Västerbotten, skogen, marken och de svåra valen

Av , , 1 kommentar 10

I min lördagskrönika den här veckan resonerar jag lite kring markanvändning i Västerbotten med det här seminariet i går som inspirationskälla.

————————————————–

Förr eller senare tvingas vi välja

”Överallt omkring oss denna vår
fördystrande fiende
och brusande vän.
Vad vore vår värld utan granar,
utan massaved, julgran och gravens ris.
Vad vore den utan det skydd som granen ger
och utan de skuggande sagor
som bara kan berättas av granar.
Vi uppsöker gläntornas ljus
och bor till en del i städer
där vi får för oss
att vi är oss själva.
Ändå är vi vad vi är
ett granskogsfolk
och med gran skall vi myllas.”
Harry Martinson (Ur ”Tuvor”, 1973)

Det är ju bara en massa skog. Hur ofta har vi inte hört den frustrerade, uttråkade kommentaren från människor som för första gången eller för ovanlighetens skull gett sig ut på Norrlandsvägarna, tittar ut ur ett kupéfönster när tåget arbetar sig uppåt längs stambanan, eller kikat ner från ett flygplan på väg mot landning utanför någon Norrlandstad. Eller från dem som kanske aldrig varit här överhuvudtaget.

Men att inte alla på de svenska vägarna, eller i den svenska samhällsdebatten, har klart för sig vilken strategiskt viktig, komplex och förfinad resurs de ibland till synes oändliga norrländska skogarna är för Sveriges framtida tillväxt och välstånd – även på andra sidan den djupa ekonomiska strukturomvandling som vi är på väg in i – må vara dem förlåtet.

Kulturhistoriskt sett har svensken i allmänhet, och på flera sätt norrlänningen i synnerhet, haft ett komplext förhållande till skogen som vän och fiende, livsförutsättning och skoningslös arbetsmiljö. Förhållandet har varit intimt, men dubbeltydigt. Det är en av förklaringarna till att den norrländska skogens stora värde som naturresurs – för hela landet – i dagligt tal ofta döljs bakom mer omedelbara associationer till dysterhet, tungsinne och mörker.

Det tog, rent ekonomiskt, norrlänningarna själva decennier av försummad utveckling att inse vikten av att det gröna guldet inte bara ska växa på plats för att sedan passivt slussas vidare söderut, utan också bearbetas och förädlas direkt i regionalt förankrade tillverkningsindustrier, av entreprenörer och arbetskraft som skapar jobb och intäkter där skogen växer.

Nu har allt det där förändrats, och de försummade decennierna hämtas igen i rasande fart. Skogen är, inte minst sedan klimatfrågan och framtidens energiförsörjning hamnat högst upp på de politiska dagordningarna, hetare än någonsin. Och det är i Västerbotten mer än någon annanstans det händer, med nyskapande råvaruanvändning, mer avancerad tillverkning och internationellt framstående forskning.

"I en kunskapsnation", skrev Globaliseringsrådet i sin allt för lite diskuterade slutrapport till regeringen förra året, ”är forskningen även av yttersta vikt för att skapa nya kunskaper och innovationer som sedan kommersialiseras och därmed bidrar till sysselsättning och tillväxt inom områden med högt kunskapsinnehåll. För detta krävs mer än enbart ökade resurser. Sverige är i dag trots relativt stora satsningar på forskning ganska svagt på att få fram nya forskningsidéer till marknaden. Vi ser därför stora möjligheter för Sverige att förbättra länken från forskningsresultat till färdiga varor och tjänster på marknaden.”

Skriv ut och sätt upp på väggen. Det där är viktigt. Om vi verkligen menar allvar med vår omsorg om kreativa livsmiljöer, nya jobb, fortsatt tillväxt, långsiktig hållbarhet och stabil välfärd för kommande generationer, och med vårt engagemang för hela Norrlands demografiska och ekonomiska utveckling, borde vi ägna långt större andel av valrörelsens debatter och samtal åt just det perspektivet: Sveriges ställning som forsknings- och kunskapsnation, och vad som kan underlätta för att vetenskapliga landvinningar och innovativa idéer lättare och snabbare ska kunna omsättas i modernt entreprenörskap.

Hur väl ett land lyckas hävda sig i gränslandet mellan forskning och företagande avgör i hög grad hur mycket resurser som kommer att finnas för satsningar på alla andra samhällsområden. Och hur väl en region med rika naturresurser lyckas ta dem tillvara i hela ledet från råvaruutvinning till tillverknings- och förädlingsindustrier – och kring detta väva en miljö av framstående forskning – avgör i mycket landsbygdens överlevnadsförmåga.

Och för positiva exempel på hur det där ska gå till i praktiken kan man med fördel åka till Västerbotten och kika på arbetet som görs här på att få skogsteknisk utveckling och skogsbaserad forskning att lyfta varandra, med uttalat klustertänkande och målmedveten samverkan mellan akademi, samhälle och näringsliv.

I går anordnade Länsstyrelsen i Västerbotten ett nytt seminarium i serien ”Landshövdingen samtalar”, den här gången på temat ”Grön energiomställning och markanvändning i Västerbotten” med miljöminister Andreas Carlgren, Tomas Lundmark, dekanus vid skogsfakulteten, SLU och landshövdingen Chris Heister som huvuddeltagare och med Staffan Ling som moderator.

Diskussionen kretsade kring många olika aspekter av förnyelsebara energikällor, energieffektiviseringar, miljövänlig transportsektor och hållbart byggande – men den hårdtuggade kärnan handlade om just detta med “markanvändning” i Västerbotten, och målkonflikterna som förr eller senare uppstår. För som alltid finns det även kring skogen som norrländsk naturresurs en rad kontroversiella och legitima intressemotsättningar som har mycket mindre med forskning att göra än med politiska vägval.

