Svår balansgång – men Stefan Löfven bestod provet

Av , , Bli först att kommentera 1

Stefan Löfven bestod provet som statsminister i sitt tal till nationen på söndagskvällen. Det var ett övertygande, allvarligt framträdande. I en form som är, och förhoppningsvis förblir, mycket ovanlig i svensk politik.

Tal till nationen under pågående kris kan lätt missbrukas för egna syften av ledare som saknar självdisciplin, och som passar på att tjuvkoppla den politiska processen när kanalerna står öppna utan motfrågor eller repliker.

Det är bra, effektfull teve. Men ur ett demokratiskt och pluralistiskt perspektiv är sådana uppträdanden inget att stå efter. Annat än i yttersta undantagsfall, när det politiska ledarskapet, och därmed det politiska ansvarstagandet behöver tydliggöras. Då kan även motsträviga regeringschefer, med andra förtjänster än glänsande retorik, behöva sätta sig framför kameran och vända sig direkt till folket.

Allt talar för att vi med coronakrisens medicinska och ekonomiska följder, befinner oss i ett sådan undantagsfall nu.

Att Stefan Löfven valde den formen för sitt framträdande – eller lät sig övertalas till det – går därför i det här skedet att både förstå och försvara. Men det inger, tycker jag, förtroende att han inte missbrukade tillfället för något annat än det absolut nödvändiga.

***

Det påpekades snabbt efteråt att Löfven inte sade någonting nytt i sak och inte gav några besked om fler planerade beslut. Att han inte gjorde det tyder på gott omdöme. Han tog inte chansen att kuppa igenom något eller lansera idéer i ett läge när det är svårt för omgivningen att hinna säga emot och granska det finstilta

Restriktioner och drastiska åtgärder av det slag som genomförs runt om i världen – och som kanske inom kort blir nödvändiga även i Sverige i takt med att smittspridningen går in i nya faser – ska inte fattas och deklareras överilat eller utan demokratisk kontroll.

Stefan Löfvens tal var istället moraliskt uppfordrande. Det handlade i hög grad om varje enskild medborgares skyldighet att nu hjälpa till. De här orden lär citeras ofta: “Det kommer några få, avgörande stunder i livet då du måste göra uppoffringar inte bara för din egen skull utan också för att ta ansvar för din omgivning, för dina medmänniskor, och för vårt land. Den stunden är nu. Den dagen är här. Och den uppgiften gäller alla.”

Men han nämnde också döden, om att många kommer att förlora någon kär den närmaste tiden. Tonen var snarare samtalets än kampanjens. Syftet var att inskärpa ett allvar, inte att lansera konkreta åtgärder en söndagskväll. Den självdisciplinen är mycket värd.

Självklart saknades det i statsministerns tal mycket som även hans europeiska kollegor varit dåliga på att ta upp de senaste veckorna: det europeiska perspektivet, det internationella samarbetet, behovet av samarbete över gränserna, åtminstone några ord om hur illa det står till i andra länder som förtjänar vår solidaritet.

Nu krymper perspektiven och retoriken bakom gränser på ett farligt och kontraproduktivt sätt. Men det var inte något som skiljde Löfvens framträdande från de flesta andra, och han överbetonade inte det nationella perspektivet.

***

Det är en svår balansgång: Att utöva ett effektivt politiskt ledarskap utan att i panik eller för maximalt strålkastarljus börja åsidosätta demokratiska arbetssätt, missbruka krisbefogenheter och lättsinnigt köra över andra samhällsinstitutioner.

Men det är viktigt att politiska ledare klarar av just den balansgången även när pressen är som störst. Annars går det aldrig att mobilisera ett helt samhälle brett och underifrån, för att möta en pandemi och en ekonomisk krasch med alla dess följder.

Det är ju det här vi har övat på tillsammans, i hundratusentals olika roller, verksamheter och branscher. Kompetensen, kunskapen och erfarenheterna finns spridda överallt. Engagemanget och solidariteten växer i lokala miljöer och sprider sig, fysiskt och digitalt. Ett enormt starkt nät skapas av hundratusentals initiativ och insatser, professionella och privata.

Att ha tålamod nog och våga lita på den mobiliseringen underifrån klarar bara politiska ledare med goda nerver, ett demokratiskt sinnelag och ett visst mått av självdistans. Klarar Sverige av det är mycket vunnet när coronakrisen går in i sin värsta fas – och dit har vi inte kommit ännu.

Men det kräver också att vi hjälps åt att bromsa smittspridningen för att ge vård, nödinsatser och ekonomisk hjälp tid att hantera situationen så gott det går.

När det här är över kommer statsministern, liksom stora delar av svensk partipolitik, att förtjäna ett tack och ett erkännande för ansträngningen att upprätthålla en värdig, kontrollerad och samlad ton i ett läge när hela samhället utsätts för jobbiga prövningar.

Det svåraste återstår, men ännu så länge har de, och vi tillsammans i det svenska samhället, bestått provet.

Bli först att kommentera

En vardag vi tog för given lyser plötsligt som något väldigt kärt

Av , , Bli först att kommentera 0

Mycket som beslutas är ofrånkomligt för att bromsa smittspridningen i ett akut läge. Den solidariteten är viktig. Men det får inte bli en modell eller ett mandat för tiden efter corona. Det gäller för att vara vaksamma mot alla som vill göra ekonomiska eller politiska tvångsåtgärder permanenta. Ge dem inte klartecken att föra oss in i en ny tid av ofrihet, tristess och instängdhet, skriver jag i veckans lördagskrönika.
 

***

”Du borde ju bli lugnare/ när din insikt djupnar”, står det i en fin dikt av Birgitta Lillpers, ”farligare blir det ju inte därute/ för att mera synliggjorts”.

Att få se det omgivande landskapet belyst till horisonten, även när det är dramatiskt, kan vara tryggare än ett halvdunkel av vaga försäkringar.

Den som anförtros växer.

Det är en av folkrörelsedemokratins lärdomar.

Så hjälper fler till att bära ett gemensamt ansvar, när läget är som svårast. Ju fler som vet vad som kommer att krävas, desto fler ställer upp som hjältar, kan man också säga.

***

Det finns i det avseendet ingen viktigare uppgift för en dagstidning de här veckorna, än att ge en ärlig bild av hur det faktiskt ser ut.

Längst inne i hjärtat av coronakrisen, och runt omkring den. Med alla tusentals ruskiga konsekvenser och målkonflikter som sköljer över samhället.

Att återge, utan lojalitet, vad olika experter säger, även när de är oense. Att granska, utan skygglappar, vilka följder politiska, ekonomiska och medicinska beslut får, även när verkligheten är hopplöst komplicerad.

Och att ge plats för människors vittnesmål och utrop inom olika, drabbade verksamheter, också när vittnesmålen ifrågasätter etablerade sanningar.
 
