När två änglar gick på vattnet utanför Norrbyskär

Av , , Bli först att kommentera 0

Det här är elfte delen i min krönikeserie ”Västerbottens minnen”.

***

”Ring i himlens klockor!”, skrålade det plötsligt, möjligen en aning sluddrigt, från den tioårige pojkens mun: ”Här är jubelfröjd/ Ty en syndare till Gud vändt om.”

De måste ha blivit förbluffade, missionsförbundarna, när så mycket hände på en gång i samband med söndagsutflykten till ön Kvisslan, dit församlingen rest för familjeaktiviteter.

I samma veva som pojken börjat yra, såg de nämligen till sin häpnad två vitklädda änglar gå fram långt ute över vattnet och försvinna bakom norra udden av S:t Helena.

Efteråt rådde ”full uppståndelse”, berättade sågverksarbetaren Pär Lindgren (1902-1980) i sina efterlämnade ”Minnen från Norrbyskär” (som gavs ut 2002 i bearbetning av Gudrun Norstedt). Alla talade om ”något övernaturligt som hänt”.

***

Historien utspelade sig för ungefär hundra år sedan, under Norrbyskärs storhetstid. Vad som är skröna, vems skrönan i så fall var och vad som faktiskt hände, den helgen, är vi väl lite fria att spekulera kring.

Men jag väljer att tro på Pär Lindgrens version. Enligt den, så var de vita änglarna på vattnet han och kompisen Yngve, som paddlade sig fram stående med varsin planka under fötterna. Och det var en kvarglömd, halvfull vinflaska på stranden som fått den unge grabben att brista ut i psalmsång och märkligt tungomålstal.

Så här ska det ha gått till:

Pär och Yngve skulle ta sig ut till S:t Helena. Men eftersom kamraterna redan åkt hade de ingen båt den dagen. Så de gick, uppfinningsrika som man var på den tiden, till brädgården, tog varsin ställningsplanka – det var brädor ”som stabbläggarna använde då de bar virket upp på stabbarna” – och la dem i vattnet. ”

Plankorna var, mindes Pär, 7,5 centimeter tjocka, 28 centimeter breda och 7 meter långa. ”Vi tog av oss byxorna och skorna”, berättade han vidare, ”strumporna och kavajen knöt vi ihop till ett knyte så det blev som en ryggsäck. Den tiden hade vi skjortor av vit bomullsväv och kalsongerna var försedda med band att knyta om smalbenet.”

Med två andra, mindre plankor i händerna som paddel gav det sig iväg, vita till klädseln och till synes stående på vattnet. Det gällde att koncentrera sig och hålla balansen, men de hade prövat metoden tidigare och visste att det skulle fungera. ”Plankan var i regel under vattnet, bara spetsen längst fram och bakåt syntes något”.

För människor som betraktade dem på långt avstånd, exempelvis från strandkanten på Kvisslan, gick det förstås inte att se sådana detaljer.

När de åkte hem med kamraterna på kvällen tog de med ”plankorna på släp” bakom båten och ställde tillbaka dem. ”Det var liksom en oskriven lag att vi skulle vara rädda om virket”.

Och så fick de höra om missionsförsamlingens sensationella upplevelser, och anade vad som låg bakom.

Det enda Pär och Yngve inte kunde förklara var det där med den tioårige pojkens plötsliga psalmsång.

Men de sökte upp honom och, skrev Pär, ”när vi lirkade med honom så talade han om att han gått efter stranden på upptäcktsfärd och då hittat en vinflaska som inte var riktigt tom. För att få veta vad den innehöll så smakade han på innehållet, och det var så pass gott tyckte han att allt åkte ner.”

Pojken blev helt enkelt, konstaterade Pär, ”på snusen”, men bad ”på död och pina”, att storpojkarna inte skulle skvallra. Det gjorde de inte och berättade inte heller något om sin egen färd på plankorna över vattnet.

För som Pär avslutar sin anekdot, en av många fantastiska i boken:

”Vi tyckte att de som fått se änglar gå på vattnet skulle få behålla sin tro på att under fortfarande kan ske. Vi hade haft en god och trevlig helg.”

***

Det hade varit en söndag att minnas, för de som trodde och för de som tvivlade. Änglar kan anta många former.

Bli först att kommentera

Våren kom, livet inte – när ljuset faller över något inställt

Av , , Bli först att kommentera 0

Våren kom, livet inte. Ljuset faller över något inställt. Med den känslan går många människor i dag. När det som höll dem uppe, i en kanske redan bräcklig, ensam vardag, från en dag till nästa förbjuds eller stängs ner. Arrangemang, träffar, föreningsmöten, träningar, aktiviteter – ett finmaskigt, socialt nät klipps sönder med några få åtgärder.

Där bakom kan tomhet och övergivenhet gapa stort. Bara hemma, instängd hemma, kan vara ödesmättat.
Plötsligt står många ensamma med problem de annars kan söka vardagshjälp och vardagsstöd för, utan att det blir formellt. En vuxen att luta sig mot, eller lita på.

En kollega att säga hej till och byta några ord med utan att det blir byråkrati och tabu av det. En träningsgrupp att bara få vistas i. En tillställning att hämta tröst ur. Ett regelverk och en ordnad dag som håller faror i schack.

Det finns fler än bara medicinska riskgrupper att tänka på och vara solidarisk med under den här krisen.

De som lever med eller nära missbruk. De som kämpar i jobbiga relationer. De som brottas med psykisk ohälsa och depressioner. De som lider under våld, mobbning och trakasserier hemma, i vänkretsen, på jobbet eller i skolan. De som levde i tystnad, bortglömdhet och social isolering, långt innan det blev en medicinsk åtgärd att posta käckt om på sociala medier, och kommer att göra det när de flesta andra återvänder till jobb, skolor och uteliv.

Två saker som den svenska folkhälsomyndigheten, och de politiska ledare som valt att lyssna till dem, fått helt rätt om, och kritikerna valt att bortse ifrån, är:

Att (1) begreppet hälsa även dessa dagar är mycket bredare än enbart virologi.

Och hur (2) avgörande tidsaspekten är för alla typer av nödåtgärder som drastiskt inskränker människors rörelse-, mötes- och aktivitetsfrihet.

Länge håller vi inte ut, när mycket i hela vår livsstil av social närvaro, umgänge, upptäckter, kultur och vardagsupplevelser görs brottslig. För varje ny vecka av nedstängda samhällen, med genomgripande konsekvenser för nästan allt, ökar folkhälsoriskerna snabbt i andra avseenden.