Skogsbruk, jordbruk, rennäring, turism, friluftsliv, jobbtillfällen, utsläppsmål, biologisk mångfald, gruvdrift, vindkraft, vattenkraft, biokraft – allt kan inte tillgodoses och värnas fullt ut, överallt. De goda idéerna överstiger vida den tillgängliga kapaciteten.

Bland många kloka synpunkter på seminariet i går, kom kanske den mest träffsäkra när Tomas Lundmark i sitt anförande på ett väldigt illustrativt sätt påpekade att det i slutändan handlar om avvägningar mellan skiftande ambitioner och mål.  Det är inte beslutsunderlaget som saknas, utan de politiska vägvalen.

Men olika aktörers rätt till rimlig framförhållning, skogsbrukets speciella tidscykler, energiförsörjningens krav långsiktighet, klimathotets tickande klocka, den biologiska mångfaldens sårbarhet och den gröna ekonomins snabba globala utveckling talarsamstämmigt för behovet av tydliga spelregler och förutsättningar. Risken för att ömsesidiga blockader som gör att ingenting riktigt händer, eller värnas, är annars uppenbar. Det som behövs är en bred, öppen, demokratisk och värderingsbaserad diskussion kring vilka målsättningar som är allra viktigast. Västerbottens natur, skog och mark erbjuder otaliga spännande framtidsperspektiv. Alla kan inte förverkligas samtidigt. Förr eller senare tvingas vi välja. Det blir svårt.

Bjästa och lärdomarna

Av , , Bli först att kommentera 0

De förfärliga händelserna i Bjästa som tack vare SVT:s Uppdrag Granskning har uppmärksammats de senaste dagarna, men som dessvärre inte är unika, väcker angelägna frågor som berör hela samhällsklimatet.

Expressen tar upp en central aspekt – bristen på civilkurage – i sin ledare i dag.

Karin Rebas påpekar viktiga saker i den här ledaren.

Jenny Wennberg skriver bra om Bjästa-fallets större betydelse i Arbetarbladet.

Obama sätter mycket på spel

Av , , Bli först att kommentera 6

I en signerad text på dagens ledarsida reflekterar jag lite kring sjukförsäkringsfrågan i USA:

———————————————–

Obama sätter mycket på spel – med rätta

Det finns scener i lagstiftares korridorer som även en luttrad åskådare bara står ut att betrakta med händerna framför ögonen, kisandes mellan fingrarna; lagom för att man ska upptäcka när det värsta är över, men suddigt nog för att man ska slippa fördjupa sig i en del obehagliga detaljer.

Den process som till slut fick ett genombrott i det amerikanska representanthuset i går kväll när en historisk sjukförsäkringsreform röstades igenom, har bjudit på många sådana scener. Vill man förstå varför demokraterna och Barack Obama inte jublar i högan sky, utan med viss reservation, över att ha fått igenom ett av sina viktigaste vallöften, måste man komma ihåg vad de tvingats kasta över bord på vägen för att nå fram.

Ibland hamnar politiska ledare i målkonflikter där de måste välja vilket av två – oförenliga – vallöften de ska sätta in prestige och kraft på att förverkliga, och vilket de ska bryta så det står härliga till.

Barack Obama hade några centrala teman i sin presidentvalskampanj 2008. Ett, lite mer abstrakt, handlade om behovet av en ny politisk stil i Washington: mindre av mygel, dyra uppgörelser i de bakre rummen om enskilda röster, anpassning till lobbyapparater och bitter partiskhet; mer av öppenhet, raka besked, rena förslag och samförstånd över partigränserna.

Ett annat, högst konkret, handlade om behovet av en omfattande sjukförsäkringsreform i USA för att miljoner, i dag oförsäkrade, ska få tillgång till ett grundläggande skydd, och enskilda människor oavsett bakgrund ska ges starkare rättigheter gentemot försäkringsbolagen. Ett socialliberalt krav som hör till den amerikanska inrikespolitikens långkörare.

Obama hade knappt svurit presidenteden förrän det stod klart att de två vallöftena stod i strid med varandra. Att baxa en liberal sjukförsäkringsreform värd namnet genom den amerikanska kongressen visade sig snabbtkräva en mobilisering av alla knep, tricks, armbrytargrepp, lobbykontakter och köpslående med enskilda kongressledamöter som gjort Washington till ett skymford för många väljare. Samförståndet har varit noll.

Hur väljarna betygsätter reformen i kongressvalen senare i år är också långt ifrån säkert. Många amerikaner, nöjda med hur systemet fungerar för dem som är försäkrade, oroas över ökad statlig byråkrati och kontroll. Demokraterna firar med nervösa ögon, för de har ännu inte lyckats övertyga den allmänna opinionen. Republikanerna deppar med illmariga leenden, för de hoppas kunna stoppa reformen genom framgångar i kongressvalen.

Att Obama ändå valde att sätta allt på ett kort just i sjukförsäkringsfrågan, trots betydande politiska risker, visar på stort ledarskap. Washingtons politiska liv förblir sig likt. Det vallöftet sviker han. Men sjukförsäkringsreformen gör att miljoner fler amerikaner omfattas av skydd i ett tryggare och mer rättfärdigt system.

Det är en förändring, värd att sätta mycket på spel för.

Brott, straff, kriminalvård och människosyn

Av , , 5 kommentarer 9

Min lördagskrönika den här veckan knyter an till en debatt om situationen inom svensk kriminalvård med anledning av Lo Kauppis nya pjäs Bergsprängardöttrar som jag var moderator för på Sagateatern i veckan.

Och på temat bör det sägas att justitieminister Beatrice Asks utspel om att skicka kuvert i starka färger till misstänkta (!) sexköpare kan vara mandatperiodens dummaste från en regeringsmedlem. Även om det var en groda visar det på faran för en förskjutning mot skampåletänkande i rättsdebatten. Det vore som att snabbspola utvecklingen bakåt åtskilliga decennier.