Det är vad de flesta läsare berättar för oss, att de vill få veta så mycket som möjligt och därmed chansen att själva värdera och bedöma all information. Att hållas i ovisshet, medan andra, som sitter inne med hela bilden, försäkrar att allt ska bli bra till slut, får bara nervositeten att öka.

Men det kan också bli för mycket att bearbeta, när mängden larm och katastrofrubriker växer lika exponentiellt som viruset.

Till slut orkar vi inte längre. Det går inte att läsa, höra, se allt dygnet runt. För mig är det i alla fall så. I synnerhet när informationskanalerna är oräkneliga, och den som vill kan sitta dag som natt i jakt på efter nya detaljer, nya uppdateringar. Det hotar att förlama, att överväldiga oss. Hypnotisera oss på ett destruktivt sätt.

Och så uppstår det befruktade tunnelseendet. Man kan gå vilse i en sådan tunnel, irra bort sig fullständigt, tappa självkontroll och perspektiv, tro inget annat

***

Det är då man börjar längta efter det som Anna Rydstedt beskrev i en av sina dikter:

”Jag silar verkligheten i allt mindre ransoner/ och utkristalliserar så/ min lilla frid i världen.”

Ibland är också det lilla ögonblicket av frid ett sätt att frigöra nödvändig förtröstan och kraft för rollen som aktiv medborgare, snarare än isolerad åskådare. Vi måste ju orka med också, att vara närvarande kontinuerligt, utan att gå under. Vi är trots allt bara människor, med människors ängslan och begränsningar, även när vi rusar till för att försöka vara gränslösa hjältar.

Det går inte att ta in allt hela tiden, och ändå bevara modet. Vi behöver insikten som gör oss ärliga med oss själva och varandra. Men vi behöver också andningspauserna som ransonerar intrycken och frigör oss från undergångsstämningarnas självuppfyllande profetior.

Jag skrev i ett nyhetsbrev tidigare i veckan hur viktigt det är att vi, i de former som coronakampen tillåter, fortsätter bjuda varandra på liv, skratt, kultur, vardag, nonsens och meningsfullheter om vartannat. Jag tror mycket på både vardagstjatter och galghumor som en del av det psykologiska samhällsförsvaret. Det gör oss inte nonchalanta, utan ger oss kraft för det mest allvarliga. (…) Vi måste titta upp från skärmen, se oss omkring och söka möjligheter att hjälpa med det vi kan. Vi är alla aktörer i detta.”

I Sverige har politiker, myndigheter, företag och fackföreningar agerat förtroendeingivande, moget och samlat så här långt. Inte felfritt, givetvis, vem är felfri, men på ett sätt som visar att de vet vad som står på spel. Och med en betryggande tvekan inför att plötsligt kasta allt överbord i förhastad symbolpolitik, innan det finns rationella skäl för det.

För mig framstår det som bättre än de makthavare som nu nästan vällustigt badar i krigsretorik och undantagslagar.

***

En enkel vardag vi tog för given, kanske suckade över slentrianmässigt, har plötsligt börjat lysa som något väldigt kärt.

Med ett slag blir det tydligt vad det verkligen betyder, allt det där som formar en helhet: Välståndet. Solidariteten. Kulturlivet. Företagen. Välfärdssystemen. Resandet. Smakupplevelserna. Umgänget över gränser. Handeln, globalt och i lokala butiker. Den ekonomiska utveckling som lyft generationer ur armod. Och – inte minst – våra medborgerliga fri- och rättigheter. Hur starkt den mångfalden och rörligheten är förutsättningen för det vi ser som livskvalitet.

Många medborgarinitiativ knyter nu an, i stort som smått, till just det, och söker hålla liv i det som går av en hotad vardag.

Jag har svårt för varje försök att romantisera den här krisen, och för strömningar i debatten som nu tror sig se sina drömsamhällen växa fram bortom coronaviruset. Vare sig det gäller stängda gränser, nationell slutenhet, nedmonterat välstånd, avskaffad konsumtion eller auktoritära storebrorssamhällen.

I det som nu utspelar sig för våra ögon, ökad fattigdom och förbjudna möten, finns ingenting att romantisera, men mycket att begråta och frukta. Det är hemskt det som pågår, för så många människor. Hela livsverk hotas.

Mycket som beslutas är ofrånkomligt för att bromsa smittspridningen i ett akut läge, och mer kanske kommer att krävas under en period. Den solidariteten är viktig, det förtjänar att inskärpas gång på gång. Men det får inte bli en modell eller ett mandat för tiden efter corona.

Det gäller från och med nu – för alla som redan börjar sakna vardagen vi tog för given – att vara vaksamma mot dem som vill göra ekonomiska eller politiska tvångsåtgärder permanenta. Ge dem inte klartecken att föra oss in i en ny tid av ofrihet, tristess och instängdhet.

Bli först att kommentera

Stödet måste nå fram till småföretagen snabbt

Av , , Bli först att kommentera 0

Många små- och egenföretag runt om i Sverige kämpar redan en kort bit in i coronakrisen för sin överlevnad. I de branscher, inklusive kultursektorn, som är värst utsatta var marginalerna begränsade redan innan. Nu är de snart obefintliga.

Därför är det helt avgörande att statens och riksbankens stödåtgärder – ökade krediter, flexiblare regelverk, uppskjutna inbetalningar och direkt ekonomiskt stöd – når ut till just småföretagen och kulturaktörer så snabbt som möjligt.

Även om nya distributionssätt och trogna kunder kan göra mycket, kommer staten att behöva bära en avgörande del av krisbördan. Och för det finns ett stort statsfinansiellt utrymme.

Politikerna har handlat snabbt och målmedvetet så här långt. Men det som hittills beslutat räcker förmodligen inte. Till de krav, bland flera, som regeringen bör ta fasta på hör: Ta inte ut ränta på uppskjuten skatt. Utforma stödpaket utifrån mindre, lokala aktörers perspektiv. Se till att små- och egenföretag får del av kreditmiljarderna även i praktiken, inte bara i teorin. Och inför ett ännu mer omfattande statligt löneansvar vid tillfälliga, coronarelaterade permitteringar.

Det är bråttom.

Bli först att kommentera

Vad vill vi ska finnas kvar efteråt?

Av , , Bli först att kommentera 4

Jag har de senaste dagarna tänkt på några ord av Torgny Lindgren, från Littfest 2014: ”Och det vågar jag påstå”, sa han där, ”att så är det med alla konstnärskap. I botten finns en insikt, en föreställning, som vi arbetar hela liv med att transportera till andra människor. Det är det som det går ut på.”

Den iakttagelsen räcker bortom konsten. Inte alltid stämmer Ekelöfs färjesång, om att det som är botten i dig är botten också i andra. Men när allt annat röjs undan, när vi söker på djupet, finns hos de flesta människor ett slags jordmån, som resten tränger upp ur. In i det sista:

Det här är vad vi brottas med. Det här är vad vi tycker är meningsfullt. Det här är vad allting borde gå ut på.