Därför gäller det att invänta rätt tillfälle för varje enskild åtgärd. Hitta faser i förloppet när regler har som störst effekt i arbetet med att lindra smittspridningen. I synnerhet gäller det väldigt långtgående inskränkningar av det slag Sverige ännu inte beslutat fullt ut om, men möjligen har framför sig ännu.

Fredagens besked från regeringen om skärpta regler för allmänna sammankomster, med en begränsning till 50 personer, och ytterligare betoning av allvaret i situationen, är säkerligen inte det sista i den riktningen.

För att hjälpa sjukvården att hantera krisens alla delar, och skapa så mycket tid som möjligt för de ansvariga att bygga upp resurser i form av utrustning och personal, behövs en kombination av ansvarstagande, omdömesgilla, solidariska medborgare och otvetydig lagstiftning. Det här kommer att bli svårt nog ändå.

Men skulle allt sådant ha vidtagits på en gång, omedelbart, med inledningsvis marginell effekt, skulle hela samhället ha låsts in redan för flera veckor sedan. Då hade ingen kraft, disciplin eller trovärdighet funnits kvar längre när det verkligen gäller. Nu går vi in i en mer akut fas av krisen med ork och uthållighet i behåll, när sjukvården kommer att behöva vår solidaritet och våra gemensamma uppoffringar som mest. Underskatta inte värdet av den tajmingen.

Det medicinska slutresultatet avseende smittspridningen blir kanske detsamma hur som helst, vid jämförelse mellan olika länder när allt summeras. Men den samlade folkhälsan gynnas när politiker behåller lugnet och vågar se den komplicerade helhet som så lätt försvinner ur sikte.

***

Vi befinner oss bara i början på såväl den medicinska som den ekonomiska kris coronaviruset har utlöst. Regeringen lär exempelvis inom kort tvingas gå över till större och ännu mer direkta stöd åt drabbade småföretag inom tjänstesektorn, för att undvika ett sammanbrott där. Även det har en stor folkhälsoaspekt, att inte en ekonomisk katastrof, med arbetslöshet, konkurser och vanmakt, tillåts förvärra den medicinska.

De två förloppen hetsar beslutsfattare dubbelt, tempot är enormt, medan samhället i stort ser en vardag bromsas till tystnad och stora, tomma ytor.

Vi tvingas förhålla oss till motstridiga känslor. Allt rusar och allt stannar av.

Det kommer säkert att bli givande tvärvetenskapliga projekt senare, mellan biologer, fysiker, filosofer, ekonomer och idéhistoriker: om tiden, den subjektiva och den objektiva under coronakrisen.

Hur våra uppfattningar av tempot i den politiska debatten, de medicinska förloppen och det nedstängda offentliga vardagslivet, skiljer sig åt. Ett skeende kan vara blixtsnabbt, sprida sig som löpeld globalt, utan historiska motsvarigheter, och samtidigt föra med sig konsekvenser i det lilla som får vardagen för drabbade att gå extremt långsamt, andetag för andetag i de värsta fallen, nästan som om tiden håller andan.

För dem som redan sitter i karantän, för dem som går med en djup oro för sig själva, anhöriga, kollegor eller lokalsamhället och för dem som bara har en otålig önskan att vardagen äntligen ska återvända.

Samhällen utsätts parallellt för en otrolig tidspress och ett ovanligt test av allas tålamod. Beslut måste fattas enormt snabbt och med stor kyla. Det går rasande fort och i slowmotion på en och samma gång.

***

Vi lär oss mycket nu, om oss själva, om varandra och om våra samhällen. Vi lär oss om livets förutsättningar. Om allt det som tar vid när själva överlevnaden är säkrad, hur mycket som ändå återstår och hur försiktig man ska vara med att efterlysa genomgripande inskränkningar av sociala liv. Vi bör vara tacksamma över att Sveriges myndigheter hittills inte tagit lätt på sådana beslut, och velat vänta med dem tills det är absolut nödvändigt.

Och vi påminns, och kommer att påminnas ännu mer den här våren, om dödens ständiga närvaro. Att människor dör, människor som är sjuka och sårbara, många varje dag, är ju inget nytt med coronakrisen. Ingen familj, ingen vänkrets, undkommer det ödet, att behöva ta farväl, förr eller senare.

Men nu är det som om vi plötsligt ser det igen, gemensamt som samhälle, och förstår bättre hur det är för alla yrkesgrupper som jobbar mitt i den verkligheten hela tiden.

Förhoppningsvis kan det göra oss bättre på att hantera, prata om och möta sorg i vår omgivning för lång tid framåt.

Alla dessa insikter och erfarenheter, som coronakrisen för med sig, gör inte lösningarna eller svaren enklare. De tröstar inga drabbade, inga sjuka, inga arbetslösa eller utsatta i slitna yrkesgrupper.

Men de påminner oss om hur både enormt starkt och väldigt skört ett samhälle är till vardags. Hur alla behövs, i verksamheter och roller som sällan får stå i rampljuset. Hur små marginalerna är och vad mycket det finns i vår frihet och trygghet som vi tar för givet på ett underbart, men ibland också alltför lättsinnigt sätt.

Ta fasta på det, även när de flesta snart tillfrisknar och ljuset faller över människor i liv och rörelse igen. Vad vi värdesätter mest av samvaro och öppenhet i den vardag som tillfälligt gått förlorad. Men också vad som finns kvar av lidande och ensamhet vi ofta blundar för, i samma vardag. Att samhället stänger ner och skickar hem oss, kan vara en katastrof för dem som är sårbara på andra sätt än medicinska.

Vår solidaritet behövs i många riktningar.

Bli först att kommentera

Svår balansgång – men Stefan Löfven bestod provet

Av , , Bli först att kommentera 1

Stefan Löfven bestod provet som statsminister i sitt tal till nationen på söndagskvällen. Det var ett övertygande, allvarligt framträdande. I en form som är, och förhoppningsvis förblir, mycket ovanlig i svensk politik.

Tal till nationen under pågående kris kan lätt missbrukas för egna syften av ledare som saknar självdisciplin, och som passar på att tjuvkoppla den politiska processen när kanalerna står öppna utan motfrågor eller repliker.