Här är krönikan, med ett PO Enquist-citat som inte fick plats i papperstidningen. Tidigare inlägg på samma tema finns bland annat här och här.

——————————————-

Brott, straff, kriminalvård och människosyn

Hur ser ett samhälle på människor som det gått åt helvete för? Att ha en varm, positiv, inkännande och tolerant människosyn i sams och harmoni är inte svårt. Men långt relevantare är hur ett samhälle – eller vi som individer – reagerar när idyllen rivs itu och blottar de avgrunder som vi vet finns bland oss, kanske även inom oss. Dem vi kämpar i våra liv för att hålla på avstånd, drömmer mardrömmar om, innerligt hoppas slippa egna erfarenheter av. Vad är oförbränneligt i en humanistisk människosyn, och självbild, oavsett prövningar? Vad bör vara det?

Den 29:e och 30:e mars kommer Lo Kauppis nya pjäs Bergsprängardöttrar till Umeå. Utifrån samtal med interner och vårdare på Hinsebergs och Ystads anstalter har Kauppi skrivit en starkt kritisk skildring av tillståndet i svensk kriminalvård.

Som ett led i den diskussion pjäsen utlöst om situationerna på olika fängelser anordnade teaterföreningen i torsdags kväll ett seminarium (som jag hade förmånen att få moderera) på Sagateatern med rubriken ”Vart är kriminalvården på väg? Historiska tillbakablickar, analys av nutiden och frågor om framtiden för kriminalvården.”

Med Lo Kauppi själv, historikern Lotta Vikström från universitetet, som gav en tänkvärd historisk återblick på 1800-talets svenska kriminalvård ur ett genusperspektiv, fängelseprästen Mattias Sahlén och Maria Strand och Kenneth Arestav från kriminalvården som deltagare blev det ett intressant, initierat och konkret samtal som varken förmedlade en nattsvart eller en förskönande bild av kriminalvårdens verksamhet och utveckling, men som pekade ut ett antal allvarliga problem och varnade för ett antal oroande tendenser.

Debattörerna återkom utifrån sina olika perspektiv exempelvis gång på gång till den viktiga eftervården, som ofta brister, ibland med regionala skillnader över landet. Betydelsen av att genom vård, rutiner och stöd komma till rätta med missbruksproblematiken som många dömda lider under lyftes fram. Men framför allt rådde konsensus kring att kriminalvårdens förhållningssätt och förutsättningar oundvikligen återspeglar de politiska stämningar, normer och värderingar kring synen på brottslingar – själva ofta brottsoffer – fängelser och straffsystem som råder i den allmänna debatten, och som beslutsfattare formaliserar i lagstiftning och regelverk.

Handlar debatten mer om säkerhet och straff än om vård får det konsekvenser i kriminalvården. Enstaka spektakulära rymningar kan utlösa reaktioner som påverkar vardagen för de flesta interner. Av retorik, rubriker och rapportering suggererade bilder av tilltagande brottslighet – kanske utan stöd i någon statistik – väcker krav på tuffare tag och inskränkningar även på fängelserna. Och hur människor som begått brott kategoriseras, sorteras in och stämplas i samhället under fängelsetiden och bortom avtjänat straff påverkar kriminalvårdens möjligheter att leva upp till sina fastslagna mål.

Vill man ta den allmänna tempen på ett samhälle kan termometern med fördel läggas an mot den debatt som förs om brottslighet, brottsbekämpning, brottsoffer, straff och kriminalvård. Det ger ett pålitligare utslag än många samtalsämnen som ägnas långt större tid och upphetsning.  Frågan återkommer: hur reagerar ett samhälle inför människor som det gått åt helvete för? Och, lika viktigt, hur borde ett samhälle reagera? Om samma människor dessutom tillfogat en omgivning lidande, kanske med brutalitet skapat ett helvete för andra, blir det ännu svårare. Orkar vi i tanke och attityd ge människor nya chanser, tro på försoning, förändring och återkomst till samhället under vilka omständigheter som helst? Förmår vi försvara kriminalvårdens portalparagrafer oavsett kontext? Har vi tålamod och kraft nog att närma oss varje individuellt fall med en av princip human människosyn?

I högtidstal om rättsstatens och kriminalvårdens liberala och humanistiska grundvalar är svaret självklart, och måste vara det. Men i den offentliga och mediala debattens vardag, antydningar och undertoner, i den allmänna opinionens skiftningar, är det sällan lika entydigt, och det förklarar svängningarna över tid i synen på brott och straff i ett samhälle.

Nyckeln till att vinna uppslutning kring hotade och ifrågasatta principer om en humanare och resursstarkare kriminalvård, alla människors rätt till en andra chans och att ett avtjänat straff är ett avtjänat straff, är att hela rättspolitiken hänger ihop och inger förtroende. Effektivare brottsbekämpning, omfattande insatser mot kriminella gäng, fler poliser, mer resurser till hela rättskedjan för snabbare och rättssäkrare processer, ett tydligare engagemang för de bortglömda brottsoffren, ökat skydd för vittnen och skärpt tillämpning av straffskalorna för grova våldsbrott – inget av det står i motsättning till en satsning på humanare kriminalvård där mer betoning läggs på vård och mindre på straff, där perspektivet är att människor ska få chansen att komma igen, inte spärras in och glömmas bort.

Tvärtom. Fungerar hela rättssamhället bättre i arbetet mot brottslighet och kriminalitet ökar också möjligheterna att i nästa skede värna en humanistisk, vidsynt och förlåtande människosyn i debatten, och få stöd för satsningar på kriminalvårdens alla delar.

Men hur ett samhälle se ser på människor som hamnat snett återspeglas inte bara i det som rör fängelser och kriminalvård. En oförsonlig människosyn som bara ger individer en enda chans innan de stämplas och utmärks som fallna återkommer i många sammanhang.