Verksamheter, föreningar, rörelser, hela samhällen, behöver en sådan, i det fallet gemensam, jordmån, om än aldrig så lös. Och en kris blottar snabbt, till tröst eller förskräckelse, vad som finns i den.

Vad var rot och vad var sken?

***

Coronavirusets explosiva utbredning har tvingat stater, och många städer, att stänga ner sina fysiska kontakter med omvärlden. Att sluta sig i krisen har välgrundade medicinska skäl. Men det kan, i värsta fall, få ogrundade politiska följder.

Nu gäller det att vara vaksam, när krafter vill kidnappa den medicinska kampen för andra syften. En tillfällig, nödvändig social isolering får inte övergå i permanent politisk, ekonomisk och kulturell isolering, mellan länder och grupper, där var och en ser om sitt eget, i hopp att slippa behöva förhålla sig till omvärlden.

Utan ett internationellt samarbete och en internationell solidaritet går det inte att bekämpa coronaviruset uthålligt, genom de svåra faser som återstår.

Kring vårdresurser och materiell kan utbyten ske för att rädda fler liv i riskgrupper. Mediciner och vaccin måste distribueras globalt, solidariskt, jämlikt, utan politiska eller finansiella hierarkier. Ekonomiska stödpaket för kraschade branscher och arbetslösa kan samordnas. Investeringar och handel över gränser skapar för nästa generation motsvarigheten till det välstånd vi nu med rätta använder fullt ut i krisbekämpningen.

Och utan nödhjälp åt flyktingar i extremt utsatta läger där humanitära katastrofer gror, är det svårt att se vad talet om solidaritet betyder.

Tyvärr börjar en nationell självtillräcklighet redan följa i spåren av coronaviruset. Det gör alla svagare, om ett var och en för sig-drama tar över. En maktkamp om vaccinkontroll och utrustning kan anas. Misstro och anklagelser verkar vara första instinkten, snarare än solidaritet.

När det här är över kommer vi att ha lärt oss mycket om många, respekt ha vunnits och gått förlorad. Hur ser föreställningarna ut som driver våra samhällen och vår internationella gemenskap? Vad vill vi ska finnas kvar efteråt?

Bli först att kommentera

Coronaviruset – vilka litar vi på?

Av , , Bli först att kommentera 4

Delar av det här inlägget är hämtat från mitt nyhetsbrev, som ni kan prenumerera på via den här länken.

***

Jag har, som åtskilliga andra, suttit många timmar av dygnet senaste veckan och intensivt följt all rapportering jag kommit över kring coronaviruset.
Lusläst tidningar och public service på alla språk jag behärskar. Otåligt följt mediernas direktrapporteringar. Tryckt på uppdatera var femte minut. Vandrat alla Twittertrådar jag hittat, långt ute i de vilda spekulationernas gränsland, så att säga övernattat i nätets vilda trakter.
Sökt efter ständigt nya inlägg, ännu fler teorier, ytterligare rykten.

Tills hjärnan kokat, det bara blivit några få timmars sömn per dygn och det egna tålamodet och humöret börjar svaja.

Det blir snabbt så, när inga nyheter eller viktiga inlägg finns att rapportera från de senaste tio minuterna, att man för att stilla törsten efter mer lockas att söka teorier och trådar av mycket tvivelaktigt värde. Till slut blir det svårt att skilja trovärdiga källor från fria spekulationer och rent nonsens.

Min slutsats är att det nu är viktigt att inte fastna i ett sådant beteende, utan att våga ha förtroende de flöden och aktörer vi väljer att sätta vår tillit till även till vardags. Först då kan vi frigöra tid och energi för de insatser vi själva faktiskt kan bidra med.

***

Jag vågar påstå att om du vill få en mycket gedigen helhetsbild av vad som sker i olika länder och om debatten som förs kring hur coronaviruset bäst kan bekämpas, regionalt, nationellt och internationellt, kan du just nu med stort förtroende vända dig till de etablerade mediernas rapportering. Och självklart till de röster på sociala medier som du ändå brukar följa och kan bedöma (de är också mycket betydelsefulla).

Då får du, sett över ett dygn, nästan reda på allt som är relevant och en ärlig skildring av olika experters bedömningar, människors vittnesmål och de intressantaste trådarna på sociala medier.
Då får du också lite mer luft att värdera all information och alla analyser i lugn och ro.

Det frenetiska kringsurfandet därutöver ger inte mycket substans, men tar en enorm tid och leder lätt till ett uppjagat tillstånd och tunnelseende, som inte hjälper någon annan i det här allvarliga läget.

Inte minst mediernas direktrapporteringar, med invävda frågor från läsare/tittare, har den senaste veckan varit mycket övertygande, sakliga och disciplinerade. Även snabba med att återge det mest relevanta från den annars oöverblickbara debatten på nätet.

Jag är djupt imponerad över den journalistiska kompetens och seriositet som nu mobiliseras.
Fel kommer att begås ändå, oundvikligen. Den närmaste veckan kommer övertramp att göras, en del rubriker och vinklingar att bli ogenomtänkta, en viss klickjakt ske, i stunder när liverapporteringen trampar vatten.
Vi i medierna är långt i från invändningsfria och måste vara vaksamma på vilka instinkter vi följer.
Men just nu är det svårt att inte känna tacksamhet över hur redaktioner när det behövs som mest, visar sig från sina bästa sidor.

Det är ju också det sätt på vilket tidningar, radio och tv kan bidra till arbetet som vården och ledande institutioner, liksom otaliga medborgarinitiativ, utför på ett ännu mer imponerande sätt, under hårt tryck.

Så var inte rädda. Följer ni med rimliga mellanrum under dygnet de etablerade medierna och era vanliga favoriter på sociala medier de här dagarna, kommer ni sällan att missa något väsentligt och aldrig stå övergivna när det gäller livsviktig information, tydliga rekommendationer eller kvalificerade experters olika bedömningar av läget.

Tvärtom får ni då alla chanser att utifrån den samlade informationen och debatten dra slutsatser om hur ni kan förhålla er både solidariskt och effektivt och hjälpa andra på rätt sätt.
Något absolut facit finns inte, men vi kan alla hjälpas åt att höja både beredskap, kunskapsnivå och medvetenhet.

Som medborgare är vår första plikt nu att agera omdömesgillt, konstruktivt och solidariskt. Men också att, i de former som coronakampen tillåter, fortsätta att bjuda varandra på liv, skratt, kultur, vardag, nonsens och meningsfullheter.
Jag tror mycket på både vardagstjatter och galghumor som en del av det psykologiska samhällsförsvaret. Det gör oss inte nonchalanta, utan ger oss kraft för det mest allvarliga.