Det är bra, effektfull teve. Men ur ett demokratiskt och pluralistiskt perspektiv är sådana uppträdanden inget att stå efter. Annat än i yttersta undantagsfall, när det politiska ledarskapet, och därmed det politiska ansvarstagandet behöver tydliggöras. Då kan även motsträviga regeringschefer, med andra förtjänster än glänsande retorik, behöva sätta sig framför kameran och vända sig direkt till folket.

Allt talar för att vi med coronakrisens medicinska och ekonomiska följder, befinner oss i ett sådan undantagsfall nu.

Att Stefan Löfven valde den formen för sitt framträdande – eller lät sig övertalas till det – går därför i det här skedet att både förstå och försvara. Men det inger, tycker jag, förtroende att han inte missbrukade tillfället för något annat än det absolut nödvändiga.

***

Det påpekades snabbt efteråt att Löfven inte sade någonting nytt i sak och inte gav några besked om fler planerade beslut. Att han inte gjorde det tyder på gott omdöme. Han tog inte chansen att kuppa igenom något eller lansera idéer i ett läge när det är svårt för omgivningen att hinna säga emot och granska det finstilta

Restriktioner och drastiska åtgärder av det slag som genomförs runt om i världen – och som kanske inom kort blir nödvändiga även i Sverige i takt med att smittspridningen går in i nya faser – ska inte fattas och deklareras överilat eller utan demokratisk kontroll.

Stefan Löfvens tal var istället moraliskt uppfordrande. Det handlade i hög grad om varje enskild medborgares skyldighet att nu hjälpa till. De här orden lär citeras ofta: “Det kommer några få, avgörande stunder i livet då du måste göra uppoffringar inte bara för din egen skull utan också för att ta ansvar för din omgivning, för dina medmänniskor, och för vårt land. Den stunden är nu. Den dagen är här. Och den uppgiften gäller alla.”

Men han nämnde också döden, om att många kommer att förlora någon kär den närmaste tiden. Tonen var snarare samtalets än kampanjens. Syftet var att inskärpa ett allvar, inte att lansera konkreta åtgärder en söndagskväll. Den självdisciplinen är mycket värd.

Självklart saknades det i statsministerns tal mycket som även hans europeiska kollegor varit dåliga på att ta upp de senaste veckorna: det europeiska perspektivet, det internationella samarbetet, behovet av samarbete över gränserna, åtminstone några ord om hur illa det står till i andra länder som förtjänar vår solidaritet.

Nu krymper perspektiven och retoriken bakom gränser på ett farligt och kontraproduktivt sätt. Men det var inte något som skiljde Löfvens framträdande från de flesta andra, och han överbetonade inte det nationella perspektivet.

***

Det är en svår balansgång: Att utöva ett effektivt politiskt ledarskap utan att i panik eller för maximalt strålkastarljus börja åsidosätta demokratiska arbetssätt, missbruka krisbefogenheter och lättsinnigt köra över andra samhällsinstitutioner.

Men det är viktigt att politiska ledare klarar av just den balansgången även när pressen är som störst. Annars går det aldrig att mobilisera ett helt samhälle brett och underifrån, för att möta en pandemi och en ekonomisk krasch med alla dess följder.

Det är ju det här vi har övat på tillsammans, i hundratusentals olika roller, verksamheter och branscher. Kompetensen, kunskapen och erfarenheterna finns spridda överallt. Engagemanget och solidariteten växer i lokala miljöer och sprider sig, fysiskt och digitalt. Ett enormt starkt nät skapas av hundratusentals initiativ och insatser, professionella och privata.

Att ha tålamod nog och våga lita på den mobiliseringen underifrån klarar bara politiska ledare med goda nerver, ett demokratiskt sinnelag och ett visst mått av självdistans. Klarar Sverige av det är mycket vunnet när coronakrisen går in i sin värsta fas – och dit har vi inte kommit ännu.

Men det kräver också att vi hjälps åt att bromsa smittspridningen för att ge vård, nödinsatser och ekonomisk hjälp tid att hantera situationen så gott det går.

När det här är över kommer statsministern, liksom stora delar av svensk partipolitik, att förtjäna ett tack och ett erkännande för ansträngningen att upprätthålla en värdig, kontrollerad och samlad ton i ett läge när hela samhället utsätts för jobbiga prövningar.

Det svåraste återstår, men ännu så länge har de, och vi tillsammans i det svenska samhället, bestått provet.

Bli först att kommentera

En vardag vi tog för given lyser plötsligt som något väldigt kärt

Av , , Bli först att kommentera 0

Mycket som beslutas är ofrånkomligt för att bromsa smittspridningen i ett akut läge. Den solidariteten är viktig. Men det får inte bli en modell eller ett mandat för tiden efter corona. Det gäller för att vara vaksamma mot alla som vill göra ekonomiska eller politiska tvångsåtgärder permanenta. Ge dem inte klartecken att föra oss in i en ny tid av ofrihet, tristess och instängdhet, skriver jag i veckans lördagskrönika.
 

***

”Du borde ju bli lugnare/ när din insikt djupnar”, står det i en fin dikt av Birgitta Lillpers, ”farligare blir det ju inte därute/ för att mera synliggjorts”.

Att få se det omgivande landskapet belyst till horisonten, även när det är dramatiskt, kan vara tryggare än ett halvdunkel av vaga försäkringar.

Den som anförtros växer.

Det är en av folkrörelsedemokratins lärdomar.

Så hjälper fler till att bära ett gemensamt ansvar, när läget är som svårast. Ju fler som vet vad som kommer att krävas, desto fler ställer upp som hjältar, kan man också säga.

***

Det finns i det avseendet ingen viktigare uppgift för en dagstidning de här veckorna, än att ge en ärlig bild av hur det faktiskt ser ut.

Längst inne i hjärtat av coronakrisen, och runt omkring den. Med alla tusentals ruskiga konsekvenser och målkonflikter som sköljer över samhället.

Att återge, utan lojalitet, vad olika experter säger, även när de är oense. Att granska, utan skygglappar, vilka följder politiska, ekonomiska och medicinska beslut får, även när verkligheten är hopplöst komplicerad.

Och att ge plats för människors vittnesmål och utrop inom olika, drabbade verksamheter, också när vittnesmålen ifrågasätter etablerade sanningar.
 
Det är vad de flesta läsare berättar för oss, att de vill få veta så mycket som möjligt och därmed chansen att själva värdera och bedöma all information. Att hållas i ovisshet, medan andra, som sitter inne med hela bilden, försäkrar att allt ska bli bra till slut, får bara nervositeten att öka.

