från kommunala nivåer?

Om den nationella debatten skapar sådana spänningar mellan de politiska organisationerna att lokala aktörer inte längre kan agera fritt från dem, kommer regeringsfrågan att kasta sin oförsonliga skugga över allt.

Det vore, hur viktig regeringsfrågan än är, knappast önskvärt.

Även det är ett skäl att fundera ett varv till kring hur partierna i kommunala sammanhang hanterar motsättningar på riksnivån.

Att centerpartiet och kristdemokraterna plötsligt inte tål varandra längre är ett tänkvärt och en aning vemodigt minidrama i svensk politik.