Förstelna och förbittra er därför inte i en desperat och introvert jakt på nästa uppdatering.
Det här är inte en kris vi kan kosta på oss att enbart betrakta och recensera.

Vi måste titta upp från skärmen, se oss omkring och söka möjligheter att hjälpa med det vi kan. Vi är alla aktörer i detta.

***

Jag känner större förtroende de här dagarna för lite knagglig, torr, medieotränad myndighetsprosa som håller nerverna i styr än för överdrivet flammande retorik som inte riktigt går att omsätta i något utanför offentligheten och som kan misstänkas ha fler agendor än bara att bekämpa smittspridningen.

Och jag litar just nu mer på politiker som inte håller tal för historieböckerna utan för det praktiska dagsbehovet, även om det tvingar fram en gradvis förändring av budskapet över tid. Beslutsamhet och handlingskraft kan ta sig många uttryck.

Det handlar inte om vilket besked det är – även dramatiska beslut kan framföras återhållet – utan om att ledare i det här läget ska vara totalt fokuserade på det som ger resultat utifrån allt det vi vet och har förberett under lång tid. Att slänga allt förtroende för institutioner över bord så fort det krisar, känns som ett märkligt agerande.

Utifrån den aspekten, och utan att själv kunna bedöma vilka smittskyddsrekommendationer som är bäst i nuläget för ett land som Sverige, måste jag säga att den svenska regeringen och det svenska samhället inger förtroende.

Jag skrev om det så i en text i veckan:

”De verksamheter och rutiner som nu drar igång, i politiken, i näringslivet, i föreningslivet, med disciplin och professionalism, bygger på många års nedärvd erfarenheter och planering. Det är för det här syftet och sådana här situationer som vi har utbildat, investerat, testat och finslipat under alla år.
När det verkligen gäller, kan vi mobilisera resurser och kompetens som vi kanske ibland glömmer bort att vi faktiskt äger.”

Jag tror att vi gör klokt att lita i hög grad nu på det vi byggt upp för just sådana här situationer.
Hur vi än agerar kommer det här att bli en djup kris med mycket obehagliga följder, och ingen strategi är självklar.

Men vi riskerar att riva ner rätt mycket långsiktigt, om vi gör det omöjligt för experter och politiska ledare att vara ärliga med vad deras erfarenhet och kunskap säger dem när det gäller tajming hos, effekter med och omfattning av olika åtgärder.

Det ligger mer handlingskraft än många vill erkänna även i det som svenska myndigheter rekommenderat hittills, om vi bara hjälps åt alla tillsammans att följa anvisningar och förhållningssätt, och finnas där för medmänniskor som drabbas värre.

Bli först att kommentera

In med allt vi har – tveka inte att ge snabbt och massivt stöd

Av , , Bli först att kommentera 2

Tro inte att din insats i det lilla, en extra försiktighetsåtgärd för att bromsa smittspridningen till hjälp för vården, eller en gest av solidaritet med din lokala affärsidkare eller kulturarbetare, är betydelselös. Den kan utgöra hela skillnaden för någon annan, skriver jag i den här krönikan.

***

Det kan inte nog betonas: De massiva åtgärder som nu vidtas i land efter land för att bekämpa coronaviruset handlar inte om att förkorta krisen, utan om att tänja ut den över tid.

Bara om smittspridningen går långsammare och inte en stor del av befolkningen insjuknar samtidigt, har vårdsystemet en chans att rädda de svårast drabbade.

Det gäller att alla medborgare, oavsett funktion och personlig riskbild, hjälper samhället att vinna tid. Den här krisen klarar vi tillsammans, eller inte alls.

Var och en av oss kan genom personliga försiktighetsåtgärder bidra till att vårdpersonal, forskare och livsviktiga verksamheter får bättre förutsättningar att bemästra en uppgift som sannolikt blir svår nog ändå.

Lagren av medicinsk utrustning måste hinna fyllas på i tillräcklig utsträckning när behoven ökar. Fler intensivvårdplatser hållas tillgängliga på landets sjukhus. Personalförsörjningen inom många verksamheter underlättas. De som jobbar med att ta fram läkemedel och vaccin ges ytterligare rum att testa och tillverka. Varje extra dag kan visa sig vara liv värd om ett värstascenario blir verklighet. Det medicinska perspektivet måste dominera och komma först.

De förhållningssätt som experter och institutioner råder oss till – även om rekommendationerna kan variera i detaljer och omfattning – har det som gemensamt syfte: Inte att vi ska ta oss igenom detta så snabbt som möjligt, utan att vi ska ta oss igenom det så förhållandevis kontrollerat och lindrigt som möjligt.

Och då är det är viktigt att komma ihåg att coronakrisen är av övergående natur. Vi har inga skäl att bli desperata eller försjunka i kollektiv uppgivenhet. Vardagen kommer att återvända.

***

Det gäller även ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. Verksamheter, branscher, företag, arrangemang och kulturaktörer som var viktiga för människor, som var välfungerande, levande och uppskattade, före coronautbrottet, kommer att vara det igen efteråt. Men då gäller det att vi som samhälle nu går in med allt vi har för att rädda och bära så många som möjligt, företag och anställningar, genom kommande månader.

Just eftersom det är viktigt att alla ställer om sina vanor och prioriteringar för att ”platta till kurvan”, fördela den akuta viruskrisen mer över tid, behövs det också vidtas åtgärder som hjälper dem som tar sitt ansvar på den punkten.

Inte minst för små- och medelstora företag, och för egenföretagare, kulturarbetare och andra i branscher som hotar att kollapsa är situationen akut.

Eftersom det här är en kris som vi kan förutsätta blir begränsad i tid, finns det alla skäl för samhället att gå in med mycket tungt och brett stöd för att hålla så många som möjligt någorlunda upprätta genom krisen. Det här är ingen strukturomvandling, utan en pandemi. Skillnaden är stor. Förluster och, sorgligt nog även konkurser, kommer att ske, men de kan begränsas kraftigt i antal.

För Sveriges del är det finansiella utgångsläget starkt och utrymmet för handling gott. Nu ska det användas. Det är för såna här lägen man ska spara, planera och hålla igen i goda tider, så att utrymme för det extraordinära finns när det verkligen krävs.

Regeringen förbereder och lär snart meddela nya stödpaket för företag och branscher. Det är rätt. Håll inte igen, fatta snabba beslut, låt det gå till underskott, öka statsskulden. Så får vi vara återhållsamma, gneta ihop och spara tillbaka på andra sidan krisen, när tiderna blir bättre igen.

På fredagen meddelade Riksbanken att den efter ett extrainsatt penningpolitiskt möte beslutat att låna ut 500 miljarder kronor till banken, för vidareslussning till näringar i kris.