Hur ser den mediala offentligheten på människor som överhuvudtaget begått misstag, visat svaghet, i förtvivlan, arrogans eller tanklöshet gjort något dumt och vid ett enskilt tillfälle brustig i omdöme?

Det borde vi tala om oftare. För det finns en obehaglig tendens i samhällsdebatten att se på människor som statiska, endimensionella och oföränderliga, och därmed aldrig riktigt värda förlåtelse när något går på tok. Det märks i ökningen av utdrag från belastningsregistret från arbetsgivare. Det märks i hur politiker får till svars för detaljer, uttalanden, misstag och svackor från decennier av offentlig verksamhet. Det märks när kända personer som råkar i trubbel jagas av ritualiserade avgångskrav, eller idrottsmän som misslyckas vid ett uppmärksammat tillfälle sedan definieras utifrån det resten av sina liv (den första fråga årets Vasaloppsvinnare Jörgen Brink fick i triumfens stund handlade om ett misslyckande i en VM-stafett för sju år sedan).

Ett sådant ”en chans och sen är det kört”-samhälle blir omänskligt, räddhågat och slutet. Allt är inte så förbannat lätt och rätlinjigt här i världen. De enda som överlever i ett sånt klimat är de som antingen robotartat aktat sig för att någonsin sätta någonting på spel, eller de som från början ställer sig vid sidlinjen och lurpassar på andra. Vilka kommer någonsin att våga eller vilja att ta på sig offentligt ansvar då, eller dela med sig av rika och blandade erfarenheter från krokiga liv? 

PO Enquist skriver i sin essä om den danske politikern och kommunisten Aksel Larsen, som i några Gestapoförhör under kriget ska ha förrått medlemmar av den danska motståndsrörelsen, tänkvärt:

"Kanske blev han då en bra politiker just för att de här novemberveckorna 1942 funnits i hans liv; den svarta mittpunkt som ständigt påminde honom att han var en fattig syndig människa, att människor är svaga, att vi måste ta hand om oss, tolerera också dem som rämnar och sviker och tror sig färdiga. Kanske fanns det hos politiker av det riktigt stora formatet denna mittpunkt av sorg, eller självinsikt; ett slags brist på högmod inför sig själv."

Vad händer om människor med sådana mittpunkter av svart sorg inte längre får plats i det offentliga livet, om vi inte får chansen att växa även av negativa erfarenheter?

Då lär vi oss inget. Det blir torftigt, livlöst, otäckt.

Småföretagandet är nyckeln

Av , , Bli först att kommentera 9

Samhället är inte ”riggat för kvinnor som driver företag”, sa företagaren Helena Lundgren, som drabbats av omfattande myndighetskrångel i samband med graviditet och föräldraskap, i gårdagens VK.

Där har vi ett tema som borde dominera valrörelsen långt mer än det förmodligen kommer att göra. Att starta eget, att bli småföretagare, att lämna eller välja bort fast anställning för att våga satsa på en företagsidé, är fortfarande, år 2010, att utmana en koalition av fördomar, jantelag, missunnsamhet, socialistisk samhällsanalys och storkapitalpatriarkalism som präglar svenskt samhällsliv med storföretagen, intresseorganisationerna, byråkratierna, medierna och beslutsfattarna.

I den offentliga retoriken har småföretagaren ofta hjälterollen. Det förblir, tyvärr, mest retorik. Vissa lättnader i regelkrånglet görs. Men det stora, misstänkliggörande krånglet kvarstår. Till vardags är småföretagaren ett störande element för regelsystemen, myndigheterna, välfärdsinstanserna, socialförsäkringarna. Den som sällan passar in.

Det svenska samhället är nämligen fortfarande djupt präglat av och utformat för den gamla alliansen mellan storbolag, storfack och storpartier. Det starka draget av korporativism under efterkrigstiden hämmade ny företagsamhet, och lämnade ett monster av regelkrångel och snåriga system efter sig för dem som trots det orkade satsa att ta sig igenom. Småföretagaren, den egensinnige entreprenören, ägnades inte många tankar, tolererades och ignorerades i bästa fall, motarbetades ofta, mobbades ibland, älskades aldrig.

När nu en global lågkonjunktur sammanfaller med en djupgående strukturomvandling märks hur illa Sverige bäddat för framtidens arbetsmarknad och välfärd. Allra svårast har denna koalition av storkapitalism och socialism gjort det för landsbygden.  För det har regeringar, näringslivsorganisationer, fackföreningar och medier på många sätt en gemensam historisk skuld.

Men fortfarande sprattlar reflexerna.

Transportstödsförändringar som prioriterar utsatta, mindre inlandsföretag framför ett finansiellt starkt storföretag utlöser proportionslösa protester från korporativismens företrädare. 

Att mängder med småföretag kämpar desperat för överlevnad i finanskrisens spår får bara en bråkdel av den uppmärksamhet som ges den sedan decennier förlustbringande, amerikanskägda biltillverkaren Saab, trots att de förra står för långt fler arbetsplatser än den sistnämnda. (Och när hörde man kritik av genomsnittsinkomsterna hos dem som håller nybilsförsäljningen igång? Nej, det är ju en mansdominerande bransch gudbevars.)   

Det handlar om gamla industripatriarkala normer som värderar storföretag som finare än småföretagare, konsekvent håller traditionellt mansdominerade branscher högre än traditionellt kvinnodominerade branscher (och bidrar till uppdelningen) och i grunden ser skeptiskt på människor som vill starta eget och småskaligt.

Allra svårast är det för kvinnliga företagare. De måste även kämpa mot den strukturella ojämställdheten i samhället, kopplat till en könssegregerad ekonomi.  De senaste veckornas debatt om tjänstesektorn har illustrerat ett av problemen. Det påtagliga i den del av kritiken mot RUT-avdraget som inte handlar om avdraget i sig utan om en aggressiv nedlåtenhet mot hushållsnära tjänster som fenomen, är den mossiga uppdelningen i manliga områden där det – tydligen – är okej att tjäna pengar och konsumera privat och kvinnliga områden där det – tydligen – är fult att tjäna pengar och suspekt att konsumera.