Men det kan också bli för mycket att bearbeta, när mängden larm och katastrofrubriker växer lika exponentiellt som viruset.

Till slut orkar vi inte längre. Det går inte att läsa, höra, se allt dygnet runt. För mig är det i alla fall så. I synnerhet när informationskanalerna är oräkneliga, och den som vill kan sitta dag som natt i jakt på efter nya detaljer, nya uppdateringar. Det hotar att förlama, att överväldiga oss. Hypnotisera oss på ett destruktivt sätt.

Och så uppstår det befruktade tunnelseendet. Man kan gå vilse i en sådan tunnel, irra bort sig fullständigt, tappa självkontroll och perspektiv, tro inget annat

***

Det är då man börjar längta efter det som Anna Rydstedt beskrev i en av sina dikter:

”Jag silar verkligheten i allt mindre ransoner/ och utkristalliserar så/ min lilla frid i världen.”

Ibland är också det lilla ögonblicket av frid ett sätt att frigöra nödvändig förtröstan och kraft för rollen som aktiv medborgare, snarare än isolerad åskådare. Vi måste ju orka med också, att vara närvarande kontinuerligt, utan att gå under. Vi är trots allt bara människor, med människors ängslan och begränsningar, även när vi rusar till för att försöka vara gränslösa hjältar.

Det går inte att ta in allt hela tiden, och ändå bevara modet. Vi behöver insikten som gör oss ärliga med oss själva och varandra. Men vi behöver också andningspauserna som ransonerar intrycken och frigör oss från undergångsstämningarnas självuppfyllande profetior.

Jag skrev i ett nyhetsbrev tidigare i veckan hur viktigt det är att vi, i de former som coronakampen tillåter, fortsätter bjuda varandra på liv, skratt, kultur, vardag, nonsens och meningsfullheter om vartannat. Jag tror mycket på både vardagstjatter och galghumor som en del av det psykologiska samhällsförsvaret. Det gör oss inte nonchalanta, utan ger oss kraft för det mest allvarliga. (…) Vi måste titta upp från skärmen, se oss omkring och söka möjligheter att hjälpa med det vi kan. Vi är alla aktörer i detta.”

I Sverige har politiker, myndigheter, företag och fackföreningar agerat förtroendeingivande, moget och samlat så här långt. Inte felfritt, givetvis, vem är felfri, men på ett sätt som visar att de vet vad som står på spel. Och med en betryggande tvekan inför att plötsligt kasta allt överbord i förhastad symbolpolitik, innan det finns rationella skäl för det.

För mig framstår det som bättre än de makthavare som nu nästan vällustigt badar i krigsretorik och undantagslagar.

***

En enkel vardag vi tog för given, kanske suckade över slentrianmässigt, har plötsligt börjat lysa som något väldigt kärt.

Med ett slag blir det tydligt vad det verkligen betyder, allt det där som formar en helhet: Välståndet. Solidariteten. Kulturlivet. Företagen. Välfärdssystemen. Resandet. Smakupplevelserna. Umgänget över gränser. Handeln, globalt och i lokala butiker. Den ekonomiska utveckling som lyft generationer ur armod. Och – inte minst – våra medborgerliga fri- och rättigheter. Hur starkt den mångfalden och rörligheten är förutsättningen för det vi ser som livskvalitet.

Många medborgarinitiativ knyter nu an, i stort som smått, till just det, och söker hålla liv i det som går av en hotad vardag.

Jag har svårt för varje försök att romantisera den här krisen, och för strömningar i debatten som nu tror sig se sina drömsamhällen växa fram bortom coronaviruset. Vare sig det gäller stängda gränser, nationell slutenhet, nedmonterat välstånd, avskaffad konsumtion eller auktoritära storebrorssamhällen.

I det som nu utspelar sig för våra ögon, ökad fattigdom och förbjudna möten, finns ingenting att romantisera, men mycket att begråta och frukta. Det är hemskt det som pågår, för så många människor. Hela livsverk hotas.

Mycket som beslutas är ofrånkomligt för att bromsa smittspridningen i ett akut läge, och mer kanske kommer att krävas under en period. Den solidariteten är viktig, det förtjänar att inskärpas gång på gång. Men det får inte bli en modell eller ett mandat för tiden efter corona.

Det gäller från och med nu – för alla som redan börjar sakna vardagen vi tog för given – att vara vaksamma mot dem som vill göra ekonomiska eller politiska tvångsåtgärder permanenta. Ge dem inte klartecken att föra oss in i en ny tid av ofrihet, tristess och instängdhet.

Bli först att kommentera

Stödet måste nå fram till småföretagen snabbt

Av , , Bli först att kommentera 0

Många små- och egenföretag runt om i Sverige kämpar redan en kort bit in i coronakrisen för sin överlevnad. I de branscher, inklusive kultursektorn, som är värst utsatta var marginalerna begränsade redan innan. Nu är de snart obefintliga.

Därför är det helt avgörande att statens och riksbankens stödåtgärder – ökade krediter, flexiblare regelverk, uppskjutna inbetalningar och direkt ekonomiskt stöd – når ut till just småföretagen och kulturaktörer så snabbt som möjligt.

Även om nya distributionssätt och trogna kunder kan göra mycket, kommer staten att behöva bära en avgörande del av krisbördan. Och för det finns ett stort statsfinansiellt utrymme.

Politikerna har handlat snabbt och målmedvetet så här långt. Men det som hittills beslutat räcker förmodligen inte. Till de krav, bland flera, som regeringen bör ta fasta på hör: Ta inte ut ränta på uppskjuten skatt. Utforma stödpaket utifrån mindre, lokala aktörers perspektiv. Se till att små- och egenföretag får del av kreditmiljarderna även i praktiken, inte bara i teorin. Och inför ett ännu mer omfattande statligt löneansvar vid tillfälliga, coronarelaterade permitteringar.

Det är bråttom.

Bli först att kommentera

Vad vill vi ska finnas kvar efteråt?

Av , , Bli först att kommentera 4

Jag har de senaste dagarna tänkt på några ord av Torgny Lindgren, från Littfest 2014: ”Och det vågar jag påstå”, sa han där, ”att så är det med alla konstnärskap. I botten finns en insikt, en föreställning, som vi arbetar hela liv med att transportera till andra människor. Det är det som det går ut på.”