Syftet med åtgärden är att upprätthålla kreditförsörjningen till framför allt i grunden livskraftiga små och medelstora företag som nu hotas att lamslås och behöver hjälp att ta sig igenom det kommande halvåret. Om sådana företag tvingas till konkurs skulle det, skriver Riksbanken, ”få långvarigt negativa konsekvenser för produktionen och sysselsättningen i Sverige.”

På EU-nivå, och i andra länder, sker motsvarande satsningar. Ös på bara, lägg inte en onödig ekonomisk kollaps ovanpå det medicinska hotet. Efteråt får vi ta ansvar för att återställa finanser och sparande igen. Självklart ska insatser vara rationella, effektiva och tydligt definierade, men att det nu görs massiva statliga och överstatliga insatser långt utöver det vanliga är helt berättigat. Enorma kostnader på kort sikt, men sunda investeringar på lång sikt.

***

Men även som konsumenter, kunder och publik går det att hjälpa till, i det lilla och lokala runt omkring oss. Vi har redan sett det på kultur- och idrottsområden, i form av solidaritetsförklaringar trots inställda arrangemang. Testa ovanliga upplägg för att stötta verksamheter vi sett fram emot att få ta del av hur som helst. Här kan digitaliseringen och digitala lösningar visa sig värdefulla.

Kulturevenemang kan livestreamas, kulturarbetare, arrangörer och kommuner kan hjälpas åt med utrustning och teknik, betalningssystem som swish gör allt sådant enklare. To go-lösningar kan fungera för andra aktörer.

Bevara lugn och perspektiv, men bli inte passiv. Håll ihop. Nu är tiden kommen för alla de där galna idékläckarna som ser möjligheter andra missat i slentrianen. Tillsammans med tekniknördar, föreningseldsjälar och en solidarisk publik/kundkrets kan de försätta åtminstone små berg, och hjälpa till att bära det som går av viktiga lokala företag och aktörer genom krisen. Mycket är värt att försöka, många halmstrån finns kvar att gripa.

***

En kraftsamling har inletts för att klara det här. Från stat till individ. Alla kan bidra till den. Tro inte att din insats i det lilla, en extra försiktighetsåtgärd för att bromsa smittspridningen till hjälp för vården, eller en gest av solidaritet med din lokala affärsidkare eller kulturarbetare, är betydelselös. Den kan utgöra hela skillnaden för någon annan.

Bli först att kommentera

Nu prövas vår solidaritet och uthållighet – följ råden om försiktighet

Av , , Bli först att kommentera 0

Vi måste en tid framöver avstå från några av våra omtyckta vanor, så att de mest utsatta och skyddslösa, de äldre, de redan sjuka och en kämpande vårdpersonal, ska få lite större chans att leva och rädda liv. Att inte maximera det egna utrymmet, är solidaritet i praktiken, vår starkaste, ibland så förtrampade resurs. Låt oss mobilisera den nu, och mötas till kulturfest och slutspel på andra sidan krisen, skriver jag i den här krönikan.

***

Coronakrisen prövar på allvar vår solidaritet och uthållighet. Det svenska samhället har bättre förutsättningar än de flesta att hantera även en stor smittspridning, med allvarliga medicinska och ekonomiska konsekvenser. För våra institutioner, vår vårdpersonal och våra ledande samhällsaktörer kan vi på goda grunder känna ett stort förtroende. I synnerhet så länge granskning och debatt gör att kritiska frågor ställs i tid, att en ständig utvärdering sker.

Raden av nyktra, torra presskonferenser, där hittills okända, inte särskilt medievana personer i ansvarsposition söker svara korrekt på brännande frågor, är inte Hollywood. Kanske är de just därför långt mer trovärdiga.

De verksamheter och rutiner som nu drar igång, i politiken, i näringslivet, i föreningslivet, med disciplin och professionalism, bygger på många års nedärvd erfarenheter och planering. Det är för det här syftet och sådana här situationer som vi har utbildat, investerat, testat och finslipat under alla år.

När det verkligen gäller, kan vi mobilisera resurser och kompetens som vi kanske ibland glömmer bort att vi faktiskt äger.

Men det kommer inte att bli lätt och det kommer inte att gå snabbt. Inte den här gången. En sak kan vi dock utgå ifrån: Ju mer vi gör rätt i tidigt skede, desto bättre blir förutsättningar att mildra konsekvenserna långsiktigt.

Det gäller inte bara stora institutioner och myndigheter, utan också oss själva i våra roller som medborgare, grannar, arbetskollegor, föräldrar, barn och vänner. Det vi gör rätt nu, den där lite extra ansträngningen som var och en kan bidra med för att skapa en gemensam kraftsamling av solidaritet, även om det kan verka krångligt, kommer vi att tacka varandra för senare.

***

Onsdagen kom med två viktiga besked:

(1) Regeringen och samarbetspartierna har kommit överens om ett brett åtgärdspaket för att möta de ekonomiska konsekvenserna av coronaviruset. I en extra ändringsbudget föreslår S, Mp, C och L att kommuner och regioner ska kompenseras för ”extraordinära åtgärder och merkostnader inom hälso- och sjukvården kopplade till coronaviruset”. Folkhälsomyndigheten, Socialstyrelsen och Läkemedelsverket ska få mångmiljontillskott för att hantera sina nu känsliga uppdrag. Karensdagen ska slopas tillfälligt och anslaget för smittbärarpenning höjas.

Det redan kända förslaget om nya regler för korttidsarbete läggs. Och företag ska dessutom ges möjlighet att ”få anstånd med betalning av arbetsgivaravgifter och anställdas preliminärskatt upp till ett år”.

Av reaktionerna att döma är det ett paket med brett stöd i samhället. Förhoppningsvis ansluter sig oppositionen snabbt. Man ska inte inbilla sig att det blir sista nödutryckningen under den här krisen, vilket finansminister Magdalena Andersson var öppen med under presskonferensen. Men det handlar om en mycket omfattande satsning, efter snabba förhandlingar.

(2) På eftermiddagen lämnade Folkhälsomyndigheten över sin uppmaning till regeringen att stoppa allmänna sammankomster med över 500 personer.

Det är, alldeles självklart, ett smärtsamt slag mot många arrangörer, även i Västerbotten. Mot kulturlivet, idrotten och det civila samhällets mötesplatser. Månader, kanske år, av planering, inbjudningar och förväntningar sänks. Enorma summor går förlorade. Stora tomrum uppstår, när konsthändelser och scensamtal omöjliggörs. Till de som politiken nu måste stötta och hjälpa över till andra sidan krisen hör inte minst kultur- och föreningsarrangörer.

Ändå bör beslutet välkomnas och hörsammas.

Läget är för osäkert just nu, och de globala erfarenheterna hittills för dramatiska, för att det ska vara berättigat att chansa. Spridningen kanske kommer hur som helst. Men genom att bromsa och förhindra en explosionsartad coronaspridning, där många smittas samtidigt, ökar chanserna för de hårdast drabbade riskgrupperna att få omfattande vård. Att ”platta till kurvan” – som slagordet lyder – kan rädda liv.