Mönstret går igen i debatten om alternativa driftsformer inom offentlig sektor: skepsis mot entreprenörer i allmänhet förenas med en patriarkal syn på när företagande och ägande är okej och inte.

Det håller inte. Småföretagande är nyckeln till framtidens välfärd.

Bibliotekets framtid och debatten om Umeås stadsbild

Av , , 6 kommentarer 14

Min lördagskrönika den här veckan blandar lite kärvänlig ironi inför argument som inte håller, med en del allvar och varav hjärtat är fullt:

————————————————

Stadsbibliotekets framtid i ett nytt sekel

Häromdagen klev jag av bussen vid Vasaplan besluten att ge mig ut på en vågad expedition i Umeås oöverblickbara stadskärna. Äventyrslusten drev mig att testa det omöjliga. Från stadsbiblioteket uppe i stadens urbana, nordöstra centrum skulle jag försöka att kämpa mig tvärs igenom den ofantligt vidsträckta metropolen ända ned till parkeringsplatsen på kajen långt ute i kommunens avlägsna, sydvästra utmarker.

 

Det finns kanske inte någon plats i ett samhälle, sa Lady Bird Johnson, som är så demokratiskt som stadens bibliotek. När jag skriver de här raderna vid ett bord på Umeå stadsbibliotek – i höjd med O-hyllan (samhälls- och rättsvetenskap) och N-hyllan (geografi) – är det i den allra mest symbolbärande miljö en stad äger: demokrati, bildning, kunskap, fritid, samtal, möten och tillgänglighet. Det borde vara den värdefullaste byggnaden i alla strategispel.

Biblioteken har historiskt sett alltid haft många funktioner – som intellektuella miljöer, som mötesplatser, som arkiv. Men under de senaste decennierna har uppdraget breddats. Tyngdpunkten har förskjutits bort något från arkivfunktionen och mer tonvikt har lagts vid biblioteken som demokratiska och kulturella mötesplatser, som ickekommersiella rum i det offentliga rummet. Biblioteken har varit den främsta av kultur- och bildningsinstitutioner i en omgivning av boende och myndighets- och näringsverksamheter, ibland med lätt konkurrens från någon stadsteater eller konserthall.

 

Jo, jag vet, det låter helt utsiktslöst att tillryggalägga den sträckan till fots, men jag var beredd att göra ett försök. Matsäcken var packad. Jag hade rejäla skor på fötterna. Och jag var beredd att ställa om klockan när jag passerade över från en tidszon till nästa. Men först blev jag stående, andlös, i ett anfall av tacksamhet, som vi fått lära oss att man ska göra, över att få bo i kanske Sveriges vackraste, varmaste och bäst planerade stad. Vilken lättnad att kunna vandra i ett offentligt rum där alla frågor redan är besvarade, nya generationer bara har att slå sig ned i det bestående under tacksamhet över att inte behöva tänka, tycka eller känna själva och alla klockor borde stanna i beundran inför en fulländning lyft över själva tidens gång.

 

Biblioteken spelar också ofta en framträdande roll för invandrade, nyinflyttade och nyanlända, för integration, information och kommunikation. Häromveckan var jag med min son på en hemspråksundervisningsdag på stadsbiblioteket. Barn och föräldrar in och ut ur sagorummet, modersmål efter modersmål i inspirerande mångfald; världens kör i Norrlands huvudstad. Det var vackert, blåste frisk luft, talade för Umeå.

Allt i en miljö av barnböcker och ungdomsböcker runt omkring, på svenska, översatta till svenska, eller översatta från svenska till andra språk. Att det var på biblioteket allt ägde rum kändes självklart. På biblioteken finns fler gemensamma referenser och kontaktytor än någon annanstans.

 

Med sitt estetiska och psykologiska djup, sin unika utstrålning, sin oupphörligt fascinerande arkitektur och sina berömda busskurer borde Umeås stadskärna få stadsplanerare från hela landet, hela Europa, att vallfärda norrut för att gröna i ansiktena av avund, eller åtminstone gröna i ansiktet, betrakta detta föredömliga exempel på hur en stadsmiljö bör gestaltas.

 

Ändå har de senaste trettio årens utveckling förmodligen varit ett stillastående vatten i jämförelse med de förändringar som väntar framöver. I takt med att kommunikationsvanor, sökvanor, medievanor och läsvanor förändras med digitalisering och internet, kommer även bibliotekens roller att förändras. Ingen institution kan vila på gamla meriter om den inte förmår vara till nytta även för nya generationer, i deras livsmönster, bildningsarbete och demokratiska processer. Bibliotek är inte döda utställningar av material. De gestaltas och levandegörs varje dag – av personalen och besökarna. Ömsar hud ständigt. Eller tynar.

 

Vasaplan, Rådhustorget, kyrkbron, gågatan, det i synnerhet sommartid bohemiskt-kulinariskt beströdda Apberget, kultparkeringsplatsen som gör glasklart för Kajen att den inte ska tro att den är något, att den inte ska inbilla sig att den är bättre än andra platser, att den inte ska tro att någon bryr sig om den, allt gör att man kan hävda att historien faktiskt nått sitt slut i Umeå.

 

Jag är övertygad om att bibliotekens framtid ligger i att utvecklas som lokala mötesplatser där det intellektuella samtalet, det kulturella genreöverskridandet, det politiska meningsutbytet och det eviga berättandet kan sammanstråla i levande möten, i fysiska miljöer, som är tillgängliga och gemensamma, och som är ickekommersiella och avgiftsfria. Inte för att välfärdsskapande och välståndsalstrande kommersiella aktiviteter är fult eller fel, tvärtom, men för att de ändå alltid hittar sina platser.