Den iakttagelsen räcker bortom konsten. Inte alltid stämmer Ekelöfs färjesång, om att det som är botten i dig är botten också i andra. Men när allt annat röjs undan, när vi söker på djupet, finns hos de flesta människor ett slags jordmån, som resten tränger upp ur. In i det sista:

Det här är vad vi brottas med. Det här är vad vi tycker är meningsfullt. Det här är vad allting borde gå ut på.

Verksamheter, föreningar, rörelser, hela samhällen, behöver en sådan, i det fallet gemensam, jordmån, om än aldrig så lös. Och en kris blottar snabbt, till tröst eller förskräckelse, vad som finns i den.

Vad var rot och vad var sken?

***

Coronavirusets explosiva utbredning har tvingat stater, och många städer, att stänga ner sina fysiska kontakter med omvärlden. Att sluta sig i krisen har välgrundade medicinska skäl. Men det kan, i värsta fall, få ogrundade politiska följder.

Nu gäller det att vara vaksam, när krafter vill kidnappa den medicinska kampen för andra syften. En tillfällig, nödvändig social isolering får inte övergå i permanent politisk, ekonomisk och kulturell isolering, mellan länder och grupper, där var och en ser om sitt eget, i hopp att slippa behöva förhålla sig till omvärlden.

Utan ett internationellt samarbete och en internationell solidaritet går det inte att bekämpa coronaviruset uthålligt, genom de svåra faser som återstår.

Kring vårdresurser och materiell kan utbyten ske för att rädda fler liv i riskgrupper. Mediciner och vaccin måste distribueras globalt, solidariskt, jämlikt, utan politiska eller finansiella hierarkier. Ekonomiska stödpaket för kraschade branscher och arbetslösa kan samordnas. Investeringar och handel över gränser skapar för nästa generation motsvarigheten till det välstånd vi nu med rätta använder fullt ut i krisbekämpningen.

Och utan nödhjälp åt flyktingar i extremt utsatta läger där humanitära katastrofer gror, är det svårt att se vad talet om solidaritet betyder.

Tyvärr börjar en nationell självtillräcklighet redan följa i spåren av coronaviruset. Det gör alla svagare, om ett var och en för sig-drama tar över. En maktkamp om vaccinkontroll och utrustning kan anas. Misstro och anklagelser verkar vara första instinkten, snarare än solidaritet.

När det här är över kommer vi att ha lärt oss mycket om många, respekt ha vunnits och gått förlorad. Hur ser föreställningarna ut som driver våra samhällen och vår internationella gemenskap? Vad vill vi ska finnas kvar efteråt?

Bli först att kommentera

Coronaviruset – vilka litar vi på?

Av , , Bli först att kommentera 4

Delar av det här inlägget är hämtat från mitt nyhetsbrev, som ni kan prenumerera på via den här länken.

***

Jag har, som åtskilliga andra, suttit många timmar av dygnet senaste veckan och intensivt följt all rapportering jag kommit över kring coronaviruset.
Lusläst tidningar och public service på alla språk jag behärskar. Otåligt följt mediernas direktrapporteringar. Tryckt på uppdatera var femte minut. Vandrat alla Twittertrådar jag hittat, långt ute i de vilda spekulationernas gränsland, så att säga övernattat i nätets vilda trakter.
Sökt efter ständigt nya inlägg, ännu fler teorier, ytterligare rykten.

Tills hjärnan kokat, det bara blivit några få timmars sömn per dygn och det egna tålamodet och humöret börjar svaja.

Det blir snabbt så, när inga nyheter eller viktiga inlägg finns att rapportera från de senaste tio minuterna, att man för att stilla törsten efter mer lockas att söka teorier och trådar av mycket tvivelaktigt värde. Till slut blir det svårt att skilja trovärdiga källor från fria spekulationer och rent nonsens.

Min slutsats är att det nu är viktigt att inte fastna i ett sådant beteende, utan att våga ha förtroende de flöden och aktörer vi väljer att sätta vår tillit till även till vardags. Först då kan vi frigöra tid och energi för de insatser vi själva faktiskt kan bidra med.

***

Jag vågar påstå att om du vill få en mycket gedigen helhetsbild av vad som sker i olika länder och om debatten som förs kring hur coronaviruset bäst kan bekämpas, regionalt, nationellt och internationellt, kan du just nu med stort förtroende vända dig till de etablerade mediernas rapportering. Och självklart till de röster på sociala medier som du ändå brukar följa och kan bedöma (de är också mycket betydelsefulla).

Då får du, sett över ett dygn, nästan reda på allt som är relevant och en ärlig skildring av olika experters bedömningar, människors vittnesmål och de intressantaste trådarna på sociala medier.
Då får du också lite mer luft att värdera all information och alla analyser i lugn och ro.

Det frenetiska kringsurfandet därutöver ger inte mycket substans, men tar en enorm tid och leder lätt till ett uppjagat tillstånd och tunnelseende, som inte hjälper någon annan i det här allvarliga läget.

Inte minst mediernas direktrapporteringar, med invävda frågor från läsare/tittare, har den senaste veckan varit mycket övertygande, sakliga och disciplinerade. Även snabba med att återge det mest relevanta från den annars oöverblickbara debatten på nätet.

Jag är djupt imponerad över den journalistiska kompetens och seriositet som nu mobiliseras.
Fel kommer att begås ändå, oundvikligen. Den närmaste veckan kommer övertramp att göras, en del rubriker och vinklingar att bli ogenomtänkta, en viss klickjakt ske, i stunder när liverapporteringen trampar vatten.
Vi i medierna är långt i från invändningsfria och måste vara vaksamma på vilka instinkter vi följer.
Men just nu är det svårt att inte känna tacksamhet över hur redaktioner när det behövs som mest, visar sig från sina bästa sidor.

Det är ju också det sätt på vilket tidningar, radio och tv kan bidra till arbetet som vården och ledande institutioner, liksom otaliga medborgarinitiativ, utför på ett ännu mer imponerande sätt, under hårt tryck.

Så var inte rädda. Följer ni med rimliga mellanrum under dygnet de etablerade medierna och era vanliga favoriter på sociala medier de här dagarna, kommer ni sällan att missa något väsentligt och aldrig stå övergivna när det gäller livsviktig information, tydliga rekommendationer eller kvalificerade experters olika bedömningar av läget.

Tvärtom får ni då alla chanser att utifrån den samlade informationen och debatten dra slutsatser om hur ni kan förhålla er både solidariskt och effektivt och hjälpa andra på rätt sätt.
Något absolut facit finns inte, men vi kan alla hjälpas åt att höja både beredskap, kunskapsnivå och medvetenhet.