***

Men om det ska lyckas, måste de flesta av oss vara beredda att under en tid framöver offra några av våra mest omtyckta vanor och upplevelser. Acceptera med sorg att årets höjdpunkter, som vi vardagssliter för, kanske inte blir av 2020. Begränsa våra resor ett tag. Nöta på med grundhygienen, även om vi inte själva hör till dem i fara. Ibland ta det säkra för det osäkra och jobba hemifrån när det går. Inte som mirakelmedel eller i tvärsäkerhet, utan i en handling av hänsynsfullhet och omtanke om något bortom den egna hälsan.

Vi måste avstå från somligt, så att de mest utsatta och skyddslösa, de äldre, de redan sjuka och en kämpande vårdpersonal, ska få lite större chans att leva och rädda liv. Att inte maximera det egna utrymmet, är solidaritet i praktiken, vår starkaste, ibland så förtrampade resurs. Låt oss mobilisera den nu, och mötas igen till kulturfest och slutspel på andra sidan krisen.

Bli först att kommentera

Håll inte igen – Sveriges starka statsfinanser ska användas nu

Av , , Bli först att kommentera 0

Det finns ett skäl till varför man inte ska slösa i goda tider, eller vidta dyra, slarviga symbolåtgärder. Något kommer att saknas efteråt, som tids nog, vid nästa kris, visar sig livsviktigt: Resurser att satsa. System som står pall. Tillit till institutioner med bevarad trovärdighet.

De kommer förr eller senare att behövas, både resurserna och tilliten, när det inte finns några marginaler kvar.

Varje generation ställs inför lägen då det är nödvändigt att våga använda utrymmet man sparat ihop under lugna år. Men då gäller det också att beslutsfattare och medborgare tillsammans, förmår se när problem blivit så allvarliga att ingenting annat än satsningar utöver det vanliga räcker.

Mycket talar för att vi återigen kan vara på väg in i en sådan fas nu. Coronavirusets spridning är givetvis i första hand, och utan reservationer, en medicinsk fråga. Men smittan hotar också på allvar delar av den internationella ekonomin.

Viktiga branscher kämpar för att överleva. Globala produktionsled utsätts för störningar. Bankväsendet är sårbarare än vi vill tala högt om. Även i grunden välmående små- och medelstora företag kan drabbas av existentiella kreditproblem. Länder som redan kämpat med finanser och arbetsmarknad under högkonjunkturen, är dåligt rustade att hantera en plötslig krasch. Många människors försörjning står på spel.

Det skulle även påverka möjligheterna till effektiva medicinska insatser negativ, om en social oro tillkommer.

Under minst resten av det året, kanske längre, lär situationen vara ansträngd. Och återhämtningen därefter kan bli trög. Inte bara i struktursvaga länder, utan på alla håll. Det gäller även om värstascenarierna, medicinska och ekonomiska, uteblir. Tillväxtprognoser skrivs ner världen över. För Europas del, kommer solidariska insatser på EU-nivå, att bli ofrånkomliga.

För den svenska, exportbaserade ekonomin, där välståndet hänger nära ihop med handel, investeringar och rörlighet, blir följderna tunga, om coronaviruset breder ut sig bortom kontroll under våren.

Men allt är inte nattsvart.

Det är om inte betryggande så åtminstone bra, att Sverige i dag kan möta den ekonomiska delen av krisen med mycket starka statsfinanser, en låg statsskuld och ett samhälle som – trots allt – präglas av välfungerande institutioner.

Inte heller Sverige har använt den långa högkonjunkturen på bästa sätt, och de klassiskt penningpolitiska verktygen är förbrukade. Men statsfinanserna är robusta, och det är mycket värt just nu.

Beskeden som kommit om stimulansåtgärder för att motverka coronautbrottets ekonomiska följder, extra pengar till vården och nya regler för korttidsarbete för att förhindra massuppsägningar, är välkomna. Fler kan bli nödvändiga. Sådant hjälper inte i det som handlar om vårdkapacitet och organiserat smittskydd på kort sikt, men ska ändå inte underskattas.

Det här är ett läge när de goda statsfinanserna ska användas fullt ut. Det här är också ett läge när tilliten och de mogna relationerna mellan parterna på arbetsmarknaden ska värnas. Coronakrisen bör inte lättfärdigt användas som argument i avtalsrörelsen, och januaripartierna bör inte pressa på med de omstridda punkter i januariavtalet som handlar om arbetsmarknadspolitiken.

Nu är det viktigare att upprätthålla ett fungerande samförstånd, även i riksdagen, och ett handlingsdugligt regeringsunderlag, än att fastna i prestige.

Sverige har, om viljan och beslutsamheten finns, utrymme för mycket omfattande insatser för att stötta vården, kommunerna, företag och särskilt utsatta branscher den närmaste tiden. Det finns ingen anledning för regeringen att hålla igen.

Bli först att kommentera

Coronakakofonin är ofrånkomlig i en demokrati – och bättre än alternativen

Av , , Bli först att kommentera 0

Coronavirusets intensiva förlopp gör långtgående försiktighetsåtgärder, med en bred mobilisering av samhällsresurser, nödvändiga. Men vi måste också knyta an till ett medborgarideal, när kriser kommer. Snarare än att uppträda som passiva statsundersåtar, lättmanipulerade kunder eller självupptagna narcissister. Den stora gemenskapen, de många små sfärerna, den individuella värdigheten – på alla nivåer, ställs vi inför vägval just nu, skriver jag i den här krönikan.

***

Den må te sig parodisk, coronakakofonin som nu tagit fart i medierna och på nätet.

Rykten, anklagelser, spetsfundigheter, glåpord, klickkampanjer, gissningar, grumliga prognoser, omtvistad statistik och motstridiga expertutlåtanden tumlar kring så snabbt att enskilda fakta blir svåra att identifiera.

För medborgare som vill få en klar, nykter bild av läget tar det tid att sålla fram relevant information och pålitliga uttalanden ur ett kaotisk flöde. Många lycksökare – politiska och kommersiella – passar på att höras maximalt med egna agendor.

Att hellre överdriva och larma, än att tona ned och ta det lugnt, är också en inneboende logik i all medial samhällsdebatt. Eftersom ingen vill bli anklagad i efterhand för att ha underskattat ett allvarligt hot, när liv och trygghet står på spel, väljer många att för säkerhets skull ta i lite extra.
Överdrifter som inte slår in glöms snabbt bort. Underdrifter förlåts aldrig.

De som vägrar att säga mer än de har belägg för, eller antyder att en beredskap faktiskt är hyfsad bra, väcker snabbt irritation och hån. Dreven får omedelbart vittring, när någon tar sig en minuts betänketid eller inte bekräftar värstascenariot.
Att däremot få kritik för att ha varit onödigt upphetsad är inte lika farligt. Det sker sällan någon utvärdering i efterhand, om vad panikåtgärder ställde till med på längre sikt.