 

Finns utrymme för förändringar i Umeås stadsbild kan de högst vara marginella. Egentligen återstår bara för unga och kommande generationer att samlas kring lägerelden för att lyssna till auktoriteternas utläggningar av hur denna perfekta stadsplanering ska förstås – estetiskt, teoretiskt och politiskt – som uttryck för den sanna, okorrumperade läran, och varför, när någon större förändring föreslås av de förtappade, budorden måste lyda: Det som blivit är bra. Det som förblivit är ännu bättre. Det som alltid varit är allra bäst. Det som är måste ständigt bevaras. Det som skulle kunna bli måste alltid bekämpas.

 

Nu står Umeå stadsbiblioteket eventuellt inför förändrade lokalbehov. Det är inte givet att det nuvarande läget erbjuder optimala lösningar. Fara eller chans? Det senare. Vilken ypperlig chans att utreda hur stadsbiblioteket skulle kunna se ut under 2000-talet, vilket innehåll och vilken inriktning det ska ha och i vilken stadsmiljö den skulle kunna få blomma i framtiden. Och att då lyfta och dryfta frågan om ett eventuellt kulturmötenas hus med biblioteket som hjärta, och som ett framträdande ickekommersiellt rum på attraktivt läge i stadsbilden är logiskt och framsynt.

Om sedan just ett kulturens hus skulle fylla någon funktion för Umeås kulturliv, om det finns en tanke med det som sträcker sig längre än guideturer av gäster 2014 och om det i så fall geografiskt hör hemma i Staden mellan broarna, eller på den plats där badhuset planeras eller någon annanstans centralt – går aldrig att diskutera om debatten dör direkt i konservativ anda på gamla vanors altare.

Eller om för många ledande politiker hukar och smyger med sina åsikter, och avvaktar oklara skeenden i kulisserna, bara för att deras partier är lite internt splittrade.  Eller om Umeås nya invånare, inte minst studenterna, som kan betrakta mycket med fräscha blickar, aldrig riktigt kommer in och får plats i debatten. Universitetsstadens eviga dilemma.

Umeå är Norrlands viktigaste urbana miljö, betydelsefull för hela regionen. Hur ska den gestaltas med blick femtio år framåt i tiden, inte femtio år bakåt? Mycket av det som i dag känns förlegat i Umeå, var framsynt och genomtänkt på sin tid. Det finns rika erfarenheter att lära och dra slutsatser av. Mössan av och ärligt tack. Men varför så ofta denna brist på nyfikenhet på vart nya idéer skulle kunna föra stafettpinnen i en levande stad? Är historien verkligen slut?

 

Naturligtvis kom jag aldrig fram. Det är ofantliga avstånd i Umeå centrum. När jag med trasiga skor och av trötthet dimmig blick blott började ana Rådhustorget en bit fram gav jag upp.

Norrbotniabanan är lönsam för hela landet

Av , , Bli först att kommentera 8

85 procent av väster- och norrbottningarna vill att Norrbotniabanan ska byggas. Det visar den opinionsundersökning som VK redovisar för i dag.

En överväldigande majoritet. Goda nyheter för projektet? Inte nödvändigtvis.

Framför allt är resultatet effektlöst, i värsta fall ihåligt, som utspel i den nationella kampen om statliga infrastrukturmedel. Alla som vill att banan ska prioriteras bör nog hoppas att undersökningen inte tolkas som Norrlands huvudargument för projektet.

Att det finns en kraftfull opinion för Norrbotniabanan där den ska byggas och löpa är ganska självklart. Undersökningens resultat tillför alltså inget nytt. Det riskerar däremot att, feltolkat, bekräfta orättvisa fördomar om projektet på andra håll i landet.

För det sämsta som kan hända Norrbotniabanan är att den utanför regionen uppfattas som ett regionalpolitiskt Norrlandsstöd, relevant endast från Umeå och uppåt, en lokal hjälpinsats. Så brukar de om projektet vanligtvis djupt okunniga motståndarna, ofta av egna regionalpolitiska skäl, avfärda Norrbotniabanan, som dyr lokalpatriotism. Det är en grundfalsk bild.

Statliga infrastrukturinvesteringar ska ske på samhällsekonomiskt rationella grunder. Ju tydligare den principen får styra statens prioriteringar – inte partipolitik, valmatematik, antal väljare per kvadratmeter eller regionalpolitik – desto bättre för Norrbotniabanan.

Att bygga Norrbotniabanan vore ett för den nationella samhällsekonomin angeläget och lönsamt projekt, en långsiktig, tillväxtstrategiskt betydelsefull investering till vinst för hela landet. Därför bör den byggas.

Se den stora bataljen bakom pyttefrågan

Av , , 2 kommentarer 6

En signerad text på dagens ledarsida av mig om den nya utredning kring gårdsförsäljning som regeringen tillsatt. Eskilstuna-Kurirens ledarsida hade en bra kommentar om den i går. Det tangerar även frågan om längre öppettider på krogarna, där jag röstar nej på frågan.

————————————————

Se den stora bataljen bakom pyttefrågan

När en pyttefråga hamnar i centrum, återkommer gång på gång och till slut förmår en regering att tillsätta en ny utredning kring ett krav som en just avslutad utredning redan avfärdat, kan man utgå ifrån att det inte är någon pyttefråga.

 

I debatten om huruvida gårdsförsäljning av alkohol ska tillåtas i Sverige eller inte utkämpas den verkliga bataljen i det finstilta och fotnoterna. Bilden av några få idylliska vingårdar i södra Sverige med ytterst begränsad handel är bara en framsida för ett bredare angrepp på den restriktiva alkoholpolitiken. Avsikterna är betydligt mer långtgående. Slutmålen väsentligt mindre idylliska. Det handlar om fundamenten i den restriktiva svenska alkoholpolitiken – ytterst om detaljhandelsmonopolet och Systembolagets ställning. Och det är förklaringen till den uppmärksamhet och de lobbyinsatser som frågan föräras.