Som medborgare är vår första plikt nu att agera omdömesgillt, konstruktivt och solidariskt. Men också att, i de former som coronakampen tillåter, fortsätta att bjuda varandra på liv, skratt, kultur, vardag, nonsens och meningsfullheter.
Jag tror mycket på både vardagstjatter och galghumor som en del av det psykologiska samhällsförsvaret. Det gör oss inte nonchalanta, utan ger oss kraft för det mest allvarliga.

Förstelna och förbittra er därför inte i en desperat och introvert jakt på nästa uppdatering.
Det här är inte en kris vi kan kosta på oss att enbart betrakta och recensera.

Vi måste titta upp från skärmen, se oss omkring och söka möjligheter att hjälpa med det vi kan. Vi är alla aktörer i detta.

***

Jag känner större förtroende de här dagarna för lite knagglig, torr, medieotränad myndighetsprosa som håller nerverna i styr än för överdrivet flammande retorik som inte riktigt går att omsätta i något utanför offentligheten och som kan misstänkas ha fler agendor än bara att bekämpa smittspridningen.

Och jag litar just nu mer på politiker som inte håller tal för historieböckerna utan för det praktiska dagsbehovet, även om det tvingar fram en gradvis förändring av budskapet över tid. Beslutsamhet och handlingskraft kan ta sig många uttryck.

Det handlar inte om vilket besked det är – även dramatiska beslut kan framföras återhållet – utan om att ledare i det här läget ska vara totalt fokuserade på det som ger resultat utifrån allt det vi vet och har förberett under lång tid. Att slänga allt förtroende för institutioner över bord så fort det krisar, känns som ett märkligt agerande.

Utifrån den aspekten, och utan att själv kunna bedöma vilka smittskyddsrekommendationer som är bäst i nuläget för ett land som Sverige, måste jag säga att den svenska regeringen och det svenska samhället inger förtroende.

Jag skrev om det så i en text i veckan:

”De verksamheter och rutiner som nu drar igång, i politiken, i näringslivet, i föreningslivet, med disciplin och professionalism, bygger på många års nedärvd erfarenheter och planering. Det är för det här syftet och sådana här situationer som vi har utbildat, investerat, testat och finslipat under alla år.
När det verkligen gäller, kan vi mobilisera resurser och kompetens som vi kanske ibland glömmer bort att vi faktiskt äger.”

Jag tror att vi gör klokt att lita i hög grad nu på det vi byggt upp för just sådana här situationer.
Hur vi än agerar kommer det här att bli en djup kris med mycket obehagliga följder, och ingen strategi är självklar.

Men vi riskerar att riva ner rätt mycket långsiktigt, om vi gör det omöjligt för experter och politiska ledare att vara ärliga med vad deras erfarenhet och kunskap säger dem när det gäller tajming hos, effekter med och omfattning av olika åtgärder.

Det ligger mer handlingskraft än många vill erkänna även i det som svenska myndigheter rekommenderat hittills, om vi bara hjälps åt alla tillsammans att följa anvisningar och förhållningssätt, och finnas där för medmänniskor som drabbas värre.

Bli först att kommentera

In med allt vi har – tveka inte att ge snabbt och massivt stöd

Av , , Bli först att kommentera 2

Tro inte att din insats i det lilla, en extra försiktighetsåtgärd för att bromsa smittspridningen till hjälp för vården, eller en gest av solidaritet med din lokala affärsidkare eller kulturarbetare, är betydelselös. Den kan utgöra hela skillnaden för någon annan, skriver jag i den här krönikan.

***

Det kan inte nog betonas: De massiva åtgärder som nu vidtas i land efter land för att bekämpa coronaviruset handlar inte om att förkorta krisen, utan om att tänja ut den över tid.

Bara om smittspridningen går långsammare och inte en stor del av befolkningen insjuknar samtidigt, har vårdsystemet en chans att rädda de svårast drabbade.

Det gäller att alla medborgare, oavsett funktion och personlig riskbild, hjälper samhället att vinna tid. Den här krisen klarar vi tillsammans, eller inte alls.

Var och en av oss kan genom personliga försiktighetsåtgärder bidra till att vårdpersonal, forskare och livsviktiga verksamheter får bättre förutsättningar att bemästra en uppgift som sannolikt blir svår nog ändå.

Lagren av medicinsk utrustning måste hinna fyllas på i tillräcklig utsträckning när behoven ökar. Fler intensivvårdplatser hållas tillgängliga på landets sjukhus. Personalförsörjningen inom många verksamheter underlättas. De som jobbar med att ta fram läkemedel och vaccin ges ytterligare rum att testa och tillverka. Varje extra dag kan visa sig vara liv värd om ett värstascenario blir verklighet. Det medicinska perspektivet måste dominera och komma först.

De förhållningssätt som experter och institutioner råder oss till – även om rekommendationerna kan variera i detaljer och omfattning – har det som gemensamt syfte: Inte att vi ska ta oss igenom detta så snabbt som möjligt, utan att vi ska ta oss igenom det så förhållandevis kontrollerat och lindrigt som möjligt.

Och då är det är viktigt att komma ihåg att coronakrisen är av övergående natur. Vi har inga skäl att bli desperata eller försjunka i kollektiv uppgivenhet. Vardagen kommer att återvända.

***

Det gäller även ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. Verksamheter, branscher, företag, arrangemang och kulturaktörer som var viktiga för människor, som var välfungerande, levande och uppskattade, före coronautbrottet, kommer att vara det igen efteråt. Men då gäller det att vi som samhälle nu går in med allt vi har för att rädda och bära så många som möjligt, företag och anställningar, genom kommande månader.

Just eftersom det är viktigt att alla ställer om sina vanor och prioriteringar för att ”platta till kurvan”, fördela den akuta viruskrisen mer över tid, behövs det också vidtas åtgärder som hjälper dem som tar sitt ansvar på den punkten.

Inte minst för små- och medelstora företag, och för egenföretagare, kulturarbetare och andra i branscher som hotar att kollapsa är situationen akut.

Eftersom det här är en kris som vi kan förutsätta blir begränsad i tid, finns det alla skäl för samhället att gå in med mycket tungt och brett stöd för att hålla så många som möjligt någorlunda upprätta genom krisen. Det här är ingen strukturomvandling, utan en pandemi. Skillnaden är stor. Förluster och, sorgligt nog även konkurser, kommer att ske, men de kan begränsas kraftigt i antal.