Alarm, inte förtröstan, är tidens instinkt. För tänk om vargen kommer redan första gången. Och alarm säljer hur som helst bättre, vilket med få undantag är utslagsgivande för hur aktörer beter sig och prioriterar.

Så när offentligheten rusar i flock, är det gärna mot panikrummet.

***

Men med det sagt: En sådan tidskrävande kakofoni, i högtidstalen kallad yttrandefrihet, är ändå vida att föredra framför auktoritär maktkoncentration. Även i ett läge av stor osäkerhet är den fria, öppna debatten, mer effektiv och tillförlitlig än totalitär monolog. Att förtryckarna är handlingskraftigare än demokratierna är en myt.

Det var en repressiv regims försök att med tvång dölja och förtiga situationen, som gav coronaviruset ett nästan ointagligt försprång från början. Och skillnaden i ärlighet, information och transparens mellan folkstyre och despoti blir sällan så påtaglig som i det här fallet.

Att många kan komma till tals på olika sätt, garanterar att kritiska frågor ställs snabbt, att lögner inte förblir oemotsagda och att ingen makthavare får ensamrätt över verklighetsbilden.

För det är ju inte så att bara etablerade institutioner sitter inne med all sanning och alla viktiga perspektiv. Ibland, ofta, är det helt andra röster, utan titlar, rentav maktlösa och misstrodda av etablissemanget, från offentlighetens marginaler, som kommer med avgörande bidrag.

Att sålla i det komplicerade, kaotiska flödet, och att tvingas använda ett eget omdöme för att upptäcka, värdera och bedöma helhetsbilden, är en ofrånkomlig del av att vara medborgare i en demokrati. Vi blir, över tid, klokare tillsammans i ett fritt samtal. Även när det är svårt att överblicka och kan låta som en kakofoni. Det är så vi hjälper varandra att utbyta erfarenheter, reflektera kritiskt och, när det krävs, gå till beslutsam handling.

***

Hur allvarligt coronaviruset är i jämförelse med tidigare, liknande hot, och hur det kommer att spridas i Sverige de närmaste veckorna, går fortfarande inte att avgöra utifrån vad internationella och nationella experter säger. Ingen entydig bild av fakta och självklara prognoser har vuxit fram.

Både de som säger att faran är överdriven och de som säger att katastrofen är nära, har svårt att hitta rena belägg för påståendena. Men deras argument och teser är värdefulla, även när det inte handlar om tvärsäker statistik. De tvingar oss, och makthavare, till vakenhet och medvetenhet om hur situationen utvecklas.

Såväl bland oss som inte har egen sakkunskap som bland dem med expertkompetens, håller de allra flesta öppet för båda möjligheterna. Och det i sig ger ett klart besked om hur beslutsfattare och medborgare nu bör agera.

Coronavirusets intensiva förlopp gör långtgående försiktighetsåtgärder, med en bred mobilisering av samhällsresurser, helt nödvändiga.

Sverige har kommit igång med båda. För att hantera konsekvenserna av den spridning som skett och lär fortsätta, och samtidigt, så gott det går, begränsa coronavirusets framfart. Men fler beslut lär vänta när coronafallen ökar i antal och sprider sig till nya städer. Det kräver också i lika hög grad ett ansvarstagande på individnivå. Att så många som möjligt förhåller sig omdömesgillt, i sin omgivning och i ett läge där vi har problem att hantera tillsammans.

***

Coronavirusets spridning visar hur viktigt det är i ett fungerande samhälle att det finns en balans och tillit mellan gemensamma institutioner, som har försetts med auktoritet och mandat, och medborgare, som i slutändan inte kommer undan det egna ansvaret, samvetet och omdömet.

Och hur ingenting räcker, om det inte finns en samordning mellan det lokala och regionala, via det nationella upp till internationella samarbetsorgan.

Den stora gemenskapen, de många små sammanhangen, civilsamhällets olika sfärer och den individuella värdigheten – på alla nivåer, ställs vi inför vägval just nu. Hur ska vi agera och hjälpas åt?

Vi uppfordras att agera mer som medborgare i en demokratisk folkrörelsetradition. Jämlika, fria och ändå beroende av varandras ansvarstagande och hänsyn.

Vi låter oss inte tystas eller hunsas inför missförhållanden, men lyssnar noga på vad helheten och solidariteten med utsatta grupper kräver. Utifrån ett hänsynstagande till dem som är mer utsatta, ska rekommendationer om allmän försiktighet i vardagen ses.

Vi får inte panik, men rycker inte på axlarna. Vi tar inte någon överhets ord, vare sig de är lugnande eller skrämmande, för givna sanningar, vi låter ingen makthavare komma undan med felbeslut, men underminerar inte heller slarvigt gemensamma institutioner för några extra klick. Alla är medansvariga, institutionerna är våra.

Jag tänker på vad Waldemar Svensson, i sitt frisinne, sa en gång:

”Och den som på allvar vill syssla med politik – och samtidigt bevara sin själ – får vara beredd på ett hårt jobb. Men det är ett arbete som måste göras. Den folkliga självstyrelsen står och faller med de enskilda människornas vilja och förmåga att motsvara dess krav.”

Det gäller även för den demokratiska medborgaren, bortom politikens formella rum.

Vi måste knyta an till ett sådant medborgarideal, när kriser kommer. Snarare än att uppträda som passiva statsundersåtar, lättmanipulerade kunder eller självupptagna narcissister, där bara den totala lydnaden, den tillfälliga impulsen eller det egna jaget existerar.

Även i en demokrati kan någon ibland behöva ges sista ordet, när ett beslut ska fattas. Därför måste det finnas en tillit till institutioner och valda representanter för att samhället ska fungera. Men den ”någon”, och det ”sista ordet”, ska vara enormt sammansatt av många erfarenheter och insikter, förmedlade och granskade i en fri debatt.

Visst kan man sucka över kakofonin ibland, men den är långt bättre än alternativen.

Bli först att kommentera

Skulle vi rösta på de ideal och hjältar vi talar högt om?

Av , , Bli först att kommentera 3

Efter en svärmisk hyllning av kapprustningen som framtidsmodell – med hjälp av helig patriotism, nya vapen och fler soldater ska länder avskräcka varandra från att gå i krig – lyfter ministern sitt glas till skål för freden. Men Marta, huvudpersonen, som lärt sig genomskåda propagandan, svarar omedelbart:

”Det där dricker jag inte för…Den väpnade freden är ingen välgärning. Och vi vill inte bli förskonade från kriget för lång tid, utan för alltid.”