Den alkoholutredning – med utgångspunkten i en ”restriktiv alkoholpolitik till skydd för folkhälsan” – som lämnades över till regeringen för ett år sedan, konstaterade att så kallad gårdsförsäljning av starköl, vin och sprit direkt från tillverkaren, exempelvis en vingård, inte bör tillåtas ”då det inte är förenligt med Systembolagets monopolställning.” En sådan försäljning, skrev utredningen vidare, ”skulle dessutom vara olämpligt från alkoholpolitisk synpunkt.” Klara besked, rättsligt och ur folkhälsoperspektiv.

 

Sedan utredningen presenterades har en ivrig kampanj drivits för att förmå regeringen att gå emot rekommendationen och öppna för gårdsförsäljning ändå. Starka krafter, påhejade av branschindustrin, vittrar ett läge att underminera alkoholpolitiken. Tyvärr verkar de vinna gehör. Nu har regeringen tillsatt en ny utredning om hur gårdsförsäljning ska kunna förenas med EU-rätten, detaljhandelsmonopolet och folkhälsan. Den målkonflikt som förra årets utredning avfärdade som en omöjlig motstridighet ska nu – abrakadabra – visa sig vara en ren och harmlös teknikalitet.

Ett litet lycka till på vägen kan nog den nya utredaren behöva med sådana direktiv.

Argumenten om att gårdsförsäljning av vin i Sverige skulle ha någon stor betydelse för landsbygdsturismen, eller för landsbygdens ekonomi, är så krystade – och det antal gårdar som skulle kunna komma i fråga för just vinförsäljning är så litet – att det inte står i proportion till kampanjen som dragits igång för att förmå lagstiftarna att åsidosätta grundprinciperna i alkohollagstiftningen.

 

Men som många sakkunniga påpekat vore gårdsförsäljning just det avsteg från detaljhandelsmonopolet som riskerar att få hela den restriktiva politiken att säcka ihop. Ur EG-rättslig aspekt skulle en öppning för direktförsäljning av alkohol göra det betydligt svårare för Sverige att principiellt upprätthålla försvaret av Systembolaget. Gårdsförsäljning skulle också innebära att alkoholindustrins vinstintressen gavs en starkare erkänsla på bekostnad av folkhälsan.

 

Det vore en reva i alkoholpolitiken som många väntat på. Kön av intressen och aktörer som gärna skulle riva vidare – med kampanjer och juridiska åtgärder – skulle sannolikt bli lång.

Då är det plötsligt mycket som står på spel. Den restriktiva alkoholpolitiken bör värnas. Säg nej till gårdsförsäljning.

De svåraste frågorna prioriteras sällan

Av , , 1 kommentar 9

Min lördagskrönika den här veckan knyter an till VK:s mycket viktiga artikelserie på nyhetsplats om självmorden bland unga.

—————————————————–

De svåraste frågora prioriteras sällan

Det för människan utmärkande, skrev den frisinnade debattören Waldemar Svensson 1954, ”det som ligger till grund för personlighetsprincipen är, att hon icke har något värde – hon har värdighet. Värde har saker, som kan mätas efter en rationell skala och av vilka den ena enheten kan utbytas mot eller ersättas av den andra. I motsats härtill innebär begreppet personlighet, att varje mänsklig varelse är någonting för sig själv och har ett mål i sig själv. Den ena människan kan därför ej mätas med de andra.”

Varje människas värdighet, att individer inte är utbytbara mot varandra, inte är stapelvaror, att varje enskild personlighet är någonting för sig själv och har ett mål i sig själv, är en av de insikter som alltid hotar att gå förlorade även i ett statistiskt och historiskt sett relativt välmående samhälle.

VK:s pågående artikelserie på nyhetsplats om självmorden bland unga är en jobbig, men sällsynt angelägen läsning. Den handlar om de konkreta tragedierna, först och främst. Om situationer som tillåts gå för långt. Om signaler som inte tas på tillräckligt allvar. Om en vuxenvärld som inte axlar sitt ansvar. Om barn som faller mellan stolarna. Orsakerna är alltid komplexa, och varje tragedi unik. Men antalet tragiska fall är i det här sammanhanget belägg nog för att hävda att det rör sig om ett misslyckande för hela samhället.

VK:s artikelserie blottlägger även ett djupgående missförhållande i den svenska politiska debatten: oförmågan att titta bakom de älskade eller hatade systemen, att upptäcka det som inte passar in i mallen och konformen, att bry sig om även det på ytan till synes helt irrationella, att se de allra mest enskilda ödena.

Det finns politiska områden som är permanent skuggbelagda i det offentliga samtalet. De är för komplexa för femton sekunders-klipp på tv och för allvarliga för enkelspårig kampanjretorik. De kräver stor research och sakkunskap från medierna sida.

Det är områden som möjligen kan få viss uppmärksamhet i början och mitten av mandatperioderna, men som sjunker undan när tiden blir knapp och valrörelser, valslogans och valbevakning planeras. När prioritetsordningen för nya mandatperioder läggs faststår det svåraste sällan överst.

Mycket möda och långa utredningar ägnas alltid och sedan decennier åt de stora skyddsnäten och trygghetssystemen. Det allmänna välståndet ökar och stabiliseras för varje konjunkturcykel. Vi blir objektivt sett rikare över tid och har stora resurser. Anspråken i vardagsliv och på samhället ökar. Rutiner kommer på plats för hantering av allt fler tänkbara situationer i samhällets vardagsliv.

Men samtidigt är det svårt att bli fri intrycket att dessa framsteg framför allt sker helt inom ramarna för välfärdssamhällets vardag, och gäller det som kan mätas kvantitativt på olika sätt, medan allt för lite uppmärksamhet ägnas åt det som händer på baksidan, utanför, nedanför, bortom denna relativt välfungerande och tydligt normerade vardag.