För Sveriges del är det finansiella utgångsläget starkt och utrymmet för handling gott. Nu ska det användas. Det är för såna här lägen man ska spara, planera och hålla igen i goda tider, så att utrymme för det extraordinära finns när det verkligen krävs.

Regeringen förbereder och lär snart meddela nya stödpaket för företag och branscher. Det är rätt. Håll inte igen, fatta snabba beslut, låt det gå till underskott, öka statsskulden. Så får vi vara återhållsamma, gneta ihop och spara tillbaka på andra sidan krisen, när tiderna blir bättre igen.

På fredagen meddelade Riksbanken att den efter ett extrainsatt penningpolitiskt möte beslutat att låna ut 500 miljarder kronor till banken, för vidareslussning till näringar i kris.

Syftet med åtgärden är att upprätthålla kreditförsörjningen till framför allt i grunden livskraftiga små och medelstora företag som nu hotas att lamslås och behöver hjälp att ta sig igenom det kommande halvåret. Om sådana företag tvingas till konkurs skulle det, skriver Riksbanken, ”få långvarigt negativa konsekvenser för produktionen och sysselsättningen i Sverige.”

På EU-nivå, och i andra länder, sker motsvarande satsningar. Ös på bara, lägg inte en onödig ekonomisk kollaps ovanpå det medicinska hotet. Efteråt får vi ta ansvar för att återställa finanser och sparande igen. Självklart ska insatser vara rationella, effektiva och tydligt definierade, men att det nu görs massiva statliga och överstatliga insatser långt utöver det vanliga är helt berättigat. Enorma kostnader på kort sikt, men sunda investeringar på lång sikt.

***

Men även som konsumenter, kunder och publik går det att hjälpa till, i det lilla och lokala runt omkring oss. Vi har redan sett det på kultur- och idrottsområden, i form av solidaritetsförklaringar trots inställda arrangemang. Testa ovanliga upplägg för att stötta verksamheter vi sett fram emot att få ta del av hur som helst. Här kan digitaliseringen och digitala lösningar visa sig värdefulla.

Kulturevenemang kan livestreamas, kulturarbetare, arrangörer och kommuner kan hjälpas åt med utrustning och teknik, betalningssystem som swish gör allt sådant enklare. To go-lösningar kan fungera för andra aktörer.

Bevara lugn och perspektiv, men bli inte passiv. Håll ihop. Nu är tiden kommen för alla de där galna idékläckarna som ser möjligheter andra missat i slentrianen. Tillsammans med tekniknördar, föreningseldsjälar och en solidarisk publik/kundkrets kan de försätta åtminstone små berg, och hjälpa till att bära det som går av viktiga lokala företag och aktörer genom krisen. Mycket är värt att försöka, många halmstrån finns kvar att gripa.

***

En kraftsamling har inletts för att klara det här. Från stat till individ. Alla kan bidra till den. Tro inte att din insats i det lilla, en extra försiktighetsåtgärd för att bromsa smittspridningen till hjälp för vården, eller en gest av solidaritet med din lokala affärsidkare eller kulturarbetare, är betydelselös. Den kan utgöra hela skillnaden för någon annan.

Bli först att kommentera

Nu prövas vår solidaritet och uthållighet – följ råden om försiktighet

Av , , Bli först att kommentera 0

Vi måste en tid framöver avstå från några av våra omtyckta vanor, så att de mest utsatta och skyddslösa, de äldre, de redan sjuka och en kämpande vårdpersonal, ska få lite större chans att leva och rädda liv. Att inte maximera det egna utrymmet, är solidaritet i praktiken, vår starkaste, ibland så förtrampade resurs. Låt oss mobilisera den nu, och mötas till kulturfest och slutspel på andra sidan krisen, skriver jag i den här krönikan.

***

Coronakrisen prövar på allvar vår solidaritet och uthållighet. Det svenska samhället har bättre förutsättningar än de flesta att hantera även en stor smittspridning, med allvarliga medicinska och ekonomiska konsekvenser. För våra institutioner, vår vårdpersonal och våra ledande samhällsaktörer kan vi på goda grunder känna ett stort förtroende. I synnerhet så länge granskning och debatt gör att kritiska frågor ställs i tid, att en ständig utvärdering sker.

Raden av nyktra, torra presskonferenser, där hittills okända, inte särskilt medievana personer i ansvarsposition söker svara korrekt på brännande frågor, är inte Hollywood. Kanske är de just därför långt mer trovärdiga.

De verksamheter och rutiner som nu drar igång, i politiken, i näringslivet, i föreningslivet, med disciplin och professionalism, bygger på många års nedärvd erfarenheter och planering. Det är för det här syftet och sådana här situationer som vi har utbildat, investerat, testat och finslipat under alla år.

När det verkligen gäller, kan vi mobilisera resurser och kompetens som vi kanske ibland glömmer bort att vi faktiskt äger.

Men det kommer inte att bli lätt och det kommer inte att gå snabbt. Inte den här gången. En sak kan vi dock utgå ifrån: Ju mer vi gör rätt i tidigt skede, desto bättre blir förutsättningar att mildra konsekvenserna långsiktigt.

Det gäller inte bara stora institutioner och myndigheter, utan också oss själva i våra roller som medborgare, grannar, arbetskollegor, föräldrar, barn och vänner. Det vi gör rätt nu, den där lite extra ansträngningen som var och en kan bidra med för att skapa en gemensam kraftsamling av solidaritet, även om det kan verka krångligt, kommer vi att tacka varandra för senare.

***

Onsdagen kom med två viktiga besked:

(1) Regeringen och samarbetspartierna har kommit överens om ett brett åtgärdspaket för att möta de ekonomiska konsekvenserna av coronaviruset. I en extra ändringsbudget föreslår S, Mp, C och L att kommuner och regioner ska kompenseras för ”extraordinära åtgärder och merkostnader inom hälso- och sjukvården kopplade till coronaviruset”. Folkhälsomyndigheten, Socialstyrelsen och Läkemedelsverket ska få mångmiljontillskott för att hantera sina nu känsliga uppdrag. Karensdagen ska slopas tillfälligt och anslaget för smittbärarpenning höjas.

Det redan kända förslaget om nya regler för korttidsarbete läggs. Och företag ska dessutom ges möjlighet att ”få anstånd med betalning av arbetsgivaravgifter och anställdas preliminärskatt upp till ett år”.