Mot makthavarnas tro på ofrånkomlig kapprustning ställer hon fredsrörelsens krav på permanent avrustning, i en av litteraturens mest tänkvärda epiloger. Sonen Rudolf får i en avslutande replik blicka framåt:

”Och även om vi står närmare barbariet än de flesta tror, så står vi kanske också närmare den ädla humaniteten än många vågar hoppas. Den furste eller den statsman är kanske redan född som ska fullborda den bragd, vilken i alla tiders historia ska gälla som den ärorikaste och mest lysande av alla bragder, nämligen genomförandet av den allmänna avrustningen (…) Leve framtiden! Vi ska inte, så som de gamla fraserna säger, sträva efter att göra oss värdiga våra förfäder, utan i stället våra barnbarn!”

Bertha von Suttners fredsroman ”Ned med vapnen” från 1889, har, liksom författarens hela livsgärning, förblivit häpnadsväckande aktuell. Inte som pamflett, det är överhuvudtaget ingen pamflett. ”Ned med vapnen” är både litterärt mer sinnrik och politiskt mer sammansatt än så. Men som ett intellektuellt disciplinerat, klokt och medryckande verk om militarismens farliga lockelser och fredstankens möjligheter.

Von Suttner skrev med journalistens näsa för det väsentliga och med romankonstnärens känsla för språk och berättelser. Som så många av 1800-talets stora romaner är ”Ned med vapnen” en blandning av dagstidningsreportage, från ett där och då, och tidlös, allmängiltig filosofi. Läsaren får följa huvudpersonen på en utvecklings- och bildningsresa, bort från ungdomens fantasier om slagfältens ärofyllda död fram till en avsky inför krigisk nationalism.

Men fick hon egentlig rätt, Bertha von Suttner, som dog 71 år gammal 1914, när första världskriget bröt? Hon som tidigt varnade för att nästa krig skulle bli ”ett fasansfullt allvar” och en ”gigantisk katastrof”, och som i spetsen för en fredsrörelse sökte förebygga det med decennier av arbete för civilisation, kultur, samarbete över gränserna och internationell rättsordning.

Eller fick hon alldeles, sanslöst fel, när vapnen höjdes över kontinenten istället för att sänkas? Hon som i slutet av 1800-talet förutspådde att människan stod på tröskeln till humanitet och rättfärdighet, och trodde att avrustning skulle vara praktisk genomförbar och kunna leda till en förädlad mänsklighet för alltid.

Sanningen är väl att hon hade rätt i sina farhågor, fick fel i sina förhoppningar, men hade ett budskap som om det hörsammats hade kunnat rädda 1900-talet från katastrofer. Historien tog en annan väg, men var det oundvikligt? Diskvalificerar nederlaget idealen? Självklart inte.

Barnen och barnbarnen, som Rudolf talade om, skulle bli världskrigens generationer. Att Adolf Hitler föddes just år 1889, samma år som Ned med vapnen kom ut, kan stå som symbol för det öde som väntade fredstanken romanen drömmer om.

Men det europeiska samarbete som växte fram ur ruinerna från 1950-talet och framåt, hade, å andra sidan, von Suttner som en av sina inspiratörer. Och hon var en förebild för många inom den antifascistiska motståndsrörelsen. En författare som Kurt Tucholsky (1890-1935), för att nämna någon med viss svensk anknytning, var exempelvis från tidig ålder djupt präglad av Bertha von Suttners böcker.
 
Ändå skulle ingen politiker i ansvarsställning ens år 2020 våga ge von Suttner helt rätt, ty världen förblir en sörja av hot och misstro. Vågar vi sänka garden, lägga ned vapnen, tro på evig fred? De flesta svarar nej, över hela den politiska linjen. Bertha von Suttner är bekväm att hylla i efterhand, men blir omedelbart obekväm när man läser henne på nytt.

Avrustning istället för kapprustning? Naivt eller klarsynt? För vad talar erfarenheten? Öppna gränser eller värna det egna först? Internationellt samarbete eller nationell kontroll? Tillit eller avskräckning för säkerhets skull? Över de vägvalen grubblar vi vidare, 130 år senare.

***

Sällan består ens hjältar alla prov. Med åren och växande egen livserfarenhet blir förebilderna en aning svedda och skeva. Ju mer man läser om dem och reflekterar över deras insatser, desto fler brister upptäcker man. Hur kunde ni göra så där, vill man ropa ibland, med facit i hand. Ändå inser man, att utan deras ord och handlingar skulle vi vara dummare, vilsnare, svagare och rotlösare. De var som människor är mest. Inte perfekta, men beundransvärda ändå, goda exempel i sina bästa stunder, varnande exempel i sina misstag.

Rudolf i romanen har ju fel när han målar upp en motsättning mellan förfäderna och barnbarnen. Vi kan varken stanna i det förflutna eller kapa banden till det. Det är vårt ansvar att förstå och förhålla oss till både rötter och framtid.

Häromåret fick Bertha von Suttner ny uppmärksamhet i Sverige tack vare den dramatisering för teater som Stina Oscarsson gjort av Ned med vapnen. Men det är väl tyvärr annars så att hon är en av de som väldigt många känner till, men ytterst få faktiskt har läst.

Bertha von Suttner är en av de historiska gestalter jag beundrar mest. Få har bestått tidens prov så väl. Varje gång jag läser om henne, håller jag tummarna för att världen ska lyssna den här gången, att hon ska få gehör. Det är det märkliga med historien, att vi får hjärtklappning av den, att vi aldrig helt ger upp, fast vi redan vet hur det blev.

Att det inte skulle bli lätt gjorde inte heller von Suttner någon hemlighet av. Redan i ”Ned med vapnen” låter hon Marta kämpa med tvivlet:

”Tanken att krigen måste upphöra började bli en fix idé hos mig. Jag blev aldrig kvitt skräckscenerna från Böhmen. Jag kunde fara upp om nätterna ur sömnen och känna mitt hjärta genomilas av tung sorg och mitt samvete av en tjutande uppmaning. Förhindra detta elände! Tål det inte! Gör något nu! Först när jag vaknat och hunnit reda ut mina tankar en smula kom jag till insikt om min vanmakt: Vad skulle jag kunna förhindra? Inget. Det var som om havet själv krävde av mig att jag skulle tömma det på egen hand.”

Hon fortsatte att försöka, livet igenom.

Går von Suttner att följa fullt ut, att tillämpa, ens i dag, för den som vill uppfattas som relevant? ”Ned med vapnen” var en av 1800-talets viktigaste romaner, ovärderlig och klarsynt i sitt humanistiska budskap. Men skulle vi rösta på den som valmanifest? Vad är det vi har lärt, egentligen? Det är aldrig så enkelt som vi skulle önska. Är det en ursäkt?

***

Fler krönikor på liknande tema:

Spinnerskan i månsken, hos Elin Wägner

Se upp för både förljugen nostalgi och samtidens hybris

Storartat fredsprojekt – farsartad pristagare

Bli först att kommentera