Det kan, i global kontext, gälla de hjälpsökande från krig och fattigdom som stängs ute, av rika länder, genom barriärer av restriktiva regelverk, nationalism och jobbprotektionism. Det kan gälla de otaliga människor runt om i världen som lider under totalitära regimers förtryck medan statsmännen dinerar och skamlösa debattörer som talar och skriver i skydd av demokrati, rättsstat och yttrandefrihet ursäktar förtryckarna och relativiserar de nödlidandes anspråk på samma rättigheter.

Det kan också gälla de enskilda människor inom välfärdssamhällets egna ramar som av olika skäl avviker, rasar igenom eller inte orkar eller faller offer för övergrepp i offentlighetens skugga. De förtvivlade och isolerade. Sådana öden mobiliserar sällan intressegrupper, rörelser, opinioner, kampanjer. De förblir för det mesta oregistrerade öden i det tysta, i dimmiga ögonvrån.

De värsta grälen, de mest teatraliska utspelen i den politiska debatten ägnas ofta åt finjusteringar av systemmekanismer, åt vad som i det här sammanhanget kan betraktas som detaljfrågor, åt de fem procentens motsättningar i en 95-procentig enighet. Minsta dallring i en ideologisk kompassnål övertolkas gärna av mediekommentatorer som att de snurrar runt, runt. Ett bröl om teknaliteter pågår i det offentliga samtalet som dränker alla nyanser.

Orden devalveras, begrepp slösas bort, perspektiv diskrediteras. När verkliga tragedier ska diskuteras saknas det ett fungerande politiskt språkbruk.

Till slut syns sådant i rena budgetprioriteringar. Det som inte står i centrum för heta kontroverser skvalpar alltid i bakvatten. Den kvalificerade psykiatridebatt som förts under lång tid, men som aldrig mobiliserar den stora uppmärksamheten, är ett av många exempel. Missbrukarvården ett annat. Vuxenvärldens närvaro, resurser och engagemang – fysiskt och mentalt – i olika miljöer, på skolgårdar, vid fritidsaktiviteter, på kvällstid, i de nya sammanhang på internet som föräldragenerationer dåligt känner till, är ytterligare ett.

Men det återspeglas också i attityder till olika slags sjukdomar och problem. Ibland hindrar normer och tabun människor från att alls ropa på hjälp. En värkande rygg kan man tala om på lunchen. En värkande själ, depression, stress och ångest, är fortfarande i många sammanhang tabu. Sådana tabun går ner i åldrarna.

Om allt detta borde vi tala mer, även ett valår, i synnerhet ett valår. Perspektivet, att inte bara stirra på systemen, utan titta vad som händer bakom och nedanför dem, borde kännas angeläget för många olika ideologiska läger.

Hans Bergström skriver i senaste Frisinnad tidskrift en intressant, om än i några slutsatser betydligt mer konservativ än liberal, artikel om hur frisinnet med sin komplexa, realistiska människosyn och sin skepsis inför den “elitistiska Allstatlighet” och mekanisk människobild som förstör den självrådiga andan från det gamla Folkrörelse-Sverige, behöver starkare röster i svensk debatt.

Perspektivet är maktkritiskt, vart tar den enskilda människan vägen är frågan.

Den stora förtjänsten med socialdemokraterna Anna Sjödins och Thomas Hartmans omdiskuterade debattbok ”Vem bryr sig?”, mot vilken jag förvisso har invändningar när det gäller en del slutsatser och generaliserande värdeomdömen, är att den konsekvent håller blicken riktad mot öden nedanför normer och stora system, att den vill provocera fram en diskussion om hur människors svagheter, det riktigt svåra, det som fallerar och inte passar in, det som inte går att skämta om vid lunchen, hanteras och betraktas i välfärdssamhället.

Perspektivet är maktkritiskt, vart tar den enskilda människan vägen är frågan.

Konservativa debattörer som anammat den i mina öron suspekta frasen “verklighetens folk” närmar sig liknande frågeställningar, från ytterligare ett annat håll.

Perspektivet är maktkritiskt, vart tar den enskilda människan vägen är frågan.

Här går det att ana en värderingsdebatt om makt, övermakt och maktlöshet, normer och avvikare, system och individ, tabun och gråzoner, och om samhällets prioriteringar, som skulle kunna nå djupare än debatter som fastnar i procentsatser.

Slutsatser och rekommendationer kommer att skifta väldigt, men det är viktigt att sådana debatter förs, där den enda konsensus som möjligen existerar är att dagsdebatten alltför ofta blåser upp detaljer och slagordsvänliga småstrider på de verkligt svåra, mänskligt allra mest komplexa frågornas bekostnad.

Lycksele och höghus som skyltfönster – allt hänger på arkitekturen

Av , , 3 kommentarer 10

Höghus i Lycksele låter intressant, och oroväckande, på samma gång.

Om syftet utöver själva bostadsskapandet är att skapa ett landmärke eller ett skyltfönster, något som sticker ut i stadsplaneringen, och det är lysande idé, hänger mycket på arkitekturen, på estetiken, hur det ser ut.

Vi ser i Umeå, exempelvis vid Öbacka Strand just nu, hur standard-standard-standard-lösningar även i lägen där staden verkligen ska presentera sig för besökare framkallar gäspningar och besvikelse, istället för att ge energi och skapa just landmärken.

Och höga hus i jättetråkig arkitektur är inga bra skyltfönster, de kan tvärtom odla fördomar om en ort hos besökare.

Så om det skulle se ut som på VK:s lilla illustration må man hoppas att projektet inte blir av.

Men om det finns tankar på att skapa något annorlunda på höjden, med arkitektur som verkligen sticker ut lite, då må man hoppas att det blir av.

Det estetiska perspektivet måste finnas med, i synnerhet när man bygger högt i miljöer där höga hus hör till ovanligheterna.