Av reaktionerna att döma är det ett paket med brett stöd i samhället. Förhoppningsvis ansluter sig oppositionen snabbt. Man ska inte inbilla sig att det blir sista nödutryckningen under den här krisen, vilket finansminister Magdalena Andersson var öppen med under presskonferensen. Men det handlar om en mycket omfattande satsning, efter snabba förhandlingar.

(2) På eftermiddagen lämnade Folkhälsomyndigheten över sin uppmaning till regeringen att stoppa allmänna sammankomster med över 500 personer.

Det är, alldeles självklart, ett smärtsamt slag mot många arrangörer, även i Västerbotten. Mot kulturlivet, idrotten och det civila samhällets mötesplatser. Månader, kanske år, av planering, inbjudningar och förväntningar sänks. Enorma summor går förlorade. Stora tomrum uppstår, när konsthändelser och scensamtal omöjliggörs. Till de som politiken nu måste stötta och hjälpa över till andra sidan krisen hör inte minst kultur- och föreningsarrangörer.

Ändå bör beslutet välkomnas och hörsammas.

Läget är för osäkert just nu, och de globala erfarenheterna hittills för dramatiska, för att det ska vara berättigat att chansa. Spridningen kanske kommer hur som helst. Men genom att bromsa och förhindra en explosionsartad coronaspridning, där många smittas samtidigt, ökar chanserna för de hårdast drabbade riskgrupperna att få omfattande vård. Att ”platta till kurvan” – som slagordet lyder – kan rädda liv.

***

Men om det ska lyckas, måste de flesta av oss vara beredda att under en tid framöver offra några av våra mest omtyckta vanor och upplevelser. Acceptera med sorg att årets höjdpunkter, som vi vardagssliter för, kanske inte blir av 2020. Begränsa våra resor ett tag. Nöta på med grundhygienen, även om vi inte själva hör till dem i fara. Ibland ta det säkra för det osäkra och jobba hemifrån när det går. Inte som mirakelmedel eller i tvärsäkerhet, utan i en handling av hänsynsfullhet och omtanke om något bortom den egna hälsan.

Vi måste avstå från somligt, så att de mest utsatta och skyddslösa, de äldre, de redan sjuka och en kämpande vårdpersonal, ska få lite större chans att leva och rädda liv. Att inte maximera det egna utrymmet, är solidaritet i praktiken, vår starkaste, ibland så förtrampade resurs. Låt oss mobilisera den nu, och mötas igen till kulturfest och slutspel på andra sidan krisen.

Bli först att kommentera

Håll inte igen – Sveriges starka statsfinanser ska användas nu

Av , , Bli först att kommentera 0

Det finns ett skäl till varför man inte ska slösa i goda tider, eller vidta dyra, slarviga symbolåtgärder. Något kommer att saknas efteråt, som tids nog, vid nästa kris, visar sig livsviktigt: Resurser att satsa. System som står pall. Tillit till institutioner med bevarad trovärdighet.

De kommer förr eller senare att behövas, både resurserna och tilliten, när det inte finns några marginaler kvar.

Varje generation ställs inför lägen då det är nödvändigt att våga använda utrymmet man sparat ihop under lugna år. Men då gäller det också att beslutsfattare och medborgare tillsammans, förmår se när problem blivit så allvarliga att ingenting annat än satsningar utöver det vanliga räcker.

Mycket talar för att vi återigen kan vara på väg in i en sådan fas nu. Coronavirusets spridning är givetvis i första hand, och utan reservationer, en medicinsk fråga. Men smittan hotar också på allvar delar av den internationella ekonomin.

Viktiga branscher kämpar för att överleva. Globala produktionsled utsätts för störningar. Bankväsendet är sårbarare än vi vill tala högt om. Även i grunden välmående små- och medelstora företag kan drabbas av existentiella kreditproblem. Länder som redan kämpat med finanser och arbetsmarknad under högkonjunkturen, är dåligt rustade att hantera en plötslig krasch. Många människors försörjning står på spel.

Det skulle även påverka möjligheterna till effektiva medicinska insatser negativ, om en social oro tillkommer.

Under minst resten av det året, kanske längre, lär situationen vara ansträngd. Och återhämtningen därefter kan bli trög. Inte bara i struktursvaga länder, utan på alla håll. Det gäller även om värstascenarierna, medicinska och ekonomiska, uteblir. Tillväxtprognoser skrivs ner världen över. För Europas del, kommer solidariska insatser på EU-nivå, att bli ofrånkomliga.

För den svenska, exportbaserade ekonomin, där välståndet hänger nära ihop med handel, investeringar och rörlighet, blir följderna tunga, om coronaviruset breder ut sig bortom kontroll under våren.

Men allt är inte nattsvart.

Det är om inte betryggande så åtminstone bra, att Sverige i dag kan möta den ekonomiska delen av krisen med mycket starka statsfinanser, en låg statsskuld och ett samhälle som – trots allt – präglas av välfungerande institutioner.

Inte heller Sverige har använt den långa högkonjunkturen på bästa sätt, och de klassiskt penningpolitiska verktygen är förbrukade. Men statsfinanserna är robusta, och det är mycket värt just nu.

Beskeden som kommit om stimulansåtgärder för att motverka coronautbrottets ekonomiska följder, extra pengar till vården och nya regler för korttidsarbete för att förhindra massuppsägningar, är välkomna. Fler kan bli nödvändiga. Sådant hjälper inte i det som handlar om vårdkapacitet och organiserat smittskydd på kort sikt, men ska ändå inte underskattas.

Det här är ett läge när de goda statsfinanserna ska användas fullt ut. Det här är också ett läge när tilliten och de mogna relationerna mellan parterna på arbetsmarknaden ska värnas. Coronakrisen bör inte lättfärdigt användas som argument i avtalsrörelsen, och januaripartierna bör inte pressa på med de omstridda punkter i januariavtalet som handlar om arbetsmarknadspolitiken.

Nu är det viktigare att upprätthålla ett fungerande samförstånd, även i riksdagen, och ett handlingsdugligt regeringsunderlag, än att fastna i prestige.

Sverige har, om viljan och beslutsamheten finns, utrymme för mycket omfattande insatser för att stötta vården, kommunerna, företag och särskilt utsatta branscher den närmaste tiden. Det finns ingen anledning för regeringen att hålla igen.

Bli först att kommentera